9789188265319

Z.I.N.K Linda Mankefors

KAPITEL 1 Vi ifrågasatte aldrig, lät våra sinnen översköljas av eufori inför möjligheter och storsinta planer När den heta ångan ackompanjerade oss som vår bästa vän och smält metall formade våra nya slavar sjöng vi i kör En smitta spred sig genom landet och våra mardrömmar klev ur sina skal Vad är sanning? Är vår pulserande kärlek ren ondska?

a

Z.I.N.K

7

PRELUDIUM Bortom vassen ute i dimman anar jag metallskelett, de rör sig sakta, sökande. En svag men skarp doft av olja. En höstlik förnimmelse.

Jag lärde mig tunga steg i unga år, drack visdom av misär, eld och kärlek Nu sitter jag här, djupt inne i värmländska skogar.

Mager men mätt.

Tankar förvandlas till handling.

En gnista ur intet behövdes.

Den kom när vi nåddes av ryktena.

När kroppar började staplas, när monotona röster började dela in oss.

I min lite för stora uniform, gamla läderstövlar och ett fullastat bälte runt midjan tar jag in kylan, lugnet, väntan.

Begrundar det hotande skogsbrynet, låter min själs knivar tälja ett nytt sinne, och en viss frid infinner sig bland förväxt dragon, hängande äpplen och döende trollsländor.

8

Z.I.N.K

a Jag dömer er, pekar finger, vill inte frälsa någon och sjunger om era misslyckanden Men jag skulle lika gärna kunna hälla i mig svagt gulfärgade droppar, låta yrseln dämpa min ångest och stirra in i väggen Precis som alla andra Muren står där trotsig i min väg, hur mycket jag än borrar i den En flock av kråkor med metalliskt skränande påminner mig om hålet i taket Ett öga vänds neråt från skyn, pupillen stel och stilla, näbben tyst Jag kramar mitt kors lite hårdare Jesus klamrar sig fast i tron att han är fastspikad Jag glömmer er, viftar bort osanningar Om ni sökt i mitt förflutna så vet ni att jag aldrig har ljugit bara ersatt vissa platser och bytt ut namnen Jag såg en stor hand uppenbara sig vid Kungsklyftans kant den rev ner en hel ravin Jag hörde mutter och undran nerifrån klyftan andra hörde andetagen av djävulen Vad jag har uppfunnit, vill jag inte stå vid

Z.I.N.K

9

a Ett hak nära Skärhamn. Ångbåtar hörs en bit inåt land.

Matandet av kanoner tar ibland över och dränker alla ljud. Jag dränker min själ så full av gin och brännvin att jag inte tror morgondagen ska återuppstå.

Kräksmak i munnen, jag lägger mig ner och låtsas att en kista omsluter mig. Luften dallrar till vid tanken och känner sig förolämpad. Jag viftar bort argsinta molekyler och drar luftdraget hårdare runt om mig.

När golvet vänder upp och ner och jag ligger i taket lugnar sig min mage. Luften är full av sot och stank av alger och lik.

Havet har kommit innanför dörren. Jag vet inte om jag hallucinerar eller når bortom verkligheten.

Lungorna kollapsar en halv minut senare då havsnivån når mina öron. Jag andas in vatten och blåser ut bubblor, smakar beska och salt. När spik och sten åker ut med spyor och vatten snurrar golvet igen, en blodig varelse med stora fötter och simhud mellan tårna hukar i ett hörn. Frågan ger eko.

10

Z.I.N.K

a Zn #30 Vid Väster Silvberg okänd, gömd Livets puls

Z.I.N.K

11

a Skål, solnedgången ta inte på min fjättrade ångest svep bort dimmor med din hand Sjung, skogens alla strupar mitt i vårt land vi tappar orden för att beskriva det vi ser Be, kung av himmel dina vingar skuggar förvridna rester av metallkroppar och nedslitna mönster Beakta, ty bortom linjen stiger starka ben fram klyver vattenytan utan eftertanke Stilla, tusenåriga träd splittras i avsmak Bellman tystnar i sin trädtopp och glömmer sin sång Sakta, döende solstrålar rödmålar jättens hjässa I väntans tider sker alltet

12

Z.I.N.K