9789188155283

Skönhet är ett sår EKA KURNIAWAN översatt från indonesiskan av Stefan Danerek

Skönhet är ett sår EKA KURNIAWAN Översatt från indonesiskan av Stefan Danerek

NILSSON FÖRLAG Malmö 2017

Förord

Enligt en gammal folkvisa kunde man slänga vad som helst på en indonesisk ö och det förvandlades till ett träd fullt av frukt och blommor. Sedan kom holländarna och stannade där i hundratals år, med sina trupper, sina pengar och framför allt sin girighet. De gav oss till och med ett namn – Nederländska Ostindien – och tvingade oss att odla sådant som de själva ville ha, alltifrån muskot till kakao. Det blev startskottet till allt, även vår kamp för självständighet.

Med hjälp av japanerna lyckades vi till slut bli av med holländ­arna, men våra liv blev inte bättre. Japanerna skickade ut våra män i krig och till arbetsläger, och vi fick se hur våra kvinnor tvingades iväg till bordeller. Det är vid den här tiden, mot slutet av den koloniala eran och mitt under andra världskriget (och varför säga ”andra” världskriget, när vi inte ens varit med om något “första”?) som berättelsen om Dewi Ayu tar sin början.

Hon fick uppleva hur de här öarna äntligen blev självständiga 1945 och hur vi döpte om dem och havet till Indonesien, bara för att upptäcka att girigheten nu även hörde hemma hos oss.

Efter revolutionen började vi bekämpa varandra. Kommunisterna, nationalisterna, islamisterna och till och med brottslingarna, försökte erövra allting för egen räkning, i nationens namn. Och sedan, 1966, tog en stark befälhavare makten, och sände iväg många av de där slagskämparna till den andra sidan, som spöken. Än en gång fick Dewi Ayu uppleva människans brutalitet, då gatorna förvandlades till blodiga floder och floderna blev massgravar. Det här är vårt lands historia.

En spökhistoria.

Eka Kurniawan

Med rustningen nyputsad, knektkasken omgjord till riddarhjälm, hästen döpt och själv försedd med ett namn, tänkte vår riddare att det enda som återstod var att han sökte rätt på en dam att förälska sig i, eftersom en vandrande riddare utan kärlek är som ett träd utan blad och som en kropp utan själ.

Ur Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha av Miguel de Cervantes Saavedra

1

På ef t e r middage n e n helg i mars reste sig Dewi Ayu ur graven efter att ha varit död i tjugoett år. En pojke som vallade får blev väckt från sin middagssömn under ett pagodträd, kissade i sina kortbyxor, och hans fyra får for iväg mellan gravstenarna som om en leopard släppts lös bland dem. Alltihop började med ett oväsen vid en gammal grav med en namnlös gravsten och knähögt gräs, som alla kände till som Dewi Ayus grav. Hon hade dött vid femtiotvå års ålder men levde nu igen efter att ha varit död i tjugoett år. Hädanefter visste ingen hur man skulle beräkna hennes ålder.

Människorna i byn som bodde nära gravplatsen kom dit så snart herdepojken berättat vad som hänt. De stod tillsammans bakom jatropha- och körsbärsträden och i bananplanteringen, medan de fäste sina saronger runt midjan, bar på barn eller höll i kvastar, det fanns till och med några som var nersölade med gyttja från risfälten. Ingen av dem vågade närma sig. De bara lyssnade på skakningarna från den gamla graven på samma sätt som när de samlades kring medicinförsäljaren vid marknaden varje måndag. De njöt ohämmat och hänfört, utan en tanke på hur rysligt skrämmande det skulle ha varit ifall de var ensamma. De till och med hoppades på något mer fantastiskt än bara oväsen från en gammal grav. Kvinnan i jorden hade nämligen varit prostituerad åt japanerna under kriget och de 13

islamiska lärda sa alltid att människor som är svärtade av synd säkert får utstå gravplågor. Tumultet berodde därför utan tvekan på plågoänglarnas pisksnärtar. De började se uttråkade ut och hoppades på något som var lite mer mirakulöst.

Miraklet kom i den mest fantastiska form. Den gamla graven gungade, sprack, och jorden spreds omkring som om den blåstes underifrån, och orsakade en storm och ett mindre jordskalv som fick gräset och gravstenen att kastas upp i luften.

Bakom ridån av jord som regnade ner stod en gammal kvinna, arg och stel i hållningen, inlindad i sin liksvepning som om både hon och svepningen bara varit begravda en enda natt.

Människorna skrek hysteriskt, högt och unisont så att det ekade från bergsväggarna långt bort, innan de flydde hals över huvud och ännu mer panikartat än de fyra fåren strax innan.

En kvinna slängde sin bebis i ett snår, en pappa sågs hålla en bananstjälk i famnen, två män föll ner i ett dike, och de övriga sprang femton kilometer utan uppehåll.

Dewi Ayu bevittnade det hela, hostande och förbluffad över att finna sig själv stående mitt i en grav. Hon hade knutit upp de två snörena som band ihop den övre delen av svepningen, och nu lossade hon på de andra två som band hennes ben så att hon kunde röra sig fritt. Hennes hår, svart som blänkande alger i floden, hade vuxit så otroligt att när hon öppnade bomullsduken som var virad runt det, fladdrade det till i eftermiddagsvinden och sopade jorden på marken. Hennes ansikte var skinande ljust fastän det var rynkigt, med livfulla ögon som blängde på dem som stod tillsammans bakom buskagen, innan hälften av dem flydde och resten förlorade medvetandet.

Hon mumlade klagande om att folk hade varit elaka och begravt henne levande.

14

Det första hon mindes var sin bebis som så klart inte var en bebis längre. Tjugoett år tidigare hade hon dött efter att ha fött en ful flicka, så ful att jordemodern som hjälpte henne att föda inte var säker på om det var en bebis, utan tänkte att det nog var en bajskorv, eftersom avståndet mellan hålen där bebisar och avföring kommer ut bara är två centimeter. Men bebisen vred på sig och log, och jordemodern blev till sist övertygad om att det faktiskt var en bebis, inte bajs. Hon sa till modern, som låg utmattad på sängen och hoppades slippa se sitt barn, att bebisen var född, frisk och med ett vänligt utseende. ”Det är en flicka, eller hur?” frågade Dewi Ayu. ”Ja”, svarade jordemodern, ”som de tre tidigare bebisarna.” ”Fyra flickor, vackra allihop. Jag borde ha en egen bordell”, sa Dewi Ayu uppenbart förbittrad. ”Säg mig, hur vacker är hon, minstingen?”

Bebisen, tätt insvept i bomullstyg och i jordemoderns famn, började gråta och vrida sig. En kvinna gick in och ut ur rummet, hämtade de smutsiga och blodiga dukarna, och slängde moderkakan. Jordemodern var tyst under tiden. Hon kunde inte svara på Dewi Ayus fråga eftersom det var omöjligt för henne att säga att bebisen som liknade en klump svart skit var vacker. I ett försök att nonchalera frågan sa hon: ”Du är en gammal kvinna. Jag är inte säker på att du kan amma ditt barn.” ”Det stämmer. De tre tidigare barnen har gjort slut på all mjölk.” ”Och de hundratals männen.” ”Etthundrasjuttiotvå män. Den äldste var nittiotvå år och den yngste tolv år, en vecka efter att han omskurits. Jag minns dem väl allihop.”

15

Bebisen grät igen. Jordemodern sa att hon måste hitta en amma åt den lilla. Om det inte fanns någon skulle hon leta efter komjölk, hundmjölk eller till och med råttmjölk. ”Ja, gå då”, sa Dewi Ayu. ”Arma lilla flicka”, sa jordemodern medan hon betraktade bebisens förfärliga ansikte. Hon kunde inte beskriva bebisen, bara föreställa sig henne som ett förbannat monster från helvetet. Bebisen var alldeles svart över hela kroppen som om den bränts levande, och hade en form som inte liknade någonting. Hon var till exempel inte säker på att bebisens näsa verkligen var en näsa, eftersom den påminde mer om ett el­ uttag än de näsor hon sett sedan barnsben. Munnen såg mer ut som myntinkastet på en spargris och öronen liknade ett par grythandtag. Jordemodern var övertygad om att det inte fanns någon varelse i världen som var fulare än den arma lilla flickan, och om hon vore Gud så skulle hon hellre döda barnet än låta det leva eftersom världen skulle komma att vara skoningslöst elak mot det. ”Stackars bebis”, sa jordemodern igen innan hon gick för att leta efter en amma åt henne. ”Ja, stackars bebis”, sa Dewi Ayu medan hon sträckte på kroppen i sängen. ”Jag har gjort allt för att försöka döda henne.

Jag borde ha svalt en handgranat och låtit den explodera i magen. Arma lilla barn. Arma människor, likt brottslingar, har svårt för att dö.”

Jordemodern försökte inledningsvis dölja bebisens ansikte för alla, inklusive grannfruarna som kom en efter en. Men när hon sa att hon behövde mjölk till barnet trängde de sig på för att se henne. För dem som kände Dewi Ayu var det alltid en fröjd att skåda de söta flickorna hon födde. Jordemodern förmådde inte längre stå emot angreppet av kvinnor som drog i 16

duken som dolde bebisens ansikte. När de sedan fick se henne skrek de förskräckta som aldrig förr, medan jordemodern log och påminde dem om att hon försökt att inte visa det där helvetesansiktet. Efter att skriken tystnat stod de kvar med idiotiska miner som om de tappat förståndet, tills jorde­modern skyndade sig därifrån.”Bäst vore om hon avlivades”, sa den av kvinnorna som först vaknade ur den plötsliga minnesförlusten. ”Jag har försökt”, sa Dewi Ayu när hon dök upp, endast klädd i en skrynklig hemmaklänning med en duk tvinnad runt höften. Hennes hår var en enda röra, likt någon som just vunnit en tjurfäktning. De såg medlidsamt på henne. ”Hon är vacker, eller hur?” frågade Dewi Ayu. ”Hm, jo då.” ”Det finns ingen hemskare förbannelse än att släppa ut vackra småflickor i en värld med män lika snuskiga som hundar under parningstiden.”

Ingen av dem svarade. De bara fortsatte stirra på henne med ömkan i blicken, medvetna om sin lögn. Rosinah, den hel­stumma flickan som betjänat Dewi Ayu under flera år, ledde henne ut till badrummet där hon redan fyllt på varmvatten i badkaret, och där sjönk Dewi Ayu ner tillsammans med en väldoftande svaveltvål. Rosinah hjälpte henne att tvätta håret med aloe vera-olja. Det vara bara denna stumma flicka som inte verkade vara ens det minsta bestört över någonting alls, trots att hon med all säkerhet visste hur ful den där lilla flickan var, för det var bara hon som hade hållit jordemodern sällskap medan hon arbetade. Hon skrubbade sin husmors rygg med en skrubbsten, svepte om henne med en badhandduk, sedan ställde hon i ordning badrummet medan Dewi Ayu klev ut.

17

Någon försökte lätta upp den dystra stämningen och sa till Dewi Ayu: ”Du måste ge henne ett bra namn.” ”Ja”, sa Dewi Ayu. ”Hon heter Skönhet.” ”Åh”, utstötte de vägrande, kort och gällt, på ett sätt som skulle få henne att skämmas. ”Eller Sår.” ”För Guds skull, inte det namnet!” ”I så fall får hon heta Skönhet.”

När Dewi Ayu gick till sitt rum för att byta om blev de stående och utbytte ledsna blickar med varandra i sin känsla av hjälplöshet, medan de föreställde sig hur flickan med eluttaget på det sotsvarta ansiktet skulle tilltalas med namnet Skönhet i framtiden. Det var skandalöst.

Det var i alla fall sant att Dewi Ayu hade försökt döda barnet då hon blev varse om graviditeten genom erfarenheten som lärt henne att känna igen tecknen, trots att hon var över ett halvt sekel gammal. Precis som med de tidigare barnen visste hon inte vem fadern var. Vad som skilde denna flicka från de andra var att hon inte alls önskade att hon skulle få leva. Så hon svalde fem tabletter paracetamol som hon fått av en läkar­ assistent, med en halv liter soda, nästan tillräckligt för att kunna ta livet av sig själv men inte fostret, tydligen. Hon tänkte ut andra sätt, kallade på jordemodern som senare kom att förlösa bebisen, och bad henne att döda fostret genom att föra in en liten pinne i livmodern. Dewi Ayu blödde i två dygn, sedan kom pinnen ut i små bitar. Barnet fortsatte växa. Hon försökte besegra det med sex andra metoder, alla förgäves, innan hon gav upp och klagade: ”Hon är en sann kämpe. Hon vill vinna den kamp hennes mor aldrig vann.”

18

Så hon lät magen växa, genomgick välgångsritualen efter sju månader, och lät bebisen födas, men hon vägrade att titta på den. Hon hade fött tre flickor förut, alla lika vackra som om de var trillingar som fötts försenat i förhållande till varandra.

Dewi Ayu var trött på sådana flickor, som enligt henne såg ut som skyltdockor i affärernas fönster. Hon var säker på att den sistfödde inte skulle vara annorlunda än hennes tre storasystrar, och därför vägrade hon att se på henne. Hon hade fel förstås och visste ännu inte hur ful den yngsta var. Till och med när hon råkade höra kvinnorna i grannskapet viska om hur bebisen såg ut som en korsning mellan markatta, groda och ödla kunde hon inte tro att de talade om hennes barn. Och när de berättade att hundar ylat i skogen under natten och att det flugit in ugglor i hönshuset kunde hon inte alls se det som dåliga omen.

Efter att hon klätt sig lade hon sig ner igen och insåg genast hur allting hade tröttat ut henne: att föda fyra barn och leva i över ett halvt århundrade. Efter en stund nådde hon fram till ett nedslående spirituellt uppvaknande, om inte bebisen kunde dö så varför inte modern? Då skulle hon få slippa se henne växa upp till en ung kvinna. Hon reste sig och stapplade fram till dörren för att se på grannfruarna som fortfarande stod och skvallrade om bebisen. Rosinah kom från badrummet och ställde sig bredvid Dewi Ayu, eftersom hon visste att hennes husmor skulle säga åt henne att göra något. ”Köp mig en liksvepning”, sa Dewi Ayu. ”Jag har redan gett den här fördömda världen fyra flickor. Det är dags för mig att läggas i en kista.”

Kvinnorna skrek till och glodde på Dewi Ayu med samma idiotiska miner som innan. Att föda en så ful bebis gränsar till 19

barbari, och att sedan bara lämna den på det viset är långt mer barbariskt. Men det sa de inte, de bara försökte förmå henne att sluta hoppas dö i onödan. De berättade om människor som levt i över hundra år och sa att Dewi Ayu ännu var alldeles för ung för att dö. ”Om jag får leva tills jag är hundra år”, sa hon med avmätt lugn i rösten, ”kommer jag att ha fött åtta barn. Det är alltför många.”

Rosinah gick och köpte ett kritvitt bomullstyg som Dewi Ayu genast klädde sig i, men det var inte tillräckligt för att ta död på henne med en gång. Under tiden som jordemodern gick byn runt för att hitta en kvinna som kunde amma (vilket hon snart insåg var förgäves och det slutade med att hon gav bebi­ sen vatten som man sköljt ris med), låg Dewi Ayu stilla i sin säng med svepningen som filt och inväntade dödsängelns ankomst med ett bisarrt tålamod.

När perioden med risvatten var över och Rosinah köpte komjölk i affären av märket Beruang, låg Dewi Ayu fortfarande i sin säng och tillät ingen att komma in i rummet med bebi­ sen som hette Skönhet. Men historien om den fula bebisen och modern som sov i en liksvepning spreds snabbt som en dödlig epidemi och drog till sig folk, inte bara från de närliggande kvarteren utan även från distriktets mest avlägsna byar. De kom för att bevittna vad som med påhittade analogier sades påminna om en profets födelse, och de jämförde hundarnas ylanden med stjärnan som de tre vise männen såg när Jesus föddes, och modern i liksvepningen med en utmattad Maria.

De stod framför den ambulerande fotografen tillsammans med den fula bebisen, och alla såg lika rädda ut som en liten flicka som klappar en tiger på zoo. Och det var efter att ha 20

fotograferats med Dewi Ayu, som alltjämt låg till sängs med ett mystiskt lugn och inte alls stördes av det obarmhärtiga oväsendet. Några personer med grava, obotliga sjukdomar kom i förhoppningen att få röra vid bebisen, men de förvägrades genast av Rosinah som oroade sig för att deras baciller skulle komma att plåga bebisen. I gengäld ställde hon fram flera hinkar med vatten från brunnen som de använt för att tvätta lilla Skönhet. Några andra kom för att få råd om hur man lyckas i affärer, eller hur man går med vinst vid spelbordet. För allt det här hade den stumma Rosinah, som agerade kvickt i egenskap av barnets skötare, ställt i ordning insamlingsboxar som snabbt fylldes av besökarnas papperssedlar. Rosinah förväntade sig möjligheten att Dewi Ayu till sist skulle dö på riktigt och handlade klokt för att göra sig en hacka från det sällsynta tillfälle som gavs, så att hon inte skulle behöva oroa sig för att ha råd med Beruang-mjölk och de bådas framtid tillsammans i huset. Hon hyste överhuvudtaget inga förhoppningar om att Skönhets tre storasystrar skulle dyka upp.

Emellertid blev det ett abrupt slut på uppståndelsen, så snart polisen kom i sällskap med en kyai som ansåg att det som pågick var kätteri. Han grymtade och sa åt Dewi Ayu att upphöra med pinsamheterna, samt försökte tvinga henne att ta av sig svepningen. ”Eftersom du ber en prostituerad att ta av sig kläderna”, sa Dewi Ayu med förakt i blicken, ”måste du ha pengar att betala mig med.” Kyaien vände på fläcken, bad om barmhärtighet, och kom aldrig någonsin tillbaka. Än en gång var det endast Rosinah som inte chockades av Dewi Ayus vansinniga påhitt, vilken form de än tog. Det blev alltmer tydligt att endast hon kunde riktigt förstå sig på den 21

där kvinnan. Redan långt innan Dewi Ayu försökte döda fostret hon bar på hade hon sagt att hon var trött på att ha barn, och Rosinah förstod att det betydde att hon var gravid och skulle få barn.

Och så var det. Om hon hade sagt det till grannfruarna, vars förkärlek för skvaller överträffade hundarnas vana att yla, skulle de ha trutat med hånfulla leenden och sagt att det var skitsnack, eller: ”Sluta prostituera dig och du kommer aldrig att bli gravid!” Men oss emellan, säg det till en annan prostituerad, inte till Dewi Ayu. Hon såg aldrig sina tre barn, nu fyra, som en prostitutionens förbannelse. Om de inte hade några fäder så berodde det på att de verkligen inte hade några, inte på att de var okända, och än mindre på att hon aldrig stått tillsammans med en man framför en vigselförrättare. Hon trodde till och med mer på att de var barn av demoner. ”Därför att demoner är inte mindre nyckfulla än både gudomar och Gud själv”, sa hon. ”Likt Maria födde Guds son och Pandus två hustrur födde flera barn av gudar, har min livmoder blivit avstjälpningsplats för demoners barn och jag föder dessa jävlars barn. Jag är trött på det, Rosinah.”

Rosinah bara log som hon brukade göra. Hon kunde inte tala alls, endast utstöta något gutturalt läte utan mening, men le kunde hon och hon tyckte om att le mot folk. Dewi Ayu höll av henne mycket, särskilt för hennes leendes skull. En dag kallade hon henne för elefantbarnet, därför att hur arg en elefant än är så ler den bara, som elefanterna man kunde se på cirkusen som kom till staden varje nyår. Rosinah frågade Dewi Ayu varför hon kände sig uttråkad – med sitt teckenspråk som inte undervisades på någon skola för dövstumma utan måste läras ut av Rosinah själv. Hon hade ju inte ens tjugo barn ännu, 22

medan Gandari födde etthundra Kurawa-barn! Det var tillräckligt för att få Dewi Ayu att vika sig dubbel av skratt. Hon gillade Rosinahs barnsliga sinne för humor, fast hon kunde ha invänt att Gandari inte födde de etthundra barnen i etthundra olika födslar; hon födde bara en köttbit som sedan blev etthundra barn.

Så var det, och Rosinah jobbade på utan att vara det minsta besvärad. Hon skötte om bebisen, gick till köket två gånger om dagen och tvättade varje morgon, medan Dewi Ayu låg näst­ intill orörlig och såg verkligen ut som ett lik i väntan på att man skulle gräva färdigt dess grav. Men det var inte så hela tiden förstås. När hon var hungrig gick hon upp och åt. Och varje morgon och kväll besökte hon badrummet. Men hon svepte in sig och lade sig igen, med rak kropp och båda händerna vilande på magen, slutna ögon, och läppar som till och med log milt. Några grannar försökte kika in genom det öppna fönstret, och Rosinah försökte jaga iväg dem flera gånger, men det lyckades aldrig. De undrade varför Dewi Ayu inte bara begick självmord. För en gångs skull svarade Dewi Ayu inte dem på sitt vanliga sarkastiska vis, utan förblev tyst och orörlig.

Den efterlängtade döden kom till sist den tolfte dagen efter att den fula Skönhet fötts, det var i alla fall vad alla trodde.

Dewi Ayu dog på eftermiddagen men tecken på hennes död uppstod redan på morgonen, när hon sa till Rosinah att ifall hon dog så skulle de inte skriva hennes namn på gravstenen.

I stället ville hon ha ett epitaf med sina egna ord: ”Jag födde fyra barn, och så dog jag.” Rosinahs hörsel var utmärkt och hon kunde både läsa och skriva, så hon skrev ner hela budskapet, men hennes förfrågan vägrades av moskéns imam som ledde begravningsceremonin. Han ansåg att det var ett van23

sinnigt försök att öka synderna och beslöt att den där kvinnan skulle minsann inte få någon text alls på sin gravsten.

Hon påträffades på eftermiddagen av en granne som kikade in genom fönstret, sovande lika stilla som de sett henne göra dagarna innan. Men en sak var annorlunda, det kom en odör av borax från rummet. Rosinah hade köpt det i brödaffären och Dewi Ayu hade smörjt in sig med detta konserverings­ medel för lik som somliga ibland använder till att göra nudelsoppa med köttbullar. Rosinah tillät henne att göra vad som helst i hennes iver att få dö, till och med om Dewi Ayu bett henne att gräva en grav och begrava henne levande skulle hon ha gjort det, och betraktat det hela som ett muntert uttryck för sin husmors sinne för humor. Men så var det inte med den där idioten som kikade in på dem. Kvinnan tog ett skutt och klev in genom fönstret, övertygad om att nu hade Dewi Ayu gått för långt. ”Lyssna, hora som legat med alla våra män”, sa hon med en märkbar ton av hat. ”Om du vill dö, så dö, men konservera inte din kropp, för en förruttnad kropp är det enda som vi inte kommer att vara svartsjuka på.” Hon puttade på Dewi Ayus kropp, men hon rullade bara runt utan att vakna. Rosinah kom in och signalerade att hon säkert var död. ”Är horan död?”

Rosinah nickade. ”Död?” Hon visade sitt sanna jag, den gråtmilda kvinnan, och grät som om den döda vore hennes egen mor. Och så sa hon snyftande: ”Den åttonde januari i fjol var den finaste dagen vi nånsin upplevt i vår familj. Det var dan då min man hittade pengar under bron och gick till Mama Kalongs bordell och låg med den här horan som nu ligger död framför mig. Han kom 24

hem och just den dagen var han så rar och slog inte någon av oss.”

Rosinah tittade hånfullt på henne, som om hon ville säga att du är så gnällig att alla bara önskar få ge dig en smäll. Hon jagade iväg det sentimentala fruntimret för att informera grannskapet om Dewi Ayus död. Det behövdes ingen svepning till liket för det hade hon köpt för tolv dagar sedan. Hon behövde inte heller tvättas för hon hade tvättat sig själv, hon hade till och med konserverat sig själv. ”Om hon bara kunde skulle hon ha lett bönen själv”, tecknade Rosinah till Kyai Jahro, imam i den närmaste moskén. Kyai Jahro betraktade den stumma flickan med hat i blicken och sa att han inte var beredd att be för en prostituerads döda kropp, än mindre begrava den. Rosi­ nah tecknade till svar: ”Sedan hon dog är hon inte längre en prostituerad.” Kyai Jahro gav till sist med sig och ledde begravningsceremonin.

Dewi Ayu såg verkligen aldrig sin bebis innan hon dog, vilket de flesta inte väntat sig skulle ske så snabbt. Folk sa att det var en väldig tur för henne, därför att vilken moder som helst skulle bli oändligt bedrövad av att se sin bebis födas med ett så förskräckligt utseende. Hon skulle inte ha dött i lugn och ro, och det skulle dessutom ha stört friden under jord. Det var bara Rosinah som inte var övertygad om att hon skulle ha blivit bedrövad av att se bebisen, eftersom hon visste att Dewi Ayu avskydde vackra flickbebisar. Tvärtom skulle hon ha blivit överlycklig om hon visste hur ful hennes sistfödda var, så annorlunda i jämförelse med sina storasystrar. Men hon visste inte. Det var bara för att den stumma flickan alltid lydde sin husmor som hon inte ens under hennes sista dagar i livet förmådde att visa upp den lilla för modern. Trots att Dewi Ayu 25

nog skulle ha skjutit upp sin dödsdag, åtminstone några år framåt i tiden, om hon fått se hur bebisen såg ut. ”Struntprat, döden är Guds angelägenhet”, sa Kyai Jahro. ”Hon ville dö sedan tolv dagar tillbaka, och hon dog”, sa Rosinah, som ärvt sin husmors envishet, med några hand­ rörelser.

Rosinah blev nu den arma bebisens förälder, enligt den dödas testamente. Det var också hon som strax därefter förgäves sysselsatte sig med att försöka skicka telegram till Dewi Ayus tre andra barn, för att informera dem om att deras mor gått bort och att hon skulle begravas på den offentliga gravplatsen Budi Dharma. Ingen av dem kom till begravningsceremonin som utfördes följande morgon med en glädje vars like inte skådats i staden under många år, varken före eller efter. Nästan alla de män som legat med denna nobla glädjeflicka tog avsked från henne med milda kyssar på jasminblommornas knoppar som de slängde längs vägen då hennes kista passerade. Männens fruar, eller flickvänner, stod även de på rad längs vägen, bakom männens rumpor, och tittade med rester av svartsjuka i blicken, eftersom de var övertygade om att snuskhumrarna skulle tränga sig på om det gavs dem tillfälle att ligga med henne igen, utan att bry sig om att Dewi Ayu nu var ett lik.

Rosinah gick bakom kistan som bars av fyra män från kvarteret. Bebisen sov fridfullt i hennes famn, i skydd av den svarta slöjan hon hade på sig. En kvinna, den gråtmilda, gick bredvid henne med en korg full av blomsterblad. Rosinah tog en handfull och kastade dem upp i luften tillsammans med några mynt som småbarnen som sprang under kistan omedelbart tävlade om, föll i diket eller blev trampade på av kist­bärarna som sjöng välsignelser till Profeten.

26

Dewi Ayu begravdes i den ände av gravplatsen där andra oturliga människor begravits, det hade Kyai Jahro kommit överens om med dödgrävaren. De som låg där var en ondskefull rånare från kolonialtiden, en galen mör­dare, några kommunister, och nu en prostituerad. De här arma människorna troddes inte få någon frid efter döden. De skulle hemsökas av plågor i graven, och det var därför klokt att inte placera dem nära de uppriktigt troendes gravar, som ville vila i frid, långsamt ruttna bort och ätas av maskar och ostört älska med himmelska nymfer.

Så snart den livliga ceremonin var över glömde folk bort Dewi Ayu. Sedan den dagen besökte inte en människa hennes grav, inte ens Rosinah och Skönhet. Den blev illa tilltygad av havsstormar, och hamnade under ett täcke av fallna pagodablad och vilt elefantgräs. Endast Rosinah hade en övertygande ursäkt till varför hon inte städade vid Dewi Ayus grav. ”Därför att vi bara städar en död människas grav”, sa hon till den fula bebisen, med tecken som denna förstås inte förstod.

Det kanske var sant att Rosinah fick förebud om saker som skulle ske i framtiden, att hon ärvt lite av de förmågor som hennes visa förfäder i gångna tider besatt. Hon hade anlänt hit för första gången fem år tidigare när hon var fjorton år gammal, tillsammans med sin far, en arbetare från sand­gruvorna i bergen som led av svår reumatism. De dök upp framför Dewi Ayus rum i Mama Kalongs bordell. Inledningsvis var den prostituerade inte ett dugg intresserad av den unga flickan, utan av hennes far, en man med en näsa som liknade näbben på en kakadua, med krulligt silvrigt hår, rynkig hud, mörk som koppar, och inte minst av det ytterst försiktiga sätt han 27

gick på, som om alla kroppens ben skulle lossna och falla till marken bara han stampade till lite. Dewi Ayu kände genast igen honom: ”Du har blivit beroende, gamle man. Vi älskade i förrgår natt.”

Mannen log generat, likt en ung pojke som träffar sin flickvän, och nickade. ”Jag vill dö i din famn”, sa han. ”Jag betalar dig inte men jag ger dig den här stumma flickan. Det är mitt barn.”

Dewi Ayu tittade förundrat på den unga tjejen. Rosinah stod nära henne, lugn och vänligt leende. Hon var väldigt mager, barfota, och bar en klänning full av broderier som var alldeles för stor för henne. Hennes lockiga hår var bara knutet med gummisnoddar. Hon hade vacker hy, som de flesta flickor från bergen, ett enkelt ansikte med runda kloka ögon, kort näsa och breda läppar, med vilka hon generöst log värmande leenden till alla människor. Men Dewi Ayu förstod inte alls vad hon skulle göra med en sådan flicka och vände åter blicken mot gubben. ”Jag har själv tre stycken flickor, så vad ska jag ha den här ungen till?” frågade hon. ”Hon kan både läsa och skriva, fast hon inte kan tala”, svarade flickans far. ”Alla mina barn kan läsa och skriva, och de talar”, sa Dewi Ayu med ett skämtsamt skratt. Men den gamle mannen insisterade på att få ligga med henne och dö i hennes famn, och betala henne med den där stumma flickan. Hon fick göra vad hon ville med henne. ”Du kan göra henne till prostituerad och ta pengarna så länge du lever”, sa han. ”Och om det inte finns någon man som vill ha henne, kan du till och med få stycka henne och sälja köttet på marknaden.” ”Jag är inte säker på att det finns någon som vill äta hennes kött”, sa Dewi Ayu. 28

En eftermiddag i mars månad reser sig Dewi Ayu ur sin grav efter att ha varit död i tjugoett år. Under tiden hon varit borta har stora förändringar skett, både i hemlandet och i hennes egen familj, och nu är det dags att ställa allting till rätta.

Dewi Ayu är staden Halimundas mest kända kvinna. För att klara av sin försörjning har hon varit tvungen att prostituera sig, och både hon och hennes fyra döttrar får kämpa för att överleva i en tid med ständiga omvälvningar: de sista åren som nederländsk koloni, Japans invasion under andra världskriget, revolution och diktatur – och den slutgiltiga frigörelsen.

I ett samhälle där männen har all makt tvingas de ständigt föra en kamp mot brutalitet och galenskap, samtidigt som de upplever oförglöm­liga stunder av kärlek och stark vänskap.

Eka Kurniawans storslagna roman Skönhet är ett sår är en läsupplevelse utöver det vanliga. Den varvar det moderna Indonesiens tumultartade historia med folkliga berättelser, komedi med tragedi, drömmar med verklighet.

”Kurniawan är på många sätt en litterär arvtagare till Günter Grass, Gabriel García Márquez och Salman Rushdie.”

New York Review of Books

ISBN 978-91-88155-28-3

Nilsson förlag

9 789188 155283