Så blev det mörkt igen. Det var alltid så det började.
Han förberedde sig för nästa steg, för även om han hade lämnat sin kropp många gånger var det ändå en svindlande känsla. Utan att de andra vid hans sida märkte något började han lösgöra sig. Han svävade upp från sängen. Först långsamt och sedan snabbare. När han betraktade sitt eget rynkiga ansikte kunde han inte låta bli att förundras över hur rofylld han såg ut. Inte så konstigt. Han visste ju vad som skulle ske och att det var dags.
Rummet hade från början varit spartanskt inrett, men genom åren hade han samlat på sig en massa saker som gjorde att det såg allt annat än harmoniskt ut. Ett stort skåp längs långväggen, fullt med porslin och prydnadsföremål, var det mest iögonfallande. Mittemot hängde en väldig målning av Budda sittande i ett grönskande landskap. Den mörka parketten syntes knappt under alla högar av papper och böcker som numera fyllde rummet. Det hade varit en bra plats att leva på. Möjligen hade den ljusbruna fåtöljen varit utsliten lite väl länge, men vad spelade det för roll nu?
Innan han gled igenom taket kastade han en sista blick på sin jordiska kropp. De tunna glasögonen låg på nattduksbordet och hans morgontofflor var prydligt inskjutna under sängen. Han fick en sista glimt av radbandet i sin bleka, tunna hand. Samma radband som hade bestämt hans livsöde. Han
hade tyckt mycket om det och egentligen skulle han vilja ta de blanknötta träkulorna med sig. Men han visste att det var omöjligt. Det var dags att gå vidare.
När han passerade genom innertaket upptäckte han att en av de bärande takbjälkarna var kraftigt rötskadad. Säkert en tredjedel av den svarta stocken var murken och skulle behöva bytas ut. Det måste jag komma ihåg när jag kommer tillbaka, tänkte han och försökte erinra sig exakt hur mycket han brukade minnas när han återvände. Det var han inte säker på.
Nu svävade han långsamt över Namgyaltemplet och såg mängder av människor under sig. De hade spritt ut sig på de branta sluttningarna kring Himalayas fot och tänt hundratals små eldar. Inte bara munkarna i sina rödbruna kläder var där. Nej, tusentals människor hade samlats, lokala bybor från Dharamshala, tillresta digniteter, troende och turister. Överallt längs de smala bergsvägarna stod folk med rökelse och blommor i händerna. Alla bad och sjöng för att visa honom respekt. Deras omtanke gjorde honom på samma gång varm och lite vemodig inombords. Nåja, han borde snart vara tillbaka, även om det skulle ta några år att skola in sig igen. Förutsatt att han kom tillbaka, det var inte säkert. Den här gången skulle han nämligen testa något han aldrig gjort förut.
Första gången det hände hade han gripits av panik. Trots att han varit mentalt förberedd kastade han sig mot det första ljuset, så fort det uppenbarade sig. Vid nästa tillfälle var han mindre rädd, men hade ändå pustat ut när det dök upp. De nästföljande gångerna kändes det bättre och efter några sekler hade allt blivit rutin. Gång efter gång. Men det var det slut med nu.
Den senaste månaden hade en tanke vaknat till liv. Tänk
om det fanns fler ljus? Hur kunde han vara säker på att det inbjudande sken han såg var det bästa och det enda? Det kanske fanns mängder av lysande punkter därute som väntade på att upptäckas? Så samtidigt som hans kropp blivit allt svagare hade han mediterat intensivt och inriktat sin andliga kraft på en enda sak. Han skulle inte falla för det första ljusets frestelse. Han skulle fortsätta leta och försöka hitta ett annat.
Nu var han högt uppe. Han passerade Himalayatopparna precis när mörkret började falla. Här låg ett tunt snölager och egentligen var det säkert iskallt. Men han kände sig varm. Därnere bredde Dharamshala ut sig som en liten miniatyrstad. I de små husen på sluttningarna hade man tänt för kvällen och de mörka serpentinvägarna lystes upp av bilarnas strålkastare.
Då drabbades han för första gången av oro. Vid förra resan befann han sig i Tibet, där han alltid varit. Nu var han i norra Indien. Tänk om ljuset bara uppenbarade sig över hans hemland? Det kanske inte skulle hitta honom här? Trots att detta hade varit hans hem så länge var han kanske bunden till en viss plats? Han började mässa för sig själv för att återfå sitt lugn. Universum är allt, överallt. Det binds inte av platser namngivna av människor. Jag är ett med universum, allt är universum och allt är överallt. Orden hjälpte honom och långsamt fick han ro igen. Det var då han såg det.
Ett ljus tändes framför honom. Det var så välbekant, så inbjudande, som en stark sol med intensiva strålar. Nu kände han hur det började dra honom emot sig.
Det skulle vara så lätt att bara låta sig sugas in, men inte den här gången. Nej! I stället tog han spjärn och kämpade emot. Han använde all sin inre kraft och hela sin beslut
samhet, för den här gången skulle det bli annorlunda. Och efter några ögonblick lyckades han.
Ljuset släppte taget om honom. Han kom loss och svävade i stället vidare uppåt i mörkret, bort från skenet. Planen fungerade och han fylldes av upprymdhet. För första gången hade han kontroll över sitt öde.
Han steg allt högre och nu försvann ljusets attraktionskraft. Faktum var att det inte alls såg särskilt imponerande ut längre. Långt under honom bredde städer och floder ut sig och nu kunde han skönja hur himlavalvet krökte sig i horisonten. Och se där! Två nya ljus tändes framför honom.
De skimrade med skarpa gula lågor och sjöng inbjudande för honom. Nu gällde det att tänka klart. Det fanns alltså fler än ett ljus, han hade haft rätt hela tiden. Men skulle han bege sig dit? Hur visste han vad som var rätt? Samtidigt som han funderade växte oron igen. Tänk om han var för kräsen?
Det kanske inte var meningen att man skulle välja och vraka? Han sökte inom sig och försökte blockera tankarna. Rätt ljus skulle komma att visa sig, det var han säker på. Han behövde göra ett val och fick lita till sin instinkt. Naturligtvis skulle han känna igen den rätta vägen.
När han öppnade sitt sinne igen såg han ner på jordklotet. Världshaven bredde ut sig under honom och fick landmassan att se liten ut. Storstädernas lampor glödde i mörkret. Samtidigt som halva planeten tyngdes av nattens dunkel läckte gryningsljuset fram vid horisonten och erbjöd en ny dag. Solens strålar kröp sakta fram i väster och avslöjade ett vitt molntäcke som täckte halva kontinenten. Nu dök det upp små ljuspunkter överallt under honom, fler än han kunde räkna. En efter en tändes de och alla kallade på honom. Alla ville att han skulle komma dit.
Det var då han upptäckte det. Det renaste ljus han någon
sin sett. Det låg långt borta, men lyste med en skimrande klarhet, mycket starkare än de andra. Han hade aldrig sett något liknande och det gjorde valet enkelt. Det ljuset fick det bli. Han visste det nu. Även om det skulle ta lång tid att ta sig dit.
1.
”Babyn kommer! Babyn kommer!”
Hanna lutade sig över brevlådan så att den nästan knäcktes. Hon flåsade medan hon tog sig över magen.
”Nu?” ropade Anders med panik i blicken. ”Är det sant?
Jag ringer ambulansen.”
Taxin var försenad men nu kom värkarna allt tätare och snart kunde de inte vänta längre. Han tog upp telefonen men
Hanna stoppade honom.
”Nej, vänta. Det var bara en värk. Fan, vad ont det gjorde.”
Anders ställde ner de sedan länge packade väskorna. En var fylld med Hannas saker; vattenflaskor, juice, druvsocker, choklad och läppcerat. Den andra med babygrejor; pyttesmå kläder, blöjor och filtar. Han rättade till hennes jacka. Den hade blivit för trång sista månaden så nu fick den ligga över axlarna.
Plötsligt högg hon tag i honom och stirrade med panik i blicken.
”Vetekaninen!”
Anders tog sig för pannan. Han hade gått igenom packlistan hundra gånger och kaninvärmekudden stod utan tvekan som punkt tolv. När Hanna fick sammandragningar brukade han plinga den i mikron och sedan kunde hon ligga med den varma tygpåsen på magen i timmar.
”Vi får strunta i vetekaninen. Vi hinner inte.”
”Nej”, rosslade Hanna fram genom en värk. ”Jag åker
faaan inte utan kaninen.”
Anders svalde ner irritationen. Lyssna på din partner, hade de sagt på föräldrakursen. Det gällde att vara inkännande och inte argumentera emot. Han förstod att detta inte var den vanliga Hanna. De hade diskuterat förlossningen åtskilliga gånger och var väl förberedda. Hon misstänkte att hon skulle gå in i en bubbla när babyn kom. ”Om jag blir lite bestämd är det inte för att jag är arg”, brukade hon säga. I normala fall hade de skrattat åt den där kornfyllda påsen, men den här dagen var inget normalt, och om Hanna ville ha sin kanin skulle hon få det.
Han rusade tillbaka in, låste upp och hittade kaninen vid mikron i samma ögonblick som taxin tutade därute. Typiskt.
Hanna var redan på väg in i bilen när han kom springande över gräsmattan.
”Vad gör du?” skrek hon. ”Har du glömt att jag ska föda?!”
”Jag hämtade ju din lilla kanin, älskling”, sa han medan han slängde in väskorna.
”Skit i kaninen, vi måste åka nu.”
Anders tog ett djupt andetag. Lyssna på din partner, upprepade han för sig själv och hoppade in i baksätet. Hanna försökte förtvivlat spänna fast sig, men bältet stramade över magen.
”Plånboken”, sa Anders och trevade i fickorna. ”Jag glömde den där inne.”
”Vi åker ändå”, ropade Hanna. ”Åh, jag visste att vi skulle ha ringt pappa i stället.”
Taxin gasade och Anders satte sig till rätta. Det luktade Wunderbaum, Läkerol och cigarett i kupén, men nu var de i alla fall på väg. Hanna hade såklart pengar med sig. Allt annat vore konstigt, så själva betalningen skulle ordna sig. Men han kände sig förolämpad av att hon ville blanda in
sin pappa. Bara tanken på att före detta major Gunnar Lans skulle skjutsa dem till BB stressade honom.
Gunnar hade erbjudit sin hjälp redan för ett halvår sedan. Han tyckte inte att Anders behärskade krissituationer och då var det bättre att ta in en militär. Packning, förflyttning, logistik. Gunnar kunde det mesta och var redo att hugga i. Han ville gärna skjutsa Hanna till BB och hade redan testkört sträckan vid olika tidpunkter på dygnet. ”Ifall ni ringer så har jag en tidsprognos för varje trafikläge.”
Själva förlossningen var såklart inget Gunnar ville ha att göra med. På hans tid fick karlarna snällt vänta i korridoren utanför och han var rent av tveksam till att Anders skulle medverka. ”Egentligen är det där rummet menat för kvinnor.” Men Anders hade avsagt sig Gunnars hjälp. Han rös vid tanken på att ha exmajoren bakom ratten just nu. Hade hans svärfar fått bestämma hade de åkt redan för två timmar sedan och Gunnar hade säkert stannat på vägen för att kolla däcktrycket.
Nej, det här var något Anders måste klara själv, för han skulle ju bli en ansvarsfull pappa. Problemet var att han inte hade körkort. Egentligen hade han tänkt ta det före förlossningen, men det hade inte riktigt blivit av och han var sedan länge trött på att höra folks tjat om det. Vuxna män utan körkort, kunde det låta. Finns de ens? Anders ursäktade sig med att han inte behövde något körkort. Han bodde urbant och åkte kollektivt så varför lägga pengar på något man inte behövde?
”Be honom att köra snabbare.” Hanna grep krampaktigt om hans arm. ”Säg till honom – nu.”
”Pratar hon om mig?” Chauffören sneglade på dem i backspegeln. Anders visste inte vad han skulle svara. Det var inte hans stil att säga till någon. Han var den tysta typen som
accepterade det mesta, inte alls lika tuff som Hanna. Hon sa ifrån så fort något var fel, men Anders klagade aldrig.
”Hör du inte, älskling? Säg åt honom att köra snabbare.”
Anders suckade. Kunde hon inte bara släppa det? Tänk om chauffören blev arg?
”Han måste följa hastighetsreglerna. Vi får bita ihop”, sa han högt och vinkade vänligt mot ögonen i backspegeln.
”Äh, såklart jag kan dra på”, sa chauffören. ”Det viktigaste är väl att ni kommer fram innan ni ska föda?”
”Det är klart”, sa Anders och kände sig dum. ”Men jag tänkte på ditt körkort.”
”Tänk på din fru i stället så tänker jag på mitt körkort.”
”Jo, jag …” Anders tystnade. Han skulle ha stått på sig tidigare. ”Äh, det var inget.”
Chauffören körde upp på Huvudstaleden samtidigt som han ökade farten så att bilen gungade.
”Aj! Säg åt honom att sänka farten”, skrek Hanna. ”Det är för skumpigt.”
”Oroa er inte”, sa chauffören. ”Jag har själv fått fyra barn och det gick som en dans.”
Hanna log försiktigt och Anders tyckte plötsligt att hon var vacker bakom all svett och rinnande mascara.
”Eller vänta”, fortsatte chauffören. ”Första ungen var faktiskt förjävligt, nu när jag tänker efter. En mardröm. Det tog säkert fyrtio, femtio timmar. Ett slag låtsades jag att jag behövde gå på toa, men egentligen satt jag i uppehållsrummet och kollade på teve.”
Hanna tog Anders händer och såg honom djupt i ögonen.
”Min man skulle aldrig göra så.”
Han blev alldeles varm och kände en sådan tillhörighet med henne att marken gungade. De satt i en taxi tillsammans och skulle snart få sitt första barn. Hur det än gick i framtiden,
även om de så fick tio barn och stod med blöjor till knäna utan att ha sovit på veckor så var de ett team och gjorde det här tillsammans.
”Vet du vad, Hanna? Du är så jävla snygg. Du har sådant glow att jag vill kyssa dig.”
Hon log mot honom, men blev omedelbart allvarligare.
”Du vet vad vi kom överens om? Ingen lustgas.”
Hanna såg bestämd ut. Hon visste att man kunde få berusningssymtom av gasen och eftersom hon absolut inte ville förlora kontrollen hade de ingått en pakt. Bad hon om lustgas var det hans uppgift att stoppa henne. Han nickade mot henne just som hennes ansikte förvreds i en grimas. En ny värk var på gång.
”Andas, älskling. Försök att komma ihåg att andas.” Anders kände själv hur dumt det lät. Vem fan glömmer att andas? Men i brist på bättre fortsatte han i samma stil. ”Andas som jag gör. In och ut. In och ut.”
”När är vi framme, älskling, jag har så ont?”
”Fem minuter”, svarade chauffören och vände sig mot Anders. ”Varför kör inte du, förresten?”
”Jag har inget körkort.”
Chauffören stirrade förvånat mot honom innan han vände sig mot trafiken igen.
”En vuxen man som inte har körkort? Finns det ens?”
Anders svarade inte utan rättade till jackan och klappade sig omedvetet över bröstet. Hanna följde misstänksamt hans rörelse.
”Tog du med stenen ändå?”
”Nej. Eller jo. Annars blir mamma ledsen.”
Han sänkte skamset blicken och tog fram en blåskimrande bergkristall från innerfickan.
Hanna suckade. Hon visste att Anders inte var religiös.
Han var ateist, läste Illustrerad vetenskap varannan vecka och trodde bara på sådant man kunde bevisa. Men Siv Larsson hade alltid varit en sökare som dragits till nyandliga miljöer och hon var övertygad om att förlossningen skulle gå bättre om de hade hennes bergkristall i rummet. Hanna hade protesterat, men eftersom Anders aldrig vågade säga ifrån (och allra minst till sin mamma) hade han alltså ändå tagit med den.
Svärmor Siv hade varit mycket engagerad i deras graviditet. Efter en kvällskurs i astrologi hade hon upptäckt att planeterna inte låg i rätt fas när babyn skulle komma. Därför hade hon tyckt att läkarna borde sätta i gång förlossningen tidigare, helst under en natt med nymåne. Hanna hade vägrat såklart, men Anders hade ryckt på axlarna. Så där hade hans mamma alltid hållit på.
”Jag orkar inte bry mig om kristallen”, sa Hanna. ”Det är det andra som är viktigt att vi har med oss. Har du mitt leg? Har du med mat och babykläder?” Anders log betryggande och tog hennes händer.
”Lyssna, Hanna”, sa han och försökte låta förtroendefull. ”Allt är med. Allt. Jag har doftljus, din favoritpyjamas, din gröna morgonrock och två Jenny Colganböcker. Du måste lita på mig. Jag vet att jag glömmer ibland, men just nu har jag kontroll. Okej?”
”Okej, älskling. Jag litar på dig.”
Den sista tiden hade varit stressig. Hanna rörde sig dåligt och förberedelserna hade blivit hans ansvar. Problemet var att hon var organisatören. Hanna var projektledaren och den ansvarstagande. Hon stod för framtidsvisionerna och planeringen. Anders var ostrukturerad och slarvig. Han glömde att skriva upp datum och var sen till det mesta.
Men trots att de var så olika hade de blivit kära. Han kom ihåg hur de träffats i kön till en nattklubb sju år tidigare
och funnit varandra direkt. De upptäckte snabbt att de hade samma humor och kunde prata om allt.
Efter några år av resor och krogkvällar köpte de ett litet hus i Sundbyberg. Anders hade alltid drömt om villaliv med fru och barn och deras roller blev snabbt självklara. Han var den stöttande partnern som kom hem först, lagade mat och fixade med inköp medan hon jobbade över. Hanna tyckte att deras skillnader var just deras styrka. ”Jag älskar dig nog mer för att vi är olika”, brukade hon säga.
Taxin bromsade in framför BB. Anders rycktes bryskt ur sina tankar och skyndade ut för att öppna bildörren. Hanna vaggade ut som ett skepp i sjögång och stödde sig med handen mot en vägg. En ny värk fick henne nästan att sjunka ihop. Chauffören tittade ut genom den nedrullade sidorutan när han körde därifrån.
”Lycka till. Och ta körkort före nästa barn!”
”Förlåt att jag är så bossig, älskling”, sa Hanna tyst. ”Jag har bara så svårt att släppa taget. Men jag vet att jag kan lita på dig.”
Anders blåste upp sig. Det var inte varje dag han fick höra sådant. Lyssna till din partner, det stämde i båda riktningarna, tänkte han. Han hade ändå fått ihop den senaste månaden ganska bra.
Nu öppnades entrédörren och en barnmorska tittade frågande på dem. Med stolthet i rösten meddelade Anders att han och hans fru var där för att föda sitt första barn.
”Ger du henne födelseplanen, älskling?” kved Hanna.
”Japp, den är i väskan.”
”Och var är väskan?”
Anders såg sig omkring. Ja, var fanns väskan? Helvete!
”Ehh … sorry”, sa han. ”Jag tror jag glömde den i taxin.”
För att vara buddist var David Hayes anmärkningsvärt intresserad av pengar. Han gillade också överdådiga hotellrum, stora fester och dyrbara kläder. Därför var det förvånande att just han hade valt en religion som många förknippade med självuppoffring och avståndstagande från det materiella. Och medan hans tankar vandrade i väg under den här skumpiga bilfärden var det inte till en rofylld plats de sökte sig. Han var inställd på det egna välbefinnandet och en högst jordisk fråga – varför hade han valt att hyra en bil med läderklädsel?
Hans obetänksamhet hade retat honom hela dagen. Det kändes som om hans skjorta höll på att smälta ihop med sätet och nu gick färden dessutom plågsamt långsamt. Musiken dånade från chaufförens radio och en plastfigur av Ganesha dinglade i takt under backspegeln. Vindrutan var dekorerad med små tygblommor som skymde sikten farligt mycket. David rätade på sig så att kläderna tillfälligt klibbade loss från sätet.
”Kan du fixa AC:n?” vräkte han ur sig mot framsätet. ”Här är varmt som i en ugn.”
Chauffören ursäktade sig och förklarade att det inte gick att få luften kallare.
David suckade och satte sig till rätta bredvid sin manager, Frank Meyer, och gjorde ett desperat försök att torka svetten
från hårfästet. Undrar om man rent kirurgiskt kan täppa till porerna, tänkte han. Han hade ändå gjort nästan alla plastikkirurgiska ingrepp som fanns, samt några som hans läkare avrått honom från att göra. Så varför skulle man inte kunna få bort lite svett?
Taxin följde väg 403 som slingrade sig genom bergen söder om Dharamshala. Mopeder, cyklar och bilar möttes i skrämmande höga hastigheter i kurvorna. Ibland dök det upp långtradare prydda med plastblommor och färgstarka målningar. Då blockerades trafiken helt och ett av fordonen fick backa tills det bara nätt och jämnt blev plats att passera. Chaufförerna var dock inga duvungar och verkade ta de livsfarliga mötena med ro. Men långt nere i dalen var det inte ovanligt att man såg ett och annat tillskrynklat bilvrak bland klipporna.
David tittade i backspegeln och konstaterade nöjt att hans ansikte var lika slätt som när han stod på höjden av sin karriär för tjugo år sedan. Då, när han gjorde filmer som Unga ambitioner och Sankt Petersburg–Florida hade hans genomslagskraft varit enorm. Han hade till och med legat på plats tre på listan över Amerikas sexigaste skådespelare. Snart hade han landat tyngre, mer dramatiska roller och Åklagaren gav honom till slut erkännandet han längtat efter. Efter det gled han över till actionfilmer och under något år dominerade Tracker och Murder in Macao biomarknaden. Filmbolaget ville rida på framgången och spelade in Tracker 2 som gick hyfsat, men efter Polkadot Killer och Tracker 3 började det sakta gå utför. Hans filmer floppade på hemmamarknaden och när Tracker 5 – the Last Stand hade premiär gick David inte ens dit.
Men det gick i alla fall fortfarande bra i Asien. Ironiskt nog var det hans sämsta actionfilmer som älskades mest i Indien
och Kina. När Ankara Cop hade premiär var det nästan ingen som såg den i USA. David brukade skylla på att det var en turkisk produktion, men han spelade ändå storskurken och man kunde förvänta sig att den skulle få uppmärksamhet i hans hemland. Men icke. Däremot togs den varmt emot i flera asiatiska länder. Fast det gjorde ingen större skillnad för honom. Han såg på karriären i backspegeln numera.
Men hans släta ansikte fanns i alla fall kvar och det var som sagt läkekonstens förtjänst. För även om han prövat på oräkneliga hudkrämer och dieter genom åren gick det inte att jämföra med vad en enkel operation kunde åstadkomma. En baksida var visserligen att han inte kunde le längre. En sned ryckning i mungipan var allt han fick fram. Samtidigt visste han att de där operationerna hade gett honom huvudroller några år till, så vad skulle han ha gjort? Låtit sin stjärna dala? Knappast.
”Varför går det så långsamt?” klagade han och knackade chauffören på axeln.
”Det är många människor på vägen”, svarade mannen bakom ratten medan han svängde in i en liten by.
”Skulle du köra på någon betalar jag dig ändå”, suckade David.
”Ursäkta min chef”, sa Meyer avväpnande. ”Han skojar bara. Naturligtvis betalar han inte om du kör på någon.” Chauffören sneglade misstänksamt på Meyer i backspegeln. ”Men vill du ha hans autograf så säg till, han är en känd skådespelare, nämligen.”
Meyer blinkade mot David och tog den sista tuggan av sin banan. Han la skalet på sätet där det redan låg två äppelskrabbor och en hög chokladpapper.
”Du får inte säga att han ska köra på någon”, viskade Meyer. ”Om pressen får reda på något sådant är det katastrof.
Tänk på att du fortfarande är en stjärna här nere.”
David mumlade irriterat och lutade sig tillbaka för att försöka sova.
”Du är såklart en stjärna i hela världen”, fortsatte Meyer. ”Men den lyser extra starkt just i Asien, menar jag.”
Bilfärden hade tagit tolv timmar men snart skulle de komma fram till Dharamshala. Meyer hade bokat in dem på det vanliga hotellet och förvissat sig om att favoritrummet var tillgängligt. Alla visste att staden var överbelamrad just nu, men när portiern fick höra att det var filmskådespelaren David Hayes som var på väg fanns det plötsligt ett rum ledigt.
Meyer visste hur hans chef ville bo. Balkong, AC, västerländsk toalett och minst tre rum. Nu tillät egentligen inte deras ekonomi att de bodde så flott, faktum var att Meyer ibland tvingades jobba utan lön, men han fick i alla fall resa jorden runt med alla utgifter betalda. Han hade ingen familj och tyckte att det var en ganska trivsam tillvaro att kuska runt med sin chef. David å sin sida gillade att ha Meyer nära sig. De bodde ofta tillsammans, David i ett stort rum och Meyer i ett litet, och genom åren hade de alltmer blivit som ett gammalt gift par. De tittade på teve ihop på kvällarna eller gick ut och drack öl och pratade om Davids gamla filmer.
Chauffören bromsade in utanför Hotel Sunshine Dharamshala och en ung man öppnade bildörren.
”Det var på tiden”, gnällde David och försökte peta bort Meyers fruktskal med armbågen.
”Jag ber tusen gånger om ursäkt, mr Hayes”, sa chauffören.
”Det gick inte att köra snabbare.”
”Du är hur som helst avskedad”, svarade David och lämnade bilen.
Chauffören skrattade osäkert. Meyer betalade och för
säkrade att David inte kunde avskeda honom. Chauffören jobbade ju inte för dem.
”Välkommen, mr Hayes”, hälsade portiern imponerat. ”En ära att få ta emot Tracker i egen hög person.” David muttrade något medan han såg sig omkring. Hotellet var sig likt. Lyckligtvis verkade inte någon annan känna igen honom. Han ville vara ifred och ta en dusch innan han mötte beundrare.
”Ursäkta om jag är framfusig, mr Hayes”, fortsatte portiern. ”Men kan ni inte säga den där repliken från Trackerfilmerna? Mina vänner skulle bli så imponerade.”
Han la huvudet vänligt på sned medan David snörpte på munnen. Det här var det värsta han visste. Det gick inte en dag utan att någon kom fram och ville höra honom rapa upp gamla repliker. Han var så erbarmligt trött på det att han fick rysningar. Men Meyers vänliga hand på axeln lugnade honom. Det fanns inget att vinna på att bråka. Meyer betonade ständigt vikten av att hålla hans fans på gott humör.
”Nja, okej. En gång då”, sa han och sänkte rösten. ”Men det får gå lite snabbt.”
Så plirade han med ögonen för att markera ett karaktärsskifte och väste fram: ”You forgot. I’m the Tracker!”
Portiern sken upp och bugade sig djupt. Han vinkade till sig en piccolopojke med kavaj och för stora lackskor. Medan de väntade på att väskorna skulle komma till hissen intygade han att David betydde mycket för personalen. Inte bara i egenskap av skådespelare, men alla som jobbade på hotellet var buddister och imponerade av hans engagemang för deras tro. Nåja, det där sista var inte så dumt att höra, tyckte David. Portiern hade uppenbarligen läst på. Han nickade kort till svar och försökte pressa fram ett litet leende, men lyckades som vanligt inte.
Men portiern överdrev inte, tänkte han. Han var viktig för buddismen, i alla fall lite. Han hade börjat intressera sig för religionen mest av en slump. Under inspelningen av Den okända byrån hade flera av skådespelarkollegorna varit engagerade i kabbala och David hade känt att han också borde visa sig andlig. Inte för att han var religiös, men för att stärka sin mediabild. Meyer hade länge poängterat att han ansågs ytlig i branschen och om han blev buddist fanns möjligheten att landa mer seriösa roller.
David hade efter det lagt mycket tid på att memorera allt om buddismen. Han hade lätt för att komma ihåg texter och kunde snart slänga ur sig ett svar fyllt av visdom när någon talkshowvärd försökte ställa honom mot väggen. Han besökte buddistiska tempel under sina resor och efter några år hade han träffat många betydande ledare. Till slut fick han en handfull möten med Dalai lama själv.
Planen lyckades och David fick några större filmroller under en tid, men karriären hade egentligen redan varit på väg utför och inte ens Budda kunde hindra hans stjärna från att dala.
Efter några år tänkte han lägga religionen på hyllan. Den slukade massor med tid och om den inte boostade hans karriär såg han ingen mening med att hålla på. Men så insåg han att det religiösa livet ändå gav honom något nytt. Respekt. Många i hans omgivning tog honom på allvar och känslan av att någon såg upp till honom för annat än hans filmer blev en ganska stark drivkraft för att orka fortsätta. Numera såg tongivande buddister alltid på honom med vördnad och trots att han inte var världens främsta skådespelare ansågs han ändå ge rörelsen bra pr. Visst fanns det de som tyckte han var ytlig och gjorde mer skada än nytta. Men de progressiva krafterna bland de lärda munkarna såg fler fördelar än nackdelar med
hans närvaro. Man hade till och med sett en viss ökning av buddister, speciellt i USA, sedan han hade offentliggjort sin tro. Därför hade han en självklar plats i Dharamshala och många uppskattade hans närvaro.
När hissdörrarna stängdes bakom David och hans manager kunde de äntligen pusta ut. Nu var de framme. Nästa steg var att ordna audiens i templet.
”Jag vill komma dit om en timme”, sa David och torkade bort svetten från nacken.
”Det är inte möjligt, det vet du”, suckade Meyer. ”Jag har redan ringt dem flera gånger. Det är helt kaos däruppe.”
”Så snart som möjligt då. Det gäller min framtid. Och din.”
Hissdörrarna öppnades och de tog sig ut på femte våningen.
David hade tänkt igenom det här scenariot länge och nu gällde det att agera fort. Det viktiga var att hålla sig nära. Ingen visste exakt vad som skulle hända de närmsta veckorna och han skulle få användning för alla sina färdigheter som improvisatör. För en sak var säker. Om han ville bli den mest betydelsefulla personen inom buddismen så var det nu han måste agera.