9789189516427

Mindf*ck: färga allt rött

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 1

2026-01-09 11:22

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 2

2026-01-09 11:22

S. t. abby

Mindf*ck: Färga allt rött

översÄttning Manne svensson

gondol

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 3

2026-01-09 11:22

Tidigare utgivning Mindf *ck: Risken Mindf *ck: Avledd Mindf *ck: Blodröd ängel Mindf *ck: Alla dessa lögner

Citat av Shakespeare på s. 24, 68, 98 och 179: översättning Carl August Hagberg

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Bokförlaget Gondol är ett imprint inom Albert Bonniers Förlag.

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se ISBN 978-91-89516-42-7 COPYRIGHT © Paint it all red by S. T. Abby, 2016 The moral rights of the author have been asserted.

ORIGINALETS TITEL Paint It All Red ÖVERSÄTTNING Manne Svensson OMSLAG Ilse-Mari Berglin TRYCKNING Första TRYCK ScandBook, EU 2026

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 4

2026-01-12 11:37

Det här är till dem som har förlorat sin röst.

Det här är till dem som önskar att de var Lana Myers.

Det här är till dem som folk fortfarande viskar om.

Det här är till dem som kämpar varje dag för att glömma.

Ni är inte ensamma.

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 5

2026-01-09 11:22

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 6

2026-01-09 11:22

Kärleken ska inte vara vacker. Den ska vara en rå, blodig kamp som tvingar dig att konfrontera dina mest sårbara sidor, så att du kan njuta och ta vara på de bra stunderna när de kommer och uppskatta deras fulla värde. Annars kommer du bara att ta allt för givet.

– Lana Myers

Skit i listan. Det är dags för slutuppgörelsen.

7

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 7

2026-01-09 11:22

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 8

2026-01-09 11:22

1 Vi är sällan stolta när vi är ensamma.

– Voltaire

LOGAN Hadley hoppar till när jag rycker upp dörren till hennes rum.

Hon sliter av sig hörlurarna med ena handen och trycker den andra mot bröstet. ”Satan i gatan! Du kan inte skrämmas så där när en serie­ mördare stryker runt husknuten.” ”Eller kanske närmare bestämt i en grannstuga några hus bort?” säger jag ironiskt, men med en skärpa i tonen som får hela hennes kropp att stelna till.

Hon behöver inte ens säga orden, men jag vill höra dem. ”Du visste?” säger jag tyst, men med misstro och sorg i hjärtat.

Hur jag än försöker stå emot känslostormarna gör allt ont just nu. I vårt jobb tränas vi i att dölja våra känslor till varje pris. Aldrig förr har jag haft så svårt att klara det som idag.

Hennes läppar rör sig ljudlöst i flera sekunder innan orden börjar komma. ”Logan, jag är ledsen, men …” ”Du visste!” ropar jag anklagande, samtidigt som knyt­ näven slår i väggen och hela kroppen skriker förgäves efter luft som inte känns tung som bly. ”Logan!” skriker hon. Jag vänder mig om mot henne och återfår långsamt lugnet. ”Lyssna på mig nu. Det är kompli­ cerat, och hon …”

9

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 9

2026-01-09 11:22

”Vi är klara med varandra, Hadley. Du och jag. Jag är så jävla klar med dig”, säger jag, ett löfte som jag redan har brutit.

Hon blir genast tårögd. ”Menar du allvar?”

Hon har alltså mage att ifrågasätta det. ”Ja. Jag kan inte vara vän med någon som kunde se mig falla för en sån och inte berätta sanningen för mig.”

Hennes ögon smalnar, läpparna börjar darra. ”För en sån? Du menar en sån som skulle döda eller dö för att skyd­ da dig? En sån som älskade dig så mycket att hon nästan gav upp sin hämnd?” ”Sin hämnd?” säger jag bittert, skakar på huvudet och vänder mig om och går. ”Det är ju för fan inte hennes hämnd!”

Jag smäller igen dörren och går vidare till nästa stuga och sliter upp nästa dörr med ett ryck, så att Leonard nästan trillar av stolen när jag stormar in. ”Men vad fan! Ta det lugnt. Jag försöker hitta mer info om Ken…” Han kommer av sig när han ser mitt ansikte. ”Åh fan”, säger han och suckar. ”Ja”, säger jag, sjunker ner på en stol och tar whiskyflas­ kan som sticker upp ur hans nödväska. ”Hon erkände.” ”Hon … vadå?” frågar han chockat. ”Hon erkände i princip. Jag kunde inte stanna och lyssna på det fullständiga erkännandet.” ”Var fan är hon nu då?”

Jag drar ärmen över ögonen och tar en klunk. ”Fastkedjad i min säng”, säger jag och ställer ner flaskan.

Hans ögon vidgas. ”Jag har ingen aning om vad jag ska göra just nu. Hon har fuckat med mitt psyke så pass att jag inte står ut med tanken på att överlämna henne till någon här i stan eller till 10

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 10

2026-01-09 11:22

FBI. Men jag vet att jag måste göra något. Och eftersom jag

inte vet vad … ja, jag satte handbojor på henne.”

Det var ett jävligt uselt sätt att vinna tid på, men det var den enda lösning jag hade för tillfället.

Han gnuggar sig i ansiktet, sedan skjuter han fram en mapp mot mig. ”Jag hittar ingenting alls i hennes bakgrund – förutom narkotika – som skulle kunna få henne att vilja göra något sånt här. Hon har varit drogfri i flera år, och vad jag kan se har det inte satt några spår. Och hon har inga vanföre­ ställningar och har inte drabbats av något psykotiskt …” ”Det är ju därför jag inte vet vad fan jag ska göra”, stönar jag. ”Hon är helt klar i huvudet, har järnkoll på omgiv­ ningen, är alldeles för smart för att göra något för dumt, och definitivt inte typen som låter sig manipuleras – inte ens av Jacob Denver.”

Jag skrattar ihåligt åt ett minne som dyker upp. Hon kallade honom Jake, sa till och med rakt ut att Jake var hennes bisexuelle affärspartner. Jag kopplade inte. Jag var så förblindad av allt jag kände för henne att jag inte ens övervägde det som en teoretisk möjlighet. ”Här är akten”, säger Leonard med låg röst. ”Kolla ige­ nom den. Den kanske kan ge några svar.”

Jag rycker åt mig mappen och slår upp den. Grimaserar direkt åt de brutala bilderna. Men en sak får mig att haja till. ”Vad i helvete?” viskar jag.

Blå ögon. På bilden som visar Kennedy Carlyle före olyckan är hon inte ett dugg lik Lana Myers. Och hennes ögon är blå – inga linser.

Jag bläddrar fram till bilderna som togs till polisrap­ porten för Kennedys skador. Jag vet väldigt väl hur Lanas 11

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 11

2026-01-09 11:22

kropp ser ut, och såren på bilderna är visserligen likartade, men inte exakt likadana.

En isande känsla kryper längs ryggraden när vämjeliga möjligheter öppnar sig. ”Har du Victoria Evans akt också?” frågar jag lugnt och håller rösten stadig.

Leonard ger den till mig direkt. ”Hurså?”

Jag tar ett snabbt, lugnande andetag, öppnar akten och ser genast ett par plågade gröna ögon stirra på mig från ett ansikte som inte är Lanas, men som har vissa drag som påminner om henne.

Mitt hjärta sjunker ända ner i tårna när jag bläddrar vidare och ser bilderna på Victoria Evans skador, som också skickades till polisen. Illamåendet är nära att ta över när jag ser att såren stämmer exakt med ärren som jag känner utan och innan. ”Herregud”, väser jag. ”Vad?” undrar Leonard.

Jag tittar upp när ångern väller fram, briserar i mig och skakar mig ända in i märgen. ”Lana Myers är inte Kennedy Carlyle.”

Han ser uppriktigt förvirrad ut när jag ger tillbaka map­ pen till honom. ”Lana Myers är Victoria Evans.”

Han tappar mappen som om den vore glödhet och ser på mig med uppspärrade ögon.

På något sätt, antagligen med hjälp av Jake, gick hon in som Victoria Evans och kom ut som Kennedy Carlyle. Med tanke på att jag knappt klarar av att vila blicken på något av de båda svårt krossade ansiktena på bilderna är det inte så konstigt att han så enkelt kunde komma undan med det.

12

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 12

2026-01-09 11:22

”Det förändrar ju allt”, säger Leonard med en trött suck.

Han fäller upp sin laptop och jag lutar mig tillbaka. Ils­ kan rinner sakta av mig och mina tankar sätts i arbete. Jag hamnade på det där kaféet av en slump, eftersom det var överfullt på vårt vanliga ställe. Jag drogs till henne, ville vinna hennes förtroende och såg något i henne som jag behövde för min egen skull.

Varje leende före mig var nog rätt sällsynt. Varje leende med mig var spontant och äkta. Varje beröring var hungrig och full av de känslor hon alltid haft svårt att visa.

Hon litade på mig. ”Du kan mycket väl vara själva anledningen till att hon inte fick ett sammanbrott”, viskar Leonard och fortsätter skriva på sin laptop.

Jag tar en ny styrketår och reser mig för att gå, men Leonard griper tag i min handled. ”Bilderna stämmer inte överens i datorn.” ”Va?” Han pekar på mapparna. ”Jag tog kopior på det som fanns i det fysiska arkivet. Jag är ju lite gammaldags, som du vet. Men i det digitala arkivet har bilderna bytt plats med varandra.”

Jag lutar mig fram mot skärmen, och mycket riktigt – Victoria Evans har Kennedy Carlyles skador och tvärtom.

Gröna ögon möter min blick i Kennedys akt. ”Jake kunde gå in och ändra i de digitala arkiven, men inte innan den fysiska akten redan börjat sammanställas”, viskar jag för mig själv.

Jag skulle aldrig ha fått veta det här annars. ”Vad tänker du göra?” frågar Leonard. ”Be Hadley hålla tyst. Jag klarar inte av att prata med 13

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 13

2026-01-09 11:22

henne just nu. Och du säger inte heller något.”

Han är på väg att le, men hejdar sig. Han har stått på hennes sida i smyg hela tiden, och det var faktiskt nära att jag petade honom från utredningen.

Och under tiden var jag kär i tjejen som vill ta död på den här hålan.

Jag joggar tillbaka till min stuga, rycker upp dörren och mer eller mindre rusar in i sovrummet. Då känns det som om hjärtat stannar.

Handbojorna ligger på golvet, lakanet likaså. Alla Lanas saker är borta.

Jag kämpar ner klumpen i halsen och sjunker sakta ner på sängen.

Hon räddade mitt liv.

Och jag övergav henne.

Det tar en stund innan jag förstår att jag var borta i över en timme, även om det kändes som bara några minuter.

Hon fick alldeles för god tid på sig att fly.

Jag tar fram mobilen och ringer Leonard på vägen ut. ”Jag behöver veta om Lana och Jake har några koppling­ ar kvar till den här stan.”

Jag hör tangentbordsknatter i bakgrunden. Det känns frestande att ringa Hadley, men efter allt jag nyss sa till henne lär hon inte vara så hjälpsam. ”Christopher Denver äger en av jaktstugorna inne i skogen. Jag sms:ar adressen.”

Jag lägger på och byter genast om. Man springer sämre genom skogen i kostym.

Några sekunder senare är jag ute igen och läser adres­ sen på mobilen. Fler minnesbilder flimrar förbi medan jag springer.

14

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 14

2026-01-09 11:22

Lisa provocerade henne, försökte få Lana att tappa det.

Lana hade för fan kunnat förgöra henne.

Eller rättare sagt Victoria.

Hon lämnade bråket med Johnson och sheriffen tidigare för att de gjorde henne förbannad, och hon var rädd för vad hon själv skulle göra – inte vad hon skulle säga.

Det kan inte ha varit lätt för henne att behöva se sherif­ fen igen – hon bad mig för fan om två timmar tillsammans som om hon verkligen behövde mig. Och jag kom tillbaka, knullade henne och skällde ut henne efter noter, som om jag utmanade henne att visa sina rätta färger.

När jag gick därifrån grät hon bara. Den kallhamrade mördaren som torterat och slaktat monstren från sitt för­ flutna … och jag sårade henne så att hon grät. Hon blev inte ens arg.

Det är så många oförutsägbara variabler med henne, och jag har ingen aning om vad jag ska göra.

När jag kommer till jaktstugan drar jag pistolen ur fothölstret och håller den längs sidan. Efter två snabba andetag sparkar jag in dörren, sedan stannar jag upp, fort­ farande med vapnet lågt och inte riktat mot något.

Där sitter Jacob Denver i en soffa och ser ut som om han har väntat på mig.

Jag lägger huvudet på sned och kisar – och han bara sitter där fullkomligt lugn och avslappnad.

Min blick far runt, betraktar den tomma stugan och de kala väggarna. Medan jag håller pistolen med båda händerna, redo att rikta den mot honom om han ger mig minsta anledning, börjar han tala. ”Jag visste att du skulle komma”, säger han släpigt och rätar upp sig i soffan. ”Så pistolen kan du lägga undan. Hade 15

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 15

2026-01-09 11:22

jag varit ett hot hade du redan varit död. Tur för dig att jag råkar jag gilla att andas, för jag är inte så säker på att Lana hade låtit mig fortsätta med det om jag ens petade på dig.”

Jag skärper blicken mot honom, släpper pistolen med ena handen men håller i den med den andra. ”Var är hon?”

Han fnyser hånfullt. ”Du kom ensam, vilket betyder att du inte har berättat för ditt team än. Eller ja, förutom för den där Leonard, vars stuga du stormade in och ut ur för en liten stund sen.” ”Du bevakar oss. Oj, vilken överraskning. Det visste jag redan. Var är Victoria?”

Hans ögon vidgas en aning. ”Jaha, så du har listat ut san­ ningen nu istället för att vräka anklagelser över henne och tysta henne. Känns det inte som att det är lite för sent nu?”

Det finns en hård bitterhet i hans röst, som om han hatar mig och bara har väntat på att få sina misstankar bekräftade. ”Lana heter hon. Victoria Evans mördades av den här stan. Hon kan inte vara Victoria Evans längre. Hon var tvungen att bli en helt ny person bara för att finna vilja att fortsätta leva. Du kallade henne sjuk, men du har ingen aning om vad du har att göra med. Du har inte en jävla susning om vad hon har varit med om.”

Orden blir argare för varje mening, och han reser sig långsamt.

Jag tar ett fastare grepp om pistolen och betraktar ho­ nom vaksamt. ”Dina ben fungerar visst alldeles utmärkt nu”, säger jag ironiskt och låter blicken svepa över en man som har lurat allt och alla.

16

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 16

2026-01-09 11:22

Han knackar på sina ben. ”De fungerar i alla fall bättre än din hjärna.” ”Jag trodde hon var Kennedy Carlyle och att hon hade utvecklat en osund besatthet av familjen Evans efter att deras vägar korsats två gånger med dödlig utgång. Och …” ”Kennedy Carlyle var en självupptagen knarkare som ärligt talat var en fara för omgivningen. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle bli hög som ett hus bakom ratten och döda någon precis som sina föräldrar. Som det föll sig dödade hon bara ett träd den natten då hon även dödade sig själv. Det kändes som slöseri att inte utnyttja en fullt fungerande identitet och en bra grundplåt när det råkade finnas någon som behövde överleva.” ”Jag tänkte väl att det var du”, säger jag lugnt, ”som var den som förändrade hennes värld.” ”Att förfalska patientjournaler är faktiskt inte alls svårt, bara man vet var man ska börja”, säger han och knackar återigen på sina ben som han har fått alla att tro var obruk­ bara. ”Hon behövde en legitim identitet, hon behövde pengar, hon behövde en chans. Hade de fått veta att hon överlevde hade de kommit efter henne, och då hade de dödat henne utan större ansträngning.”

Han suckar, försöker lägga band på sin ilska. Jag bara fortsätter att stirra, låter honom prata, försöker lägga ihop saker och ting allteftersom. ”När hon berättade att hon låg med en FBI-agent höll jag fan på att få hjärnblödning”, säger han och vänder bort blicken med ett glädjelöst skratt. ”Jag som hade gjort allt som stod i min makt för att ingen någonsin skulle ta reda på vem hon var.”

Hans ögon möter mina igen.

17

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 17

2026-01-09 11:22

”Sen talade vi ut om det där, och jag märkte att hon log så fort hon sa ditt namn. Hon log för fan som om det fanns hopp.” Han sväljer en klump i halsen. ”Jag tvingade henne att sprida ut morden med en månads mellanrum. Jag sa att det var säkrare så, men egentligen …” ”Du var rädd att hon inte längre skulle känna att det fanns en anledning att fortsätta leva när allt detta var över.”

Jakes ögon blir glansiga och han harklar sig och nickar stelt. ”Jag köpte mig tid”, säger han tyst. ”Men efter att hon träffade dig såg jag så jävla mycket hopp i henne. Och idag såg jag bara ett tomt skal. Jag ville ha fel om dig, agent Bennett. Jag gick med på alla hennes ändringar av pla­ nerna. Vet du varför hon vägrade låta dig höra historien från Lindy?”

Jag lutar huvudet åt sidan och stoppar bak pistolen i byxlinningen. ”Hon ville att vi skulle höra historien när vi kom hit.

Hon ville att den skulle slå så hårt som möjligt.”

Han stirrar mig rakt i ögonen. ”Hon ville att den skul­ le slå som hårdast mot dig. Hon skiter i alla andra. Hon vill fortfarande få sin hämnd, men allt annat har kretsat kring dig. Hon bad för fan mer eller mindre till Gud att ­Boogeyman skulle komma efter henne så att hon kunde döda honom och undanröja hotet mot dig. Och du behand­ lar henne som ett monster. Varför? För att hon dödar?

Behandlar du dina agenter som monster? Ser du dig själv i spegeln med samma avsky? För jag har sett din akt. Du har skjutit och dödat tretton seriemördare under din karriär.

De var riktiga monster, men det har alla män som Lana gjort sig av med också varit.”

18

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 18

2026-01-09 11:22

Jag vinglar till medan jag balanserar på den tunna linjen mellan vansinne och förnuft. ”Och nu tycker du att hon bara ska gå vidare som om ingenting har hänt?” fortsätter han. ”För att lagen säger att det är fel att utkräva hämnd på monster om man inte har en polisbricka eller ett myndighetsbeslut?” Han tar ett steg framåt och pekar med fingret rakt på mig. ”Den här tjejen har ägnat många år åt att träna och lära sig att kontrollera psyket för att hålla det intakt. Något som inte ens våra militära eller polisiära myndigheter kräver. De där männen förstörde hela hennes familj. De förstörde henne.

Två barn, för fan!” Jakes röst spricker, och när känslorna tar överhanden vänder han sig bort från mig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Vad som helst utom att bara nicka och hålla med skulle kunna leda till ett våldsamt utbrott från hans sida, men av någon anledning kan jag inte förmå mig själv att instämma helt och hållet.

Jag har alltid stått på lagens sida och arbetat outtröttligt för rättvisa via alla officiella kanaler.

Men det försökte Lana också. Och Jake med. De blev nekade. ”Jag älskade honom”, säger han och vänder sig om igen med tårar i ögonen som kämpar för att ta sig ut. ”Jag älska­ de honom och behandlade honom som min smutsiga lilla hemlighet offentligt, men bakom stängda dörrar älskade jag honom av hela mitt hjärta. Marcus accepterade de där smulorna jag gav honom, för han älskade mig så mycket att han inte kunde släppa taget, hur mycket han än förtjänade något bättre.”

Nu rinner tårarna och han torkar bort dem med en ils­ ken gest.

19

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 19

2026-01-09 11:22

”Inte en enda gång under alla de här åren har jag tvivlat på vad jag skulle göra för honom efter att ha svikit honom så monumentalt medan han var i livet. Jag tog honom för givet. Jag tog det vi hade för givet. Jag insåg aldrig hur jävla sällsynt det var eller hur fort det kunde försvinna.”

Han sjunker långsamt ner i soffan igen, som om benen inte bär honom. ”Lana … jag trodde aldrig att hon skulle älska någon så som jag älskade Marcus. Jag trodde de hade krossat henne.

Jag trodde de hade stulit varenda liten bit av hennes hjärta.

Att det enda som höll henne vid liv var elden i henne som brann av rent, oförfalskat hat.”

Han tittar upp och möter min blick. ”Hon älskade dig.

Och hon såg två tänkbara scenarier för hur det här skulle sluta. Det ena var att du älskade henne lika mycket som hon älskar dig – att du skulle stå vid hennes sida vad som än hände, att du kände hennes smärta som om den var din egen. Tyvärr valde du det andra tänkbara scenariot, så att jag fick rätt, fastän jag inte ville något hellre än att bli motbevisad.”

Jag finner fortfarande inte de rätta orden. Och den ena tåren efter den andra fortsätter att rinna ur Jakes ögon, som ser på mig med rent och skärt förakt. ”Riktig kärlek – den sortens kärlek som Lana gav dig – är kärlek som ser längre än en människas överträdelser mot andra och talar direkt till själen. Lana räddade ett barn.

Lana riskerade allt för att rädda dig. Lana räddade massor av kvinnor genom att döda Plemmons. Men du ser henne ändå som ett monster, enbart för att hon inte passar in i din tillrättalagda moraliska mall. I dina ögon vore det bättre för henne att förbli ett offer för evigt än att söka sinnesro – bara 20

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 20

2026-01-09 11:22

för att ett verkligt monster riskerar att dödas av någon som vägrar visa nåd.” ”Var är Lana?” frågar jag försiktigt, för jag vill helst inte provocera honom mer. ”Om Lana vill att du ska hitta henne så kommer hon låta dig göra det. Att du känner till hennes identitet kommer inte att stoppa henne. Medan Marcus levde var han en osjälvisk, kärleksfull, fantastisk människa, och för egen del var det bara en enda sak han begärde. Jag skulle hellre dö än neka honom det, och det skulle Lana med. Hämnd var det enda han begärde av henne. Och hämnd ska han få.” ”Var är hon?” frågar jag igen. ”Hon lät metodiskt bitarna falla på plats, ledde dig sakta men säkert till sanningen, lät allt sjunka in … all tortyr hon behövde utstå. Alla plågor som drabbade hennes familj.

Hon ändrade hela planen för att ge sina förhoppningar om dig en chans. Och så sabbar du bara alltihop.” ”Var är hon, Jacob?” ryter jag.

Han ser på mig och ler hånfullt. ”Jag föredrar Jake”, konstaterar han. ”Och du har redan förlorat spelet. Lana och jag har kämpat länge och väl för att profilera hela den här stan. Vi har förutsett vartenda möjliga drag från de viktigaste deltagarna. Vi har gjort förberedelser för alla tänkbara utfall och ligger hela tiden tio steg före. Att du känner till vår identitet kommer inte att hjälpa dig. Och om du försöker tala om för folk att det är Victoria som har kommit tillbaka från de döda med min hjälp? Hela stan kommer att gripas av panik.”

Det rycker i min käke medan jag stirrar på honom. ”Var. Är. Hon?” ”Det angår dig inte längre”, säger han avfärdande. ”Enda 21

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 21

2026-01-09 11:22

anledningen till att jag kom hit var för att hennes ord skulle bli hörda, för du gjorde det absolut värsta du kunde göra.

Du tystade henne. Du vägrade lyssna. Nu kan jag bara hoppas att jag räcker som skäl för henne att vilja fortsätta leva.”

Jag höjer pistolen och riktar den mot honom, även om jag inte har minsta avsikt att avfyra den. ”Var är hon? Det är sista gången jag frågar.”

Hans blick blir kallare. ”Som sagt: Vi har förutsett vart­ enda tänkbart utfall i varenda situation.”

Han höjer sakta händerna som om han ska lägga dem bakom huvudet, men istället stoppar han in något i öronen. ”Som exempel kan jag nämna att jag har beräknat exakt hur lång tid det här samtalet skulle ta.”

Innan jag hinner ifrågasätta det känner jag ett skärande högfrekvent ljud attackera mina öron. Jag släpper vapnet och tar mig för huvudet, som känns som ett bombarderat trumskinn. När ljudet blir för outhärdligt tvingas jag ner på knä, och jag blundar hårt medan jag kämpar för att komma på fötter igen.

Sedan upphör ljudet lika plötsligt som det började, och även om hörseln nog behöver några minuter på sig att bli normal igen känner jag en omedelbar lättnad. När jag öpp­ nar ögonen igen är Jake borta, och jag ser lådan på väggen som just fått mig på knä.

Den jäveln har verkligen planerat allt in i minsta lilla detalj, precis som Lana. Enda skillnaden är att hon hade hoppats på ett annat slut.

Det känns som om hjärnan har matats genom en mental köttkvarn. Upp är ner, höger är vänster, ont är gott.

Innan jag hinner hejda mig själv slår jag knytnäven i 22

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 22

2026-01-09 11:22

väggen, utan att bry mig om smärtan som strålar upp i armen när knogarna träffar det hårda träet.

Jag lärde mig att lägga band på alla mina känslor långt innan jag gick med i FBI. Jag lärde mig dölja ilskan. Lärde mig att ta allt med ett värdigt lugn. Lärde mig dämpa var­ enda känsla som blev för stark.

Men idag kan jag inte det.

Det brister för mig och jag börjar kasta saker omkring mig i stugan. Det känns som om hjärtat håller på att slitas ur bröstet, och för första gången på över femton år tappar jag kontrollen.

23

I_Färga allt rött_ST Abby_TILL TRYCK.indd 23

2026-01-09 11:22