9789188183002

THULE Anders Amnéus

© Anders Amnéus 2015 Andra tryckningen Utgiven av Catoblepas förlag 2016 Omslag och sättning: cinna.se Tryckt hos ScandinavianBook 2016 ISBN: 978-91-88183-00-2 www.catoblepas.se Kontakta författaren: thule@andersamneus.se

Till Joar Erik Thule AmnĂŠus

 Kapitel 1

Det var grått, grått och regnvått. Genom diset syntes granskogen, som längre bort mot höjden övergick från kallt mörkgrönt till lila.

I älvdalen var det tyst. Tystnaden var inte hans första minne. Hans första minne var från några år tidigare, från slåttern med flygfän som flugor och bromsar, och mot kvällen knott och kvarvarande mygg.

Han såg det framför sig, lika tydligt som om det nyss hänt.

Mitt på dagen var det varmt och kvalmigt i solljuset på ängen.

Två starka armar lyfte upp honom. Faderns skägg kittlade och stacks mot halsen. Den sommaren var livet fullkomligt, tryggt och levande.

På ängarna var det folk som arbetade tillsammans, varje dag på nya ängar. Liar sjöng genom gräs, ibland klang det till när järn slogs mot sten. Vinterns hö räfsades ihop för att torka stilla för vinden, högt på storhässjor i skydd för betande djur. Med källarsval svagdricka och vatten från kallkällor släcktes törsten.

När ängs- och myrslåttern var klar var det fest i hargen, såsom seden var. En tacksägelse till de gudar som frambringade fruktbarhet och till skogarnas rån och gårdarnas rådare. Främst bland alla väsen som visade sig för människorna i all sin brånad och trånad stod Ranar och hans syster Rinda. Eldar brann, stendöset smörjdes med fett och blod, blotköttet kokades och det dracks öl från öppna kar. De världar som låg jäms med världsträdet, kom med ens närmare människornas värld. Men det hade varit i en annan tid. Nu var det mörkt och kallt.

Det var senare samma år, om hösten, som det en dag kommit ett följe krigsmän förbi och slagit läger vid selvattnet längs älvstranden.

7

Fullastade med byte klövjat på små raggiga hästar, hade de varit på väg hem. Många hade fallit ifrån och de var trötta. De hade blivit kvar även nästa dag. Efter en kort tid hade alla varit döda.

Visst hade folket i byn glatts åt silvret och det fina tyget, men inte hade man haft så stor användning av det som av saltet och järnet.

Hästarna hade varit begärliga och det hade blivit ordväxling när det funna skulle delas upp. Åldermannen hade flera gånger fått stöta bronsklädd stav i hällen innan det blev tyst.

I hargen hade man samlats och redan där vid uppdelningen av de hädangångnas saker, sade sig de första känt av mattheten. Snart hade folk insjuknat. Även Trase hade legat sjuk, men han hade blivit frisk medan de andra dött. Mamma och pappa och hans två småsystrar, Sign och hennes son Regnald, hans lekkamrat, som bodde hos dem, hade snart legat kalla med gapande munnar längs långväggarnas sovfållor.

Det började lukta illa, men han var för bedövad av rädsla och hunger för att lägga märke till det. Stilla gled han som i dvala mellan sömnen och minnen från det verkliga livet, det liv som varit men inte längre var. Ibland huttrade han till av kölden.

Den sista gången han varit ute hade han sett vargspåren alldeles invid den gråtimrade stugan som förut varit ett hem. Byn sträckte sig långsmal längs norrsidan av älvdalen. På södra sidan låg några gårdar, men det hade varit länge sedan han sett någon rök stiga upp därifrån.

Han lämnade tryggheten vid faderns uppsvällda kropp och ställde sig på farstubron. Skogens tystnad stod emot honom som en stum vägg. Långt borta skällde en råbock. Snart skulle tistlar och sly återerövra den i avlägsen tid brutna marken.

Han var matt och kraftlös efter sjukdomen, där han stod lutad mot väggens grova stammar. Vargflocken han sett stryka omkring byn var inte längre skygg, inte ens om han kastade stenar mot dem.

Inte för att han brydde sig, men det skulle vara bättre med något annat än en varg, att bara somna och inte vakna mer. 

8

Svettvåt vadmal skavde mot lårens insidor och sittbenen värkte.

Blanda kohår i vadmalen kan nog vara bra mot både kyla och väta, men skönt är det då inte, tänkte Garm. Därför var det bättre att få leda hästen en bit så att det fick skava på nya ställen.

Stanken gick inte att värja sig mot, tystnaden var sträv. Den kunde varit en olycksbådande tystnad, som i tystnaden innan ett överfall – men det var den inte, inte på det sättet. Många bygder hade drabbats hårt av svartsoten – andra nästan inte alls. Sjukdomar kom, smittade och försvann. Ingen visste varför. Men den här farsoten var annorlunda. Vanligen tog soten gamla och svaga, eller de små som ingen motståndskraft skaffat sig. Svartsoten slog utan urskiljning – sturskt folk med livet framför sig föll ned och dog. Mot den hjälpte inga ramsor eller avkok.

Varsamt och försiktigt närmade man sig byn. Någonting var väldigt fel. Det som var avvikande var att det var så tyst – och att stanken var så stark. Vanligen tog de som undgått smittan och de som tillfrisknat sig samman för att begrava människolik och de djur som dött av törst i utgårdarnas ladugårdar. Nog kan sjukdom stinka alltid, men inte så här.

Garm som ledde skaran stannade innan skogsbrynet, tyst spred de ut sig på linje för att spana. Inget hördes och inget rörde sig mer än två korpar som lyfte mellan husen. De drog spjut och yxor.

Skrymmande sköldar hade de inga eftersom de varit på handelsfärd och nu var på väg hem. Av olika skäl hade de tagit en annan väg än vad som vanligt var. Denna plats var inte känd, även om man kände till dess namn, Selvattsliden. Det var varken en plats man besökte eller undvek – det var helt enkelt sällan någon hade något i trakten att göra.

Två man tog sig tyst fram och tittade in i några av husen innan de andra följde efter. Dörrar stod öppna och verktyg låg framme. I en stia låg en stor galt med benen spretande rakt ut och den uppsvällda buken sönderhackad. Det var förmodligen därifrån korparna kommit när de blivit störda, mitt i allt gick höns omkring och sprätte i marken. Inne i stugorna var stanken kvävande. Med täckena dragna över sig låg liken med oseende ögon. Kroppar låg kringströdda även i markerna runtomkring. Ibland tycktes de ha varit på väg någonstans,

9

för att sedan falla mellan stugorna och där bli liggande. I allt detta hade rävar och råttor frodats. Det var en syn som för lång tid skulle komma att förfölja dem.

Att gräva ned allt som var dött i redan frusen jord var ett för stort företag för en så liten skara, men ved fanns det gott om i byn så här inför vintern. Döda djur lades i en hög och människor i en annan.

Uppsvullna kroppar, men ännu inga ruttna. Det tog emot att ta reda på barnen.

Holmar lade på några ännu inte upphuggna stockar på bålet för att det helt skulle brinna ut. Askan av kropparna skulle spridas av vinden och göda jorden som ingen längre skulle leva av. Inget skulle få bli kvar som kunde ge de vilda djuren smak för människokött.

Pojken de hittat tryckt mot ett uppsvullet lik, stod tyst bredvid honom och såg resterna av sin familj försvinna i eldens lågor. De hade försökt få i honom något, men det var inte mycket som gick ner.

Han hade åtminstone inte klagat. Det hade däremot Holmar gjort, om än tyst för sig själv. Att ligga ute vecka efter vecka gjorde vem som helst grusig i halsen, och hårt underlag och rå höstkyla fick kroppen att värka och vara stel om morgnarna. Men det var inte så att han började känna sig gammal, det ville han inte att folk skulle tro.

Under många år hade han legat ute som huskarl och svärdtagare på handelsfärder eller som hirdman när stödjepunkter för handelsrutter skulle upprättas eller säkras, så nog hade han varit van vid att sova med himlen som tak. Han var inte gammal, men inte heller längre ung. Numera tog han inte i med råstyrka där han istället klarade sig bättre med vana och handlag. Det fanns inte längre något han ville bevisa, varken för sig själv eller för andra. Det var nog snarare så att det hela, det han förut tänkt på som äventyr, förlorat lite av sin tjusning. Buskiga flodstränder och gråa hav var sig ungefär lika, en by var en by, det fanns inte mycket mer att se.

Holmar var en axelbred karl, något över medellängd och med stadiga ben. Ingen kraftkarl, men starkare än de flesta. Hår med färg av fjolårsgräs hängde ned till axlarna, gråblå ögon vilade där de såg – om än inte längre med samma skärpa som förr. Man hade honom gärna i sin hird, men inte med samma angelägenhet som förut.

Det var nog dags att man började tänka på att se sig om efter

10

annat, något på längre sikt, tänkte Holmar medan han petade in en arm i elden.

Garm, en rund karl i röd mantel, blåste i hornet och samlade alla kring sig. Holmar såg på mannen som lett deras handelsfärd till kusten. Han varken gillade eller ogillade karln. Han var rättvis och hederlig men fantasilös, ungefär som alla andra som gillar att väga silver och finner sin uppgift i att diskutera priser. Det var inte utan att han hade en viss pondus, eller så var det som så att magen spelade en viss roll. En stor buk talade alltid om framgång och överflöd. ”Vi måste se till att få ordning på det här, så vi kommer iväg i gryningen”, sade Garm sedan han fått tyst på folket. ”Det har inte varit ett roligt jobb, men ett som måste göras, och ingen skulle vilja att det sades om oss att vi bara gått förbi. Inte desto mindre fanns det bara en halvsvulten pojke vid livet, men någonstans borde det finnas andra anförvanter. Allt som här finns tillhör rätteligen dem, men lämnar vi allt vind för våg så har det snart fått fötter – eller så faller det i glömska. I vilket fall som helst är inget av det till nytta. Oavsett vad som sedan händer, bör vi nu skifta det som finns i väntan på att någon rättmätig arvtagare kan föra talan inför ting och framlägga krav.”

Garm såg tyst ut mot hopen. Det var ett knep han hade lärt sig för att låta orden sjunka in och få åhörarna att lyssna på vad som skulle komma efter. Pojken satt vid hans fötter inlindad i en gammal fårfäll. ”Min mening är”, fortsatte Garm, ”att vi skiftar det som finns på ett sådant sätt att vi blir sams även efteråt, och att heller ingen klander kan riktas mot oss. Även om vi inte tillhör samma folkland, så hör vi till nästan samma landskap. Därför anmäler vi saken till landstinget. Vad som sedan händer är upp till den som tinget i så fall utser till arvtagare och som kan ersätta oss rimligen för det arbete vi utfört, till dess tillhör egendomen var och en. Så nu vill jag höra vad er mening om saken är?”

En rörelse syntes bortåt i ringen av folk. En karl, kallad Tormod, styv och seg som torkat kött, gjorde plats omkring sig och steg fram. ”Och hur vet vi att det inte bara blir en av oss som ställs till svars och inte andra”, frågade Tormod. Han gick närmare elden för att bättre synas i skymningen. ”Vi vet alla, fortsatte Tormod, att den

11

som drivs av lystnad, i kraft av många anförvanter, kan driva rätt där rätt inte finns. Att den som tillhör fåtalig ätt riskerar långdragen sak vid ting, och att med liv behöva värja det som inte är värt att värjas.”

På den frågan var det ingen som hade något bra svar, även om man förstod vad han syftade på. Att ha rätt, och att få rätt, är som bekant olika saker. Tormod var som andra, men eftersom han sällan sa något lyssnade man gärna till honom när han väl talade.

Kanske var det för att man inbillade sig att det måste vara mer genomtänkt än ord från den som alltid låter munnen gå, tänkte Holmar.

I gammal tid hade ätterna varit talrikare och det hade bott mer folk i bygderna. Det var innan vintrarna blev kallare och somrarna kortare. Tormods ätt var en av dem. Deras ättejord var fortfarande stor men låg högt och frostlänt. Mycket mer än till bete dög den inte, och det var mer av jakten, fisket och annat man kunde ta sig för, som man levde av. ”Saken är den”, fortsatte Garm som var mån om sin särställning, ”att vid älvstranden finns nygrävda gravar. Om det var byns egna skulle de grävts här i hargen i ättehögen vid döset. Min tro är den att det var de som där ligger begravda som kom med smittan. Det är också gott om silver. Om silvret funnits här länge borde det grävts ned, bytts ut mot järn eller något annat, men vi skulle inte fått syn på det. Mig tycks det därför som att man inte rövat silvret, utan tagit det från följet sedan de redan blev döda, samma sak gäller tygerna. Det är inget man har användning för här, vem ska man imponera stort på som man inte känner? Vi kan inte veta vilka hästar som var deras, men det är för många ridhästar i jämförelse med arbetshästarna, även om byn varit välförsedd. Det betyder att vi kan anta att silvret och tyget nog kommer från det följe vi inte vet något om, samma gäller också många av hästarna, även om vi inte säkert vet vilka. Saken blir den att det är svårt att föra talan emot oss inför ting i denna sak, men likväl ska vi inte göra annat än det som är rätt.”

Många var det som redan nu förstod det finurliga i det hela, men inte riktigt hur saken skulle sluta. ”Vad som rätt är”, fortsatte Garm med låg röst, ”är att den enda arvingen sitter här vid våra fötter.”

12

Att sänka rösten när något betydelsefullt skulle uttalas, var ett annat knep han lärt sig, eftersom lyssnarna måste skärpa till sig för att höra och då också påverkades av de andras tystnad. ”Allt i den gården där han hittades är rätteligen hans, men eftersom det troliga är att han är släkt med andra gör det honom till arvtagare till en hel del av det andra med – fast vi vet inte vilket. Men då han ännu inte talat, vet vi inte mer än så. Är det någon som inte delar min mening?”

Ingen sa något, men det fanns de som skruvade lite på sig och såg en möjlighet slinka dem förbi. ”Inte hjälper det någon om vi lämnar pojken kvar här ensam, han skulle bli död om några dagar”, hördes långt bakifrån. ”Det är sant som du säger”, svarade Garm som nu kände att saker och ting skulle gå hans väg. ”Vi kan ju inte lämna honom här. Och övergivna gårdar har vi alla sett att det finns gott om just nu. Så då tolkar jag det som att er mening är att vi har ett ansvar för pojken även framledes?”

Ingen hade något att säga, även om man förstod hur han var på väg att få sin vilja igenom, fast det var svårt att veta till vad det syftade. ”Om vi kunde komma till uppdelningen medan vi ännu har dagsljus”, hördes någon säga. ”Vi ska dela upp det som finns”, svarade Garm. ”Min mening är den att gårdar och husgeråd är något som får vara kvar och vi lämnar därhän. Allt av större värde lastar vi på de hästar som lever, den boskap som finns driver vi, allt annat lämnar vi kvar i husen.

Hälften av det vi tar med oss tillhör pojken. En del av det binder vi i egendom tills han förmäler sig och skaffar familj, med den andra delen får han själv bekosta sin inhysning. Tillsammans tar vi ansvaret för hans fostran och för att värna hans heder och tillgångar tills dess han blir stor. Ingenting skall saknas honom. Den andra hälften delar vi som sed är att dela i ledung, den som ordnar ledungståget tar två andelar alla andra tar en. Vi utser den som delar i lika högar och lottar om turordning att välja hög. Den som är missnöjd med förfarandet talar nu eller tiger för alltid. Om någon senare vill komma och hämta redskap eller husgeråd så är det vars och ens ensak och ligger således utanför denna överenskommelse.”

13

Det var en godtagbar lösning som skulle ge dem mer heder men mindre rikedom. De insåg att i långa loppet var risken att någon skulle ställa krav, mindre för den som handlat med heder än för den som handlat av vinningslystnad.

Liklukten efter människa och fä låg kväljande kvar bland husen, därför övernattade man ute på det frusna gräset i hargen. Mat fanns det gott om så här efter sommaren. Pojken somnade på sin fäll nära elden. Även hästarna fick del av överflödet och slapp tugga på det vissna gräset.

Frosten blänkte svagt i gräset när de nåddes av de första solstrålarna, men följet som sovit i hargen var redan på väg. Tystlåtna gick var och en och tänkte på sitt. På livet därhemma och de som väntade en, en del hade fler – andra färre. På ödeläggelsen i byn, och på rikedomen man fört med sig därifrån. Hos andra gick tankarna till mer närliggande ting. Gunhild tänkte som vanligt mest på hästarna. Med dem kom hon lättare överens än med folket runt omkring. Det var också som om de förstod henne bättre. Det är svårt att veta vad en häst tänker på, men inte för Gunhild.

Klövar, hovar och fötter hade sedan urminnes tider nött stigen som gick utefter grusåsen ovanför älvdalen. Blankslitna tallrötter stack upp ur den barrtäckta stigen, en stig som ibland delades till fler, för att sedan åter flyta samman till en stor och bred. Utsikten var knappast vidunderlig utan doldes mestadels av träden, men man hade en bra översikt omkring den närmaste omgivningen och behövde inte vara orolig för att överraskas.

Gunhild hade haft hand om stallet åt Garm i många år, inte brydde sig hon om några eventuella överfall av uthungrade fredlösa, inte heller om troll eller annat oknytt det gick amsagor om. Hon hade annat som oroade henne. Stigen gick upp och nedför längs älvstranden. Alla backarna tog hårt på djuren som bar människornas längtan efter saker som kunde vara bra att ha. Det tog hårt på leder och var tungt i branter, ofta gled den klövjade lasten fel. När oväntade saker fanns i överflöd som i pestbyn, blev bara en sak mer till slut en för stor last. Om något djur klev fel och bröt benet, förr eller senare skulle någon häst fastna i någon rot eller trampa ned i någon hålighet som

14

tjälen och snösmältningen skapat, så skulle även den lasten delas upp på de redan överlastade djuren. Det var vad som skavde henne inombords, inte något överfall som nästan aldrig hände, och hände det så var det i alla fall inte hennes sak att ordna upp. Så tänkte Gunhild där hon gick med böjt huvud och manteln tätt snodd kring kroppen.

De som levde som fredlösa och rövade från folk som var på färd, valde bara de svaga, de som inte kunde värna sig. Men detta följe var ändå tolv, tretton med pojken, och färdades därför trygga. För Gunhild blev det ett stort fel att mer tänka på det som inte skulle hända – istället för på det som ganska troligt skulle hända.

Om resan hem från Selvattsliden, finns inte mycket mer att berätta.

Efter att korsat och följt älven tills landet reste sig, lämnade följet grusåsen och gav sig rakt ut bland skogens höga furustammar. Sydväst om älven låg en annan älv, som inte som andra älvar kom från fjällbäckar, utan från en stor sjö – stort som ett innanhav nästan.

Egentligen var det flera sjöar med kallt vatten och gröna stränder som satt samman med varandra och kallades för De stora sjöarna.

Halvvägs mellan älvarna var landet högt och skogen gles och torr.

Där brukade flygödlor ofta ses, men vanligen bara på håll. De reagerade fort och aggressivt, fast de var tämligen enfaldiga. Så länge ingen rörde sig kunde de inte skilja en människa från ett träd eller en sten. Om man överraskades gick det lätt att klara sig om lugnet behölls och man lät ödlan flyga på spjutet som stacks upp. Värre var det för djuren som lättare greps av skräck och rusade iväg. På det viset förlorade följet en häst och två getter och fick lov att lasta om den bördan på de andra. Det blev en viss röra, men efter att de flesta djur samlats ihop kunde färden åter fortsätta.

Slutligen skådades hembygdens grässlänter med betande hästhjordar ned mot vattnet. Överallt längs sluttningarna och på öarna ute i sjön sågs vit rök stiga mot himlen från präktiga gårdar av tjockt timmer byggda i fyrkant.

Bygden runt De stora sjöarna hörde inte till de bördigaste delarna av Thule. Det var tvärt om en förhållandevis kylig trakt, även om somrarna oftast var varma med ljusa nätter. De stora sjöarna var djupa, långt där nere i det okända sades det bo ovanliga och okända

15

djur. De stora vattenmassorna som värmdes upp under sommarhalvåret gjorde att höstarna kom sent och att sensommaren vanligen var lång och het. Bygderna runt De stora sjöarna hade särskilda förutsättningar som gjorde att det fanns goda betesmarker i överflöd, därför höll man sig med stora hjordar mer än man ägnade sig åt odling. Hästaveln hade gjort bygden känd vida omkring.

Det hade varit en ovanligt lyckosam färd, om också på ett annat sätt än vad som varit förväntat. Ibland går trådarna i livets väv in i varandra och tar andra vägar än vad man först trott. En liten förändring sker, andra skeenden påverkas av det som i sin tur påverkar andra. Det är inte lätt att förutsäga betydelsen, men ibland får livet för många människor en helt annan riktning.

Pojken som skulle dött, levde och togs om hand, inte bara av en – utan av tolv stycken som svurit sig samman, bland dem Garm, Holmar, Tormod och Gunhild. Rika hade de knappast blivit, men däremot mer välbeställda än förut.

16