9789189210196

ÅMMEBERGS ZINKVERK

En sammanställning av verksamhetens teknikutveckling 1855–1976

Jan Hultqvist, Bg 64 Stefan Månsson, Bg 71

39

40

38 34 41 35 33 36

29

25

3

2

30

4

32 31

27

28

24

26 5 1

9

15

22 21

18

19

2

11 12

16 13

14

8

7

6

10

23

17

20

37

Åmmebergs Zinkverk En sammanställning av verksamhetens teknikutveckling; 1855–1976 Jan Hultqvist, Bg 64 Stefan Månsson, Bg 71

Förklaringar till omslagsbild

Åmmeberg – det är väl en golfbana?

Flygfoto från norr, AERO MATERIEL A/B, 1931 1 Mittenskeppet, (Mellanflygeln), Vieille Laverie 2 Gamla kontoret, tid. gasfabrik och laboratorium 3 Slig- och styckemalmsmagasin, förråd, snickarbod 4 Arkar (sedimentationsbassänger) 5 Södra flygeln 6 Norra flygeln 7 Södra skeppet 8 Kraftstation 9 Norra skeppet 10 Verkstad 11 Malminfrakt, krossanläggning 12 Bro till verket från bangården 13 Bro mellan norra flygeln och bangården 14 Gångbron ("1920-års bro") 15 Såg 16 Panncentral 17 Maskinhus, ”Mettsen”, ångmaskin, kross m.m.

18 Malmlager 19 Bangården 20 Transformator 21 Skorsten från Mettsen 22 Rochekajen 23 Badhus 24 Tilläggsplats för fartyg 25 Mellanlager för slig och styckemalm 26 Vagnshiss 27 Kolbryggan 28 Kollager 29 Åladan

30 Rosthyttan 31 Sjöladan 32 Grilléebryggan (utlastning Zn/Pb produkter) 33 Skorstenstunnel på mark 34 Rosthyttans skorsten 35 Vedlager för rosthyttan 36 Hägerön 37 Tomteviken 38 Restprodukt från gravimetrisk anrikning 39 Fallande restprodukt vid fototillfälle 40 Slam från arkar 41 Nya Verket

Anläggningarna i Åmmeberg, för framställning av koncentrat av zinkblende (ZnS) och blyglans (PbS), var unika av minst två anledningar; •

Dels i teknikhänseende där man, inom en och samma byggnad, över tid kunde följa den anrikningstekniska utvecklingen för bly- och zinkmalmer, från den första och enkla gravimetriska utrustningen i mitten av 1800-talet till införandet av flotation, med början under tidigt 1930-tal.

•

Dels utgjorde anläggningarna i Åmmeberg och Zinkgruvan ett unikt internationellt investeringsprojekt av svåröversättbar magnitud relativt nutid.

Åmmeberg och Zinkgruvan var, vid tiden för Vieille Montagnes investering 1857, landsbygd i dess rätta bemärkelse. Även om det bedrevs gruvverksamhet i trakten före Vieille Montagnes ankomst till bygden var denna av blygsam skala relativt det som komma skulle.

Anläggningar för storskalig utvinning av sulfidmalmer fanns, vid mitten av 1800-talet, endast på ett fåtal ställen i Sverige. Teknologin för att anrika och ur mineralkoncentrat utvinna zink fanns dock till stor del på kontinenten vilket innebar att verket i Åmmeberg konstruerades utgående från en samtida, och för tiden framstående, tysk, fransk och belgisk bergsvetenskap.

Under arbetet med denna bok har vi noterat att 1960-, och även 1970-talet, redan är långt borta.

Det är nu få kvar i livet som kan berätta om den historiska verksamheten i Åmmeberg. När vi inledningsvis sökte tekniska data t.ex. produktionsstatistik, nödgades vi konstatera att den för tidevarvet 1976 förhärskande strategin; ”kasta, bränn och riv”, på ett effektivt sätt lade ett tättslutet lock på historien. Det är således endast tack vare Vieille Montagnes interna regelverk, vid huvudkontoret i Angleur, avseende arkivering av verksamhetsrapporter vi idag kan säga; – nu har vi lyckats att i text återskapa den tekniska historien för Åmmebergs Zinkverk.

Tyvärr håller tidens tand och brist på fastighetsunderhåll att rasera den fysiska historien och delar av industrikomplexet kan snart vara utom all räddning. Det är vår förhoppning att denna sammanställning på ett bra sätt bl.a. kan visa att i varje fall delar av industribyggnaderna är väl värda att bevara för framtida generationer. Kan sedan texten, i all sin s.k. nördighet, även inspirera minst två ungdomar till studier i bergsvetenskap har vi även lyckats att föra vårt kall vidare.

Askersund och Hässelby 30 oktober 2018 Stefan Månsson och Jan Hultqvist

3

© 2019 Jan Hultqvist & Stefan Månsson Text och research: Jan Hultqvist & Stefan Månsson Översättning från franska av originaldokument: Jan Hultqvist Omslagsfoto framsida: Flygfoto över Åmmeberg, 1931 Baksidesfoto: Uttjänta kuggkranshalvor från anrikningsverket i Åmmeberg, 2017 Grafisk formgivning: Stefan Månsson Korrekturläsning: Maria Gunnarsson Repro, typografi och originalarbete: Erik Gunnarsson Tryckt i Sverige av Ljungbergs Tryckeri AB, Klippan Bokbinderi: Förlagshuset Nordens Grafiska AB, Malmö Typsnitt: Optima Nova 8/9,6 Papper: Arctic matt 115 g Boken är tryckt med bidrag från Zinkgruvan Mining AB och smanson konsult AB Utgiven av Bild & Kultur AB, Skyllberg ISBN 978-91-89210-19-6 www.bild-kultur.se 4

Bilagor med sidhänvisningar 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Års- och kvartalsrapporter, inkl. rapporter från internkonsulter, 1855–1976 Samhällsnotiser från årsrapporter Produktionsstatistik, 1863–1976, Vieille Laverie, Nouvelle Laverie, Rosthyttan, Johannisborg Flödesscheman, Vieille Laverie, Nouvelle Laverie, Johannisborg Flödesscheman, Styckemalm, 1861–1932 Besöksrapporter, intervjuer Referat från Vieille Montagnes årsstämmor, Liège, 1857–1865 Landmärken Maskindata

91 184 188 194 213 216 232 235 236

Marieholm, Göteborg Begäran om expropriation för jernbanan, O. Schwarzmann, Prins Carl Berättelse öfver Zink Fabrication af Blende, rapport, J.G. Gentele, J.E. Lundgren 1848 Referenser och litteratur

243 245 248 257

10 11 12 13

Innehållsförteckning Åmmebergs Zinkverk

0 Sammanfattning

0.1 Föranrikning

0.2 Bränning

0.3 Krossning

0.4 Malning

0.5 Klassering

0.6 Koncentrering

0.7 Avvattning

0.8 Automatisering / Interna transporter

0.9 Processtekniska data

0.9.1 Anrikning Vieille Laverie

0.9.2 Anrikning Nouvelle Laverie

0.9.3 Rostning

0.9.4 Deponerad restprodukt 1

Förord 1.1 Inledning och ansats 1.2 Källor 1.3 Kronologi och milestones

6 6 6 6 6 6 6 6 6 6 6 6 8 8 10 10 10 10

2 Projekt Åmmeberg

2.1 Bergsbruket vid Norra Vättern strax före VMs förvärv

2.2 Société des Mines et Fonderies de Zinc de la Vieille Montagne

2.2.1 Den tidiga historiken

2.2.2 Bolagets finansiering

2.2.3 Bolagets ledning

2.2.4 Bolagets organisation

2.2.5 Fortsatt expansion med malmbasen i fokus

2.2.6 Zinkblende i stället för galmeja

2.2.7 Zinkgruvan relativt övriga gruvor inom VM

2.3 Projektets genomförande 1857 – ca 1864 2.3.1 Fastställande av övergripande design

2.3.2 Schwarzmanns projektorganisation

2.3.3 Projektarbetet

2.3.3.1 Resurser

2.3.3.2 Tidplanen

2.3.3.3 Faktorer som kan ha påverkat projektets ledtid

12 12 12 12 13 13 13 14 14 15 16 16 16 18 18 18 19

3 Beskrivning av större anläggningar inom projektet, 1859–1976

3.1 Sovringen vid gruvorna

3.1.1 Perioden före 1865

3.1.2 Perioden 1865–1930

3.1.3 Perioden 1931–1955

3.1.4 Perioden 1956–1976

3.2 Brännugnarna

3.3 Järnvägen

3.3.1 Anläggningsskedet

3.3.2 Rullande materiel 1863

3.3.3 Driftsskedet

20 20 20 20 22 23 24 28 28 30 31

3.4 Gamla anrikningsverket, Vieille Laverie 3.4.1 Perioden före 1864 3.4.2 Perioden 1864–1877 3.4.3 Perioden 1878–1907 3.4.4 Perioden 1908–1913 3.4.5 Perioden 1914–1930 3.4.6 Perioden 1931–1955 3.4.7 Perioden 1956–1976

3.5 Rosthyttan

3.6 Nya anrikningsverket, Nouvelle Laverie 3.6.1 Perioden 1903–1930 3.6.2 Perioden 1936–1965 (-1976)

3.7 Johannisborg och kopparmalmerna

3.8 Övriga faciliteter på industriområdet 3.8.1 Kruthus 3.8.2 Smedja 3.8.3 Verkstad 3.8.4 Smältugn 3.8.5 Gasverk 3.8.6 Kraftförsörjning 3.8.6.1 Vattenkraft 3.8.6.2 Ångkraft 3.8.6.3 El-kraft 3.8.6.4 Gas 3.8.7 Vattenförsörjning 3.8.8 Övriga industriella enheter

3.9 Smalspåriga järnvägar

3.10 Hamnanläggningar med magasin 3.10.1 Åmmeberg 3.10.2 Göteborg

3.11 Rederiet

34 34 39 40 44 48 50 53 57 62 62 63 67 69 69 69 70 70 70 70 70 71 71 72 72 73 73 75 75 81 83

4 Produktflöden

4.1 Gruvorna – Johannisborg – Åmmeberg

4.2 Zinkstyckemalm

4.3 Brännmalm

4.4 Sylta

4.5 Blyhaltiga malmer

4.6 Sliger

5 Teknikutvecklingen i Åmmeberg relativt omvärlden

85 85 85 87 88 88 88

6

89 89 89 89

Anläggningarnas miljöpåverkan 6.1 Vattenregleringar 6.2 Utsläpp till luft 6.3 Utsläpp till vatten

Bilagor Epilog och författarnas tack Häradskartan ”Åmmeberg” och "Hammar"

88

91–259 260 262–263

Är detta ett trumfilter?

Svaret kommer i boken.

5

2 Projekt Åmmeberg 2.1 Bergsbruket vid Norra Vättern strax före

VMs förvärv Åmmebergstrakten var inget jungfruligt bergsbruksområde när Vieille Montagne började visa intresse för en etablering. Varken de många små järngruvorna eller blysilver-, kobolt- och kopparmalmerna hade dock knappast visat sig ge uthållig avkastning, men de kom att ingå i Vieille Montagnes förvärv.

För att ge en bakgrund till läget inom icke-järnhan­ teringen vid Vätterns nordspets kring 1850 har följande kondenserade och opretentiösa sammanställning gjorts.

I Bergscollegii berättelse för 1834 läser vi följande: ”Af Vena Cobolt-grufvor i Hammars socken och Örebro län, hvarest de för Coboltmalmens samlande och rengörande inrättade verk, till följe af Eders Kongl.

Maj:ts Nådiga Bref den 30 December 1830, åtnjuta frihets år till 1836 års början, hafva de fleste, i anseende till den för Cobolthandteringen ännu fortfarande mindre fördelaktiga conjunctur, under året varit i hvilostånd belagde. De arbetande Grufvorna hafva deremot, sedan det uppfordrade berget blivit behandlat vid Bok-, Vask- och Slammverken, under året lämnat en för handen färdig vara af 19.214 pund Coboltmalm.”

Det finns produktionssiffror på ”rengjord malm” från Venafältet för åren 1835–1849 samt 1851–1852. Redan 1847 började dock produktionen klinga av och från åren 1853–1857 nämns ingen produktion. Totalt producerades 54 ton koboltkoncentrat under nämnda period. År 1834 rapporterar Bergscollegium att Isåsabolaget har påbörjat sulusmältning av kopparmalm huvudsakligen från Hesselkulla koppargruva i Vinteråsa socken och från några skärpningar i Lerbäcks socken.

Från 1835 skriver Bergscollegium om Mårdsätters kopparverk i Örebro län. Det torde vara dagens Mårsätter nära Zinkgruvan. Detta visar att såväl anrikning av malm som metallurgisk bearbetning av den genom anrikning vunna sligen förekom.

Sulusmältningen utfördes på skrädd och kallrostad malm och gav normalt en skärsten med 10–15 % koppar. De produktionssiffror som anges i Bergscollegii berättelser bör vara detta halvfabrikat.

Under åren 1835–1843 rapporteras en total produktion av drygt 620 skeppund. Under åren 1844–1854 drevs en kopparhammare i Mårdsätter. Om detta betyder att sulusmältningen var inställd dessa år är oklart. Under åren 1842–1844 drevs en kopparhytta i Sandbacken strax norr om Mariedamm. Under åren 1848–1849 producerades i Johannisborg drygt 53 skeppund koppar.

Huruvida detta var ett halvfabrikat är osäkert.

12

Sveriges offentliga statistik nämner årliga siffror på uppfordrade ton kopparmalm från Venafältet 1861–1870.

Totalt blir det 5.637 ton, omräknat från Centner, och malmen var på slutet kobolthaltig. De sista åren uppfordrades bara 50–150 ton per år. Enligt Waldén upphörde kopparbrytningen redan 1863, men det stämmer inte med den officiella statistiken. År 1848 byggdes ett zinkverk i Ekensberg i Brännkyrka socken utanför Stockholm. Detta verk matades med malm från Lerbäcks och Hammars socknar. Sista produktionsåret i Ekensberg var 1854.

Följande produktionssiffror är tillgängliga: Produktion av zink Ekensbergs Zinkverk, Brännkyrka År

Ton malm

Ton Zink

1849

5 100

34

1850

4 600

44

1851

61

1852

35

1853

24

1854

16

Hyttan i S.t Leonard

Malmproduktionen, som verkar osannolikt stor, är hämtad ur Söderstéens bok från 1907. Söderstéen var kyrkoherde i Askersund och sålunda inte fackman.

Zinkproduktionen är hämtad från BiSOS och torde vara riktig.

2.2 Société des Mines et Fonderies de Zinc de la

Vieille Montagne 2.2.1 Den tidiga historiken Den tidiga historiken för koncernen; ”Société Anonyme des Mines et Fonderies de Zinc de la Vieille Montagne”, i fortsättningen förkortat VM, kan härledas till år 1805 då Jean Jaques Dony av den franska regeringen fick arrendera galmejgruvan (ZnCO3) Altenberg belägen i Moresnet.

För att bearbeta malmen från Altenberg anlade Dony 1807 en hytta i S:t Leonard, då en förstad till Liège.

Dony arbetade här med att ta fram en metod att tillverka zink från malmen i Altenberg och lyckades 1809 att framställa zink till ett konkurrenskraftigt pris.

Den 19 januari 1810 fick Dony patent på sin process att framställa zink, ”das Lütticher Verfahren”. Denna process var dock framförallt avsedd för malm /koncentrat med mer än 40 % zink.

Zinkspat, även kallad galmeja eller smithsonit, är ett mineral, som består av zinkkarbonat och som i ren form in­ nehåller ca 52 % zink. Namnet galmeja kan även användas för att beskriva det som blir kvar efter en vittring av zinkmalm, som är en blandning av olika zinkrika mineral där dock zinkspat oftast är dominerande, men där även andra mineral som hemimorfit och hydrozinkit ingår.

Med anledning av ekonomiska svårigheter bildade Dony 1813, tillsammans med den franske köpmannen Hector Chaulet, ett till lika delar ägt bolag till vilket Dony deponerade koncessionen Altenberg och hyttan i S:t Leonard. Chaulet bidrog med 300.000 Fr till det nya företaget, ”Association Chaulet & Dony”.

Trots detta var Dony i augusti 1813 tvungen att sälja tre fjärdedelar av koncessionen Altenberg samt tre fjärdedelar av gjuteriet för 250.000 Fr till den franske industrimannen och bankiren François-Dominique Mosselman. Mosselman och Chaulet beviljade Dony fem års respittid för att sanera sin ekonomi. Dony hade bl.a. intressen i bergverksföretaget Dony & Cie. med 7 verksamhetsställen och 66 anställda. Dony lyckades dock inte förbättra sin ekonomi utan gick i konkurs i januari 1819. I september samma år köpte Mosselman och Chaulet sina rättigheter i Chaulet & Dony. Dony avled kort därefter under november månad 1819.

François Dominique Mosselman med fru och 9 av 11 barn

Som efterträdare till Dony expanderade Mosselman företaget Dony & Cie., bland annat med två valsverk i franska Hom och Houx, dessutom hyttor i Moresnet och i Angleur intill Liège. Tillgångarna när Mosselman och hans barn den 24 maj 1837, med säte i Liège, bildade VM, var enligt nedan; • • • • • •

Gillibrand Secretaire Général Mussard administrateur

Le Vicomte Le Vilain XIV

Garros Inspecteur

Alfred Mosselman

Le Comte Leopold Le Hon administrateur

Louis Jules Alexandre Nagelmackers Saint Paul administrateur de Sinçay administrateur

Le Comte Charles le Hon President

de Lorme Secretaire Général

Josef Perrier Vice Pres.

Hyppolite Biesta administrateur

Moresnet; Galmejamalm, Rosthytta och reduktionshytta S:t Leonard; Zinkhytta Hous och Hom; Zinkvalsverk Herstal; 50 av totalt 160 aktier i Société charbonnière de la Petite Foxhall Angleur; 4 ha mark Dartford (UK); Användningsrätt för valsverket

Av aktiekapitalet på 5 MFr stod familjen Mosselman för 4,2 MFr och Banque de Belgique för 0,8 MFr. Aktiekapitalet höjdes stegvis och uppgick 1914 till 12 MFr. Brunet Sous - directeur

Le Marquis d’Audiffres Pasquier administrateur

Styrelsen för Société des Mines et Fonderies de Zinc de la Vieille Montagne”, 29 juli 1858

François Mosselman hade 11 barn. Av dessa ingick senare Alfred Mosselman (1810–1867) i styrelsen för VM. Alfred är f.ö. den som har gett namn åt Mosselmanschaktet i Zinkgruvan (tid. Mecksjöschaktet) François Mosselman avled 1840 i Paris.

2.2.2 Bolagets finansiering VM var vid bildandet ett belgiskt företag men till huvuddelen finansierat med franskt kapital. 1841/42 sålde dock Mosselman och Banque de Belgique den större delen av aktieinnehavet på börsen i Paris. Detta medförde att sex sjundedelar av aktierna kom vid tillfället att finnas hos franska bankirer, metallhandlare och förmögna kapitalister.

2.2.3 Bolagets ledning VMs ledning (eg styrelse); ”conseil d’adminstration” sammansattes uteslutande av företrädare för belgiskt och franskt kapital. Ordförande var initialt Comte Le Hon, (vars namn har gett namn till schaktet Le Hon vid skidstadion i Knalla) svärson till Mosselman och den förste belgiske ambassadören i Paris. Övriga medlemmar var Mosselmans son Alfred, Auguste de Morny, en halvbror till Napoleon, och tre direktörer från Banque de Belgique. Ättlingar till Mosselman satt i styrelsen fram till 1879.

Från 1874 var även familjen S:t Paul de Sinçay representerad i styrelsen, detta sedan Louis-Alexandre S:t Paul de Sinçay hade blivit utsedd till ”Administrateur - directeur général” - Ordförande för styrelsen.

Louis-Alexandre hade sedan 1856 haft befattningen; ”Directeur général”, placerad i Angleur. Generaldirektionen i Angleur hade sedan 1856 bl.a. som uppgift att standardisera organisation och administration inom koncernen.

Under Louis-Alexandres ledning kom VM att slå in på en stark utveckling, inte bara i Belgien, utan även på viktiga utlandsmarknader. Med S:t Paul de Sinçay blev även den tidigare företagsstrategin återinförd nämligen; ”uppköp av verksamheter för att få kontroll över pro­ duktion och konkurrenssituation”. Till detta kom Louis - Alexandres personliga del i att skapa nationella och internationella zinkkarteller. Efter Louis-Alexandres död (1890) kom hans son Gaston S:t Paul att efterträda honom på befattningen. På den unika bilden till vänster är hela styrelsen, inkl. adjungerade, samlade den 29 juli 1858. Denna styrelse, möjligen med något undantag, fattade ca ett år tidigare beslutet att påbörja investeringen i Åmmeberg och Zinkgruvan. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att studera styrelseprotokollen.

2.2.4 Bolagets organisation VM uppvisade en central organisationsstruktur. Koncernens bergverk och olika produktionsställen, vilka alltid var ägda till 100 % av VM, var aldrig organiserade som oberoende dotterbolag utan utgjordes i stället av avdelningar (t.ex. VM Sverige). Avdelningarna saknade t.ex. rörelsekapital och erhöll av den anledningen löpande krediter för investeringar m.m. direkt från Generaldirektionen (se bland annat Schwarzmanns årsrapporter). Bakgrunden och motivet till denna centralisering fanns i fusionen mellan företagen Prusse–Rhénane, de la Meuse och Valentin–Cocq med VM 1853. Ledningen för VM beslöt vid detta tillfälle att eliminera alla administrativa svårigheter genom att centralisera verksamheten. Den centraliserade organisationsstrategin fanns tydligt kvar ända in på 1990-talet.

13

En kort beskrivning av verket, baserad på Amnéus monografi från 1960, visar verkets status kort före moderniseringen och kapacitetsökningen.

Järnvägsvagnarna tömdes i en ficka inne i verket varifrån malmen transporterades via fickor till en av två konkrossar av typ Symon 3-fot standard. Den andra krossen stod i reserv. Krossgodset gick till en 7 mm sikt som arbetade i sluten krets med en kross av typ Symon short-head. Gods < 7 mm gick till två fickor från vilka malmens matades till två parallella kulkvarnar. Kul­ kvarnarna matade i sin tur två rörkvarnar som arbetade i sluten krets med klasserare. Soda och cyanid tillsattes i kulkvarnarna och zinksulfat till klasseraröverloppet, som gick till en blyblandare.

Någon samlartillsats till blandaren nämns inte, men bör ha funnits.

Blandaren fördelade pulpen till två parallella blyråserier med en McIntoshapparat i varje. Koncentratet försattes med vattenglas och repeterades i fem steg i fyra McIntoshapparater och en Hadelandapparat. Slutkoncentratet avvattnades på trumfilter medan avfallet från Hadelandapparaten gick tillbaka till McIntosh­ repeterarna. Returgodset från repeteringen och filterfiltratet gick på en spets som gav ett överlopp som gick tillbaka till blyblandaren. Underloppet maldes om i en rörkvarn i sluten krets och gick tillbaka till blyblandaren efter tillsats av etylxanthat och flotol. Det som inte floterat i råapparaterna rann efter tillsats av TB-frother till McIntoshapparater ordnade i två parallella serier om två apparater vardera. Skumprodukten gick till den ovan nämnda rörkvarnen. Avfallet från denna scavengerserie försattes med kopparsulfat och pumpades från en sump till zinkblandaren. Till blandaren tillsattes xanthat, TB-frother och vattenglas.

Från blandaren delades pulpen på fyra parallella kretsar vardera bestående av en McIntoshapparat och en Hadelandapparat. Den senare tjänstgjorde som repe­ te­rare och det färdiga koncentratet avvattnades på två trumfilter. Returgodset gick tillbaka till zinkblandaren.

Det som inte floterat i råserien gick till en scavenger bestående av fyra McIntoshapparater i serie. Scavenger­ koncentratet pumpades till en spets, vars underlopp gick till en rörkvarn i sluten krets med en klasserare.

Spets- och klasseraröverloppen pumpades tillbaka till zinkblandaren. Avfallet från sista scavenger­apparaten sorterades i en skålskrapa. Det grova pumpades till två parallella rörkvarnar i sluten krets varifrån det malda godset gick till en McIntoshapparat där ett slutavfall avskildes. Skumprodukten gick tillbaka till zinkblandaren.

Det fina från skålskrapan pumpades till en cyklon vars överlopp gick till en förtjockare. Cyklon- och förtjock54

arunderloppen gick till en Sala- och en Fager-grenapparat i serie där ett slutavfall avskildes och skumprodukten returnerades till zinkblandaren. Små mängder xanthat och kopparsulfat tillsattes på några ställen efter sorteringen i skålskrapan.

Under 1961 togs dammutsugningen i krossverket i drift.

En reservkross No 3 av typ 3-fots short-head togs också i drift. Ombyggnaden av verket startade under året.

Metallpriserna var låga 1962, vilket gjorde att verksombyggnaden blev försenad eftersom man i görligaste mån arbetade med egen personal. Detta gjorde att produktionsmålet inte uppnåddes.

Till verket hade anskaffats två stångkvarnar, 32 flotationsapparater, tre traverskranar och 10 pumpar. Antalet flotationsapparater stämmer inte med vad som angavs två år tidigare. Kvarnarna levererades från Nyhammar i slutet av februari och i slutet av mars och sattes i produktion den 18 augusti. Den nya flotationssektionen kördes som försöksserie mellan 11 november och första december och gick sedan i produktion den 9 januari 1963. En ny större zinkförtjockare sattes upp i södra flygeln i slutet av 1962 där även en del annan avvattningsutrustning redan fanns eller skulle komma att monteras 1963.

Stångkvarnarna gick i serie. Stångkvarn No 1 arbetade under året med 63 mm stänger. Stångkvarn No 2 arbetade under första halvåret med 35 mm stänger. Försök med 25 mm stänger under andra halvåret misslyckades på grund av stångbröt. Genom att höja energiuttaget i stångkvarn No 1 lyckades man mala till 90 % < 0,130 mm i stället för till 0,144 mm under föregående år. Vad blyflotationen beträffar så fyrdubblades tillsatsen av etylxanthat i oktober 1963 och spreds ut på fyra olika ställen längs råserien i stället för tidigare på bara ett ställe. (Fyrdubbling av tillsatsen måste vara ett skrivfel. Detta är

A

orimligt och påståendet strider också mot den reagenskonsumtion som anges i originalrapporten.)

Under 1964 gjordes ett flertal justeringar i det om­ byggda verket.

I juli 1964 ändrades blyflotationsschemat så att repetering skedde i fem steg efter ommalning. Även i zinkflotationen gjordes förändringar. Den kördes nu vid pH 10,5 efter kalktillsats och med amylxanthat som samlare. I mars 1964 började råkoncentratet att malas om. Råkoncentratet kom nu från ytterligare två celler på scavengerdelens bekostnad. Sedan juli 1964 maldes scavengerkoncentratet om separat utan att som tidigare blandas med avfallet från repeteringen innan det returnerades till råserien. I december sattes en andra kvarn in för att mala råkoncentratet.

Flygbild över Åmmeberg och Kärra­ fjärden, 1966.

Området sydost om Hägerön, A, är vattenfyllt efter dammbrottet som inträffade i augusti 1965.

En sligbåt lastas vid hamnen i Tomteviken.

Infrakt till Vieille Laverie 1922–1967. Från och med 1922 började man spela in de normalspåriga järnvägsvagnarna.

Bakom den främre byggnaden framträder hisstornet för små vagnar vilket byggdes 1912. När vagnen var tömd fick den kontrollerat rulla tillbaka till den i bild närmaste vändskivan.

Under 1965 fortsatte de täta omkopplingarna på samma sätt som under 1964 och ibland fick man gå tillbaka till det förfarande som tillämpades några månader tidigare. Studier påbörjades rörande möjligheten att använda grovandelen av avfallet som fyll i gruvorna.

Vidare väcktes tanken på att konvertera stångkvarn No 2 till kulkvarn och att möjligen installera en stenkvarn.

Under året inleddes omläggning av taket på verket och analyslaboratoriet flyttade ned i kontorets källare i januari 1966. Provberedning och anrikningslaboratoriet påverkades inte av flytten. Under 1966 ändrades planerna såtillvida att stångkvarn No 2 inte skulle konverteras till kulkvarn utan i stället ersättas av en stenkvarn och försök startades vid försöksanläggningen i Stråssa.

separationskrets. Flera laboratorieförsök hade visat att man med detta förfarande erhöll ett zinkkoncentrat med mycket låg blyhalt. Samflotationsförsöket påbörjades den 12 december 1967 och resulterade genast i problem med båda kretsarna. För att undvika att producera för stora mängder dåliga koncentrat och förlora för mycket metall till avfallet avbröts försöket den 18 december. Det beslöts att återgå till laboratoriet för att söka hitta förklaringen till misslyckandet och i händelse av positivt resultat återuppta fullskaleförsöken.

Under året pågick arbetena med den nya malminfrakten, men den kunde inte tas i drift då bland annat sex nya bottentömmande vagnar inte hade levererats.

Försöken med produktion av hydraulfyll tog ett steg framåt då en tredje avfallspump monterades och två cykloner sattes upp i det nu nedlagda Nya Verket.

Denna försöksanläggning måste ha körts 1967 eftersom prov med hydraulfyll då gjordes i Knalla. Under 1966 gjordes bara obetydliga förändringar av anrikningsförfarandet. Stångkvarn No 1 chargerades sålunda med 63 mm stänger och No 2 med 35 mm stänger vilket var samma som förgående år.

En våg för blyslig sattes upp i södra flygeln under året.

I blykretsen skedde ommalning med en rörkvarn för både rå- och scavengerkoncentraten. I zinkkretsen maldes råkoncentratet om med en kulkvarn med 25 mm kulor medan scavengerkoncentratets kulkvarn arbetade med 35 mm kulor. Enligt Fred Mellberg var dessa kvarnar de gamla Gröndalskvarnarna.

Den nya malminfrakten togs i drift i april 1967 vilket minskade personalbehovet i verket. Vagnarna tömdes i en 750 tons underjordsficka. Från fickan transporterades malmen på band till två vibrationssiktar.

Gods under åtta millimeter gick till fickan för färdigt krossgods medan plusgodset krossades i den gamla krossavdelningen.

Rosthyttan under uppbyggnad, ca 1864.

En takförsedd och isolerad förtjockare med diametern 17,5 meter byggdes för att förtjocka zinkscavengerkoncentratet och returen från zinkrepeteringen, men den fungerade inte tillfredsställande förrän inpå 1968.

Bolagsledningen efterlyste 1967 en zinkslig med mindre bly och då, menade man, att samflotation skulle kunna vara lösningen. Det planerade flytschemat bestod av en primärkrets där man samfloterade bly­ glans och zinkblende och en efterföljande krets där de två mineralen separerades genom att blyglansen floterades under det att zinkblendet trycktes med cyanid.

Zinkblendet skulle då erhållas som avfall från denna

Dränagetester av hydraulfyll utföll till belåtenhet, men frågan fick vänta då kommande stora gråbergsarbeten i Nygruvan och rädsla för förlängning av cykeltiderna i Knalla lade hinder i vägen tills vidare.

Under 1968 fortsatte processutvecklingen på sedvanligt sätt med en rad driftsförsök. I blykretsen maldes scavengerkoncentratet om i en rörkvarn och efter semestern startades en andra rörkvarn för att mala om avfallet från repeteringen. Någon ändring i själva flotationen gjordes dock inte.

I zinkkretsen maldes råkoncentratet om i två kvarnar före semestern, med bara med en kvarn efter semestern. Den nya stora förtjockaren togs i drift i februari, men problem uppstod med grumligt överlopp och därför sändes scavengerkoncentratet till ingående zinkflotation och bara avfallet från repeteringen till den nya förtjockaren. Försök gjordes med att sätta till järnsulfat till zinkkoncentratförtjockaren, men utfallet är okänt.

Pressen från bolagsledningen att inte bara sänka blyhalten, utan även kopparhalten, i zinksligen gjorde att omvänd rening av zinkkoncentratet började studeras.

Tanken var då att skicka tillbaka den produkt som floterats från zinkkoncentratet till blyflotationen och på så sätt dels få en renare zinkslig, dels utvinna mer silver till blysligen. Laboratorieförsöken var så positiva att driftförsök gjordes mellan 9 juli och 20 augusti 1968.

Resultaten var mycket goda, men som befarat resulterade den stora cyanidtillsatsen i reningskretsen i att koppar- och cyanidhalterna i det vatten som avbördades till Vättern blev för höga. Detta skulle kunna åtgärdas med vattenåtervinning eller cyanidrening av vattnet. Den senare frågan lades ut på Vieille Montagnes centrallaboratorium och två externa laboratorier att utreda.

Under 1968 byggdes en cyklonsorteringsanläggning på Hägerön för att kunna lagra fyllsand utan att den kontaminerades av främmande föremål. Frågan om införande av stenmalning låg fortfarande på is i avvaktan på 55

1908 Referat av Svante Wibels årsrapport för 1908; ”Rapport sur la marche de l'agence de Suède pendant l'exercice 1908” Åmmeberg 23 februari 1909

D

et ekonomiska resultatet blev bara 38 % av föregående års utfall och var det sämsta sedan 1901.

Sammantaget gamla och nya verket bidrog produkterna ekonomiskt enligt följande: styckemalm och Zn-slig 83,8 %, fattig Zn-slig 9,3 %, Pb-slig 6,9 %. Det nya verket svarade för 4,7 %.

Anledningen är främst de låga metallpriserna. Om 1908 jämförs med 1907 och hänsyn tages till den 1908 rådande tariffen 25/27 så är skillnaden inte så stor. Produktionen har dock gått lite sämre vilket gör att enhetskostnaderna har blivit högre. Styckemalmsproduktionen har var något högre än föregående år, men den lägre halten har ändå gett sämre ekonomiskt utfall.

På grund av lågt vattenstånd i Åmmelången har vi haft svårt att köra verket reguljärt under fyra månader och vi har därför tappat såväl kvantitet som kvalitet vad gäller vår ordinarie zinkslig. Blysligsproduktionen i gamla verket har bara varit 287 ton mot 375 ton föregående år, men eftersom bly är en sekundär produkt får vi ta vad vi får i form av blymalmkvantiteter och blyhalter. Trots brist på vatten och en fattig och svåranrikad malm har vi gjort det bästa av situationen.

I Le Hon-Sinçay producerades 16.425 ton användbar malm, i Vilain XIV- Périer 38.830 ton eller totalt 55.255 ton.

På grund av vattenbristen har våra vattenhjul inte kunnat gå reguljärt så vi har fått krossa betydande mängder brännmalm i bangårdskrossen. Dessutom har vi fått göra stora reparationer på det första hjulet, som befinner sig i dåligt skick. Vi måste fundera på att byta ut det. Inne i verket har vi krossat 35.971 ton vattendrivet.

På bangården har vi krossat 17.511 ton varav 9.774 ton styckemalm, 600 ton grovt zinkkoncentrat, 1.110 ton blyhaltig malm och 6.027 ton brännmalm.

Den malm som har krossats på bangården och som ska in i verket har transporterats med elevator för att sedan för hand distribueras till maskinerna. Det är 146

klart att handmatning inte ger samma jämna flöde som automatisk matning. Från september till mitten av december har vi haft vatten bara för anrikningsmaskinerna, men sedan dess har vi kunnat köra krossarna i två månader. När jag skriver dessa rader meddelas mig att vi nu måste stoppa ett av vattenhjulen på grund av vattenbrist.

I det gamla verket har vi satt igenom 44.582 ton varav 34.222 ton brännmalm, 9.280 ton sylta och 1.080 ton blyhaltig malm. Den ordinära malmen, 43.502 ton med 21,09 % Zn har gett 19.127 ton Zn-slig med 37,87 % Zn och 168 ton Pb-slig med 72,95 % Pb och 876 g/ton Ag. Vi har dessutom producerat 2.336 ton fattig Zn-slig. Från fallande avfall från gamla verket har i det nya verket producerats 117 ton Zn-slig, med 39,41 % Zn, 2.493 ton fattig Zn-slig med 26,32 % Zn samt nio ton Pb-slig med 73,32 % Pb och 868 g/ton Ag. Detta är den första helårsproduktionen i det nya verket och det har i huvudsak matas med fallande avfall, men några hundra ton har lastats in från deponin. Det fallande avfallet är tillräckligt för att mata det nya verket och vi ser inget behov av att röra deponierna, vilka kan kvarstå som reserv.

Produktionen i rosthyttan har varit rekordstor beroende på att reparationsbehovet har varit minimalt.

Chargen har bestått av 29.234 ton styckemalm och slig med 37,97 % Zn samt 4.766 ton fattig slig med 25,38 % Zn. Den förra har gett 26.908 ton rostgods med 40,92 % Zn och den senare 4.606 ton rostgods med 26,35 % Zn. Rostgodsets svavelhalt var 1,40 % och blyhalten 1,98 %. Zinkförlusten var 0,26 %. Det rostgods som härrör från styckemalmen höll 42,27 % Zn. Vi har en ny kompressor i Vilain XIV. Vi har gjort ett ombyggnadsarbete, bland annat ny maskin, på vårt fartyg VMI. Arbetet var i huvudsak utlagt till Motala, men vi har också köpt en ny pump. Fartyget var visserligen bara i drift under fyra månader, men det är uppenbart att kolförbrukningen har sjunkit. Dessutom kan fartyget nu lasta 17 ton mer, vilket motsvarar 700 ton per år.

Under året har vi börjat bygga två kasinon för arbetarna, ett i Åmmeberg och ett vid gruvorna. De bör vara färdiga i mitten av 1909.

…man kan via Gaston S:t Paul de Sinçays kommentarer på framsidan till 1908 års rapport kanske dra slutsatsen att resultatet för verksamhetsåret 1908 i varje fall inte fullt ut motsvarade förväntningarna…

1909

1,37 % svavel och 1,86 % bly. Zinkförlusten uppgick till 0,32 %.

Referat av Svante Wibels årsrapport för 1909; ”Rapport sur la marche de l'agence de Suède pendant l'exercice 1909” Åmmeberg, 3 mars 1910

Våra två kasinon (Folkets hus öa) för arbetare är nu färdiga så när som på att elinstallationer och möbler saknas. Vi räknar dock med att de ska vara invigningsklara till påsk. Husen är vackra och har gett stort intryck inte bara på våra arbetare utan också på alla utlänningar som passerar här. Jag är samtidigt lycklig över att Vieille Montagne kan vara stolt över dessa arbeten, visserligen dyra, men som hedrar vårt företag.

P

å grund av stigande metallpriser, högre produktion och gynnsam kostnadsutveckling har årets ekonomiska resultat utfallit hyggligt. Tariff 27/29 har tillämpats under året.

Av våra produkter har vår ordinarie produktion, dvs. styckemalm och slig, bidragit med 87,7 %, fattig Zn-slig med 7,9 % och Pb-slig med 4,4 %.

I Le Hon-Sinçay producerades 17.117 ton användbar malm, i Vilain XIV- Périer 38.040 ton eller totalt 55.157 ton.

Folkets Hus (”Berget”) i Zinkgruvan. Årtal ej känt. OBS den spegelvända fastigheten i Åmmeberg nedan.

I jämförelse med föregående år har vi haft ett normalt vattenflöde i Åmmelången och vi har kunnat krossa 40.140 ton inne i verket. Vi har också klarat oss från större reparationer av vattenhjulen. Dessa två faktorer har sänkt kostnaderna i jämförelse med föregående år. På bangården har vi krossat 15.419 ton, varav 9.564 ton styckemalm, 3.493 ton brännmalm, 830 ton grovt zinkkoncentrat och 1.532 ton blyhaltig malm.

Till gamla verket har matats 46.829 ton bestående av 35.387 ton brännmalm, 10.010 ton sylta och 1.432 ton blyhaltig malm. Den ordinarie malmen, 45.397 ton, med 21,35 % Zn gav 20.733 ton Zn-slig med 37,95 % Zn samt 176 ton Pb-slig med 73,18 % Pb och 866 g/ton Ag. Därutöver har vi erhållit 2.543 ton fattig Zn-slig. Den totala produktionen av Pb-slig uppgick till 354 ton. (Uppgifter om Zn-slig från den blyhal­ tiga malmen saknas öa)

I det nya verket har producerats 210 ton ordinär Zn-slig, 2.220 ton fattig Zn-slig och sex ton Pb-slig.

Både gamla och nya verket har gått bra under året.

Nya verket har bara matats med fallande avfall från gamla verket och inte ett enda ton har lastats in från deponierna. Även rosthyttan har gått mycket bra med ett minimum av reparationer.

Folkets Hus (”Klippan”) el. Casino som VM benämnde denna typ av hus, under byggnation i Åmmeberg, 1908–1909. I förgrunden banvallen.

Vi har chargerat 31.085 ton styckemalm och slig med 38,00 % Zn, vilket gett 28.446 ton rostgods med 41,16 % Zn. Därutöver har chargerats 4.713 ton fattig slig med 25,22 % Zn, vilket gett 4.881 ton rostgods med 25,88 % Zn. Den totala rostgodsmängden höll

Vattentornet med den förargliga klippan som Otto Schwarzmann var tvungen att, med hjälp av entreprenören Krebs, delvis spränga bort. Arbetet påbörjades den 13 januari 1858 och avslutades under maj månad samma år. Fotot taget vid torrläggning av kanalen 2017, S. Månsson.

147

ÅMMEBERGS ZINKVERK I industriserien “Sveriges Industriella Etablissementer 1870–1871”, häfte tre, behandlas Åmmebergs Zinkverk.

I två handmålade planscher visas en mäktig industri­ anläggning som i mitten av 1800-talet tog form i Åmmeberg.

Mellan åren 1863 och 1976 producerades i Åmmeberg zink- och blykoncentrat av malm från zinkgruvorna belägna ca 10 km sydost om Åmmeberg. Den brutna malmen transporterades från gruvorna till anrikningsverket med bolagets järnväg. Sedan 1977 bedrivs verksamheten i Zinkgruvan.

Bolaget Vieille Montagne skapade med sin investering 1857 inte endast en för regionen än idag betydande basindustri utan även två samhällen med en för tiden utmärkande social service för sina anställda.

Den här boken har dock fokus på den tekniska utvecklingen vid framställningen av mineralkoncentraten men du hittar även många vardagliga notiser från svunna tidsepoker.

De två halvorna till rörkvarnens kuggkrans (se bild) kan säkerligen lugnt fortsätta sin vila.

”Att köra igång ett stort verk med svår malm med främmande personal och med nästan okända maskiner är mycket svårt. Man skulle kunna skriva en bok om de olika stadier med försök, med- och motgångar som vi har passerat och som pågår än idag.”

Ur direktör Otto Schwarzmanns aldrig tidigare publicerade brev till generaldirektören för bolaget Vieille Montagne i Belgien, Åmmeberg den 6 februari 1863.

Bild & Kultur