9789188858108

Sk채rvor av en spegel

1

marina tarkovskaja

Skärvor av en spegel Med dikter av Arsenij Tarkovskij

Översättning Håkan Lövgren Dikttolkningar Per-Arne Bodin

ersatz

Boken är utgiven med stöd av Holger och Tyra Lauritzens stiftelse för främjande av filmhistorisk verksamhet

© Marina Tarkovskaja 1999 © Ersatz 2007 Originalets titel Осколки зеркала Fotografier ur familjen Tarkovskijs privata arkiv Översättning Håkan Lövgren Dikttolkningar Per-Arne Bodin Redaktör Lina Björkegren Korrekturläsare Ola Wallin Omslag & grafisk form Christer Jonson Sättning Ola Wallin Tryck Spindulys, Litauen 2007 isbn 978-91-88858-10-8

www.ersatz.se

innehåll

Förord 7 Spegelskåpet 9 När jag tänker på Andrej 16 Stamträdet 21 VGLK 26 Himlatrappan 36 Madame Eugénie 44 Den fodrade rocken 48 Hon kallades Maria 52 Möten med pappa 58 Tant Tonja 62 Dialog 69 Maskeradkostymer 76 Kärlek 80 Porslinsögonen 88

Fickuret 92 Fortsättning på episoden 96 Matinén 100 Knäppleken och fotboll 103 Abramtsevo 106 En berättelse från tajgan 110 Om skor 118 Pälskappan 122 Mammas död 128 Utan titel 135 Turkosörhängena 138 Knapparna 141 Sällsamma brev 146 Fyrradingen 155 Andrej fryser 158

dikter av arsenij tarkovskij Före lövfällningen 14 Nu har sommaren gått 24 Jag är rädd att jag började 34 På min svarta dag skall jag drömma 56 Första mötena 60 Poeterna 75 I världens mitt 79 När min själ bar min sargade kropp 86 Under grässtråets hjärta 99 Livet, livet 116 Synen – min styrka fördunklas 154 Och om detta drömde jag 166

Jag & Andrej pĂĽ hans fĂśdelsedag (4 april 1948)

Förord

S

edan mor, far och Andrej lämnade oss har jag ägnat mig åt släkten Tarkovskijs historia för att på så sätt hedra dess minne. Avsikten var från början att skriva en familjekrönika med utgångspunkt i ett dokumentärt material. Jag har sedan ägnat mycket tid åt att samla in detta material, suttit i arkiv, rest till städer som hör samman med min familjs historia.

Mina hågkomster, såväl tidiga som sena, tog slutligen­ formen av korta, personliga berättelser, och de doku­ mentära rönen resulterade i essäer som utgör en väsent­­ lig del av boken. Föreliggande material som nu för första gången publiceras kommer säkert att intressera alla som känner till Arsenij och Andrej Tarkovskijs liv och verk.

Efter en lång tid av eftertanke och tvekan har jag kommit fram till att hela sanningen måste sägas, även om den är bitter. Den som tar glasskärvor i sin hand kan få djupa sår, men det är bara så jag kan foga sam­ man den spegel som visar mina närmastes liv.

7

Arsenij Tarkovskij framfรถr spegelskรฅpet 1937.

Spegelskåpet

D

et höga skåpet i svartek med snidade löv och ro- 9 sor på överdelen var ett mästararbete utfört på 1800-talet av en ansedd möbelsnickare. Skå­pet var en chiffonjé med tre breda hyllor och en ut­dragbar låda, men eftersom hela dörren upptogs av en stor spe­ gel, kallade vi det oftast för »spegelskåpet«.

En gång i tiden hade skåpet tillhört min mormors mor, Marina Vladimirovna Dubasova, och stått i familjen Dubasovs hus på Pimenovgatan i Moskva. Efter Marina Vladimirovnas död och arvskiftet hamnade det hos mor­ mor Vera, hennes yngsta dotter.

Man kan säga att det var i den stunden som spegel­ skåpets öde beseglades. Först fraktades det från Moskva till Kozelsk, där mormors förste man, Ivan Ivanovitj Visj­njakov, tjänstgjorde på en domstol. Sedan flyttade skåpet i sällskap med mormor och morfar till Malojaro­ slavets.

På fotografierna från sin ungdom ser morfar Ivan Ivanovitj ut som en snäll, ung man med blont hår och grå ögon, och bara det snaggade håret ger en antydan om hans hårda och obevekliga personlighet.

Mormor lämnade honom under första världskriget och åkte till Moskva med alla sina tillhörigheter, där­

10

ibland skåpet. Det bör sägas att hon knappt ägde mer än vad som rymdes i det.

Ivan Visjnjakov fick reda på mormors svek och rikta­ de sin revolver mot henne, men hon hoppade ut genom fönstret och flydde, varpå han låste in sig i hennes rum och ägnade hela natten åt att skära sönder hennes vackra, dyrbara klänningar som hon låtit sy upp hos de bästa skräddarna i Warszawa.

En tid stod mormors möbler i Moskva hos hennes syster Ljudmila Nikolajevna, som var gift med general Aleksej Uljanovitj Ivanov och bosatt på kasernområdet Spasskij. Generalen låg i fält och utan att genera sig kunde mormor sjunga i den väldiga salen där fönstren vette åt två håll och där det var en otrolig akustik.

Efter revolutionen 1917 begav hon sig till Jurjevets vid Volga tillsammans med sin andre man, läkaren Ni­ kolaj Matvejevitj Petrov. Även skåpet fick följa med i godsvagnen. Det var då den lilla kvisten bröts loss från ena kanten på den snidade kölbågen – den tiden var förbi när bärkarlar daltade med andras egendom.

Nikolaj Petrov avled ungefär ett och ett halvt år före krigsutbrottet 1941 och mormor återvände till Moskva när hon fått besittningsrätt till sitt rum av myndigheter­ na i Jurjevets. Hon visste redan om att pappa hade lämnat familjen och beslutade sig för att hjälpa mamma med vår uppfostran. Mamma vågade inte hindra henne. Så en vacker dag flyttade mormor och hennes före detta hemhjälp Annusjka in i de två små rummen på Sjtjipov­ skijgränd där mamma, Andrej och jag bodde. Och med sig hade de ett möblemang bestående av Nikolaj Petrovs­

jättelika skrivbord, en röd plyschsoffa och spegelskåpet – chiffonjén.

Föremål är som människor, de behöver omsorg och goda levnadsvillkor. Man måste älska och vårda dem, man kan inte bara stuva undan dem i trånga, fuktiga hörn.

Historiska omvälvningar mår de inte heller bra av.

När kriget brutit ut blev vi tvungna att fästa byglar för hänglås i ekskåpets vackra träyta. Vi skulle evakueras och 11 kunde inte ta med oss allt, så vi fick lämna en del saker i skåpet. Bland annat ett stycke svart sammet – en gåva från pappa. En gång i tiden hade pappa drömt om att få se mamma i svart sammetsklänning.

Våra grannar som ockuperade första rummet i vår våning under kriget fick ta i ordentligt för att få loss byglarna och öppna skåpet. Det blev fula brytmärken på den glatta träytan. Och sedan sålde grannsonen mammas sammet på loppmarknaden i Zatsepsk.

Efter hand vi växte upp förlorade sakerna i hemmet sin skönhet och forna glans. Mamma kände inget särskilt för dem och stackars mormor förde en ensam kamp mot våra destruktiva böjelser. Andrej hade fått höra att det fanns tändstickor som gick att tända mot vilken yta som helst. Han började stryka eld på tändstickorna mot spe­ geln. De brann inte förstås för det var fel sort, men And­ rej slutade inte att försöka tända dem. Mormor blev arg, men kunde ingenting göra, och på spegeln framträdde det ena spåret efter det andra …

Medan åren gick tappade skåpet en del av sina ut­ smyckningar och de försvann för alltid. Dess ägarinna, mormor, brydde sig inte längre om vad som hände med

det. Jag tog bort de breda hyllorna och förvandlade chif­ fonjén till en garderob och hon visade inga tecken på reaktion. En kort tid därefter dog hon.

Sedan blev vi tvungna att flytta skåpet till Birjulevo, eftersom vårt hus på Första Sjtjipovskijgränd 26 skulle utrymmas till förmån för bostadslösa arbetare. Mamma bodde aldrig i Birjulevo, utan kom till stadsdelen Jugo12 Zapad i sydvästra Moskva där jag och min man bodde och under några år blev skåpet stående i ett tomt rum.

Så hände det som jag helst av allt skulle vilja glömma.

Om jag då hade varit kosmonaut på en rymdstation som kretsade i en bana runt planeten Solaris, så skulle ocea­ nen ha varit detta spegelskåp. Vi var nämligen tvungna att utrymma mammas rum i Birjulevo, och skåpet gick inte in i vår trånga Moskvalägenhet. Det fanns inget annat att göra än att plocka isär det. Vi lossade spegel­ dörren från gångjärnen och började bryta sönder skåpet – det var stört omöjligt att kasta ut det i ett stycke.

Vi slog ihjäl det, men det ville inte dö. Det kunde gott ha levt i trehundra år till. Det var ju ett ovanligt välgjort arbete av en möbelsnickare med självaktning. Skåpväg­ garna hamnade på Birjulevos soptipp, men spegeldörren behöll vi.

Så bra att Andrej inte lyssnade på mormor den där gången utan lämnade spår av sina tändstickor på spegel­ glaset, som ovärderliga riktlinjer för minnet. Spegeln var den första och den viktigaste spegeln för Andrej, ur­ sprunget till alla speglar i hans liv och filmer. Den hade långt tillbaka i tiden belagts med äkta silver­amalgam som gjorde att allt som speglades i den blev dunkelt

och nästan gåtfullt. Spegelns hemlighetsfulla botten skym­tade vi för första gången när en vän till våra för­ äldrar, Lev Gornung, hade med sig kopior av foton tag­ na fram­för spegeln – pappa i läderrock och pappa med lille Andrej i knäet. Ett antal år senare fotograferade Lev den tonårige Andrej ensam framför spegeln. Det amalgambetäckta glaset speglade motivet, men var inte dess exakta kopia. Det var som om något annat skymta­ 13 de fram där, som om spegeln avslöjade vad som faktiskt dolde sig bakom de välkända konturerna …

Jag betraktar glasets matta yta och ser min egen spe­ gelbild. Andrej var alltid äldre än jag. Nu är det jag som är äldst. Det kommer att gå ytterligare någon tid, sedan möts vi igen.

På andra sidan spegelglaset.

FÖRE LÖVFÄLLNINGEN

Alla har skingrats. Till avsked återstod det gula lövverkets häpnad utanför fönstret.

Så återstod för mig bara detta enda: Höstens svaga prasslande i mitt hus.

Sommaren föll som en kall nål från tystnadens domnade hand och försvann i skymningen bakom hyllan, bakom den musgrå väggens stuckatur.

Om man tänker efter, har jag inte ens rätt till denna eld utanför fönstret, och säkert knastrar fortfarande gruset under hennes försiktiga klack.

Där, i det oroliga lugnet utanför fönstret, utanför min tillvaro och boning, i gult och blått och rött – vad bryr hon sig väl om mina minnen? Vad bryr hon sig om mina minnen?

15

Arsenij och Maria Tarkovskij 1930.