9789188265531

Carpe diem Fรถr helvete!

Cathy Catarina Sรถderquist

K A P I T E L

1

Här är jag – Lise Berg och turkisk peppar

Det gäller att fånga dagen säger en del hurtfriskt, men vi är många som inte vet hur. Inte ens de yngre som benämner fånga dagen med yolo – you only live once – har en aning om hur man gör.

Den romerske diktaren Quintus Horatius Flaccus, myntade uttrycket. Carpe Diem. Ta vara på tiden, fånga dagen, eller njut av den flyende dagen. Ett klichéartat uttryck så gott som något.

För att du ska förstå hur allt blev som det blev, hur påfrestande det kan vara när man heter Lise Berg och bor i Frånby, har du här en förklaring som antagligen kommer att förvirra dig ännu mer.

Allting började med att jag, Lise Berg, 51 år, inte alls lyckades fånga någon dag.

Jag halvsatt, nästintill låg över skrivbordet. Jag var anställningstrygg, mentalt förstelnad, kände dödslängtan i en trög sörja och hade helt förlorat mig själv. De ofångade dagarna som passerade var lika gråa som en regntung himmel över London. Varje dag var den andra lik och tanken som kom till mig var ett dagligt mantra: Jag kommer att dö om jag stanCarpe diem För helvete!

| 11

nar kvar här! Det var min dos av negativism som inte på något sätt gjorde mig gladare till sinnes. Kalla det kris, trött på ekorrhjulet eller vad du vill.

Ingen vill väl dö sittande på en knarrig skrivbordsstol i medelåldern. Man vill ju leva fullt ut och ha kul.

Det var därför jag hoppade. Fritt fall utan vare sig skyddshjälm, hängslen eller fallskärm. Jag sa helt enkelt upp mig från mitt arbete och …

Min plan A, som jag utarbetat detaljerat, var att hitta ett arbete jag inte skulle dö på. Det visade sig vara lättare sagt än gjort.

Plötsligt hade jag landat efter mitt hopp utan skyddsnät. På plats framför min dator fanns nu bara mina bokstäver och några påsar turkisk peppar som lindring.

Den bittra sanningen slog emot mig. Arbetslös medelålders, begagnad kvinna (med sår i gommen av för mycket karameller) har inte tillträde till arbetsmarknaden alls. Okej, jag förstår det nu efter att ha fått mer erfarenhet. Kanske var mina tankar om mig själv och mina goda egenskaper en aning överdrivna.

Den förväntade plan B, i fall den omsorgsfullt planerade plan A sket sig, fanns inte. Det var nog dumt.

Planering är inte riktigt min starka sida. En dörr stängs – och en annan öppnas, jag fick en sprudlande idé som ingen annan fått tidigare. Jag ska skriva en bok.

Ur svårigheter föds de kreativa och påhittiga. Hela mitt liv har varit en ändlös sträcka av motstånd. Ingenting har kommit lätt till mig. Skola, jobb, körkort, 12 |

Carpe diem För helvete!

äktenskap, familj. Allt det här har jag kämpat mig till i motvind. Men jag har även begåvats med en envishet som är få förunnat och kan därför bromsa mig ur en uppförsbacke. (Många säger att det inte går att bromsa och tro att man kan ta sig vidare. Att man måste gasa som om man ska se någon ljusning.)

Dessutom, otursförföljd som jag är, kom jag till världen med en nitlott i ändan. (Förlåt om du fick en knasig bild i huvudet nu.) Så ja visst, lyckliga jag som är kreativ, envis och påhittig.

Därför ska jag, trots alla hinder i min väg och det förlorade fotfästet, skriva den här boken. Jag har ju liksom inget annat för mig om dagarna än att skriva och suga på salta karameller tills gommen blöder.

Jag är stolt anställningslös och anser att lönearbete visserligen är en bra källa till inkomster, men i övrigt en tämligen överskattad aktivitet.

Carpe diem För helvete!

| 13

K A P I T E L

2

Medelålders kvinna som inte stryker små näsdukar

Måndag morgon och jag har inget arbete att gå till.

Jag ser ut genom fönstret på Frånbys mörka skog, dricker en mun kaffe från muggen på skrivbordet och tar en tugga på mitt hembakade fröknäckebröd.

Tanken är … Jaha Lise Berg, du är äntligen fri nu lilla gumman! Äntligen, äntligen fri! Tjoho! (Förlåt alla utropstecken, jag försöker peppa mig själv.)

Du vet känslan inför den första härliga semesterdagen, alla veckor som ligger oändliga framför en och väntar. Känslan landar mjukt i mig som dun. Men helt ärligt, den där friheten uppskattar man bara om man har ett arbete.

Jag är ungefär lika fri som undulaten Jocke jag hade i barndomen. Jocke den lilla rackaren, han smet ut genom den öppna burdörren och blev uppäten av katten Julius i en enda tugga. Den friheten kändes nog hisnande för några sekunder, men blev kortvarig.

Den andra känslan är taggig och vass i kanterna.

Oro, ångest.

Nu har jag enbart mig själv, min oroande mage fylld med turkisk peppar och mina bokstäver.

14 |

Carpe diem För helvete!

I Frånby, den ort där jag bor, har inget hänt de senaste trettio åren och inget kommer antagligen att hända de framförvarande nästa trettio åren heller. Om jag vill att något ska ske, reser jag till Frånvara, som är en mellanstor stad, 3 mil utanför Frånby.

Jag trivs med lugn och ro, men ibland skulle det sannerligen vara roligt om något hände. Det enda positiva jag kan komma på med min ort, är solrosängen bakom kyrkan som bonden odlat fram.

I min tröstlöshet framför datorn funderar jag ett slag på min mamma. När jag växte upp hade jag i alla fall inte skrynkliga kläder. Man kan säga att min mamma hade en släng av, maniskt-stryka-allt-jagkommer-över-sjukan under min uppväxt. Jag jämför våra medelålders liv. Här kan vi snacka om natt och dag.

Min mamma stod och strök i sitt förkläde framför teven. Hon hade papiljotter i håret, en Marlboro i mungipan och askkoppen bredvid sig på strykbrädan. Det var så hon roade sig varje lördagskväll. Min pappa satt i soffan och höll henne sällskap. (Eller så stängde han öronen och koncentrerade sig på teven.)

Vi är olika där, mamma och jag. Själv tycker jag till och med att det är roligare att gå till tandläkaren än att stryka.

När jag roar mig en lördag, blir det dans i Frånvaras sprudlande nattliv.

Mamma och jag har pratat om hennes strykningsaktiviteter. Hon har berättat för mig att det maniska strykandet var hennes terapi för att rensa hjärnan.

Carpe diem För helvete!

| 15

Hon njöt av strykandet, njöt av att ta hand om den rena tvätt som kom i hennes väg.

Hon strök allt som gick att stryka för en hel familj.

Underkläder, handdukar, örngott, näsdukar i mängder och kanterna på lakanen. Hon vek allt och … sedan blev det liggande i högar på matsalsbordet och samlade damm i veckor.

Hon nådde liksom inte hela vägen fram. Det viktigaste för henne var resan, inte målet.

Jag har noterat att det finns flera sätt att vara medelålders kvinna och jag har valt ett helt annat.

Jag är liksom bättre på att nå fram än vad hon var. Jag dansar titt som tätt och jag stryker inte över huvud taget. Det är som om strykbrädan symboliserar skillnaden mellan förr och nu, i förhållande till mamma och mig.

Som ostruken gift kvinna var jag lyckligt ovetande och upptagen med att ha familj, djur och stort hus på landet den hittills största delen av mitt vuxna liv. Jag förstod inte det där med att förverkliga sig själv och att festa loss.

Jag har insett att mamma och jag var ganska lika när det gällde den okunskapen om förverkligande och om att ha familjeliv.

När den fasen av livet var över för mig, förvandlades jag till en medelålders tonåring utan acne. Det var under den här tiden jag gjorde allt man inte bör göra. (Nej, jag tänker inte berätta om de åren. Det blir roligare för dig om du fantiserar ihop något.)

Efter fyra år kände jag mig färdig med tonårstiden 16 |

Carpe diem För helvete!

och gick över till en mer mogen, nykter approach. I dag kastar jag mig inte bara in i saker. Trettio år för sent har jag lärt mig att se konsekvenserna av mitt handlande.

Om jag hade levt kvar i mitt äktenskap hade jag uppfört mig annorlunda. Jag hade anpassat mig till rådande omständigheter. Tagit plats i soffan framför teven med handen i chipsskålen, tittat på Let’s Dance och På spåret. (I dag äger jag inte ens någon teve.)

Som gift hade jag förmodligen haft bättre ekonomi, en husbil och rest på en utlandssemester över julen för att komma ifrån julstressen. Jag hade gått på parmiddagar och restaurangbesök, på bio ibland.

Kanske ett teaterbesök när andan föll på.

Nu vill jag inte vara en äktenskapsbryterska, hetsa dig i armarna på skilsmässoadvokaterna eller gräva ett bredare skilsmässodike än det som redan är grävt.

Men efter att jag skilde mig, är det som om jag har fått tio extra år på pluskontot. Andra kvinnliga vänner i liknande skilsmässosituationer, har samma upplevelser.

När man har landat efter skilsmässan, trasslat ut benen från fallskärmssnörena och borstat av sig dammet. Då lyfter man blicken mot himlen och känner de där åren strösslas som magiska stjärnstoft över en.

Det är därför jag tror att skilda kvinnor blomstrar och lever ut.

I Frånvaras nattliv är majoriteten medelålders frånskilda kvinnor. Vart de före detta männen till de här kvinnorna har tagit vägen, det har jag ingen aning om.

Carpe diem För helvete!

| 17

Kvinnorna är en stor, stark grupp som rör sig ledigt och tar vad de vill ha, eller ratar det de inte vill ha. I sin målmedvetna rörelse framåt som pansarvagnar ute på krigsuppdrag, äger de uteställena de erövrar.

De bryr sig inte om vad andra tycker. Till den mer städade publikens förtret dricker de ofta för mycket, skrattar för högt, feströker och går hem med okända partners när de väljer att ha sex.

De dansar och pratar i timmar med sina vänner och har inte dåligt samvete för att de tar för sig av livet som ligger framför dem. De agerar helt emot normen om hur en medelålders kvinna bör uppföra sig.

Under mina danskvällar i Frånvara har jag besökt damtoaletten vid flera tillfällen. (Det faller ju sig naturligt efter intag av olika drycker.) Inne på toaletten har jag lyssnat och pratat med andra kvinnor och fått reda på att det är vanligt att medelålders kvinnor upptäcker att de är nyfikna på sex med samma kön. Flera av damerna har intygat att de provat på lesbiskt sex för första gången i sitt liv, utan att för den skull definiera sig som lesbiska eller bi.

Skrattande har några kvinnor med ett menande öga i spegeln upplyst mig om att singelkvinnor har fler sexualpartners i medelåldern, än vad de någonsin haft och att de ofta väljer yngre partners.

De har flinande, med lätt höjda ögonbryn, berättat för mig om att de upplever sex på ett mer tillfredsställande sätt än då de var unga, och att de inte accepterar någon halvdan sängkompis.

18 |

Carpe diem För helvete!

Jag kan intyga och sammanfatta att de fångar dagen på ett sexuellt tillfredsställande sätt.

Själv vill jag bara säga tack – jag vet inte till vem, men kanske till en högre makt som strösslat det där stjärnstoftet. Jag är så tacksam för de extra tio. Och för att jag inte äger någon strykbräda.

Carpe diem För helvete!

| 19