Prolog
Så blev det mörkt igen. Det var alltid så det började. Han förberedde sig för nästa steg, för även om han hade lämnat sin kropp många gånger var det ändå en svindlande känsla. Utan att de andra vid hans sida märkte något bör jade han lösgöra sig. Han svävade upp från sängen. Först långsamt och sedan snabbare. När han betraktade sitt eget rynkiga ansikte kunde han inte låta bli att förundras över hur rofylld han såg ut. Inte så konstigt. Han visste ju vad som skulle ske och att det var dags. Rummet hade från början varit spartanskt inrett, men genom åren hade han samlat på sig en massa saker som gjorde att det såg allt annat än harmoniskt ut. Ett stort skåp längs långväggen, fullt med porslin och prydnadsföremål, var det mest iögonfallande. Mittemot hängde en väldig målning av Budda sittande i ett grönskande landskap. Den mörka parketten syntes knappt under alla högar av papper och böcker som numera fyllde rummet. Det hade varit en bra plats att leva på. Möjligen hade den ljusbruna fåtöljen varit utsliten lite väl länge, men vad spelade det för roll nu? Innan han gled igenom taket kastade han en sista blick på sin jordiska kropp. De tunna glasögonen låg på nattduks bordet och hans morgontofflor var prydligt inskjutna under sängen. Han fick en sista glimt av radbandet i sin bleka, tunna hand. Samma radband som hade bestämt hans livsöde. Han 7