9789188665010

Av Ursula Poznanski på Opal: Erebos Saeculum Sveket Sammansvärjningen Slutet

www.voxbyopal.se Titeln på den tyska originalutgåvan: Layers © 2015 Loewe Verlag GmbH, Bindlach Omslag: Franziska Trotzer Omslagsfoto: © iStockphoto.com/Rike_ / David M. Schrader/Shutterstock.com Översättning: Sofia Lindelöf Printed by Jelgavas Litografia, Latvia 2017 ISBN: 978-91-8866-501-0 Vox by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal.

Kapitel 1

Han halvsov fortfarande, ändå kände han tydligt att luftdraget som rörde vid hans ansikte inte var vinden. För varmt, för illaluktande.

Andedräkt.

Dorian jagade bort de sista drömbilderna, lade sig på sidan och öppnade ögonen. Innan han hann urskilja vem som stod lutad över honom kände han hur en hand högg tag i hans hår. ”Hit med ryggsäcken.”

Det var Emil. Helvete. Som egentligen hade sitt revir vid de gamla telefonkioskerna, på den varmaste platsen i hela tunnel­ bane­gången. Dorian hade medvetet undvikit den hörnan och lagt sig i nischen mellan bageriet och rulltrappan, men tyvärr hade Emil hittat honom i alla fall. ”Jag har nästan inget i ryggsäcken. Bara en flaska vatten och en tröja. Absolut inga pengar.”

Emil drog bort ryggsäcken under Dorians nacke så hastigt att huvudet nästan slog i den hårda asfalten. ”Det vill jag se själv.”

Han slet upp tröjan och slängde den åt sidan med en vårdslös rörelse. Det kunde man ha gissat, hans ölmage skulle omöjligt få plats i den. Strax därpå rullade den halvfulla plastflaskan över golvet och Emil vände på ryggsäcken. Några småmynt ramlade ur, en mössa och Dorians fickkniv. ”Aha!” Med ett flin stoppade Emil på sig kniven och med andra handen tog han Dorian i kragen. ”Töm byxfickorna.” ”Aldrig i livet.” Nu var Dorian klarvaken och han tänkte inte finna sig i att bli av med sin fickkniv. Det var det enda verktyg 3

han ägde och det hade en konservöppnare som han var beroende av. ”Ge tillbaka min kniv så ska jag fixa dricka åt dig i kväll.” Det borde gå hem hos Emil. Så fort han öppnade munnen kände man fortfarande lukten av rödvinet han måste ha hällt i sig igår.

Rödvin, lök och oborstade tänder.

Men Emil skrattade och skakade på huvudet så att hans flottiga, halvlånga hårtestar flög. ”Det kan du glömma.” Han drog upp Dorian, grävde med handen i hans vänstra bakficka och fick upp en skrynklig femeurosedel. ”Jaså? Inga pengar, va?” Han gav Dorian en knuff i bröstet så att han vacklade in i närmaste vägg.

Men nu var han vaken och ilskan över den här flottiga, stinkande skitstöveln som hade överrumplat honom i sömnen kokade i honom. Han fick anstränga sig allt vad han kunde för att det inte skulle märkas på honom. Utan att titta på Emil stoppade han tillbaka filten och vattenflaskan i ryggsäcken och satte på sig den. Sedan ställde han sig hotfullt framför sin motståndare. Vid det här laget hade två av Emils vänner kommit fram till dem och betraktade skådespelet med ett flin på läpparna. Strunt samma, tänkte Dorian. ”Jag vill ha tillbaka min kniv. Och mina pengar.”

För ett ögonblick såg Emil förbluffad ut, sedan skrattade han och slog sig på låren. ”Det är nog bättre att du drar illa kvickt, din lilla skit, innan jag tar resten av dina prylar också och lämnar dig i bara kalsing…”

Längre hann han inte. Med ett språng hade Dorian kastat sig över honom så att han tappade balansen och föll. Han satte knät mot bröstet på honom och lade hela sin vikt på det.

Det gjorde ont, det visste han av egen erfarenhet. ”Är du …” Emil kippade efter luft men fick inte fram ett ord till. Han protesterade inte när Dorian tog tillbaka kniven och femeurosedeln. Emil hade mer pengar i fickorna, men dem rörde 4

inte Dorian. Hittills hade han klarat sig utan att stjäla. Han hade inga planer på att börja med det idag.

I bakgrunden hördes skratt. Emils vänner hade tydligen ingen tanke på att skynda fram och hjälpa sin kompis. ”Det här ska du få ångra”, stönade Emil så snart han fick luft igen. ”Du kan inte ana hur mycket du kommer att få ångra det här.”

Bara tanken på att Dorian hade rört vid Emil gjorde honom plötsligt så fruktansvärt äcklad att han nästan fick rysningar.

Han svarade inte, i stället sprang han mot tunnelbaneutgången, angelägen om att få byta det glåmiga skenet från lysrören mot det första gryningsljuset.

Dagens tredje mataffär. Dorian gick runt den utan brådska, med händerna djupt nere i byxfickorna. En bitande vind svepte runt hörnet. Ingen tvekan om att det blev kallare för varje dag nu, han måste verkligen få tag på en ordentlig jacka.

Där var soptunnorna. Innan han öppnade den första slängde han en blick över axeln. Inga åskådare.

Men tyvärr ingen jaktlycka heller. Stanken som slog emot honom från tunnan var vedervärdig. Han lät locket slå igen och fortsatte till nästa soptunna.

Frukt. Övermogna bananer och stötskadade äpplen. Han tog upp de som såg finast ut och stoppade ner dem i ryggsäcken.

Som vid närmare betraktande borde tvättas snart igen. Att hålla sig hel och ren hade Dorian gjort till sin viktigaste regel – om man nu levde på gatan skulle det i alla fall inte synas på en, tyckte han. Så länge folk tog honom för en vanlig tonåring skulle ingen börja bråka med honom.

Och han skulle aldrig bli utkastad.

Han släntrade fram mot mataffärens glasdörrar, tätt efter en kvinna och hennes kinkiga barn, som förgäves försökte slita sig 5

loss från hennes hand. Hans mål var delikatessdisken. Närmare bestämt tallrikarna med gratis smakprov.

En ny sorts salami, i rullar genomborrade med en tandpetare, och tärningarna med goudaost några steg därifrån. Dorian tog aldrig mer än två eller tre stycken, att inte väcka uppmärksamhet var en grundregel. Framför allt inte negativ sådan. Ändå blev han tilltalad av en av expediterna bakom disken. ”Visst var det gott? Får det lov att vara en bit?”

Han skakade på huvudet. ”Nej tack. Men jag ska tipsa min mamma.” Klistra på ett vinnande leende. Min döda mamma.

Expediten log tillbaka och skar en skiva av skinkan som redan låg i skärmaskinen och räckte den till honom över disken. ”Smaka på den här, det är rosmarin i. Den kanske också kunde vara något för din mamma.”

Dorian smakade, lyfte uppskattande på ögonbrynen och sa hej då.

De närmaste veckorna gjorde han nog bäst i att undvika den här affären – han ville inte riskera att bli igenkänd någonstans.

Han ville inte att de skulle ställa några frågor. Eller att någon skulle börja undra över den där tonåringen som bara drev runt i affären utan att någonsin köpa något.

Idag hade han i alla fall så han klarade sig. Frukt, tre gamla bullar, en bucklig konservburk med gulasch. Som han skulle behöva äta kall, men strunt samma.

Klockan var bara lite över tio. Dorian började gå mot stadsparken, det skulle ta honom ungefär en halvtimme dit. En halvtimme när han åtminstone hade något att göra. Han skulle sätta sig på sin favoritplats vid ankdammen och sedan …

Sedan skulle dagen bli lång. Som alla dagar han tillbringade på gatan. Utan mål, utan någon han kände. Alla klagade över att de hade för lite tid, men det var mycket värre att nästan drunkna i ett överflöd av tid. Det visste Dorian nu. Tid som man inte kunde använda till något kändes oändlig.

6

Det hade varit lättare om han haft ett mål att arbeta mot.

Men det enda han verkligen ville var att aldrig mer träffa sin pappa. Om han lyckades med det var det alltid något. Allt annat kändes ouppnåeligt just nu. Studentexamen, tak över huvudet – då hade han behövt åka hem igen. Och han skulle hellre dränka sig i ankdammen än åka hem.

Parkbänken vid den gamla kastanjen var ledig och solvarm.

Dorian satte sig på den och slöt ögonen.

Tanken på att behöva tillbringa även den kommande natten i Emils närhet var allt annat än lockande. Men sovställena på de andra tunnelbanestationerna var mycket mer oskyddade. Och sällskapet var ännu värre: pundare och diverse ligister. Jämfört med dem var Emil en hygglig prick, han var inte typen som skulle sticka en butterflykniv i magen på någon.

Eller var det dags att sova på natthärbärget igen? Tanken var lockande: att äntligen få duscha i stället för att bara blaska av sig i handfatet på någon offentlig toalett. Men där fick man inte övernatta mer än fem gånger i månaden och Dorian tyckte att det var betydligt smartare att spara de tillfällena till nätter när det regnade och blåste.

Kanske var det också dags att byta stad. Någon biljett hade han visserligen inte råd med och tigga skulle han bara göra i yttersta nödfall – men lifta?

Han gned sig i ansiktet med båda händerna tills huden kändes varm. Nej. Vad han behövde var inte en ny stad utan ett nytt mål. Lite perspektiv. Han var bara sjutton och på god väg att starta en karriär som hemlös. Han som haft planer på att bli advokat. Han hade ju haft bra betyg för helvete, och under normala omständigheter hade han aldrig hoppat av gymnasiet.

Fanns det möjlighet att gå i skolan utan att ha någon fast adress?

Kanske. Men inte utan pengar, om inte annat till böcker, skrivhäften och pennor. Han skulle bli tvungen att söka hjälp.

7

Från staten eller någon välgörenhetsorganisation. Från vem som helst, huvudsaken var att det inte var hans pappa.

Han måste i alla fall ha anmält Dorian som saknad kort efter att han försvann, för en socialarbetare på natthärbärget hade känt igen Dorian och erbjudit sig att hjälpa honom hem. Efter att Dorian hade tackat nej flera gånger hade de lämnat honom ifred.

Dorian blev kvar i parken mer än fem timmar. Fiskade upp tidningar ur papperskorgarna och läste dem från första till sista sidan. Önskade intensivt att han skulle få läsa en bok någon gång igen, vilken som helst. Men böcker var det ingen som slängde.

Först när ett tjockt lager ljusgrå moln skymde solen och en kylig vind krusade vattnet i ankdammen gick Dorian därifrån.

Om det började regna trots allt skulle han sova på natthärbärget, bestämde han.

Till dess gick han runt mellan klädcontainrarna i området.

Inkastluckorna gjorde det omöjligt att komma åt innehållet, men när containrarna var överfulla ställde de flesta sina klädkassar på marken hellre än att ta med dem hem igen. Och ju fortare Dorian fick tag i en vinterjacka, desto bättre.

Men han hade ingen tur med letandet. Bara vid en av contain­ rarna stod två hopknutna soppåsar, båda fulla med sparkbyxor och rosa små klänningar i småbarnsstorlekar. Inget han hade någon som helst användning för.

Dorian drev runt på gågatan när mörkret föll, väntade på ögonblicket då gatlyktorna tändes. Snart skulle vädret bli mer höstlikt, blåsigare, kallare. Vad han skulle göra när den första snön kom kunde han överhuvudtaget inte föreställa sig. Han tittade ner på sina gymnastikskor. Det var dags att hitta en lösning.

Vädret var fortfarande torrt och Dorian suckade inombords när han gav upp den behagliga tanken på att övernatta på natthärbärget. Kanske imorgon. I natt skulle han hålla sig till samma tunnelbanestation som igår, men leta upp en annan plats. Några 8

gånger hade han sovit nära utgången som vette mot parken – där var det visserligen dragigt, men å andra sidan höll sig typer som Emil oftast på avstånd.

Dorian väntade tills klockan var nästan elva – så dags hade folkströmmen i gångtunnlarna oftast avtagit, åtminstone en vanlig vardag som idag.

Inte länge till, sa han till sig själv när han inspekterade marken i jakt på tuggummirester och värre saker. Det här kunde knappast kallas en nisch, men när han sov skulle han ha en vägg bakom ryggen och två pelare framför sig som nödtorftigt skydd mot blickar.

Och nattvinden som sällskap. Redan nu blåste den in torra löv från parken i gångtunneln. Dorian satte på sig extratröjan och virade in sig i filten. Fickkniven behöll han i handen den här gången, för säkerhets skull.

Med vattenflaskan som enda innehåll var ryggsäcken inte mycket till kudde, men det spelade ingen roll. Några timmar skulle Dorian kunna sova, dödstrött som han var.

Han slöt ögonen, koncentrerade sig på ljuden som fyllde de underjordiska gångarna. Klapprande steg. Hasande steg. Skratt där mans- och kvinnoröster blandades. Surret från ventilationen … och hela tiden vinden.

Dorian hade inte märkt att han hade somnat, men han kände tydligt att det var något som väckte honom. Dels var det huvudvärk, som gick från ena tinningen till den andra. Dels var det något som rörde vid hans haka.

Nej, inte rörde. Marken blev våt. Hade det börjat regna i alla fall?

Yrvaken trevade han med handen över ansiktet, ville torka bort vattnet. Men det var inte vatten.

För varmt.

För klibbigt.

9

Och lukten …

Hans ögon öppnades sakta, som om de gjorde det mot hans vilja. Han såg något rött rinna åt hans håll i det glåmiga skenet från lysrören.

Dorians kropp reagerade innan han själv riktigt hade insett att det var blod som sipprade mot honom. Han ryckte till, vilket fördubblade huvudvärken, och satte sig upp med bultande hjärta.

Blod. Och bakom det en skugga, en kropp, som låg hopkurad på marken knappt två steg från Dorian.

Emil? Var det Emil?

Det var i alla fall hans fula mönstrade kofta, och det var hans halvlånga gråbruna hår som vinden lekte i.

Stressad, nästan panikslagen, drog Dorian ärmen över ansiktet där det … hade blivit vått. Hela hans kropp skrek efter att sticka därifrån, bara dra, snabbt, men så fort han reste sig blev han så yr att han var tvungen att ta stöd mot närmaste pelare.

Den som hade gjort det här mot Emil, vem det än var, kunde ju faktiskt vara kvar i närheten. Kanske alldeles runt hörnet, vid rulltrappan.

Marken gungade, genom suset i Dorians öron hörde han något som liknade en röst, men han noterade den knappt, för han hade fått syn på något som tog hela hans uppmärksamhet i anspråk. Den låg där mitt i den röda sörjan och såg skrämmande välbekant ut.

Hans fickkniv, med utfällt knivblad.

Men … det var helt obegripligt! Dorian försökte pressa undan det växande illamåendet. Han kunde inte få ihop vad som kunde ha hänt. Han hade sovit, djupt och lugnt.

Ja, med kniven i handen.

Sakta, och utan att riktigt vilja det, gick han fram mot Emil, som låg med ansiktet mot marken framför honom. Kanske an10

dades han fortfarande. Då skulle Dorian hämta hjälp så fort han kunde.

Så snart han kunde.

Hans huvud bultade av smärta i takt med hans rusande hjärtslag.

Allt blod verkade komma från ett sår på halsen, men för att veta säkert hade Dorian varit tvungen att vända på Emil. Bara tanken på det fick hans strupe att snöras ihop.

Nej, han skulle gå till närmaste polisstation, eller i värsta fall krypa. Hur som helst … borde han ta upp sin fickkniv ur blodpölen. Och slänga den någonstans.

Men han kände sig som förstenad. Kunde inte röra sig även om han försökte – som i en sådan där dröm när kroppen plötsligt inte lyder längre.

Då föll plötsligt en lång mörk skugga över Emil och blodpölen. Äntligen reagerade Dorians kropp, han lyckades vrida på huvudet, förväntade sig att se antingen förövaren eller någon från polisen. Det hade varit bättre, tänkte han, mycket bättre, att larma polisen själv än att bli ertappad så här …

Men bakom honom stod ingen polis utan en ung man med mörkt hår, som höll händerna för munnen och stirrade på Emil med uppspärrade ögon.

Sista chansen, tänkte Dorian. Rusa härifrån, snabbt, och hoppas att killen inte hann se ditt ansikte. Men än en gång ville inte kroppen samarbeta. Efter två steg fick Dorian sätta händerna på knäna för att inte svimma. ”Det var nödvärn.” Mannen darrade på rösten, men inte alltför mycket. ”Jag såg hur han attackerade dig förut och jag sprang för att hämta hjälp, men jag hittade ingen och jag har glömt min mobil i bilen …” Han drog handen genom håret och lät blicken sakta vandra från Emil till Dorian. ”Jag såg i och för sig inte hur det gick till, men det var garanterat nödvärn”, upprepade han.

11

”Nej.” Dorian gjorde en ansats till att skaka på huvudet, men så fort han rörde på det började ögonen nästan tåras av smärta. ”Jag har inte gjort något. Bara sovit, och när jag vaknade …”

Främlingen log förstående. ”Tar du droger?” ”Jag? Nej! Det har jag aldrig gjort.” ”Men du dricker?” ”Inte det heller.” Vad var det frågan om? Självklart: Mannen försökte dra in honom i ett samtal tills polisen kom i alla fall.

Dorian backade tre steg. Nu skulle han springa sin väg även om hans huvud exploderade, men mannens sätt att lyfta handen fick honom att hejda sig igen. ”Vänta”, sa han tyst. ”Jag kanske kan hjälpa dig. Jag är ju inte här av en slump, jag jobbar för en organisation som plockar upp unga hemlösa från gatan och …”

Världen flöt ihop framför Dorians ögon, han kände hur knäna vek sig och i nästa stund hur någon tog honom under armarna. ”Han har förmodligen slagit dig i huvudet, kan det stämma?

Mår du illa? I så fall har du nog fått hjärnskakning.”

Det lät rimligt. Men Dorian mindes inget bråk. Han hade bara lagt sig och somnat i den här nischen. Det var han säker på, helt säker. ”Så du vill hjälpa mig?” fick han mödosamt fram. ”Skydda mig?” De senaste månaderna hade misstänksamhet blivit en av hans mest framträdande egenskaper. Varför stod den här typen kvar hos honom? Alla andra förbipasserande skulle ha skyndat iväg för längesen för att anmäla ett mord.

Men om mannen verkligen var någon sorts socialarbetare skulle han snarare försöka få Dorian att överlämna sig frivilligt.

Jag skulle göra det om jag visste att det verkligen var jag. ”Du behöver inte lita på mig”, sa främlingen med fullständigt allvarlig min. ”Men jag kan erbjuda mig att ta hand om dig. I vår organisation vet nästan alla hur det är att tvingas leva på gatan.

Många har ett tydligt minne av nätter när de plötsligt fick en 12

kniv eller en vass glasbit upptryckt mot halsen. Tills de lämnade ifrån sig allt som de mödosamt tiggt ihop.”

Huvudvärken gjorde det oerhört svårt att tänka. ”Men jag kan ju inte bara gå härifrån”, viskade Dorian, ”och låta Emil ligga här. Han kanske …” ”Han kanske fortfarande lever, menar du?” Den unge mannen suckade djupt. ”Det är nog ingen idé att inbilla sig något, är jag rädd. Titta hur mycket blod som har runnit här. Jag kan gärna följa med dig till polisen, men då kanske du först skulle försöka minnas vad som hände.” Han tittade åt sidan. ”Annars ligger du nog rätt risigt till. Även i rätten.”

Deras samtal avbröts av ett ljud. Hittills hade gångtunneln varit folktom, men nu hördes steg en bit bort, som ekade mot väggarna. Och kom närmare.

Dorian fattade sitt beslut. Han övervann smärtorna och äcklet, böjde sig ner – nu var det nära att det svartnade för ögonen igen – och tog upp fickkniven ur blodpölen med fingertopparna. ”Okej. Jag följer med dig. Till polisen eller vart som helst. Men kan du berätta vad du heter först?”

Nu log mannen så hjärtligt att det bildades rynkor i ögon­ vrårna. ”Gärna. Jag heter Nicolas Korte, men på Bornheims ­residens kallar alla mig Nico.”

13

Kapitel 2

De styrde stegen mot en exklusiv mörk skåpbil som var parkerad i kanten av en park. När de kom närmare klev en storväxt man ut och öppnade bakdörren. ”Det är bäst att du sätter dig där bak”, sa Nico och vände sig till Dorian. ”För säkerhets skull, om du förstår?”

Självklart förstod han. När som helst skulle det vimla av poliser här och så snart Emils kompisar vaknade ur ruset skulle de garanterat minnas vad som hänt natten innan. När Dorian tog tillbaka sin fickkniv. Åh, vad han önskade att han inte hade gjort det.

Bakdörrarna slogs igen och stängde ute allt ljus, lämnade honom i kompakt mörker. Sedan startade motorn.

Panik. Bara för ett ögonblick, men så stark att Dorian inte fick luft och var väldigt nära att kräkas. Han hade bara överlämnat sig till denna Nicolas Korte, utan att känna honom, utan att veta vad han egentligen hade för avsikter. Kanske åkte de just nu till en avlägsen plats där man om några dagar eller veckor skulle hitta Dorians döda kropp …

Men vad skulle den här mannen få ut av det? Om han nu inte var en galen mördare som gillade att döda tonåringar.

Bilder ur skräckfilmer som Dorian brukat titta på förr dök upp i hans huvud. Han skakade av sig dem. Nej, det var bara fantasier, sådant hände inte i verkligheten.

Dessutom hade han kvar sin fickkniv, som han fortfarande höll mellan tummen och pekfingret utan att han varit helt medveten om det.

14

Han hejdade impulsen att bara släppa den, trots att han var så äcklad att han nästan skakade. Men så dum att han slängde bort sitt enda vapen var han inte.

Resan varade länge och Dorian hade gott om tid att grubbla över vad som kunde ha hänt.

Hade han gått i sömnen och dödat Emil under tiden? Eller hade han gjort det medvetet och sedan förträngt det? Kunde Nicos teori stämma, att ett slag mot huvudet hade fått honom att tappa minnet av vad som hänt?

Alla de här hypoteserna kändes fel. Då var det nog mer troligt att kniven hade blivit stulen medan han sov …

Nu måste de ha varit på väg minst en halvtimme. Kanske en hel timme. Dorian höll kniven så långt ifrån sig som möjligt och armen slaknade allt mer.

Så småningom släppte han kniven trots allt. För att han var trött och för att smärtorna inte gav med sig. För att allt ändå var förlorat. För att inget hade någon mening längre. Nu skumpade kniven från den ena sidan av bilen till den andra i varje kurva.

Efter ett bra tag sjönk hastigheten, vägen blev knaggligare och sedan stannade de.

Dorian blinkade mot det grå morgonljuset när föraren öppnade bakdörrarna. I sitt stilla sinne hade han räknat med fortsatt mörker, en skog eller någon annan dunkel plats. Men de stod på uppfarten till en gammal herrgård, omgiven av en välskött park.

Omsorgsfullt klippta häckar, väldiga lövträd, en grusgång kantad av marmorstatyer.

Nico hade sagt något om ett residens förut. Bornheims residens. Det var nog det här. Nu pekade han på trappan som ledde upp till dörren. ”Varmt välkommen, Dorian. Du borde äta något och så vill du säkert ta en dusch. Antonia väntar på dig därinne, hon kommer att hjälpa dig med allt du behöver.”

Fickkniven låg inom räckhåll, bladet var till hälften infällt igen efter stötarna mot bilväggarna. Dorian ville helst slippa ta 15

upp den. Blodet som kniven hade efterlämnat på hans högra hand hade delvis gnidits bort och delvis torkat. Han ville inte röra vid den igen. ”Låt den ligga bara.” Nico hade tydligen noterat hans blick. ”Vi ser till att ingen får se den, och den närmsta tiden kommer du inte att behöva den.”

Gruset knastrade under Dorians skor när han gick fram mot huvudbyggnaden. Först när han satte foten på trappan gick det upp för honom vad som just hade hänt, och för ett ögonblick övervägde han att bara vända och springa därifrån.

Nico hade tilltalat honom med namn. Men Dorian hade aldrig sagt vad han hette.

Antonia visade sig vara en fräknig rödhårig tjej med jeans och grön polotröja. Hon sträckte fram handen mot Dorian och ryckte bara på axlarna när han inte tog den. Han ville inte röra vid något eller någon med sina kladdiga fingrar, då fick Antonia hellre tro att han var oartig. ”Vill du ha något att äta?” frågade hon medan hon gick före genom hallen. ”Det finns en standardrätt och en vegetarisk och specialkost. Är du laktosintolerant? Några allergier?”

Dorian var nära att skratta högt – av utmattning, men också för att det kändes som om han hade hamnat i en helt främmande värld. Under sex månader hade han mest levt på avfall från mataffärer, bra dagar på det som serverades på natthärbärget. Eller hos Caritas. Och nu fick han tre olika rätter att välja på. ”Jag skulle gärna tvätta av mig först.” Utan att tänka på det gömde han högerhanden bakom ryggen. ”Och om du har en huvudvärkstablett …” ”Det förstår jag och ja, det har jag.” Det fanns ingen ironi vare sig i Antonias röst eller blick. ”Följ med.”

Hon tog med honom en trappa upp, till ett lyxigt badrum med åtta duschar och lika många tvättställ. Ljus marmor, indi16

rekt belysning. Ur ett medicinskåp, som hon hade nyckel till i sin nyckelknippa, tog hon fram en karta med värktabletter och tryckte ut en av dem. ”Här har du tvål och två handdukar och här”, hon pekade på en hög med prydligt hopvikta kläder, ”lite ombyte.” Ett snabbt leende, sedan var hon på andra sidan d ­ örren.

Dorian började med att svälja tabletten, sedan klädde han sakta av sig. Alla larmklockor ringde. Allt det här var alldeles för bra för att vara harmlöst. Han trodde inte för en sekund att någon plockade upp ungdomar från gatan och lät dem bo på sitt femstjärniga residens av ren människokärlek. Särskilt inte när de trodde att man just hade dödat någon.

Dorian såg genast Emil framför sig igen, hur han låg framstupa på den mörka asfalten, i en blodpöl som blev större och större …

Han måste ha hittats för längesen. Förmodligen död.

För ett ögonblick slöt Dorian ögonen. Det var inte jag, intalade han sig själv gång på gång. Det var inte jag. Men jag borde ha försökt hjälpa honom.

Minnet och det dåliga samvetet rann sakta av Dorian medan han stod i duschen. Det var otroligt skönt att äntligen få tvätta sig ordentligt igen, dessutom kom vattnet inte bara uppifrån utan även från munstycken på sidan, det smattrade över honom, svepte in honom i ånga.

Det måste ha gått femton eller tjugo minuter innan han kom ut ur duschen och torkade sig med ett av de tjocka vita bad­ lakanen.

Ombytet de hade tagit fram åt honom bestod av underkläder, grå jeans och en lika grå långärmad t-shirt. Allt passade, som om han hade provat ut det i förväg.

Lite senare, vid det långa bordet i matsalen, försökte han försiktigt fråga ut Antonia. ”Nico kallade det här huset för Bornheims residens. Vet du vem Bornheim är?”

När Antonia hörde namnet sken hennes ansikte upp. ”Det 17

är klart jag vet. Raoul Bornheim, den mest fantastiska människa jag någonsin har träffat.” Hon puffade till Dorian. ”Eller som du någonsin kommer att träffa. Han har räddat varenda person härinne från en nödsituation, vissa av oss hade suttit i fängelse för längesen utan honom, andra hade varit döda.”

Det förstnämnda i mitt fall, tänkte Dorian bittert. ”Och det gör han bara för att vara snäll?” ”Om man vill uttrycka det så. Han gör det för att han bryr sig om människor. Han engagerar sig för en hel massa bra saker, han driver tre egna välgörenhetsorganisationer och stöttar sju eller åtta andra.”

Dorian höjde på ögonbrynen, och det gick faktiskt bra utan att han behövde bita ihop tänderna. Tabletten verkade. ”Tro inte att du är den första som undrar om Bornheim är knäpp”, fortsatte Antonia medan hon tog ut en tallrik väldoftande kycklingcurry ur mikron och ställde ner den framför honom. ”Alla som hamnar här är misstänksamma i början, för vissa tar det två eller tre månader innan de fattar att ingen vill dem något ont.” Hon gav honom en servett – av tyg – och satte sig bredvid honom. ”Ändå finns det vissa som inte står ut särskilt länge här. För Bornheim är noga med uppförandet och med att vi tar under­visningen på allvar. Det är han rätt strikt med.”

Undervisning. Dorian gissade att han var den enda i huset som blev glad när han hörde det ordet. Medan han åt sneglade han på Antonia. ”Plockade de upp dig också från gatan?”

Hon nickade. ”På sätt och vis. Jag bodde med några andra i ett fallfärdigt hus som revs efter ett tag. Då kom Bornheim och hämtade mig, personligen. En grym tur.”

Tur ja, men knappast någon slump. Lika lite som när Nico dök upp i tunnelbanegången, det erkände han ju till och med själv. Var det möjligt att han hade letat specifikt efter Dorian?

Det var ju … ”Nico tilltalade mig med namn, men jag hade inte hunnit 18

presentera mig.” Han släppte inte Antonia med blicken, väntade på en reaktion. ”Hade han skaffat fram information om mig?

Redan tidigare?” ”Det är möjligt.” Hon tog en klunk ur sitt vattenglas. ”Bornheim tar ju inte emot vem som helst här, du vet.”

Det kunde Dorian förstå, men då var det ännu konstigare att han inte hade några problem med någon som kanske just hade skurit halsen av en man. Eller tänkte inte Nico säga något om det? Eftersom ingen riktigt visste vem som hade Emils liv på sitt samvete …

Trots alla hemska bilder i huvudet hade Dorian nästan länsat hela tallriken redan, det märkte han först nu. Antonia pekade på den. ”Vill du ha en portion till?” ”Nej. Men skulle du kunna visa mig närmsta dator med ­internetanslutning?” Vid det här laget fanns det säkert en notis på någon nyhetskanal. Hemlös påträffad mördad. Inget spår av gärningsmannen. Eller något i den stilen. ”Det finns inget internet i huset”, avbröt Antonia hans tankar. ”Ingen teve heller, jag är ledsen.” ”Är det sant?” Dorian hade just tänkt stoppa en sista matbit i munnen, men nu lät han gaffeln sjunka igen. ”Varför då?” ”Bornheim vill att alla ska fokusera på det väsentliga, och då menar han utbildning och framtid.” Hon log. ”Framtid är ett ord som du kommer att höra väldigt ofta här.”

I hemlighet hade Dorian längtat något vansinnigt efter att sitta framför en dator igen efter mer än ett halvår utan. Framför allt för att följa vad medierna rapporterade om Emils död förstås.

Men också för att se vem som hade mejlat honom under hela den här tiden, om han hade fått några meddelanden på facebook, allt sådant.

Var Nico verkligen säker på att ingen hade sett när Dorian klev in i skåpbilen? Själv hade han varit alldeles för omskakad 19

och uppfylld av sin huvudvärk för att lägga märke till det. Tänk om polisen bankade på dörren när som helst? ”Är det något som oroar dig?” Antonia hade tagit hans tallrik och var redan på väg mot dörren.

Han tvekade lite, visste inte om han kunde anförtro sig åt henne. ”Jag funderade bara på om det kan finnas någon mer som vet att jag är här. Någon utifrån.”

Hon skrattade. ”Hittills har ingen som har gömt sig här blivit hittad. I så fall skulle du verkligen vara den första.”

Hans rum låg i västra flygeln, förklarade Antonia och gick före honom. Deras steg dämpades av tjocka gångmattor som täckte hela hallen och trappan upp. På andra våningen stannade Antonia framför en av alla dörrar i korridoren och stack en lång mässingsnyckel i låset. ”Här bor du. Det är bäst att du sover lite. Jag har förstått att du hade en orolig natt …” Hon öppnade dörren och tryckte nyckeln i handen på honom. ”Vi ses senare.”

Rummet var rymligt och trivsamt. Röd matta på ett ljust trägolv, ett klädskåp, en bred säng, en soffa och ett skrivbord. Dessutom ett högt, välvt fönster med utsikt över en äng och skogen bakom den. En lätt vind fick gräset att röra sig.

Dorian lade pannan mot fönsterrutan och tittade ut. Först nu lät han bilderna i huvudet framträda med skarpa konturer.

Emil. Hans blod som rann mot Dorian. Fickkniven han hade hållit i handen när han somnade men inte när han vaknade.

Tänk om det verkligen var jag?

Någon mer närliggande förklaring fanns inte. Nico hade ju sett honom bråka med Emil – men i slutet av bråket hade han inte varit där. Kanske hade en tredje part blandat sig i? Och slagit ner Dorian och dödat Emil?

Eller också hade Dorians undermedvetna utvecklat en för20

svarsmekanism, en våldsam sida av hans jag som låg utanför hans kontroll.

Kanske hade hatet han kände mot sin pappa bara riktats mot fel person.

Dorians strupe snördes ihop. Han avskydde våld, våldet hade varit hans dagliga följeslagare i åratal. Pappans slag, sparkar, knuffar. Hans gap och skrik. Tanken på att han, Dorian, kanske hade tappat behärskningen och gjort något mycket värre tog andan ur honom.

Han lade sig på sängen och borrade in ansiktet i kudden.

Väntade tills tårarna kom och lät dem rinna. Ljudlöst, som förr.

Han måste ha somnat, för han vaknade plötsligt med bultande hjärta. Någon knackade på dörren. ”Dorian? Det finns kaffe nu om du vill ha. Och efter det kan du bestämma vilka kurser du vill gå.” ”Okej. Tack. Jag kommer snart.”

Han satte sig sakta upp. Ljuset som föll in genom fönstret hade förändrats och över skogen låg det rödaktiga skimret hos en sen eftermiddag i oktober.

Kaffe. Det fanns något trösterikt i det ordet. Det påminde om normalitet, om att ha trevligt tillsammans och skratta ihop.

Han hade inte druckit kaffe på evigheter. När han kom ut ur sitt rum kände han redan doften av det.

Nu var det mer liv i huset än förut. I trappan mötte han två tjejer i sin egen ålder. En av dem var klart överviktig och hade fullt med tatueringar på armarna, den andra hade svartsminkade ögon och snaggat hår.

Han nickade till hälsning och de nickade tillbaka utan att avbryta sitt samtal. Vägen till matsalen hittade Dorian direkt och även där var det lite mer aktivitet nu. Vid bordet satt tre ung­ domar, två killar och en tjej. ”Frederick, Melvin och Stella”, förklarade Antonia, som kom 21

in i rummet samtidigt som Dorian och bar på en bricka med kaffekoppar och småkakor. ”Du kan ta vilken stol du vill, vi har inga bestämda platser.”

Helst hade Dorian velat sätta sig så långt ifrån de andra som möjligt, han hade ingen lust att prata med någon. Å andra sidan ville han inte bli betraktad som osocial från första dagen. Han satte sig bredvid den storvuxna killen som han gissade var Frederick. ”Hej. Jag heter Dorian.”

De andra såg oberörda ut. Ingen tittade forskande eller ängsligt på honom – det betydde förmodligen att det inte hade spritt sig att Nico hade hittat honom bredvid den bloddränkta kroppen efter en hemlös.

Stella norpade åt sig en av kakorna från fatet utan att släppa Dorian med blicken. Mörka ögon under lika mörka ögonbryn.

Hennes hår däremot var kolafärgat och ringlade sig i vilda lockar långt ner över axlarna. ”Do-ri-an”, konstaterade hon nöjt. ”Coolt namn. Hur gammal är du?” ”Sjutton.” ”Jag också! Om tre veckor.” Hon stoppade kakan i munnen och lade huvudet på sned medan hon tuggade. ”Kommer du att vara en av de svåra?”

En av de svåra? Han förstod inte vad hon menade och ryckte på axlarna. ”En sådan som blir aggressiv, typ, eller skriker i sömnen varje natt eller plötsligt drar och aldrig syns till igen.” Stella lutade hakan i händerna. ”Konstiga är vi alla här, åtminstone lite. Melvin till exempel, han snor saker och han är grymt bra på det.”

Hon gav killen bredvid sig en vänskaplig knuff med armbågen. ”Eller hur, Melvin? Men du är snäll nog att lämna tillbaka de ­viktigaste grejerna efteråt.” Hon flinade mot Dorian. ”Det m ­ åste han, annars blir han nämligen utslängd av Bornheim. Vi är rena änglar­na allihop, för att vi är tvungna att vara det. Inga c­ igaretter, 22

i­ngen alkohol och självklart inga droger. Pundare tar Bornheim av princip inte hit.”

Dorian nickade till Melvin men var inte säker på om han såg det. Hans mörka hår hängde så långt ner i pannan att det nästan täckte ögonen. ”Hur länge har du bott här?” frågade han Stella. ”Sju månader. Och ja, i början var jag också skeptisk och funderade jämt på om de hade lockat in mig i en fälla. Men det är faktiskt inget skumt.” Hon lutade sig tillbaka på stolen. ”Förvånansvärt nog.”

Trots Stellas öppna blick visste inte Dorian om det var klokt att lita på henne. Det var ju inte omöjligt att Antonia hade placerat honom med de här tre för att de skulle säga till honom vad han borde tro. ”Är det någon av er som har kontakt med sin familj? Eller med vänner från förr?”

Den här gången var det Frederick som svarade, med släpig, butter röst. ”Om vi hade haft schyssta familjer eller vänner hade vi inte hamnat på gatan, eller hur?” Han reste sig och tog med sin disk mot köket, och Melvin följde hans exempel. I dörren vände sig Frederick om. ”Just det, om du ska välja kurser senare: Litteratur är rätt kul. Engelska också. Ryska skulle jag undvika.”

Stella, som inte gjorde någon ansats att lämna bordet, skrattade till. ”Det säger han mest för att han inte tål Pjotr.” Hon väntade tills de två andra var ute ur rummet, sedan lutade hon sig fram över bordet. ”Så här är det: I praktiken undervisar vi varandra. Det finns bara två riktiga lärare här, resten löser vi antingen med grupparbeten eller också tar någon av oss på sig jobbet som lärare, om vi är riktigt bra på något. Pjotr är ryss så …” Hon slog ut med armarna.

Den sortens undervisning hade inte Dorian väntat sig. ”Och det … fungerar?” ”Absolut. Hur bra som helst. Jag är till exempel galen i historia och Bornheim gick med på att jag tar ansvar för den kursen, även om jag bara är sexton. Jag anstränger mig verkligen 23

för att alla som går på mina lektioner ska vara klokare efter dem än ­innan. Och eleverna är också ambitiösa, eftersom ingen vill ­verka dum inför de andra. Perfekt system, jag lovar.” Hon tog en klunk ur kaffekoppen.

Dorian funderade genast på om det fanns något ämne som han var tillräckligt bra på för att kunna undervisa i. Fysik kanske.

Ja, och självförsvar med fickkniv. Tanken hade smugit sig in i hans huvud utan att han bett om det och innan Dorian kunde hindra det hade han Emil på näthinnan igen. ”Är du okej?” Det hade bildats en rynka tvärs över Stellas näsa. ”Ja, absolut.” Utifrån hördes dämpade motorljud och han vred huvudet mot fönstret, tacksam för distraktionen. ”Tror du att det är nästa nykomling?”

Det var fint att se hur Stellas lockar svängde hit och dit när hon skakade på huvudet. ”Det är de andra. De som har jobbat idag.”

Okej. Det krävdes alltså någon sorts motprestation i alla fall, för att man skulle få privilegiet att bo här. Det var nästan en lättnad. ”Vad är det för slags jobb då?” frågade han.

Därute smällde en bildörr igen. ”Det är olika”, förklarade Stella. ”Men det är alltid väldigt enkla saker. Små ärenden åt herrgården eller Bornheim personligen. Eller dela ut flygblad. Framför allt det.” ”Flygblad? Du menar reklamblad, eller?” ”Typ. Oftast är det infoblad från olika välgörenhetsorganisationer som Bornheim stödjer. Med inbetalningskort. Vi måste le vänligt och inte bli arga även om någon skäller på oss.” Hon slängde bak håret över axlarna. ”Det är det jag har svårast för.”

Det kunde Dorian gott föreställa sig. Själv blev han alldeles kall vid tanken på att behöva stå ute på gatan, synlig för alla och med vetskapen om att polisen kunde komma runt hörnet när 24

som helst. Skulle de kräva det av honom? Trots att åtminstone Nico visste vilka följder det skulle kunna få?

Han mumlade fram en ursäkt och reste sig, tänkte gå tillbaka till sitt rum för att fundera. Men Stella hann ifatt honom framför dörren och tog honom under armen. Hennes plötsliga närhet gjorde honom för ett ögonblick helt stum. Det var längesen någon hade rört vid honom på det sättet. Vänskapligt. Utan att vara ett hot. ”Du ska få träffa några till och sedan följer jag med dig till Paula, det är henne du ska bestämma ditt schema med.” Hon blinkade åt honom. ”Och kom inte med några undanflykter, jag vet att du inte har något bättre för dig.”

Den följande halvtimmen skakade han hand med andra som bodde i huset. En del av dem verkade glada att se honom, andra bevärdigade honom knappt med en blick. Hela tiden stod Stella bredvid honom, och hur mycket han än njöt av hennes närhet gjorde den honom också nervös.

Kanske berodde det på att Stella doftade på ett sätt som han aldrig hade upplevt förut. Två gånger kom han på sig själv med att sniffa på hennes hår och fick säga till sig själv att skärpa sig.

Hon ville ingenting med honom, hon var bara snäll, det var allt.

Och han var inte van vid snällhet längre, så det var inte konstigt att hon väckte så starka reaktioner hos honom.

Paula var däremot allt annat än vänlig. Dorian gissade att hon var runt nitton och kunde knappt ta blicken från tatueringen som slingrade sig från hennes högra tinning och ner över kindbenet. Mörkblå, sammanslingrade törnerankor som perfekt speglade bärarens karaktär.

Hon mönstrade Dorian uppifrån och ner innan hon tog fram en skrynklig lapp ur skrivbordslådan och lade den framför honom. ”Här. Det här är utbudet, mer finns inte. Veckodag och klockslag står bredvid varje. Välj vad du vill – men sedan är det 25

obligatoriskt. Du måste gå dit om du inte har tjänstgöring, men det har väl Stella redan berättat.”

Dorian sökte Paulas blick utan framgång. ”Nej. Inte än.” ”Är det sant? Hon som inte kan få stopp på munnen när hon väl har börjat pladdra. Men den här gången fick hon alltså inte ur sig något viktigt?”

Stella log fortfarande, till och med lite hjärtligare än förut. ”Jag ville inte klampa in på ditt område.”

Paula rullade irriterat med ögonen. ”Okej: Du kan gå hur många kurser du vill. Det måste vara minst fem, etik och tyska är obligatoriskt.” Hon andades ljudligt ut, som om hon just hade klarat av något väldigt ansträngande.

Dorian drog lappen närmare sig. Idrott fanns det på tisdagar och fredagar. Tyska på måndagar, onsdagar och fredagar. Etik alla dagar utom måndagar. Längst ner på listan hittade han historia och bredvid det Stellas namn. Torsdagar.

Med pennan som Paula motvilligt räckte Dorian ringade han in de kurser han ville gå och lät fredagen vara ledig. ”Okej.” Paula kastade en kort, föraktfull blick på hans val, lade papperet i kopieringsapparaten och tryckte på knappen. ”Kurserna börjar punktligt och det spelar ingen roll om din lärare är äldre eller yngre än du, du måste ändå vara artig mot honom. Eller henne. Förstått? Annars blir Bornheim väldigt sur.” ”Visst.” Dorian tog emot kopian av schemat, vek ihop den och stoppade den i byxfickan. Först då insåg han att alla hade samma byxmodell och i princip likadana t-shirts också, fast i olika färger. Paulas var blå, Stellas grön. ”Betyder färgerna något?” frågade han när de kom ut i korridoren igen.

Stella flinade. ”Det har jag också funderat på i flera månader.

Något betyder de säkert, men hittills har ingen riktigt förstått vad. Det har i alla fall inget med åldern att göra, och inte med arbetsuppgifterna heller. Alla gör ungefär samma sak.” Hon drog 26

demonstrativt i sin tröjärm. ”I början hade jag blå kläder, det är först de sista två månaderna som jag har fått gröna. Jag föredrar grönt. Jag passar bättre i det.”

Dorian tittade ner på sig själv. ”Fast hittills har jag inte sett någon mer än jag med grå t-shirt.” ”Det är bara för att du är ny här.” Hon tog hans arm. ”Så snart Bornheim har pratat med dig får du nya kläder i någon annan färg.” Innan de gick ner igen stannade Stella på trapp­ avsatsen och betraktade Dorian tankfullt. ”Jag hoppas bara det inte blir svart.”

27

[- - -]

Kapitel 7

Nästa dag hade Stella tjänstgöring, och Melvin också. Dorian hade många lediga timmar framför sig, bara avbrutna av lektioner i engelska och etik. Efter det skulle han … läsa? Teknik var det ont om i huset, men böcker var det desto mer välförsett med.

Det fanns ett rejält tilltaget bibliotek som alla som bodde i huset hade fri tillgång till.

Dorian strosade runt bland hyllorna och bestämde sig till slut för en amerikansk deckare. Lite spänning mot ledan, och kanske hämta lite frisk luft samtidigt.

Han stegade ut med boken i jackfickan, och utan att tänka på det tog han samma väg som han hade gått med Stella häromdagen.

Han saknade henne mer och mer för varje steg. Här hade de plockat kastanjer, vid den här häcken hade de kysst varandra.

Han slöt ögonen, försökte känna ett eko av känslan som hade genomströmmat honom då. Fyra och en halv timme till, sedan skulle hon vara tillbaka.

Han gick upp för kullen där man hade så underbar utsikt över herrgården och försökte ignorera smärtan som slet i honom.

Han skulle ju snart få träffa Stella igen, men det ändrade tyvärr inte vad han kände. Han ville ha henne hos sig, nu.

För ett ögonblick trodde han att hans önskan redan hade slagit in, för den mörka skåpbilen svängde in på uppfarten till huset.

Alldeles för tidigt.

Men det var inte Stella som kom tillbaka, och ingen annan Dorian kände heller. Bertold öppnade dörren på passagerarsidan 61

och Bornheim steg ur. Han hjälpte en tjej ut ur bilen, hon såg sig osäkert omkring och slog armarna om sig själv som om hon frös.

En nykomling. För första gången sedan Dorian kom till herrgården. Han såg hur Bornheim och tjejen gick in, sedan vände han sig om.

Mot ekonomibyggnaderna.

Den här gången stod ingen och hängde där. Allt var lugnt.

Dorians ben började röra sig som av sig själva. Han gick ner för kullen, utan att skynda sig och med en vag känsla av att göra något otillåtet.

Bornheim hade bett honom hålla sig i närheten av huset, men han hade inte uttryckligen förbjudit något. Det fanns inga avspärrade områden, inga tabun som Dorian hade informerats om.

Just precis. I närheten var relativt.

Nu var han nästan framme vid den första byggnaden och än hade ingen hejdat honom, ingen visat sig. Det verkade nästan som om husen stod öde.

Dorian gick fram mot ett av fönstren, där ljusa persienner hindrade honom från att se in.

Hans första impuls var att vända. Det angick honom inte vad som försiggick bakom stängda dörrar och fönster.

Sakta gick han runt huset. Nej, inte en chans, helt stängt.

Ytterdörren hade inget handtag, men Dorian skulle ändå inte ha försökt gå in bara sådär. Men han skulle förbannat gärna ha sett något.

Han hade lika lite tur med de två sidobyggnaderna, men ett femtiotal meter bort låg ännu ett hus. Det omgärdades av ett minst tre meter högt säkerhetsstängsel, med utåtböjda spetsar som gjorde det omöjligt att klättra över. Här fanns inte heller en människa, han varken såg eller hörde någon.

Om det var någon byggnad som såg ut att vara totalförbjudet område var det den här. Men nu var han ju redan här. En snabbtitt skulle inte Bornheim bli arg för.

62

Dorian gick sakta närmare. När man tittade ner i sänkan från toppen av kullen låg det här huset gömt bakom träd, det syntes inte alls, trots att det var större än de andra.

Vad kunde vara så betydelsefullt på en herrgård att man måste skydda det med ett sådant stängsel? Eller skyddade man omvärlden från det som fanns därinne?

Dorian såg sig om igen. Inga varningsskyltar, inga människor.

Och inga övervakningskameror heller så vitt han kunde se.

Han gick några steg åt höger. Härifrån såg det ut som om dörren i stängslet stod lite på glänt, bara några centimeter, men ändå.

Han fattade snabbt sitt beslut. En öppen dörr var en inbjudan, han skulle bara gå ett enda varv runt huset och sedan gå därifrån igen.

Huset hade två våningar och en hel massa fönster som Dorian hade satt allt sitt hopp till. Men nu tvingades han konstatera att de hade persienner som förhindrade insyn.

Dorian smög sig hukande längs framsidan på huset, vid ­varje fönster försökte han få en skymt av rummet där innanför. Förgäves.

Han vek runt hörnet, arbetade sig fram längs nästa vägg.

Vid det fjärde fönstret hade han tur. Persiennerna var inte helt nerdragna, två handsbredder av fönsterrutan var inte förtäckta.

Han tog ett djupt andetag innan han rätade på sig och spanade in. Han visste inte riktigt vad han hade räknat med, men inte det här i alla fall.

I hela huvudbyggnaden fanns inte en enda dator, men det här rummet var fullt av dem. Bildskärmar uppradade bredvid varandra på långa bord, med en dator vid varje. Bakom fyra av terminalerna satt någon och arbetade, två personer stod lite avsides och pratade.

Mer än så kunde inte Dorian urskilja genom öppningen, hur mycket han än försökte. Det enda han var säker på var att han aldrig hade sett människorna i det här rummet inne i ­herrgården.

63

Ingen av dem bodde där, alla var minst tjugofem, de flesta betydligt äldre. Vuxna, som uppenbarligen jobbade här.

Förmodligen tillhörde den här byggnaden Bornheims koncern. Han hade nämnt några gånger att han var företagare – det här kanske var hans datacentral.

Dorian duckade igen, och smög vidare längs husväggen i hopp om att hitta ännu ett ställe där han kunde titta in. Men resten av fönstren var helt förtäckta.

Snabbt tillbaka alltså, genom dörren i stängslet som förhoppningsvis fortfarande var öppen, den måste vara öppen. Han borde ha ställt upp den, varför hade han inte tänkt på det …

Men allt gick bra. Han skyndade sig mot utgången, slank ut och sprang tillbaka till det första huset. Han ställde sig på en skyddad plats och tittade tillbaka mot den inhägnade byggnaden, ville vara säker på att han verkligen inte var iakttagen. Nej. Ingen syntes till. Han hade haft tur.

Dorian stannade upp ett ögonblick, funderade över vilken som var den bästa vägen tillbaka över kullen och till herrgården.

Då hördes plötsligt röster. En man och en kvinna som skrattade. ”… nu fungerar det helt friktionsfritt”, sa kvinnan. ”Och data­basen är gigantisk vid det här laget, du måste göra en testkörning snart igen. Det är en upplevelse.” ”Det tror jag säkert”, svarade mannen. ”Vad är det du har testat? Startern eller Mastern?” ”Mastern förstås. Efter en halvtimme inser man varför vi jobbar hela nätterna här.”

Nu skrattade mannen. ”För alla pengarnas skull.” ”Ja, det också, men framför allt för …”

De kom runt husknuten mycket snabbare än Dorian hade räknat med. Och självklart såg de honom. Båda var i trettioårsåldern, kvinnan hade kastanjebrunt hår, mannen var blond.

Dorian backade förskräckt, med bultande hjärta och en skam64

sen känsla av att ha blivit ertappad. Några sekunder stirrade de bara på honom, utan ett ord. Han hejdade impulsen att springa sin väg – det hade varit meningslöst och urfånigt. ”Hej”, sa kvinnan till slut. Hon hade håret uppsatt i en stram fläta. ”Vad gör du här då?”

Hon lät inte förebrående, men sval. Det var uppenbart att hon inte var glad att se Dorian här. ”Inget särskilt.” Han besvarade hennes blick och ansträngde sig för att verka avslappnad. Hade de sett honom inne på det inhägnade området? ”Jag var ute och gick. Det är ju så fint väder idag.” ”Det har du rätt i.” Nu var det mannen som pratade. ”Jag hade också tänkt hämta lite frisk luft. Vad säger du, ska vi gå en sväng ihop?”

Dorian önskade att han hade kommit på en bra anledning att tacka nej till erbjudandet, men det gjorde han inte, så han nickade. ”Visst.”

Mannen och kvinnan gick på varsin sida om honom. ”Vad heter du då?” frågade mannen. ”Dorian.” Under bråkdelen av en sekund var han frestad att ljuga, men något sa honom att det skulle ha avslöjats väldigt fort. ”Okej, Dorian.” Mannen gav honom en vänskaplig klapp på axeln och gick med snabba steg i riktning mot kullen. ”Hur länge har du varit här?”

Menade han här nere eller på herrgården? Dorian bestämde sig för det andra alternativet, som var mindre komplicerat. ”Jag är ganska ny fortfarande. Det var därför jag tänkte att jag skulle se mig omkring i lugn och ro, nu när vädret var så fint.” Det var inte så lätt att hålla jämna steg med mannen. ”Gigantisk tomt, eller hur?” ”Ja, verkligen.” Hans följeslagare pekade på en träddunge till höger om dem. ”Ser du de där bokarna? De är över tvåhundra år.

Det finns fyra trädgårdsmästare här som tar hand om alltihop, och de har verkligen fullt upp.”

65

”Kan tänka mig det.” Dorian vred på huvudet, han ville se om kvinnan följde efter dem, men hon hade stannat och stod och tittade efter dem. Hon höll en mobil mot örat, det var bara det som fattades. När hon såg att han tittade på henne vände hon och stegade iväg åt motsatt håll. ”Hur trivs du här? Inte så illa, va?”

Var mannen så pratsam för att han aldrig brukade träffa någon som bodde på herrgården annars? Eller ville han bara kallprata medan han på ett vänligt sätt ledde bort Dorian från den del av tomten som uppenbarligen inte var avsedd för hans ögon? ”Det är fint här”, sa Dorian.

De hade kommit halvvägs till toppen av kullen när mannen stannade. ”Jag måste tillbaka till jobbet”, sa han. ”Men du hittar säkert hem själv.” ”Absolut.” ”Om du har för mycket tid kan du ju prata med Bornheim.

Jag är säker på att han kan hitta en sysselsättning åt dig där du inte riskerar att skada dig på några säkerhetsstängsel.”

Det lät harmlöst, men Dorian var inte dum. Det var snarare en varning än ett vänligt tips.

Fanns det något mer än datorer i den där byggnaden? Upplysningar om den där grejen som Bornheim hade nämnt?

En produkt som skulle kunna förändra världen. Var det den kvinnan hade pratat om? Den där grejen hon hade testkört, som hade varit en sådan upplevelse? Dorian hade ingen aning om vad det betydde.

Ju närmare herrgården han kom, desto mer rann grubblerierna av honom. Nu skulle han snart få träffa Stella igen. Och kanske skulle han berätta för henne om den inhägnade byggnaden, om datorrummet …

Han tittade på klockan. Han hade en stund på sig och det skulle inte skada med en dusch efter den långa promenaden.

Framför huset stötte han på Antonia och Frederick, men han 66

lät sig inte dras in i något samtal utan gick upp till sitt rum.

Visslande och full av förväntan inför kvällen öppnade han klädskåpet och stelnade till.

Någon måste ha varit här. Hans t-shirts, skjortorna, jackan – inget av det fanns kvar. Hans blick gled automatiskt till den gröna tröjan han just slängt på golvet. Han hade haft mer än tio likadana, nu låg inte en enda kvar i skåpet.

Från hyllorna lyste bara en enda färg emot honom: rött, rött och återigen rött.

När Dorian gick nerför trappan till middagen kände han sig utklädd. Mycket mer iögonfallande än i sina gröna kläder och mycket riktigt drog han betydligt fler blickar till sig. ”Tjena, så du har bytt färg?” sa Melvin. Han låg och vräkte sig i en av skinnsofforna i salongen och pratade med tjejen som Dorian hade sett komma på eftermiddagen. Hon hette Vicky och var klädd i grått från topp till tå.

Dorian drog lite i ena tröjärmen. ”Ja, jag var ute och gick, och under tiden måste någon ha bytt ut alla mina kläder. Ingen aning om varför, jag tycker det är sjukt konstigt.”

Melvin flinade. ”Det är hur som helst den coolaste färgen här och nu är vi med i samma klubb.”

Vad nu det kunde vara för en klubb. Det måste ju finnas något mönster bakom de här färgkoderna … Var det verkligen ingen här som hade genomskådat det?

Dorian sköt undan tanken. ”Har du sett Stella?” ”Nej. Men hennes grupp kom just tillbaka från tjänstgöringen.”

En blick genom fönstret bekräftade det Melvin just sagt. Skåpbilen stod på uppfarten, Bertold höll på att tvätta backspeglarna.

På motorhuven låg en tidning – och Dorian önskade innerligt att han åtminstone fick bläddra igenom den. En dator med internetanslutning hade varit ännu bättre, där man kunde googla på Mord på hemlös.

67

Vemodigt tänkte han på datorrummet han hade upptäckt på eftermiddagen. Han hade bara behövt tio minuter där – nej förresten, fem minuter! Vetskapen om att det fanns en informationskälla så nära gjorde det ännu svårare än … ”Hallå där.” En hand på hans axel, en puss på kinden. Stella. ”När blev du röd då?”

Han kramade henne, tryckte henne intill sig. De andra fick tycka vad de ville, det var bara så skönt att ha henne nära. ”Alldeles nyss. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad det betyder.” ”Ingen aning, men det ser bra ut.” Hon tryckte sig intill honom. ”Idag var det jättejobbigt därute. Bara en massa idioter.

Några av dem tyckte att det var kul att kleta tuggummi i håret på mig.” Hon trevade efter en hårslinga som var påtagligt kortare än de andra. ”Jag har just klippt av den. Hur har du haft det idag då?” ”Helt okej.” Dorian hade svårt att bara släppa incidenten med tuggummit. Det hade inte hänt något allvarligt, visst, men tanken på att någon hade försatt Stella i en så obehaglig situation utan att han kunnat göra något åt det plågade honom. ”Jag var ute och gick, upp på kullen igen. Och jag … saknade dig hela tiden.”

Dorian berättade alla möjliga harmlösa detaljer, men han nämnde varken den inhägnade byggnaden eller datorrummet.

Han kände fortfarande ingen skuld över att han tagit tillfället i akt och smitit in genom den öppna dörren – men känslan att han kanske hade gjort fel växte sig allt starkare inom honom.

De följande två veckorna såg han i alla fall inga tecken på det.

Dorian gick regelbundet på alla sina kurser, delade ut flygblad och njöt av att komma allt närmare Stella. Hade inte det som hände Emil fortfarande tyngt honom hade han varit lycklig.

Sorglös och förälskad.

När han var ute på stan tog han varje tillfälle att komma åt 68

information. Sökte igenom tidningar i jakt på notiser om utredningen av Emils död, men han insåg att chanserna att hitta en sådan artikel minskade för varje dag. Gamla nyheter var ju inga nyheter. Det var inte lönt att skriva mer om fallet förrän det fanns nya uppgifter.

Ur det perspektivet var det bra att det var tyst i pressen, hur mycket ovissheten än plågade Dorian.

Det var en blåsig eftermiddag, snart skulle det börja skymma, och Dorian hade fullt sjå att förhindra att flygbladen levde upp till sin bokstavliga innebörd. Han tryckte pappersbunten mot bröstet och försökte ge ett blad till alla som gick förbi utan att det genast knycklades eller slets sönder av vinden. De flesta tog den vanliga omvägen runt honom, bara ett fåtal tog emot en lapp. En insamling till ett projekt som skulle hjälpa före detta barnsoldater att få ett normalt liv igen. ”Dorian?” En mansröst, vänlig.

Dorian snurrade runt.

Framför honom stod en relativt ung man, av medellängd och med intelligent blick.

Dorian letade frenetiskt i minnet, men han hade aldrig träffat mannen som stod mittemot honom, det var han säker på. Om den här främlingen visste vad han hette var han förmodligen polis. Kriminalpolis. Nu var det alltså dags. ”Du behöver inte vara rädd”, konstaterade mannen nöjt och rättade till sina glasögon. ”Vad skulle du säga om jag frågade dig om Emil?”

Behöver inte vara rädd? Dorian ryggade tillbaka, hans hjärta bultade så hårt i bröstet att det nästan gjorde ont. Han skulle aldrig få träffa Stella igen. Polisen skulle ta med honom, spärra in honom, de skulle ställa honom inför rätta. Det var över. ”Mycket fascinerande”, sa mannen vänligt. ”Ja ja. Hoppas du får en trevlig dag.” Sedan gick han. Vände sig inte om och tittade 69

på Dorian en enda gång, ropade inte dit några kollegor, ingenting. Han bara försvann runt närmaste hörn.

Dorian sjönk darrande ner på trappan till första bästa hus.

Han mådde illa, helst hade han velat springa därifrån, gömma sig och strunta i tiometersregeln, trots att den satt i ryggmärgen vid det här laget. Det kunde inte dröja länge förrän Bertold kom och hämtade honom, han kanske skulle hinna hit före polisen. Åtminstone en chans.

Vad var det som just hade hänt? Varför hade mannen börjat prata med honom om Emil, men sedan gått utan att vidta några andra åtgärder? Han måste ju ha räknat med att Dorian skulle sticka så fort han insåg att han var avslöjad. Ändå hade mannen bara slängt ur sig namnet som om han var nyfiken på vilken reaktion han skulle få.

Ja, en reaktion hade han fått. Och vilken reaktion sen. Dorian begravde ansiktet i händerna. Han hade lika gärna kunnat göra ett erkännande.

Det skulle inte dröja länge förrän mannen var tillbaka, och han skulle säkert inte komma ensam. Varje gång någon kom runt hörnet räknade Dorian med att det var han, men hans farhågor besannades inte.

Däremot kom en vindstöt som tog med sig bunten med flygblad och spred ut dem över hela gatan. Dorians första impuls var att rusa upp och samla ihop lapparna igen, men efter några sekunder insåg han att det inte var lönt att försöka. Vinden rådde han inte på.

Och inte livet heller, tänkte han nedstämd. Kanske var det bäst att gå till närmaste polisstation och överlämna sig själv.

Om det inte varit för Stella. Tanken på att förlora henne var så förkrossande att Dorian bokstavligen fick tårar i ögonen. Därför såg han inte den mörka skåpbilen förrän Bertold tutade till. ”Är allt okej? Då var det klart för idag.”

Dorian reste sig så hastigt att han blev yr, men i sista stund 70

tog han tag i väggen. Faran var över. Om polisen kom nu skulle de inte hitta honom längre. Han hade åtminstone fått lite respit.

Han öppnade skjutdörren och klev in i bilen. Drog jackan tätare om sig, trots att det var klart varmare här än ute. ”Hur har det gått?” Bertold stod bakom bilen och höll bakdörren lite öppen. Det lät som om han frågade i förbigående, men det var ingen fråga han brukade ställa, och när han gjorde det förväntade han sig ett svar. ”Jag har knappt blivit av med några flygblad. I det här vädret var det ingen som ville ha.” ”Nej, och de flesta blåste iväg, jag såg det.” Han lät inte före­ brående, snarare road. ”Något annat som är värt att berätta?”

Det skulle vara skönt att få ur sig det. Och Bertold hade trots allt varit med när Nico plockade upp Dorian från gatan. Han måste ha sett den blodiga kniven i hans hand. Han visste. ”Det var någon som kände igen mig.” ”Jaså? Någon från förr?” ”Nej.” Det hade varit betydligt bättre. ”En man som jag aldrig har träffat förut. Han visste mitt namn … och inte bara mitt.”

Dorian var försiktig med orden – förutom honom satt fyra andra från herrgården i bilen.

Bertold verkade inte bry sig så mycket. ”Men du stannade på din plats i alla fall, eller?” ”Ja.” Eftersom Dorian inte haft en aning om vart han annars skulle ta vägen. Men mest på grund av Stella. ”Det tycker jag var bra.” Bertold log mot honom. ”Och jag vet att Bornheim också kommer att uppskatta det.”

71