9789188155245

LEO PERUTZ

Nattetid under stenbron

รถversatt frรฅn tyskan av Sven Christer Swahn

Nattetid under stenbron LEO PERUTZ Översatt från tyskan av Sven Christer Swahn Med efterord av Hans-Harald Müller, översatt av Henrik B. Nilsson

NILSSON FÖRLAG | ABSINT Malmö 2017

Nattetid - inlaga (20170615).indd 3

2017-06-15 16:07

Pesten i judekvarteren

Höst e n 1589 nä r den stora barnadödligheten härjade i jude­kvarteren i Prag, gick två arma gamla skämtare, grå­­­ hårsmän som hankade sig fram genom att underhålla gäster­ na vid festligheter, på Belelesgränd, som ledde från Nicolas­ torget till den judiska begravningsplatsen.

Skymningen föll på. De var matta av hunger de båda, ty på två dagar hade de inte fått i sig mer än ett par bröd­bitar.

Tiderna var onda för gycklare och narrar. Vid den här tiden då Guds vrede riktades mot själva de oskyldiga barnen, firades inga fester och högtidliga tillfällen i judekvarteren.

Den ene av dem, Brumbjörn, hade redan för en vecka sedan gått med sin toviga djurfäll, som han brukade göra lustiga språng i förklädd till vilt djur, till pantlånaren Markus Kopřivy. Den andre, Jakel-Narr, hade belånat sina silver­bjällror. Nu ägde de bara kläderna på kroppen och Jakel-Narr hade sin giga också, som Markus inte ville ge något för.

De gick långsamt, för det var inte nattmörkt än och de ville inte bli sedda när de beträdde begravningsplatsen.

Under många år hade de med ärligt gyckel tjänat ihop 7

Nattetid - inlaga (20170615).indd 7

2017-06-15 16:07

sitt dagliga bröd och nu stod det så illa till för dem, att de natte­tid måste leta bland gravarna efter kopparslantar, som fromma ­besökare ibland lämnade efter sig åt de fattiga. När de nått slutet av Belelesgränd och såg begravningsplatsens murar till väns­ter om sig, stannade Jakel-Narr och pekade på porten till lappsko­makare Gerson Chalel. ”Säkert är skomakarns lilla blomsterknopp vaken ännu.

Jag tänker spela upp visan ’Sex år blott fyllda, mina stunder förgyllda’, så kommer hon nog i dörrn och dansar på gatan.”

Brumbjörn vaknade upp från en dröm om varm rättike­ soppa med små köttbitar i. ”Du är en narr, minsann”, brummade han. ”Och när Messias kommer och botar de sjuka – så förblir du en narr.

Vad nyttar mig skomakarns blomknopp? Vad bryr jag mig om hennes dans? Jag är sjuk av hunger i alla mina lemmar.” ”Är du sjuk av hunger, så ta en kniv, slipa den och gå och häng dig”, sade Jakel-Narr och tog sedan sin giga från ryggen och började spela.

Men hur mycket han än spelade ville skomakarns lilla dotter inte komma. Jakel-Narr lät gigan sjunka och tänkte efter. Sedan gick han tvärs över gränden och tittade in i skomakarns stuga genom fönstret.

Rummet låg mörkt och tomt men det kom ett ljussken från lillkammarn, och Jakel-Narr såg skomakaren och hans hust­ru sitta där på låga pallar mittemot varandra medan de sjöng dödsbönerna för sitt barn, den blomsterknopp som de dagen innan hade följt till graven. ”Hon är död”, sade Jakel-Narr. ”Då har skomakarn fallit pladask från himlafröjd till hårda marken igen. Jag 8

Nattetid - inlaga (20170615).indd 8

2017-06-15 16:07

äger ingen­ting, men jag skulle ge allt i världen för att hon kunde få vara kvar i livet. Så liten som hon var kändes det som om hon hade en hel, ljus värld i blicken, när jag såg på henne. Knappt sex år fyllda, och måste redan tugga den kalla mullen.” ”När Döden går till marknan köper han rubb och stubb”, mumlade Brumbjörn. ”Inget är för stort och inget för ringa för hans smak.”

Och med låga röster framsade de, medan de fortsatte sin vandring, orden ur en av konung Davids psalmer: ”… Nu när du vilar i den Allsmäktiges skugga kan intet mer skada dig. Ty han befaller Himmelens änglar och de leder dig vid handen, och de bär dig på sina händer så att din fot inte stöter emot någon sten …”

Nu föll natten. På himlen stod en blek måne mellan mörka regnmoln. Det var så tyst på gatorna att man hörde sorlet från flodvattnet. Ängsliga och skygga som om det de hade i sinnet strede mot Guds heliga bud, trädde de genom den trånga porten in i de dödas gårdar.

Där låg begravningsplatsen i månens sken så tigande och orörlig som den hemlighetsfulla floden Sam-Bathjon, vars vågor vilar på Herrens dag. De vita och grå stenarna lutade sig mot varandra som om de inte ensamma orkade bära tyngden av sina år. Träden sträckte sina avlövade grenar som i sinnesförvirrad klagan mot natthimlens skyar.

Jakel-Narr gick först och Brumbjörn följde honom som en skugga. De gick en smal gång mellan jasminer och flä­ derbuskar och nådde rabbinen Abigdors söndervittrade 9

Nattetid - inlaga (20170615).indd 9

2017-06-15 16:07

gravvård. Här på den helige mannens grav, han vars namn var ett ljus i landsförvisningens år, fann Jakel-Narr en tunn Mainz-slant och en kopparstyver och tre välska hellermynt.

Så gick han vidare till platsen där den vittberömde doktorn rabbi Gedaljas gravsten stod under ett lönnträd.

Plötsligt blev dock Jakel-Narr stående och grep efter sin kamrats arm. ”Tyst”, viskade han. ”Vi är inte ensamma här. Hör du inte hur det viskar och stönar?” ”Din narr!” sade Brumbjörn som just hade hittat en hop­ klämd böhmisk groschen och stoppat på sig slanten. ”Din narr, det är vinden som blåser de torra löven över marken.” ”Brumbjörn!” viskade Jakel-Narr. ”Ser du inte hur det flimrar och skimrar där borta vid muren?” ”Vill du vara en narr så drick ättika och rid på kvastskaft och mjölka getabockar, men låt mig få vara i fred”, brum­ made Brumbjörn. ”Det som du ser är de vita stenarna, som glänser i månens sken.”

Då försvann med en gång månen bakom mörka moln på himlen och nu såg Brumbjörn att det inte var de vita stenarna, nej, därborta, tätt vid begravningsplatsens mur, svävade lysande skepnader i vinddragen, barn i långa vita skjortor som höll varandra i händerna och svajade i dans över de nygrävda gravarna. Och över dem reste sig osynlig för mänskliga ögon Guds ängel, som var utsänd till att vaka över dem. ”Gud förbarme sig över mig!” stönade Brumbjörn. ”Jakel-­Narr! Ser du också det som jag ser?” ”Prisad vare världens Skapare, blott han gör under”, fläm­ 10

Nattetid - inlaga (20170615).indd 10

2017-06-15 16:07

tade Jakel-Narr. ”Jag ser det lilla blomstret, den lilla duvan, den oskyldiga lilla, och min grannes två barn som dog för en vecka sen, dem ser jag också.”

Och när de nu insåg att det var den andra världen som uppenbarades för deras ögon, föll skräcken över dem, och de vände om och löpte, och skuttade över stenar och stötte mot grenar, och de föll omkull och stapplade på benen igen, de sprang för blotta livet och hejdade sig inte förrän de var ute i gränden på nytt.

Först där såg sig Jakel-Narr och hans kamrat om över axeln. ”Brumbjörn, lever du än, har jag dig där?” frågade han och hackade tänder. ”Jag lever och prisar min Skapare”, löd Brumbjörns röst ur mörkret. ”Sannerligen, jag kände Dödens hand över mitt huvud.”

Och i detta att de båda var välbehållna till livet såg de att det var Guds beslut, att de skulle vittna om det som de hade sett.

En stund till stod de där och viskade i dunklet och sedan gick de för att hälsa på den förklädde konungen i hans hem, den höge rabbin som kunde tala de dödas språk hörde rös­ ter från djupet och förstod att uttolka Guds fruktansvärda tecken och under.

Han satt böjd över hemligheternas bok i sin kammare, den bok som benämns Indraraba eller den stora Versboken.

Han satt så försjunken i siffrornas, tecknens och de verkan­ de krafternas omätlighet att han inte hörde deras steg när 11

Nattetid - inlaga (20170615).indd 11

2017-06-15 16:07

de kom in, och först när de hälsade honom med orden ”Frid över det heliga Ljuset!” vände sig hans själ från andevärl­ dens fjärran orter tillbaka till den jordiska tillvaron.

Och nu när den höge rabbinens ögon riktades mot dem började båda tala, de anropade Gud och prisade hans makt och Jakel-Narr redogjorde andlöst och med bevingade ord hur han skrämts av viskningarna, flimret och ljusskenet mellan fläderbuskarna på begravningsplatsen, vad han sagt till Brumbjörn och vilket svar han hade fått och hur de se­ dan när månen gick i moln hade varseblivit de döda bar­ nens andar som svävade i spökdans över gravarna.

Den höge rabbinen som i mörka nätter vandrat vishetens trettiotvå fördolda vägar och som genomskridit, magiskt för­ vandlad, den djupaste insiktens sju portar – den höge rabbinen förstod Guds tecken. Han visste nu att det i jude­kvarterens ga­ tor och gränder levde en syndare, som i det fördolda dagligen syndade mot Herrens vilja. Och för denne syndares skull hade den stora hemsökelsen drabbat staden och för denne syndares skull fann barnasjälarna ingen ro i sina gravar.

Den höge rabbinen teg och såg ut i rummet. Sedan reste han sig och lämnade sin kammare och när han återvände höll han i sin högra hand en skål med gröt och två bröd­ kakor, och i den vänstra ett litet fat av drivet silver, och i den fanns kryddat äppelmos, påskhögtidens efterrätt. ”Slå er ner och ät”, sade han och höll fram gröten och brödet. ”Och när ni är mätta skall ni ta detta silverfat med efterrätt och gå tillbaka till barnens gravar.”

De blev rädda när de hörde att de måste in dit en andra gång. Men den höge rabbinen fortsatte: 12

Nattetid - inlaga (20170615).indd 12

2017-06-15 16:07

”Varen icke förskräckte! Den, vars ord har skapat världen, äger också makt över levande och döda, och hans råd allena varar. Ni skall sitta vid gravarna och vänta tills ett av barnen närmar sig och ber att få smaka av efterrätten, för de dödas andar har inte glömt sin jordiska näring. Men ni ska med båda händerna fatta om barnets skjortsömmar och i Dens Namn som är begynnelsen och änden, ställa frågan, för vil­ ken syndares skull den svåra plågan fallit över vår stad.”

Och han uttalade över dem prästvälsignelsens heliga ord.

Då vek deras skräck från dem och de reste sig och gick sin väg beslutna att lyda den höge rabbinens bud.

De satt mellan gravarna lutade mot muren, och framför dem stod på den fuktiga marken fatet med kryddat äppel­ mos. Runt omkring rådde stillhet och mörker, inte ett gräs­ strå rörde sig, det kom inget ljus från den molntunga him­ len. Och medan de satt där och väntade kom skräcken på nytt över dem, och Brumbjörn började tala för sig själv, för han stod inte ut med tystnaden. ”Jag skulle gärna vilja ha en talgdank”, sade han. ”Jag tycker inte om att sitta här i skummet. Det borde vara full­ måne i natt men jag ser inte skymten av den, det är väl en tupp som har galit så månen gick och gömde sig. Nu vore det bättre att sitta hemma vid spisen. Det kommer frost­ dimma ur marken, den smyger sig in i min rock, den är min fiende den dimman. Jakel-Narr, fryser du också, jag tycker du huttrar. Här under oss finns flera hundra små hus, väl­ byggda allihop, utan fönster och dörr. Dit når varken frost eller hunger, de måste stanna utanför och försöka få tiden 13

Nattetid - inlaga (20170615).indd 13

2017-06-15 16:07

att gå. Gammal och ung, fattiga som rika, nere under mar­ ken är alla lika …”

Han tystnade och satte det sista ordet i halsen, för fram­ för dem omgiven av ett vitt sken stod lappskomakarens dot­ ter, Blomman, och höll silverfatet i sina händer. ”Lilla blomma!” sade Jakel-Narr med ansträngd röst. ”Ack att du måste lämna oss! Känner du igen mig? Jag är Jakel-Narr, och det är Brumbjörn som sitter bredvid mig.

Kommer du ihåg hur du hoppade och dansade när jag spe­ lade min giga i gränden? Och som du skrattade när Brum­ björn gick på alla fyra och visade alla sina konster?” ”Allt det där är förgånget och hörde hemma i jordisk tid”, sade barnet med avlägsen röst. ”Nu är jag i den eviga sanning som saknar mått och mål.”

Silverfatet gled ner mot marken och barnet vände sig om och ville återvända till sina kamrater. Då mindes Jakel-­ Narr det uppdrag som fört honom tillbaka hit. Han höll fast i barnets söm och släppte inte taget utan ropade: ”I Dens Namn, som är begynnelsen och änden, besvär jag dig: Säg mig nu i sanning för vilken syndares skull som den svåra plågan hemsöker vår stad!”

En stund rådde tystnad, barnet rörde sig inte utan såg in i mörkret där osynlig för de levandes blickar själaherden, Guds ängel, dröjde över gravarna. Sedan sade barnet: ”Guds ängel har talat, Herrens tjänare har talat och sagt: Det har hänt för samma synd som Moab begick, och det är en i denna stad som har begått den. Och Han, den Evige, har sett det, och Han, den Evige, skall tillintetgöra er som han tillintetgjorde Moab.”

14

Nattetid - inlaga (20170615).indd 14

2017-06-15 16:07

Då släppte Jakel-Narr taget om barnets skjortsöm. Och barnet svävade undan som om det förts bort av vinden, och dess glans och sken försvann bakom fläderbuskarnas mörka skuggor.

Men de två vännerna Jakel-Narr och Brumbjörn lämnade begravningsplatsen och gick till den höge rabbinens hus och delgav de ord som de hade fått höra.

När morgonen grydde sände den höge rabbinen sina bud­ bärare från dörr till dörr. Han kallade församlingen till Guds hus och de kom i stora skaror, män och kvinnor, och ingen stannade hemma. Och när de hade församlats gick han uppför de tre stentrappstegen och under sin kåpa bar han den vita dödsdräkten, och över huvudet på honom fladdrade fanan med inskriften: HERREN, HÄRSKARORNAS GUD, UPPFYLLER HELA JORDEN MED SIN HÄRLIGHET. När allt omkring rabbinen hade blivit stilla, började han tala. Han sade att ibland dem fanns en som levde i synd liksom barnen av moabiternas förbannade stam, som Her­ ren utplånat. Och han befallde äktenskapsförbryterskan att träda fram och bekänna sin skuld och ta på sig det straff som Herren vår Gud tänkte utmäta.

Det hördes viskningar och sorl från kvinnorna, de såg förfärat på varandra, men ingen av dem trädde fram, ingen viss­te sig delaktig i Moabs synd.

För andra gången hävde rabbinen upp sin stämma. Han 15

Nattetid - inlaga (20170615).indd 15

2017-06-15 16:07

sade och förkunnade, att det var för denna fördolda synds skull som den stora barnadöden drabbat staden. Och han besvor synderskan vid de heliga bokstäverna och de tio fruktansvärda namnen på Gud, att hon måtte träda fram och bekänna sin synd, så att det blev ett slut på deras elände.

Men ännu en gång hade den höge rabbinen talat för döva öron. Den som begått brottet teg och ville inte vända bort från sin inslagna väg.

Då steg vredens mörka moln upp i den höge rabbinen.

Han tog de heliga skriftrullarna ur deras skrin och uttalade den stora förbannelsens ord över synderskan på det att hon skulle förtorka som Gilboas klippor, dem David förbannat.

Ja, så att jorden måtte göra med henne vad den gjort med Datam och Abirom. Att hennes namn skulle förintas och hennes släkte förbannas i de strålande och flammande och gnistrande ljusens namn, och i Zadekiels namn, han som är öra och tunga. Och att hennes själ måtte nedstiga i skräck­ ens värld och förbliva där till tidens ände.

Sedan lämnade han Guds hus. Och på gränderna i sta­ dens judekvarter rådde ängslan, jämmer, rådlöshet och för­ tvivlan.

När den höge rabbinen återvänt till sin kammare kom han att tänka på en dag och en händelse i det förflutna. Den gången var det två slaktare som hade trätt fram för honom med sin klagan att de under natten förlorat allt de ägde och hade.

Det var en tjuv som trängt in i deras slakteri och härjat som en bandit med deras köttdisk. Han hade släpat med sig så mycket som han orkat bära och förorenat det som blev kvar.

16

Nattetid - inlaga (20170615).indd 16

2017-06-15 16:07

Också då hade den höge rabbinen kallat samman sin församling och förmanat tjuven att bekänna sitt brott och gottgöra skadorna så långt det stod i hans förmåga. Men när tjuven teg och framhärdade i sin ondska, hade den höge rab­binen förbannat honom och stött ut honom själv och hela hans familj från Guds barns gemenskap.

Påföljande natt hade en hund stått utanför rabbinens hus och ylat och skällt och betett sig så jämmerligt att den höge rabbinen insett att detta var tjuven, varpå han lyft förban­ nelsen från hunden.

När nu förbannelsens makt är så stor – sade sig den höge rabbinen – att inte ens djuren kan uthärda den, fast ingen insikt i Guds väsen upplyser deras mörka själar, hur kan det då vara möjligt att en äktenskapsförbryterska kan uthärda att leva vidare under syndaoket utan att träda fram för mig och bekänna sin synd innan dagen är tillända.

Men timmarna gick, natten kom och drog förbi, och den höge rabbinen väntade förgäves. Då kallade han på sin stumma tjänare, hans egna händers verk, en som förde Guds namn på sina läppar, och befallde honom att leta reda på Brumbjörn och Jakel-Narr på gator och i gränder, ty han behövde deras tjänster.

Och när dessa kom till honom, sade han till dem: ”När dagen blåser undan och alla skuggor försvinner, skall ni än en gång begiva er till begravningsplatsen, och du, Jakel-­Narr, skall på din giga spela en av de sånger som barnen sjunger vid lövhyddofesten. Och de bortgångnas an­ dar skall lyssna, ty dagen lång binds de till denna värld av denna världs sånger och melodier. Sedan vänder ni åter hit, 17

Nattetid - inlaga (20170615).indd 17

2017-06-15 16:07

och du, Jakel-Narr, skall under tiden inte sluta upp med att spela. Så snart ni har trätt in i min kammare, skall ni åter lämna den, och akta er för att stanna kvar här. Ty det som jag åstundar göra är en hemlighet som tillhör de Lågande, som också nämnas Tronerna, Hjulen, Makterna och Härs­ karorna, och det bör edra ögon inte skåda.”

De gick sin väg och lydde hans bud. Jakel-Narr spelade på sin giga lövhyddofestens lustiga visor, och Brumbjörn gjorde sina krumsprång, och så gick de två mellan gravarna tillbaka ut i gränden och efter dem fladdrade ett litet ljus, som följde efter dem uppför trappan och tillsammans med dem in i den höge rabbinens kammare.

Så snart de två hade lämnat kammaren, uttalade den höge rabbinen det förbjudna ord som står skrivet i mörk­ rets bok, det ord som får jorden att bäva och klipporna att skaka i sina grundvalar, ordet som kallar de döda tillbaka till livet.

Där stod så barnet framför honom i jordisk skepnad och var kött och blod, och dess ljus var släckt. Och det kastade sig ner på golvet och grät och bad och ville återvända till de dödas gårdar. ”Jag låter dig inte återvända till sanningen och evigheten”, sade den höge rabbinen, ”och du måste börja om ditt jordeliv från början, om du inte ger mig svaret på min fråga. I Hans namn som är och skall vara, i den Allsmäktiges namn besvär jag dig: Tala nu och nämn vem som har begått den synd, som gör att den stora döden har fallit över staden.”

Barnet sänkte blicken mot marken och skakade på sitt huvud.

18

Nattetid - inlaga (20170615).indd 18

2017-06-15 16:07

”Den som har begått den synden”, sade barnet, ”som gör att Gud kallar oss till sig, det vet jag inte, och det vet heller inte den Herrens tjänare som har satts att vaka över oss.

Förutom Gud finns bara en som vet det, och det är du.”

Då trängde en tung suck ur den höge rabbinens bröst.

Och han sade det ord som löste trolldomen, och barnet flög till­baka till själarnas hemland.

Men den höge rabbinen lämnade sin boning och gick en­ sam genom gettots nattliga gator och gränder ner till flo­ den och vidare längs stranden förbi fiskarkojorna, tills han nådde stenbron.

Där under stenbron stod en rosenbuske som bar en enda röd ros, och bredvid den växte en rosmarin upp ur jorden, och de slingrade sig så tätt intill varandra att rosens blad rörde vid rosmarinens vita blomma.

Den höge rabbinen böjde sig och ryckte upp rosmarinen ur jorden. Sedan lyfte han förbannelsen från huvudet på den kvinna som begått äktenskapsbrott.

Svarta moln jagade fram över himlen, det bleka mån­ ljuset rörde stenbrons pelare och valv. Den höge rabbinen gick till stranden och kastade ner rosmarinen i floden så att den fördes bort av vågorna och sjönk i de virvlande djupen.

Den natten upphörde pesten att härja judekvarterens gator och gränder.

Den natten avled i sitt hem vid de Tre Brunnarnas Torg den vackra Esther, hustru till juden Meisl.

Den natten vaknade på sitt slott i Prag det tyskromerska rikets kejsare Rudolf 11 med ett högt rop upp från sin dröm.

Nattetid - inlaga (20170615).indd 19

2017-06-15 16:07

Nattetid - inlaga (20170615).indd 294

2017-06-15 16:07

Nilsson förlag är ett oberoende skönlitterärt förlag med inriktning på översättningar från främst andra språk än engelska. Hos oss hittar du några av de mest spännande författarna från världens alla hörn och varje titel är noggrant utvald. Vi ser litteraturen som en viktig bro mellan olika kulturer och lägger stor vikt vid att knyta till oss de bästa översättarna.

Utgivningen består av samtida litterära verk såväl som äldre och moderna klassiker i förlagets serie Absint.

Vill du veta mer om oss och hålla dig à jour med vår utgivning, besök gärna vår hemsida och anmäl dig till vårt nyhetsbrev: www.nilssonforlag.se

Nattetid - inlaga (20170615).indd 295

2017-06-15 16:07

Rudolf II, kejsare över tysk-romerska riket och konung av Böhmen, är paranoid, slösaktig och egensinnig. I 1500­talets Prag, kristendomens högsäte, styr han över en tom statskassa och ett hov fullt av snyltare. Under tiden, i gettot, vägleder mystikern och siaren, rabbinen Löw, sitt folk i en orolig tid av samlevnad mellan judar och kristna, medan den förmögne finansiären Mordechai Meisl gör affärer över hela Europa och har rykte om sig att äga en undangömd skatt.

Meisls vackra fru Esther skapar en förbindelse av annorlunda slag mellan slott och getto: nattetid under stenbron, i drömmen, slingrar sig hon och kejsaren tätt intill varandra under skenet av en vit rosmarin och en röd ros. Bara genom att skilja blommorna åt kan den höge rabbinen Löw bryta förtrollningen och befria staden från Herrens vrede.

Nattetid under stenbron är en tidlös berättelse – om makt och pengar, kärlek och hämnd – av den store magiske realisten inom tysk litteratur.

”Slipad som böhmisk kristall och elegant som bordssilver.”

Der Spiegel

ISBN 978-91-88155-24-5

Nilsson förlag | Absint

9 789188 155245