9789189501577

7

sogand sasanpour

Skalbaggens död Roman

Tidiga r e u tgi v ning av soga nd sasa npour Hennes söner (2021)

www.romanusochselling.se ISBN 978-91-89501-57-7 Copyright © Sogand Sasanpour 2023 Omslag: Kerstin Hanson Tryck: ScandBook, EU 2023

Till Sima Sasanpour

Ett krokodilhjärta. En konservburk med ättika, socker och vatten och det hon mindes. Stortårna målade cirklar på golvet. Det var tyst, bara tårna lät lite. Det var städat, förutom i sängen. Där låg hennes mamma.

Ett kaos, inte i rummet, i cirklarna. Minnen var vätska, inte ärr. Rann bort. Hon tryckte ner fötterna, satt sedan stilla. Om hon bara hade haft ett krokodilhjärta. Då hade hon kunnat dö nu.

En tidig morgon gick vi ett varv runt stan.

En kväll sprayade du upp min lugg och målade mina läppar med ditt läppstift. Vi stod vid vår bil. Jag skulle på kalas.

jag skulle på kalas

Jag minns hur läppstiftet smakade och att det doftade läder.

7

vem av oss bar en skinnjacka

var det ett varv

en tidig morgon

Solen bildade mönster över täcket. X blundade, s­ kulle inte öppna ögonen för nya strålar. Hon hade skrivit meddelandet till sin mamma på servetten som låg på nattduksbordet och lagt den vid hennes huvud. Under åren som följde skulle hon skriva i block, på lappar, på kvitton, på tidningen, på allt som kunde bära bläck. Alltid i skydd från solen. Ibland inte ens med penna, inte ens på papper. jag skriver

bläck i jorden

slår rot ner till dig

”Jag trodde att det betydde mer.” ”Vad för något?” ”Ett liv, ett liv med någon annan. Inget händer när det tar slut.” ”Vad skulle du önska hände?” ”Jag vet inte, ett väderomslag, att klockan skulle stanna en kort stund. När mamma dog väntade jag. När allt förblev oförändrat, drog jag foten hårt över trägolvet, pressade hälen mot ett hack. Jag fick ett litet sår och en flisa lossnade. Inget mer än så kunde jag åstadkomma.

Uppbrott gör inget väsen av sig i det stora hela. De bara sker.”

X och Bruler satt mitt emot varandra i Brulers rum. X i en fåtölj, Bruler på en stol. ”Jag tror att jag skrattade precis efter att mamma hade dött.” ”Det är inte ovanligt vid chock.” ”Jag minns inte om jag skrattade. Jag skulle haft en hink.”

9

”Vad skulle du ha den till?” ”Till all vätska som rann bort.”

Skenet från fönsterlampan bakom X bildade skuggor över Brulers ansikte. ”Hon dog när jag inte var där.” ”Din mamma?” ”Mamma.”

Det var hennes och Oskars hemlighet att de inte passade ihop. De låg i samma säng, sov inte samtidigt. Hon föreställde sig honom sovande intill en annan. Hon var så tydlig för X att hon hade blivit en del av dem. ”Oskar, sover du?”

Hon flyttade sig intill honom med ansiktet mot hans rygg, ville dricka honom som vatten ur händerna.

Hon tog en bild på honom med telefonen. Den blev suddig. Hon klev upp ur sängen och ställde sig vid sovrumsfönstret. Månens ljus lyste in i rummet. Flygplanet kretsade med blinkande röda lampor över den svarta himlen.

Som tidigare gånger flög det ett varv runt deras innergård och sedan flög det bort. Hon undrade om flygplanet vakade över henne, om det bevakade henne. Kanske varnade det. Det hände ibland att hon vaknade av det dova ljudet.

Oskar gjorde inte det. Hon hade frågat honom om han hade sett det, hört det. Det hade han inte.

11

Hon drog för gardinerna och lade sig i sängen igen.

Hans sömn störde hennes. Kanske behövde en vara vaken för att den andre skulle få sova, när man inte passade ihop. ”Ta inte kort på mig när jag sover”, sa han på morgonen. ”Märkte du av månljuset i natt? Det lyste mot ditt ansikte.” ”Skicka inte bilderna till mig. Jag vill inte se dem.” ”Hörde du flygplanet?” ”Jag sov.” ”Du sover alltid.”

Hela natten hade Bruler varit ute och letat. Utanför dörren klev hon ur gummistövlarna och lät dem stå kvar där. I hallen tog hon av sig strumporna och tittade mot de vita tygskorna. Hon hängde regnjackan och strumporna på torkställningen som stod framme i köket och parade ihop sina inomhustofflor utanför badrumsdörren. I duschen borstade hon tänderna och sköljde ur munnen. Hon sträckte sig mot handfatet och lade tandborsten på kanten. Den trillade ner. Vattendropparna rullade av hennes hud. Schampot löddrade inte i håret.

Hon blev smutsigare av att duscha.

Hon klev i tofflorna och gick från rum till rum. I köket satte hon på kranen och gick därifrån. Vattnet var iskallt när hon kom tillbaka. Hon hällde upp i ett glas och drack allt på en gång. Hon hängde upp handduken på torkställningen och tog på sig en långärmad tröja och ett par byxor. Vid skrivbordet i sovrummet blev hon stående framför en inramad bild på Angelica. Hon kände på 13

­ ennes kind, tittade in i ögonen, strök med fingertopparh na över det långa håret. Ett år hade gått sedan de sågs sist. Bruler lade sig ner ovanpå täcket. Om hon somnade snart, skulle hon få några timmars sömn innan jobbet.

Det skulle räcka. Tre, fyra timmar räckte. Trafikbullret verkade sövande, hade gjort det ända sedan hon bytte ut tystnaden utanför stan mot det.

Hon vaknade av att handtaget på ytterdörren trycktes ner. Hon skyndade sig upp när hon hörde fotsteg, hejdade sig sedan. Hon fick inte skrämma bort henne.

Hennes lättskrämda dotter. Rädd för att vara älskad.

Rädd för att vara saknad. Rädd för att inte vara något av det. Bruler smög, höll andan. Ingen var där. Hon hade hört fel igen. Kanske drömt. Hon släppte fram andetaget.

Angelicas tygskor stod kvar på skohyllan där Bruler själv hade ställt dem.

Inte heller den här morgonen flög det småfåglar kring talgbollen hon hade lagt fram på balkongen. Hon kokade kaffe och tittade ut.

Angelica hade sagt att de ibland höll till på Fridhemsplan. För pengarna vid försäljningen av huset utanför stan hade Bruler med sin del köpt en tvåa vid en tunnelbaneuppgång med fönster mot Sankt Eriksgatan. Hon letade bland de ouppackade kartongerna och öppnade den som det stod fotoalbum på. Angelica, hennes pappa 14

och hon. Han och Bruler höll kontakten. De pratade sällan om Angelica. Han ville inte. Hon själv ville bara göra det. All tid hon inte arbetade letade hon efter dottern. Ibland såg hon henne, på nära håll var det inte hon.

Lätt hade Angelica försvunnit med Alec. Han hade kastat sig över henne. Inte för att älska henne, bara för att ta henne. Bruler hade träffat honom. Sett hur han med tungan mot läpparna följde andra kvinnor med blicken och att Angelica inte såg det, sett hur han tog på henne med tankar på allt annat han ville ha. ”Mamma, han låter inget hända mig. Han tänder min cigarett med marschallerna utanför caféerna. Jag har aldrig tänt en cigarett själv tillsammans med honom”, hade hon berättat. Senast Angelica var hemma hade hon pussat henne på kinden och sagt ”oroa dig inte så mycket, jag älskar dig”. Dotterns smala armar som kramade om henne. Förälskade armar, armar som inte visste att de fick hålla igen. Tror du att hon har vanföreställningar om kärlek, hade hon frågat Angelicas pappa. Att hon inte vet att allt inte är kärlek.

Att hon inte ser att Alec särar sina ben och sträcker ut dem, att han lägger handflatan på smutsiga ytor och låter cigarettröken stiga från fingrarna i hennes riktning, att han sedan med samma hand tar på henne, smutsar ner, smutsar ner henne, tar upp hennes plats. Ser hon inte att han inte visar hänsyn, att han inte kan vilja henne väl.

15

Angelica gick upp i rök med Alec och när hon i början kom hem var hon bara hemma i några timmar. Vid ett tillfälle stannade hon över natten. Då pratade hon knappt och sov som om räddningen fanns i det mörkret.

Ibland stod hon nära och såg ut att vilja säga något. Hon sa inte till innan hon gick. Hon bara försvann när Bruler sov eller duschade. Hon lämnade lappar i utbyte mot värdesaker. På lapparna skrev hon Förlåt. Bruler hade sparat dem, lagt dem ovanpå varandra i besticklådan.