9789188417190

1

www.danje.se

Ond Gärning Copyright © 2016 Roger Skagerlund Foto och Omslag © 2016 Alexander Danje Danje Förlag 2016 ISBN: 978-91-88417-19-0

2

Som genom ett djupt lager bomull hörde han grötiga röster som vrålade i triumf, äckel och hån.

Medvetslösheten var bara ett andetag bort, ändå hörde han dem. ”Kolla. Grisen spydde och nu ligger han och gonar sig i det.” ”Vilken djävla idiot.” ”Rätt åt honom. Vilken nolla.”

En hård spark träffade honom i magen, men han var knappt medveten om den. ”Ha, ha. Vilken djävla fullträff. Döda den lilla skiten!”

En ny spark. Den här gången i ryggen. En annan spark träffade hans ena skinka. Han gnydde, men kunde inte skydda sig. Flera glåpord ekade genom korridoren. Sedan sa någon. ”Äh, skit i honom nu. Vi drar.”

En sista spark träffade honom på låret och sedan blev det stilla. Den nyss så livliga korridoren var plötsligt tystare än en kyrkogård och han visste inte om han var ensam eller om alla andra var för

3

chockade av det som hänt för att säga något. Ingen kom fram för att hjälpa honom.

Darrande försökte han på nytt att resa sig, men armarna var som kokt spagetti. Musklerna bar inte och han sjönk åter ihop. Kvidande försökte han dra ner luft i sina plågade lungor, men luftrören pep och det kändes som att andas genom ett tunt sugrör. Med en klarhet som gränsade till visshet förstod han att om han förlorade medvetandet nu skulle han förmodligen inte vakna igen.

Desperat gjorde han ett nytt försök att resa sig.

Huvudet lyfte från golvet, men kroppen var för tung för att följa med. Världen snurrade. Blicken var suddig. Han klarade det inte.

Någonstans hördes det avlägsna ljudet av en dörr som öppnades och sedan ett förskräckt rop. ”Johan! Vad i helvete?”

Ljudet av springande, tysta steg. Gympadojjor mot den hårda betongen. Betong som gömdes under en tunn plastmatta. Någon föll på knä intill honom. En hand på hans axel och en orolig röst. Nu hörde han att det var Lotta, granntjejen som gick i parallellklass med honom och som var hans enda riktiga vän. Det var sista terminen på högstadiet.

Sista månaderna innan helvetet förhoppningsvis 4

var över och de skulle spridas som agnar för vinden för att gå en osäker framtid till mötes. ”Johan. Kan du höra mig?”

Hennes röst var så mjuk och fylld av oro. Sedan stegrades den och hon skrek. ”Kan någon av er idioter ringa 112! Johan är skadad och behöver en ambulans. Och hämta för helvete en lärare!”

Rösten sänktes åter. En varm hand på hans kind. ”Vi fixar det här Johan. Håll ut. Kan du höra mig?

Håll ut!”

Han stönade, oförmögen att med munnen forma ord

till

förståeliga

meningar.

Mörkret

kom

krypande i utkanten av hans dimmiga synfält. Det skulle vara så skönt att bara få svepas bort och inte längre bry sig. Det kanske inte var så farligt att dö? I döden fanns en frid och en värme som livet uppenbarligen inte kunde skänka honom. Han var nära på att ge upp för att istället kliva ombord på Karons båt för att ros över floden Styx, men Lottas röst höll honom kvar.

Han märkte hur hennes händer försiktigt kände över hans huvud och i nacken. Vad gjorde hon? Han grymtade något ohörbart, men hon tycktes förstå.

5

”Jag kollar efter skador. Ligg stilla. Har du en nackskada kan den förvärras om du rör dig.”

Han förstod inte, men var för svag för att fråga eller protestera. Nu hördes ljudet av snabba fötter och en förfärad röst – en lärare – lite sent ute.

Attacken hade skett och förövarna var borta.

Vittnena skulle givetvis inte ha sett något. Den som skvallrade skulle själv utsättas, något som ingen ville riskera. Definitivt inte för skolans tönt i alla fall.

Det var så bittert.

Han hade inte bett om att få bli utsatt. Han hade inte varit elak mot någon eller stött sig med någon medvetet, men det behövdes inte. Det enda som behövdes var att man stod ut från mängden. Att man gick sin egen väg och inte var som alla andra.

Då skaffade man sig fiender. De där populära eleverna som alltid ville sola sig i glansen från andras ohöljda beundran.

De kunde inte tolerera någon som kom utifrån – som Johan – och som inte brydde sig om dem. Som inte lät sig imponeras av deras sportiga utseende eller deras tuffa attityder. Om denna någon dessutom överglänste dem på skolans prov och visade upp kunskap och förståelse som de själva 6

inte hade, ja då var saken redan klar. Någon som dristade sig till det var ett hot och hot bekämpade man.

Johan suckade inombords. Medvetslösheten höll honom nu hårt i handen och han var knappt medveten om ambulanssjukvårdarna som anlände och började undersöka honom. Någon krängde en mask över hans näsa och mun. En sval luftström letade sig fram genom masken och plötsligt gick det lättare att andas.

Sjukvårdarna fick upp honom på en bräda efter att ha satt på honom en nackkrage. Johan slöt ögonen när någon började torka bort spyorna från hans ansikte. Han svajade till, men insåg att han lyftes upp på båren och sedan rullades han genom korridoren och ut till den väntande ambulansen.

Lotta var intill honom. Hennes röst var där och hindrade honom från att falla ner i medvetslösheten och när han lastades in i ambulansen följde hon efter. Sirenerna ljöd när ambulansen accelererade ut från skolgården. Tyst för sig själv undrade han varför de hade sirenerna på.

7

Är du nyfiken på fler noveller och böcker? skagerlundbooks.se danje.se /DanjeNovell på de sociala medierna

8