9789189501164

Aldrig förr hade han frusit så.

Daníel var ordentligt påpälsad med flera lager ylle och en tjock dunjacka, men det var inte till någon hjälp. Kölden tog sig på något sätt in, letade sig in i märg och ben.

Han funderade på om detsamma gällde hans resesällskap, men vågade inte fråga, kanske skulle det få honom att fram­ stå som svag, så han böjde bara ner huvudet och kämpade ­vidare med vinden och yrsnön rakt emot sig. Han kunde inte se det omgivande landskapet, hade ingen aning om vilket slags ­terräng de passerade; hela hans värld hade reducerats till ett enda virvlande vitt och de vaga konturerna av tre figurer som rörde sig framåt.

Han hade inte längre någon koll på tiden, men det kändes som om de hade gått i flera timmar efter att stormen bröt ut, även om det förmodligen bara rörde sig om någon timme.

Ingen av dem hade sagt något på ett tag nu. De försökte alla kämpa på, hålla ihop gruppen och följa efter Ármann. Han var den som kunde området och de hade inget annat val än att lita på honom när han sa att det låg en gammal fjällstuga ”inte särskilt långt härifrån”. Även om formuleringen kanske inte ingav något större för­ troende.

9

Daníel var uppvuxen på Island men hade bott i England de senaste åren. Där hade han gått på scenskola och därefter försökt hanka sig fram på diverse skådespelaruppdrag.

Helgen med det gamla kompisgänget var något de hade ­pratat om ganska länge. Ármann hade tagit på sig planeringen och i sista minuten föreslagit att de skulle byta ut den still­ samma vistelsen i fritidshuset utanför Reykjavík mot ripjakt uppe i fjällen på andra sidan landet. Han intygade att han var en ­er­faren jägare, med otaliga jaktresor till östra Islands bergsmassiv i bagaget, och att få aktiviteter skulle vara lika effektiva för att stärka gruppkänslan som jakt. Daníel hade haft fullt upp när beskedet kom och helt enkelt inte haft tid att komma med några invändningar. Han hade ingen vapenlicens men Ármann lovade att visa honom hur man skulle göra. ”Det är ändå ingen som ser oss, det är väl klart att du ska få knäppa ett par fåglar.”

Och sedan hade allt spårat ur.

De hade inte ens fått med sig packningen, inte mer än en dags proviant. Ja, och så hagelbössorna, förstås, de var ju huvud­ attraktionen. Daníel hade föreslagit att de skulle lämna kvar vapnen någonstans och plocka upp dem senare, men inte fått minsta gehör för det.

Han försökte bita ihop.

Påminde sig själv om att han inte fick tappa koncentratio­ nen. Det rådde en tyst överenskommelse om att följa Ármann, förlita sig på att han skulle föra dem i säkerhet.

Ja, Daníel frös, men det skulle förhoppningsvis bli bättre bara han kom inomhus, i skydd för väder och vind. Han för­ sökte låta bli att tänka på att de inte ens hade sovsäckarna med sig, och den där förbannade stugan de letade efter var tydligen ouppvärmd. Ingen elektricitet, ingen värme. Men åtminstone tak över huvudet.

10

Kylan var väl en sak, men värre var att han innerst inne hade börjat frukta att de hade gått vilse. Att Ármann inte hittade så bra som han gav sken av. Om det visade sig stämma skulle Daníel bli inte bara orolig utan fullständigt skräckslagen. Det var uteslutet att de skulle kunna hitta tillbaka, och dessutom var energin på upphällningen. Om vädret höll i sig skulle de egentligen inte ha något annat val än att sätta sig ner och vänta, men utan vare sig tält eller sovsäckar var det risk att de skulle frysa ihjäl.

Han såg för fan inte ett piss framför sig.

Visst hade Daníel varit med om stormväder förr, men ­inget som kunde jämföras med detta, och åren i England hade också fått minnena av den isländska kylan att delvis mattas av. Stormen piskade snön med långt större kraft än han trott var möjligt. Och det var obegripligt hur ett sådant kolmörker kunde infinna sig mitt i det virvlande vita. Kunde den tidiga novemberskymningen redan ha fallit? Så länge hade de väl ändå inte varit ute?

Han var rädd att förlora närmaste person ur sikte. De ­rörde sig i en något så när rak linje, men han gick sist och fick anstränga sig till sitt yttersta. De andra i gruppen var betydligt mer vana vid friluftsliv, det var uppenbart, åtminstone Ármann och Helena. De hade båda sett fram emot jakten, ja till och med varit riktigt uppspelta. Själv hade han aldrig jagat ripa och vädergudarna tycktes inte heller ha för avsikt att låta honom pröva, i alla fall inte idag. Han var inte ens säker på att han hade smakat ripa. Kanske någon gång när han var liten.

Plötsligt stannade Helena, som hade gått näst sist i ledet.

Och nu såg Daníel genom det täta snödrevet att hela gruppen stod stilla. Hade det hänt något? Ármann ropade något åt dem, men Daníel hörde inget. Han hade mössa och dessutom en tjock luva uppfälld över huvudet.

11

Helena vände sig mot honom. Hon sa något men han hörde fortfarande inte ett ord. Han lossade snörena till luvan och fällde ner den. ”Vad sa du?” ropade han. ”Ármann säger att det bara är en liten bit kvar. Han är så gott som säker”, sa hon. Preciseringen så gott som var det sista Daníel ville höra och med öronen blottade för kylan slogs han på allvar av insikten att de skulle kunna frysa ihjäl uppe på fjället. Att han faktiskt skulle kunna dö där ute på snövidderna nu i natt. Han tänkte på sin flickvän i London som inte visste annat än att han befann sig ute på oskyldiga äventyr med sina gamla isländska vänner. I ärlighetens namn hade hon faktiskt varnat honom, undrat om den typen av aktiviteter inte passade bättre på sommaren än mitt i vintern. Nu visade det sig att hon haft ett bättre hum än han själv om de faror som ruvade i hans hemland.

Nej, så fick han inte tänka. Han var i gott sällskap och tillsammans skulle de ta sig helskinnade ur det här. Han var tvungen att hålla de negativa tankarna i styr. De ledde aldrig till något gott, det visste han av bitter erfarenhet.

Han hade stirrat ut i tomheten, in i den förblindande snö­ stormen, men nu vände han på nytt blicken mot Helena. Hon log mot honom och verkade vänta på att han skulle börja gå. ”Redo?” ropade hon sedan.

Han nickade, fällde upp luvan igen.

Gruppen fortsatte sin vandring. Daníel pulsade fram genom snön, tacksam över att åtminstone ha så bra skor.

Men han kunde inte hindra hjärnan från att måla upp ­olika skräckscenarier. Om något skulle hända, om någon blev ­skadad, så skulle det vara ute med dem. Ingen av dem var läkare, långt därifrån.

De hade alla gått sin egen väg i livet. Helena var ­civilingenjör, 12

arbetade på något innovationsföretag som höll på att slå ­igenom – sa hon själv. Gunnlaugur var advokat och Ármann ­guide. Ja, han ville visserligen inte kalla sig för guide längre. Inte efter att han startade eget inom turistnäringen och nu troligtvis var mer välbeställd än resten av dem tillsammans. Strömmen av turister som sökte sig till landet var ständigt växande och av Ármanns rövarhistorier fick man lätt intrycket att han tjänade sig en hacka på varenda en av dem.

Visst gillade Daníel de andra, det var inte det. Han höll av dem, deras brister till trots. Problemet var bara att när de träffades var det nästan alltid för att fira något – en födelse­ dag, ett bröllop – och vid dessa tillfällen var också alkoholen ständigt närvarande. Å andra sidan var han inte säker på om han ­skulle klara av att umgås med dem en hel helg utan spriten som smörjmedel. Hur som helst var han definitivt spiknykter nu i snöstormen. Tack och lov, naturligtvis. Men han kom ändå ihåg att Helena hade stoppat ner en flaska konjak i ryggsäcken, så de skulle i varje fall ha något att värma sig och lugna ner­ verna med när de äntligen kom fram till stugan.

Om de nu hittade dit …

Och då fick han syn på konturerna av något en bit längre fram.

Var de framme?

Hans vänner verkade sakta in och han andades lättare för ett ögonblick.

Jo, visst såg det ut att vara ett stugskrälle de hade stött på där mitt ute i ingenting. Ármann hade inte svikit dem.

Daníel drog en lättnadens suck, som om han hade blivit räddad från en säker död. På nytt fällde han ner luvan för att bättre höra vad som sades.

Allihop bar de pannlampor och ljusstrålarna tävlade om att lysa upp huset genom snöfallet. Daníel tyckte att det såg 13

ut att vara rött, som en av de gamla räddningsstugorna som låg utspridda över de isländska fjälltrakterna, även om det var svårt att avgöra färgen under rådande omständigheter. Det skulle hur som helst ge dem skydd från väder och vind, och inget annat spelade någon roll för tillfället.

Gunnlaugur hade gått fram till dörren och verkade försöka få upp den. Det drog ut på tiden och Daníel kände hur kölden bet allt hårdare för var sekund. ”Dörren, den sitter liksom fast”, sa Gunnlaugur desperat. Han såg inte ut att höra hemma där, ute i den besinningslösa naturen. ”Får jag pröva.” Helena knuffade undan honom. ”Den är ju låst.” Rösten var samlad. Det krävdes mer än så för att få henne ur balans. ”Vadå, är det låst? Är det inte en räddningsstuga?” frågade Daníel. ”En del stugor är låsta. Det ska finnas ett nyckelskåp här någonstans”, svarade Ármann. Han riktade ljuset mot väggen vid sidan av dörren och de fick syn på den lilla lådan, men det såg ut att behövas en kod för att få upp den. ”Går den inte att öppna?” Daníel kände hur hjärtat hamrade mot kylan. Han måste komma inomhus. ”Jag har inte koden. Jag visste inte att vi skulle hit. Låt mig tänka lite …”, sa Ármann.

Daníel flyttade sig närmare. ”Fan också. Kan vi inte bryta upp den?” Han tog av sig ena handsken och gjorde ett försök att rycka loss lådan från väggen. Det lyckades inte, och dess­ utom kände han nu ännu tydligare hur skoningslös kölden var.

Han skyndade sig att få på sig handsken igen, men fingrarna var nästan bortdomnade. ”Vi behöver verktyg.” ”Kan vi inte slå in ett fönster?” frågade Gunnlaugur med skälvande röst. Ármann såg på honom: ”Slå in ett fönster? Och så försöka 14

sova i kylan och snålblåsten i natt? Lycka till med det, du …”

Rösten var syrlig. ”Det måste gå att …”, började Gunnlaugur, men Daníel avbröt honom: ”Vad fan är det låst för? De här stugorna ska väl vara till för sådana som oss? Vi fryser ju ihjäl om vi inte kommer in!” ”Ta det lugnt, Daníel”, sa Helena. ”Det är ingen som ­kommer att frysa ihjäl.”

På nytt var stämningen i gruppen spänd. Ända sedan han klev av flygplanet hade Daníel ångrat att han låtit sig övertalas att hänga med på den här weekendresan, och därefter hade situationen bara förvärrats. Han skulle ha gett vad som helst för att befinna sig hemma i den lilla lägenheten i London tillsammans med sin nya flickvän. Hon var också skådespelare, femton år yngre än han själv, och på sätt och vis hade hon tjugo år fyllda redan kommit längre än han, även om han aktade sig för att säga det högt. ”Ska vi försöka ringa?” frågade Gunnlaugur. ”Vi är i vildmarken”, sa Ármann bestämt. ”Vi är helt utläm­ nade till oss själva. Det är långt till närmaste hus, till närmaste människa. Vi kan bara gilla läget och göra så gott vi kan. Ingen kommer att rädda oss, inte på ett bra tag i alla fall …” ”Inte klokt att det inte finns någon täckning här”, muttrade Daníel, mest för sig själv.

Men Ármann hörde och svarade: ”Det visste vi ju om. Och det var väl förresten själva idén? Att få vara tillsammans ute i naturen, koppla bort omvärlden ett tag? Eller?”

Helena tog ordet. ”Tagga ner lite nu, killar. Vi måste ta oss in i den här kojan, se till att komma i säkerhet och så lugna ner oss med en konjak. Kan vi försöka fokusera?” ”Dörren ser ju rätt skraltig ut”, sa Gunnlaugur. ”Tror ni inte vi kan …?”

15

”Vi bryter upp nyckelskåpet. Inga dumheter. Så köper vi ett nytt skåp sedan. Slutdiskuterat”, sa Ármann och plockade ner hagelbössan från ryggen.

Daníel ryckte till. Han trodde inte att Ármann skulle skada någon med bössan, reaktionen kom rent instinktivt. ”Ingen fara, hördu”, sa Ármann och log, men under dessa besynnerliga omständigheter fick Daníel en känsla av att orden var laddade med innebörd. Det låg en dunkel bävan i luften, dold bland de virvlande snöflingorna, men han kunde inte förstå var den kom ifrån. Förmodligen var det hans fantasi som gick på högvarv. Ármann slog med kolven mot nyckelskåpet tills det lossnade från väggen och fortsatte slå tills han kunde få fram nyckeln. ”Så där, ja”, sa han sedan bestämt. ”Då var det avklarat. Nu kan vi ta det lite lugnare.”

Daníel fick kämpa för att hålla sig för skratt. Hur skulle de kunna ta det lugnt när de var genomfrusna och mitt ute i ödemarken? Ármann satte nyckeln i låset och efter en stunds lirkande fick han upp dörren. Väl inne möttes de av beckmörker. ”Ja, då är det bara att kliva på.”

Helena behövde inte trugas och nästan trängde sig förbi Ármann.

Gunnlaugur följde efter utan någon brådska. Daníel väntade tålmodigt. Ibland var det nästan svårt att avgöra om Gunn­ laugur var död eller levande, så sävlig var han.

Daníel riktade pannlampan rakt framför sig och gick in i det lilla huset. Det var svårt att få en överblick över utrymmet, skenet från vännernas lampor fladdrade också kors och tvärs.

Han ställde ifrån sig ryggsäcken i ett hörn och tog ett djupt andetag. Det var kallt där inne, men åtminstone varmare än utanför, de fyra väggarna gav dem lä från den våldsamt vinande 16

vinden, och Daníel tyckte att han äntligen fick riktigt syre i lungorna, nu skulle han kunna andas ut och slappna av en smula …

Och då gav Gunnlaugur upp ett tjut.

Ett illvrål, så fasansfullt i stillheten, kylan och mörkret att Daníel kände kalla kårar löpa längs ryggraden. Skriet följdes av ett tumult och det tog en stund innan han insåg att Gunnlaugur hade stött ihop med Ármann och att båda två fallit i golvet.

Sedan var det knäpptyst.

Daníel stod som paralyserad, försökte få klart för sig vad som hade hänt. Något måste Gunnlaugur ha sett, det var uppenbart. ”Vad var det som hände?” frågade han, men fick inget svar.

När rörelseförmågan började återvända tog han ytterligare några steg in i huset, såg sig om men lade inte märke till något ovanligt. Sedan riktade han lampan rakt fram, mot väggen mittemot ingången.

Och den syn som mötte honom var så oväntad, så skräm­ mande, att det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag.

Han försökte skrika men fick inte fram ett ljud, han kunde inte röra sig, stod bara stilla och stirrade rakt framför sig.

På ett ögonblick blev han iskall, och ilningarna spred sig blixtsnabbt genom kroppen.

Aldrig någonsin hade han varit så rädd.

FREDAG en dag tidigare

Daníel Ármann hade tagit på sig att köra och gjorde i vanlig ordning allt för att hålla humöret på topp i bilen. Men hur han än ansträngde sig verkade hans anekdoter inte riktigt gå hem, även om de säkert inte var så tokiga i sig. Allt hade sin tid, och det här var inte rätt tid för anekdoter. Daníel var dödstrött och bakis sedan kvällen innan, och han betvivlade inte att hans vänner mådde likadant. Och nu hade Ármann till sist tystnat, radion var avstängd och det enda ljud som hördes kom från dubbdäcken mot grusvägen. Utanför fönstren flöt det trädlösa landskapet förbi, kargt, grått och ogästvänligt, bara ­fjällhedarna i fjärran bröt av med sitt vita.

Daníel stirrade sömndrucket ut över omgivningarna och kom att tänka på hur lite han visste om de östra delarna av landet. Han hade en grumlig föreställning om en av fjordar sönderskuren kuststräcka och en öde inre vildmark med berg och fjällhedar där renarna strövade fritt. En kontroversiell kraftverksdamm. I hans medvetande förknippades regionen med väderbitna bönder, fiskare och jägare, en värld väsensskild från den urbana expansionen i Reykjavík, där han vuxit upp, trots att de bara var trettiofem mil därifrån fågelvägen. Ármann skötte som vanligt allt det praktiska, så var det bara. Han hade tagit på sig att planera resan, hitta en tid som 21

passade alla, boka flyg, hyrbil, övernattning. På något sätt hade Daníel gått med på alla hans förslag, inklusive den absurda idén om att jaga ripa. Planen var att flyga österut på fredagen, ägna lördagen och halva söndagen åt jakt ute på hedarna och så flyga tillbaka till stan på söndagskvällen.

De hade hunnit sova ruset av sig efter gårdagens pubrunda, i alla fall mer eller mindre, men Daníel var glad att han slapp köra. Flygresan från Reykjavík till östra Island hade heller inte gjort saken bättre, ett skakigt litet plan med kväljande bensin­ ångor och vidrigt kaffe. Nu satt han i baksätet bredvid Helena. Ármann hade åtminstone hyrt en skaplig bil, en rejäl jeep med gott om benutrymme. Kombinationen av det bekväma sätet, den varma luften som strömmade från fläkten och bilens mjuka fjädring fick Daníels ögonlock att börja falla ihop. Mest av allt hade han lust att sova, få vila sig lite innan de kom fram, för om han kände Ármann och Helena rätt skulle det säkert bli sent ikväll igen.

De hade sett till att få ut så mycket som möjligt av kvällen i Reykjavík och inte sparat på något. Det var uppskattat, han hade inte varit hemma på Island på två år och staden hade genomgått stora förändringar medan han varit borta. Restau­ ranger och barer hade poppat upp och ibland ersatt hans gamla favoritställen, hamnområdet var oigenkännligt och domine­ rades nu av lyxlägenheter och ett femstjärnigt hotell. Flera nya hotell hade slagit upp portarna eller låg i ­startgroparna, och hela centrum kändes mer kosmopolitiskt än någonsin. Ett stenkast från Alltingshuset hade han till och med lyckats hitta en jazzklubb, något han kanske hade förväntat sig i New York men inte i Reykjavík.

Restaurangen de gick till hade han inte hört talas om tidi­ gare och detsamma gällde barerna och klubbarna på deras runda, och stämningen inne i stan denna torsdagskväll i 22

november var glödhet. Vädret i Reykjavík hade varit vackert, klart och kallt. Och prognosen för landets östra delar såg än så länge liknande ut, bara något kallare, och möjligen någon form av nederbörd.

För var gång han kom hem upplevde Daníel att det tog längre tid för honom att acklimatisera sig; han blev allt känsligare för kylan, samtidigt som tålamodet med det ostadiga vädret tröt alltmer. Han fick se till att hålla masken inför de andra, ville helst slippa höra att han blivit vek av det engelska vädret.

Liksom så ofta kom skådespelartalangerna väl till pass, för­ mågan att hålla inne med känslorna, vare sig det gällde kylan, karriären eller något annat.

De andra var säkerligen övertygade om att han hade slagit igenom stort i England. Det kunde de också gott få tro. Han hade ju faktiskt gått på en skaplig skola, även om den kanske inte var fullt så bra som han ville ge sken av. Efter utbildningen hade han satsat stort på teatern och lyckats få ett par riktigt bra roller. Men det var inte många av pjäserna som satts upp i London, mest var det föreställningar med teatersällskap som reste runt till de mindre städerna. Tre gånger hade han i alla fall medverkat i uppsättningar inne i London, två gånger som stand-in – och då hade han inte ens stått på scenen – och en gång i en liten biroll. Lönen var förstås låg och extraknäcken på olika restauranger hade blivit hans räddning. I vännernas ögon var han däremot en stjärna i utlandet, en begåvad skådespelare.

Den rollen fick han se till att sköta prickfritt nu under helgen, och det hade han egentligen inget emot. ”Har du verkligen aldrig dödat något?” Det var Ármann som bröt tystnaden.

Daníel visste att frågan var riktad till honom, men han bestämde sig för att inte svara genast. ”Daníel, har du aldrig dödat något?” upprepade Ármann.

23

”Nej. Jag ser inte riktigt någon mening med det”, svarade han, tvingades höja rösten för att överrösta ljudet från bilen. ”Det är något speciellt med det, ser du. Något berikande.

Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Att jaga sin egen mat.

Direktkontakt med naturen, liksom.”

Daníel ryckte på axlarna, trots att Ármann förmodligen inte kunde se det, han hade ju blicken riktad mot vägen. ”Själv nöjer jag mig med att äta maten. Det är jag bättre på.” ”Inga dumheter, klart du ska skjuta ett par ripor”, sa Helena och log mot honom. ”Inte alla skogens djur kommer att över­ leva helgen.” Det var något med hennes leende som fick honom att känna sig illa till mods, som om allt snack om jakt och död hade blivit för mycket för honom. Ändå var ju själva syftet med resan att jaga ripa, förutom att umgås förstås. ”Vi får se. Jag ska nog göra så gott jag kan. Men i så fall får ni ta mina ripor, inte en chans att jag släpar dem med mig tillbaka till England. Förresten skulle jag väl hur som helst bli av med dem i tullen.” ”Du skulle ändå inte kunna tillaga dem”, sköt Gunnlaugur in, så tyst att det knappt hördes.

Det förvånade Daníel en smula att Gunnlaugur var med på resan. Han var visserligen en del av gänget, men de få gånger de hade hittat på något tillsammans på senare år hade han för det mesta blivit lämnad utanför. Daníel hade väl inte direkt något emot honom, de hade ju ändå känt varandra sedan de var små, men ibland passade Gunnlaugur bara inte riktigt in. Vanligtvis gjorde han inte mycket väsen av sig, men han hade också visat sig ha mörkare och mer svårhanterliga sidor. Daníel hoppades att de skulle slippa se något sådant under helgen. Dessutom hade Gunnlaugur sällan något tänkvärt att säga, hans intressen var förmodligen få och ganska banala. Så vitt Daníel kunde förstå tillbringade han det mesta av sin tid ensam framför tv:n.

24

”Du brukar inte jaga särskilt mycket, va, Gunnlaugur?” frågade han.

Gunnlaugur kallades aldrig för något annat än Gunnlaugur.

Trots det långa och otympliga förnamnet hade något kortare smeknamn aldrig lyckats haka fast vid honom. ”Inte så mycket kanske, men jag går ändå inte av för hackor.

Pappa lärde mig och brorsan att skjuta. Och fiska lax också.

Det är faktiskt hans bössa jag har.” ”Gammal och pålitlig”, kommenterade Helena. ”Ja. Och den håller jag för mig själv. Jag tänker inte låna ut den. Det ska ni ha klart för er.”

För ett ögonblick trodde Daníel att hans vän skojade, men sedan insåg han att det var fullaste allvar. Gunnlaugur var inte mycket för att skämta. ”Ta det lugnt”, sa han. ”Ingen kommer att ta bössan ifrån dig.” ”Nej, jag menade bara att du är ju med här fast du inte har någon utrustning.” ”Jag tänkte bara …”

Helena avbröt honom. ”Jag tog med mig en flaska konjak. Hade inte du också med dig något drickbart, Ármann?” frågade hon, fast hon säkert visste svaret. Bra försök att byta samtalsämne, tänkte Daníel, även om just alkohol kanske inte var det bästa samtalsämnet i det här gänget. ”Det kan du skriva upp.” Ármann sken som en sol mot henne.

Daníel lutade sig tillbaka i sätet och blundade. Han önskade att han hade kunnat stänga öronen också.

Han borde aldrig ha låtit sig övertalas att följa med på den här resan.

Det kunde inte bli annat än fiasko. Det var bara att bita ihop och koncentrera sig på att försöka överleva helgen.

25