9789189501737

Förord Fr ån mej till dej Kära Kai! ”Jag har en liten melodi”. Så hette den låt som var något av en signaturmelodi för dig. Det var också den som ljöd från orgeln i Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm den 2 april 1982. Det som skulle ha varit din sjuttiosjuårsdag hade blivit din begravningsdag. ”Det kunde inte ha varit finare”, skrev Barbro Alving i en notis i Dagens Nyheter om akten. Kanske svepte mina ögon över hennes text, men någon särskild reaktion från min sida lär den inte ha utlöst.

Uppvuxen i ett hem där populärmusik inte riktigt gilldes hade jag visserligen som tio–elvaåring gjort något slags uppror genom att noga hålla reda på Svensktoppens sändningstider. Jag lyssnade också gärna på radioprogrammen Det ska vi fira och Ring så spelar vi, där det rätt ofta förekom att äldre tiders populärmusik spelades. Då och då avannonserades låtar där med ”musiken var av Kai Gullmar”.

Men nu var jag tjugotre och hade sedan flera år tillbaka fnyst åt allt vad schlager och liknande hette. Jag betraktade den delen av populärmusikvärlden som förljugen och banal, och reflekterade inte alls över att även om schlagerlåtarna ofta hade triviala texter så hade de en sak gemensamt med en hel del av den proggmusik, de spelmanslåtar och den klassiska musik jag brukade lyssna på: bra och sångbara melodier.

Många år senare hade jag bosatt mig i Sundsvall. 2005 arran­gerade 7

stadens museum en utställning om dig, med anledning av att det då var hundra år sedan du föddes. ”Jaha, hon kom härifrån?” var min ­reaktion, inget mer. Det föll mig faktiskt inte in att gå och se utställningen, eller att lyssna på den sångkavalkad som erbjöds i samband med den. Det här generar mig i dag. Som den musikjournalist jag var, med regelbundna uppdrag för Sveriges Radio, borde jag givetvis ha intresserat mig för det hela, åtminstone professionellt. Men icke.

Snarare var det nog så, att om någon vid den tiden sagt till mig, att jag halvtannat decennium senare skulle ägna mig åt att skriva en bok om dig, hade jag nog skakat på huvudet: Aldrig i livet!

Numera vet jag att just ”aldrig i livet!” var ett av dina favorituttryck.

Jag vet också att du gillade mintkyssar, rökte som en borstbindare, gärna berättade fräckisar och var noga med din klädsel. Framför allt vet jag att du kunde konsten att komponera bra melodier. För till slut föll polletten ner.

Det var när jag såg en pjäs om dig på Teater Västernorrland som jag insåg att du faktiskt var en av Sveriges och världens första kvinnliga populärmusiktonsättare, med massor av örhängen i din långa låtlista.

Men inte bara det. Du var också artist, och tycktes ha varit en intressant person även privat.

Sedan dess har du i många år varit en återkommande följeslagare i mitt liv. Jag har gjort radio och teve om dig, skrivit artiklar och hållit föredrag. Successivt har jag lärt mig alltmer både om dig, om nöjesbranschen under din tid och om i vilken stor utsträckning musiken, filmerna, modet speglar sin tid.

Jag har insett att du utöver att vara en föregångare som kvinnlig schlager- och filmmusiktonsättare också var en person med skinn på näsan, en artist med scennärvaro och humor, en älskad moster.

Till slut kände jag att det var läge att försöka teckna ditt porträtt i en bok. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Du hade ju inte 8

­lämnat efter dig en enda dagboksanteckning, minsta brev eller ens något vykort. ”Vi är en osentimental släkt”, som flera av dina efterlevande har uttryckt det.

Det enda som finns bevarat i skrift från din hand som jag lyckats spåra, är ett antal autografer och dedikationer samt några rader i en gästbok. Prylar då? Jo, några sådana finns kvar, varav ett antal fotoalbum har varit oerhört värdefulla att få titta i. Jag har också haft förmånen att kunna tala med några personer som mött och ännu minns dig. I synnerhet är jag tacksam mot de släktingar som gång efter annan ställt upp och svarat på mina frågor.

Därutöver har jag haft stor nytta av den lilla bok som Bengt Haslum skrev om dig och av den radiointervju som Kent Finell gjorde, bägge tillkomna under ditt sista år i livet, samt förstås arkivmaterial.

Jag känner mig ganska säker på att du, om du hade kunnat se in i framtiden, hade blivit glad över att din gärning som en av världens första kvinnliga schlagerkompositörer av rang får komma fram i ljuset igen. Men jag breddar också bilden genom att försöka teckna en bild av dig som människa, vilket bland annat innebär att jag lyfter fram din queera läggning. Det är ju ett faktum att du i dag ses som något av en ikon inom den svenska lesbiska världen.

Jag vill tro att du hade gillat även det. Att du, om du hade levt i dag, hade varit helt öppen med din sexualitet och stolt över att betraktas som en föregångare. Att jag tänker så beror dels på att du, i den intervju som Kent Finell gjorde med dig 1981, tydligt visade att din livskamrat Rita var din stora kärlek, dels på att du genom hela ditt liv var en människa som vågade stå upp för dig själv.

Jag föreställer mig också att du hade tyckt att det var okej att bli omnämnd som om vi kände varandra. Det här är något som ibland diskuteras när det rör sig om biografiska texter. Är det rätt att emellanåt benämna en person som levde för längesedan och som författaren 9

inte känt eller ens mött, med endast förnamn? Är inte det att intimisera henne? Jo, absolut, är mitt svar. Men också: Det känns som det enda rimliga när det rör sig om en hel bok. Inte bara jag som författare, utan även läsaren, blir ju allt eftersom mer bekant med dig och andra personer i din omgivning.

Det där med sanningshalt vill jag också ta upp. Givetvis har jag gjort grundliga efterforskningar och månat om att så mycket som möjligt ska gå att verifiera. Men jag har också tagit mig en hel del friheter när det handlar om sådana miljöer och händelser som det finns olika berättelser om, eller som jag inte lyckats få fram klara fakta om, i min ambition att skapa en levande text. Jag har gjort vad jag kunnat för att det ska framgå var och när jag fantiserat. Jag har också byggt dessa fantasier på verifierbara grundfakta.

Numera kan jag se storheten i att kunna skapa ”enkla” melodier, oavsett genre. Melodier som är lätta att sjunga och i bästa fall ändå har något som sticker ut. Och som fastnar i huvudet. Sådana var du en mästare på – under de år jag ägnat åt dig och ditt skapande har de där låtarna funnits i huvudet när jag somnat, och dykt upp igen nästa morgon. Nästan som om de velat säga: Skriv nu, se till att vi får leva vidare!

Lite svårare känns det med texterna – som du inte skrev själv, men nog alltid gillade. Visst är många av dem fina och kluriga, men vissa av dem känns daterade numera, skrivna som de är utifrån ideal och tankevärldar som i dag är förlegade och/eller utifrån samhällsfenomen som få människor känner till numera. Tänk om någon duktig text­ författare skulle vilja ge sig på att förse de melodierna med nya texter!

Med det sagt har jag ägnat mig åt en liten lek: Att använda sångtitlar ur din rikliga produktion som rubriker till bokens olika avsnitt, inklusive detta förord. Detta trots att du inte skrev texterna. Men de passar så bra och blir dessutom en ingång till din verklista.

10

Du, förresten! Tänkte du någonsin på att din ”signaturmelodi” har ett namn som helt motsäger hur det egentligen var? ”Jag har en liten melodi.” Du hade ju massor!

Sundsvall, augusti 2023 Ingela Hofsten

Att vår huvudperson skrivit ”Aja -31” på bilden tyder på att hon givit den till någon släkting eftersom Aja var det smeknamn hon använde inom familjen. Ett namn som ju för övrigt också har viss släktskap med den pseudonym som hon tog sig just detta år, 1931: Kai.

Med käckhet och fräckhet Stockholm januari 1931 ”Det ska va’ Kai!” Oj. Vera Åkerman har väl aldrig hört på maken. Mittemot henne sitter en ung kvinna, Gurli Bergström, som just blivit lovad sitt livs första skivkontrakt. Hon borde inse att Vera, som är inspelningschef här på skivbolaget, kan branschen och har känsla för vilken sorts artistnamn som slår. Ändå vågar den nykontrakterade komma med ett så tokigt förslag.

Det är januari 1931, platsen ett kontor på Kungsgatan i Stockholm.

Där, i en räcka nyuppförda byggnader i klassicistisk stil – släta fasader, strama takkupor – i närheten av Stureplan, huserar grammofonbolaget med den berömda skivetiketten; den vita terriern Nipper bredvid en trattgrammofon. His Master’s Voice heter det, kallas i Sverige ofta för Husbondens röst.

Efternamnet har de två redan kommit överens om: Gullmar, bildat av flickans två förnamn, Gurli Maria. Men när Vera Åkerman nyss föreslog förnamnet Maj fick hon svaret ”Aldrig i livet, det ska va’ Kai!”.

Nu spänner Vera Åkerman ögonen i fröken Bergström. Ögon, som enligt en annan av bolagets sångare, Harry Brandelius, är violblå men kan ”förvandlas till grönländska isberg”. ”Kai? Det är ju ett pojknamn!”

13

Men flicksnärtan har svar på tal: ”Ja, vad gör det för nånting?”

Långt senare ska en åldrad Kai Gullmar påstå att hon till och med sa ”vad fan gör det för nånting?”. Det är en bra historia, i synnerhet som den ackompanjeras av hennes hesa skratt. Men att en ung kvinna vid denna tid och i början av sin karriär skulle använda svordomar inför en äldre kvinna som just blivit hennes uppdragsgivare låter osannolikt.

Det räcker nog gott och väl att hon törs säga emot fröken Åkerman.

Och, får man anta, inte vika med blicken trots ”isbergen”.

Inspelningschef Åkerman har tydligen missbedömt den tjugofem­ åriga Gurli Bergström som, med sina 160 centimeter över ­marken, sin förnuftiga yllekavaj och prydliga kjol nog är lätt att uppfatta som timid. Kanske har Vera Åkerman också låtit sig luras av den norrländska accenten och vet­skapen att flickan faktiskt fick övertalas att komma dit och provsjunga?

Hon ger med sig. Eventuellt ser hon potentialen och laddningen i ett artistnamn som inte tydligt signalerar kvinna, i kombination med flickans mörka stämma och kortklippta hår. Den stavning de väljer, med i på slutet, kan nog också uppfattas som mer elegant och möjligen mindre maskulin, än Kaj. Detta var en tid då det var mer eller mindre legio med pseudonymer i branschen. Mannen bakom schlagerhittar som ”Säg det i toner” valde oftast att signera dem med Jules Sylvain i stället för med sitt vardagsnamn Stig Hansson, medan Ragnar Johansson och Karl Johnson blev så ett med sina artistnamn Ernst Rolf respektive Karl Gerhard att de ofta blev kallade Ernst eller Rolf samt Gerhard, även av vänner och bekanta.

Många använde sig till och med av flera olika namn. Nämnde Stig Hansson var en av dem, enligt uppgift eftersom han trodde att publiken annars skulle komma att tröttna på honom. Till exempel kallade han 14

sig Vaclav Zerol när han tonsatte en tango, utifrån den förhärskande idén att utländska artister och kompositörer var överlägsna svenska.

Dessutom kunde detta vara ett smart sätt att sälja mer, genom att ge ut musik på flera olika förlag under olika namn. Artisten Harry Brandelius har berättat att hans skivbolag gav honom tillåtelse att göra inspelningar på ett bolag som betalade honom mer, så länge han gjorde det under pseudonym.

Också i andra länder var det vanligt med artistnamn. I Harlem, New York, hade till exempel den unga sångerskan Eleanora Fagan nyligen börjat framträda under namnet Billie Holiday. Om några år skulle hon lägga till ytterligare ett: Lady Day. Senare kom även Gurli Bergström att använda fler pseudonymer i sin roll som tonsättare. Några av dem var d’Alvarez, Leo Jackson, Leslie Hammond och Billie Gold. Att samtliga lekte med könstillhörigheten hos upphovspersonen skulle förstås kunna antyda att hon såg något lockande i det. Men möjligen också att hon och notförlagen trodde att manligt klingande kompositörsnamn skulle tas mer på allvar, på samma vis som många kvinnliga 1800-talsförfattare hade valt att ge ut böcker under manlig pseudonym.

Men det var under namnet Kai Gullmar hon skulle bli känd, både som artist och kompositör. I den senare rollen kom hon att bli en av världens första kvinnliga populärmusikkompositörer, och höra till Sveriges mest produktiva melodimakare.

” Jag var lite busig, förstås.

1

UPPVÄXT

En drill i april Sundsvall kring sekelskiftet 1900 Den soliga vårsöndagen 2 april 1905 hördes spädbarnsskrik på första våningen på Storgatan 6–8 i Sundsvall. Lydia och Carl Bergström hade fått sin förstfödda.

Förlovningen mellan de två hade annonserats i dagspressen i augusti 1904 och i början av oktober samma år gifte de sig. De var då tjugosex respektive trettiotre år gamla och flyttade in i det alldeles nybyggda huset på Storgatan. Och nu, ett halvår senare, hade familjen alltså utökats. Var de generade över att deras barn föddes blott ett halvår efter giftermålet?

Kanske inte. Sådant förekom givetvis då och då, även bland människor i högre samhällsklasser. Visst fanns det par som i sådana lägen påstod att deras barn hade fötts alldeles för tidigt, eller så reste den nygifta kvinnan plötsligt bort i några månader för att senare återkomma med ett ”nyfött” barn. Men så drastiska åtgärder hade inte paret Bergström tagit till. De var ju trots allt gifta och visste troligen att deras umgängeskrets, som tillhörde stadens borgerliga kretsar, skulle välja att inte räkna så noga.

Eftersom hemförlossning ännu var det vanligaste, och stadsläkaren Simon Holmblad bodde i samma trappuppgång som paret Bergström, kan man tänka sig att det var han som förlöste Lydia. Han, som för övrigt ägde en av stadens och länets första automobiler – en Cadillac med registreringsnummer 2 – som han gärna visade upp sig i, framförd av en livréklädd chaufför.

19

Kanske var det han som gav budskapet till Carl Bergström: En d ­ otter.

Och därmed gjorde den nyblivna fadern besviken. I alla fall enligt familjelegenden, som förtäljer att han hade varit så övertygad om att han skulle få en son att han redan skrivit mallen till födelseannonsen: ”En gosse”. Nu blev det inte någon annons alls, utan tillökningen förkunnades i lokaltidningen bara under rubriken Födde: ­”Kontoristen Carl Joh.Petr.Bergströms d:r Gurli Maria”. Mamma Lydia nämns alltså inte alls, enligt tidens gängse modell.

Lydia, född Lax, var äldsta dottern i en syskonskara på sex flickor och en pojke. Familjen hade flyttat till Sundsvall från Tjällmo i Östergötland på 1890-talet, förmodligen för att fadern, som i folkräkningsarkiven benämns arbetare, var en av de många män som fått jobb i trakten, först som plåtslagare, senare som eldare på ett bruk. Lydia hade redan som fjortonåring börjat arbeta som diskerska i köket på det eleganta hotellet på Storgatan, Knaust.

Hennes make Carl Bergström var äldsta sonen till en ­torghandlare och hans hustru, som också de kommit flyttande till Sundsvall från andra delar av landet. Lydia och Carl hade alltså bägge arbetar­bakgrund, men hade uppenbarligen strävat efter en högre samhällsställning, något som givit resultat, för numera tillhörde de som sagt stadens borgerliga kretsar. Hur den klassresan gick till känner ingen längre till. Ingen av de släktingar som finns kvar har träffat Carl Bergström, eller har några minnen av att Lydia Lax eller andra äldre släktingar berättade om sin bakgrund. Men både Lydia och Carl hade vuxit upp under en tid då framtidsandan i Sundsvall var stor, och unga driftiga människor i staden hade goda möjligheter att göra den här sortens klassresor.

Gurli Maria Bergström, kallad Gulli, kom att växa upp i en av Sveriges snabbast växande städer. Stadens förvandling hade börjat ett tiotal år tidigare, efter den stora stadsbrand som hade inträffat 25 juni 1888, och som i folkmun kallades Den stora brasan. F ­ örsommaren 20

det året hade varit ovanligt torr och varm, vilket hade fått till följd att v ­ äxtligheten redan vid midsommar var förtorkad. När en för­ flugen gnista från skorstenen på en ångslup hamnade i en slänt invid Selångersån, som mynnar ut i Sundsvallsbukten, tog det torra gräset omedelbart eld och den kraftiga nordvästen gjorde att branden spred sig med enorm hastighet upp över staden. Ett par av verserna i det skillingtryck som skrevs om stadsbränderna (Umeå brann samma dag, också till följd av torka och blåst) skildrar det hela: Se, lössläppt rasar wilda elementet!

Förgäfwes är hwar menskokraft dermot Se, rökmoln hwirfla upp mot firmamentet Och stenen glödgas under flyktens fot En rökmolnsmantel öfwer skog och slätter Eldflagor flimra der som guldpaljetter!

Hwad fasans scener kan man icke finna I denna stad, nu vigd til undergång Der bär man ut en stackars barnsängsqwinna För matt att fly från faran sjelf en gång En moder klagar, som sitt barn nyss miste Finns det ej mer, då hjertat gerna briste!

Förödelsen blev enorm. Bilder av centrala staden någon dag efter ­branden visar gator täckta av aska, tegelstenar och brandrester, med hus där endast murstockarna återstår. Ett av de få trähus som klarade sig var den dåvarande tågstationen vid hamnen, en byggnad som står kvar än i dag. Dit kom kung Oscar II resande dagen efter branden.

Det har berättats att gatstenarna ännu var så varma när han och hans följe anlände, att de brände hål på hans skor.

21

Endast fem personer omkom i Sundsvallsbranden, gissningsvis för att den började mitt på dagen. Men niotusen av stadens elvatusen in­­ vånare blev hemlösa och många av dem hänvisades till de tältläger som hastigt gjordes i ordning med stöd från såväl inhemska och utländska hjälporganisationer som kungahuset.

Sundsvall var under tiden för stadsbranden navet i en enorm sågverksindustri. Under 1800-talets andra hälft hade de så kallade träpatronerna investerat i moderna ångsågar och låtit bygga det ena sågverket efter det andra vid kusten längs Bottenhavet. Bara kring Alnösundet, strax utanför Sundsvall, fanns omkring fyrtio sågverk.

Som författaren Elias Sehlstedt diktade: Och hela hamnen som en spegel låg Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg Det hela hade lett till att mängder av människor flyttat till ­Sundsvall för att söka arbete eller starta egna rörelser. Mellan 1850 och 1900 mer än femdubblades antalet invånare i staden. Många av de nya invånarna arbetade inom just sågindustrin. Men villkoren var hårda och lönerna låga. Så, 1879, bröt en stor depression ut. Trävaru­ priset, och därmed sågverksägarnas vinster, sjönk. Detta försökte de ­motverka genom att sänka arbetarnas löner till tolv kronor om dagen för tolv timmars arbete. När sågverkspatronerna fick ett stort stödlån av staten firade de med en fest – men höjde inte arbetarlönerna.

Detta fick droppen att rinna över hos de redan frustrerade ­arbetarna, och i slutet av maj 1879 bröt Sveriges första riktigt stora strejk, Sundsvalls­strejken, ut. Arbetsgivarna kontrade med att ta in militär och kanonbåtar. I en dryg vecka höll arbetarna ut innan de, under hot om att bli fängslade och vräkta från sina hem, avblåste strejken.

Vid tiden för Sundsvallsbranden nio år senare, 1888, var stadens 22

storföretagare – redare, träpatroner, grosshandlare, bankägare – ­mycket förmögna. Detta, i kombination med att de var välförsäkrade och därigenom kunde inkassera stora penningsummor efter branden, gjorde att de snabbt kunde börja bygga upp staden igen. Före branden hade innerstadsbebyggelsen, såsom i många städer, bestått av så kallade stadsgårdar, det vill säga tomter omgärdade av låga trähus, som ett slags bondgårdar mitt i stan. Ännu vid denna tid ska det också ha varit vanligt med boskap i centrala Sundsvall. Till exempel har det berättats om en man som varje dag vallade sina åtta kor från bostaden på Storgatan till betesmarker utanför stadskärnan.

Men nu var det stenhus som gällde, för att undvika nya brand­ katastrofer. Enligt den nya stadsplan som upprättades förbjöds också ladugårdar i centrala staden, och de familjer som hade djur tvingades därmed flytta till stadens utkanter. Detta handlade förstås till stor del om att de nya stadsgatorna inte lämpade sig för jordbruk och boskapsskötsel, men säkert också om att man ville höja stadens status.

Bara några årtionden tidigare hade Sundsvall kallats Sveriges Chicago, med syftning på det utbredda supandet (226 ölkrogar på de då 9 000 invånarna) och den utbredda kriminaliteten i staden.

Redan sex år efter branden hade Sundsvall sexhundra nya bostadshus, banker och hotell som överträffade varandra i spekulativa detaljer.

Människor som besökte Stenstan, som den fortfarande kallas, jämförde den såväl med Stockholm som med Paris, Wien och Berlin. De rika byggherrarna hade nämligen inte bara råd att bygga i sten, utan också att anlita framstående arkitekter för att rita de ståtliga husen.

23