9789189501836

Kapitel 1 Längst fram i kyrkan, bredvid kistan och havet av b ­ lommor, står ett stort inramat porträtt. Fotot måste ha tagits efter julkonserten förra vintern, just när Ben rest sig från flygeln och stolt ler mot publikens applåder. Det är så alla vill ­minnas honom. Ändå vet jag att alla också tänker på honom som han var under de sista månaderna. Jag ser det i deras blickar och hör det i tonfallet när de försöker hitta några lämpliga ord för att beklaga sorgen. ”Han fick ett värdigt slut”, säger en av mammas väninnor, hon med de stora tänderna. Som om hon varit där och vet. ”Det var kanske ändå bäst, med tanke på omständig­ heterna”, nickar Lennart allvarligt.

Bullshit, säger Ben. Jag attackhostar i näsduken.

Tveksamt om det är bättre att vara död än medvetslös, eller vad tycker du? ”Det bästa hade väl varit om han klarat sig”, säger jag och Lennart flackar med blicken, får tag i mammas arm och så går vi alla in och sätter oss längst fram.

Träbänken klibbar hårt och oresonligt mot klänningen.

Det är mycket folk i kyrkan, fler än jag hade väntat mig.

3

Blomdoft blandas med svettlukt och ceremonin är oändlig.

Som avslutning sjunger kören Wachet auf, den Bach-koral som var Bens favorit. Den nya körledaren har en ärmlös, gråmönstrad blus och min blick fastnar på hennes gäddhäng som dinglar vid varje armrörelse. Om jag fokuserar riktigt hårt på den lösa huden kanske jag klarar av de här sista minuterna innan jag äntligen får gå ut.

Fast jag kommer inte ut. Nu ska alla hälsa. De är så medkännande och ledsna, alla de svartklädda som kände Ben. Jag är en stum fisk. Mamma däremot har ett vänligt ord till alla. Jag hör flera kommentera hur starkt det var av henne att sjunga på ceremonin och hur otroligt vackert det var. Då duttar hon sig under ögonen med en hårt hopvikt näsduk och ler ödmjukt.

Mamma har förstås ordnat med allt det praktiska. Att organisera tröstar henne. Mitt enda bidrag till b ­ egravningen var att önska låten Somewhere från West Side Story. ­Mammas tolkning lämnade ett eko av dämpade snyftningar, men dissonansen skar i mig. Inte för att hon sjunger dåligt, tvärtom, men för att det blev fel. Det var vår sång. Det är Ben och jag som ska sjunga den tillsammans vid hans piano, ingen annan, även om jag inte kan sjunga.

Utanför porten drar jag in luft som om jag varit under vatten hela tiden i kyrkan. Jag nickar åt Sylvia och John och några andra barndomskompisar utan att ha något att säga. I ögonvrån ser jag Simon och jag vänder mig snabbt åt andra hållet.

Vid sidan av en klunga körsångare står en ensam ung tjej med mörkbrunt krusigt hår i tofs och drar i sina tröjärmar.

Hur hon nu kan ha tröja i värmen. Borde jag gå fram och säga något? Hon sparkar lite i gruset och går mot cykel­ stället. Jag tar på solglasögonen.

4

Äntligen sliter sig Axel från vem han nu har pratat med i kyrkan och vi kan också åka. Mamma ville absolut att minnesstunden skulle vara hemma hos henne och Lennart, inte i församlingshuset.

Himlen är hotfullt åskvädersgrå och vi flyttar hastigt in bord och stolar från altanen. Vardagsrummet brukar ­kännas stort, på gränsen till ödsligt, men nu trängs svarta kläder överallt, mina mostrar och kusiner, Lennarts barn och Bens vänner och jobbarkompisarna från kyrkan. Glasväggen mot altanen är helt öppen, ändå är luften så tjock att varje ande­ tag blir kort och hetsigt.

Lennarts handflata är fuktig när han lägger den på min arm, trots att han torkade av den mot byxbenet först. ”Nu får de vara tillsammans i alla fall”, säger han och klappar mig en extra gång på armen.

Jag hummar något ohörbart. Jag vet att han menar Ben och pappa i typ himlen. Men de ville inte vara tillsammans när de levde. Varför skulle de vilja det nu? Eller finns det något efter döden som automatiskt frambringar försoning och förlåtelse? Prästen antydde något i den stilen under begravningsceremonin. Hon lät som om hon trodde på det.

Det hör väl till förstås i hennes yrke, särskilt när omständig­ heterna kring dödsfallet är oklara.

Jag vet att de flesta tror att det inte var en olycka, att Ben körde av vägen med flit. Men det är omöjligt. Han skulle aldrig göra så mot mig.

Lennart pratar fortfarande, men det är som om jag hör alla ljud under vatten. ”… så synd att han inte fick några egna barn. Nu hänger det på dig, Sabina. Vänta inte för länge bara, kvinnor i din ålder har svårt att yngla av sig.”

5

Jag stirrar på honom. Sa han verkligen det där? ”Du vet att din mamma längtar efter barnbarn”, fort­sätter han och nickar menande. ”Var har du Axel någonstans, förresten?” Han låter blicken svepa över de svartklädda som om han vill skicka in oss i sovrummet på direkten.

Sedan blinkar han åt mig med ena ögat, klappar mig på kinden och går för att attackera någon annan.

Se inte så chockad ut, säger Ben. Du är väl van? ”Håll tyst”, säger jag och önskar att jag kunde slå till honom på armen. Så där som vi gjorde förr. Han retas och jag slåss. Kanske borde jag ha slagit till Lennart i stället.

Det hade känts bra.

Jag är van, men det hjälper inte. Nu fick jag inte ens till det inövade, milda leendet, än mindre den lika inövade repliken om att vi alla gör olika val här i livet, alternativt att jag har tillräckligt många barn att uppfostra hela dagarna på jobbet.

Jag cirkulerar i vardagsrummet, plockar åt mig använda assietter och koppar och försöker undvika blickar. Mamma har Hedvig, Lennarts yngsta barnbarn, på armen och pekar på den glittrande kristallkronan och pratar med bebisröst.

Axel har smitit ut i hallen med mobilen tryckt mot örat.

Han kan inte låta bli att jobba ens på min brors begravning.

Jag väntar på att ruschen av irritation ska strömma genom kroppen, men jag är som fylld av vadd och känslorna kom­ mer inte åt mig.

Rummet surrar av lösryckta ord och dämpade skratt. Jag hittar ännu ett glas som jag kan ha som förevändning för att gå ut i köket. Människor överallt, jag fixar det inte. På sjukhuset, under de långa veckorna av ångest och ovisshet, var det som om resten av världen inte fanns. Mamma och jag turades om att sitta vid Bens säng och prästen Aino 6

kom ett par gånger. När jag åkte hem för att sova och Axels badbyxor hängde på tork över en köksstol kunde jag inte förstå hur eller varför de hamnat där. Hur kunde folk åka till stranden, som om det var en helt vanlig sommar?

Lennart håller tal när jag tar mig ut ur köket och smyger mot skjutdörrarna och trädgården. Min bror hade många människor i sitt liv som han var viktig för. Tomrummet är så stort att det blir ett vakuum som suger åt sig allt syre och får lungorna att implodera. Jag måste ut, jag måste ha luft.

På altanen står Simon.

Det hjälper inte att jag tvärstannar och smidigt smälter in i citronträdet. Han vänder sig om med sina glittrande hundvalpsögon och allt i mig hårdnar. ”Åh”, säger han vältaligt. ”Det var en fin begravning”, säger jag. Något måste jag ju säga. ”Ja”, säger han och kramar om mig fast jag står stel som en pinne. ”Jag vet inte hur … Hur ska vi klara oss utan honom?” ”Du verkar klara det ganska bra”, säger jag.

Han tar ett steg bakåt. ”Vad menar du?” ”Jag hörde att du hittat en ny partner.” ”Va? Vem har sagt det?” ”Ursäkta”, säger jag, ”men jag måste … gå.”

Jag hinner bara ta ett par steg ut på gräsmattan innan hans röst får mig att vända mig om. ”Du, Sabina … Hur blir det med huset?” ”Du menar hans hus?” säger jag helt onödigt. Bens blå hus, palatset, som vi alltid ironiskt kallat det. Som om Simon hade kunnat mena något annat hus i världen. ”Ja, jag gissar att det är du som har ärvt …” Han tittar ner 7

på träplankorna, ut över gräsmattan och perennrabatten.

Inte på mig. ”Tänker du sälja, eller …?” ”Det är mamma och jag som är dödsboet.” Jag noterar nöjt att han rycker till av det där gräsliga ordet. ”Och ja, vi har pratat om att sälja.”

Mamma har redan kontaktat en mäklare för att få en värdering. Jag hör hur Ben liksom fnyser till.

Hon bestämmer väl inte över huvudet på dig, Bina? säger han. Du vill väl inte sälja?

Det är klart att jag inte vill, fast jag orkar inte ens tänka på det nu. Och vad skulle alternativet vara?

Nu tittar han på mig i alla fall, Simon, och ett djupt streck har formats mellan de mörka ögonbrynen. ”Vi kan väl hålla kontakten om … om ni bestämmer er för något.” ”Vadå, skulle du vilja köpa det?”

Tanken har inte ens slagit mig, att huset skulle betyda något för Simon. Han liksom bara försvann ur mitt syn­ fält när han först helt plötsligt tog sitt pick och pack och ­lämnade Ben, för att sedan, när olyckan inträffade bara någon vecka senare, knappt verkade bry sig. Och nu vill han hålla kontakten? ”Nej”, säger Simon kort. ”Jag är inte spekulant.” Han tittar på gräsmattan igen där en björktrast energiskt pickar i jorden.

Han kanske har grejer kvar i huset, säger Ben. ”Har du grejer kvar?” säger jag. ”Du flyttade ju ut rätt hastigt.” ”Nä … jo, kanske något, men …” ”Säg bara till så kan mamma eller jag möta dig där och släppa in dig.”

Han stirrar på björktrasten. Den är tydligen väldigt intres­ 8

sant. Varför beter han sig så skumt? När jag tänker efter var han så här undvikande förra gången jag träffade honom också. Det var på sjukhuset, dagen efter olyckan. Först hade jag blivit lättad över att han kom, men han pratade bara i halva meningar och såg mig inte i ögonen. Då tänkte jag att det var chocken, men sedan hörde han inte av sig på hela sommaren. ”Så att du kan hämta dina saker, alltså”, förtydligar jag.

Han nickar, fast jag får en känsla av att han inte hört och jag gör en rörelse för att gå vidare. ”Du, förresten”, säger Simon och drar med handen över huvudet. Han har låtit håret växa, det är inte bara en mörk skugga över skallen längre. Jag hindrar en idiotisk impuls att också sträcka ut handen och känna på håret, om det är mjukt eller strävt.

Någon kommer ut genom altandörren alldeles bakom honom och han hoppar till. ”Oj, förlåt, skrämde jag dig?” Det är prästen, Aino. Hon har jobbat ihop med Ben i flera år som hans chef och jag tror att hon på riktigt sörjer honom, fast hon gömmer sig bakom sin yrkesfasad. Nu ler hon professionellt mjukt och kisar upp mot den mörkgrå himlen. ”Tror ni det blir regn?” Hon väntar inte på svar utan tar några steg ut mot gräsmattan.

Simon harklar sig. Händerna far över kanten på kavajen.

Jag har aldrig sett honom i kavaj förut. Det ser för varmt ut. ”Jag tänkte bara … om ni har hittat …”

Ytterligare en svartklädd kropp kliver ut på altanen och förbi mig. ”Ursäkta”, säger jag till Simon, eller den andra, eller hela världen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen och går tvärs över gräs­ mattan, så långt från de andra som möjligt, genom g­ luggen 9

i häcken och ut på cykelbanan där bakom. Klackarna trampar hårt mot asfalten. Luften är stillastående kvav och molnen mullrar på avstånd.

Ta det lugnt, Bina, säger Ben. Tänker du rymma, eller? ”Käften”, säger jag och virar armarna hårt om kroppen.

Vad har du emot Simon? ”Förutom att han är en svikare?”

Jag tror att du missbedömer honom. ”Men herregud! Jag orkar bara inte med folk.”

De är inte dina fiender. ”Nä, kanske inte, men inte mina vänner heller.”

Inte ens Petra? ”Men sluta hacka på mig!”

Ben gör ett hrmf-ljud, som för att låtsas vara förnärmad.

Jag saktar in på stegen samtidigt som tunga droppar gör marken prickig. Tvärt vänder jag och hinner in genom altandörrarna till det svartklädda vardagsrummet samtidigt som regnet tar sats och börjar vräka ner.

Mamma behöver mig, tänker jag, men det gör hon inte.

Blek och vacker står hon som en klängros vid Lennarts arm och ler värdinnetappert. Petra banar väg mot mig tvärs genom rummet. Jag tror aldrig att jag har sett henne i något annat än småblommig eller mönstrad klänning, ofta med en tunn svart kofta knäppt med enbart den översta knappen.

Nu har hon på sig ett svart tält i bomull och spetsar och sveper ner en liten blomvas med de vida ärmarna utan att märka det i sin jakt på mig. Hon drar mig åt sidan. ”Vart tog du vägen? Hur mår du? Gumman, du är all­ deles … flammig, behöver du åka hem?” ”Ut, dåligt och nej.” ”Va?” ”Jag svarar bara på dina frågor. Något annat du vill veta?”

10

Petra blir inte provocerad av min tjurighet. Hon håller om mig och stryker mig över ryggen och jag gråter en skvätt till. Det tar tydligen aldrig slut. ”Förlåt att jag är så …”

Petra hyssjar. ”Jag stötte på Simon på altanen”, säger jag och snyter mig i min knöliga pappersnäsduk. ”Det måste vara hans fel. Jag kan inte förstå hur det kan ha gått till annars.”

Petra lägger huvudet på sned så att den stora svarta tyg­ blomman i håret guppar till. Rynkan i pannan skiftar från medkänsla till ska-du-dra-upp-det-där-nu-igen. ”Det var inte Simons fel”, säger hon långsamt och med eftertryck. ”Hur kan du veta det? Hur kan alla bara påstå att de vet någonting alls?”

Det där sista säger jag alldeles för högt. Samtalen runt­ omkring oss dämpas ett ögonblick. Jag lutar mig närmare Petra och väser: ”Simon gjorde slut bara någon vecka före olyckan. Ben var kanske uppriven och helt förtvivlad och inte alls i något bra tillstånd att köra bil.” ”Menar du att han tog livet av sig på grund av hjärte­ sorg?” ”Nej!” fräser jag och dämpar mig genast igen. ”Han tog inte livet av sig! Men … han var uppriven, fokuserade inte på körningen, han kanske grät så mycket att han inte såg ordentligt.”

Jag hör hur tunt det låter, men det är i alla fall mer sanno­ likt än att han begick självmord. Jag sträcker på ryggen och Ben står intill mig. Hans värme. Han håller med. Jag drar in luft, ett darrande andetag. ”Jo, visst”, säger Petra. Hon gnider sig över näsryggen 11

så där som hon alltid gör när hon funderar. ”Det kan ha varit något som distraherade honom. Jag menar, typ att han letade efter en näsduk eller mobilen eller vad som helst som ramlat ner på golvet. När Mira var liten, alltså hon tappade nappen hela tiden. En gång när jag körde … jag vet ju att man inte ska, men hon skrek så … jag sträckte mig efter den och shit vad bilen slirade till, det vara faktiskt nära ögat.

Efter det hade jag alltid extra nappar i alla fickor.”

Petra ler åt minnet som om det var något roligt. Sedan blir hon allvarlig igen. ”Eller också kanske mobilen ringde och då blir man lätt fumlig …”, fortsätter hon tankfullt.

Bens mobil tappades bort någonstans vid olycksplatsen, jag vet inte riktigt hur. Eller om han inte ens hade med den.

Det händer ju faktiskt att man glömmer mobilen om man sticker i väg hastigt och har bråttom. Hade han bråttom? ”… var han på väg egentligen?” ”Va, vad sa du”, säger jag. ”Försvann du i tankarna nu igen?” Petra gör munnen till ett uppgivet streck innan hon tar sats och börjar om. ”Jo, jag funderar på vart han var på väg. Mitt i natten och där ute vid industriområdet.”

Det där var en annan sak som var konstig med hela olyck­ an. Ingen har kommit med någon bra förklaring till vart han var på väg. ”Han var inne i stan tidigare på kvällen och om han var på väg hem skulle det där varit en himla omväg.”

Jag pillar på mitt trasiga nagelband på lillfingret tills det börjar blöda. ”Du, jag kom på en sak”, fortsätter jag. ”Om mobilen.

Den har varit borta ända sedan olyckan. Och vet du vem som frågade om Bens hus alldeles nyss och verkade helt nervös?”

12

Petra skakar på huvudet. ”Simon.” Jag låter informationen sjunka in, men hon slår ut med händerna i en so what-gest. ”Simon!” säger jag igen, som om problemet vore att hon inte hört. ”Jag tror att han vet något.” ”Vad skulle han veta?” ”Inte vet jag! Simon döljer något, han är på något sätt orsaken till olyckan. Bevisen kanske finns i huset? Eller i mobilen?” ”Nu drar du väldigt förhastade slutsatser”, säger Petra och stryker med handen över min arm, som om jag behöver lugnas.

En annan hand knackar mig lätt på axeln och jag snurrar runt. Det är Lennart som hälsar att mamma sagt att de flesta verkar vara på väg hem och att jag ska komma. Jag nickar och mimar till Petra att vi får prata mer sedan.

Tankarna fortsätter att snurra medan jag mumlar tack och hej då till de svartklädda. ”Vad fint ni ordnat, tack så mycket”, säger den ena ­munnen efter den andra innan de hukande springer mot bilarna i ösregnet. ”Ben var en fantastisk människa”, säger Aino och trycker min hand lite extra.

Den molande huvudvärken som hängt över mig hela dagen briserar i skärande stötar i takt med åskans ­smällar och dån.

Jag längtar efter att komma hem till en tyst lägenhet och bara sitta en stund i soffan och svepa in mig i Axels tröstande trygghet, utan att behöva säga eller göra någonting.

När vi äntligen är hemma drar Axel av sig slipsen och håller på att göra en gin och tonic till oss var när hans mobil ilsket surrar på köksbänken.

13

”Sorry”, säger han med en grimas. ”Det är kris på jobbet.”

Han stryker med pekfingret över min kind samtidigt som han svarar. Så tar han sitt glas och går mumlande in i arbetsrummet. Jag faller ner i soffan och somnar utan att ens ta av skorna.

Nu är det natt och bara ett svagt bakgrundsbrus hörs från trafiken där jag står på balkongen. Regnet har upphört och månen glider in och ut ur molntussarna som om den inte kan bestämma sig för vilket som ger snyggast sken. Havet i väster är ett band av silver och luften är så full av dofter att jag inte kan ta nog djupa andetag. Åh, Ben, tänker jag, det här skulle du ha gillat!

Sedan slår det mig. Det är inte bara den här härliga natten han går miste om. Han kommer att missa precis allting.

Allt. Han kommer inte att få vara med om några månskens­ promenader, inga häftiga diskussioner runt köksbordet, inga flamsiga telefonsamtal, ingen Wachet auf och stäm­ övningar med kören, inga brända pepparkakor till första advent, inga kladdiga barnafingrar, inga kramar. Inte ens en regngrå tisdagsmorgon med punka på väg till personalmötet får han uppleva igen.

Något tar tag om hela min bröstkorg och klämmer åt. Jag väger plötsligt tusen kilo och måste ta tag i balkongräcket för att inte falla handlöst ut i mörkret.

14

Kapitel 2 Alldeles för snabbt blir det måndag och lärarnas skolstart.

Det brukar alltid vara lite uppspelt stämning i kollegiet när alla vill berätta om sina semestrar och skolledningen bjuder på fika efter uppstartsmötet. Lisette, som nu är inne på sitt andra år som rektor och fortfarande är entusiastisk, hälsar oss välkomna genom att flera gånger påpeka hur härligt det är att se oss så brunbrända och snygga. ”Bara för att alla ska lägga märke till hur fin färg hon själv har”, viskar jag till Petra. Själv är jag blekare än någonsin.

Det står en blombukett med rosa och vita rosor på mitt skrivbord i arbetsrummet. Hela arbetslaget har skrivit på kortet, till och med Lisette.

Gregor berättar om dråpliga missöden under sin golf­ resa till Provence och frågar i samma andetag om jag har varit där i sommar, för visst brukar jag åka till Frankrike? ­Olivia knuffar honom i sidan och blänger menande tills han fattar och trasslar in sig i en ursäkt och beklagar sorgen så hemskt mycket. Petra uppfattar med en gång hur obekväm jag är och börjar berätta om sin familjs underbara även­ tyr på Legoland, för att skifta fokus. Jag har redan hört ­historien om hur Mira, hennes yngsta, försvann när de var på väg att lämna parken. Hon hade gömt sig i en piratkista 15

e­ ftersom hon absolut tänkte bo i ett Legohus tillsammans med Unikitty resten av livet.

Alla skrattar, men snart vänder sig Amina mot mig i alla fall och kramar mig med blanka ögon. Det är en lättnad när vi måste tillbaka till gymnasiechefens powerpointgrafer om budget och sparmål.

I pausen före arbetslagets planeringsmöte blir jag stående en stund i kopieringsrummet med Petra. Jag skulle bara ­kopiera ett enda dubbelsidigt papper med de nya mötes­tiderna för elevhälsoteamet, men det fastnade förstås någonstans djupt inne i maskinens mage. Petra lyckas öppna små luckor och spärrar och drar fram det skrynkliga pappret, svart om fingrarna. ”Jag är så trött”, gnäller jag. ”Urlakad, på något sätt.” ”Det är inte konstigt”, säger Petra, torkar av händerna på sin blommiga klänning och trycker i gång maskinen igen. ”Sorg är ett arbete och nu har du dessutom gått och spänt dig under hela begravningen.”

Hon har rätt, även om ordet sorgearbete låter som en kliché lika tunn som det nykopierade pappret som Petra räcker mig. ”Tack”, säger jag. ”Jag har tänkt på det där med olyckan och …”

Jag tvekar. Under de senaste dagarna har jag försökt diskutera det med Axel, men han har bara fnyst och tycker att jag ältar. ”Alltså Simon. Och mobilen. Jag kan inte släppa det.”

Mer hinner jag inte säga för Amina kommer in med ­kinderna upprört skiftande i rosa nyanser. ”Har ni hört?” säger hon och trycker i gång printern. ”Schemat blir inte klart förrän på fredag. FREDAG!” 16

Petra och jag utbyter blickar. Det är likadant varje läsårs­ start. Bara att ta ett djupt andetag och dyka in i kaoset.

När arbetsdagen äntligen tar slut har jag huvudvärk igen.

Jag hoppas att den ska försvinna bara jag kommer ut från skolbyggnaden, men det molar bakom höger öga när jag trampar vägen hem. Vilken tur att Axel har lovat fixa maten.

Rödbetsbiffar ska det visst bli. Det suger till i magen. Jag är riktigt hungrig.

I trapphuset tränger lukten av stekt fisk ut från grannens dörr, men när jag öppnar min egen kommer ingen middags­ doft mig till mötes. ”Hallå”, ropar jag och släpper ner ryggsäcken på hall­ golvet med en duns.

Skorna petar jag av mig samtidigt som jag kliver in mot köket. Frukosttallrikarna står kvar på diskbänken precis som jag lämnade dem i morse. Inget spår syns av några rödbetsbiffar, inte ens påbörjade. Endast en tom juice­ kartong på bordet och grönaktiga rester i mixern visar att Axel varit här på eftermiddagen. Huvudvärken hugger till med för­nyad kraft och jag stöttar mig med händerna mot köksbordet. ”Aha, där är min Sabina-flicka!”

Jag hoppar till av Axels händer på mina höfter. Han håller mig fast, klämmer på mina bröst och borrar in näsan i mitt hår. Det ångar av hans after shave och jag fryser till is.

Huvudvärkens spjutspets får mig att dra efter andan och skruva mig loss.

Axel har bara handduken virad om höfterna och det droppar från håret ner på axlarna och golvet. Det putar under frottén och han ler sitt charmigaste leende. ”Du vet ju”, säger jag.

17

”Jamen vadå?”

Han slår ut med händerna. Leendet har försvunnit och i stället ser han ut som en liten pojke som blivit fråntagen sitt lördagsgodis. Ilskan i mig skjuter upp som en fontän. ”Du vet hur trött jag är efter jobbet och jag vill inte bli påhoppad bakifrån utan förvarning!” fräser jag. ”Du behöver väl inte bli så jädra arg. Ska man inte få ta på sin kvinna när man längtat hela dagen?” ”Hur tror du att jag ska bli tänd på dig när du gör precis det som får mig att reagera tvärtom! Vi har ju pratat om det här.”

Axel vänder båda handflatorna mot mig i en uppgiven gest. ”Visst, jag ska inte peta på dig”, säger han. ”Är det inte det ena så är det det andra. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, aldrig vill du.”

Sedan går han med korta, snabba steg in i sovrummet.

Jag sjunker ner på den närmsta köksstolen och masserar tinningarna. Axel har fel, jag vill visst ibland, eller rätt ofta, men inte när jag är huvudvärkstrött och svinhungrig. Jag kommer inte riktigt ihåg när vi senast låg med varandra, men så himla länge sedan var det väl inte?

Eller det kanske det var? I vilket fall borde jag inte ha fräst åt honom så där.

Axel är snart tillbaka, klädd i chinos och ljusblå ­skjorta, uppknäppt i halsen. Jag reser mig för att ge honom en försonings­kram, men han går förbi ut mot hallen. ”Jag sticker över till Musse”, säger han. ”Men”, säger jag. ”Maten då? Skulle du inte göra röd­ betsbiffar i dag?”

Klockan är halv sju och min mage är ett enda stort hål. ”Va? Nej, jag åt sen lunch så jag är inte hungrig. Du vet 18

hur buffén är på Mormors kök, men det finns smoothie kvar i kylen om du vill ha. Hej så länge.”

Ytterdörren smäller igen och jag blir stående med h ­ ängande armar.

Korridorer och klassrum myllrar av färgglada kläder, röster och skratt. Eleverna är tillbaka, uppstartsdagarna är över­ stökade och de vanliga lektionerna är i gång. Det är på ett sätt tröstande. Mina elever vet inte vad som hänt och är lika ointresserade av franska verb som vanligt. De första ­lektionerna på dagen är bäst. Det finns en sorts sömnig effektivitet i klassrummet när jag kan fokusera på att gå igenom en ny text eller låta eleverna öva uttal i smågrupper.

På lunchen vill jag inte gå ner till matsalen utan värmer min burk med rester i mikron. Medan jag väntar på p ­ linget i den trånga hallen utanför våra två arbetsrum hinner ­Amina köra i väg med sin rullvagn full av böcker och dator på väg till sin lektion, Gregor kommer in med en ljudlig suck, Malin går på toa, Amina kommer tillbaka och hämtar hdmi-­ sladden, två elever jag inte känner knackar på och undrar var Malin är, och Olivia fyller på nytt kaffe i b ­ ryggaren.

Hon märker inte att hon glömmer sätta på timern, men det gör Petra när hon skramlar ut från arbetsrummet med sin vagn, knäpper på timern i farten och öppnar dörren mot korridoren. Några mappar ramlar ner på golvet, men hon fångar snabbt upp dem. ”Åh, det luktar gott”, säger hon över axeln. ”Jag kan inte äta förrän efter den här lektionen, men du kanske hinner ta en kopp ihop med mig då?”

Jag gör tummen upp. Malin kommer ut från toan och viftar med mobilen. ”Kolla, har du sett det här? Det är så fiiint!”

19

”Nä, vad då?” säger jag. ”Nu har det blivit en insamling till den där mamman som inte hade råd med blöjor. Jag swishade just femhundra spänn. Alltså, det här får mig att tro på mänskligheten!”

Jag har tydligen missat något, men hummar i­ nstämmande och ler. Niklas stannar till och kikar över Malins axel på skärmen hon fortfarande håller upp. Det är något Facebook­ inlägg. ”Aha, det är från den där podden va, om grannens hemlig­heter?” säger Gregor. ”Visst är det sjukt?” fortsätter Malin, uppenbarligen smickrad av publiken. ”Han får in hur många tips som helst på hemligheter som folk vill berätta anonymt. Men den här mamman som skämdes så för att hon var pank har fått så grymt mycket pepp.” ”Jag tror att folk blir lättade av att höra att andra o ­ ckså döljer saker som de skäms för”, säger Gregor med en insiktsfull nickning.

Tror fanken att folk har hemligheter. Det är säkert en bra idé att berätta om dem anonymt och få lätta på trycket. När man berättar för någon man känner och litar på kan det slå tillbaka på obehagliga sätt. Jag ångrar till exempel att jag berättade för Axel om Elvira.

Mellan mig och Ben fanns aldrig den sortens osäkerhet.

Vi brukade berätta allt för varandra. Det är därför det gör mig så upprörd när folk antyder – eller säger rakt ut – att han krockade med flit. Den sortens hemlighet skulle han aldrig haft för mig. Om han var så förtvivlad skulle jag ha vetat det.

Jag tar ut min burk ur mikron, häller fullkornspasta med broccolisås på en tallrik och tar med den till mitt skrivbord.

Rättningshögen ligger precis bredvid och jag sneglar på 20

den medan jag tuggar. I have choosen to write about my dad because he is the best person I know. He have always ­supported me and …

Typiskt mig att starta terminen med skrivuppgifter. Man kan fråga sig var denna vilja till martyrskap kommer ifrån.

Och varför hittar jag åtminstone inte på lite mer spännande uppsatsämnen? Olivia pratar i sin mobil och jag kan inte koncentrera mig på den fantastiska pappan. Det är bara vi två kvar i arbetsrummet nu och skrivborden står så tätt att jag hör varje ord, även om hon försöker prata tyst. Det är hennes dotter igen, förstår jag. Något om att skjutsa till träning och att knäckebröd inte räknas som lunch. Irriterat tonfall.

Jag sväljer det sista av pastan och kastar en blick ut genom fönstret där solen just klämmer sig fram mellan molnen. Jag vill ut, bort, vart som helst, men nu börjar lektionen snart och jag går in på toan i stället. Jag sköljer ansiktet med kallt vatten i ett försök att samla ihop mig.

Fyra minuter för sent och med ett påklistrat leende kommer jag in till franska steg två-gruppen. Ett par finniga hood­ tröjor släntrar in efter mig. Jag orkar knappt blänga på dem trots att de genast sätter i gång att småprata med tjejgänget i hörnet. I stället skriver jag upp lektionens uppgifter på tavlan, överdrivet tydligt och pedagogiskt. ”Quelques questions?” säger jag och låter blicken glida över gestalterna framför mig. ”När slutar vi?” frågar Edvin utan att räcka upp handen.

Utan förvarning drar mina lungor ihop sig. Skit också.

Inte nu. Jag försöker ta lugna, djupa andetag men det är som ett lock i halsen. Whiteboardpennan glider ur greppet och ramlar ner på linoleumgolvet med en liten smäll.

21

”Excusez-moi, jag måste gå … och hämta en sak i arbets­ rummet”, mumlar jag.

Med kallsvetten rinnande i hårfästet flåsar jag uppför trappan, sicksackar mellan tonåringar med all tid i världen.

Ler åt en kollega jag inte känner och försöker se ut som om jag har ett viktigt ärende till brandtrappan längst bort.

Där bakom en tung dörr finns ett litet utrymme som liksom blivit över när arkitekten ritade sin prisbelönta byggnad.

En sittbänk med sönderskuren stoppning upptar halva ytan och ingen går någonsin dit.

Utom nu.

Jag tvärstannar innanför dörren och stirrar på en tjej som sitter hopkurad på bänken med armarna runt smal­ benen. Hon stirrar tillbaka. Det är något bekant med hennes ­ansikte, men jag kan inte sätta fingret på vad. Kanske en attityd mer än ett ansiktsdrag. Eller också är det ögonen.

De är ljust gråblå med en mörk ring runt iris. Ben hade också blå ögon med en mörkare kant. Jag tittar på tjejens hår i stället. Det är mörkt och smålockigt, uppsatt i tofs och hon blåser bort några hårslingor som fallit ner över kinden. ”Öh, hej”, säger jag och försöker tvinga lungorna att ta emot syre och hjärtat att slå ner på takten. ”Har du inte lektion?” ”Nej”, säger hon och lösgör benen från armarnas grepp.

Säg något innan hon drar. ”Varför då?” säger jag till Ben. Fast jag måste sagt det högt.

Tjejen rycker på axlarna, ställer sig upp och rafsar åt sig sin mobil i samma rörelse. Hon är lika lång som jag, men tunn som ett hallonsnöre. Huvudet verkar för tungt för den smala halsen. ”Schemat”, säger hon med ett tonfall som om jag är tre år.

22

Känner du inte igen henne?

Hon drar i tröjärmen och då minns jag tjejen utanför kyrkan vid begravningen. ”Jag har sett dig förut. På begravningen”, säger jag. ”Bens begravning, alltså.” ”Uhum”, säger tjejen. ”Hur kände du honom? Genom ungdomskören?”

Hon rycker på axlarna igen och plötsligt minns jag ­henne från ett annat tillfälle. Det var någon konsert i kyrkan med barnkör i ljusa finkläder och några ungdomar med svårhanterade fioler. Hon var helt svartklädd och stirrade sammanbiten på flygeln, som om den var en hotande drake, men när hon väl satte sig för att spela svävade musiken ut i kyrkorummet med en självklarhet som fick mig att glömma var jag befann mig. Efteråt hade Ben strålat med tårar i ögonvrån, som om det var hans egen dotter som fått rungande applåder. ”Du spelar piano, eller hur?”

Tjejen nickar och går förbi mig mot dörren. Jag håller upp den. ”Jag har inget piano där jag bor nu”, säger hon. ”Ingen pianolärare heller.”

Dörren slår igen. Jag sjunker ner på bänken och lutar huvudet mot väggen, blundar och räknar andetagen.

Inget piano, säger Ben. Rena döden.

23