9789189205697

EVA MARTINSSON

EVA MARTINSSON

En berattelse om

Gus Rodin HISTORISK ROMAN

Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se © Eva Martinsson Förläggare: Stefan Lundström omslag: Eva Karlsson isbn 978-91-89205-69-7 tryck: Scandbook, Falun 2023

Förord Min första historiska roman heter Alma – en kvinno­historia, där Alma är huvudperson, och jag skildrar hur hennes och andra kvinnors och flickors möjligheter förändrades över tid under första halvan av 1900-talet. Alma hade många syskon, bland dem en bror som hette Gustav Rödin.

I denna, min andra historiska roman, är han huvudpersonen, född i ett mycket fattigt hem i Dalsland 1905. Inspirationen till att skriva boken fick jag av en sägen i Almas och Gustavs släkt som sa att han lämnade Sverige som en av de sista emigranterna från Sverige, i slutet av 1920-talet, och for till New York för att få ett bättre liv.

Depressionen drabbade dock Amerika. Gustav svalt och fick leta efter mat i soptunnorna.

När jag skrivit romanen om Alma kände jag ett mycket stort intresse för att skriva om Gustav men också att ta reda på mera om honom. Jag började göra efterforskningar i kyrkoböcker, emigrantregister och fartygs passagerarlistor och upptäckte att sägnen att han lämnade Sverige stämde men det var ett annat land han kom till. Jag fortsatte mina sökningar efter mera information om Gustav och hans liv och kunde i olika officiella källor i hans nya hemland finna fakta kring var han bodde och vad han sysslade med under sitt liv. Som jag skriver är denna bok en historisk roman, vilket gör att jag byggt upp en historia och givit liv och innehåll kring hur Gustav Rödin blev Gus Rodin.

|3

DRÄNGEN på DOVERUD, 1918

G

ustav var född på Sara-dagen 1905 i Gesäters socken i Dalsland, som femte barnet i en syskonskara som växt till nio, innan barnen hade mist sin far 1912 i Amerika. Fadern hade rest dit, som många andra fattiga, för att tjäna pengar i hopp om att kunna försörja sin familj då han kom hem. Ett träd hade fallit över honom i skogen där han arbetade och han hade omkommit. Inga pengar hade funnits att skicka hem till Gustavs mor och hon hade inte kunnat betala för att få hem hans kropp. Fattigdom kom att prägla Gustavs uppväxt. Modern hade varit sjuklig och inte orkat arbeta.

Hon och de då fyra hemmavarande barnen hade blivit omhändertagna av fattigvården i januari 1916, då hon inte längre kunde försörja dem.

Alma var Gustavs storasyster och arbetade som piga på en gård utan­för Göteborg. Gustavs visste att det var hon som hade pratat med storbonden Jakobsson i Gesäter julen 1915, då hon kommit hem för att besöka modern och syskonen. Jakobsson hade sett till att fattigvården hjälpte modern, Gustav och de a­ ndra syskonen, genom att de blivit inhysingar hos Jonasson, den man i socknen som givit det lägsta budet för att ta emot dem. Familjen Jonasson bestod av man och hustru samt en dotter, som var i samma ålder som Gustavs mor.

– Hon är svagsint, hade modern berättat för Gustav, då de flyttat dit, men hon är duktig på att sy och jag måste hjälpa h ­ enne med det för att tjäna pengar till familjen Jonasson.

Sommaren 1918 skulle Gustav fylla 13 år. Han skulle alltid vara tacksam mot sin mor för att han, trots fattigdomen, hade fått lov att gå de sex åren i skolan, lärt sig läsa, skriva och räkna. Hans mor hade bara

|5

6|

fått gå två år i skolan, innan hennes föräldrar tagit henne därifrån.

Hon blev istället tvungen att börja arbeta som piga.

–Nu har jag sedan länge glömt det jag lärde mig i skolan, berättade hon för Gustav på hans sista skoldag.

Efter de sex åren i skolan var Gustav tvungen att skaffa ett arbete och försörja sig. Han var inte särskilt lång men han var stark och uthållig. Han hade bruna ögon och mörkbrunt hår, som sin mor, men hans hår var mycket lockigt. Hans ansikte och de seniga armarna var solbrända större delen av året.

Gustav hade hört att bonden Anton Hägg i Doveruds socken, ett par mil från hans hem, behövde en dräng.

Jag ska söka arbete hos honom, tänkte Gustav, där kan jag få både mat och husrum och dessutom en liten lön. Det blir en mun mindre att mätta hos Jonassons och mor behöver inte oroa sig för mig. Jag vill att hon istället ska vara stolt över mig. Jag är stark och frisk och kan arbeta, tänkte han, det kunde jag redan då jag var fem år och fick börja som lilldräng hos Jakobsson i Gesäter.

Gustav gick en sommarmorgon hemifrån och kom fram till Dove­ rud på eftermiddagen. Bonden Hägg fann han ute vid ett av de stora sädesfälten som böljade för vinden.

– God dag, jag heter Gustav Rödin och kommer för att söka arbete som dräng, sa han då Hägg fick syn på honom.

– Yes, det kan du få hos mig om du är en workshoe, svarade Hägg. Är du det, Gustav?

– Jag vet inte vad det betyder, Hägg, men jag är en duktig arbetare, svarade Gustav allvarligt.

Bonden Hägg skrattade och nickade.

– Du ska veta, Gustav, att jag reste över till Amerika 1912 då min mor dött. Jag var 22 år och arbetade som farmhand, dräng, i olika delstater och det var workshoes som de frågade efter. Starka och arbetsamma drängar. Jag gjorde många dollar och sparade så mycket jag kunde och när jag hade tillräckligt för att köpa en gård i mina h ­ emtrakter, tog jag

mina dollar och åkte hem. Min far var indelt soldat så jag växte upp i soldattorpet här på gården med fem äldre syskon, fortsatte Hägg, och jag önskade alltid att gården skulle bli min en dag. Innan jag reste till Amerika tog jag löfte av bonden Nilsson som ägde gården att när han skulle sälja, skulle jag tillfrågas och så blev det affär när jag kom hem i höstas, berättade Hägg för den 13-årige Gustav som storögd lyssnade och blev djupt imponerad av det han hörde. Det var samma år som min far dog som Hägg åkte till Amerika, tänkte Gustav.

Bonden Hägg var lång, hade ljusbrunt hår, blå ögon, stora händer och såg glad ut när han pratade, tyckte Gustav.

– Man kan alltså tjäna mycket dollar i Amerika? frågade Gustav.

– Yes det kan du, men även här får du betalt svarade Hägg, och sträckte fram sin hand.

Gustav tog den.

– Done, sa Hägg, du blir dräng här hos mig och kan flytta in i soldattorpet, där bor även Oskar, min andra dräng. Det är kvällsvard om en halvtimme i stora huset och i morgon klockan sex är det frukost, sen arbete.

Soldattorpet var rödmålat med tegelpannor på taket. Ett fönster satt nära dörren. Gustav kom in i ett stort rum med spis, bredvid den en kommod med handfat och en vattenkanna och mitt på golvet stod ett vitmålat bord med två pinnstolar. Utmed gavelväggen som också hade ett litet fönster stod en säng med kudde och en grå filt. En liten byrå i furuträ stod bredvid sängen. Intill byrån fanns ett skåp, även det i furuträ. Gustav tog ett par steg bort mot husets andra gavel och såg en blåmålad dörr in till det han förmodade var ett rum, och som låg bakom spisen. Dörren var stängd. Gustav satte sig ner på en av stolarna och väntade på att Oskar skulle komma.

– Har du kört häst? var det första Oskar frågade Gustav när de hälsat på varandra.

Oskar kom strax innan de skulle gå och äta, för att tvätta av sig.

|7

8|

– Jadå, svarade Gustav, jag hade hand om Jakobssons nya häst och skötte den och fick köra den på fälten men även de andra hästarna tog jag hand om. Jag var lilldräng hos Jakobsson, storbonden i min hemsocken, från jag var fem år och tills jag slutade skolan i år och jag ville komma till ett annat ställe som dräng.

– Kan du slå mä lien, fortsatte Oskar, utan att ställa några frågor om Gustavs uppväxt. Även på detta svarade Gustav jakande.

– De´ ä bra, svarade Oskar.

Oskar Andersson var 23 år, tio år äldre än Gustav, och tystlåten.

Han kom från ett ställe som hette Mellerud. Oskar hade mörkt hår som lockade sig i nacken. Han saknade ett lillfinger men det spelade ingen roll, han var stark som en oxe, det skulle Gustav snart bli varse.

Vid kvällsvarden träffade Gustav för första gången pigan Stina.

Hon hade långt, ljust hår som hon flätat och hon såg snäll ut. Hon är nog lika gammal som min storasyster Minna, som fyllde 15 år i våras, tänkte Gustav.

– Där har jag dukat till dig, sa Stina och pekade på en plats vid ena långsidan av bordet, efter att hon och Gustav hälsat på varandra.

Hon gick tillbaka till spisen och rörde om i den stora kitteln innan hon med soppsleven öste upp maten i tre djupa tallrikar. Den första ställde hon framför Hägg och neg. Därefter gav hon Oskar och Gustav var sin tallrik soppa, utan att niga. Änglamat, grönsakssoppa med mjölk, var det på tallrikarna, såg Gustav. Soppan smakade mycket gott. Svagdricka och en brödkaka fanns också på bordet för den som ville ha. Det var enbart Hägg, Oskar och Gustav som satt till bords och åt. Stina satt med sin tallrik på en stol intill spisen med ryggen vänd emot männen.

Det finns ingen bondmora här, det brukar det göra när bonden är så gammal som Hägg, men då blir det å andra sidan inte en massa barn, tänkte Gustav. Han hade hört hur drängarna hos Jakobsson pratade om att kvinnor alltid ville gifta sig och hur det sedan föddes barn efter

barn. Precis så hade det varit för hans egen mor och hans syster Alma hade berättat för honom att modern fött tio barn under 20 års tid och fått fel på sitt hjärta efter att Gustav fötts.

– Det är inte ditt fel, det är far som har fortsatt göra mor med barn, hade Alma sagt, men Gustav hade blivit ledsen när Alma berättat det och tänkt att han aldrig skulle skaffa en massa barn.

Så snart frukosten var klar nästa morgon, tog Oskar med Gustav ut och visade fälten som skulle slås, var spannmålet växte och var djuren betade. Jakobssons ägor hade varit stora, tänkte Gustav, men så stora som Häggs hade han aldrig sett. Han måste vara rik som ett troll.

– Han ä´ mä´ å inte rädd för å arbeta, Häggen, sa Oskar när de fick syn bonden bland djuren.

Han gick där brunbränd, med bar muskulös överkropp, svetten rann i hans leende ansikte när han fick syn på de båda drängarna. Gustav såg på Oskar som log tillbaka och höjde handen och vinkade till Hägg.

Han hade tänkt säga att han aldrig sett varken en bonde eller dräng arbeta utan kläder på hela kroppen men han teg.

Höskörden var i full gång. Oskar och Gustav bytte av varandra, då den ene slog med lien hässjade den andre. Solen stekte och de svettades ymnigt. Arbetsdagarna var långa. Stina kom ut med vatten till dem.

Häggen var snäll, tyckte Gustav, för middagen mitt på dagen åt de alltid inomhus och fick därför lite svalka. Så hade det inte varit hos bonden Jakobsson.

Sommaren 1918 gav goda skördar av såväl spannmål som hö till djuren. Gustav trivdes. Maten var bra och så även lönen som Hägg betalade ut varannan månad.

– Farmhands betalas så i Amerika och jag tycker det är fair.

De flesta bönder i Gustavs hemtrakter, i Gesäter, brukade betala lönen en eller två gånger om året. Då kan jag kanske köpa något till mor, då jag besöker henne, tänkte Gustav.

|9

Jordgubbsfarmen – En berättelse om Gus Rodin är en historisk roman, baserad på verkliga händelser.

I centrum för berättelsen står Gustav, som växer upp i bottenlös fattigdom på den dalsländska landsbygden i början på 1900-talet.

Som trettonåring får han arbete som dräng, ett hårt slit med små möjligheter att ta sig upp ur misären i fattigsverige.

För att förverkliga sin dröm om en bättre framtid emigrerar han 1928 och hamnar av en tillfällighet i Kanada.

Gustav blir »Gus« och i det nya landet öppnas nya världar som tidigare varit stängda.

Romanen är ett tidsdokument där Gus lyfts fram med värme och glädje men även sorg och ensamhet. Vi följer honom från Sverige över Atlanten ända fram till 1970-talet, genom den vindlande berättelsen där hans kamp och envishet driver honom framåt, för att nå sitt mål – en egen jordgubbsfarm.

Jordgubbsfarmen – En berättelse ISBN 978-91-89205-69-7

om Gus Rodin är Eva Martinssons andra roman.

9 789189

205697