9789188417183

1

“For in this sleep of death what dreams may come…”

William Shakespeare

www.danje.se

Guds Synd Copyright © 2016 Mikael Mansén Omslag © 2016 Alexander Danje Danje Förlag 2016 ISBN: 978-91-88417-18-3

2

Guds synder

Innanför den förbjudna dörren fanns en stor stållåda. Den var nästan två meter lång och lite över en meter bred. Den övre delen bestod av ett lock, också av stål. Längst lockets sidor fanns gångjärn som kunde böjas ner längst sidan över de ringar som prydde sidorna. Fjorton stycken allt som allt. I var och en av ringarna satt ett kraftigt hänglås. På hänglåsen syntes små tecken graverade.

Det var inte första gången Jona sett lådan. Hans gammelmorbror hade visat den för honom då han var yngre. Kanske hade han varit tretton eller fjorton den gången. Känslan av mystik, gammal obegriplig magi hade stannat kvar hos honom och han hade aldrig kunnat glömma den känslan. Hans gammelmorbror hade sagt att det var strängt förbjudet att besöka rummet. Han hade också sagt att i lådan låg en av guds synder. Jona hade tyckt att det varit en märklig sak att säga. Guds synder.

Såklart visste han att det var en sorts sarkofag 3

inuti stållådan, och sarkofager innehöll skatter.

Skatter innebar pengar. Pengar som kunde ta honom bort från London, tillbaka till Paris.

Han såg in i dunklet, svalde och tvekade, tog ett par steg mot lådan, och sedan ännu ett. Grå och hemsk var den, utan några symboler eller tecken.

Ett obehag fyllde hans väsen och han tvekade.

Guds synd. Vad kan det vara?

Handen kramade om den kroppsvarma nyckelknippan, valde ut en av nycklarna, prövade den tills den passade. Ett välsmort klick och låset var öppet. Tyngden av låshuset fick det att öppna sig.

Något av rädslan gav vika och han öppnade snabbt nästa och nästa och nästa, tills alla låsen hängde öppna i ringarna. Sedan hakade han av dem ett efter ett, släppte dem med små dunsar och skrällar. Tills slut låg de alla på golvet. Efter ett par djupa andetag och några ögonblicks tvekan kom rädslan tillbaka.

Guds synd.

Sedan grabbade han tag i kanten på lådan och knuffade till. Locket gled förvånansvärt lätt över på sidan. Chockad försökte han få tag i locket, men det gled för fort och för lätt och tippade ner på golvet 4

med en våldsam skräll. Lådan var öppen och han stirrade ner i dess innanmäte.

På botten låg en kropp. En mumie utan lindor.

Den var naken och förtorkad. Tydligt en man, efter som den hade en liten skrumpen penis mellan benen.

Besvikelsen var total. Var detta den stora hemligheten, guds synd? En förbannad mumie.

Han sökte med blicken över den. Det fanns ett enda smycke. En ring på de kloliknande händerna. Den såg dock inte mycket ut för världen. Kanske vad den av guld eller brons och värd något. Men knappast tillräckligt för att köpa sig ett liv i frihet, utan ansvar.

Besviken gav han lådan en hård spark. Det hördes en dämpad smäll. En kort, intensiv smärta ilade genom foten. Med en låg svordom vände han sig mot dörren och gick ut i lagret.

Så vad skulle jag gjort om den varit full av pengar, Juveler och guld? Skulle jag ha stulit från mannen som tagit hand om mig halva mitt liv.

Plötslig skuld och skam välde upp. Denna gång fanns där heller ingen anledning att skjuta dem åt sidan, så han lät dem rasa över honom. ”Jag är usel.”

5

Han sa det högt. Det kändes skönt. Ingen var här nere och ingen där uppe. Kusinen skulle inte komma på ännu ett par timmar, så han kunde ropa det om han ville. ”Jag är usel!”

Det kändes riktigt bra. Det sammanfattade hela hans varelse och ursäktade hans handlingar. Med ens kände han sig väldigt ensam och övergiven. Ett hugg i djupet då han mindes fadern. Så som han var innan alkoholen tog honom och förvred mannen till det tomma darrande skal han blev innan döden kom som en befrielse.

Jag är usel.

Mor. Vad hade hon önskat av honom? Antagligen att han blivit något, ärlig, hårt arbetande. Kanske till och med troende. Hade hon varit det, troende?

Han hade ingen aning.

Långsamt rörde han sig genom labyrinten av gamla skåp, speglar, lådor, bråte. Då han var framme vid trappen, hejdade han sig.

Fan! Måste städa upp, dölja min framfart.

Han vände tillbaka mot rummet. Höll lyktan högt för att jaga bort skuggorna.

Då han kom fram till den öppna dörren, hejdade han sig. Något hade förändrats och det fick honom 6

att tveka. Förnimmelsen var stark. Något stack i nacken och magen knöt sig. Egentligen villa han vända och gå. Han bet samman tänderna, gick in i rummet och fram till stållådan, tog ett djupt andetag och såg ner i den.

Tom! Iskalla kårar löpte genom kroppen. Galna iskalla kårar och en skräck som fick magen att dra sig samman. Lyktan skälvde till i handen. Han stirrade och stirrade ner i den tomma kistan som om hans hjärna vägrade inse faktum och som om han bara stirrade tillräckligt länge, skulle kroppen uppenbara sig. Sedan höjde han långsamt blicken och började vända sig om. Vågor av skräck sköt genom kroppen.

Blicken löpte runt i rummet, men fann att det var tomt. Ingen död, torkad kropp stod bakom honom och ingen fördömd mumie på golvet.

Smygande gick han ut ur rummet, stannade, höll andan och lyssnade. Inget hördes.

Han borde stänga in sig i rummet och hoppas på att någon fann honom. Men med tanke på att det kunde gå dagar innan någon kom ner i källaren skulle han dö av törst innan han blev funnen.

Fortfarande med lyktan högt och darrande rörde han sig ut i gången bland skåpen och kistorna.

7

Benen rörde sig stelt, mekaniskt, som var de inte fästa på hans kropp. Instinktivt gick han upp på tå och böjde knäna för att gå så tyst som möjligt. Sakta och skräckslagen rörde han sig framåt. Några steg till sedan skulle han vara framme vid trappan och då skulle han springa.

Lyktan jagade runt skuggorna och de rörde sig hastigt som för att undvika att ljuset skulle nå dem, utplåna dem. Jona stannade, andades, svalde och rundade den sista låren vid en röd sammetssoffa som stod på högkant.

Där såg han den. Den stod stilla vid trappan. Vid hans väg ut. Den stod blick stilla, som om någon ställt den där på skämt.

Någon skämtar med mig.

Någon sekund kände han sig lättad. Men sedan vände den sig om och såg på honom.

Hjärtat hejdade sina slag under ett ögonblick för att sedan rusa. Kroppen ilade. Jona stirrade och stirrade. Den såg tillbaka, tog ett stapplande steg framåt och höjde en hand. Jona andades ut med ett väsande, oförmögen att röra en muskel.

Den är långsam. Den stapplar. Jag kan springa ifrån den.

Men han sprang inte… kunde inte 8

springa.Varelsen stapplade närmare. Den utsträckta handen öppnades och slöts. Samtidigt väste varelsen: ”Salasa.”

Jona tog ett halvt steg tillbaka. Varelsen fortsatte mot honom, stapplande med handen utsträckt. Då den kom in i lyktans ljus, såg han ögonen.

Glödande, fixerade, svarta ögon. Fyllda av liv och av en ohygglig hunger. ”Salasa”, väste den igen.

Salasa! Det är sumeriska. Det betyder törst. ”Na Daku”, stönade Jona och hoppades att han sa rätt.

Inte döda, trodde han att det betydde.

Varelsen stirrade och öppnade munnen för att säga något. Ett svart tomrum, med glimmande tänder.

Något inombords gav vika. Jona snurrade runt och flydde tjutande av fasa. Han sprang skrikandes in i gångarna, rusade som en galning, klöste och klättrade över lårar och möbler. Saker föll skramlande och dunsade i golvet. Han sprang tills han knappt visste vart han flytt.

Längst in, längst bort. Tillslut såg han en stege som han visste ledde upp mot en stor lucka, som användes för att fira ner större föremål som möbler 9

och liknande.

Desperat började han att klättra. Något inom honom sa att luckan säkert var låst. Men skräcken ignorerade varningen.

Då han kom upp till toppen av stegen, sköt han på, men fann att den var låst. Ett ögonblick lutade han pannan mot väggen, andades och höll ögonen stängda. Sedan öppnade han ögonen igen, drog efter andan och klättrade långsamt och darrande ner igen. Just då han satte fötterna på golvet kände han av närvaron.

Varelsens armar greppade om honom. Han skrek.

Den drog honom till sig, omfamnade honom och han kände en skarp smärta i halsen.

Den biter mig! Den äter mig levande!

Jona skrek igen. Sprattlade, slog, sparkade, krumbuktade, allt medan halsen brände. Varelsen var ohyggligt stark. Den höll honom i ett järngrepp och drog honom ner på golvet. Den slingrade sina armar och ben kring honom. Ljudet av gurglande och smaskande, stön och krasande. Jona pressade fram en snyftning, sedan sjönk han ner i ett bottenlöst svindlande mörker.

10

I armarna på ett odjur

Då han slog upp ögonen var det mörkt och kallt.

Armar och ben kändes blytunga och iskalla. Då han rörde sig, trevande och långsamt, löpte ilande kyla och smärta genom kroppen. Allt smärtade. Han kröp ihop likt ett barn. En stund låg han stilla och andades. Ljudet av andetagen och blodets susande var det enda han hörde. Han försökte lyssna efter andra ljud. Först hörde han inget annat. Men så rörde sig något i mörkret intill honom. Skräcken vaknade åter till liv. ”Gud”, viskade Jona. ”Awilum iqbu sumer”, väste varelsens röst.

Den var alldeles intill honom. Alldeles invid hans öra. Jona försökte dra sig undan och lyckade pressa sig upp mot något. En vägg eller en låda. ”Awilum iqbu sumer. Quabu iti Men”, väste varelsen.

Vad betyder det? Mannen talade sumeriska. ”Tala med mig”. Jag tror det betyder ”tala med 11

mig.” ”Jag kan inte”, viskade Jona, ”jag förstår inte.” ”ZA quabu Ur. Asar annu manzazu”, väste varelsen.

Vad betyder det? Vänta! Vänta! ”Batiltu.” stönade Jona, vilket han visste betydde, stopp. Han försökte tänka, men hjärnan fungerade illa.

ZA quabu Ur. Asar annu manzazu. Det betyder… ”Du talar Ur. Vad för plats är detta?” ”London”, svarade Jona. Sedan tillade han, ”na daku men” och hoppades att det betydde, snälla döda mig inte.

Hjärnan var slö och mosig. Men han förstod. Det var sumeriska. Han lyssnade på varelsens röst.

Orden… de är konstiga. Kanske för att munnen är en torr mumiemun? Kanske för att den är gammal? Talar annorlunda? Annan dialekt?

Men han förstod. ”Jag… ska inte döda dig”, sa varelsen på Sumeriska.

Jona pressade sig hårdare mot väggen så att han satt upp. Darrande stirrade han ut i mörkret.

Trevade med händerna och kände sten.

En vägg.

Han pressade kroppen mot väggen bakom sig, 12

lutade huvudet bakåt, medan han försökte urskilja något i mörkret. ”Du kan inte fly. Jag drack tillräckligt för att göra dig svag och mig stark”, fortsatte varelsen.

Han var säker på att det var dialekt. Eller så var det helt enkelt så sumeriskan skulle talas? Ingen hade ju talat språket på årtusenden, så ingen kunde veta hur det skulle låta. Jona pressade sina händer mot stenen och försökte långsamt resa sig. Benen darrade så mycket att han åter sjönk ihop. ”Du ser”, väste varelsen ur mörkret. ”Är du djävulen?” frågade Jona. ”Vem är djävulen?” ”Djävulen är ondskan”, viskade Jona, ”Jag vet inte. Kanske… kanske jag är djävulen?”

Jona lade sitt ansikte i händerna och pep. Han ville gråta och be om nåd, men kunde inte. ”Jag vet att du är av mitt blod.” ”Vad?” Jona höjde ansiktet och stirrade blint ut i mörkret. ”Vi har samma blod du och jag. Vi är släkt.” Jag ska inte döda dig, efter som vi är släkt. I stället ska jag ge dig makt. Jag behöver hjälp och det ska du ge mig.”

13

”Makt?” ”Ja, makt.”

Varelsen rörde sig närmare. ”Jag vill inte ha makt”, gnydde han. ”Jo det vill du”, väste varelsen.

Den slog armarna om honom, dess huvud slog emot Jonas, sedan kände han dess trevande mun mot halsen. Paniken vaknade igen. Han försökte slingra sig undan, men styrkan i de förtorkade lämmarna var större än innan. Nu var Jona som ett barn i en vuxens armar. Varelsen vräkte sig över honom. Åter kände han den skarpa smärtan då tänderna skrapade upp halsen. Sedan kom det fuktiga, äckliga ljudet från varelsens smaskande och gulpande. ”Nej”, viskade Jona.

Känsla av att tömmas. En virvel och ett djupt sugande inombords. Kroppen blev allt mattare.

Hjärnan slutade fungera. Skräcken släppte och lämnade plats för en svävande känsla. Först var allt en dimmig, dunkande värme. Sedan blev det kallt då varelsen flyttade sig undan. Kroppen rätade ut sig och kylan svepte över honom. Han kunde inte känna armarna eller benen. Ansiktet var något avdomnat och främmande.

14

”Gud jag dör”, hördes en röst långt, långt borta.

Något rann över hans läppar. Något starkt, virilt, som fick hans bortdomnade hjärna att spritta till.

Han slickade efter det och fick tag i dess källa, satte läpparna mot den och drack. Först långsamt, sedan allt ivrigare. Han drack och drack, hela tiden fylldes hans kropp av värme och växande styrka. Hjärtat började hamra häftigt. Nästan smärtsamt hårt.

Källan brusade genom honom. Han satte sig upp, fortfarande fastklamrad vid källan av pulserande liv.

Källan innehöll allt det han saknat i livet. Den ersatte allt. Han flöt bort i ren extas, njutning.

Något drog i honom, drog bort källan. En röst sa att det räckte, men han ville ha mer. Han rasade mot det som försökte slita bort källan. Slog ut med händerna, klöste och stönade. Men hur mycket han än kämpade, drogs källan allt längre bort. Tillslut låg han yr och flämtande på golvet. Kände styrkan forsa genom kroppen. Is och eld, men framför allt liv. Dånande, dundrande, vrålande liv som forsade genom varenda fiber. ”Ahhhh!”

Han visste att det var hans egen röst, men han var oförmögen att härleda den. Känslan uppfyllde 15

honom, gjorde honom desorienterad. Han var inte i sig själv, utan splittrad och över allt.

Varelsen skrattade lågt. ”Det var länge sedan. Det som du känner nu. Hur smakar det?” ”Jag vet inte… Underbart tror jag?” ”Ja, underbart.” ”Vad händer med mig?” stönade Jona.

Han trodde att han rullade på golvet. Fram och åter som en vagga. Världen snurrade vilt och okontrollerat. Som då han provade opiater. Allt ville explodera och implementera. ”Du får gåvan”, väste varelsen. ”Ahhhhhh”, stönade Jona igen. ”Du kommer att förändras. Men innan du gör det måste du göra något för mig.” ”Vad?” sluddrade Jona.

Rösten kom långt bortifrån rymden. Steg ur ett väldigt urmörker upp mot stjärnorna. ”Ta bort tecknen vid trappen, så jag kan komma ut.”

Jona satte sig mödosamt upp. Insåg då han väl satt att varelsen höll honom uppe. ”Tecknen?” ”Ja, och det måste göras nu. Innan förändringen 16

tar över.” ”Förändring”, sluddrade Jona.

Medan varelsen stödde honom tog sig Jona svajande fram. Kraften gick i vågor genom honom. I ett ögonblick var han otroligt stark, i nästa svag som ett nyfött barn. I trans rörde han sig mot trappen.

Framme vid trappen släppte varelsen och Jona sjönk samman. ”Ta bort dem”, sa varelsen.

Jona började frenetiskt gnida på de urgamla symbolerna. ”Det räcker med att du förstör dem”, sa varelsen. ”Hämta något att hugga sönder dem med eller något att rita med.”

Jona tog sig yr och snubblande upp för trappan.

Han stapplade fram genom affären. Allt snurrade och brusade och viskade. Han såg sin kusin komma mot honom. ”Jona, hur är det fatt?”

Jona mumlade något och såg kritor vid disken.

Han tog dem och försökte le. Hans kusin rynkade pannan. ”Hur är det fatt, är du skadad?”

Jona skakade på huvudet och snubblade tillbaka mot trappen.

17

”Men Jona… Du är helt blodig.”

Då han kom ner såg han åter varelsen. Skräcken kom åter rusande. Den blandades med ruset, men fick Jona att tveka. Varelsen såg ohygglig ut.

Hur kan något sådant få finnas? ”Förstör dem”, väste varelsen.

Jona stirrade på den och skakade på huvudet. ”Förstör dem eller du dör!” vrålade varelsen.

Jona snyftade till, sjönk ner på knäna och började rita över symbolerna. Hela tiden snyftade och skälvde han. Tårar började rinna utmed kinderna.

Varelsen stirrade med sina svarta tomma ögon.

Mumieansiktet förvreds i avsmak. ”Vilket kräk du är. Vilket ynkligt litet kräk du är.” ”Ja”, snyftade Jona, ”jag är ett kräk.” ”Jona! Vad gör du? Jona, nej!”

Kusinen vrålade. Jona slutade inte rita över symbolerna. Han kastade en snabb blick över axeln och såg att kusinen stod längst upp i trappen. ”Fly”, viskade Jona.

Han suddade ut den sista symbolen. Varelsen störtade förbi. Den tycktes nu snabbare och fylld av kraft. Varelsen grep tag i kusinen och slet sönder hans hals med långa huggtänder.

18

Du hittar Guds Synd i handeln och på biblioteket från och med den 20 oktober 2016

Är du nyfiken på fler noveller och böcker? mikaelmansen.se danje.se /DanjeNovell på de sociala medierna

19