9789188801524

solsken och parmesan

christoffer holst

Solsken och parmesan

Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Copyright © Christoffer Holst 2019 Enligt avtal med Enberg Agency Omslag: Emma Graves/designstudioe.com Omslagsfoto: Shutterstock, iStock Tryckt hos Scandbook UAB, EU 2020 isbn 978-91-8880-152-4

I Roslagen, precis vid havet som breder ut sig mot Åland, ligger en gullig liten trästad som heter Öregrund. Den är verkligen inte stor, men här bor människor året runt ändå. De fryser av havsvindarna om vinterhalvåret och solar på altaner och på bryggornas uteserveringar om sommaren. Här finns en liten matbutik, några hantverksaffärer, ett antal restauranger (som nästan alla serverar rökta räkor) och en vacker trävilla där förälskade par gifter sig om sommaren.

Det är kanske inte Toscana, men det är Öregrund.

Och ibland räcker det så.

DEL ETT Att inte bli en gatlykta

1 Rasmus

De ska träffas på en liten trevlig bistro i Gamla stan som heter Pastis, där det billigaste glaset Chablis kostar lika mycket som ett års sjukförsäkring i Gambia.

En gång i tiden tänkte inte Rasmus så mycket på överdrivna restaurangpriser. Numera är det annorlunda.

Han har verkligen blivit en gammal gubbe.

Och som gubbe är han först på plats. Slår sig ner vid ett av fönsterborden och försöker så diskret han bara kan torka bort svetten från överläppen med en av de dyra linneservetterna på bordet. En kypare som bryter på franska (om det är på riktigt eller för stämningens skull vet Rasmus inte) kommer fram och frågar om han vill ha något att dricka.

– En öl blir bra, tack.

– Vhilken thyp villh duh hah?

– Eh … en kall?

– Hvi har hlagher, hale, phale hale …

– Lager blir toppen.

Kyparen försvinner iväg och börjar skramla med några flaskor en bit bort. Rasmus försöker andas lugnt, men det är inte helt enkelt. Om bara några minuter kommer en kvinna att sitta på stolen mitt emot honom.

9

En kvinna han aldrig tidigare träffat. Tanken är att de ska bli kära i varandra. Förhoppningsvis. Kanske bli ihop. Flytta in i ett hus någonstans. Skaffa några barn så småningom. Det är åtminstone vad Rasmus syster vill ska hända. För det är hon som har parat ihop dem.

Men vad ska vi prata om? tänker Rasmus. Vad har jag att berätta? Vem är jag? Han önskar att han kunde känna sig lite mer som Karlsson på taket. Eller, kanske inte helt och hållet. Karlsson såg ganska speciell ut. Lite ringa polisen-speciell. Men Rasmus minns hans mantra: ”Jag är en man i mina bästa år!”

Det är lite så han önskar att han kunde känna sig.

Rasmus är fyrtioett. Men ibland känns det som om han har levt i ett århundrade.

Han hinner knappt ta en klunk av sin lager förrän han får syn på henne.

Plötsligt står hon bara där, vid entrén.

Rasmus sväljer den kalla ölen.

Herregud, vad har jag gett mig in på, tänker han.

VAD. FAN. HAR. JAG …

– Rasmus?

Hans hjärta dunkar samtidigt som han nickar. Hon är vacker. Inte bara lite vacker, utan jättevacker. Filmvacker. Julia Roberts efter en timme i duschen. Själv känner Rasmus sig som ET. Men att phone home kommer inte hjälpa nu. Det är för sent.

Han reser sig upp och sträcker fram en hand. Hon skakar den och fyrar av ett bländande leende.

– Hej Patricia, säger han. Vad … trevligt att träffas.

– Detsamma!

10

De slår sig ner vid ett bord. Eller, Rasmus slår sig ner.

Patricia liksom singlar ner på stolen, lite vingligt. Hon tar ett djupt andetag.

– Jösses, jag är ganska nervös, jag, säger hon och först nu lägger Rasmus märke till hennes värmländska dialekt.

– Ingen fara, jag med. Det är ju lite speciellt, det här.

– HAHA! Hennes skratt är riktigt högt och Rasmus får hålla sig i stolen för att inte hoppa till av ljudet.

– Ja, säger hon. Jättespeciellt. Men jag litar ju på Carina.

– Jo, jag med. Hon är ju trots allt min syster.

– HAHAHA! Han får hålla sig i stolen en gång till.

– Förlåt, säger Patricia. Jag skrattar för högt när jag är nervös. Urschäkta.

Nu lägger Rasmus märke till att hon sluddrar lite också. Är hon full? Innan de hinner säga något mer dyker den franska kyparen upp igen och presenterar kvällens meny.

Rasmus känner hur han har börjat svettas och hoppas att hans vita skjorta inte är alldeles genomskinlig.

Patricia beställer en sexa gin och tonic. När kyparen gått iväg för att hämta den lutar hon sig över bordet så att hennes stora bröst vilar på linneservetten.

– Jag har redan druckit några glas ikväll, faktiskt.

Lika bra att vi är ärliga mot varandra från början, eller hur?

– Absolut. Själv är jag eftersökt av Interpol.

– Va? Patricia gapar. Rasmus ler nervöst.

– Jag skojade. Sorry. Apropå att vara ärliga alltså, det var bara ett skämt.

11

– Jaha! HAHAHA! Han greppar tag om stolen igen.

– Du är rolig, du. Det är ju Carina också, så det kanske inte är så konstigt. Hur gammal är du, Kristian?

– Rasmus.

– Åh, Gud förlåt. Förlåt. Jag vet inte varför jag sa Kristian. Eller jo, det vet jag. Kristian var mitt ex. Jag är ganska nyskild. Tog slut för bara ett halvår sedan.

– Oj. Jag beklagar.

– Tack. De senaste månaderna, ja … det … ja, jag ska vara helt uppriktig nu. Det har varit ett rent helvete.

Herregud. Vissa dagar har jag bara stirrat på den där tablettburken och tänkt … Åh, tack så mycket!

Patricia tar emot en gin och tonic från kyparen som ser smått oroad ut. Han frågar vad de vill äta och Rasmus beställer en bistroburgare och Patricia en råbiff.

Rasmus önskar att han kunde be kyparen att stanna kvar vid bordet, hålla dem sällskap. Han vill inte sitta här ensam med en dejt. Det är för läskigt. För plågsamt.

Men kyparen går. Såklart. Han har andra gäster att ta hand om. Patricia tar en stor klunk av sin drink och drar ner klänningen lite så att klyftan mellan brösten växer.

– Så … berätta om dig själv. Vem är du? säger hon sedan.

Rasmus sväljer innan han svarar.

– Vilken svår fråga. Ehm … jag vet inte hur mycket Carina har berättat för dig. Men jag är fyrtioett. Född i Norrtälje men har bott lite här och var. Och jag är musiker. Eller, jag var. Jag spelade i ett band i flera år.

Och jag gillar väl film och öl och pizza och …

12

Han avbryter sig när han ser hur något sorgset faller över Patricias ansikte.

– Förlåt, sa jag något dumt?

Hon skakar på huvudet.

– Det kanske var för mycket info på en och samma gång, säger han. Sorry. Jag är lite ovan vid det här och …

Patricia viftar bort hans ord med ena handen.

– Nej, du har inte sagt något fel, det är bara … jag kom att tänka på Kristian. Så dumt, förlåt.

– Du behöver inte be om ursäkt.

Hon tittar upp på honom med tårfyllda ögon.

– Kristian älskade pizza. Vi brukade göra vår egen, hemma. Fast utan gluten, för Kristian var allergisk. Vi gjorde bottnarna av blomkål. Och vi gjorde varsin, för jag ville alltid ha kyckling på min, och han ville alltid ha … sal... sal... sal...

Patricia är nu så tagen av minnena att hon viskande försöker stamma fram ordet.

– Sal... sal... sal...

– Salami?

Hon nickar medan en tår rinner nerför hennes kind.

Sedan suger hon in ett djupt andetag genom näsan och tar en ännu djupare klunk av sin drink.

– Men vi ska INTE prata om honom nu, säger hon.

Han är historia. Det förflutna! Jag har tänkt på honom varje dag det senaste halvåret. Förstår du, Rasmus?

VARJE dag. Varje timme, varje minut. På honom och hans nya ”kvinna”.

Hon gör citationstecken i luften som för att antyda att kvinnan som Kristian dejtar numera är allt annat än en kvinna. Förslagsvis en aubergine.

13

– Hon är från Japan.

Hon himlar med ögonen.

– De träffades på hans jobb. Unikt, eller hur? På en konferens i Tokyo. Hon är tydligen ekonom, men även professionell slampa.

Rasmus sätter nästan sin lager i halsen och får hosta några gånger för att återfå kontrollen över andningen.

Patricia ser plötsligt skamsen ut. Hon torkar några svettdroppar från pannan och sväljer sedan resten av sin drink på två sekunder.

– Förlåt, Kristian …

– Rasmus.

– Rasmus. Jag vet att jag låter bitter. Men jag är inte bitter, jag har börjat med meditativ andning, förstår du.

Så här: ahhhh, ahhhhhh.

Hon djupandas framför honom och Rasmus vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Vore det galet om han bara reste sig upp och rusade härifrån?

– Det fungerar ibland, fortsätter Patricia. Men oftast inte alls. Ibland tänker jag på dem tillsammans och, jag svär, då vill jag bara krossa hennes lilla japanska huvud till en … Åh, tack snälla!

Kyparen har återvänt och ställt fram en råbiff framför Patricia och en burgare framför Rasmus. Innan han försvinner igen hinner Patricia beställa ytterligare en sexa gin och tonic.

Rasmus känner en obeskrivlig lättnad över att maten kommit in. Äntligen något att fokusera på i stället för kvinnan mitt emot, som uppenbarligen rymt från någon elstängselskyddad institution i närheten.

– Mmmm, ser gott ut, säger hon.

14

– Verkligen.

Hon stirrar, nästan förföriskt, på sina pommes frites i den silvriga skålen. Sedan plockar hon upp en liten blåvit pumpflaska från sin handväska. Handdesinfektion.

– Vill du ha? frågar hon.

– Tack, det är bra.

Hon pumpar ut en rejäl klick i sin hand och smörjer in alla fingrar ordentligt, som om de var av silver och hon putsade dem inför en bjudning.

– Vet du vad, Kristian?

Denna gång orkar Rasmus inte ens rätta henne. Han är för trött. Hon är för full.

– Kristian lät mig inte äta pommes frites. Han trodde att det ledde till en för tidig död. Men nu när han är fast med yakiniku för resten av livet tänker jag bara äta pommes.

Hon plockar upp en pommes frites, betraktar den kärleksfullt och stoppar den i munnen. Hennes sätt att tugga får Rasmus att tappa aptiten.

– Mmmmm.

– Goda?

– Ahh. Sedan drar hon åt sig flaskan med handdesinfektion och smörjer in händerna igen. Den sprittunga doften hänger i luften mellan dem. Hon plockar upp en ny pommes frites och äter den. Sedan samma procedur: en ytterligare smörjning och sedan en ny pommes.

Hon märker att Rasmus stirrar på henne.

– Gör du det där efter … varje pommes? frågar han.

– Ja. Sedan separationen har jag fått lite bacillskräck.

Min terapeut säger att det handlar om distansering.

15

Hon smörjer in sig ytterligare en gång och stoppar sedan in en ny pommes i munnen. Rasmus känner för att springa in på toa och gömma sig.

– Mmmmm.

En stund senare står de utanför Pastis. Eller, de sitter.

Försommarnatten har sänkt sig över Gamla stan och månskenet glittrar över de blanka kullerstenarna.

Patricia kräks mellan sina högklackade skor, för andra gången nu. Gula, mjuka potatisbitar simmar runt på marken. Hon snyftar.

– Förlåt. Förlåt, Kristian.

Rasmus klappar henne på ryggen. Håller undan hennes hår.

– Det är lugnt.

16

2 Rasmus

Familjen Kardashian tycker jättemycket om sallad.

För två år sedan visste inte Rasmus det. Men det gör han nu. Han vet massor om familjen Kardashian, hans systerdotter Julia har nämligen introducerat realityserien om de amerikanska systrarna för honom. Julia har köpt alla säsonger på Itunes och tittar på dem på den enorma teven i Rasmus syster Carinas hus i Norrtälje.

Och Rasmus hänger rätt mycket där.

Han trodde verkligen inte att han var en Kardashiantyp. Tidigare kollade han mest på actionfilmer och naturdokumentärer (av sorten där tvåhundra ormar jagar en skräckslagen ödla över en torr savann i slowmotion). Men han har faktiskt blivit rejält hooked på familjen Kardashian nu. Och här kommer en kort lista på saker han har lärt sig att de älskar: 1. Sallader (som kommer levererade i plastlådor, fast de äter dem med riktiga bestick).

2. Att ta selfies.

3. Drama.

4. Att flyga till Island i privatjet och bada i gejsrar och ta selfies och äta sallad.

17

5. Att fota omslag för olika tidningar.

6. Att träna med personlig tränare.

7. Att ta hand om familjen (och äta sallad).

Idag har Rasmus legat i sin systers gigantiska blå Howardsoffa och tittat på fyra avsnitt. Bara låtit dem rulla på teven medan elvaåriga Julia försöker sig på att göra en ovanligt kladdig acai bowl i köket.

Julia har tröttnat på familjen Kardashian. Men hon har erkänt att hon tycker att de är ”fascinerande”. Hon är smart. Smartare än alla andra elvaåringar. Hon går i en skola som ligger en femton minuters promenad från deras hus, och är uppenbart för gammal för att behöva hämtas om dagarna. Men ändå möter Rasmus henne på skolgården varje dag. Han tror att Carina ber honom att göra det för att han ska känna sig behövd. Det är fint, tycker han. Och lite tragiskt.

Det är trots allt tur att Rasmus har sin syster. Carina är drygt fem år äldre och när de var tonåringar hatade de varandra. Fast inte på något obehagligt sätt, bara på ett klassiskt syskonsätt. Han tyckte att hon var en uppblåst och uppmärksamhetssökande diva som ständigt var tvungen att stå i centrum, hon tyckte att han var en odrägligt pubertal kille som bara ville att hon skulle flytta hemifrån så att han kunde få ta över hennes rum, som hade balkong. Som trettonåring kunde Rasmus ibland önska att Carina skulle bli kidnappad av någon galning, så att hennes rum äntligen skulle bli ledigt. Carina var även den som hittade Rasmus porrtidningar med Pamela Andersson-lookalikes på omslaget och visade dem för mamma. Och hon hittade en stump av en gammal joint 18

som Rasmus och tjock-Jonas hade rökt en gång och höll en föreläsning för pappa om hur maja är den vanligaste inkörsporten till heroin, vilket gjorde att Rasmus fick utegångsförbud i en månad.

Man skulle kunna tro att Carina var något slags helgon. Men det var hon absolut INTE. Samtidigt som hon pekade ut Rasmus som Satans barn smög hon själv ut och festade hela nätterna, liftade med högst opålitliga killar och underhöll sig med att byta kroppsvätskor med Norrtäljes alla sjuttiotalister (och till och med några från Rimbo). När mamma och pappa inte hörde brukade Rasmus kalla henne för ”Kliniken”, eftersom han ansåg att hon bar på varenda smitta som mänskligheten upptäckt.

Hur de hamnade här vet Rasmus inte.

För idag är hon hans bästa vän. Är det också tragiskt, kanske?

Han har ju andra polare, förstås. Jonas räknar han fortfarande som en av sina bästa vänner, men eftersom Jonas precis har skaffat barn träffas de inte lika ofta längre. Och sen finns ju Rozorna, förstås.

Just det, det kanske ska förtydligas att Rasmus är känd.

Sångare.

Han brukade sjunga i bandet Rasmus Rozor. Och som man kan förstå på namnet är det ett dansband. Förutom han själv bestod Rasmus Rozor av Erika, som var körsångare och pianist, och Henke som spelade trummor. Sedan var det Basse (som passande nog spelade bas, kanske just på grund av sitt namn) och Tobbe som körde elgitarr. De kallade varandra ”Rozorna” och under 19

många år var de bästa vänner. De turnerade ihop, bodde ihop, levde ihop. Men åldern har kommit ikapp dem.

På gott och ont. Tacksamt nog kan de delvis fortfarande leva lite på sin skivförsäljning och på Stim-pengar som de får när deras låtar spelas i p4. Rasmus har dessutom fått den större delen av kakan, eftersom han skrivit nästan alla låttexter.

Men numera är Erika och Basse gifta och går för tillfället igenom en adoptionsprocess. Tobbe har sadlat om och blivit någon form av livscoach, och ja, egentligen vet Rasmus faktiskt inte vad han gör. Han är tydligen ganska spirituell nu för tiden. Senast Rasmus pratade med Erika berättade hon att Tobbe har börjat spå i teblad. Och det är väl så nära man kommer en psykos om man tillhör övre medelklassen.

Själv har Rasmus tillbringat de senaste två åren i Carinas soffa. Och sanningen är att han inte har producerat en enda låt sedan dagen då Lollo försvann. Vilket är två år, fem månader och typ sju dagar sedan.

– Buongiorno!

Rasmus gäspar i soffan när Carina öppnar ytterdörren.

Hon tar sig fram genom en regnskog av MatHem-kassar och kommer ut i vardagsrummet. På axeln hänger en väska från något lyxigt märke och hennes hår är uppsatt. Hon ser pigg ut.

– Åh, Kardashians, säger hon. Hänt något spännande idag?

– Nej. – Har de ätit någon ny sallad?

– Nej, samma vanliga.

– Ah. 20

Plötsligt får hon något pillemariskt i blicken.

– Vad? undrar Rasmus.

– Ska vi ta lite vin på altanen?

– Nu? Vad är klockan?

– Fyra. Jag behöver lite vin idag. Snälla söta brorsan?

Anders har köpt en flarra svindyr bourgogne, vi öppnar den! Fast när han kommer hem måste du säga att vi tog från boxen. Han märker ändå ingen skillnad, oavsett vad han själv hävdar. * Carinas trädgård är som ett litet paradis, med prunkade växter som en trädgårdsmästare kommer och sköter om en gång i veckan. Mitt i den färgstarka grönskan finns en glittrande pool, men den har de inte fyllt för säsongen än, det sker först om några veckor när semestern börjar. Varken Carina eller hennes man Anders (en bankman med ett hjärta av guld, gediget vinintresse och en – enligt Carina – sviktande erektion) har hunnit med det än.

En enorm, silvrig gasolgrill står och lyser i eftermiddagssolen på altanen. Carina och Anders brukar grilla under sommarmånaderna. De lagar fantastiskt mycket god mat. Carina är riktigt duktig. I ett annat liv kanske hon hade blivit kock. Om hon inte varit så hungrig på att tjäna pengar.

– Skål, då!

Rasmus och Carina har slagit sig ner på altanen i varsin stol med mjuka dynor. Carina har hämtat Anders dyra flaska bourgogne från vinkylen och fyllt två glas.

21

Det vita vinet ser krispigt och svalkande ut. Det är riktigt varmt ute, trots att det bara är början av juni.

– Är inte livet rätt härligt, ändå? säger Carina.

Rasmus höjer på ögonbrynen.

– Vad är det med dig? Har du fått löneförhöjning?

– Nej, jag tycker bara att livet är härligt. Vad tycker du?

– Det ser du väl på mig? Jag vibrerar av lycka.

– Kom igen, brorsan.

– Förresten har jag inte förlåtit dig än.

Carina ser förnärmad ut.

– För vad?

– För att du skickade mig på en blinddejt med Miss Beckomberga 2017.

– Äh, det var väl inte så farligt.

– Jag höll hennes hår, Carina. Medan hon spydde.

Carina fnissar till.

– Jag kunde faktiskt inte veta att hon var galen. Hon har precis börjat på mitt jobb, jag tyckte hon var jättegullig. Hon pratade om sitt uppbrott så jag tänkte att hon behövde träffa någon ny. Komma på banan igen.

Och du behöver också komma på banan. Det minns du, väl? Vi sa ett år. Ett sorgeår. Det är helt rimligt, för det står det om i alla tidningar. Men nu har det gått längre tid än så. Mer än dubbelt så lång tid. Och du kan faktiskt inte ha ett helt sorgedecennium, Rasmus.

Så fungerar det inte.

Rasmus fnyser, men nickar samtidigt. Hon har rätt, det vet han. Men det känns inte som att det har gått särskilt lång tid sedan allt hände med Lollo. Det känns som en blinkning sedan. Och som en evighet sedan. På 22

samma gång. Han tar en klunk av det krispiga vinet.

– Gott det här, säger han och tittar ut över trädgården som för att byta ämne.

– Eller hur? Smakar solsken. Men …

Carina håller envist kvar honom i samtalet.

– Du har inte funderat mer på min lilla idé?

Rasmus flinar. Carina flinar tillbaka.

– Det är väldigt gulligt att du bjuder med mig, säger han. Men jag passar.

– Men Rasmus!

– Men Carina!

– Det här skulle kunna bli en nystart för dig! Tänk dig: en vecka i Italien på en matlagningskurs! Förstår du hur många som skulle döda för det?

– Döda?

– Du fattar vad jag menar.

– Du vill ju bara ha sällskap. För att hon, vad heter hon … Ann-Christine …

– Ann-Charlotte.

– Just det. Ann-Charlotte. Bara för att hon har gått in i väggen och inte kan hänga med längre. Du är snart femtio bast, Carina. Du klarar av att resa själv.

Carina suckar och fyller i nästa sekund på lite mer vin i sitt glas.

Det har gått en vecka sedan hon kläckte idén för Rasmus. Eller, egentligen var det nog Julia som började snacka om det. Carina bröt nästan ihop i köket när Ann-Charlotte ringde och berättade att hon gått in i väggen, eller kände att hon var på väg att göra det. Carina skrek och grät. Kan folk inte bara sluta gå in i väggen?!

Varken Rasmus eller Anders kände sig manade att 23

ta upp att Carina själv varit nära att gå in i väggen två eller tre gånger. För de kunde se hur uppriktigt ledsen hon blev av beskedet.

Carina har sett fram emot den där matlagningsresan i ett halvår. Hon har tagit liknande kurser tidigare. Helgworkshops i italiensk matlagning, kvällskurser där hon lärt sig om italienska vindistrikt – och hon äger varenda bok om pasta som finns. Hon och hennes likasinnade väninna Ann-Charlotte var ute och vinade på en krog i mellandagarna och när hon kom hem den kvällen svävade hon på moln. Vi har hittat en matlagningsresa till Italien! Till Toscana! I början av juni åker jag till Italien och lagar mat!

Förra veckan, mitt i paniken när Ann-Charlotte ställde in, klev Julia in i köket med sin vanliga kopp varm choklad i handen och sitt självklara ansiktsuttryck.

– Hallå, Rasmus kan väl följa med?

– Ursäkta? hade Rasmus själv utbrustit.

– Ja, du ligger ju bara och tittar på Kardashians hela dagarna. Du behöver faktiskt komma ut i världen. Leva lite. Hitta tillbaka till dig själv.

Det kanske låter som om Julia är ett överintellektuellt skräckfilmsbarn, men hon är underbar. Speciell, men underbar. Man måste bara … vänja sig lite vid henne.

Trots att hon bara är elva år är hennes favoritbok Självkänsla på djupet – en terapi för att reparera negativa självbilder av Marta Cullberg Weston, och hon är fast besluten att bli psykolog i framtiden.

– Vilken bra idé! utbrast Carina. Rasmus! Klart du ska med!

– Till Italien?

24

– Ja! – Men … jag kan ingenting om att laga mat.

– Nej. Det är därför det heter kurs. Du ska lära dig!

– Men … alltså … jag …

– Snälla!

Detta var alltså för en vecka sedan. Och nu sitter de bredvid varandra igen, här ute på altanen. Sommarsolen värmer deras pannor och Carina tittar hoppfullt på Rasmus.

– Om tre dagar lyfter planet, säger hon. Du har tre dagar på dig att göra dig redo. Kom igen. Det hinner du.

Jag … jag tror verkligen att det skulle vara bra för dig.

Rasmus kliar sig på hakan. Tar ytterligare en klunk solsken.

– Vi får se.

Han tänker på den blå Howardsoffan i hans systers vardagsrum. På sina dagar, som ofta börjar på precis samma sätt som de slutar. I den där soffan. En soffa som många kanske skulle betrakta som ett mjukt litet fängelse, men som för Rasmus är en fristad. Ett kravlöst hem.

– Jag kommer att övertala dig till slut, säger Carina.

25