9789189210240

ZINKGRUVANS ZINKGRUVOR En sammanställning av verksamhetens historia samt teknikutveckling 1529–1976

Jan Hultqvist, Bg 64 Stefan Månsson, Bg 71

33

40

32

36

31

27

35

26

30

24

22 23

29

21

25

19

18

28 17

34

20

16

39 15

13 14

2

37

10

12

1 3

6

11

9

8 4 5

38 7

2

Zinkgruvans Zinkgruvor En sammanställning av verksamhetens historia samt teknikutveckling 1529–1976 Jan Hultqvist, Bg 64 Stefan Månsson, Bg 71 Zinkgruvan...? Vilken av gruvorna menar du?

Långt före Zinkgruvan blev Zinkgruvan fanns inget namn på samhället, som inte heller fanns. Mineraliseringarna var dock kända och området kallades av den anledningen tidigt för ”zinkgruvorna”.

Vi har i den här boken om Zinkgruvans Zinkgruvor till del sökt källmaterial från tiden före Vieille Montagnes övertagande av gruvrättigheterna 1857.

Vi kom då i det sökandet ända till den 8 maj 1529 när tinget i Askersund var församlat för att bekräfta Sundbo härads fysiska gränser, då dessa hade gått förlorade. Vid tinget, bland åldermännen, fick vi höra talas om gränsröset för Korsgruvan eller med ett senare namn Rågångsgruvan i det samhälle som idag heter Zinkgruvan. Detta innebär att vi nu tryggt kan påstå att dagens zinkgruvor har varit bearbetade i varje fall sedan 1500-talets början.

Förklaringar till omslagsbild

Flygfoto från väster, Aero Materiel AB, 1931 1 Herrgården, kontor 2 Korea, arbetarhus 3 Platsen för det nya kommande kontoret 4 Café 5 Saluhallen

21 Mekanisk verkstad med borrskärpning 22 Förråd 23 Sågverk 24 Stall 25 Zinkgruvans Handels AB, Poststation

6 Skorsten till brännugnarna 7 Bäck 8 Zinkgruvans ”station” 9 Vedbod 10 Virkesförråd, snickarbod, kolmagasin

26 Tre kaserner och en sjukstuga 27 Baptistlokal 28 Badhus 29 Skorsten 30 Lurbogruvan

11 Brännugnar 12 Förråd, senare garage för Bulleroxen 13 Störtschakt för återfyll 14 Höga bockbanan med järnvägsfickor 15 Skrädhus

31 Rågångsgruvan, 32 Périer, tidigare Isåsa schakt 33 Godegårdsgruvan 34 Smedja 35 Gruvchefens (platschefens) bostad

16 Hus för siktning av rikmalm 17 Karbidförråd, tid. gruvstuga 18 Schakt Vilain XIV, dubbellavar 19 Kompressorrum, spelhus, laddstation 20 Transformatorstation

36 Carlströms affär 37 Malm och före detta kolupplag 38 Jernbana till Åmmeberg 39 Gruv- och spillvatten från skrädhus 40 Godegårdsvägen

Rågångsgruvan var, tillsammans med ett gruvhål vid Knalla skidstadion, sannolikt bland de första gruvorna som bearbetades i zinkgruvorna, inte på zink men på malmens innehåll av silver.

Det flera kilometer långa avståndet mellan Rågångsgruvan och Knalla medförde att man inledningsvis uppfattade mineraliseringarna som solitära enheter.

Inte ens Otto Schwarzmann var övertygad om ett geologiskt samband förrän han hade varit verksam vid zinkgruvorna i cirka fem år.

Vi gör efter detta ett hopp fram till 1817 och finner då att Franz von Schéele gör ett nedslag i zinkgruvorna och skriver en rapport. Rapporten finns som bilaga till denna bok. Att Franz var överallt i Bergslagen kände vi till men att han skulle ha varit i zinkgruvorna var en väl förborgad hemlighet - tills vi hittade hans privata arkiv på Värmlandsarkivet i Karlstad. Lite längre fram, vid mitten av 1800-talet, kommer vi till brukspatron Lundgren och hans kompanjon, grosshandlare Setterwall från Stockholm. Setterwall och nio personer till var delägare av gruvrät-

tigheterna till Godgårdsgruvan (senare kallad Södra berget) och Rågångsgruvan. Att Lundgren endast ägde 50 procent av gruvrättigheterna för dessa två gruvor var även det en väl förborgad hemlighet och nu börjar kanske penningtransaktionen på 2,5 MFr att naggas i kanten, mer om detta i boken.

Setterwall hade anlagt en försökshytta för zinkframställning vid Mörtviken, Ekensberg, strax söder om huvudstaden. Till denna skeppade Lundgren zinkmalm från zinkgruvorna, via hamnen i Svarthäll, Långviken, Åmmeberg. Med hjälp av Hägerstens Hembygdsförening och föreningens redaktör Hans Jungnell har vi lokaliserat platsen för hyttan och även vilka som arbetade där. De flesta anställda i hyttan kom, kanske något förvånande, från Hammars, Askersunds och Lerbäcks socknar.

I likhet med den tidigare boken om Åmmebergs Zinkverk baseras även denna till stor del på nygjorda översättningar av Otto Schwarzmanns och hans efterföljares skriftliga rapportering till huvudkontoret i Angleur, Liège, Belgien.

Vi har under de gångna fem åren lärt känna framför-​ allt Otto Schwarzmann som en kompetent bergsman. En bergsman vi har kunnat lyssna till när vi har varit osäkra i våra bedömningar. Innehållet i Ottos rapporter räcker för övrigt till ett bygdespel i flera akter.

Nu är vi så framme vid slutet av vårt bokprojekt: Åmmebergs Zinkverk respektive Zinkgruvans Zinkgruvor. Fortsättningen – att beskriva verksamheten från 1977 och framåt – överlämnar vi nu med varm hand till kommande generationer av pensionerade bergskvinnor och bergsmän.

Askersund och Hässelby 30 september 2021 Stefan Månsson och Jan Hultqvist 3

2.1.4 Franz von Schéeles tidiga undersökningar i zinkgruvorna och Venafältet Mer ingående undersökningar av zinkgruvorna inom Godegårds, Hammars och Lerbäcks socknar påbörjades under mitten/slutet av 1840-talet. Kemisten Johan Georg Genteles, (1813–1895), rapport från 1848 torde utgöra det första mer omfattande och detaljerade verket. Detta avsåg främst möjligheterna till att utnyttja zinkgruvornas zinkblende (ZnS) som råvara för tillverkning av zink. Det gängse var att utnyttja det, för Tyskland/Frankrike/Belgien, mer allmänt förekommande mineralet galmeja (ZnCO3) som råvara för zinkframställning. (Genteles rapport finns som bilaga 12, sid 248 i boken Åmmebergs Zinkverk.)

Baron Samuel Gustaf Hermelin. med smeknamnet ”Lapplandskungen” låg bland annat bakom den tidiga, i avsaknad av infrastruktur, ekonomiskt tveksamma, uppstarten av gruvverksamheten i Norrbotten, bland annat gruvorna i Gällivare och Ruotevare. Han var även utgivare av geologiska kartor. Det torde vara i rollen som utgivare av geo-​ logiska kartor som han vägledde den unge och ambitiöse von Schéele.

Bergmästare Franz von Schéele.

Franz von Schéele, (1795–1863) besöker 1817 zink-​ gruvorna och Venafältet. Franz är då 22 år och genomför en kartläggning av Venafältet, Isåsa silvergruva, Rågångsgruvan samt Godgårdsgruvan. Godgårdsgruvan skrivs med modernare stavning Godegårdsgruvan. Samma gruva har även kallats Christinebergs gruva och numera även ”Södra berget”. Sannolikt utgör denna undersökning en del av hans utbildning till Geschworner (Bergmästarens gruvingeniör). En titel som han, efter att ha varit auskultant (åhörare under utbildning) hos Bergskollegium sedan 1814, erhåller 1823.

Karta över del av Örebro län. Franz von Schéeles undersökningsområden markerade.

18

Franz har under arbetet i zinkgruvorna brevledes god kontakt med kartografen och industrimannen, Samuel Gustaf Hermelin, (1744–1820). Hermelin,

Franz von Schéele erhåller 1824 titeln Bergmästare och innehar därefter ämbetet i det sjätte bergmästar-​ dömet (Värmland jämte Dalsland och Bohuslän) mellan 1835 och 1855. 1856 utses han till bergmästare för det sjunde distriktet (Bohuslän, Älvsborgs län och Värmlands län) med kontor i Filipstad, bergmästargården.

Hans energi och initiativförmåga spred sig över ett flertal intresseområden och var inte begränsad till geologin. Exempelvis startar han 1823 Filipstads Bergslagers sparbank och 1830, i samma stad, Bergs-​ elementarskolan, den nuv. Bergsskolan. Vidare startar han 1833, tillsammans med fyra andra, Filipstads bibliotek och 1835 blir han ordförande i direktionen för Filipstads Lasarett.

Franz von Schéele var bergmästare i det sjunde distriktet fram till sin död 1863.

drives och vilka är Wena Cobolt Gruvor och Isåse Silvergruva, och ehuru deras beskrivning ej egentligen hörer till ifrågavarande undersökning, anhåller jag att i förbigående få nämna några ord därom, sedan jag förut framställt en – Allmän åsikt av trakten omkring Lerbäcks socken, samt delar av Hammars i Nerike och Godgårds i Östergöthland.

Mottagare av rapporten framgår ej men den är säkerligen ställd till baron Samuel Gustaf Hermelin.

(Baron Hermelin blev bergsråd 1781). Texten, där Schéele ber om godkännande att göra ett tillägg på omfattningen av sitt arbete, andas en för tiden helt normal underdånighet.

Man kan notera Schéeles text: ”ehuru deras beskrivning ej egentligen hörer till ifrågavarande undersökning”. Schéeles uppgift var att söka rätt på och dokumentera ”de största anledningarna till zinkmalm”. Att Isåsa Silvergruva utgjorde en del av zinkgruvorna och i princip redan ingick i hans uppdrag var inte klarlagt vid tiden.

Franz von Schéeles rapport, 1817.

Godegårdsgruvan, Christinebergs – Knarkebo ägor, nivå Dagen, Franz von Schéele, 1817.

Franz sammanställer sitt arbete i zinkgruvorna och Venafältet i rapporten ”Undersökning av Zinkmalmstreck uti Nerike och Östergöthland, Franz von Schéele, 1817”. Rapporten bifogas i sin helhet som bilaga 7:2.

Texten i rapporten inledes med följande: Joh. Abr. Gyllenhaals skrivelse den 25 juli 1775 anser, Herr Baron och Bergsrådet, att de största anledningarna till zinkmalm skola finnas i Lerbäcks socken af Nerike; men då av nyssnämnde Gyllenhaals skrivelse ej finnas någon annan underrättelse om belägenheten av desse ifrågavarande malmanledningar än den, att de skulle finnas i sydligaste udden av Lerbäcks socken, och varken av Bergmästare Relationer, eller andra autentiske handlingar minsta anledning förekom till något närmare bestämmande härav – så insåg jag ingen annan utväg, att komma till mitt mål, än att först undersöka de trakter i denna ort var gruvarbete numera

Det är dock vår bedömning att, Gyllenhaal, eller någon i hans omgivning, besökte zinkgruvorna senast under året 1775.

Johan Abraham Gyllenhaal.

Franz von Schéeles kartläggning av skärpningar i zinkgruvorna (Isåsa silvergruva undantagen) 1817 samt referensen till Gyllenhaals skrivelse från 1775 gör att vi, i kombination med tidigare information, med god sannolikhet kan antaga att:

Johan Abraham Gyllenhaal, (1750–1788), direktör ​för Åtvidabergs kopparverk 1775–1788, hade fört korre-​ spondens med bergsmannen och landshövdingen Daniel Tilas. Denna bekantskap hjälpte Gyllenhaal att bli antagen som auskultant vid Bergskollegiet.

1774 undersökte Gyllenhaal, på uppdrag av Bergskollegiet och Jernkontoret, möjligheten att finna bland annat stenkol i Närkes och Östergötlands siluravlagringar. Gyllenhaals mycket omfattande rapport till Bergskollegium 1775 finns på riksarkivet i Marieberg, Stockholm. Franz von Schéeles referens till denna rapport har dock inte hittats hos Schéele.

Gyllenhaals rapport, 1775.

Förmodligen har vi att göra med två rapporter. Franz von Schéele refererar till en ”skrivelse” från den 25 juli medan Gyllenhaals rapport är daterad den 8 maj samma år.

• mineraliseringarna (”zinkgruvorna”) är kända/ omtalade sedan mitten av 1500-talet (Waldén med flera. Se även 2.1.7) • ”zinkgruvorna” har, sannolikt med långa avbrott, bearbetats (på silver och bly) i liten skala.

• Rågångsgruvan och Christinebergs gruvor (Godgårdsgruvan, senare Södra berget) är de gruvor som var föremål för bearbetning under tidigt 1800-tal (silver och bly) 19

2.1.6 Zinkgruvans zinkgruvor vid tiden för VMs övertagande 2.1.6.1 Undersöknings- och fastighetsstatus cirka 1860 Kartan nedan från 1860 visar på vilket sätt fältet var bearbetat och undersökt när Schwarzmann besökte zinkgruvorna i maj månad 1855. Den produktion som bedrevs mellan 1849 och 1855 i brukspatron Lundgrens och grosshandlare Setterwalls (se kap. 2.2.1) regi hade som högst uppgått till ett par tusen ton.

Förändringen av landskapsbilden, som ett resultat av den verksamheten, var därmed obetydlig. Däremot var fältet undersökt med skärpningar från Knalla, Le Hon, i väster till ett område öster om Mecksjön.

Schwarzmann, och andra med honom, benämnde området öster om Mecksjön för ”blygruvorna”, detta trots mycket låga halter av bly.

Sannolikt är kartan ett tidigt underlag till 1860 års utmålsförrättning. Protokoll från denna förhandling redovisas i bilaga 4:2.

Vi kan notera att kartan visar en kraftigt kuperad terräng men även ett stort område med vattensjuk mark i närheten av det centrala gruvområdet vid Nygruvan. Även vid Le Hon schaktet längst i väster finns större våtmarker. Schwarzmann nämner i sina rapporter att man hade stora problem med vatten-

undanhållningen vid schaktsäkningen och det är inte förvånande att han redan 1860 började att planera för en stoll från Ekershyttan för att med hjälp av denna dränera malmfältet i sin hela utsträckning. En reglering av Trysjön, samt systemet nedströms Trysjön, torde även ha påbörjats tidigt.

I kartans centrala delar finns ett område med blåmarkerade fastighetsgränser. Det är oklart vad dessa betyder – möjligen är detta en första skiss över bolagets förvärvade mark. Området är markerat med ”Propriété de la Société”, det vill säga fastighet tillhörande VM. Det är dock oklart hur detta område avgränsas åt väster.

Karta över zinkgruvorna 1860, från Knalla Gruva i väster till och med de så kallade blygruvorna i öster. Signatur saknas. Lantmätare okänd. OBS! Norr nedåt på kartan.

22

I väster har utmålen markerats med röd respektive blå färg. Detta till skillnad från de östliga som markerats endast med röd färg. Utmål markerade med blå färg torde i detta fall utgöra underlaget för 1860 års utmålsförrättning.

Området är frekvent genomkorsat av vägar eller kanske mer korrekt, stigar. Ett flertal stigar kommer i öster in från Christinerberg, Knarkebo och Tostebacka, kanske även från Godgård och Jakobshyttan. Det var inte ovanligt att de anställda hade mer än en timmes gångväg till arbetet.

Gruva

Längd

Bredd

Djup

Cirka ton

Rågångsgruvan

13 m

? 3 m

13 m

1 500

Nygruvan

7 m

? 3 m

10 m

600

Godegårdsgruvan

15 m

? 10 m

3 m

1 400

Enligt 1856 års bergmästarrelation uppvisade ”Åmmebergsfältet” (Waldén, 1957) 1857 endast obetydliga skärpningar enligt ovan; Dessutom hade ”gruvverksamhet” förekommit vid Knalla Gruvan, Corona​gruvan och de så kallade silvergruvorna. Enligt Schéele, se bilaga 7:1, avser ”silvergruvorna” Christinebergs silvergruvor.

Information om skärpens bredd saknas men med antagandet att de, förutom Godgårdsgruvan, var cirka 3 meter breda kan man översiktligt beräkna att hela fältet före 1857 hade producerat 3000 till

Karta över zinkgruvornas västra fält 1860, från Le Hon till S:t Paul. Norr nedåt på kartan.

cirka 4000 ton malm. Cirka tusen ton av detta tonnage torde under perioden 1849–1854 ha skeppats via Svarthäll till försökshyttan för zink vid Ekensberg.

Otto Schwarzmann har i sin rapport 1855 en av-​ vikande bedömning av det producerade tonnaget.

Schwarzmanns bedömning är att den totala produktionen uppgår till 6 000 ton varav cirka 3 000 har levererats till hyttan i Stockholm. All brytning före 1849 var, i avsaknad av avnämare för zinkblendekoncentrat, fokuserad på mineraliseringarnas innehåll av silver och bly.

Västra fältet 1860: Le Hon till och med Max Zinkgruvornas västligaste schakt utgjordes 1860 av Knallaschaktet, beläget vid nuvarande skidstadion i Knalla, se kartan till vänster. Senare, vid besök från styrelsen i augusti 1863, ändrades namnen på fältets större schakt till efternamnen för styrelsens leda-​ möter (Se Åmmebergs Zinkverk, sid. 13). Det västligaste schaktet får vid detta tillfälle namnet ”Le Hon”, efter styrelsens ordförande le comte Charles Le Hon.

Karta över zinkgruvornas centrala fält 1860, från S:t Paul till Godgårdsgruvan. Norr nedåt på kartan.

23

Längdprojektion, Périer–Mecksjögruvan, Dagen till 450 meters avvägning.

82

tion har genomgående, över tid, dock bedömts vara låg. Uppskattningsvis är zinkhalterna inklusive gråbergsinblandning cirka 5 procent Zn.

3.2.3.3 Från Mosselman till Blygruvorna De så kallade blygruvorna, öster om Mecksjön, tillhör zinkgruvefältets östligaste del. Mineraliseringarna, vilka utgörs av både huvud- och parallellmalmzon, är smala och mycket uthålliga men med betydligt lägre zinkhalt än fältet väster därom. Dominerande malmmineral är zinkblende och bakgrunden till namnet ”Blygruvorna” är oklar. Möjligen har fältet fått namnet från blyglansen i liggväggsskarnet.

Tegengren et. al. 1924, beskriver fältet på följande sätt: ”Börjande från öster möta vi de första spåren av det stora zinkblendelagret NV om Trostebacka (stavning med r), varest ses ett smalt och mycket skrynklat, rostande impregnationsband. Mot V blir lagret småningom rikare och mäktigare och sträcker sig utan synliga avbrott hela vägen till Périerschaktet”.

Till höger visas Henriques (1964) och Johanssons (1909) geologiska kartor över blygruvefältet – utmålen: ”Blygruvorna, Korsgruvan, Höggruvan och Johangruvan”.

Geologisk karta över blygruvorna, från Mosselmanschaktet i väster till den östliga begränsningen.

"Geology and Ores of the Åmmeberg District (Zinkgruvan), Sweden", fil. dr, docent Åke Henriques, 1964.

Fältet karaktäriseras huvudsakligen av en svag till obefintlig påverkan från tektonik. Det Tegengren noterar som ”skrynklat lager” torde kunna kopplas till Johanssons karta och hans avslutning av fältet i öster.

Både Henriques och Johansson har i detta läge noterat en veckstruktur. Det finns dock åtskilliga zinksulfidhorisonter i området och det är möjligt att båda författarna har tolkat samband mellan skärpningar som är upptagna på skilda horisonter. Flera förkastningar komplicerar även de geologiska sambanden.

Fältet öster om Mosselmanschaktet är undersökt med hjälp av en kort stoll samt flera skärpningar i dagen. Dessutom är delar av fältet på nivå 100 med flera undersökt med ortdrivning och produktion.

Den ekonomiska potentialen för regelrätt produk-

I skissen ovan visas läget för blygruvornas mineraliseringar enligt gruvkartan 1887. Mineralisering i dagytan visas med ett rött streck/prickat streck. Mineralisering på nivå 50 meters avvägning är markerat med siffran ”50” till vänster på skissen. Undersökningar och produktion under jord har, vilket framgår av längdprofilen på nästa sida, utförts upp till motsvarande halva ”blygruvezonen”. Geologisk kartering av undersökningsorten på nivå 350, vilken är den ort som når längst åt öster, visar enligt nedan en till två smala zinkhorisonter. Ytterligare undersökningar har utförts mot såväl djup som lateral utsträckning men de faller utanför tidsramen (1976) för vårt arbete.

Undersökningsort på nivå 350 meters avvägning.

Geologisk karta över blygruvorna, från Mosselmanschaktet i väster till den östliga begränsningen.

"The Åmmeberg Zinc Ore Field", Statsgeolog, fil. dr Harald Elias Johansson, 1909.

83

Bilden visar ovanjordsanläggningarna i Sinçay. Till höger om skorstenen syns schaktöverbyggnaden med den lave kring vilken den nya laven byggdes 1907.

Längst till vänster står det skrädhus som byggdes 1873. Det berg som skulle skrädas i huset kördes i de uppfordrade vagnarna över bockbryggan. På schakt-​ överbyggnadens gavel finns en andra bockbrygga 218

där den malm som skulle skrädas utomhus drogs ut.

Längst ned till höger skymtar en av de fyra bränn-​ ugnarna. Den i huset skrädda malmen transporterades spårbundet med häst upp till brännugnarna eller till järnvägsfickor som låg till höger utanför bilden.

Den malm som skräddes på backen kördes med skottkärror upp på den ramp som syns till höger om

hästen för att tippas i smalspåriga vagnar. Skorstenen restes 1883 i och med att en ångmaskin installerades för länshållning. Maskinen installerades sannolikt i en tillbyggnad, där taket har en annan kulör, på schaktöverbyggnaden. På bortre gaveln av skrädhuset skymtar linhjulet för drivningen av maskinerna. Det fanns en vattenmaskin under jord. Det fungerade

dåligt med drivningen så man tvingades spänna linan så hårt att huset gav med sig, därav stöttningen på vänster sida. Efter det att skrädningen förenklades 1929–1930 kom det gamla skrädhuset att tjäna som kross och bandhus. Huset står år 2020 ännu kvar.

Fotot uppges vara taget 1894.

Loket Åmmeberg vid Vilain XIV någon gång mellan 1893 och 1900. Skorstenen till vänster är den gamla brännugnsskorstenen som ersattes av en ny 1901.

Skorstenen mellan hisstornet och hjälpschaktlaven är till för ångdriften och uppvärmningen av skräd-​ huset. De två skorstenarna till höger torde ha att göra med uppfordringen, länshållningen, verkstaden och

smedjan. En 25 meter hög skorsten uppfördes 1884 när det nya länshållningssystemet installerades och det bör vara den uppe på höjden till höger. Vi ser den låga bockbanan som går ut från hisstornet. På den sköts för hand vagnar med styckemalm och sylta för att tippas i järnvägsvagnarna. Den malm som skulle brännas följde med hissen upp till ugnarna. Till vän-

ster om brännugnsskorstenen ligger kontoret. Mellan högra laven och skrädhuset med takfönster skymtar ett tak. Det är det gamla hisstornet som står kvar. Vi ser att lavarna ännu inte är höjda, vilket gjordes när ett nytt spel sattes in 1904.

219

ZINKGRUVANS ZINKGRUVOR Direktör Otto Schwarzmann hade en bergfast tro på de gruvor han var satt att starta, driva och utveckla i Sverige. Varje år sände han långa detaljerade rapporter på franska till moderbolaget i Belgien. När Schwarzmann närmade sig pensionsåldern gjorde han en bedömning, som vi idag med facit i handen vet var helt riktig: ”Det troliga är att djupet på våra gruvor står i proportion till den horisontella utbredningen och djupet bör överträffa den senare flera gånger. Så är fallet i de svenska järnmalmsgruvorna som ligger i en likadan formation. I dessa gruvor är nästan alltid den horisontella utbredningen obetydlig i jämförelse med djupgåendet. Om vi ser till Godegård och Mecksjö som är 200–300 meter långa så kan man sluta sig till att de 150 meter som vi nu närmar oss bara är toppen på något stort. Ni kan, herr Generaldirektör, vara fullständigt förvissad om våra gruvors framtid och detta desto mera som introduktionen av mekanisk borrning gett ett kraftigt verktyg för den framtida driften.”* Boken Zinkgruvornas Zinkgruvor handlar om gruvbrytning i en trakt i södra Närke som naturen gjort rik på mineral. Här bryts malm sedan medeltiden, men just zink blev inte någon ”stor” metall förrän under senare delen av 1800-talet.

Det här är historien om hur ett belgiskt företag år 1857 förvärvade rätten till en enorm zinkfyndighet i Sverige.

Brytningen har därefter pågått, och pågår än idag, i en ständig teknisk utveckling.

Fotot föreställer två gruvbyggare vid en malmtapp.

Dagens konstruktioner under jord är gjutna i betong, men länge var rundtimmer, tegel och murbruk gruvbyggarnas vardag. * Ur direktör Otto Schwarzmanns handskrivna brev till generaldirektören för bolaget Vieille Montagne i Belgien, daterat Åmmeberg den 10 februari 1883.