9789188665027

.. ar Det ..

Stephanie Tromly

forsent Det är fÜrsent att VILJA

att vilja

hoppa av

hoppa av

Läs mer om Zoe och Digby i: Det är dags att inte freaka ut (Opal, 2015)

www.voxbyopal.se

Originalets titel: Trouble Makes a Comeback Originalförlag: Katy Dawson Books, New York © Stephanie Tromly, 2016 Översättning:Ylva Stålmarck Omslagsformgivning: Sanna Sporrong Printed by Bookwell, Finland 2017 ISBN: 978-91-8866-502-7 VOX by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal

Jag tror inte på lyckliga slut. Ingen över tretton med inter­netuppkoppling har någon anledning att tro på det där snacket. Men det här året i trean på high school hål­ ler allvarligt på att utmana cynismen som jag under flera år har odlat för att klara livhanken.

Faktum är att den här vårterminen är helt underbar.

Höstterminen var en enda rad av fiaskon, helt och hållet tack vare min vänskap med Philip Digby. Fast ärligt talat är jag inte ens säker på att Digby någonsin betraktade mig som sin vän. Medbrottsling, visst. Men sedan kysste han mig och då blev vi vadå? Mer än vänner? Något an­ nat än vänner? Jag hatar ordklyverier.

I vanliga fall skulle jag aldrig ha fallit för Digbys ima­ ge som hemlös hundvalp i regnet. Men jag var ny i stan, jag hade inga kompisar och jag var fortfarande ur balans efter mina föräldrars brutala skilsmässa. Och sedan fick jag veta att Digbys fyraåriga syster, Sally, hade rövats bort ur sin säng mitt i natten när han bara var sju, och för att göra den tragiska förlusten av Sally ännu värre trodde myndigheterna att det var antingen Digbys föräldrar el­ ler Digby själv som bar skulden. Ännu värre var att alla i hela River Heights var övertygade om att de var skyldiga, och därför hade folk vänt sig emot Digby och hans för­ äldrar. Familjen dukade under för pressen och splittrades.

Den hemlösa hundvalpen visade sig alltså vara orättvist behandlad. Jag hade inte kraft att stå emot.

5

Före Thanksgiving hade han sett till så att jag blev gripen av polisen, sedan kidnappad och sedan nästan sprängd i en explosion. På plussidan var att vi också hade upplöst en metatjackliga och hittat en försvunnen tjej.

Däremot hittade vi inte Digbys syster, så han stack från stan för att fortsätta leta efter henne.

Men först rörde han till det i huvudet på mig med den där kyssen. Och sedan – ingenting. Inte ett ljud från idioten på fem månader.

Under tiden hade alla hört att jag hade hängt med honom och att vi på något vis hade avslöjat en större knarkhärva. Folk i skolan var nyfikna och jag var tvungen att agera snabbt om jag skulle omvandla min ökändhet till vänskapsförhållanden som var något mer än den kris­ baserade kamratskap jag upplevt när jag drog omkring med Digby. Jag visste att min tid i rampljuset skulle bli kort, så jag kämpade mig förbi det Digbyformade hålet i min själ och gjorde en ansträngning.

Mina första försök att lära känna nya människor blev katastrofala. Men efter ett tag insåg jag att jag tråkade ut folk med detaljer, och när jag väl slutade prata så mycket och övergick till att ställa ledande frågor blev det bätt­ re. Och sedan, till slut, efter ett samtal i omklädnings­ rummet – om hur orättvist det var att vi måste gå i skolan ända till den 23 december – med Allie och Charlotte, två av de trevligaste tjejerna på idrotten, var jag en i gänget.

En inbjudan att äta lunch med dem blev till eyeliner­ undervisning på de fräscha toaletterna och helghäng i köpcentret. Till slut upptäckte jag att jag trivdes med det, och inte bara för att jag äntligen fick vara med. Jag hade faktiskt kul med Charlotte och Allie. De hade varit kompisar sedan förskolan, men jag märkte att de gjorde 6

sitt bästa för att jag inte skulle känna mig utanför. Och det funkade. Tillvaron började ljusna.

Allt flöt på bra, och efter jullovet fick jag dessutom min första riktige pojkvän: Austin Shaeffer. Det hände i köpcentret. Jag var med Allie och Charlotte när jag fick se en kille springa i full fart ut från Foot Locker. Jag hade inte tid – eller kanske inte tog mig tid – att tänka. Innan jag visste ordet av hade jag sparkat JULREA-skylten i vägen för honom.

Killen sprang på skylten med en (förvånansvärt) till­ fredsställande skräll. Digby skulle ha älskat att se de an­ ställda på Foot Locker omringa tjuven och plocka upp alla de fortfarande oöppnade förpackningarna med akti­ vitetsmätare ur hans fickor. För första gången på ett bra tag tillät jag mig att känna hur mycket jag saknade att vara med Digby. Jag blev så uppfylld av mina tankar att jag inte märkte att en av de anställda hade börjat prata med mig. ”Ursäkta, vad sa du?” sa jag. Och då såg jag att det var Austin Shaeffer. Jag hade inga lektioner med honom, men jag hade lagt märke till honom i skolan. Det var svårt att inte lägga märke till Austin. Han var snygg och vältränad och en av de få killarna som kunde vara rolig utan att vara taskig. Han påminde lite om Digbys kom­ pis Henry, fast det kanske var för att Austin var Henrys reservback i skolans fotbollslag. ”Det var du som sparkade fram skylten, va?” sa Austin.

Vid det här laget stod folk och klappade händerna.

Charlotte pekade på mig och skrek: ”Hon är vår kompis.

Det var vår kompis som gjorde det.” Allie satte sig på huk och tog en selfie med den skadade tjuven. ”Hur visste du att han snattade?” sa Austin.

7

Jag var nära att säga något om den konstiga bulan i killens jacka, och att han sprang som om han hade mer bråttom ut än om han bara varit försenad till bion, men jag såg in i Austins stora blå ögon och skärpte mig. Var normal, Zoe. Austen Shaeffer bryr sig inte om vad du vet om kroppsspråk. ”Ärligt talat …”, sa jag. ”Ska jag säga som det var?”

Austin lutade sig fram så att jag inte kunde undgå doften av hans aftershave. ”Ja?” ”Jag snubblade. Skylten typ … rullade iväg?” Jag för­ sökte att inte döma mig själv så hårt för fnisset jag rapade upp för att sälja in min lögn. ”Zoe Webster, eller hur?” sa Austin. ”Ja … och det är du som är Austin …” Och så helt plötsligt höll Austin Shaeffer min högra hand. Jag hade glömt att jag bar på en lattemugg, och i min ansträng­ ning att spela cool hade jag slappnat av så mycket i han­ den att kaffet börjat rinna ut ur pipen i locket. ”Se upp”, sa Austin. ”Och Zoe Webster, du räddade skinnet på mig. Jag skulle ha fått sparken om min avdel­ ning blev utsatt för snatteri igen.” Han pekade på min mugg. ”Du har antagligen fått tillräckligt med kaffe för idag, men vad sägs om i helgen?”

Allie och Charlotte fnissade när Austin skrev in mitt nummer i sin mobil. ”Vad gulligt … Austin Shaeffer rodnar”, sa Allie. ”Passa dig, Zoe, Austin får du problem med”, sa ­Charlotte. ”Mig får man inga problem med … lyssna inte på dem”, sa Austin.

När Austin hade gått pratade Allie, Charlotte och jag om honom i flera timmar. De gillade honom, jag gillade 8

dem, jag ville att de skulle gilla mig och Austin Shaf­ fer gillade tydligen mig, och när eftermiddagen var slut gillade jag honom mycket. Efter Austins och min första kaffedejt analyserade Allie, Charlotte och jag vartenda ögonblick jag tillbringat med honom. Att få vara med i den här fnittriga klubben för inbördes bekräftelse var minst lika kul som själva dejten.

Så nu har jag en pojkvän och jag har kompisar. Jag fick blommor på Alla hjärtans dag, jag blir inbjuden på pyjamaspartyn och jag hänger med hyggligt bra på socia­ la media. Visst finns det stunder då jag upplever mig som en främling i mitt eget liv, men för det mesta känns det bra att passa in. Äntligen, äntligen är jag normal.

Men det där håller på att braka samman. Digby slänt­ rade tillbaka in i River Heights för nio dagar sedan och därmed är mitt lyckliga slut kört. Nu i denna stund är jag på väg till årets största fest. Min pojkvän väntar där inne.

Han kommer troligen att börja som quarterback i höst, vilket innebär att jag är ihop med River Hights High Schools officielle drömprins. Jag har på mig kläder långt över min prisklass och åker i en flådig bil med ­Sloane Bloom, min före detta fiende som på något vis har för­ vandlats till min egen skruvade variant av Askungens goda fe. Här är jag alltså, på väg att göra entré på balen, och det enda jag bryr mig om är om Digby kommer att vara på festen. Förstår du vad jag menar? Ajöss med det lyckliga slutet.

Men som vanligt går jag händelserna i förväg. Jag måste berätta om de senaste nio dagarna.

9

ETT

”April är den grymmaste månaden”, sa mamma. ”Säg som det är, Zoe. Det var du som sa det till mig.”

Eftersom min mamma jobbade hemifrån på fre­ dagseftermiddagarna hade jag tänkt att jag skulle spara tid och be henne köra mig till jobbet i köpcentret. Ett ­misstag.

Mamma trampade gasen i botten, men bilen var ohjälpligt strandsatt. Hjulen på vänster sida stod på as­ falten, men på höger sida hängde de i luften ovanför den stora snövallen som mamma hade kört fast i. Jag mådde illa av att sitta snett med motorn verkningslöst malan­ de under mig. Dessutom stank bilen av cigaretterna som mamma inte trodde att någon visste att hon rökte under sin ensamma pendling till folkhögskolan där hon under­ visade i engelsk litteratur. ”Zoe sa åt mig att inte parkera i den här snövallen”, sa mamma till Austin, som satt i baksätet. ”Men den såg inte lika stor ut igår kväll.” ”Jag går och hämtar er snöskyffel”, sa Austin. ”Zoe, lägg undan de där fåniga sakerna”, sa mamma.

Hon tog en bunt av mina gloskort och fnös. ”Hur skulle 10

de här kunna hjälpa nån att bli en kompetent läsare eller skribent?” ”Ja ja, mamma. Jag vet. Det gör de inte. Men de kan hjälpa mig att lyckas på högskoleprovet nästa helg”, sa jag. ”Och jag är superstressad för det …”

Austin kom tillbaka med snöskyffeln och sa: ”Jag bör­ jar gräva nu, okej, miss Finn?”

Austin kallade fortfarande mamma för ”miss Finn”.

Mamma för sin del blev fortfarande blyg och kammade sig innan Austin skulle hälsa på. Faktum är att till och med jag fortfarande gjorde det. Där jag satt i mammas bil och såg på när Austin grävde fram oss ur snön, bara muskler och järnvilja, så tänkte jag att det antagligen var något bra att jag fortfarande blev nervös när Austin skul­ le komma och hälsa på.

Austin kastade en skyffel full med snö över axeln, skrek OOAH, ramlade omkull och försvann in under motorhuven. Mamma och jag hoppade ut.

Det var rena filmscenen: Austin på rygg, med sitt vackra ansikte bara några centimeter från det snurrande däcket. Vi drog fram honom, så förskräckta att vi inte ens märkte att vi hade stängt bildörrarna förrän vi hörde automatlåsen aktiveras. Där stod vår bil högt uppe på en snövall, med dörrarna låsta, nycklarna i och växeln i Drive-läge så att hjulen spann runt i luften. ”Nej!” Mamma kastade sig alldeles för sent mot mo­ torhuven. Bilen gungade under hennes tyngd. ”Se upp, miss Finn”, sa Austin. ”Stå inte framför bilen, mamma.” Till Austin sa jag: ”Snabbt, skotta tillbaka snön. Men inte under däcket!” ”Jag tror att det finns reservnycklar inne i huset”, sa mamma.

11

”Hämta dem. Men om du inte hittar dem snabbt, så ring räddningstjänsten”, sa jag. ”Eller en bärgningsbil.” ”Åh herregud, mitt liv är ett skämt!” Mamma sprang in i huset.

Austin återupptog skottandet fast åt andra hållet, medan jag sparkade tillbaka snön under bilen. Då såg jag i ögonvrån hur en lång, svartklädd gestalt slank förbi och försvann bakom en suv. Något med hans ryckiga gångstil påminde mig om någonting som gjorde mig överlycklig och sedan arg och sedan förvirrad.

Plötsligt var han där. Digby. Stod bredvid mig. Han verkade längre och mer bredaxlad än när han hade åkt härifrån, men det kan ha berott på hans tjocka parkas.

Han såg restrött ut och hade skäggstubb på hakan. Han slängde ner ryggsäcken i snön. Uppenbarligen hade han just kommit hit efter en lång resa. ”Tjena, Princeton”, sa Digby. ”Behöver du hjälp?”

Digby höll i en skruvmejsel och en lång antenn han hade tagit från suven han gick förbi. Han bände loss en glipa i gummikanten mellan passagerardörren och taket, matade in antennen och tryckte på ÖPPNA DÖRRAR-knappen på förarsidan. Han klev in och ­ stängde av motorn.

Jag klev också in, och först när vi var ensamma i bilen insåg jag att jag under de fem månader som gått sedan han försvann hade samlat på mig en massa arga, provo­ cerande saker att säga, men jag kunde inte riktigt be­ stämma mig för vilken jag skulle säga först. ”Är du tillbaka?” sa jag.

Digby slog ut med armarna. ”Gissa var jag har varit.

Eller förresten, strunt i det. Du skulle aldrig kunna gissa

12

det. I fängelset.” Han skrattade när mina ögonbryn sköt i höjden. ”Jag åkte till Fort Dix för att prata med Ezekiel.”

Ezekiel. Bara jag hörde knarklangarens namn åter­ upplevde jag skräcken från när han tryckte in Digby och mig i bakluckan på sin bil och sedan nästan sprängde oss i bitar i sitt misslyckade försök att lura sin boss.

Digby lutade sig närmare. ”Vi har sett helt fel på sa­ ken, Princeton. Sally blev inte tagen av något pervo … det är nånting helt annat. När jag äntligen fick Ezekiel att sätta upp mig på sin besökslista, så berättade han för mig om sin kompis – vi kan kalla honom Joe – som hade en crackkvart i centrum. Tydligen var det några män som hyrde Joes ställe en vecka – precis när Sally försvann. Joe såg dem bära in en liten flicka mitt i natten. Men när de stack … så låg det kvar en massa grejer där inne, typ pojkkläder och tevespel och sånt.” Digby gjorde en konstpaus. ”Minns du att Ezekiel sa att de hade tänkt ta mig?” ”Vilka är ’de’?” sa jag. ”Precis”, sa han. ”Vadå precis?” sa jag. ”Vilka är ’de’?” ”Ja, det har jag inte listat ut än”, sa Digby. ”Berättade Ezekiel nåt av värde? Typ hur de där män­ nen såg ut? Eller var crackkvarten ligger?” sa jag. ”Hans kompis Joe sa att männen hade fina kostymer och körde splitternya svarta suvar. Ezekiel fick aldrig adressen. Fina kostymer och svarta bilar låter som folk från regeringen, och du vet vad det lär betyda … min pappa”, sa Digby. ”Jag kan slå vad om att det hade nåt att göra med hans förra jobb på Perses Analytics.” ”Där Felix pappa jobbar?” sa jag. ”Jag tyckte att du sa att din pappa var alkoholist.”

13

”Supandet var mest en hobby för Joel Digbys del. Även alkoholister måste jobba för brödfödan, Princeton.” ”Var han vetenskapsman?” ”Flygingenjör”, sa Digby. ”Jag undrar vad han höll på med för projekt.” ”Men du kanske bara är paranoid. Eller också kanske din pappa spelade och hans bookmaker tog Sally för att kräva in en spelskuld? Eller också kanske Ezekiel är dum och jävlas med dig för att du satte honom i fängelse?” sa jag. ”De förklaringarna är så tråkiga”, sa Digby. ”Och är­ ligt talat, Ezekiel och jag började snacka och han är inte alls nån dålig människa …” ”Han sålde metatjack till småungar och låtsades vara med i en konstig sekt för att kunna göra det”, sa jag.

Digby drämde handen i ratten. ”Ah … Princetons gamla goda verklighetscheck. Jag hade glömt hur kul den är.” ”Hade du glömt? Är det därför jag inte har hört ett skit från dig på fem månader?” sa jag.

Digby såg uppriktigt förvånad ut. ”Jag har haft fullt upp …” Han pekade ut genom vindrutan på Austin, som fortfarande skottade snö. ”Du har också haft fullt upp.

Jag antar att han är …?” ”Ja. Vi dejtar … vi är ihop … han är min pojkvän …” ”Uppfattat”, sa Digby. ”Austin Shaeffer alltså? Har du lärt honom skilja på höger och vänster än?”

För flera månader sedan hade han kommit på Austin med att skriva H på höger hand och V på vänster hand inför fotbollsmatcherna. ”Det var en turgrej. Han började med det i knatte­ laget”, sa jag.

14

”Jag vill inte påstå att han är dum, men han skottar fortfarande, trots att motorn har varit avstängd i … hur länge? Två minuter?” Digby tutade, slog ut med händer­ na och ropade: ”Kom igen, vad är det frågan om? Ja. Mo­ torn är avstängd.”

Austin klev in i baksätet. ”Tjena … Det är du som är Digby, va?” ”Tjena, Austin.” Digby pekade på Austins sportbag och fotbollshjälmen i baksätet. ”Har du match senare el­ ler nåt?” ”Det där är mina gymgrejer”, sa Austin. ”Öh … vi spelar inte fotboll på vintern, kompis.”

Jag vred mig av obehag när jag hörde Austins nedlå­ tande tonfall. ”Vad jag har hört spelar du inte fotboll på hösten hel­ ler, kompis. Sitter du fortfarande på bänken och ber till gud att Henry ska bli skadad?” sa Digby. ”Lägg av, Digby”, sa jag, ”det där …” ”Jag är quarterbackreserv. Jag spelar en massa. Det skulle du veta om du kunde nåt om fotboll”, sa Austin. ”Där satte du allt dit mig, din sportfåne”, sa Digby. ”Jag sitter uppe på nätterna och oroar mig för allt jag inte vet om fotboll.” ”Dags att chilla lite?” sa jag. ”Digby, kan vi prata sena­ re? Austin och jag skulle just åka till köpcentret.” ”Eftermiddagsdejt i köpcentret?” sa Digby. ”Nej, vi ska jobba”, sa jag. ”Och sen ska jag till Vår­ yran.” ”Våryran? Är det idag? Vänta förresten – jobba?” sa Digby. ”Menar du att din täta pappa verkligen slutade skicka pengar till dig?” ”Pappa står vid sitt ord”, sa jag.

15

”Så du använde dig inte av hemligheten jag berättade för dig om honom?” sa Digby. ”Det var bra info jag gav dig.” ”Du menar det där att du visste att han gömde peng­ ar för mamma? Nej”, sa jag. ”Utpressning faller sig inte lika naturligt för mig som för dig. Jag kan inte plötsligt tvinga nån på pengar.” ”Det är utpressning light”, sa Digby. ”Jag jobbar hellre”, sa jag. ”Vad är det för fel med att jobba?” sa Austin. ”Vänta förresten … det här är inte din mammas bil.”

Digby krokade fast fingrarna i pistolhållaren som var fastskruvad i instrumentbrädan. Han hittade en urkopp­ lad polissiren under sitt säte. ”Är det här … inspektör Coopers tjänstebil?” Han funderade lite. ”Så de är fort­ farande ihop? Din mamma har ett fast förhållande med snuten som grep dig? Princeton, ditt liv är intressant.” ”Han flyttade in för tre månader sedan”, sa jag. ”Wow … och wow igen. Så de trivs så pass bra ihop?

Snabbt jobbat av Liza.” Digby dök ner tvärs över mig och rotade under mitt säte. ”Hallå där. Jag gillar inte att du har ansiktet i knäet på min tjej”, sa Austin.

Det hördes ett ljudligt ritsch från ett kardborreband och Digbys hand dök upp med ett ammunitionsmagasin som Cooper förvarade under sätet. ”Kolla, jag undrar om pistolerna också ligger här någonstans.” ”Du kanske borde lägga tillbaka det där”, sa jag. ”Babe, jag kommer för sent”, sa Austin. ”Vi borde ta bussen.” ”Vid närmare eftertanke har jag också ärenden i köp­ centret”, sa Digby. ”Jag hänger med.”

16

”Bra”, sa Austin. ”Bra”, sa Digby. ”Toppen”, sa Austin. ”Toppen”, sa Digby. Han hade den där dödligt uttrå­ kade minen som betydde att man måste se upp, och jag önskade att Austin hade vett att frukta den lika mycket som jag. ”Underbart”, sa jag. ”Bäst jag säger till mamma att vi inte stannar och väntar på bärgningsbilen.”

[- - -]

17

ARTON

När jag vaknade låg jag i en säng på akuten med en syr­ gasmask på mig. Jag vände på huvudet och såg Digby i sängen bredvid, där han grälade med en sjuksköterska om att han inte behövde sin mask längre. Det kändes som om huvudet var fullt av helium, och allt var suddigt i konturerna.

Stella Holloway kom in i rummet och sa: ”Jaha, där står jag alltså, när ni båda kommer intraskande mitt i spaningen, följda av ett par biffiga gangstertyper som började sätta eld på huset. Med tanke på vår bakgrund borde jag väl inte bli förvånad längre, men jag ville ändå fråga …” Hon satte sig bredvid mig. ”Vad i helvete syss­ lade ni med?” ”Hur är det med Mary?” Det var knappt jag vågade fråga. ”Hon har blivit inlagd, men hon klarar sig”, sa Hollo­ way. ”Fast jag kommer ändå att gripa henne för olaga tillverkning.” ”Zoe?” Mamma kom in i rummet med vår läkare.

Hennes oro ersattes genast av ilska när hon såg Hol­ loway sitta lutad över mig på sängen.

176

Mamma och Holloway hälsade stelt på varandra och iakttog varandra medan läkaren skrev ut oss och förkla­ rade hur den lätta rökförgiftningen skulle påverka oss de närmaste dagarna. ”Kan jag få prata med Zoe och Digby?” sa Holloway. ”Tänker du gripa dem?” sa mamma.

Holloway såg förvånad ut. ”Nej, självklart inte. Vad jag kan se så är de offer …” ”Jag förstår inte. Jag trodde inte att du jobbade på po­ lisen längre”, sa mamma. ”Jag är inspektör hos distriktsåklagaren i New York County nu”, sa Holloway. ”Och jag behöver verkligen fråga dem …” ”Jaha, men de är uppenbarligen inte i form för det”, sa mamma. ”Du kanske kan be Mike göra det senare.”

Jag tyckte att mammas fientlighet var konstig, men när Holloway hörde Mikes namn blev hon så generad att det kändes som en bekräftelse på någon längre historia som ingen hade berättat för mig. I sängen bredvid höjde Digby på ögonbrynen, satte tillbaka syrgasmasken över ansiktet och sjönk ner på kudden igen.

Mamma låtsades knappt om vare sig Digby eller mig på vägen hem i bilen. Det var spänt, men den besvärade stämningen som strålade ut från mamma överträffades med hästlängder när jag såg pappa rusa ut genom vår ytterdörr. Jag antar att mamma inte heller hade vetat att han skulle komma, för hon stönade och sa: ”Åh herre­ gud …” ”Åh, nej.” Jag klev ur bilen, och som vanligt kände jag mig både skuldmedveten och trotsig så fort jag mötte min pappas blick. ”Pappa? Vad gör du här?” ”Tjena, Dick”, sa Digby. ”Det var länge sen …”

177

”Håll tyst och stick härifrån.” Pappa pekade på Digby. ”Du bor inte här längre. Gå och packa dina grejer.” Pap­ pa pekade på mig. ”Du. In.” ”Okej, okej … vi kanske borde lugna ner oss allihop”, sa mamma. ”Du kan inte kasta ut honom”, sa jag. ”Vart ska han ta vägen?” ”Det finns säkert härbärgen nere i centrum.” Pappa tog ett par hundradollarssedlar ur plånboken och höll upp dem framför ansiktet på Digby.

Digby såg förbi pengarna och sa: ”Zoe, klarar du dig här?” ”Det där var i grövsta laget för att komma från dig.

Det här är andra gången du har fått in henne på sjukhus.”

Pappa viftade med sedlarna ännu närmare Digbys ansik­ te. ”Ta de här och håll dig borta från henne.” När Digby inte ville ta emot sedlarna kastade pappa dem på honom.

Ingen av dem tog blicken från den andre, och sedlarna fladdrade ner och fastnade på garageplanen. ”Det här är ju löjligt”, sa jag.

Digby tänkte inte ge sig, så för att få slut på dödlä­ get sa mamma: ”Hörni, om ni ska slå på varandra så gör det nu, för jag börjar bli hungrig.” Hon väntade en lång stund och sa sedan: ”Tänkte väl det.” Hon gick in i huset och till slut följde vi alla med henne. ”Jag går och packar”, sa Digby och gick uppför trap­ pan.

Jag tänkte gå och sätta mig i vardagsrummet, men då sa pappa: ”Sätt dig”, så i stället gick jag ut i köket och satte en brödskiva i brödrosten. Han följde efter mig dit, medan han gnuggade sig i ögonen för att demonstrera hur trött jag hade gjort honom.

178

”Det är tre dagar före högskoleprovet”, sa pappa, ”och nu är du igång igen och förstör din framtid …” ”För det första räddade vi livet på en kvinna idag. Om vi inte hade varit där skulle hon ha dött i den där eld­ svådan …” ”Vad gjorde ni där överhuvudtaget? Och skolkar du från skolan nu igen?” sa han. ”De ringde från skolan i morse”, sa mamma. ”Jag är allvarligt oroad över ditt slappa förhållande till din framtid”, sa pappa. ”Du har ingen aning om hur mycket jag har pluggat”, sa jag. ”Du har inte pluggat”, sa pappa. ”Din mamma sa att du har varit ute varje dag.”

Jag visste att jag praktiskt taget höll på att sälja mig, men jag sa: ”Jag har gjort klart alla övningsprov jag köpte och jag har gjort ungefär hundra stycken online. Jag har förberett mig i flera månader. Jag är redo.”

Pappa fnös. ”Redo? Jag tvivlar på att du är redo för ett framstående college.”

Den käftsmällen tjänade utmärkt som påminnelse om varför man aldrig ska förhandla med terrorister. ”Vad gör du här, förresten?” sa jag. ”Hade du inte kunnat skrika åt mig i telefon?” ”Trevligt att du frågade”, sa pappa och gick ut ur rum­ met.

Så fort vi blivit ensamma frågade jag mamma: ”Bad du honom komma hit?” ”Jag nämnde bara att du hade varit ute mycket den senaste tiden. Jag bjöd inte in honom”, sa mamma. ”För­ låt.” ”Var är Mike?” sa jag.

179

”På gymmet. Jag hoppas att din pappa är borta innan Mike kommer tillbaka”, sa mamma. ”Mamma, varför viskar du? Det här är ditt hus”, sa jag.

Pappa kom in i rummet med en tvättpåse i bomull. ”Vad är det där?” sa jag. ”Det här” – pappa vände upp och ner på påsen så att en massa sedelbuntar tumlade ut – ”är tvåhundrasjuttio­ femtusen dollar. Det är så här fyra år på Princeton ser ut. I själva verket är det vad det kostade för några år sen.

Det kommer antagligen att vara över trehundra när du väl börjar, men jag ville inte överdriva.”

Jag la märke till att pappa i sina försök att inte över­ driva hade understrukit sitt uttalande genom att använda tjugodollarsedlar i stället för hundradollarsedlar. Jag gis­ sar att jag inte var tillräckligt imponerad, för han började spalta upp det. ”Fyrtiotvåtusen för undervisning, artontusen för mat och husrum, collegeavgifter, studenthälsovård, böcker, underhåll, resor …” Pappa satte sig bredvid mig. ”Vet du, Zoe, jag ville inte oroa dig kvällen före den viktigaste examen du kommer att göra innan det blir dags antag­ ningsprovet till juristutbildningen …” ”Tack så mycket pappa, nu blev jag inte orolig alls”, sa jag. ”Hör här”, sa pappa. ”Du är ung. Det är svårt att tänka på framtiden, eftersom det är så kul i nuet.” Han slog ut med armarna och himlade med ögonen. ”Lalalala … livet är bara en dröm …” ”Vad pratar du om?” sa jag. ”Jag tänker på framtiden hela tiden …” ”Men du måste vakna, Zoe.” ”Jag är vaken.”

180

”Vakna!” sa pappa. ”Ja”, sa jag, ”jag säger ju …” ”Vakna!” Sedan slog han högt ihop händerna rakt i ansiktet på mig. ”För det här är ditt liv.” ”Nej, det är det inte.” ”Ursäkta?” ”Det är inte mitt liv. Princeton var ditt liv. Antag­ ningsprovet till juristutbildningen var ditt liv. Du vet ingenting om mitt liv”, sa jag. ”Du menar att springa omkring med killar?” sa pappa. ”Är det vad ditt liv handlar om?” ”Är det inte bättre att jag rasar av mig nu, än att jag har en affär på jobbet som förstör mitt äktenskap sena­ re?” sa jag.

Pappa tittade på mamma och sa: ”Tillåter du att hon pratar så här med dig?” ”Hon har inte fel, Richard”, sa mamma. ”Vad är det du säger, Liza? Skickade du eller skickade du inte nyss ett sms om att du var orolig …” Pappa höjde rösten för att härma henne och flaxade med händerna. ”Åååh, Richard, Zoe har inte kommit hem än och hon svarar inte på mina sms. Åååh, Richard, nu är hon med den där kriminella killen igen och jag har inte sett henne öppna en bok på hela veckan.” ”Skulle det där vara mamma?” sa jag. ”Eller är den där slitna, fega förolämpningen riktad mot alla kvinnor?” sa mamma. ”Åh, för guds skull, gör inte det här till ännu en av dina feministiska tirader …”, sa pappa.

Grälet var igång. Nu när mitt uppdrag var slutfört tog jag den rostade mackan och kaffekoppen och gick in i vardagsrummet, just som Cooper klev in genom dörren.

181

.

JAG TROR INTE PA LYCKLIGA SLUT. Ingen över tretton med internetuppkoppling har någon anledning att tro på det där snacket. Fast faktum är att den här vårterminen är helt underbar. Jag har en pojkvän och jag har kompisar. Äntligen är jag normal.

Men så släntrade Digby tillbaka in i River Heights för nio dagar sedan och därmed är mitt lyckliga slut kört. Nu i denna stund är jag på väg till årets största fest och det enda jag bryr mig om är om han kommer att vara där. Förstår du vad jag menar? Ajöss med det lyckliga slutet.

Men som vanligt går jag händelserna i förväg. Jag måste berätta om de senaste nio dagarna.