Colleen Hoover Kanske inte
Översättning Susanne Nobel
Jag är övertygad om att helvetet har ett intercomsystem och att ljudet från min väckarklocka spelas på högsta volym mot ljudmattan av alla förlorade själars skrik.
Vilket är anledningen till att jag aldrig kommer att mörda någon, eftersom det inte finns en chans i världen att jag skulle stå ut med det här ljudet för alltid. Jag står inte ens ut med det i fem sekunder.
Jag sträcker ut armen, stänger av larmet och fasar för ännu en dag på jobbet. Det är för jävligt att jag måste stå ut med det kassa baristajobbet bara för att ha råd med studierna. Ridge accepterar tack och lov mina oregelbundna hyror i utbyte mot att jag är manager åt hans band. Det fungerar för tillfället, men herregud vad jag avskyr morgnar.
Jag sträcker på mig, för upp händerna till ansiktet och börjar gnugga sömnen ur ögonen. Jag tänker för en bråkdels sekund att mina värsta farhågor har blivit verklighet och att jag faktiskt brinner i helvetet, för SHIT! Den jäveln! Jag ska döda honom.
”Ridge!” skriker jag.
händer från hennes handleder och ställer sig mellan oss. Jag blundar och trycker handduken mot ögonen.
”Han kom bara in här när jag satt och kissade!” skriker tjejen. ”Och dessutom är han helt naken!”
Jag öppnar ena ögat och tittar ner. Jag är faktiskt spritt språngande naken.
”Herregud, Warren. Sätt på dig någonting”, säger Brennan.
”Hur skulle jag kunna veta att jag skulle bli attackerad i mitt eget badrum?” säger jag och pekar på henne. ”Varför i helvete använder hon ens mitt badrum? Dina flickvänner kan använda ditt badrum.”
Brennan slänger genast upp händerna i luften. ”Hon är inte min flickvän.”
”Usch”, muttrar tjejen.
Jag förstår inte varför Ridge tyckte att det var en bra idé att hyra en fyrarumslägenhet. Även om ett rum är tomt är det ändå två personer för mycket. Särskilt när folk sover över och inte vet vilket badrum de ska använda.
”Hör här”, säger jag och föser Brennan och tjejen mot dörren som leder till vardagsrummet. ”Det här är mitt badrum och jag skulle vilja använda det nu. Jag bryr mig inte om var hon tillbringade natten eller med vem, men hon kan använda ditt badrum. Det här är mitt.”
Brennan håller upp ett finger och vänder sig mot mig. ”Faktiskt”, säger han, ”så är det här ett gemensamt badrum. Som hör till det sovrummet.” Han pekar på dörren som leder till det andra sovrummet. ”Och det sovrummet tillhör nu …” Han pekar på tjejen. ”Bridgette. Din nya rumskompis.”
Jag är tyst i några sekunder.
Varför kallade han henne precis för min rumskompis?
”Vad menar du med rumskompis? Ingen har frågat mig om jag vill ha en rumskompis.”
Brennan rycker på axlarna. ”Du betalar nästan ingen hyra, Warren. Du har inte direkt något att säga till om när det gäller vem som bor här.”
Han vet att jag inte betalar hyra eftersom jag hjälper dem med bandet men Ridge står för merparten av utgifterna. Brennan har tyvärr en poäng.
Det här är inte bra. Jag kan inte dela badrum med en tjej. Särskilt inte en tjej med en livsfarlig högersving. Och särskilt inte en tjej som har sådan där glänsande, bronsfärgad hud.
Jag tittar bort från henne. Jag hatar att hon är så snygg. Jag hatar att hon är brunett, för jag gillar verkligen hennes långa, ljusbruna hår och sättet som hon har dragit det bakåt, slarvigt och lite rufsigt.
Jäklar!
”Jaha, det här har varit en trevlig lära känna-stund”, säger Bridgette medan hon går mot mig. Hon trycker till min axel och knufffar mig tillbaka mot mitt sovrum. ”Nu väntar du på din tur, kompis.”
Badrumsdörren stängs framför ansiktet på mig och jag står återigen i mitt rum. Fortfarande naken. Och kanske aningen tillplattad.
”Du kan också gå”, hör jag henne säga till Brennan, precis innan dörren mot vardagsrummet slår igen. Några sekunder senare hör jag duschen sättas på.
Hon duschar.
I min dusch.
”Du lät en tjej flytta in?” Jag gör tecknet för rumskamrat och fortsätter. ”Varför i hela världen låter du en tjej bo med oss?”
Ridge tecknar Brennans namn. ”Det är han som ligger bakom det. Jag tror inte att han hade accepterat ett nej.”
Jag skrattar. ”När blev tjejer så viktiga för Brennan?”
”Jag hörde det där”, säger Brennan bakom mig. ”Och såg att du tecknade det.”
Jag vänder mig mot honom. ”Bra. Då kan du svara på frågan.”
Han blänger på mig och tittar sedan på Ridge. ”Fortsätt att sova. Jag tar hand om femåringen.” Han vinkar åt mig att följa med honom ut i vardagsrummet och släcker lampan i Ridges sovrum innan han går.
Jag gillar Brennan, men vi har känt varandra så länge att det ibland känns som om han är min lillebror. Min jävligt irriterande lillebror. Min lillebror som tycker att det är en bra idé att låta sina kvinnor flytta in i vår lägenhet.
”Det är bara för några månader”, säger Brennan och fortsätter att gå mot köket. ”Hon har det tufft just nu och behöver någonstans att bo.”
Jag följer Brennan in i köket. ”När började du erbjuda kvinnojour? Du låter inte ens tjejer sova över när du är färdig med dem, än mindre flytta in hos dig. Är du kär i henne eller vad då? För om du är det, är det här det dummaste beslutet du någonsin har tagit. Du kommer att ha tröttnat på henne inom en vecka och vad händer då?”
Brennan tittar på mig och håller lugnt upp ett finger. ”Som jag sa tidigare, det handlar inte om det. Vi är inte tillsammans och vi kommer aldrig att bli tillsammans. Men hon betyder mycket för mig och hon befinner sig i en svår situation och därför ska vi
hjälpa henne, okej?” Han tar fram en flaska vatten ur kylskåpet och skruvar av korken. ”Det kommer inte bli något besvär. Hon pluggar och arbetar dessutom heltid, så hon kommer nästan aldrig att vara här. Du kommer inte att märka av henne.”
Jag stönar frustrerat och drar händerna nerför ansiktet. ”Toppen”, mumlar jag. ”Det sista jag behöver just nu är att någon brud tar över hela mitt badrum.”
Brennan himlar med ögonen och börjar gå mot sitt sovrum. ”Det är ett badrum, Warren. Du uppför dig som en liten skit.”
”Hon slog mig!” säger jag defensivt.
Brennan vänder sig om och lyfter ena ögonbrynet. ”Det är det där jag menar.” Han går in på sitt rum och stänger dörren.
Vattnet i duschen stängs av och jag hör duschdraperiet dras åt sidan. Så fort dörren till hennes rum har stängts går jag mot badrummet. Mitt badrum. Jag försöker öppna dörren från vardagsrummet men den är låst från insidan. Jag går igenom mitt rum och känner på badrumsdörren där, men den är också låst. Jag går ut ur mitt rum och raka vägen till hennes. Jag hinner få en skymt av henne innan hon skriker och håller upp en handduk framför sig.
”Vad i helvete håller du på med?”
Hon tar upp en sko och slänger den mot mig. Den träffar axeln, men jag rycker inte ens till. Jag ignorerar henne, går in i badrummet och slår igen dörren. Jag låser den, lutar ryggen mot den och blundar.
Fan, vad hon är läcker.
Varför måste hon vara så snygg?
Och jag vet att det bara var en skymt, men … hon rakar sig. Överallt.
inte lika ansvarsfull som Ridge, men det är det å andra sidan ingen som är. Jag är visserligen manager åt Brennans band och gör ett jäkligt bra jobb, så varför tycks jag inte kunna behärska mig nu?
För att. Jag känner mig själv och om jag inte omedelbart blir av med den nya rumskompisen kommer jag helt säkert att bli förälskad i henne. Och om jag blir förälskad i henne måste jag se till att Brennan inte är det.
”Du måste vara ärlig, för jag tror att du kanske är kär i henne och jag måste få veta att du inte är det, för jag tror att jag kanske vill kyssa henne. Och röra henne. Mycket. Typ överallt.”
Brennan slår handen för pannan och ser på mig som om jag hade tappat förståndet. Han backar några steg.
”Hör du dig själv, Warren? För i helvete! Du skrek som en galning åt mig för tre minuter sedan för att du hatar henne och inte vill ha henne här och nu säger du att du vill ha henne. Är du bipolär eller nåt?”
Det ligger något i det han säger.
Herregud, vad är det för fel på mig?
Jag går fram och tillbaka i rummet, försöker komma på en lösning. Hon kan inte bo här. Samtidigt vill jag att hon ska bo här. Jag kan inte dela badrum med henne, men jag vill heller inte att någon annan ska dela badrum med henne. Jag är uppenbarligen lite självisk.
Jag stannar upp i mitt vankande och tittar på Brennan. ”Varför är hon så elak?”
Brennan kommer fram till mig och lägger lugnt händerna på mina axlar. ”Warren Russell, du behöver sansa dig nu. Du skrämmer nästan skiten ur mig.”
kommer hem nästa vecka efter sista spelningen. Har du bokat hotellrum?”
Jag nickar. ”Jag mejlade dig bokningsnumren.”
”Tack”, säger han och går ut ur rummet.
Jag slänger mig på sängen och hatar att Brennan inte är intresserad av henne. Det betyder att hon är lovligt byte.
Jag hoppades nästan att hon inte skulle vara det.
Men sedan ler jag, eftersom hon är det.
”Vad håller du på med?” tecknar Ridge.
Jag går tillbaka till Bridgettes rum med ännu ett glas vatten.
När jag har ställt ner det på golvet bredvid de andra går jag tillbaka ut i vardagsrummet. ”Hon har bott här i två veckor”, säger jag till Ridge. ”Om hon vill vara vår rumskompis måste hon stå ut med våra skämt. Sådana är reglerna.”
Ridge skakar ogillande på huvudet.
”Vad då?” säger jag defensivt.
Han släpper ut en tung suck. ”Hon verkar inte direkt vara typen som gillar pranks. Det här kommer att slå tillbaka mot dig. Hon har inte ens pratat med oss sedan hon flyttade in.”
Jag visar med en huvudskakning att jag inte håller med. ”Hon har inte pratat med dig eftersom du är döv och hon inte kan teckenspråk. Hon har inte pratat med mig för jag är rätt säker på att jag skrämmer henne.”
”Du irriterar henne”, tecknar Ridge. ”Jag tror inte att den tjejen har det i sig att bli rädd.”
Jag skakar på huvudet. ”Jag irriterar henne inte. Jag tror att hon är attraherad av mig och det är därför hon undviker mig.
ytterdörren, så jag vet att hon är hemma. Jag vet att hon gick in på sitt rum.
Vilken besvikelse. Hennes brist på reaktion får det att kännas som ett misslyckat prank, även om jag vet att det inte var det. Det var storslaget. Inte en chans att hon kunde sätta en fot innanför sin dörr utan att behöva flytta alla de där kopparna.
Jag går in på mitt rum igen och lägger mig på sängen. Jag vill vara förbannad på henne. Jag vill hata henne för att hon inte försöker hämnas med ett eget skämt.
Men det gör jag inte. Jag kan inte låta bli att le för jag älskar att hennes reaktion tog mig på sängen. Hon är oförutsägbar och jag gillar det.
”Warren.”
Hennes röst låter så ljuv. Jag måste drömma.
”Warren, vakna.”
Så oerhört ljuv. Till och med änglalik.
Jag ger mig själv några sekunder att vänja mig vid hennes röst, vid att det är hon som väcker mig, vid det märkliga att det är hon som står utanför min dörr och ropar mitt namn. Jag öppnar långsamt ögonen och rullar över på rygg. Jag reser mig på armbågarna och tittar på henne. Hon står i dörröppningen mellan mitt rum och vårt badrum. Hon har på sig en för stor T-shirt med Sounds of Cedar-tryck och det ser inte ut som om hon har något på sig under den.
”Vad är det?” säger jag.
Hon vill ha mig. Hon trånar efter mig.
Hon lägger armarna i kors över bröstet. Hon lägger huvudet på sned och jag ser hennes ögon smalna till arga springor. ”Sätt aldrig din fot i mitt rum igen. Skitstövel.” Hon rätar på sig och
går tillbaka in i badrummet och slår igen dörren efter sig.
Jag tittar på klockan, den är två på natten. Det där var en extremt försenad reaktion på mitt skämt. Väntade hon bara på att jag skulle somna så hon kunde väcka mig och skrika åt mig? Är det hennes idé om hämnd?
Vilken amatör!
Jag ler för mig själv och rullar över på sidan. Jag flämtar till när vatten rinner ner på mig.
Vad i helvete?
Jag tittar upp och hinner se en tom kopp ramla ner från kanten av huvudgaveln innan den träffar mig i pannan.
Jag blundar och skäms över att jag inte förutsåg det där. Jag är så besviken på mig själv. Och nu kommer jag att tvingas sova på handdukar eftersom mina sängkläder är dyblöta.
Jag kastar av mig täcket och sätter fötterna i golvet, bara för att upptäcka att det är fullt med koppar. Jag välter flera av dem när jag försöker ställa mig upp och det blir en dominoeffekt.
Jag böjer mig ner och försöker förhindra att de välter, men jag gör det bara värre. Hon har ställt dem så nära varandra, över hela golvet, och jag hittar inte en enda säker plats att sätta fötterna på.
Jag försöker sträcka mig mot sängbordet samtidigt som jag lyfter mitt högra ben för att inte sparka omkull ännu flera koppar, men jag tappar balansen och … ja, ramlar. Rakt på resten av kopparna som är fulla med vatten. Vatten som nu har runnit ut över hela mattan.
Ett noll till dig, Bridgette.
På morgonen bär jag ut kopparna till köket, får gå flera rundor.
Ridge sitter vid bordet och stirrar på mig. Jag vet att han vill fråga varför alla kopparna är i mitt rum, men det är säkrast för honom att hålla tyst. Han kan säkert se på min bistra min att jag inte vill höra honom säga ”vad var det jag sa?”.
Dörren till Bridgettes rum öppnas och hon kommer ut med ryggsäcken slängd över ena axeln. Jag stirrar på henne några sekunder. Hon har satt upp håret i en hästsvans. Hon har på sig jeans och ett blått linne. Oftast brukar hon ha på sig sina
Hooterskläder som, missförstå mig rätt, är fantastiska. Men det här? Att se henne enkelt klädd med flipflops och utan smink är bara … sluta stirra på henne!
”God morgon, Warren”, säger hon och har mord i blicken när hon ser på mig. Hon sneglar mot kopparna i mina händer.
”Sovit gott?”
Jag ler hämndlystet. ”Dra åt helvete, Bridgette.”
Hon rynkar på näsan och skakar lite på huvudet. ”Nej tack”, säger hon och går mot ytterdörren. ”Åh, förresten. Vi har slut på toapapper. Och jag kunde inte hitta min rakhyvel så jag hoppas att det inte gör något att jag lånade din.” Hon öppnar dörren och vänder sig mot mig. ”Och …” Hon rynkar återigen på näsan. ”Jag råkade stöta till din tandborste så den hamnade i toaletten. Förlåt. Men jag sköljde av den.”
Hon stänger dörren precis när en av de vattenfyllda kopparna flyger ur min hand och träffar dörren.
Vilken jäkla bitch.
Ridge går lugnt förbi mig, till sitt rum. Han tittar inte ens på mig, för han känner mig innan och utan och därför vet han bättre än att prata med mig just nu.
Jag önskar att Brennan kände mig lika väl, för han skrattar när han går in i köket. Varje gång han tittar upp mot mig skrattar han ännu mer. ”Jag vet att hon är taskig, men herregud, Warren. Hon hatar dig.” Han skrattar fortfarande medan han öppnar diskmaskinen och börjar plocka ur den. ”Jag menar, verkligen hatar dig.”
Jag går fram och ställer de tomma kopparna på bänken. ”Jag klarar inte av det här längre”, säger jag. ”Jag kan inte bo tillsammans med en tjej.”
Brennan kastar en blick på mig, fortfarande full i skratt. Han tror inte att jag menar allvar.
”I kväll. Jag vill att hon flyttar i kväll. Hon kan flytta in hos någon kompis eller med sin syster som hon alltid sitter och pratar i telefon med. Jag vill att hon försvinner, Brennan.”
Han ser att jag inte skämtar. Han rätar på sig och trycker handflatorna mot bänken bakom sig och tittar på mig. Han skakar på huvudet. ”Hon kommer inte att flytta.”
Han böjer sig ner, stänger luckan till diskmaskinen och trycker på startknappen. Han går sin väg och jag följer efter. ”Du kan inte bara själv bestämma vem som ska bo här. Jag har försökt komma överens med henne i flera veckor och hon är helt omöjlig.”
Brennan sneglar mot kopparna som står uppradade på bänken. ”Försöker du få henne att gilla dig genom att utsätta henne för pranks?” Han ser på mig. ”Du har en del att lära när det gäller kvinnor, Warren.” Han vänder sig om och går tillbaka mot sitt rum. ”Hon kommer inte att flytta. Hon är vår rumskompis nu, lär dig hantera det.”
Han smäller igen dörren och det gör mig ännu mer förban-
nad eftersom jag börjar bli trött på att folk smäller igen dörrar.
Jag korsar vardagsrummet och sliter upp hans dörr. ”Antingen flyttar hon eller så gör jag det!”
Jag ångrar mig så fort jag har sagt det. Eller, det gör jag inte.
Jag tänker inte flytta, men hotet kanske kan få honom att ändra sig. Han rycker på axlarna.
”Lycka till”, säger han nonchalant.
Jag vänder mig om och slår näven i dörren. ”Allvarligt, Brennan? Låter du hellre mig flytta än hon?”
Han går fram mot mig och stannar inte förrän han står mitt framför mitt ansikte. ”Ja, Warren. Det gör jag. Så gå och fundera lite och tala om när du tänker flytta.” Han tar tag i dörren och försöker stänga den i mitt ansikte, men jag slår handflatan mot den och trycker upp den igen.
”Du ligger med henne”, säger jag.
”Lägg av nu! Jag ligger inte med henne.”
Mina käkar är hårt sammanbitna och jag nickar långsamt.
Det är den enda förklaringen till varför han hela tiden försvarar henne. ”Jag fattar inte varför du bara inte kan erkänna det, Brennan. Det är lugnt. Du är kär i Bridgette och du vill inte att hon ska flytta. Om du bara kunde erkänna det ska jag sluta.”
Brennans käkar spänns och han släpper ut en snabb, irriterad suck. Han drar handen genom håret och det är då jag ser det. Det är skrivet över hela hans ansikte.
Brennan är kär i Bridgette.
Jag vet inte hur jag känner inför det, vilket i och för sig är konstigt, eftersom jag försöker få henne utsparkad.
”Warren”, säger han lugnt. Han backar tillbaka in i rummet och visar med handen att jag ska komma in. Jag vet inte var-
för vi måste vara för oss själva eftersom ingen annan är här
förutom Ridge. Han stänger dörren bakom mig. Han sätter händerna på höfterna och stirrar ner i golvet i flera sekunder.
När han slutligen tittar upp på mig ser han uppgiven ut.
Jag visste det.
”Jag är inte kär i Bridgette”, säger han lugnt. ”Hon är min syster.”