9789188465047

HUNDRA DAGAR KVAR

3

Tack till min redaktör Joanna Björkqvist, som dessutom har tagit porträttbilden på omslagets innerflik och agerat smakråd när det gäller omslaget.

Dikten på sid 10 är från samlingen Det blommande trädet, i tolkning av Siv Cedering Fox (Forum, 1973).

Miljöerna i den här romanen är korrekta, så vitt jag kommer ihåg. När minnet svikit mig har jag valt det som passat berättelsen bäst.

Karaktärerna och händelserna är däremot helt och hållet en produkt av min fantasi, så som den oftast är hos de flesta författare.

4

HUNDRA DAGAR KVAR ANNIKA BENGTSSON

5

Tidigare utgivning, i urval: Snökupan 2011 och 2016 Kråkprinsessan 2007 och 2012 Glömskelunden 2009 och 2012 Cayenne – kryddpojken med bett 2012 Mellan raderna 2013 och 2016 Sorgbägare 2014 Kvinnor, vin och vänner 2016

© Annika Bengtsson, 2017 Grim förlag, Mellbystrand Omslag och layout: Grim förlag www.grimforlag.se info@grimforlag.se Tryckt hos Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-88465-04-7 6

Tårarna gick inte att hejda och Evas mungipor vände neråt i en ofrivillig gråtgrimas. Hon bankade på magen för att få stopp på värken. Stopp på allt som hände där inne. Allt som inte hände.

Inte den här gången heller.

Hon hade varit säker, nästan inte kunnat vänta tills hon fick berätta för Nimmo men bestämt sig för att avvakta för att få vara helt ensam om hemligheten några dagar.

En snörvling följdes av en djup suck och en bitter smak av besvikelse. Med en loj blick på stolen och golvet konstaterade hon att ena strumpan var borta. Hon föll på knä, sedan ner i fosterställning och blev liggande en lång stund medan värken pulserade genom henne och i tjocka stötar knuffade ut det ovälkomna mensblodet.

Hon behövde Magnecyl för att döva smärtan. Den som gick att komma åt. Den andra fortsatte hon svälja ner och gråta bort. Om hon bara orkat resa sig, orkat ta tag i livet i stället för att ligga här. Det var tjockt av damm under sängen. Så fort det här helvetet var över skulle hon dammsuga, öppna fönstret och vädra, börja om på nytt. En ny chans och nästa gång skulle det inte komma något blod.

7

Där låg strumpan, omgiven av feta äckliga dammråttor. Eva rynkade näsan. Om Nimmo vetat hur det såg ut under sängen skulle han bli galen. Hon tog tag i sängramen för att dra sig in och nå strumpan. Fingrarna stötte emot något och hon trevade längs ramen. En plastpåse? Hon kunde känna konturen av något runt, ett häftstift, och med ett ryck fick hon påsen i handen och drog fram den i ljuset.

En lång stund satt hon med ena handen hårt masserande den punkt från vilken smärtan strålade ut medan den andra fingrade på en liten påse mjöl. Mjöl? Under sängen?

Försiktigt drog hon bort tejpbiten som förslöt påsen och öppnade den. Hon blev inte klokare av att studera innehållet och inte heller av att lukta på det. Återstod att smaka. Mjöl smakade ingenting men hon skulle kunna jämföra med mjölpåsen i skafferiet.

Innan hon hann resa sig kom hon på att strumpan låg kvar under sängen och hon böjde sig åter ner för att dra fram den.

Då såg hon alla de andra påsarna som kantade sängramen runt om och i det ögonblicket förstod hon att det inte var vetemjöl i påsarna och att det troligen inte var meningen att hon skulle känna till dess existens. Hon kastade ifrån sig plastpåsen som om den bränt henne.

Det krafsade på dörren till sovrummet och Eva strök sig över munnen. Hundjäveln. Den kunde nosa sig till allt. Hon hatade den men den var Nimmos ögonsten och hon tvingades svartsjukt konstatera att han älskade hunden mer än henne.

Fast det var hon som skulle ge honom ett barn och en familj.

Och hundar levde inte för evigt.

Hon hade stängt dörren till sovrummet eftersom hon inte ville ha hunden hängande där, sniffande efter det förhatliga blodet som gjorde henne till en värdelös subba. Och nu satt 8

hon här med en påse … knark … Hon svalde och plockade upp påsen igen, vek ihop den, tryckte den på plats under sängen med hjälp av häftstiftet.

Innan hon konfronterade Nimmo måste hon tänka och innan hon kunde tänka måste hon ut i badrummet och få tag i ett par Magnecyl. Och innan hon kom ut ur sovrummet måste hon hindra hunden från att ta sig in och avslöja knarkgömman.

Antagligen visste den redan. Antagligen var det bara hon som var en blåögd idiot och inte fattade någonting.

Hunden stormade in i sovrummet och hon hade inte den fysiska styrkan att hindra den. Men uppenbarligen var hon betydligt intressantare än några påsar under sängen för den svansade efter henne och hon blev inte av med den förrän hon öppnat kylen och tagit fram burken med hundmat och lagt upp en rejäl portion i skålen. Maten luktade vedervärdigt och hon ville kräkas men hon var tvungen att stå ut.

Det gick inte att lura Nimmo. Han var som hunden, han sniffade sig till allt. För två år sedan hade han sniffat sig till henne, spänt sina mörka ögon i henne och talat om att han skulle ha henne. Han var snyggare än alla andra killar hon någonsin varit i närheten av och hon hade motståndslöst tackat ja och följt med honom. Hunden hade han haft redan då. Den enda gång hon vågat klaga över att den dreglade och drog svansen över soffbordet så att koppar och ljusstakar föll i golvet hade hans blick blivit svart och han hade stelnat i en rörelse. Rösten hade varit kall: Inte ett ont ord om Bosco för då åker du ut.

Han behövde inte säga mer än så för att hon skulle förstå.

Hon hade plockat bort ljusstakarna och sett till att kaffekopparna stod så långt in på bordet att Boscos svans inte kunde nå dem.

Bortsett från hunden var Nimmo perfekt. Svart hår, vackra 9

ögon, smal och med händer som utforskat hennes kropp på ett sätt som gjorde henne yr och galen. Han tröttnade aldrig på att smeka henne, blev inte otålig om det tog tid för henne att komma och när han log fanns bara de två i hela världen.

Hon var tjugo år och långt ifrån en oskuld när hon träffade Nimmo. Hon hade haft åtskilliga killar före honom men han var den förste som betydde någonting. Den förste som betydde allt.

Ibland läste han dikter för henne, ur en bok med oxblodsfärgade pärmar och titeln i svart, som han hittat på en bokrea.

Indiansk kärlekslyrik, påstod han och läste så tyst att hon fick krypa riktigt nära för att höra när han smeksamt formade orden.

Det långa håret är hennes kudde Flickan sover på sitt hår Hon gråter inte tårar, hon gråter blod Vad drömmer hon?

Vem har gjort henne illa?

Vem har sårat henne så?

Dikten var skriven till henne, hon visste det. Kände det. Hennes långa blonda hår som hon flätade om nätterna för att hålla ihop det så att det inte rann ut över kudden och kittlade Nimmo. Tårarna, som kom nu igen när hon kände smärtan från magen och bäckenet och ännu en förspilld månad. Blodet. Och drömmarna.

Inte var de så stora och omöjliga att de inte skulle kunna bli verklighet? Hon ville gifta sig med Nimmo och föda hans barn.

Hennes egen mamma hade varit ofattbart ung och ogift och även om hon aldrig hade klagat så att Eva hört, förstod Eva att hon haft det svårt de första åren. I perioder hade de bott hos mormor och morfar och på kvällarna hade de vassa orden hörts 10

genom väggarna i lägenheten in till rummet innanför köket där Eva och hennes mamma bott. Men sedan kom sextiotalet och när Eva blev tonåring var mamman bara sju år äldre än vad Eva var nu och hon välkomnade frigörelsen, brände sin behå och anslöt sig till kvinnokampen.

Eva ville något annat med livet än vad hennes mamma stred för. Hon ville ha den där lilla familjen, någon att ta hand om.

Hon ville inte stå på några barrikader och sjunga Befrielsen är nära med knuten näve i luften. Hon ville till och med bära behå även om det var omodernt.

Nej, det gick inte att lura Nimmo. Han följde henne med blicken, bevakade varje steg, vägde varje ord och rörelse tills hon inte kunde tiga längre.

– Vad är det du har gömt under sängen?

Hans ögon smalnade och blev kalla.

– Inget som du ska bry din hjärna med.

Munnen var torr, hon försökte få fram tillräckligt mycket saliv för att kunna säga emot honom men förmådde bara skaka på huvudet. Vem var han? Vad visste hon egentligen om honom?

Till henne hade han sagt att han jobbade på en restaurang i stan, knäckte extra som rockvaktmästare men var på väg att bli delägare. Han var borta de flesta kvällar och oftast även på dagarna. Min man, hade hon tänkt med stolthet, som sliter för att kunna försörja sin familj. Hennes mamma hade försökt uppfostra henne till att bli en stark oberoende kvinna och uppskattade inte alls Evas dröm om en kärnfamilj med mannen som överhuvud och den som drog in pengar till hushållet. Du måste bli ekonomiskt oberoende, hade hon tjatat. Ta vilket jobb som helst, men se till att du kan klara dig på egen hand.

– Säljer du knark? viskade hon.

11

Nimmo lekte med Bosco, höll ett halvt urgnagt köttben över huvudet och manade hunden att försöka komma åt det.

När det upphetsade djuret morrade och nafsade efter Nimmos armar fick det ett hårt slag över nosen och kröp ihop med ett besegrat gnyende.

– Jag sade ju till dig att du inte skulle bry din hjärna med mina affärer.

Han kastade köttbenet till Bosco och vände sig mot Eva. – Jag förvarar. Okej? Jag känner folk, träffar folk varenda kväll. Tjänster och gentjänster. Så vad jag gömmer under sängen är inget som angår dig. Det har inget med oss att göra. Förstått?

Du har inget sett, inget hört, inget fattat. Du är min trofé, ingen har så snygg tjej som jag. Det är så jag vill ha det.

Han smekte henne uppifrån och ner med blicken, från det långa blonda håret som låg utslaget över axlarna, de gröna ögonen som satt lite för långt isär och den generösa munnen som gjord för att suga av honom, brösten – små och fasta under skjortan som hon köpt på försvarets överskottslager, de breda höfterna; klädde av henne med sina mörka befallande ögon och hon högg tag i det han sagt och höll det intill sig som en talisman. Han förvarade. Inte värre än så.

Men sedan var det ändå värre än så. Det ringde på nätterna och Nimmo klädde på sig, knäböjde vid sängen innan han kopplade Bosco och gick. Eva låtsades sova men när hon hörde lägenhetsdörren slå igen klev hon upp och gick till fönstret i rummet för att spana efter honom. Sedan trevade hon under sängen och upptäckte tomrummen. Och när han kom hem och inte kunde låta bli att skryta över pengarna han fått i utbyte mot påsarna förstod hon. Så mycket pengar för att förvara åt någon – nej, inte ens hon var så enfaldig att hon kunde tro det.

12

Tre veckor senare, mitt i juli när åskskurarna drog över stan på eftermiddagarna trots att högsommarvärmen lät vänta på sig och lägenheten kändes obekvämt trång, hade Eva vänt och vridit på problemet i all oändlighet men inte lyckats hitta någon annan utväg än att gå. Drömmen var över, misslyckandet totalt.

Nimmo var inte den drömprins hon trodde att hon hittat, livet med honom byggde på en lögn och rädslan för vad som skulle hända den dagen polisen kom och knackade på dörren och bad att få genomsöka lägenheten gjorde henne oförmögen att slappna av. Hon stod vid dörren i tamburen och lyssnade ut mot trapphuset, hon satt vid fönstret i rummet och spanade neråt gatan, hon väntade på att Nimmo skulle komma hem och hon längtade efter att han skulle gå igen.

Hur länge hade det pågått? Var det hennes fel att han tvingades sälja knark? Blev pressen för stor på honom när han hade en person till att försörja? Men det var han som ville att hon skulle vara hemma, inte slänga bort sitt liv på skitjobb, det var han som stack till henne någon sedel ibland så att hon skulle kunna köpa en ny klänning. Det var han och inte hon.

Sedan hon hittat påsarna under sängen och därefter konstaterat att de försvann en efter en men ersattes av nya hade de knappt varit ute tillsammans. Innan dess tog han gärna henne med sig, visade upp henne som den trofé han ville att hon skulle vara. En gång hade hon stolt berättat för sin mamma att det var så han pratade om henne och mamman hade ryckt upp henne ur stolen och skakat henne hårt. Jag var också någons trofé, hade hon upprört spottat ur sig, och vad ledde det till? Bli aldrig någons ägodel, hör du vad jag säger? Nöj dig inte med det, du är värd så mycket mer!

Eva hade svårt att inse sitt värde, det enda hon kunde se var att hon haft fel i allt hon trott på och att allt var förstört mellan 13

henne och Nimmo. Hon hade prövat att röka hasch och hon kände människor som testat Preludin men hon hade också sett vad de riktigt tunga drogerna gjorde med människor. Det gick inte, hon kunde inte försvara det. Någonting hade hon ändå fått med sig av allt hennes mamma försökt ge henne av kunskap, visdom och moral.

Så hon tog fram sin resväska och plockade ihop de kläder hon haft med sig när hon flyttade ihop med Nimmo. Hon visste inte om hon skulle vänta tills han kom hem eller om hon skulle skriva en lapp och smyga iväg utan att se honom i ögonen och säga att det var slut.

Tveksamheten gjorde att hon inte behövde ta beslutet. När Nimmo kom hem och såg resväskan ligga uppslagen på sängen med travar av kläder utspridda runt omkring satte han stopp för hennes planer.

– Vad håller du på med? undrade han. Ska du ut och resa?

Hon kände hur hans blick brände henne och vågade inte möta den. Inte vågade hon säga som det var heller.

– Jag tänkte bara åka och hälsa på mamma några dagar, sade hon tyst.

– Ingen bra idé. Du stannar här.

För att visa att han menade allvar satte han hunden att vakta henne. Varje försök hon gjorde att ta sig till ytterdörren möttes av ett dovt morrande från Bosco, som låg i vägen och visade tänderna tills hon backade.

Tidigare hade han ofta tagit med sig Bosco på kvällarna, smugglat in honom på restaurangen och gömt honom under disken vid garderoberna, men det var tydligt att han inte längre litade på henne. Hon blev tvungen att följa med när hunden skulle rastas och han höll henne hårt i handen som om han var rädd att hon skulle springa sin väg.

14

Älskade han henne så mycket att han ville ha henne kvar?

Trots att han inte vågade eller ville dela med sig av det som upptog en stor del av hans tid, trots att stunderna då allt var som innan hon hittade påsarna inte längre fick plats? Trots lögnerna och det faktum att han höll henne instängd med Bosco som fångvaktare?

Hon ville så gärna tro, ville så gärna sjunka tillbaka in i den tillvaro som fram tills för bara några veckor sedan känts trygg. Men tvivlet hade gnagt hål på tilliten och hålet gick inte att täta. Och när de låg med varandra var det som om han tog i stället för att ge.

I två veckor accepterade hon att vara hans fånge. Påsarna under sängen var borta men hon var övertygad om att han bara bytt gömställe och ägnade en hel dag åt att leta och när hon hittade sju påsar gömda i hans vinterkängor längst in i en garderob blev hon så arg att hon hällde ut innehållet i toalettstolen och spolade ner det.

– Försvinn, äckliga skit! snörvlade hon och grät än en gång över hans svek.

En stund senare insåg hon vad hon hade gjort. Nimmo skulle bli galen när han upptäckte det. Hon reste sig tvärt, rafsade fram ett par plastkassar ur städskåpet och sprang in i sovrummet. Han hade skurit sönder hennes resväska och bränt en del av hennes kläder i vasken, men det var bättre så här. Bara det viktigaste, tänkte hon nervöst och slängde ner det som fanns kvar: ett par vida gröna byxor, en tjock tröja, några T-shirts, en silkepolo och en randig blus. Underkläder och två par strumpor, hon behövde ändå inte mer. Hon såg sig om i sovrummet, tänkte på alla klänningar som Nimmo köpt till henne och som hon burit med stolthet, säker som hon var på hans kärlek. De fick hänga kvar, hon ville aldrig mer ha dem på sig, aldrig mer se 15

dem. Inte ens den röda som hon tänkt på som klänningen hon skulle bära på deras bröllop. Vitt var för andra, för henne var kärleken röd och det var så hon tänkt manifestera den.

Hon nådde ända fram till ytterdörren och hade fått på sig skorna men när hon sträckte sig för att få tag i regnjackan högg Bosco henne och bet sig kvar. Med ett skrik sjönk hon ihop och landade med mörkret som en mjuk filt att svepa in sig i.

Bultandet i armen väckte henne. Det blödde inte mycket men det hästskoformade bettet syntes tydligt och sårkanterna hade börjat svullna. Hon satte sig upp, vände sig åt sidan och kräktes.

Hunden, som bevakade henne ett par meter bort, reste sig och kom närmare. Hon backade tills hon stötte mot väggen. Bosco var för tillfället enbart intresserad av spyorna som han omsorgsfullt slickade i sig. Hon reste sig försiktigt och tog sig långsamt ut i badrummet. Skakade fram två Magnecyl och svalde ner med några munnar vatten direkt från kranen. Hon tittade på armen och under några sekunder var hon inte säker på vem den tillhörde, allt hon såg var ett främmande föremål som hon inte kunde definiera. Sedan fick smärtbultningarna henne att återvända till verkligheten. Hon måste härifrån, måste komma förbi hundjäveln. Blicken som mötte hennes i spegeln var stirrig och hon tuggade frenetiskt på underläppen. För att slippa se sig själv öppnade hon luckan till badrumsskåpet så att spegeln vändes in mot väggen. Den oskadade vänsterarmen sträckte sig efter paketet med plåster och drog samtidigt med sig Nimmos Valium som föll ner i tvättfatet. Eva brukade ta en tablett då och då när hon sov dåligt eller var nervös men Nimmo knaprade i sig nästan varje dag. Hon ställde tillbaka burken men lät luckan vara öppen. Tuggandet på underläppen fortsatte, snart skulle hon bita hål och bli lugnad av den järnhaltiga blodsmaken.

16

Hon petade på såret, satte armen under kranen och försökte skölja den ren. Den pulserande smärtan tilltog, sårkanterna var vita, svullna och äckliga, tårarna skymde sikten och hon orkade inte längre.

Hon lyssnade ut mot tamburen. Hunden höll sig lugn för tillfället. Hon blev åter kräkfärdig när hon tänkte på att det vidriga djuret hade ätit hennes spyor. Hon önskade att hon hade tagit en massa tabletter så att han hade fått i sig och dött.

Ja. Just så. Hon skulle ge Bosco några Valium. I bästa fall skulle de göra honom så slö att hon vågade smyga förbi honom och ut, i värsta fall tog de väl död på honom och för hennes del fick det gärna ske. Hon skakade fram tio tabletter ur burken, försökte tänka bort smärtan i armen och koncentrera sig på det hon måste göra.

Om han kunde äta spyor var han väl inte kinkigare än att han åt hundmat spetsad med lugnande medicin. Så tyst hon kunde öppnade hon dörren. Bosco lyfte huvudet och såg på henne, svansen slog några slag mot golvet och när hon tog sig ut i köket, fram till kylskåpet och fick ut burken med hundmat tassade han efter henne, satte sig och väntade. Hon lyfte ner ett glas från skåpet, lade tabletterna på en skärbräda och försökte krossa dem genom att rulla glaset över, men det gick inte. Då öppnade hon lådan där knivarna fanns och tog fram den allra största. En stund stod hon stilla med kniven framför sig som om hon inte visste vad hon skulle ha den till. Sedan lade hon bladet på tabletterna och bankade på det med sin knutna hand.

Lättad konstaterade hon att de krossades och hon fortsatte tills det inte var större bitar än att de skulle kunna gömmas i maten.

Det tog en halv evighet och hon var livrädd att Nimmo skulle komma hem innan Bosco somnat och hon hunnit iväg, men till slut dunsade hundens kropp och huvud motståndslöst i golvet 17

och Eva rusade mot ytterdörren, fick med sig de två plastkassarna och regnjackan och var snabbt ute. Hon lät dörren gå igen bakom sig, stod en stund handlingsförlamad innan hon sprang nerför trapporna och ut. Iväg. Bort.

18