9789188465139

SKUGGOR AV HOPP Ã…SA PERSSON

3

Tidigare utgivning: Skuggor av ljus 2017

© Åsa Persson, 2019 Grim förlag, Mellbystrand Omslagsfoto: Elin Persson Layout och sättning: Grim förlag www.grimforlag.se info@grimforlag.se Tryckt på Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-88465-13-9 4

Kapitel 1

Torsdag 19 december Ebba satt i baksätet på patrullbilen. Med armarna slappt hängande längs sidorna lutade hon sig tillbaka och blundade. Hon var så trött, så trött, och ytterst nära att somna när bakdörren öppnades och en polis hon inte kände igen slog sig ner bredvid henne. ”Bälta dig, vi ska köra”, sa han och knäppte fast sig på sin sida.

Ytterligare en polis kom, men han satte sig på förarplatsen.

Ebba upplevde den lätta ryckningen när bilen startades och automatväxeln drive lades i som en stöt genom kroppen. Hon slog upp ögonen och tittade sig förvirrad omkring. Vilka var de? Var de inte riktigt kloka? Vad var det som hände? Hon satte sig upprätt och lutade sig framåt. ”Va? Vilka är ni? Vart ska vi? Vi kan väl inte åka utan Kåre?”

Hon vände sig mot bildörren, fick tag i dörröppnaren och ryckte till. Låst. Hon drog ett häftigt andetag och vände sig mot polisen i baksätet. ”Vi ska köra dig till Kalmar. Du är misstänkt för brott, vållande till annans död, och därför är du gripen. Men innan vi åker till polisstationen ska vi till sjukhuset en sväng.” ”Men … Jag förstår inte. Vadå misstänkt för brott?”

Ebba ryckte i dörren. Bilen körde sakta runt de andra blåljusbilarna som kommit till fabriken. Grus och småsten knastrade under dubbdäcken. Det var som att sitta på första parkett till en filminspelning. Det rådde febril aktivitet utanför fönstret 5

men under tystnad. Åtminstone hörde inte Ebba någonting.

Någonstans i bakgrunden pratade polisen på. Ebba antog att han försökte förklara för henne vad som pågick men i ärlighetens namn hörde hon inte vad han sa. Det blev bara surr och brus i öronen. Han kunde lika väl ha pratat grekiska eller något annat språk hon inte förstod.

Ord, ord, ord.

Allt flöt ihop. Blev suddigt. Ebba försökte hitta Kåre någonstans utan att lyckas. Kanske låg han i någon av ambulanserna?

Hon tryckte handflatorna mot de tonade rutorna. ”Ta på dig bältet, annars gör jag det”, sa polisen bredvid. ”Jag åker ingenstans utan Kåre!” ”Lugn och fin nu. Börja inte bråka. Jag vill inte behöva belägga dig med handfängsel men gör det för bådas säkerhet om du vevar med armarna. Om du lyssnar på vad jag säger och försöker förstå ska jag förklara en gång till för dig.”

Bilen stannade till vid ut- och infarten till fabriken. Milde himmel, de skulle verkligen köra därifrån. Föraren kollade att kusten var klar och den som satt bredvid Ebba gjorde en ansats att sträcka sig över på hennes sida och se till att hon bältade sig. Hon bestämde sig för att göra det själv och knäppte det på sig. Bilen drog iväg med en mjuk men bestämd acceleration.

Ebba vände sig mot polisen bredvid. ”Vad heter ni?” frågade hon, fortfarande med ögonen vitt uppspärrade. ”Jag heter Ulf och min kollega som kör heter Morgan.” ”Er har jag aldrig sett förut? Är ni från Marieberg?” ”Nej, vi kör från Kalmar.” ”Kalmar?”

Bilen framfördes snabbt och säkert genom kurvorna på den lilla asfaltsvägen med bara ytterkanten markerad. De orange snöpinnarna flimrade raskt förbi. Ebba slöt ögonen. Underläppen darrade våldsamt och hon lade huvudet på sned. ”Kommer Kåre efter?” frågade hon, livrädd för svaret som 6

skulle komma. Vibbarna i luften, sättet de förde bort henne på, det luktade katastrof lång väg. Men hon var tvungen att veta. ”Det stämmer att han också ska till sjukhuset men ni kommer inte att ses.”

Ebba tittade på den ljushårige mannen med alldagligt utseende. Kroppen ryckte ofrivilligt när hon in i det sista kämpade emot gråten. ”Först ska vi ta dig till sjukhuset för en läkarundersökning och för att säkra spår och bevis”, förklarade Ulf för andra eller kanske tredje gången. ”Därefter ska vi till polisstationen för förhör. För oss är det ett rutinjobb och du har bara att gilla läget.

Det är inte förhandlingsbart.”

Ebba slog händerna för ansiktet. Måste han vara så otrevlig?

Hon som offer skulle väl inte behandlas som en brottsling?

Respektlöst och känslokallt var vad det var. Och hade han pratat med Kåre, Ericsson, Jimmy eller Rigmor, de som varit inblandade, hade han fattat att det inte fanns fog för det här. Hon som brukade se polisen som sina vänner. Besvikelsen sköljde över henne, våg efter våg. ”Du kommer att träffa en förhörsledare på polisstationen.”

Ulf pratade på som om han kunde läsa hennes tankar. ”Han kommer att förhöra dig och sedan är det upp till en åklagare att bestämma vad nästa steg blir. Alla som är inblandade i det här kommer att förhöras.” Han gjorde en kort paus innan han tillade: ”Lindström också.”

Något lugnad lutade sig Ebba bakåt och tittade ut genom fönstret. Bilen krängde och vek upp på stora vägen med samma känsla som om den lämnade gungflyet för fastare mark. Allt eftersom kilometerna avverkades försvann hon helt in i sig själv.

Som om tiden stannat i ett och samma läge noterade hon inte om hon blev tilltalad, hur vägen gick eller vilket väder det var ute. Hon bara satt där, tyst med ögonen öppna.

Resan gick utan omvägar rakt till Kalmar sjukhusområde.

Där stannade bilen och hon fördes in genom en dörr till ett, 7

vad hon uppfattade, virrvarr av korridorer, rum och främmande människor. De flesta verkade vänliga, men Ebba brydde sig inte om att hälsa. Hon var bara en docka polisen släpade med sig.

Känslan att stå utanför sig själv blev tydligare när hon tvingades att klä av sig naken i det vitkaklade rum med starka lampor som hon till slut hamnade i.

Hon iakttog sig själv som en åskådare från ett hörn i taket, var en av dockorna det lektes med i detta konstiga dockskåp.

Hon undrade hur lång tid det skulle ta. Flera stycken stod i cirkel runt den nakna. Studerade på nära håll, petade, kammade och topsade – utifrån och in – och allt noterades i ett protokoll.

Under tiden som detta försiggick fick den nakna flickan svara på en mängd frågor, frågor hon i efterhand inte kom ihåg att hon vare sig fått eller svarat på.

Det var först när dockan fick klä på sig igen som Ebba mycket försiktigt trädde tillbaka ner till sig själv. Hon kände sig fortfarande som en docka, men från golvnivå istället. Känslomässigt var hon helt bedövad, kände absolut ingenting, hon var bara en kropp som eskorterades, hanterades, hit och dit.

Dörren ut från det hemska öppnades och där stod Ulf och Morgan och väntade på henne. Det var nästan så hon var glad att se dem, trots att det var de som fört henne hit. Några få ord växlandes innan hon fördes tillbaka till bilen mellan de båda männen. Väl ute i friska luften kände Ebba deras fasta grepp om sina armar och uppskattade det mycket. Det här var på riktigt och de skulle inte låta henne falla till marken och slå sig ännu mer.

Utmattad slog hon sig ner i baksätet igen. Den här gången fick Ulf bälta henne. Han pratade med Morgan som satt i framsätet men hon uppfattade inte vad som sades. Hon lutade sig bara bakåt, slöt ögonen och stängde av yttervärlden till förmån för sitt eget ickeexisterande jag.

Ett illamående väckte Ebba från slummern. Det rullade i magen och munnen som varit snustorr vattnades så hon fick 8

svälja och svälja för att bli av med all saliv. Hon lutade sig framåt, håret gled för ansiktet och fingrarna darrade när hon drog det tillbaka, om och om igen, och delade på benen för att minska trycket på magen. ”Mår du illa?” frågade Ulf. Ebba nickade. ”Vi är framme nu.”

Bilen saktade ner betydligt, svängde vänster, saktade ner ännu mer och gled in i ett sorts garage. Dagsljuset stängdes ute när porten gled ner bakom dem. Bilen stannade, dörren öppnades och hon fick hjälp att stiga ur. Stegen ekade mellan betongväggarna. Hon fördes in genom en dörr och hamnade i en vitmålad lokal med fasta bänkar längs ena väggen och ett bord bakom en skyddsvägg av plexiglas.

Ulf räckte henne en hink. ”Här har du om du behöver kräkas.”

Ebba tog den i handen och tittade sig omkring. Hon kände på något sätt igen sig, fast hon aldrig varit där förut. Av alla arrest­intag hon hade sett brukade inte mycket skilja dem åt, och hon hade jobbat så pass länge i Riksby att hon visste vad som hände. Det var skrattretande obegripligt att det nu handlade om henne. Att det hade med huggen i Jens rygg att göra förstod hon, men i ärlighetens namn borde våldtäkten hon utsatts för kommit före i behandling. Hon kramade hinken så hårt att den röda plasten blev våt av handsvett. Jag borde bli bättre bemött, tänkte hon och associerade till att polisen i Riksby minsann åkte hem till offret och förhörde dem i hemmamiljö.

Hon skulle just ta orden i mun då uppkastningen trängde sig före. En kaffe latte-liknande vätska forsade ut och hon tyckte att hon stod med munnen på vid gavel hur länge som helst. Den varma vätskan rann över ena handen och hinken kändes tung och svår att hantera.

Rummet fylldes med aktivitet. Ulf hjälpte henne ner på en bänk. Stöttade henne så att hon satt upprätt och kunde hålla i 9

hinken. I ögonvrån såg hon att en bit av golvet var nedstänkt av sörjan. ”Det är okej”, sa Ulf. ”Det är sådant som händer.”

Hon fick sitta kvar en stund, och när det lugnat sig fick hon hjälp att stå. Livremmen på jeansen drogs av och hamnade tillsammans med skorna och halsbandet i en låda. När det var gjort leddes hon in i en cell och utan att reflektera sjönk hon ner på den gröna galonförsedda madrassen. När Ulf kom in med en filt sov hon redan.

10

Kapitel 2

Torsdag 19 december Ebba sträckte på sig. Vilken hemsk dröm hon haft, att hon spytt ner någons golv och hamnat i fyllecell. Madrassen knarrade när hon rörde sig. Ljudet gjorde henne kall i hela kroppen.

Hon öppnade långsamt ögonen.

Kala ljusgula väggar mötte henne, och på kortsidan en vit dörr i metall. Tack och lov att väggarna var gula och inte blå, det betydde att hon inte var ”hemma” utan någon annanstans.

Hon drog upp filten så den täckte huvudet. Det var ingen dröm. Hon låg verkligen i en fyllecell. I så fall stämde väl det andra också, då.

Munnen kändes klibbig och äcklig så spytt hade hon i varje fall gjort. Huvudet kändes stort och tungt och en molande värk tryckte som en rem runt det.

Inom henne dök bilder upp på ben och suddiga ansikten.

Någon hade varit inne och tittat till henne. Säkert arrestvakten, tänkte hon och blundade. Hon visste att de brukade gå in i cellen och titta till folk de oroade sig för och på något vis kände hon sig glad för att tillhöra dem.

Hon kröp upp mot den kyliga väggen och krånglade mödosamt filten över axlarna. Om jag sitter så stilla jag kan, kanske jag blir osynlig och glöms bort, tänkte hon.

Nycklar skramlade mot celldörren när den öppnades. Det lilla dunkelt upplysta rummet fylldes med mer ljus och Ebba såg silhuetten av en man i dörren.

11

”Så du är vaken”, sa han. ”Bra, jag ska säga till att du är redo för att höras.”

Dörren gled igen med en duns och Ebba slöt på nytt ögonen.

Händerna kramade hårt om filten. De stank olja och metall.

Höras! Hon ville fan inte höras. Hon ville åka hem. Hemma skulle hon gladeligen berätta vadhelst de ville veta. Åkte inte Kalmarfolket hem till offret var det något de borde börja med, tänkte hon föraktfullt. Det kunde göra deras arbete både enklare och trevligare.

Tanken på hemma fick henne osökt att tänka på Kåre.

Vad gjorde han just nu? Hon försökte känna in hans närvaro. Fanns han i närheten? Han skulle ju också höras. Kanske de kunde åka hem tillsammans när det var över? Plötsligt stod det hela glasklart. Här, i fyllecellen, hade hon hamnat för att hon varit för risig för att kunna höras direkt vid ankomst. Nu måste det vara dagen efter och efter förhöret skulle hon såklart släppas och få åka hem. Genast mycket piggare reste hon sig och stod således upp när två poliser kom för att hämta henne.

Ebba fick gå på toaletten innan hon fördes vidare in till ett annat kalt litet rum. Ebba kände igen det som ett förhörsrum.

Det fanns tre likadana i Riksby. Belysningen i taket påminde henne om läkarbesöket, fast denna hade inte samma extrema ljus. Ett fast monterat bord i mitten av rummet och fasta bänkar till detta. Det var vad som fanns i rummet. Med nyvunnen positiv energi slog hon sig ner mittemot en civilklädd man. Ebba blinkade med ögonen och petade håret rätt bakom öronen. Hon hoppades att hon inte såg lika kantstött ut som hon kände sig.

Den civilklädde mannen såg vagt bekant ut med sitt nästan snaggade ljusa hår, kantiga ansikte och glasögon men hon kunde inte placera honom. Att han inte bar slips tydde på att han inte var så formell av sig och det var bra – det var en person hon kunde dua och kalla vid förnamn. ”Peter Gyllene, förhörsledare. Varsågod och sitt.” ”Fast jag sitter ju redan?”

12

Blicken hon fick tillbaka skärpte genast allvaret i rummet.

Hon svor tyst. Fan, fan, fan. Hon knäppte händerna framför sig på bordet. ”Vad är klockan?” frågade hon. ”Halv fem.” ”Men det är den tjugonde, väl?” frågade hon fast hon insåg att det fortfarande var den nittonde. Hon hade bara sovit ett par timmar, dagen var inte på långa vägar slut ännu. Hon svalde men klumpen i halsen satt envist kvar.

Peter samlade en hög med papper framför sig. ”Vill du ha något? Kaffe? Te? Smörgås?” ”Har ni yoghurt?”

Peter såg om möjligt ännu tröttare ut. Axlarna sjönk och han kisade avmätt på henne. ”Nej, vi har ingen yoghurt. Vi har smörgåsar med korv eller ost på.”

Ebba mumlade något om kaffe och ost, varpå mannen som stått i dörröppningen stängde om dem och försvann. ”Jaha, Ebba, hur känner du dig nu när du fått sova ett par timmar?” ”Bättre.” ”Bra.” Han drog ett djupt andetag. ”Ja, jag tänker inte dra ut på det. Åklagaren har beslutat att anhålla dig som skäligen misstänkt för dråp alternativt vållande till annans död med start från i dag klockan tolv noll noll. Förstår du vad jag pratar om?”

Ebba gapade. ”Anhållen? Varför då?” Ebba tyckte att golvet rämnade under fötterna och för några sekunder kändes det som om hon föll.

Det sög till i magen. ”Vi måste utreda exakt vad som hände i fabriken och under tiden är det praxis att du sitter anhållen.”

Ebbas ögon vidgades. ”Hur länge då?” ”Tja, det beror på lite olika saker. Hur mycket du hjälper till 13

i förhöret, vad som framkommer och lite sådana saker. Sedan kan det hända att åklagaren begär dig häktad men anhållen kan du vara max 72 timmar.”

Polisen i dörren kom in med kaffe och en smörgås med två ostskivor på. Han ställde brickan med innehållet framför Ebba, som sköt den åt sidan så häftigt att kaffet skvimpade över. ”M-men, jag har inte gjort något brottsligt, bara försökt hjälpa Kåre.”

Rösten var höjd nästan till falsett och hon gjorde en ansats att resa sig. Peter pekade åt henne att sätta sig igen och det gjorde hon. Men hon satt som på nålar. ”Det är just det vi måste få klarhet i men vi tar en sak i sänder.

I nuläget är du misstänkt för dråp eller vållande till annans död.

Du har också rätt att ha en advokat närvarande under resten av detta och kommande förhör. Vill du ha det?”

Ebba såg förtvivlad ut. Hon skruvade sig på bänken och flackade med blicken. Så jävla hopplöst läge. Mycket värre än hon föreställt sig. Och hon som trodde att hon var på väg hem. Plötsligt kände hon sig lika liten och utlämnad som den där dockan i dockskåpet. Hur kunde det bli så här? Hon drog handen genom håret, snörvlade och slog ut med armarna.

Peter iakttog henne lugnt. Hon harklade sig. ”Nej, hör här nu. Nu får du väl fan ta och ge dig. Fattar du inte vad jag varit med om det senaste dygnet? Jag var hos mitt ex för att hämta grejer när han sprang ut i vardagsrummet och sköt sig, fatta vilken chock jag fick, och när jag sprang ut haffade hans kompis mig. Jag hölls fånge i en öde fabrik och blev både slagen och våldtagen, och nu menar ni att det är mitt fel?” ”Du glömde nämna något om våldet du misstänks ha brukat och som skickade dig hit. Och det är ingen här som säger att det är ditt fel. Det är vad som hände där som ska utredas. Det är en viss skillnad.”

Ebba vräkte sig upp och marscherade runt i det lilla rummet som ett vilddjur fångat och placerat i bur. Peter satt kvar 14

och följde henne noga med blicken. Hans till synes oberörda ansiktsuttryck var oerhört provocerade. Hon skrek och svor, och till slut, för att frambringa någon jävla reaktion alls ifrån hans sida, drämde hon knytnäven så hårt i dörren att hon inte kunde röra den på flera minuter. Hon satte sig på bänken igen med den onda handen darrande i luften framför sig och den andra framför ansiktet. ”Dråp är ett brott som innebär ett avsiktligt dödande men som med hänsyn till omständigheterna anses som mindre grovt än mord”, sa Peter med lugn röst. ”Det handlar om impulsivt dödande våld, som kräver uppsåt, och som kan ge sex till tio års fängelse. Du är på sannolika skäl misstänkt.” ”Nej, nej, nej …” ”Sannolika skäl betyder att det finns starka skäl att tro att du har begått ett brott som kan ge minst ett års fängelse. Enligt våra uppgifter har du huggit Jens Ågren i ryggen och nacken med ett tillhygge upprepade gånger med massiv blodförlust som följd. Erkänner du eller förnekar du detta?” ”Han våldtog mig.”

Ebba spände ögonen i honom och kände hur hon själv glödde inombords av raseri. Hon hade lust att hoppa över bordet och klösa ögonen ur honom. Alltså fy fan, vad är det för fel på den där karlen, tänkte hon och skakade okontrollerat där hon satt på bänken. Det var så hon nästan ramlade av den. ”Vad använde du för tillhygge?” ”En skruvmejsel. En vanlig sådan där med platt ände du vet. Ni borde hitta den på golvet om ni letar. Jag tappade den på spången.”

Peter såg nöjd ut. ”Vi har hittat en blodig spårskruvmejsel som ska skickas på analys. Var fick du den ifrån?” ”Den låg på golvet under fikabordet. När Jens tittade bort ett ögonblick plockade jag åt mig den. Jag tänkte använda den när och om han försökte våldta mig en gång till.”

Peter tittade upp men hann inte fråga.

15

”Han hade redan gjort det en gång och funderade på en repris. Han sa att jag gav honom mersmak.”

Magen rörde sig vid blotta tanken. Ebba sökte med blicken efter en hink eller något om hon åter behövde kräkas. Det stod en papperskorg vid dörren och hon fokuserade med blicken på den. ”Så du högg honom alltså inte under själva våldtäkten?” ”Nej.” ”Syftet med att ta skruvmejseln var självförsvar?” ”Ja. Men han kom inte så långt för vi hörde ljud utanför.” ”Vad gjorde ni då?” ”Jens tvingade upp mig på en hög spång och när Kåre, ni vet väl vem han är, va? Han är polis, i Marieberg.”

Peter nickade medgivande. Han visste. Fan ta honom, han kände Kåre och ändå satt hon här. ”Kåre slog in dörren och de började slåss. Kåre hade varit död nu om jag inte agerat som jag gjorde. Strypt, av den jäveln!” ”Var fanns Ericsson?”

Ebba tvekade. Hade Ericsson hunnit komma till dess? Nej, hon trodde inte det. Men allt hade hänt rasande fort och hon blev förvånad själv över hur mycket hon mindes när Peter frågade. En klar bild över hur hon fick en snyting i ansiktet trädde fram, och hon hade blivit liggande, avtuppad, på spången. Hur länge visste hon inte, troligtvis bara några sekunder, en minut på sin höjd, för när hon vaknade hade Kåre blött som fasen från munnen och strax därpå hade han efter knivhot kastats över räcket.

Ebbas kropp skakade om möjligt ännu mer vid minnet av Kåre hängande i räcket. Blodet som rann längs halsen. Hans blick. Först av rädsla, sedan av beslutsamhet att kämpa sig upp.

I ultrarapid såg hon hur Jens kastade sig efter honom i syfte att banka loss hans händer, och Ericsson som tvingats dra vapen för att stoppa det.

Pulsen steg och hon andades så häftigt att hon knappt fick luft alls. Hon pressade handen mellan brösten och lutade sig framåt.

16

”Ni kan inte göra så här mot mig. Jag räddade en av era kollegors liv. Är det inte värt någonting för er?” ”Det är värt oerhört mycket, men lagen är lagen och ska följas oavsett.” ”Du kan ta den där lagen och köra upp någonstans!”

Ebba skrek så det nästan svartnade för ögonen. Hon hade gått över sin inre gräns, det bara öste på känslor, hon kunde inte tänka, inte kontrollera, inte behärska sig.

Peter knäppte händerna framför sig. ”Om du vänder lite på det, Ebba. Tänk dig att du är anhörig till Jens. Hur hade du velat att vi skulle agera då? Bara släppa ut den misstänkte utan att ta reda på exakt vad som hänt?” ”Hade jag varit anhörig till Jens hade jag brutit kontakten med honom för länge sedan.” ”Högg du honom för att döda?” ”Men för helvete! Jag tänkte inte så. Jag hade inget annat val! Hur ska jag få er att förstå?”

Ebba grät förtvivlat. Tårarna rann in i munnen, det smakade salt. Hon snörvlade och hostade.

Peter lade ifrån sig pennan. Tuggade diskret på ett tug�gummi och tittade tålmodigt på Ebba som nu ställt sig i hörnet av rummet och stortjöt.

Hon skulle inte få träffa Kåre. Kanske aldrig någonsin mer.

Hur kunde det bli så här fel? Hur kunde hon hamna här? Vad skulle hon ha gjort annorlunda? Skulle hon bara låtit Jens ta livet av hennes älskade? Skulle hon det? Bara stått och tittat på? ”Ebba. Sätt dig.”

Peters röst var helt lugn. Ebba kröp längre in mot väggen. ”Nu är det som det är”, sa han med neutral röst. ”Åklagaren har valt att anhålla dig och kan göra det i max 72 timmar med start från klockan tolv i dag. Det innebär att tiden går och att vi har mindre än tre dygn på oss på oss att förhöra de andra inblandade och bilda oss en uppfattning om hur det ligger till.

Medan det arbetet fortgår kommer du att sitta inlåst i en lite 17

större cell. För din egen skull kommer du att inte få tillgång till vare sig tidningar, radio, teve eller dator med avsikt att begränsa nyhetsflödet, men om du vill ha en bok att läsa, ett block att rita och skriva i eller en kortlek att roa dig med, sådana saker, går det att ordna. Förstår du vad jag säger?” ”Jag vill träffa Kåre.” ”Det får du tyvärr inte.” ”Men jag vill träffa honom. Jag måste!” ”Om det gör dig lugnare kan jag tala om att han mår förhållandevis bra. Han har en lättare hjärnskakning och är allmänt mörbultad, men hade tur att bältet tog sparken han fick i sidan. Jag vet inte om han blir utskriven från sjukhuset i dag eller i morgon.”

Ebba sneglade åt Peters håll. ”Och Mattias?” ”Skottet tog vid sidan av huvudet. En skråma. Han har fått sy men kommer inte att få några bestående men.”

Ebba försökte dra djupa andetag men det var svårt. Golvet gungade och hon var nära att svimma. Hon höll sig i väggen med ena handen, var tvungen att ha en fast punkt, den hon slagit i dörren kunde hon fortfarande knappt röra. ”Så jag får inte träffa någon? Ingen alls?” Rösten var sträv och det gjorde ont att svälja. ”Nej. Bara häktespersonalen, eventuell advokat och oss förhörsledare. Det serveras frukost, lunch och middag plus fika för- och eftermiddag. En timme i rastgård ingår också.

Det är naturligtvis frivilligt men vi vet av erfarenhet att det brukar kännas skönt att hämta lite frisk luft och se något annat än rummets fyra väggar.” ”Och jag får inte träffa någon?” ”Nej. Det skulle vara i undantagsfall i så fall, under direkt uppsikt av någon personal.” ”Bra.” Peter höjde ett ögonbryn. ”Är det någon speciell du inte vill träffa?”

18

”Jimmy. Min bror.” ”Han är väl en av de inblandade?” ”Ja. Men jag vill inte träffa honom.” Ebbas röst var så ostadig att den knappt gick att höra. ”Okej … Får man fråga varför du har denna inställning?”

För första gången tyckte sig Ebba ana ett medlidsamt uttryck i förhörsledarens ögon. ”Jag skäms för att ha hamnat här.” ”Det ska du absolut inte göra.” ”Men jag gör det.”

Ebba blinkade fram nya tårar, av både sorg och lättnad.

Peter nickade. ”Är det något du har att tillägga förhöret innan vi avslutar för idag?” ”Nej.” ”Jag kommer att läsa upp förhörsanteckningarna jag har gjort och är det något du vill ändra eller tillägga så gör jag det. Okej?”

Ebba nickade. ”Vill du ha ditt kaffe och macka?” ”Nej.” ”Då så. Jag kommer nu att läsa upp vad jag skrivit och om du känner att det är vad vi pratat om är vi klara.”

19