9789188417268

1

www.danje.se

Ulvens Tid Copyright © 2016 Roger Skagerlund Omslag © 2016 Alexander Danje Danje Förlag 2016 ISBN: 978-91-88417-26-8

2

2 Den huvudlösa kroppen i leran tillhörde utan tvekan gårdens piga. Om det rådde inga delade meningar. Däremot gick versionerna isär vad gällde orsaken och landsfiskal Per Bogård hade vid det här laget hört den ena fantasifulla förklaringen efter den andra.

Torparen Björn menade att det var en landsstrykare som försökt våldta pigan när hon skulle gå ut och mjölka korna. Varför denna våldtäktsman i spe skulle slita huvudet av kroppen hade han dock ingen förklaring till.

Gammelmor Stina i Tibble menade att det var en myling, spöket av ett odöpt barn, som kommit tillbaka för att hämnas och drängen Karl svamlade om en varulv som han menade att han hört stryka omkring gården under natten.

3

Per Bogård visste inte vad han skulle tro. När han kom fram till platsen hade torpets och den tillhörande gårdens folk trampat omkring i leran och därmed utplånat alla eventuella spår av en gärningsman. Det han hade att gå på var blodet som stänkt ut över ladugårdens vägg och av spridningen att döma hade Ylva överfallits bakifrån och fått ta emot ett slag av något eller någon som var så kraftigt att huvudet snarare hade slitits loss från axlarna än huggits loss.

Han hade nu föst undan de nyfikna och skapat sig en någorlunda fredad zon där han kunde betrakta kroppen ur alla vinklar. Han hade dessutom skickat ut sina två drängar att leta efter eventuella spår i hagen som inte hade hunnit bli förstörda.

Han noterade att Ylva var ordentligt påklädd.

Inga tecken tydde på att någon skulle ha försökt våldföra sig på henne innan – eller efter – döden.

Med tanke på hur kroppen låg, verkade det som om hon kommit springande från hagen – vilket var skälet till att han skickat ut drängarna dit – och sedan fastnat i leran och fallit. Därefter hade det som hon flydde ifrån hunnit ifatt henne och våldet, som ledde till döden, hade inletts.

4

Per gick runt kroppen och fram till huvudet vars ansikte var vänt mot himlen. Tacksamt nog hade ingen vågat röra huvudet och det låg som det hamnat efter slaget. Han gick ner på huk och tittade närmare. Högra kinden låg pressad mot det leriga underlaget medan den blodlösa huden på den vänstra kinden glimmade onaturligt vit i förmiddagens gråa ljus. Han drog sin sabel och lyfte med spetsen på klingan försiktigt upp högra kinden från marken och tittade fundersamt på det han såg där, innan han släppte tillbaka huvudet. Han hade skickat efter en tecknare från Stadsfiskalskontoret inne i Västerås och mannen skulle få teckna av scenen innan något flyttades. Det som han redan sett av huvudets tillstånd reste fler frågetecken än vad det gav svar.

Ett rop nerifrån hagen fick honom att titta upp.

Det var Olov, den äldsta av drängarna, som ropade och han reste sig, vände sig mot Snål-Björnen som stod närmast och sa. ”Du Björn ser till att ingen – och jag menar ingen – rör kroppen eller ens går närmare den än fem meter medan jag går ner i hagen och ser efter vad Olov har hittat. Är det uppfattat?”

5

Han spände ögonen i torparen som nickade till svar. Björn var visserligen så snål att han skrek när han sket, men han var inte dum. Hans förklaring hade varit den enda som inte innehöll övernaturliga monster, men ändå, tänkte Per, var det kanske just det övernaturliga som var orsaken. De fyra djupa, parallella såren på Ylvas kind hade gjorts av något mycket vasst – som fyra överdimensionerade klor på en kraftig tass. Klorna hade skurit rakt igenom kinden och blottat käken därunder och även slitit med sig flera av den unga kvinnans tänder. Det var inget som kunde ha gjorts av en luffare, eller ens en varg. Han tänkte på drängens berättelse om en varulv som fnyst utanför drängstugans dörr under natten.

6