9789189501270

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 1

2023-10-02 07:53

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 2

2023-10-02 07:53

k atrÍn jakobsdóttir r agnar jónasson

Reykjavík Översättning Lena Jonsson

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 3

2023-10-02 07:53

Tidiga r e utgiv ning av r agna r jónasson på​ rom a nus & selling Utlämnad (2022) Tidiga r e utgiv ning av R agna r Jónasson på a ndr a förl ag Mörkret (2018) Ön (2019) Dimma (2020) Byn (2020) Vit död (2020) Snöblind (2021) Aska (2021) Ber ät t elsen inneh åller citat fr å n följa nde v erk Halldór Laxness (1902–1998) – sången Hjá lygnri móðu ur Världens ljus och himlens skönhet, Stockholm 1986, översatt av Rannveig och Peter Hallberg; Jakob Frímann Magnússon (f. 1953) och Valgeir Guðjónsson (f. 1952) – ”Moscow, Moscow”

www.romanusochselling.se ISBN 978-91-89501-27-0 Reykjavík Copyright © Ragnar Jónasson & Katrín Jakobsdóttir, 2022 Published by agreement with Copenhagen Literary Agency ApS, Copenhagen Översättning från isländska till engelska: Victoria Cribb Översättning från engelska: Lena Jonsson Omslag: David Baldeosingh Rotstein Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2023

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 4

2023-10-02 07:57

Boken tillägnas Agatha Christie som väckte vår kärlek till detektivromaner

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 5

2023-10-02 07:53

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 6

2023-10-02 07:53

Bokens huvudpersoner

Lára Marteinsdóttir

1941–?

Valur Róbertsson

journalist på tidningen Vikubladid litteraturstuderande, Valurs syster statsvetenskapsstuderande, Valurs flickvän Margréts far, advokat och före detta justitieminister Margréts mor, advokat teologistuderande, god vän med Valur och Sunna Margréts vän på Folkbokföringsregistret Sunnas hyresvärdinna polisman Kristjáns hustru polisman Vikubladids chefredaktör Dagbjarturs hustru reporter på Vikubladid anställda på Vikubladid kvinna som bodde på Videy Ólöfs man, advokat

Sunna Róbertsdóttir Margrét Thorarensen Jökull Thorarensen

Nanna Thorarensen Gunnar Gunnarsson Katrín Gudjónsdóttir Kamilla Einarsdóttir Kristján Kristjánsson Gudrún Reykdal Snorri Egilsson Dagbjartur Steinsson Laufey Karlsdóttir Baldur Matthíasson Sverrir och Kiddi Ólöf Blöndal Óttar Óskarsson

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 7

2023-10-02 07:53

Thórdís Alexandersdóttir Finnur Stephensen Páll Jóhannesson Gunnlaug Haraldsdóttir Elísabet Eyjólfsdóttir Högni Eyfjörd Marteinn och Emma

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 8

skådespelerska grossist, Thórdís man ledamot i stadsfullmäktige Pálls hustru Pálls sekreterare byggentreprenör Lára Marteinsdóttirs föräldrar

2023-10-02 07:53

Del ett

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 9

2023-10-02 07:53

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 10

2023-10-02 07:53

1956 6 augusti

Den grå mössan flög ut över havet.

Kristján hade klivit ut från styrhytten för att beundra utsikten mot bergen bortanför den låga, gröna ön som kom närmare och närmare. När kastbyn träffade den lilla fiskesmacken på Faxaflóibukten hade han reagerat snabbt, men inte tillräckligt snabbt, för när han väl fick upp handen till huvudet famlade han i tomma luften. Han skulle förstås aldrig ha sagt det högt, men han tänkte att det kunde ha varit värre. Mössan hade varit en julklapp från hans fästmö och han passade egentligen inte i den. Nu fick han en ursäkt att köpa en ny.

Han skulle bli tvungen att gå barhuvad under sitt besök på den lilla ön Videy, som låg alldeles utanför kusten nära Reykjavík. Men vad spelade det för roll? Allt det här var ju ändå bara slöseri med tid. Kristján var fortfarande i tjugoårsåldern och det hände sällan att han fick förtroende att göra något viktigt, men den här extra helgdagen i augusti var han i tjänst eftersom hans närmaste chef var bortrest.

Den där augustimorgonen på båten, utan skydd mot vinden och med moln som skymde solen, kändes det som om den korta isländska sommaren redan var över. Eftersom det inte fanns någon reguljär färjetrafik ut till ön hade Kristján blivit tvungen att improvisera och göra upp med en gammal fiskare han kände.

11

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 11

2023-10-02 07:53

”Nu är vi nästan framme, Kristján”, ropade befälhavaren hest från styrhytten.

Kristján nickade, även om ingen såg det, och knäppte ännu en knapp i överrocken mot kylan. I ett försök att se positivt på båtresan tänkte han att han åtminstone fick lite miljöombyte.

En kvinna som såg ut att vara i trettioårsåldern stod på bryggan för att ta emot honom. Kristján hade bett sin vän fiskaren att komma tillbaka och hämta honom efter en och en halv timme. När han väl återvänt till stan, skulle hela förmiddagen ha gått åt för den här utflykten.

Kvinnan räckte fram sin hand. ”Det är jag som är Ólöf Blöndal. Välkommen till Videy.” Hon såg allvarlig ut och log inte. ”Godmorgon. Jag heter Kristján”, sa han. Det var något som inte stämde med Ólöfs uppförande, tänkte han. Hon verkade lite undflyende och samtidigt kunde han ha svurit på att hon var lättad över att han hade kommit. ”Den här vägen”, sa hon skyggt och började gå uppför grässluttningen bort från bryggan. Han följde efter henne och noterade att hon hade kort rött hår och bar en tjock ylletröja.

Två anslående vita hus med röda tak blev synliga mellan öns två gröna kullar: den gamla danska herrgården och den lilla kyrkan bredvid den. När de kom närmare såg Kristján hur förfallna de var, med flagnande färg på väggar och fönsterbågar.

Bortanför dem såg han några fallfärdiga uthus, av vilka ett såg ut som en ladugård – lämningar från den tid då det fortfarande bedrevs jordbruk på platsen. Halvvägs upp till byggnaderna stannade Ólöf till, vände sig om och sa: ”Det är inte dit vi ska.

Min man är hemma – vi bor i närheten.”

Kristján nickade. ”Är det ingen som …”

Hon avbröt: ”Vi har nycklar till herrgården, men ingen bor där. Den är lite nergången men ändå i gott skick för sin ålder.

Den är tvåhundra år gammal – äldsta stenbyggnaden på Island.”

12

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 12

2023-10-02 07:53

”Den här flickan, Lára …” Än en gång avbröt hon honom: ”Det är bättre att du pratar med min make.”

Kristján fortsatte gå bredvid henne och ingen av dem sa något. En byig vind blåste över ön, men det var varmare än det hade varit på överfarten, trots att solen inte sken. Efter att de hade gått ett par minuter frågade han: ”Ursäkta mig, men du sa att ni bor här, du och din make?” ”Vi flyttade hit i våras till ett hus som tillhör min släkt. Vi bodde här förra sommaren också. Det är …” Hon hejdade sig. ”Det finns inget annat ställe som det här.”

Kristján betvivlade inte det. Ön var verkligen pittoresk, med gröna ängar omgivna av buktens blå vatten och med det väldiga Esjaberget i bakgrunden. Ändå tyckte han att hon talade utan övertygelse.

Hon fortsatte besvärat: ”Det är inte långt till vårt hus. Det ligger ungefär halvvägs mellan herrgården och den gamla skolan.”

Medan de gick funderade han. Det gjorde honom gott att vara ute i friska luften, men han hade hellre ägnat den här sensommardagen åt något helt annat. De senaste åren hade han och ett par gamla vänner börjat med bergsklättring på fritiden, inspirerade av nyheten om Edmund Hillarys och Tenzing Norgays erövring av Mount Everest tre år tidigare. Kristján hyste förstås inga förhoppningar om att nå sådana höjder, men han blev allt säkrare. För bara några dagar sedan hade nyheterna rapporterat att klättrare för första gången tagit sig upp på toppen av Hraundrangi i nordisländska Öxnadalur. Kristján var bekant med de två islänningarna som tillsammans med en amerikan hade klarat bedriften. Han skulle kunna ge vad som helst för att befinna sig där nu, istället för på lugna Videy.

Trots att terrängen var lättgången gick han ändå med för13

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 13

2023-10-02 07:53

siktiga steg bland tuvorna. Han tänkte på sin mor som brukade skratta och säga att isländska män alltid gick som om de klev över grästuvor, till och med på slät mark. Han ville verkligen inte vricka eller stuka foten – eller smutsa ner den ljusgrå kostymen. Han ägde tre: den han hade på sig var den nyaste, den kritstrecksrandiga hade börjat se lite trådsliten ut och den svarta kom bara fram vid formella tillställningar som begravningar.

En gammal träkåk med flagnande svart färg dök upp framför dem. Den hade uppenbarligen sett bättre tider. I samma ögonblick svepte en silvertärna ner över hans huvud. Han lyfte handen till mössan för att vifta bort fågeln, och mindes för sent att mössan flöt omkring någonstans i Faxaflóibukten. ”Det är ingen fara”, sa Ólöf. ”Häckningstiden är över, den anfaller inte.” Hennes tonfall var plötsligt ljusare, som om hon hade glömt att hon gick bredvid en tjänstgörande polis.

Hennes man kom inte ut och mötte dem. Kristján noterade det och funderade på varför det var Ólöf som hade blivit skickad att hämta honom vid båten. Var det så paret brukade göra eller var det något annat som låg bakom? ”Stig på”, sa Ólöf när de kom fram till huset, kortare i tonen nu.

Kristján gick in och kom direkt in i vardagsrummet. Det var varmt därinne, nästan obehagligt varmt för årstiden. ”Óttar?” ropade Ólöf. ”Óttar, han är här nu.”

Kristján hörde ljud från övervåningen och sedan dunsade det av fotsteg i den gamla träkåken. Utan att säga ett ord till gick Ólöf vidare in i rummet och drog fram en stol från ett stort ekbord för att visa att Kristján skulle sätta sig där.

Han slog sig ner och väntade. Även hon satte sig ner. ”Godmorgon”, sa mannen som hade kommit nedför trappan. ”Det är jag som är Óttar. Jag antar att du är Kristján?”

14

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 14

2023-10-02 07:53

”Det stämmer bra, det. Tack så mycket för att jag fick komma hit. Det var inte mycket jag hann säga på telefon, men saken är den att vi är oroliga för Lára.” ”Hon bestämde sig för att ge sig av”, svarade Óttar uttryckslöst. ”Hon avbröt sin anställning här. Jag förstår inte varför. Vi var så belåtna med henne i början av sommaren, hon verkade arbetsam och noggrann av sig. Men ungdomar nuförtiden …”

Hans ansiktsuttryck förblev oberört medan han talade. Kristján såg hastigt mot Ólöf, som sänkte blicken. ”Hur gammal var hon nu igen?” frågade Kristján, fastän han visste svaret. ”Femton”, svarade Ólöf tystlåtet. ”Femton”, upprepade Kristján. ”Och hon bestämde sig för att återvända till Reykjavík, säger ni? Till sitt hem?” ”Ja”, svarade Óttar. ”När då?” ”På fredagen. I fredags morse. Jag motsatte mig det, förstås.

Vi hade kommit överens om att hon skulle vara hemhjälp hos oss hela sommaren, men det gick inte att tala förstånd med henne.”

Kristján sneglade mot Ólöf igen. Hon satt orörlig och stirrade på sina händer. ”Som jag nämnde på telefon så är det ingen som har hört av eller sett henne i Reykjavík …” Kristján lät orden bli hängande i luften medan han studerade deras reaktioner. Ólöf höjde inte blicken, Óttar såg likgiltig ut. ”Jag kanske skulle omformulera frågan: Såg ni henne ge sig av i fredags?” ”Vi kan inte se bryggan härifrån”, svarade Óttar. ”Och det var knappast min uppgift att ta farväl av henne. Om någon vill ge sig av så är det deras ensak, det är i alla fall så jag ser det.” ”Men du, Ólöf, såg du henne ge sig av?”

15

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 15

2023-10-02 07:53

Ólöf skakade på huvudet och svarade utan övertygelse: ”Jag såg ingenting.” ”Hur hade hon tänkt ta sig tillbaka till stan?” ”Jag har absolut ingen aning. Hon sa att någon skulle hämta henne – någon vän eller släkting, antar jag. Jag övervakar inte båttrafiken.” ”Har ni själva någon båt?” frågade Kristján. ”Ja, naturligtvis”, svarade Óttar. ”Men flickan bad inte om skjuts till stan och ärligt talat så hade hon ställt till med så mycket besvär för oss att jag inte heller hade lust att erbjuda henne det. Dessutom hade hon, som sagt, meddelat att hon hade ordnat det själv.” ”Är ni säkra på att hon gav sig av?” ”Vad är det för en egendomlig fråga?” sa Ottar irriterat. ”Det är klart vi är säkra. Hon sa adjö och efter det har vi inte sett henne.”

Kristján tittade på Ólöf och inväntade ett svar från henne.

Först satt hon tyst, men sedan sa hon: ”Ja, hon är definitivt borta. Hon tog med sig sina tillhörigheter.” ”Hennes föräldrar brukade höra av henne regelbundet”, sa Kristján, ”så när hon inte ringde under veckohelgen, började de bli oroliga. De har inte kontaktat er?” ”Jo, det har de”, svarade Óttar. ”Jag sa samma sak till dem som jag säger till dig. Jag kan faktiskt inte förstå varför du har gjort dig besväret att komma hela vägen ut hit. Vi kunde ju ha besvarat dina frågor i telefon. Du ser ju med egna ögon att flickan är borta.” ”Jag skulle vilja ta en tur på ön för att försäkra mig om det.

Videy är rätt stor, eller hur?” ”Tre kilometer från norra spetsen till den södra”, sa Óttar. ”Den största ön i bukten”, tillade Ólöf. ”Och jag antar att det finns många gömställen?”

16

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 16

2023-10-02 07:53

”Ja, det gör det väl”, sa Ólöf, ”det är vårt hus, herrgården, förstås. Och så kyrkan. Den gamla skolan. Och …” ”Jag tror inte vi behöver räkna upp alla byggnaderna på ön, Ólöf”, avbröt Óttar. ”Låt karln göra som han vill om han känner sig tvungen att se efter. Fast jag förstår verkligen inte varför han tror att Lára skulle ha gömt sig på ön under hela helgen.” ”Hurdan var hon?” frågade Kristján. Óttar svarade med en motfråga: ”Hur menar du?” ”Verkade hon nedstämd? Finns det anledning att tro att hon dolde något? Hade hemligheter för er?” Óttar öppnade munnen för att svara, men verkade komma på andra tankar. Efter en utdragen tystnad sa han: ”Det var inget fel på flickan. Hon hade helt enkelt tråkigt här med oss.

Skönt att vara kvitt henne! Nästa sommar ska vi vara mer omsorgsfulla när vi väljer hemhjälp.” ”Jag förstår. Hon har i vilket fall som helst inte dykt upp hemma hos sina föräldrar. Och då börjar man förstås att undra. Det kan ju vara så att hon gav sig av härifrån på fredagen och …” Óttar avbröt: ”Kan vara? Jag säger ju att hon gav sig av, och vad som hände efter det angår inte oss. Vi har inte hört talas om att någon båt har kapsejsat, så det är klart hon måste finnas någonstans.” ”Visst, jag är säker på att vi skulle ha hört om något sådant hade hänt”, sa Kristján. ”Problemet är att det inte finns några rapporter om båtar som for ut hit i fredags. Det utesluter förstås inte möjligheten att någon kom och hämtade henne.

Bodde hon här i huset tillsammans med er?” ”Var skulle hon annars ha bott?” frågade Óttar otåligt. ”Kan jag få se hennes rum?” Óttar ryckte på axlarna. ”Det är på övervåningen. Men det 17

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 17

2023-10-02 07:53

finns inget att se.” Han gjorde inga ansatser att resa sig, men Ólöf kom på fötter. ”Jag går upp med dig”, sa hon och lät en aning vänligare på rösten än maken.

Det knarrade om vartenda trappsteg i det gamla huset.

Gästrummet var litet men ganska trivsamt, med sluttande tak, en bokhylla och en vindskupa vars fönster vette ut mot havet. ”Hade hon med sig några böcker?” frågade Kristján. ”Nej, nej, de där är våra. Vi har böcker i alla rum, det blir så hemtrevligt. Min man samlar på böcker. Han är advokat, som du säkert vet. Faktiskt ganska välkänd.”

Kristján kände mycket riktigt till hans namn. Han nickade. ”Óttar har velat dra ner på sin praktik och ägna sig åt forskning en tid. Vi planerar att försöka bo här mer eller mindre hela somrarna. Det känns bra att vara nära …” Hon tappade tråden och vände bort blicken. ”Tog hon med sig alla sina saker?” frågade Kristján. ”Ja, alltihop”, svarade Ólöf. ”Det finns inget kvar.” ”Sa hon något till dig?” ”Ursäkta?” ”Lára. Innan hon gav sig av?” ”Vad menar du?” ”Förklarade hon varför hon inte ville stanna kvar?” Ólöf tvekade. ”Hon förklarade inget”, sa hon till sist. ”Hon … hon bara försvann.” ”Hon måste väl ha sagt något innan hon gav sig av. Enligt din man hade hon meddelat att hon skulle ge sig av.” ”Ja, jo, förlåt mig. Jag menade inte så. Hon sa bara att hon ville sluta sin anställning i förtid. Hon bad om lov. Det fick hon naturligtvis, men vi var inte glada.” ”Är ni inte oroliga för henne?”

18

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 18

2023-10-02 07:53

”Oroliga? Nja, vi har ju just fått veta att hon inte har dykt upp hemma hos sig. Men det är säkert bra med henne.” ”Låt oss hoppas det.” ”Ska vi gå ner igen?”

Kristján nickade och följde efter Ólöf nedför den smala, knarrande trappan.

När de kom in i vardagsrummet var Óttar borta. Kristján såg sig omkring, och hajade till när Óttar hostade strax bakom honom. Han vände sig snabbt om med bultande hjärta. ”Det är telefon till dig.” ”Till mig?” utbrast Kristján. ”Ja, till dig”, upprepade Óttar som om det var den naturligaste sak i världen. ”Här – i mitt arbetsrum.” ”Jaså?” Förbryllad följde Kristján efter Óttar in i rummet där bokhyllor täckte alla väggar. Hans blick föll på en samling domar från Högsta domstolen. På skrivbordet såg han en svart telefon med luren avlagd. Det luktade starkt av mögel i rummet. Huset verkade vara lika förfallet inuti som det hade sett ut att vara på utsidan. ”Vem är det som söker mig?” frågade Kristján. ”Någon från polisen, förstås”, svarade Óttar.

Kristján förde luren till örat. Nervöst bytte han fot och när han gjorde det märkte han att det lät ihåligt om golvbrädorna.

Det måste finnas en fuktig källare därnere. Han tänkte att han inte skulle vilja bo i ett sådant här gammalt trähus. ”Kristján Kristjánsson”, sa han i luren. ”Kristján, goddag, det är Eiríkur.” Kristján visste genast vem det var, det var en man som befann sig två pinnhål ovanför honom i rang inom polisen: hans chefs chef. ”Goddag …”, svarade han osäkert. ”Óttar hörde av sig. Han skulle vilja ha en förklaring till de ganska märkliga frågor du har ställt till honom och hans fru.”

19

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 19

2023-10-02 07:53

”Det var rena rutinfrågor. Jag undersöker ett försvinnande, en femtonårig flicka som inte har setts till på flera dagar …” ”En flicka som rymde hemifrån, med andra ord?” ”Nja, det vet vi inte säkert. Hon hade tjänst här på Videy.

Hennes föräldrar är oro...” Han fick inte avsluta meningen. ”Det finns ingen anledning att besvära Óttar och Ólöf i onödan angående det där. Har du gjort dig omaket att besöka ön personligen?”

Kristján hade lust att protestera och försöka förklara, men tänkte att det nog inte var någon idé. ”Jag var faktiskt på väg att ge mig av. Besöket är nästan över.” ”Utmärkt. Hälsa Óttar från mig, är du snäll. Och Ólöf Blöndal också. Ser du till att göra det?”

Eiríkur lade på.

Kristján lade försiktigt på luren och försökte uppträda som att allt var i sin ordning. ”Inget akut”, sa han till Óttar. Ólöf stod i vardagsrummet när de kom ut från arbetsrummet. ”Jaha, det var nog allt för den här gången. Om ni inte har råkat komma ihåg något mer?” Kristján såg från mannen till hans hustru. ”Inget mer”, sa Óttar. ”Då får vi väl hoppas att flickan dyker upp”, sa Kristján. Än en gång svarade Óttar för dem båda: ”Det kommer hon att göra. Jag utgår ifrån att vi inte får fler besök av det här slaget.” ”Bara en sak till”, sa Kristján. ”Båten som ska hämta mig anländer inte än på en stund. Har ni något emot om jag strosar runt lite på ön medan jag väntar?” ”Gör vad du vill”, svarade Óttar. ”Vi äger inte ön.” ”Då tror jag att jag tar en kort promenad. Tack så mycket för att ni tog er tid.”

20

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 20

2023-10-02 07:53

Kristján begav sig österut på ön, mot skolhuset som Ólöf hade talat om, det enda som fanns kvar av en by som övergavs under andra världskriget. Där han vandrade längs den gräsbevuxna stigen slogs han av hur enslig platsen var. Under medeltiden hade Videy varit säte för ett förmöget kloster, senare hade ön bebotts av landsfogden, men nu var det, bortsett från Óttar och Ólöf, endast de skriande sjöfåglarna som bodde där. Promenaden tog längre tid än han hade trott.

När han kom fram visade sig skolhuset vara en tvåvåningsbyggnad av trä, som givetvis var övergiven, och det fanns inga tecken på att Lára hade varit där. Han började gå tillbaka mot platsen där han hade klivit iland. På vägen stannade han till vid den lilla sjuttonhundratals-herrgården och kände på dörren, men den var låst. Han mindes att Ólöf sagt att de hade en omgång nycklar, men han ville sannerligen inte besvära paret en gång till för att fråga om han fick låna dem. Han funderade på vad han skulle göra. Ett smalt näs, Eid, nästintill delade Videy i två delar, och Kristján lekte med tanken att gå över näset för att utforska öns norra del, men insåg att han inte hade tid för det den här gången.

Han ville inte gärna låta båten vänta, så han gick i rask takt tillbaka mot bryggan. Utsikten mot Reykjavík över det smala sundet var fin. Staden höll på att snabbt förvandlas från stad till storstad, nya bostadsområden sköt i höjden överallt och den ståtliga moderna kyrkan började ta form högst upp på berget. Han kom tidigt till bryggan och båten hade ännu inte anlänt. Därför fick han tid att gå tillbaka och ta en snabb titt inuti öns lilla kyrka, som han antog skulle vara olåst. Även om han var ganska säker på att han inte skulle hitta den försvunna flickan där, så ville han ändå titta efter.

Trots att kyrkan var liten och luktade instängt, var dess inre förvånansvärt fint, med en ovanligt hög blå- och grönmålad 21

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 21

2023-10-02 07:53

predikstol och bänkrader i samma färger. Kristján tänkte att det kunde vara ett bra ställe för hans och Gudrúns bröllop, även om det förstås skulle vara omständligt att transportera gästerna fram och tillbaka. Men han skulle fundera på saken.

Han och Gudrún hade varit förlovade i sex månader och hade börjat prata om framtiden, äktenskap och barn. De bodde i Vesturbærinn i stans västra del, där Gudrún nyligen börjat arbeta i en livsmedelsbutik. Ja, en vacker dag skulle de kanske stå framför altaret här …

Det fanns inte många gömställen i den lilla kyrkan och, av den unkna lukten att döma, hade dörren antagligen inte öppnats på länge. Det behövde vädras därinne. När Kristján hade tittat bakom predikstolen och under bänkarna gick han ut igen och fyllde tacksamt lungorna med frisk luft. Han lät blicken vandra mot kyrkogården. I samma ögonblick avbröts hans tankar av det avlägsna dunkandet från en motor. Han tittade ut över vattnet och fick syn på fiskebåten i fjärran. Den var på väg rakt mot ön.

Kristján gick långsamt ner mot bryggan och försökte koppla av och njuta av stunden, trots att hans chef Eiríkur i praktiken hade gett honom en avhyvling. Helt oförtjänt, förstås. Kristján försökte bara sköta sitt jobb, men folk som Óttar och Ólöf hade inflytelserika vänner. Han intalade sig att han inte skulle ta åt sig.

Han kom fram till bryggan före båten och stod och väntade.

Solen bröt fram genom molnen och den tidigare byiga vinden hade nu mojnat till en lätt bris. Han tittade ut över bukten och saknade faktiskt den förlorade mössan lite grann.

Sedan tänkte han på den försvunna flickan igen. Hon fanns antagligen i säkerhet på ett gömställe någonstans och hennes föräldrar oroade sig i onödan. Det gick upp för honom att han inte visste hur hon såg ut. Han skulle bli tvungen att be om ett foto av henne om hon inte dök upp.

22

I_Jónasson_Jakobsdóttir_Reykjavík.indd 22

2023-10-02 07:53