Issuu

Colleen Hoover Kanske nu

Översättning Susanne Nobel

Tidigare utgivning

Det slutar med oss, 2018

Förbannade kärlek, 2018

Det börjar med oss, 2022

9 november, 2023

Dina perfekta sidor, 2023

Bekännelser, 2023

Kanske en dag, 2024

Kanske inte, 2024

Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.lovereads.se info@lovereads.se

Amerikanska originalets titel Maybe Now

First published by Atria Books, an Imprint of Simon & Schuster Inc.

Published by arrangement with Sebes & Bisseling Literary Agency

Omslag Emma Graves

Omslagsbild Getty Images och Stocksy

Tryckt hos ScandBook eu, 2025 isbn 978-91-89591-93-6

Den här boken tillägnas varenda medlem i Colleen Hoovers CoHorts.

Förutom mördarna. Den här boken tillägnas inte de två.

Prolog

Maggie

Jag sätter pennan mot pappret. Min hand skakar för mycket för att jag ska kunna fylla i det sista och jag tar några snabba andetag för att lugna ner mig.

Du klarar det, Maggie.

Jag tar upp pennan, men handen skakar ännu värre och jag lägger ner den igen.

”Jag kan hjälpa dig med det där.”

Jag tittar upp och ser instruktören le mot mig. Han tar pennan och skrivplattan och sätter sig i stolen bredvid. ”Många förstagångshoppare är nervösa. Det är nog bäst om du låter mig fylla i formuläret åt dig eftersom det förmodligen inte skulle gå att läsa din handstil”, säger han. ”Man skulle nästan kunna tro att du ska kasta dig ut ur ett flygplan eller nåt.”

Hans avslappnade leende gör mig genast lugn, men jag blir nervös igen när jag inser att jag är en usel lögnare. Det skulle vara betydligt lättare att ljuga om det medicinska om jag skrev själv. Jag vet inte om jag kan ljuga för den här killen.

”Tack, men jag klarar det nog själv.” Jag försöker ta tillbaka skrivplattan, men han drar undan den.

”Sakta i backarna …” Han sneglar på formuläret. ”Maggie Carson.” Han håller fram handen, fortfarande med skrivplattan utom räckhåll i hans andra hand. ”Jag heter Jake och om du planerar att hoppa ut från ett flygplan på tretusen meters höjd är det minsta jag kan göra att hjälpa dig fylla i formuläret.”

Jag skakar hans hand, imponerad över styrkan i hans grepp. Vetskapen om att det är de här händerna jag ska lägga mitt liv i gör mig aningen lugnare.

”Hur många tandemhopp har du gjort?” frågar jag.

Han flinar och vänder uppmärksamheten mot pappret. Han börjar bläddra igenom sidorna. ”Du blir min femhundrade.”

”På riktigt? Femhundra låter väldigt mycket. Borde du inte fira det?”

Han ser mig i ögonen och ser plötsligt allvarlig ut. ”Du frågade hur många tandemhopp jag har gjort. Jag vill inte fira i förväg.”

Jag sväljer.

Han skrattar och knuffar mig lätt på axeln. ”Jag bara skojar, Maggie. Ta det lugnt. Du är i goda händer.”

Jag ler och tar ett djupt andetag.

Han ögnar igenom formuläret.

”Några medicinska problem?” frågar han och håller redan pennan över rutan nej. Jag svarar inte. Min tystnad får honom att titta upp på mig och upprepa frågan. ”Medicinska problem? Sjukdomar? Någon galen expojkvän jag borde känna till?”

Jag ler mot hans sista kommentar och skakar på huvudet.

”Inga galna ex. Bara ett helt fantastiskt ex.”

Han nickar långsamt. ”Den andra delen av frågan då?

Medicinska problem?” Han väntar på mitt svar, men jag får inte fram något utan sitter bara tyst. Han kisar med ögonen och lutar sig lite framåt. Han tittar noggrant på mig, som om han försökte förstå mer än det som står i formuläret. ”Är det allvarligt?”

Jag försöker hålla mig till min ursprungliga plan. ”Inte egentligen. Inte än.”

Han lutar sig ännu närmare och tittar allvarligt på mig. ”Vad är det då, Maggie Carson?”

Jag känner honom inte, men han utstrålar ett lugn som får mig att vilja berätta. Men det gör jag inte. Jag tittar på mina händer som ligger knäppta i mitt knä. ”Du kanske inte låter mig hoppa om jag berättar.”

Han lutar huvudet mot mig, så nära att hans öra nästan nuddar min mun. ”Om du säger det väldigt tyst kanske jag inte ens hör det”, viskar han. Hans andedräkt smeker mitt nyckelben och jag får genast gåshud. Han drar sig tillbaka lite och tittar på mig medan han inväntar mitt svar.

”CF”, säger jag. Jag vet inte om han ens vet vad CF betyder, men om jag håller det enkelt kanske han inte ställer några fler frågor.

”Hur är dina syrenivåer?”

Han kanske faktiskt vet vad det betyder. ”Hittills är de bra.”

”Har du ett läkarintyg?”

Jag skakar på huvudet. ”Det här var en sistaminutengrej. Jag är lite impulsiv ibland.”

Han ler, vänder blicken mot blanketten och kryssar i rutan nej under medicinska problem. Han sneglar på mig. ”Du har

tur, för det råkar vara så att jag är läkare. Men om du dör i dag säger jag till alla att du ljög i formuläret.”

Jag skrattar och nickar. Jag är tacksam att han tar det med ro. Det betyder mycket för mig. ”Tack.”

Han sneglar mot pappren och säger: ”Varför tackar du mig? Jag har inte gjort något.” Hans förnekande får mig att le. Han fortsätter att gå igenom frågorna och jag svarar ärligt tills vi kommer till sista sidan. ”En fråga kvar”, säger han. ”Varför vill du hoppa fallskärm?”

Jag böjer mig fram och kikar på dokumentet. ”Står det verkligen så?”

Han pekar på frågan. ”Japp. Precis här.”

Jag läser frågan och svarar ärligt. ”För att jag är döende. Jag har en lång lista på saker jag alltid har velat göra.”

Han ser lite allvarlig ut, nästan som om mitt svar gjorde honom upprörd. Han tittar ner på pappret igen och jag lutar mig fram över hans axel och ser honom skriva ett svar som inte alls är det jag gav honom.

”Jag vill hoppa fallskärm för att jag vill uppleva livet fullt ut.”

Han ger tillbaka formuläret och pennan. ”Skriv under där”, säger han och pekar längst ner. När jag har skrivit min namnteckning och gett honom pappren reser han sig upp och håller ut sin hand mot mig. ”Kom så går vi och packar våra fallskärmar, Femhundra.” * * *

”Är det sant att du är läkare?” ropar jag för att överrösta motorljudet. Vi sitter mitt emot varandra i det lilla planet. Han

ler stort och tänderna är så vita och raka att jag hade kunnat slå vad om att han egentligen är tandläkare.

”Kardiolog!” skriker han. Han viftar med handen runt planet. ”Det här gör jag bara för att det är roligt!”

En hjärtspecialist som hoppar fallskärm på fritiden? Imponerande.

”Vad säger din fru om att du är så upptagen jämt?” skriker jag. Åh, herregud. Det var en pinsam, övertydlig fråga. Jag skäms över att jag ställde den. Jag har aldrig varit bra på att flörta.

Han lutar sig mot mig och ropar: ”Vad sa du?”

Ska han verkligen tvinga mig att upprepa frågan? ”Jag frågade vad din fru tycker om att du är så upptagen jämt!”

Han skakar på huvudet, knäpper loss säkerhetsselen och flyttar till sätet bredvid mitt. ”Det är svårt att prata här inne!” ropar han och gestikulerar mot insidan av planet. ”Säg det en gång till!”

Jag himlar med ögonen och börjar upprepa frågan. ”Vad … säger … din fru …”

Han skrattar och trycker ett finger mot mina läppar, men bara helt kort. Han lutar sig närmare. Mitt hjärta reagerar visst snabbare på hans rörelse än på det faktum att jag snart ska kasta mig ut från ett flygplan.

”Jag bara skojar”, säger han. ”Du såg så generad ut första gången du sa det, så jag ville att du skulle säga det igen.”

Jag slår till honom på armen. ”Din jävel!”

Han skrattar och reser sig upp, böjer sig ner och knäpper loss min sele. Han drar upp mig på fötter. ”Är du redo?”

Jag nickar, men det är en lögn. Jag är fullkomligt skräcksla-

gen och om det inte vore för att den här killen är läkare och gör det här för skojs skull – och för att han är så snygg – skulle jag förmodligen fega ur.

Han vänder mig tills jag står med ryggen mot hans bröst. Han kopplar ihop våra säkerhetsselar. Jag blundar när han sätter på mig skyddsglasögon. Jag väntar flera minuter medan han förbereder allt och sedan föser han mig mot utgången och trycker sina händer mot var sida om öppningen. Jag stirrar ut och ner på faktiska moln.

Jag blundar hårt samtidigt som han lägger sin mun mot mitt öra. ”Jag har ingen fru, Maggie. Det enda jag är kär i är mitt liv.”

På något sätt lyckas jag le under ett av de mest skrämmande ögonblicken i mitt liv. Hans kommentar gör att frågan var värd att upprepas. Jag tar ett hårdare grepp om min säkerhetssele. Han för sina armar runt mig, tar mina händer och trycker ner dem mot sidan av min kropp. ”Sextio sekunder kvar”, säger han. ”Kan du göra mig en tjänst?”

Jag nickar, alltför rädd för att säga emot honom just nu eftersom jag praktiskt taget har lagt mitt öde i hans händer.

”Om vi överlever det här, får jag bjuda dig på middag? För att fira att du är min femhundrade gång?”

Jag skrattar år den sexuella anspelningen och ser mig om över axeln. ”Får tandeminstruktörer verkligen dejta sina elever?”

”Jag vet inte”, säger han och skrattar. ”De flesta är män och jag har aldrig känt för att bjuda ut dem.”

Jag tittar ner igen. ”Jag ger dig mitt svar när vi har landat oskadda.”

”Taget.” Han för mig framåt ett steg, flätar ihop sina fingrar med mina och sträcker ut våra armar. ”Det är dags, Femhundra. Är du beredd?”

Jag nickar, samtidigt som pulsen börjar slå vansinnigt fort och skräcken är som en järnhand över bröstet, i vetskap om vad jag står i begrepp att göra, helt frivilligt. Jag känner hans andedräkt och vinden mot min hals när han för oss mot planets utgång.

”Jag vet att du sa att du ville hoppa fallskärm för att du är döende”, säger han och kramar mina händer. ”Men det här handlar inte om att dö, Maggie! Det här är att leva!”

Och med det knuffar han oss framåt … och så hoppar vi.

Sydney

Så fort jag öppnar ögonen vänder jag på mig, bara för att upptäcka att den andra sidan av sängen är tom. Jag drar till mig kudden som Ridge sov på. Den doftar fortfarande av honom. Det var ingen dröm. Tack gode gud.

Jag kan fortfarande knappt fatta att det som hände i går kväll verkligen hände. Spelningen han hade ordnat med Brennan och Warren. Låtarna han skrivit till mig. Att vi äntligen kunde tala om för varandra hur vi känner utan dåligt samvete.

Kanske är det därifrån den här nya fridfulla känslan kommer – frånvaron av alla de skuldkänslor jag alltid haft i hans närvaro. Det var tufft att bli kär i någon som var tillsammans med någon annan. Det var ännu svårare att förhindra att det skedde.

Jag sätter mig upp och ser mig omkring. Ridges tröja ligger bredvid min på golvet, så det betyder att han fortfarande är här. Det känns lite nervöst att gå ut från sovrummet och möta honom. Jag vet inte varför. Kanske för att han nu är min pojk-

vän och jag har knappt haft tolv timmar på mig att vänja mig vid det. Det är så … officiellt. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli. Hur vårt liv tillsammans kommer att vara.

Men det är en positiv nervositet.

Jag böjer mig ner, tar upp hans T-shirt och sätter på mig den. Jag går en omväg till badrummet för att borsta tänderna och tvätta ansiktet. Jag debatterar med mig själv huruvida jag borde fixa håret innan jag går ut i vardagsrummet, men Ridge har sett mig i sämre dager än det här. Vi brukade vara rumskompisar. Han har sett mig i mycket värre skick.

När jag öppnar dörren till vardagsrummet ser jag honom.

Han sitter vid bordet med en anteckningsbok och min laptop.

Jag lutar mig mot dörrkarmen och tittar på honom en stund.

Jag vet inte vad han tycker, men jag älskar att jag kan stirra på honom ogenerat utan att han hör att jag kommer in i rummet.

Han drar frustrerat handen genom håret och jag ser på hans stela axlar att han är stressad. Arbetsgrejer, antar jag.

Till slut får han syn på mig. Han ser ut att slappna av och all min nervositet försvinner. Han ser intensivt på mig några sekunder och lägger sedan ner pennan på anteckningsboken.

Han ler, skjuter undan stolen och kommer fram till mig. Han drar mig till sig och trycker sina läppar mot mitt hår.

”God morgon”, säger han.

Jag kommer aldrig att tröttna på att höra honom prata. Jag ler och tecknar ”god morgon”.

Han tittar på mina händer och sedan ser han mig i ögonen igen. ”Det där är så jävla sexigt.”

Jag flinar. ”Att du pratar är sexigt.”

Han kysser mig och går och sätter sig vid bordet.

Han tar upp sin telefon och skriver ett sms.

Ridge: Jag har massor av jobb att ta igen i dag och skulle verkligen behöva min egen dator. Jag drar hem och låter dig göra dig i ordning i fred. Vill du att jag kommer tillbaka i kväll?

Sydney: Jag kör förbi din lägenhet på väg hem från jobbet. Jag kan stanna och hämta dig på vägen.

Ridge nickar och tar upp sin skrivbok. Han slår igen min laptop och går fram till mig igen. Han lägger armarna om min midja, drar mig till sig och trycker sin mun mot min. Jag besvarar hans kyss och vi fortsätter att kyssas, även när jag hör honom slänga skrivboken på köksbänken. Han lyfter upp mig, bär mig genom vardagsrummet och lägger ner mig i soffan. Han lägger sig på mig och jag är rätt säker på att jag kommer att få sparken den här veckan. Jag kommer aldrig att tala om för honom att jag redan är sen när jag hellre förlorar jobbet än slutar kyssa honom.

Jag vet, jag är dramatisk. Jag vill så klart inte bli avskedad. Men jag har väntat så länge på det här och jag vill inte att han ska gå. Jag börjar räkna och lovar mig själv att sluta kyssa honom och göra mig i ordning när jag kommer till tio. Men jag kommer ända till tjugofem innan jag lyckas trycka händerna mot hans bröst.

Han reser sig upp på armarna och ler. ”Jag vet”, säger han. ”Jobbet.”

Jag nickar och gör mitt bästa för att teckna det jag säger.

Jag vet att jag inte alltid gör rätt, men jag stavar de ord jag ännu inte har lärt mig. ”Du borde ha väntat tills i helgen innan du vände upp och ner på min värld i stället för en vanlig arbetsdag.”

Ridge ler. ”Jag kunde inte stå ut så länge.” Han kysser mig på halsen och rullar av mig för att jag ska kunna resa mig, men han stannar upp och ser på mig.

”Syd”, säger han. ”Känner du …” Han gör en paus och tar fram sin telefon. Vi har fortfarande en gigantisk kommunikationsbarriär mellan oss eftersom han inte känner sig helt tillfreds med att prata högt än och jag inte kan tillräckligt mycket teckenspråk för att vi ska kunna konversera snabbt och enkelt. Innan vi blir bättre kommer vi nog mest att använda telefonen för att kommunicera. Jag tittar på honom ett ögonblick och sedan plingar min telefon till.

Ridge: Hur känns det för dig att vi äntligen är tillsammans?

Sydney: Otroligt. Och du?

Ridge: Otroligt. Jag känner mig … fri? Kan det vara ordet jag letar efter?

Jag håller fortfarande på att läsa hans sms när han börjar skriva ett till. Han skakar på huvudet, som om han inte vill att jag ska missuppfatta hans förra meddelande.

Ridge: Jag menar inte fri som att vi inte skulle ha

varit fria före i går kväll. Eller att jag kände mig ofri när jag var med Maggie. Det är bara …

Han gör en paus, men jag svarar innan han fortsätter för att jag är rätt säker på vad det är han försöker säga.

Sydney: Du har levt för andra ända sedan du var liten. Och att du valde att vara med mig var på ett sätt ett själviskt val. Du gör aldrig saker för din egen skull. Att ibland sätta sig själv först kan kännas befriande.

Han läser min text och så fort han ser mig ögonen förstår jag att vi känner samma sak.

Ridge: Precis. Att vara med dig är det första beslut jag har tagit bara för att jag själv ville

det. Jag vet inte, jag känner nog lite att det inte borde kännas så bra. Men det gör det. Det känns bra.

Trots att han säger allt detta som om han är lättad över att äntligen ha gjort ett själviskt val, har han fortfarande en rynka mellan ögonbrynen, som om hans känslor fortfarande präglas av dåligt samvete. Jag lägger ena handen mot hans kind. ”Ha inte dåligt samvete. Alla vill att du ska vara lycklig, Ridge. Särskilt Maggie.”

Han nickar lite och kysser sedan min handflata. ”Jag älskar dig.”

Han sa de orden flera gånger i går kväll, men att höra dem

igen nu på morgonen känns som första gången. Jag ler och tar bort min hand från hans ansikte för att kunna teckna. ”Jag älskar dig också.”

Det här känns surrealistiskt – att han verkligen är här hos mig efter så många månaders längtan. Och han har rätt. Det kändes kvävande att vara ifrån honom och befriande att han

nu är här. Jag vet att han inte säger det han nyss sa för att han tycker att hans relation med Maggie var dålig. Han älskade henne. Älskar henne. Det han känner är ett resultat av att ha levt hela sitt liv med att fatta beslut för alla andras bästa i stället för sitt eget. Men jag tror inte att han ångrar något. Det är bara sådan han är. Och även om jag var ett själviskt beslut han äntligen tog för sig själv, vet jag att han fortfarande är samma osjälviska person som han alltid har varit, och han kommer säkert fortsätta tampas med skuldkänslor. Men ibland måste man sätta sig själv först. Om man inte lever sitt bästa liv för sin egen skull kan man inte vara sitt bästa jag för någon annan. ”Vad tänker du på?” frågar han och stryker undan mitt hår. Jag skakar på huvudet. ”Inget. Bara …” Jag vet inte hur jag ska teckna det jag vill säga, så jag tar upp telefonen igen.

Sydney: Det här känns så overkligt. Jag håller fortfarande på att smälta allt. Det som hände i går kväll kom som en fullständig chock. Jag hade börjat intala mig själv att du hade kommit till en punkt där du inte trodde att vi kunde vara tillsammans.

Ridge tittar snabbt upp och skrattar till, som om mitt medde-

lande var helt absurt. Sedan lutar han sig fram och ger mig en mjuk, öm kyss innan han svarar.

Ridge: Jag har inte kunnat sova ordentligt på flera månader. Warren tvingade mig att äta eftersom jag alltid var så orolig och bekymrad. Jag tänkte på dig hela tiden, varenda minut, men jag höll mig borta eftersom du sa att vi behövde vara ifrån varandra. Och även om det var hemskt, visste jag att du hade rätt. Och eftersom jag inte kunde vara tillsammans med dig, tvingade jag mig att skriva låtar om dig.

Sydney: Finns det låtar jag ännu inte har hört?

Ridge: Jag spelade alla mina nya låtar för dig i går kväll. Men jag håller på med en ny. Jag har kört fast eftersom jag inte tyckte att texten blev helt rätt. Men i går kväll, när du hade somnat, kom orden till mig lika lätt som rinnande vatten. Jag skrev ner dem och skickade dem till Brennan så fort jag hade satt dem på pränt.

Skrev han en hel låt efter att jag hade somnat i går kväll? Jag kisar mot honom innan jag svarar.

Sydney: Har du sovit något över huvud taget?

Han rycker på axlarna. ”Jag tar en tupplur senare”, säger

han och stryker sin tumme över min underläpp. ”Håll ett öga på din mejl i dag”, säger han och lutar sig fram för ännu en kyss.

Jag älskar att Brennan är så snabb på att göra färdiga utkast av låtarna som Ridge skriver. Jag tror aldrig att jag kommer att tröttna på att vara ihop med en musiker.

Ridge rullar av soffan och drar upp mig på fötter. ”Jag ska gå, så att du kan göra dig i ordning.”

Jag nickar och kysser honom hejdå, men när jag försöker gå till sovrummet släpper han inte taget om min hand. Han tittar förväntansfullt på mig.

”Vad då?”

Han pekar på tröjan jag har på mig. Hans tröja. ”Jag behöver den där.”

Jag tittar på hans T-shirt och skrattar. Sedan tar jag av mig den – långsamt – och ger den till honom. Han tittar på mig uppifrån och ner innan han tar emot den och drar den över huvudet. ”Vilken tid sa du att du skulle komma förbi i kväll?”

Han stirrar fortfarande på mina bröst när han frågar, oförmögen att se mig i ögonen.

Jag skrattar och knuffar honom mot dörren. Han öppnar den och går, men inte förrän han har kysst mig ännu en gång.

Jag stänger efter honom och inser för första gången sedan jag flyttade ut från min förra lägenhet att jag inte längre är bitter över Hunters och Toris svek.

Jag är i stället så oerhört tacksam mot dem. Jag skulle gärna gå igenom Tori/Hunter-plågan en miljon gånger om den ledde mig till Ridge.

Några timmar senare får jag ett mejl från Brennan. Jag sätter på mig hörlurarna och går in på jobbets toalett innan jag klickar på meddelandet med ämnesraden ”Set Me Free”. Jag lutar mig mot väggen, trycker på spela och sluter ögonen.

”Set Me Free”

I’ve been running ’round

I’ve been laying down

I’ve been underground with the devil

You’ve been saving me like a ship at sea

Saying follow me to the light now

So here we go

A little more

Something I’ve been waiting for

Here we go

A little more

You set me free

Shook the dust right off me

Locked up tight you found the key

And now I see

Ain’t no place I’d rather be I got you and you got me

You set me free

Hard to know the cost of it

But when you’ve lost something

Then you know there’s a price tag

Think you might have been born to Be my come through when I can’t keep it all together

So here we go

A little more

Something I’ve been waiting for Here we go

A little more

You set me free

Shook the dust right off me

Locked up tight you found the key

And now I see

Ain’t no place I’d rather be I got you and you got me

You set me free

I was sitting low

I didn’t know where I could go

Thought the bottom was the ceiling

No remedy to heal it

A Hail Mary to a sin

A new start to an end

You set me free

Shook the dust right off me

Locked up tight you found the key

And now I see

Ain’t no place I’d rather be

I got you and you got me

You set me free

Jag är helt tyst när låten tar slut. Tårar rinner nerför kinderna trots att det inte ens är en vemodig låt. Men innebörden i texten som Ridge skrev efter att jag somnade i går kväll betyder mer för mig än någon annan låttext han har skrivit. Och även om jag förstod vad han menade i morse när han sa att han känner sig fri för första gången, insåg jag inte att jag kände likadant som han.

Du har befriat mig också, Ridge.

Jag drar ut hörlurarna, även om jag helst skulle sätta låten på repeat och lyssna på den resten av dagen. På väg ut från toaletten kommer jag på mig själv med att sjunga den högt i den tomma korridoren, med ett fånigt leende på läpparna.

”Ain’t no place I’d rather be. I got you and you got me …”