9789188665003

Papperssjälar

www.voxbyopal.se

© Emma Johansson, 2017 Omslagsformgivning: Fideli Sundqvist Omslagsfoto: Magnus Cramer Printed by Scandbook, Falun, 2017 ISBN: 978-91-8866-500-3 VOX by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal

Prolog Det vita pappersflygplanet seglar över himlen.Vinden tar tag i det och det svävar högt, högt över marken. Som en fågel far det genom luften. Solen kastar sina döende strålar vid horisonten och när de träffar flygplanet ser det ut som om det brinner.

Så tar flygplanets fart slut och det singlar ner på marken som ett dött löv.Vingarna smeker det höga gräset innan planet lägger sig tillrätta på gångvägen som sträcker sig fram genom skogen. Det flyttar sig när en vindby sveper förbi och får det höga gräset att vaja. Flygplanet blir liggande där på vägen. Ensamt.

Så hörs ett ljud på avstånd. Någonting närmar sig med väldig fart. Träden svajar av luftdraget från tåget som kommer farande ut ur skogen. Den långa metallburken slingrar sig fram som en orm över spåret.

Tåget kommer hela tiden närmare järnvägsöverfarten som saknar bommar. Närmare och närmare tjejen på cykeln som är på väg mot spåret i en rasande fart.

Tjejen har hörlurar i öronen, hennes blick är riktad mot marken för att undvika att köra omkull i gruset.

7

Lokföraren tutar när han upptäcker henne, försöker sakta ner, men det är redan för sent.

Sedan förändras allting för alltid när tåget kraschar in i cykeln.

8

Kapitel 1 När jag var åtta år berättade min mamma en hemlighet för mig.

Mina föräldrar skulle gifta sig. Mamma sa att hon hade köpt en jättefin ljusgul klänning till mig, men, förklarade hon, eftersom bröllopet var en hemlighet och de skulle överraska släkt och vänner, var jag tvungen att inte säga något på en hel vecka.

Det var den längsta veckan i mitt liv. Jag höll på att spricka av glädje, ville berätta för alla jag kände att jag skulle få ha på mig den gula klänningen.Varje gång jag kände hur orden bubblade upp i min strupe och ville ut ur munnen fick jag knipa ihop läpparna och komma ihåg att det var en hemlighet. Bröllopet blev magiskt, men det jag aldrig kommer att glömma är hur stolt jag var över mig själv för att jag inte hade sagt något.

Det finns bra hemligheter, som den om mina föräldrars bröllop. Hemligheter som gör en alldeles varm inombords, som gör att man nästan spricker av glädje.

Sedan finns det dåliga hemligheter. Hemligheter som äter upp en inifrån. Som förändrar liv. Sådana hemligheter vill man undvika till varje pris.

9

Hemligheter är som minor. Man gräver ner en och den kan ligga hur länge som helst utan att göra någon skada, men sedan räcker det med att någon petar lite på den för att den ska explodera. Och för att konsekvenserna ska bli förödande.

Jag har en mina inom mig. En som hotar att sprängas om någon så mycket som tittar för mycket på mig. Säger för mycket. Frågar för mycket.

Minan inom mig är inte min egen och att bära någon annans hemlighet är en miljon gånger värre än att bära sin egen.

Varje gång jag tänker på den önskar jag att jag inte visste, att jag kunde leva i ovisshet. Att jag … ”Emilia.”

Jag blinkar och tittar upp från skålen jag sitter och rör om i.

Min blick vandrar snabbt mellan mamma och min syster Mathilda, försöker avgöra hur många gånger de sagt mitt namn.

Jag drar ett darrande andetag, försöker få bort det jag vet från huvudet. ”Vad?” mumlar jag, rynkar på näsan och skjuter skålen ifrån mig. Jag borde äta flingorna, men de har legat så länge i mjölken att de är alldeles mjuka och geggiga. Mamma suckar och räcker mig brödkorgen som står bredvid henne på bordet. ”Lyssnar du över huvud taget på vad jag säger?”

Det gjorde jag inte. Mina tankar var någon helt annanstans.

Någonstans där jag inte alls vill att de ska vara. Men jag tror inte att hon skulle bli särskilt glad om jag sa det så jag hm-ar bara och sträcker mig efter smöret. ”Det gjorde du inte alls.”

Jag slår ner blicken i bordet. Bredvid mig frustar Mathilda

10

som en häst och jag kan lova att hon himlar med ögonen. Det gör hon alltid åt mig. ”Förlåt.”

Mamma suckar igen, en annorlunda suck den här gången.

Inte lika irriterad utan mer uppgiven, som om hon inte riktigt vet vad hon ska göra med mig. ”Glöm nu inte mötet i eftermiddag. Klockan fyra.”

Jag nickar och stoppar in smörgåsen i munnen. Nejdå, jag glömmer inte. Hur skulle jag kunna göra det när hon inte gjort annat än att påminna mig de senaste dagarna, hela den senaste veckan förresten. ”Bra.” Hon reser sig, dricker upp det sista av kaffet och ställer ner koppen i diskmaskinen. ”Ha det bra idag. Och Mathilda, glöm inte att pappa kommer hem sent ikväll och inte kan hämta dig från dansen.”

Mathilda stönar och mamma pussar henne på huvudet innan hon gör samma sak med mig. ”Lycka till i eftermiddag.”

Jag höjer mackan och viftar lite med den i luften. Det betyder tack. Eller något i den stilen.

Det rasslar och smäller om mamma innan hon ropar ”hej då”. När ytterdörren slår igen bakom henne blir det alldeles tyst i huset. Jag trycker in det sista av smörgåsen i munnen. ”Om du levde i den här världen istället för i en fantasivärld kanske hon skulle slippa tjata så mycket.”

Jag sneglar på min syster och reser mig upp. ”Skit du i mitt så skiter jag i ditt.”

11

Mathilda fnyser. ”Saken är att du gör dina bekymmer till våra. Det är liksom svårt att undgå dina problem.”

Skålen slår i diskhon med en smäll när den glider ur min hand. Jag drar några djupa andetag, sköljer av skålen och ställer ner den i diskmaskinen. Jag tänker inte låta hennes ord påverka mig. Det är precis det hon vill. ”Vi ses”, säger jag och går mot dörren. Hon mumlar något bakom mig, jag hör inte vad men jag kan slå vad om allt jag äger och har att det inte är något snällt.

Det tar ungefär tio minuter att cykla till skolan. Jag trampar på och njuter av den kalla morgonluften som piskar mig i ansiktet.

Mitt hår flyger åt alla håll och trasslar ihop sig framför ögonen.

Några hårtestar kittlar mot min kind och den fuktiga luften gör att de klibbar fast mot huden. Jag föser undan dem med ena handen.

När jag är halvvägs nerför den långa backen saktar jag ner.

Elina, en av mina bästa vänner, står i korsningen mellan Ringvägen och Liljevägen och väntar på mig, precis som hon gör varje morgon och har gjort de senaste åtta åren. Hon sätter sig på cykeln när hon ser mig komma farande och börjar trampa.

Det dröjer inte länge innan jag är ifatt och förbi henne. ”God morgon”, ropar jag när jag susar förbi henne. Hennes ”god morgon”ekar mellan husen när hon ökar farten för att komma ikapp mig. ”Har du haft en bra helg?” frågar hon när vi är framme vid skolan och låser fast våra cyklar vid cykelställen. De höga björ-

12

karna som står på skolgården har börjat ändra färg. Löven längst upp är alldeles gyllengula. Det kommer inte dröja länge innan hela världen ser annorlunda ut. Först en färgexplosion av gult, rött och orange. Sedan bara grått. Grått, grått, grått.

Jag trycker till låset, drar ut nyckeln och rycker på axlarna. ”Helt okej. Själv då?” ”Jodå, den har varit bra. Jag och Johannes var hos hans mormor och morfar och åt middag igår.”

Hon fortsätter att berätta om sin helg medan vi går mot skolan. Jag drar upp axlarna mot öronen och låter håret falla fram när vi närmar oss entrédörrarna. ”Emilia?” ”Va?” ”Vad tror du om det här?” Vi står i entrén och Elina pekar på en lapp som sitter på den stora anslagstavlan innanför dörrarna. Trots att jag redan vet vad som står där läser jag snabbt igenom pappret igen. Det ska vara möte i aulan klockan nio.

Hela skolan ska samlas. Sist hela skolan var samlad var i våras.

Efter att …

Nej. Tänk inte på det nu. ”Jag vet inte. Kan vara precis vad som helst.” ”Du tror väl inte att det har hänt något?” Elina rynkar pannan och granskar lappen efter ledtrådar som inte finns där. ”Nej. Då hade vi hört det. Kom nu.”

Någon skyndar sig mot oss när vi stiger in i skolkorridoren.

Väskan dunsar mot hennes höft och det blonda håret fladdrar bakom henne.

13

”Hej, mina allra bästa kompisar i hela världen”, säger Maja och krokar sina armar om mig och Elina. ”Hur är det med er idag?” ”Det är måndag morgon, Maja”, muttrar jag. ”Hur tror du att det är?” ”Och så är det ju det där med att vi ska samlas i aulan …”

Rynkan i Elinas panna djupnar. ”Äh, det är säkert ingen fara. Kom nu.”

Ingen av våra klasskompisar har heller någon aning om vad det är som ska hända och hur mycket de än tjatar på vår klassföreståndare Mona vägrar hon att berätta. ”Ni får vänta och se”, är hennes enda svar. ”Det kanske är en ny elev?” Maja snurrar håret runt blyerts­ pennan och lutar sig bakåt i stolen. Det är meningen att vi ska arbeta tills klockan är kvart i nio, men ingen kan koncentrera sig, och Mona verkar ha gett upp innan hon ens börjat tjata på oss. Hon inser väl att det är ett hopplöst fall. ”Varför skulle hela skolan samlas för att en ny elev ska börja?” Jag målar en cirkel i mitt block och fyller i den om och om igen. ”För att han kanske är väldigt speciell. Och kanske väldigt snygg.”

Elina fnissar. ”Säkert.” ”Förstör inte det här för mig nu, det kanske typ är Edward Cullen som kommer att börja här. Låt mig få ha lite hopp kvar.”

Maja suckar längtansfullt. ”Så du har gett upp en viss annan person då, eller?” frågar Elina.

14

Maja himlar med ögonen. ”Nej, men man kan väl få titta.”

Kvart i nio släpper Mona iväg oss. Aulan är redan halvfull när vi kommer dit. Vår rektor Roland, en kort man med mörkt hår och glasögon, står framme på scenen och pratar med min tyskalärare Hans. Det ligger en förväntansfull stämning i rummet och lärarna ser uppspelta ut. Vad handlar det här om egentligen?

Maja klämmer sig fram till ett par platser i mitten av lokalen och jag och Elina följer efter. Klockan nio är aulan full. Jag tittar mot de stora trädörrarna. Ett par eftersläntrare skyndar in, sedan slår de igen. ”Välkomna ska ni vara”, säger Roland framme på scenen. ”Jag förstår att en del av er har varit oroliga för den här samlingen, eftersom senast vi alla var samlade var efter att Theresia Holmgren så hastigt avlidit. Men jag kan försäkra er om att ni inte behöver oroa er.”

Mitt hjärta tar ett skutt. Jag kryper ihop i stolen och vill slå händerna för öronen. ”Jag garanterar att vi är här för något roligt den här gången.

Med anledning av det som hände i våras känner vi lärare att skolan behöver ny energi. Det är många som har varit otroligt ledsna och fortfarande är, och vi känner att vi behöver göra något som piggar upp oss alla. Därför har vi beslutat att ni ska delas in i grupper och genomföra olika aktiviteter tillsammans.

Aktiviteterna kommer att äga rum varannan vecka, från och med nästa vecka och ända fram till jul. Det kommer att vara en elev från ettan, en från tvåan och en från trean i varje grupp.

15

Tanken är att ni ska lära känna varandra bättre, umgås med människor ni kanske inte umgås med i vanliga fall och även umgås över årskurserna. Det tycker vi är viktigt.”

Det är knäpptyst i aulan. Alla stirrar på Roland. Någon långt bak i rummet stönar. ”Jag tänker inte avslöja vad för typ av aktiviteter det kommer att vara”, fortsätter Roland som om han inte märker bristen på hejarop. ”En lektion varannan vecka kommer att gå åt till det här, ibland kanske det blir mer än så. Det betyder att ni kommer att få en lektion mindre den veckan och jag hoppas att ni arbetar hårt ändå, och ser till att ni jobbar in det ni missar. Fungerar det inte får vi lägga ner och det tror jag inte att någon vill.”

Fortfarande tyst.

Plötsligt reser sig någon upp längre fram i rummet. Stolsdynan smäller i ryggstödet och ljudet ekar i tystnaden. Personen står med ryggen mot mig. Hans händer är hårt knutna och huvudet är vänt mot scenen. Den mörkhåriga killen som sitter bredvid honom rycker i hans arm, försöker få honom att sätta sig ner igen. Den mörkhåriga mumlar något till killen som bara skakar på huvudet och rycker loss armen. Sedan vänder han sig om och tränger sig förbi personerna som sitter på hans rad.

Han fräser åt någon som försöker hindra honom från att gå, och så fort han är ute i gången störtar han mot dörren.

Jag kryper ihop ännu mer när Viktor Holmgren rusar förbi platsen där vi sitter. Jag stirrar ner i golvet, försöker göra mig osynlig.

Det tar bara ett par sekunder innan dörrarna slår igen bak-

16

om honom. Jag rycker till men släpper inte golvet med blicken.

Inte förrän någon längre fram på högerkanten också reser sig upp. Emil Johansson har ett konstigt leende i ansiktet när han släntrar iväg mot dörrarna. Lärarna skruvar på sig och försöker tysta mumlet som har spridit sig i aulan. ”Jaha”, säger Roland när Emil har försvunnit. ”Ingen mer lämnar salen förrän jag är färdig. Jag har inte mycket kvar.” Han blickar ut över oss. ”De här aktiviteterna är obligatoriska, att missa dem kommer att vara som att missa vilken annan lektion som helst. Bara så att vi är på det klara med det.” Han ler och slår ihop händerna. ”Vilken grupp ni tillhör kommer er klassföreståndare att tala om för er. Det var allt.” ”Seriöst?” Maja lutar sig fram medan vi väntar på att få komma ut från vår bänkrad. ”Han kan inte mena allvar.”

Elina tittar sig omkring i rummet. ”Jag tror nog faktiskt att han gör det.”

Maja stönar och lutar pannan mot Elinas axel. ”Varför ska vi tvingas göra sånt här?” ”Du vet varför.” Elina klappar Maja på huvudet. ”Efter Theresia …”

Mitt hjärta börjar slå fortare och en obehaglig känsla sprider sig genom kroppen.

Jag vill inte höra var de säger, så jag börjar räkna högt i huvudet för att stänga ute deras röster. Ett, två, tre, fyra, fem … tjugo, tjugoett. Jag hinner till trettiotre innan det börjar röra på sig framför mig. Jag hinner till hundrafemtio innan jag slutar.

Då är vi ute ur aulan och Maja och Elinas röster försvinner i sorlet i korridoren.

17

”Det här låter väl spännande”, säger Mona när vi är tillbaka i klassrummet. ”Jag tror att det här är precis vad vi behöver. Det har varit ett tungt halvår och vi behöver alla göra något roligt och positivt. Det är inte bara ni som har blivit påverkade av det som hände i våras, även vi lärare har haft det jobbigt.”

Hon höjer handen och viftar med ett papper. ”Jag har grupperna här. Är det någon som är sugen på att veta?”

Ett mummel av ja sveper genom klassrummet och Mona ler belåtet. ”Jag läser listan bakifrån idag, för att variera lite.”

Jippie, då måste jag vänta till sist innan jag får min dom.

Mona harklar sig och skjuter upp glasögon på näsan. ”Okej, då börjar vi. Erik, du är i samma grupp som Morgan Åberg i TE3A och Julia Nguyen i BF1B. Hanna …”

Jag stirrar på tavlan medan Mona räknar upp vilka grupper mina klasskamrater tillhör. ”Maja. Du ska vara med Rebecka Ström i TE3B och Christian Mårtensson i SP1B. Hilda …”

Maja lägger pannan mot bänken. Hennes axlar åker upp och ner i en djup suck. Jag vet precis vem hon hade hoppats på att få vara med.

Elina får vara med några som heter Ahmed och Vera som jag inte har en aning om vilka det är, men hon ser inte särskilt bekymrad ut.Till sist har Mona kommit till slutet av klasslistan, eller början, beroende på hur man ser det, och det är min tur.

Hon höjer blicken från pappret och tittar på mig. ”Emilia, du är i samma grupp som Viktor Holmgren i TE3A och Jonas Henriksson i MP1A.”

18

Mitt hjärta snör ihop sig på ett konstigt sätt.

Nej. Nej, nej, nej.

Det här är inte bra. Inte bra alls. Det här kan inte hända på riktigt. ”Så”, säger Mona. ”Det var alla. Jag förstår att det är spännande men nu måste vi återgå till historian, annars får vi inget gjort idag. Om ni slår upp sidan hundratjugotvå är ni snälla.”

Ingen gör som hon säger. Ett mummel bryter ut i klassrummet, alla diskuterar vilka grupper de hamnat i. Jag stirrar ner på min bänk. Det här måste vara ett sjukt skämt. Av alla människor på hela skolan …

Mona fortsätter att prata framme vid tavlan, verkar ovetandes om mumlet i rummet.

Varför just han? Det kommer inte att fungera, jag kommer aldrig att kunna låtsas som ingenting en hel termin..

Till slut säger Mona till oss att vara tysta, och när hon ber oss att läsa igenom sidan hundratjugofyra till hundratrettio, samlar jag ihop mina saker, reser mig upp och går.

Jag skyndar till toaletten där jag låser in mig. Jag sjunker ner på huk innanför dörren och försöker att hålla andningen under kontroll. Långa djupa andetag, in genom näsan, ut genom munnen, precis som jag har lärt mig. Jag upprepar proceduren tills mitt hjärta har lugnat ner sig och jag kan andas någorlunda normalt igen.

Det här går inte. Jag kan inte vara i samma grupp som Viktor Holmgren. Det går bara inte. Inte när jag under de senaste fem

19

månaderna inte har gjort annat än att försöka undvika honom.

Jag kan inte vara i samma grupp som Theresias bror. Jag skulle hellre gå på glödande kol. Eller hugga av mig båda armarna.

Jag gömmer mig på toaletten tills jag är säker på att lektionen är slut och nästa har börjat. Försiktigt skjuter jag upp dörren och kikar ut. Korridoren är tom och jag drar ett lättat andetag. Jag måste prata med Mona, försöka rätta till det här på något sätt.

Jag tar en omväg förbi mitt skåp. Elina och Maja har ringt mig tre gånger var, jag skickar sms till dem båda och säger att jag fick huvudvärk och gick hem.

En av idrottslärarna öppnar dörren till lärarrummet när jag knackar på. ”Är Mona här?” frågar jag och försöker låta så ynklig jag bara kan. Han nickar och försvinner in i rummet. Ett par sekunder senare öppnas dörren igen och Mona kommer ut. ”Emilia”, säger hon. ”Vart tog du vägen innan?” ”Jag ber om ursäkt. Jag fick sådan huvudvärk.” ”Nästa gång måste du säga till innan du går.” Jag nickar lydigt. ”Jaha, vad kan jag hjälpa dig med då? Har du inte lektion nu?” ”Jo, jag är på väg dit”, ljuger jag. ”Jag undrar bara om jag kan få byta grupp?”

Hon rynkar pannan. ”Varför det?”

Jag sänker rösten. ”Det känns inte bra att vara i samma grupp som Viktor Holmgren.”

Mona suckar och skjuter upp glasögonen på näsan, betraktar mig ett ögonblick och mitt hopp stiger. Men det kraschar

20

lika fort när hon säger: ”Nej, tyvärr.Vi visste att det skulle bli så här och därför har vi bestämt att ingen får byta grupp.” ”Jag kan byta med Maja”, säger jag snabbt. ”Jag är säker på att hon vill byta.” ”Och jag är säker på att du kommer att trivas i din grupp.

Det kommer inte att vara några problem att vara i samma grupp som Viktor ska du se.” ”Men …” ”Jag är ledsen, Emilia, men det går inte. Och nu måste jag gå, jag har en lektion som börjar snart. Iväg med dig.” Hon ler och gör en gest med handen som betyder att vår konversation är slut.

Jag känner hennes blick i ryggen när jag går från lärarrummet. Jag tänker inte ge upp, om det inte fungerar med Mona får jag pröva med någon som har mer makt.

Jag skyndar mot rektorsexpeditionen. Det är inte många elever i korridorerna och jag vill inte att någon lärare ska få syn på mig och fråga vad jag gör. Jag ökar på stegen och småspringer den sista biten.

Det tar en stund innan jag får träffa rektorn och när jag till slut får göra det är jag gråtfärdig. Det här måste fungera, annars vet jag inte vad jag gör. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” frågar Roland och tittar upp från datorskärmen. Han flyttar en pärm som ligger på skrivbordet och tar fram en penna. På bordet står ett fotografi som visar två pojkar i tioårsåldern.

Jag drar ett djupt andetag.

21

”Jag skulle vilja byta grupp.”

Roland ler och lägger ner pennan på skrivbordet igen. ”Om jag hade fått en krona varje gång någon sagt det till mig den senaste timmen hade jag varit rik nu.”

Jag stirrar på honom. Tror han att jag är missnöjd med min grupp? Jag skakar på huvudet. Nej, han förstår inte. Det handlar inte om att jag inte vill vara i min grupp. Jag kan inte vara i samma grupp som Viktor.

Jag öppnar munnen men han hinner före. ”Jag är ledsen, …?” ”Emilia.” ”Just det. Jag är ledsen, Emilia, men det går inte.” ”Varför inte?” ”För att om jag ska göra ett undantagsfall för dig behöver jag göra det för alla och det skulle inte fungera.” ”Men jag är i samma grupp som Viktor Holmgren”, säger jag och hatar hur desperat jag låter.

Han rynkar pannan. Är tyst en stund. Till slut suckar han. ”Det kommer inte att vara några problem att vara i samma grupp som Viktor. Jag förstår att det kanske känns obekvämt att behöva umgås med honom just nu, men om du bara beter dig som du gör med vem som helst så ska du se att det går bra.”

Nej, han förstår inte alls. Och hur skulle han?

Jag sätter händerna på skrivbordet, lutar mig framåt. ”Snälla”, vädjar jag. ”Snälla, du måste låta mig byta. Jag kan inte vara i samma grupp som Viktor, det går bara inte!”

Han rynkar pannan, lutar sig tillbaka i stolen. ”Varför inte? Är ni osams på något sätt?” ”Nej.” Jag rätar på mig, lägger armarna i kors över bröstet.

22

”Så varför kan du inte vara i samma grupp som honom?

Han om någon behöver muntras upp. Jag tror att han skulle bli ganska ledsen om han visste att en av hans gruppkamrater inte ville vara i samma grupp som honom.”

Ilskan stiger i mig. Vad är det han inte förstår? Varför kan han inte bara göra ett litet undantag för min skull? Jag knyter händerna. Hårt. Jag öppnar munnen igen, men stänger den lika fort. Det är lönlöst, han kommer aldrig att ge med sig.

Utan ett ord till lämnar jag rummet.

Istället för att ta höger när jag kommer ut från rektorsexpeditionen, mot mitt klassrum, tar jag vänster mot entrédörrarna.

Bredvid dörrarna står en papperskorg. Jag sparkar till den med all min kraft. Det låter lite i metallen men den största skadan tar min fot. Ändå känns det på något sätt bättre.

23

Det finns hemligheter som äter upp en inifrån. Som förändrar liv. Som förstör liv.

Sådana hemligheter vill man undvika till varje pris.

De är som minor.

Emilia har en mina inom sig. En som hotar att sprängas om någon så mycket som tittar på henne. Men minan är inte bara hennes egen.

Den riskerar att spränga fler än så.