Colleen Hoover Kanske en dag
Översättning Susanne Nobel
Till Carol Keith McWilliams
också vilja göra upp med. Jag vet att han rent formellt sett inte har något att göra med min nuvarande situation, men han kunde ha berättat vad som försiggick lite tidigare. Därför har jag lust att slå honom också.
Ridge: Hur är det? Vill du komma upp till mig tills det blåser över?
Naturligtvis vill jag inte komma upp till honom. Mina knogar värker redan som det är och om jag går hem till Ridge skulle det bli ännu värre efter att jag gett honom en omgång.
Jag vänder mig om och tittar upp mot hans balkong. Han lutar sig mot skjutdörren i glas, telefonen i ena handen. Han tittar på mig. Det är skymning, men ljusen från gården lyser upp hans ansikte. Han ser på mig och formar läpparna i ett mjukt, beklagande leende som gör det svårt att komma ihåg varför jag ens är arg på honom. Han drar handen genom håret som hänger ner över pannan och verkar orolig. Eller så kanske det är dåligt samvete. Det borde det vara.
Jag bestämmer mig för att inte svara och ger honom fingret i stället. Han skakar på huvudet och rycker på axlarna, som för att säga, jag försökte i alla fall, innan han går in i lägenheten och stänger dörren efter sig.
Jag stoppar ner telefonen i fickan innan den blir blöt och tittar ut över gården framför lägenhetshuset där jag har bott i två månader. När vi flyttade in höll den varma Texassommaren på att svälja de sista spåren av våren, men den här gården tycks klamra sig fast vid livet. Intensivt blå och lila hortensior pryder gångvägen hela vägen till trapporna och till fontänen i mitten.
går ut och öppnar bakluckan. Innan han ens hinner hjälpa mig med den första väskan kommer jag plötsligt ihåg att jag inte fick med mig handväskan.
Fan också.
Jag ser mig omkring, tittar där jag satt och väntade och känner sedan över hela kroppen, som om handväskan på ett magiskt sätt plötsligt skulle dyka upp runt axeln. Men jag vet precis var den är. Jag slängde den på golvet innan jag nitade Tori rakt på hennes överskattade Cameron Diaz-näsa.
Jag suckar. Och skrattar. Naturligtvis glömde jag handväskan. Min första dag som hemlös skulle ha varit alldeles för enkel om jag hade haft handväskan med mig.
”Förlåt”, säger jag till taxiföraren, som håller på att lyfta in den andra väskan. ”Jag har ändrat mig. Jag behöver ingen taxi.”
Jag vet att det finns ett hotell en knapp kilometer härifrån. Om jag bara kan uppbåda tillräckligt med mod för att gå tillbaka och hämta mina pengar ska jag gå dit och ta in på ett rum tills jag har bestämt mig för vad jag ska göra. Jag kan inte bli mycket blötare än jag redan är.
Föraren lyfter ut resväskorna igen, ställer ner dem på trottoaren och går tillbaka in och sätter sig på förarsätet utan att bevärdiga mig med en blick. Sedan kör han snabbt iväg, som om min sena avbokning är en lättnad.
Ser jag så patetisk ut?
Jag går tillbaka till fontänen med mitt bagage och tittar upp mot min lägenhet och undrar vad som skulle hända om jag gick dit och hämtade handväskan. Jag lämnade allt i en enda röra.
Jag är nog hellre hemlös här ute i regnet än går tillbaka dit upp.
Jag sätter mig på väskorna och begrundar min situation. Jag skulle kunna betala någon för att gå dit i stället för mig. Men vem? Ingen syns till och vem vet om Hunter eller Tori ens skulle ge personen min väska?
Det här suger verkligen. Jag vet att jag kommer att bli tvungen att ringa någon av mina vänner, men just nu skäms jag alltför mycket för att berätta hur korkad jag har varit de senaste två åren. Jag hade ingen aning.
Jag hatar redan att vara tjugotvå och då har jag fortfarande 364 dagar kvar innan jag blir tjugotre.
Det suger så mycket att jag börjar gråta.
Toppen. Sitta här och lipa. Jag är en väsklös, gråtande, våldsbenägen, hemlös tjej. Och även om jag inte vill erkänna det tror jag faktiskt att jag också kan ha ett brustet hjärta.
Japp. Nu sitter jag här och snyftar och tycker synd om mig själv.
”Det regnar. Skynda dig.”
Jag tittar upp och ser en tjej stå och hålla ett paraply över huvudet. Hon tittar på mig samtidigt som hon stressat hoppar från ena foten till den andra och väntar på att jag ska göra något. ”Jag blir genomblöt. Sätt fart!”
Hon låter väldigt bestämd, som om hon gjorde mig en tjänst och jag är otacksam. Jag höjer ett ögonbryn och tittar upp mot henne, skyddar ögonen från regnet med ena handen.
Jag vet inte varför hon klagar på att hon blir blöt när det inte finns särskilt mycket som kan bli blött. Hon har praktiskt taget ingenting på sig, utom en kort blus. Sedan inser jag att hon har på sig Hooterskläder.
Kan det bli konstigare än det redan är? Jag sitter på alla
några steg och väntar på att jag ska … tja, jag vet inte riktigt vad det är hon vill att jag ska göra.
Hon himlar med ögonen och tar tag i min arm, drar in mig genom dörren. ”Vad i helvete är det för fel på dig? Kan du ens prata?” Hon börjar stänga dörren men stannar upp och vänder sig om med stora ögon. Hon håller upp ett finger i luften. ”Vänta”, säger hon. ”Du är väl inte …” Hon himlar med ögonen igen och tar sig för pannan. ”Åh, herregud, du är döv!”
Vad? Vad i helvete är det för fel på den här tjejen? Jag skakar på huvudet och börjar svara, men hon avbryter mig.
”Herregud, Bridgette”, mumlar hon för sig själv. Hon drar handflatorna nerför kinderna och stönar och ignorerar helt det faktum att jag skakar på huvudet. ”Du kan verkligen vara en okänslig idiot ibland.”
Hm. Den här tjejen har allvarliga problem när det gäller att bemöta människor. Hon är lite av en bitch, även om hon anstränger sig för att inte visa det. Nu tror hon att jag är döv. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hon skakar på huvudet som om hon är besviken på sig själv. Sedan ser hon rakt på mig. ” JAG … MÅSTE … GÅ … OCH … JOBBA … NU! ” skriker
hon högt och plågsamt långsamt. Jag grimaserar och tar ett steg bakåt, vilket borde vara en tydlig ledtråd om att jag kan höra henne skrika, men hon tycks inte märka något. Hon pekar på en dörr längst ner i hallen. ”RIDGE … ÄR … PÅ … SITT … RUM!”
Innan jag hinner säga åt henne att sluta skrika lämnar hon lägenheten och stänger dörren bakom sig.
Jag vet inte vad jag ska tro. Eller göra. Jag har hamnat i en främmande lägenhet, sjöblöt, och den enda personen, bortsett från Hunter och Tori, som jag vill slå just nu befinner sig endast
Men hotellrum kostar pengar.
Det är något jag inte har för tillfället.
Det är något som ligger i min handväska, på andra sidan gården, i en lägenhet med de sista personerna i världen som jag vill träffa just nu.
En soffa kanske inte är så illa trots allt.
Han bäddar och vänder sig sedan om, blicken dras mot mina dyngsura kläder. Jag tittar ner på vattenpölen på golvet.
”Åh, förlåt”, muttrar jag. Mitt hår ligger klistrat mot ansiktet, skjortan är nu en genomskinlig patetisk ursäkt till barriär mellan den yttre världen och min ceriserosa, mycket märkbara behå. ”Var är badrummet?”
Han nickar mot en dörr.
Jag vänder mig om, öppnar en av väskorna och börjar rota runt i den medan Ridge går tillbaka till sitt rum. Jag är glad att han inte ställer några frågor om vad som hände efter vår konversation tidigare. Jag är inte på humör att prata om det.
Jag drar ut ett par yogabyxor och ett linne, tar necessären och går in i badrummet. Det stör mig att så mycket i den här lägenheten påminner mig om min egen. Det är samma slags badrum med dörrar till vänster och höger mot de två angränsande sovrummen. En går så klart till Ridges rum. Jag undrar vem det andra rummet tillhör, men jag är inte tillräckligt nyfiken för att öppna den. Hooterstjejens enda regel var att jag skulle hålla mig borta från hennes rum och hon verkar inte vara typen som skämtar.
Jag stänger och låser dörren mot vardagsrummet och kontrollerar sedan de andra dörrarna för att vara säker på att ingen kan komma in. Jag har ingen aning om ifall det bor
TVÅ VECKOR TIDIGARE
Sydney
Jag öppnar balkongdörren och går ut, tacksam för att solen redan har gått ner bakom byggnaden mitt emot, vilket gör luften tillräckligt sval för att det ska kunna kallas höst. Nästan som på en signal svävar ljudet av hans gitarr över gården och jag sätter mig i vilstolen och lutar mig tillbaka. Jag säger till Tori att jag är på balkongen för att göra mina läxor, eftersom jag inte vill erkänna att den där gitarren är den enda anledningen till att jag går ut här varje kväll klockan åtta.
I flera veckor har killen i lägenheten på andra sidan gården suttit ute och spelat i minst en timme. Varje kväll sitter jag på min balkong och lyssnar.
Jag har lagt märke till att det är fler grannar som går ut på sina balkonger när han spelar, men ingen lika plikttroget som jag. Jag förstår inte hur någon kan höra dessa låtar och inte vilja lyssna på dem varenda dag. Men musik har i och för sig alltid varit en passion för mig, så jag kanske är lite mer besatt
av hans gitarrspel än vad andra är. Så länge jag kan minnas har jag spelat piano och även om jag aldrig har berättat det för någon, älskar jag att skriva egna låtar. Jag bytte till och med mitt huvudämne till musik för två år sedan. Min plan är att bli musiklärare i grundskolan, fast om min pappa fick sin vilja igenom skulle jag fortfarande studera juridik. ”Ett mediokert liv är ett bortslösat liv”, sa han när jag berättade att jag skulle byta inriktning.
Ett mediokert liv. Jag tycker det var ganska lustigt sagt, eftersom han är den mest missnöjda person jag känner. Och han är advokat. Där ser man.
En av låtarna jag kan vid det här laget tar slut och killen med gitarren börjar spela något han inte har spelat förut. Jag har börjat vänja mig vid hans inofficiella spellista eftersom han tycks öva på samma låtar i samma ordning, kväll efter kväll. Jag har däremot aldrig hört honom spela den här låten förut. Sättet som han upprepar samma ackord får mig att tro att han håller på att skapa låten i detta nu. Jag gillar att få bevittna det, särskilt som den redan efter ett par ackord är min nya favorit. Allt han spelar låter som originalmusik. Jag undrar om han uppträder någonstans eller om han bara komponerar för sitt eget nöjes skull.
Jag lutar mig framåt i stolen, vilar armbågarna mot balkongräcket och tittar på honom. Hans balkong är på andra sidan gården, tillräckligt långt bort för att det inte ska kännas konstigt att sitta och stirra på honom, men tillräckligt nära för att jag inte ska vilja göra det när Hunter är i närheten. Jag tror inte att Hunter skulle uppskatta att jag har utvecklat ett litet svärmeri för den här killen och hans musikaliska begåvning.
igen och tittar ner på den. Jag gillar verkligen inte att han såg att jag satt och stirrade på honom. Inte för att jag gjorde något fel, det känns förmodligen bara konstigt för honom att veta att jag sitter och glor på honom. Jag lyfter huvudet och ser att han fortfarande tittar på mig, men han ler inte längre. Sättet som han stirrar får mitt hjärta att börja slå snabbare, så jag koncentrerar mig på anteckningsboken igen.
Bra gjort, Sydney, nu tror han väl att du är ett riktigt pervo.
”Här är du, älskling”, säger en mjuk röst bakom mig. Jag lutar huvudet bakåt, vänder upp blicken och ser Hunter komma ut på balkongen. Jag försöker låtsas att jag inte är förvånad över att se honom, för jag är rätt säker på att jag borde ha kommit ihåg att han skulle komma hit.
För den händelse gitarrkillen fortfarande tittar ser jag till att verkligen ge mig hän åt Hunters kyss, så att han inte ska tro att jag är någon obehaglig stalkare utan tänka att jag bara någon som sitter och slappar på balkongen. Jag drar handen längs
Hunters hals när han lutar sig ner och kysser mig uppochner.
”Maka på dig”, säger Hunter och knuffar lite på mina axlar. Jag gör som han säger och flyttar mig längre fram på sitsen samtidigt som han lyfter ena benet över stolen och glider ner bakom mig. Han drar mig mot sitt bröst och lägger armarna om mig.
Mina ögon förråder mig när gitarrspelet plötsligt upphör och jag än en gång sneglar över gården. Gitarrkillen stirrar på oss och reser sig upp. Sedan går han in. Hans min är konstig. Han ser nästan arg ut.
”Hur var det i skolan?” frågar Hunter.
”Alltför trist för att prata om. Du då? Hur var det på jobbet?”
”Intressant”, säger han och drar undan håret från min nacke och kysser mig hela vägen ner till nyckelbenet.
”Vad var det som var så intressant?”
Hans grepp om mig hårdnar och han lägger hakan på min axel. Sedan fäller han ner stolen och vi hamnar i liggläge. ”Det hände en konstig grej på lunchen”, säger han. ”Jag gick ut och åt på en italiensk restaurang med en av killarna på jobbet. Vi satt på uteserveringen och jag hade precis frågat servitören vad han rekommenderade för dessert, när en polisbil kom körande runt hörnet. Den stannade precis framför restaurangen och två poliser kom ut med dragna pistoler. De började skrika befallningar och vår servitör mumlade: ”Fan!” Han lyfte långsamt händerna i luften och poliserna hoppade över staketet till uteserveringen, sprang fram och tryckte ner honom på golvet och satte handfängsel på honom. Därefter läste de upp hans rättigheter, drog upp honom på fötter och tog med honom till polisbilen. Servitören vände sig om och skrek till mig: ’Tiramisun är jättegod!’ Sedan satte de mannen i bilen och körde iväg.”
Jag lutar huvudet bakåt och tittar upp mot honom. ”Är det sant? På riktigt?”
Han nickar och skrattar. ”Jag lovar, Syd. Det var helt galet.”
”Nå? Beställde du tiramisu?”
”Självklart! Det var den godaste tiramisu jag någonsin ätit.”
Han kysser mig på kinden och trycker mig framåt. ”På tal om mat, jag är utsvulten.” Han ställer sig upp och håller fram sin hand mot mig. ”Har ni lagat mat i kväll?”
Jag tar hans hand och låter honom dra upp mig på fötter. ”Vi åt bara sallad, men jag kan fixa något till dig.”
Vi går in och Hunter sätter sig på soffan bredvid Tori. Det ligger en lärobok uppslagen i hennes knä och hon fokuserar halvhjärtat på både läxan och tv:n. Jag tar fram ingredienserna från kylen och gör i ordning en sallad till honom. Jag har lite dåligt samvete för att jag glömde att han hade sagt att han skulle komma hit i kväll. Jag brukar laga mat när jag vet att han ska komma.
Vi har varit ihop i nästan två år nu. Vi träffades under mitt andra år på college, då han gick sista året. Han och Tori hade varit kompisar i flera år. Efter att hon hade flyttat in i min studentkorridor och vi blivit vänner, ville hon att jag skulle träffa honom. Hon sa att vi skulle gilla varandra och hon hade rätt. Vi gick ut officiellt med det efter bara två dejter och sedan dess har vi haft det jättebra.
Naturligtvis har vi haft våra upp- och nergångar, särskilt sedan han flyttade mer än en timme bort. När han fick jobbet på revisionsbyrån förra terminen föreslog han att jag skulle flytta med honom. Jag sa nej, för jag ville verkligen bli klar med mina universitetsstudier innan jag tog ett sådant stort steg. Om jag ska vara ärlig är jag nog bara rädd.
Tanken på att flytta ihop med honom känns så definitiv på något sätt, som om det skulle besegla mitt öde. Jag vet att när vi väl har gjort det är nästa steg äktenskap och därefter kommer jag aldrig att kunna bo för mig själv. Jag har alltid delat bostad med någon och tills jag har råd med min egen lägenhet kommer jag att få bo med Tori. Jag har inte sagt det till Hunter än, men jag vill verkligen bo ensam ett år. Det är något jag har lovat mig själv att göra innan jag gifter mig. Jag ska bara fylla tjugotvå om några veckor, så jag har inte precis bråttom att stadga mig.
Jag går in med Hunters mat till honom i vardagsrummet.
”Varför tittar du på det här?” frågar han Tori. ”Det enda de där kvinnorna gör är att snacka skit om varandra och bråka.”
”Det är precis därför jag ser på det”, säger Tori utan att ta blicken från tv:n.
Hunter blinkar mot mig, tar sin tallrik och lägger upp fötterna på soffbordet. ”Tack, babe.” Han vänder sig mot tv:n och börjar äta. ”Kan du hämta en öl?”
Jag nickar och går tillbaka till köket. Jag öppnar kylskåpsdörren och tittar på hyllan där han alltid ställer sin öl. Jag stirrar på ”hans” hylla och tänker att det förmodligen är så här det börjar. Först har han en hylla i mitt kylskåp. Sedan kommer han att ha en tandborste i mitt badrum, en låda i min byrå och till slut kommer hans prylar att ha infiltrerat mina på så många sätt att det blir omöjligt för mig att någonsin känna att jag är för mig själv.
Jag drar händerna längs mina armar, gnider bort den plötsliga olustkänslan som sköljer över mig. Det känns som om jag ser min framtid spelas upp inför mina ögon. Jag är inte så säker på att jag gillar det jag ser.
Är jag redo för detta?
Är det verkligen den här killen som ska vara killen jag lagar mat till varje kväll när han kommer hem från jobbet?
Är jag verkligen redo för det där bekväma, trygga livet med honom? Ett liv där jag undervisar varje dag och han sköter om folks bokföring, där vi kommer hem från jobbet, jag lagar mat och hämtar en öl till honom medan han lägger upp fötterna och kallar mig babe. Ett liv där vi går och lägger oss och älskar vid niotiden för att inte vara alltför trötta nästa dag, så att vi