9789188493026

LOTTA GRAY

HIMLEN .

KAN VANTA

Yourlife Books, Box 3159, 103 63 Stockholm www.yourlifebooks.se Copyright © Lotta Gray 2017 Omslag Åsa Hjertstrand Brensén Författarfoto Thron Ullberg Foto baksida Josef Peyre Foto bildark s 1 & 6 Micael Engström, s 3 Malin Bondesson, nedre bilden s 7 Jörgen Bodesand, övriga bilder privata Tryckt 2017 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-88493-02-6

Till Lennox ”Kanske får vi bara den tid som tillägnas oss på jorden.

Jobba inte för mycket.

Låt inte känslorna stanna i bröstet.

Prata.

Bråka aldrig om pengar.

Våga säga nej. Våga säga ja.

Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill.”

Kristian Gidlund

Det här är min historia, så som jag minns den.

Vissa händelser har med avsikt ändrats eller flyttats tidsmässigt för att göra berättelsen tydligare.

2008. Valborg. Toksmärta. Magen är som hela havet stormar. Den där elden man ska titta på skiter jag i, finns inte en chans. Den konstiga smärtan i magen har tagit över helt. Jag ligger i sängen och hör hur Threst och Lennox rör sig därnere på nedervåningen.

Lennox är två och ett halvt år och studsar fram.

Smärtan måste gå över snart. Det är väl stress. Någon konstig mensvärk. Dålig mat. Eller graviditeten. Den som jag är säker på att jag vill avsluta.

Jag bevakade en Micael Bindefeld-premiär tidigare idag. Även då kände jag av magen, jag har gjort det den senaste tiden. Jag höll god min på den röda mattan, bland alla iskalla champagneglas och kindpussar som aldrig nuddade på riktigt. Lämnade in texten för layout till kollegorna på Se & Hör direkt efteråt. Nu vill jag bara få fira valborg med familjen men magen gör så ont att jag aldrig kommer att kunna ta mig till elden.

Lennox och Threst får gå utan mig. Jag ligger kvar i sängen och känner mig som en svikare. Vi ska ha middag om några timmar, en av alla fina middagar vi har haft i vårt sekelskifteshus. I källaren ligger vinflaskorna på vänt. Det blir en trerätters med toast Skagen till förrätt, sedan rösti och helstekt oxfilé samt 9

en perfekt crème brûlée, knäckig och med en bra vaniljstång. Threst har som vanligt lagat mat sedan tidigt på morgonen.

När jag hör ytterdörren stängas sluter jag ögonen, vill bara få komma bort från smärtan för en stund.

Jag vaknar av doften av vitlök, den letar sig uppför trappen och in i vårt sovrum och bär med sig ett löfte om en trevlig kväll med vänner, skratt och långa samtal. Jag tar några djupa andetag innan jag kämpar mig upp ur sängen och går nedför trappen.

Vi skålar med gästerna i hallen. Bubbel till de vuxna och läsk i höga glas till barnen. Threst fortsätter att vispa såsen som jag fick köpa i fina saluhallen medan vi andra äter rotsakschips och wasabinötter i små fina skålar. Vi hänger i det öppna köket, gamla vänner, nära vänner, och jag älskar egentligen det här. Våra middagar är en stor del av mitt liv, av vårt liv tillsammans.

Men under middagen blir jag allt sämre. Magsmärtan är olidlig.

Jag försöker dricka bort det onda, sveper några glas dyr Masi, intalar mig att jag inte kommer tänka på smärtan, men hur jag än biter ihop kan jag inte släppa tankarna på det som maler i magen på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Strax efter midnatt måste jag tacka för mig och gå upp och lägga mig, kan inte längre sitta upprätt. Det enda jag vill göra är att ligga ner med uppdragna knän.

Jag rullar tyst från sida till sida, försöker att inte låta för mycket så att inte Lennox, som sover i rum10

met bredvid, ska vakna. Men jag låter som ett plågat djur, jämrar mig och drar upp knäna ännu högre.

Det lindrar något, men smärtan är ändå det värsta jag har varit med om. Ljudet från mellangärdet är sinnessjukt högt, det porlar som ett vattenfall. Som en vacker å.

Till slut måste jag ha somnat för när jag slår upp ögonen nästa gång ligger Threst bredvid mig. Jag har vaknat av smärtorna. De är olidliga nu och jag tar mig ner till badrummet i källaren och kräks. Vill inte störa och väcka de andra. Jag som aldrig brukar kräkas.

Brunt, konstigt kräks. Som kaffesump. Jag försöker bajsa men det är totalt stopp.

Jag stapplar bort till gästrummet bredvid toaletten i vårt fina hus och ringer ambulansen. Loppan känner av min oro och kryper upp till mig. Spinner mot min mage. Katten som bara satt på trappen en dag när jag och Threst var som mest inne i renoveringen av huset.

Som flyttade in till oss och in i mitt hjärta. Som jag inte kan tänka mig mitt liv utan.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det hela när jag ringer. Det är ju inte så att jag är döende men smärtorna är verkligen inte hanterbara. Jag söker efter orden samtidigt som jag smeker Loppans rygg. När jag har lagt på släpar jag mig uppför trapporna till Threst i sovrummet. Kliver försiktigt över de trappsteg som knakar. Viskar att jag måste åka in med ambulansen men att vi inte ska väcka Lennox. ”Stanna hemma med Lennox, du, han ska ha frukt i ryggsäcken i morgon. Det är ingen fara, jag ringer så 11

fort jag vet något. Det är säkert bara stress som satt sig i magen.”

Det där stoiska, att jag alltid ska klara mig själv och vara så förbannat rationell i alla lägen.

Jag försöker bajsa en sista gång men det går inte alls.

När jag öppnar ytterdörren i den tidiga morgonen står ambulansen där och väntar på mig vid vår grind.

Tyst, utan blandare. Jag går den lilla biten från vårt hus till grinden, lätt framåtböjd i grå mjukisbyxor och har till och med satt på mig lite Donna Karan roll-on.

Vårt körsbärsträd står i full blom och sträcker sina blommor mot majhimlen. Fåglarna har precis vaknat och det doftar dagg, fukt från myllan.

Jag har inte riktigt tid med det här, hela veckan är full av planer, tänker jag när jag kliver in i ambulansen.

Det finns inget utrymme att vara sjuk nu, det går inte att trycka in i det här livet med småbarn och heltidsjobb. Men jag lägger mig lydigt på den smala britsen.

Vartenda gupp gör ont. Personalen frågar hur länge jag har känt såhär. ”Någon vecka drygt”, svarar jag svagt och vill bara blunda.

Vill att de ska låta mig vara medan jag sakta förs fram på de villagator jag känner lika bra som min egen tandrad.

Radion är på och det är sövande. Jag försöker tänka bort smärtan och kniper ihop ögonen för att parera den när ambulansen tar sig förbi Globen och ut på Nynäsvägen, viker av före Gullmarsplan och åker ner över Skanstullsbron. Någonstans i en vrå av ambu12

lansen kan jag ana den oformliga gestalt jag alltid såg som barn hemma i vårt kök i Örebro. Något mörkt som tornar upp sig.

Jag sluter ögonen ännu mer.

Jag är sex år gammal. I mitt rum är det varmt. Persiennerna nedfällda. Sängen står mot fönstret. Jag vet inte om det är öppet. Minns inte. I köket sitter en häxa.

Hennes stora krokiga näsa avtecknar sig i skenet från gatlampan utanför. Det är natt och jag är på väg de få meterna in till mammas rum i vår lilla tvåa i Oxhagen i Örebro. Men jag vågar inte. Häxan har suttit där varje natt så länge jag kan minnas, liksom bidat sin tid. Hinner jag om jag springer? Vad händer om hon tar mig?

Mitt hjärta rusar. Jag vill in till mamma. In till tryggheten och hennes varma säng. Till slut tar jag sats. På långa, rangliga sexårsben rusar jag förbi köket i ett enda gigantiskt språng. Springer som en jagad hind förbi diskbänken och landar stadigt två sekunder senare i mammas rum.

Varenda natt är det samma sak. Jag vaknar och vill gå, men vågar inte. Häxan kan ju vara där.

13

Jag ligger i en säng ute i korridoren på akuten. En AT-läkare ber mig hoppa på ett ben för att utesluta blindtarmsinflammation. Det är det inte. Det blir tidig morgon när man beslutar sig för att lägga in mig på avdelning 67. Jag vill bara hem till familjen, få åka till jobbet. Jag brukar nästan aldrig bli sjuk, har aldrig varit inlagd på sjukhus. Det här guppet i vägen har jag inte planerat.

De ger mig morfin intravenöst för att hålla mag­ smärtorna i schack men jag spyr rakt ut när det landar i kroppen. Mitt bland andra väntande patienter som ligger på britsar på den överfulla akuten.

Jag får Ketogan istället och när det börjar verka är det som rena himmelriket. Jag kan äntligen slappna av lite men jag vet inte hur länge smärtan kommer vara borta.

Jag läggs i en fyrbäddssal. Mina grannar är några äldre damer som alla ska opereras för något som inte är livshotande. De oroar sig, småpratar med varandra och vill ha än det ena än det ”Det är klart att det andra av personalen. Med deras inte är cancer”, säger oroliga röster i öronen lyckas jag somna till slut, inte längre mamma snabbt. lika smärtpåverkad.

14

Några timmar senare vaknar jag av att en sköterska försiktigt knackar på dörren. Det är frukost och senare dags för den dagliga ronden. När han har gått sitter jag med telefonen i handen. Fingrar på numret till Threst men så ringer jag mamma.

Jag kan inte låta bli att fundera högt. ”Kan det vara cancer, tro?” ”Det är klart att det inte är cancer”, säger mamma snabbt.

Jag ser henne framför mig där hon sitter i köket med telefonen i handen.

Mina föräldrar lärde känna varandra när hon jobbade som au pair i en svensk familj i Bryssel. Hon strök kläder, lagade middagar, tog hand om barnen.

På helgerna träffade hon andra svenska vänner med liknande jobb. De gick och dansade på nattklubben Svarta änglar mitt i Bryssel.

Jag har en tydlig bild av det där. Svarta änglar är ett sådant märkligt namn, dubbelt på något vis, jag fastnar för de där orden. Borde inte änglar vara vita?

Min pappa bodde inhyst i en källare i centrala Bryssel. Det vet jag eftersom jag många år senare åkte förbi platsen med honom. Jag undrade om det var där jag kom till, i mörkret i källaren. Och jag undrade hur länge de var tillsammans egentligen.

När jag fyllde sju träffade min mamma en man från landet. Janne. Rejäl, stabil, snäll. Inte så världsvan och flådig men klok och lugn och jag tror mamma tyckte det var skönt att få landa i att någon annan tog över årorna och rodde. Vi flyttade till landet, till hans åkeri, 15

familjeföretaget, och bodde vägg i vägg med svärmor.

Jag var inte helt med på flytten men blev lovad en egen häst. Den bästa mutan i världen. Golden.

Jag älskade alla årstider med henne, röken ur hennes näsborrar när det var kallt. Mitt hjärta slog lika fort som en kanins när jag lät henne löpa fritt på de fält jag kände så väl.

Mamma och Janne gifte sig så småningom och jag var glad för det. Så länge mamma var lycklig var jag lycklig.

Men hennes liv blev nog inte som hon tänkt sig.

Hon var ensam med oss barn mycket. Min lillasyster Louise, kallad Lisa, med sina stora bruna ögon och sitt blonda hår, och så den mer allvarsamme Thomas som gillade att fiska och baka och gärna lekte för sig själv.

Mamma var ofta försjunken i funderingar. En dag smög jag in i köket, ställde mig bakom henne vid diskbänken. Men hon hörde mig inte, lutade bara huvudet mot köksskåpen och grät så axlarna skakade.

Jag smög ut igen, ville inte att hon skulle upptäcka mig. Kanske var det mitt fel att hon var ledsen. Jag kanske var för busig eller för vild. Så jag höll mig ofta stilla, blev ett väldigt lugnt och snällt barn som försökte vara alla till lags.

*** Timmarna sniglar sig fram, det blir lunch, det blir middag. Jag har bara min telefon som sällskap och försöker ligga så still som möjligt i sängen, rädd för 16

att jag ska tappa nålen i armen. Jag har inte ont i magen längre, är ordentligt smärtlindrad, men jag är rastlös, vill bara bli bra, få reda på vad det är för fel och sedan få komma hem. Messar vänner, läser lite, försöker sova bort tiden och tänker att jag måste höra av mig till min pappa, den där riktiga från Afrika.

Jag var inte så nyfiken på honom som liten. Jag vet att han är från Senegal från början och att han flyttade till Bryssel för att studera. Jag har ett tummat, sepiafärgat kort där han sitter bredvid en palm och bär en brun, trång kavaj och långa skor. Kavajen är för kort i ärmarna och trång över axlarna. Stramar. Det där kortet tittade jag på ibland när jag var liten men så mycket mer än så är det inte.

Jag minns vårt första möte, hur omtumlande det var.

Bilderna kommer tydligt nu, som en inre film.

Det var sen höst och jag blev avsläppt av skolbussen nere vid landsvägen. Gick de hundra meterna till vårt hus. Det var bara skog omkring mig, men jag kände mig trygg med skog, det har aldrig skrämt mig när mörkret faller. Jag gick i sjuan. Åttan kanske. Jag skulle till stallet för så var det alltid. Hem, äta och så ta stigen genom skogen till stallet någon kilometer bort. Det var en av de där höstdagarna som var som höstar ska.

Blöta löv, lite frost på morgnarna. Låg dimma över åkrarna som lättar framåt förmiddagen. Vantar till skolan. Och tjockjackan.

Oftast struntade jag i läxorna för varken mamma eller pappa Janne var på mig om dem. Jag hade fullt upp med att ta hand om min häst fram till sen kväll.

17

Det skulle mockas, ridas och fodras. Jag bar alltid med mig bilden av svettmärken på hennes rygg efter sadeln och den sura doften av blöt häst i luften.

Utanför huset stod en mörkhyad man. ”Hello, I’m your father”, sa han.

Och hans namn kom för mig. Alos.

Jag trampade förbi honom, in i köket där mamma stod. Mitt inre var i uppror men jag tänkte inte visa något. Det skulle han inte få av mig. Samtidigt fjantade mamma runt med ett påklistrat leende. Pappa, den andre, plockade med disken. ”Alos letade upp vår gamla adress i Oxhagen”, sa mamma. ”Sedan var det en granne som hjälpte honom, som visste att vi flyttat ut hit, jag hade ingen aning om att han skulle komma.”

Jag muttrade något till svar. Satte mig vid bordet, ville bara fly till stallet.

Min pappa frågade på bruten engelska hur jag mådde. Han log med hela ansiktet. På något vis fyllde han rummet. Han var väldigt lång och smal, med en brunrutig keps. På ena armen bar han ett brett, stelt silverarmband och en fet klackring. Brun kavaj, breda, lite vida byxor och så skor inomhus. Hans ögon hade samma färg som mina. Ljusbruna med lite guld i och han log med vita tänder.

Han stannade i någon vecka. Den värsta i mitt liv, trodde jag då. Han bodde i mitt flickrum i källaren och sov på mina hästprydda kuddar. Pratade högt på dålig engelska med fransk brytning, gestikulerade. Krävde att jag skulle serva honom vid middagsbordet, hälla 18

upp vatten trots att flaskan stod närmare honom än mig. Jag svarade knappt på tilltal, vägrade möta hans blick. Hela mitt inre var i uppror.

Pappa Alos som fantasifigur hade alltid fått mig att drömma mig bort. Skapat längtan, väckt min fantasi.

Fått mig att bli kreativ och skrivande. Nu var han här, och inget var som jag hoppats på.

Han åkte hem efter en dryg vecka, tillbaka till sitt jobb som någon form av ambassadör för ett vattenprojekt i Senegal och jag var jublande glad hela vägen till flygplatsen. Försökte att inte visa det.

Vi kramades adjö lite stelt och tafatt. ”Now you send me some card, tell me how you are, right?” sa han och jag ljög honom rakt upp i ansiktet. ”Yes, I will do that. And you take care now and thank you for everything.”

*** Timmarna går. Jag ligger i sängen, försöker vila. Men täcket och kudden känns så främmande för mig, inte som de där hemma. Jag hämtas för röntgen. Männen ser ut som dödgrävare. De rycker lite i sängen, dubbel­kollar namnet på skylten vid fotänden. ”Charlotte Gray?” frågar de. ”Ja, ja, visst.”

Utanför röntgen, precis när man passerar dörren, finns en skylt med en varningstext: ”Förbjudet att röntgas om du är gravid”. Det där skiter jag i. Det spelar ingen roll, ingenting spelar någon roll för jag 19

har sådana vidriga smärtor som kommer och går, får mig att kippa efter andan.

Man hittar inget på plåtarna, trots att jag röntgas från halsen till knäna och jag rullas upp till mitt rum igen, till min fyrbäddssal med utsikt över Årstaviken.

Känner mig konstigt nog lugn. För om man inte kan se något knas på plåtarna borde det inte vara något farligt åtminstone.

Jag får göra en gastroskopi. Två bastanta damer står på varsin sida om min brits och håller i mig för att jag ska svälja en slang, tjock som en mans finger. Jag rapar och gråter, tårarna rinner och slangen skaver i halsen.

Jag kommer inte undan trots att hela kroppen skriker: ”NEJ!” Jag försöker trycka mig mot madrassen och sköterskorna lugnar mig med att det blir bättre när kameran väl passerat svalget och kräkreflexen inte är lika intensiv. ”Såja, det går snart över, vi måste bara få ner den här i halsen på dig. Kroppen brukar reagera såhär, det är ingen fara.”

De fortsätter hålla i mig och pressa ner den där ormen i min hals. Jag vill bara slå dem, skalla dem, men biter ihop och försöker att inte vara för jobbig. Till slut är kameran på plats. Slangen skaver mot underläppen och jag ligger blickstilla för att försöka glömma att den är där. Om jag rör mig det minsta känns det hela vägen ner i magen.

20

Nästa dag kommer Threst förbi med tandborsten, min favoritkudde och mitt älskade duntäcke. Han har tryckt ner dem i två stora Icakassar. Jag andas in doften av blå Comfort när han räcker över dem till mig.

Ingen av oss vet hur länge jag måste stanna. Farmor har hämtat på dagis men Threst måste snart hem och laga middag och natta. Han sitter en stund vid sängkanten, försöker lugna mig med att det inte är någon fara, att de snart kommer att hitta felet och jag får komma hem. Sedan pussar han mig och lämnar mig för att gå hem och ta hand om logistiken.

21