9789188155238

Kropparnas själavandring YURI HERRERA

översatt från spanskan av Maria Cederroth

Kropparnas själavandring YURI HERRERA Översatt från spanskan av Maria Cederroth

NILSSON FÖRLAG Malmö 2017

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 3

2017-02-02 12:13

1

Han väcktes av en oanständig törst och steg upp för att hämta vatten, men plastdunken var tom och från kranen sipprade bara lite fuktig luft. Han såg med ovilja på den tredjedels flaska mescal som stod kvar på bordet och anade att det skulle bli en hemsk dag. Han visste inte att den sedan flera timmar till­ baka redan var verkligt hemsk, mycket värre än det privata lilla helvete som han, klunk för klunk, hade skapat åt sig själv. Han beslöt sig för att gå ut, öpp­ nade ytterdörren och blev förvånad över att inte se La Ñora flänga omkring i korridoren, hon som bott där sedan Stora Huset verkligen var det Stora Huset och inte två våningar med smålägenheter för folk som hunnit halvvägs ned i utförsbacken. Han sköt upp porten och gick ut. Vid det första steget högg det till i ryggen på honom, en varning om att nå­ gonting var fel.

Han visste att han inte drömde, för de drömmar han brukade ha var mycket intetsägande. De gånger 7

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 7

2017-02-02 12:13

han lyckades sova flera timmar i sträck var dröm­ marna så verklighetstrogna att de inte gav någon vila, bara små variationer på hans egna vardags­ bestyr, banala samtal och gamla vanliga oro. Ibland tappade han tänderna, men resten var alldagliga sa­ ker, inte alls som det här.

Ett surrande: sedan gyttret av mygg, fastnaglade vid en vattenpöl som om de försökte lyfta den. An­ nars hördes ingen, inget, inte en enda röst, inte ett ljud på en gata där det borde ha varit trafikstockning vid den här tiden på dagen. Han såg efter igen; pölen tycktes börja intill rötterna på ett träd, som om nå­ gon hade lutat sig mot det och kräkts. Och det som myggen sög i sig var inte vatten, utan blod.

Ingen vind märktes heller. Om eftermiddagarna brukade det blåsa ordentligt, så man borde ha känt åtminstone en lätt bris, men allt var orubblig stiltje.

Nu när tingen verkade ha lämnats åt sitt eget öde såg de så mycket mer närvarande ut.

Han stängde porten, stod kvar där ett ögonblick utan att veta vad han skulle ta sig till. Sedan gick han tillbaka till sitt rum där han blev stående och betraktade bordet och sängen. Han satte sig på sängen. Det som skrämde honom mest var att inte veta vad han borde vara rädd för; han var van vid att avvärja det oväntade, men till och med det ovän­ tade hade sina gränser. Hittills hade man, när man 8

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 8

2017-02-02 12:13

gick ut på morgonen, ändå kunnat förlita sig på att världen inte hade tömts på folk under natten. Det var som om han hade somnat i en hiss och vaknat med dörrarna öppna på ett våningsplan vars existens han inte känt till.

En sak i taget, sa han till sig själv. Först vatten, sen tar vi reda på vad fan som pågår. Vatten. Han lyfte huvudet, studerade noga sitt hem igen och sa högt Förstås. Han reste sig, gick ut till toaletten med ett glas i handen, lyfte locket av tanken och såg att det bara fanns kvar en liten pöl på botten; han hade gått upp och pissat på natten och när han spolade hade tanken inte fyllts på igen. Han försökte skopa upp vattnet, men det räckte bara till ett halvt glas. En enda droppe hade han kvar i kroppen och den valde nu att tränga ut på en exakt punkt vid hans ena tinning.

Fan också, sa han. När började jag bry mig om vad de där idioterna säger?

För fyra dagar sedan hade tjatet mest låtit som ett skämt. Det påminde om när någon skrämde en ge­ nom att plötsligt hoppa fram bakom en dörr och sä­ ga: Men lugn, det är ju bara jag! Alla var säkra på sin sak: Om det överhuvudtaget fanns något, var det en skitsak. Sjukdomen spreds av ett kryp och kry­ pet höll bara till i de snuskiga stadsdelarna. Proble­ met kunde lösas om man dängde tidningen i väggen 9

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 9

2017-02-02 12:13

några gånger. Den som inte hade råd med en tidning kunde ju använda skosulan; man behövde faktiskt inte hjälpa dem med allt – som om det vore någon jäkla merit att vara fattiglapp. Har du inte råd med skor? hade folk börjat säga till den som nös eller hos­ tade, blev yr eller sa Aj. I Stora Huset var bara undervåningen bebodd och där hade ingen mer än den anemiske studenten bli­ vit rädd på allvar. När varningarna började komma kunde man höra honom springa in till sig och kika i titthålet för att se om någon gick in eller ut ur bygg­ naden. La Ñora fortsatte att gå ut och övervaka allt vad folk gjorde i kvarteret. Också Trippelblondinen hade han sett gå ut en morgon, med sin fästman. Det plågade honom att ha Trippelblondinen så nära, att hon sov och vaknade upp och badade bara en vägg och några kakelplattor bort, att hon tryckte ned sin kropp i pyttesmå kläder, att hennes troskanter log mot honom när hon gick. Trippelblondinen lade ald­ rig märke till honom, inte ens om de råkade gå ut samtidigt och han sa Ursäkta eller Gå först, du eller Varsågod, utom en gång när hon var i sällskap med fästmannen och då hade hon inte bara vänt sig om ett ögonblick utan också lett mot honom.

Vad kunde han vänta sig, en man som han, som kunde förstöra en kostym bara genom att sätta på sig den. Kostymen kunde ha sett hur snygg ut som 10

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 10

2017-02-02 12:13

helst i skyltfönstret, men så fort den hängde på hans kropp blev den skrynklig, säckig, förlorade all sin charm. Det var lukten av domstol som förstörde allt.

Eller så förstod hans ägodelar snabbt att hans liv var som en busshållplats, användbart för stunden, men inte ett ställe man stannar på för gott. Och Trippel­ blondinen gillade fästmän som den där som kom och hälsade på henne: en stekare med bakåtslickat hår och fyra skjortknappar uppknäppta så att man skulle se hans gulmedaljong med den heliga jung­ frun. Fästmannen hälsade däremot på honom, un­ gefär som man ger ordentligt med dricks i baren för att försäkra sig om att alltid få påfyllning.

Under de fyra föregående dagarna hade budskapet varit Lugn, lugn allesammans, det här kommer inte att utvecklas till något allvarligt. Han själv hade om­ bord på en buss bevittnat misstänksamhetens spän­ da lugn: en kringvandrande försäljare hade klivit på med sina små flaskor med flytande gel att göra såp­ bubblor av. Han blåste ut dem genom en ögla och små solsystem av bubblor svävade snabbt ut i bussen, de dallrade, hängde kvar i luften, de landade på folk utan att spricka. Gelbubblor, sa mannen, de varar längre än såpbubblor, man kan leka med dem. Och han fångade några bubblor med fingertopparna, vif­ tade runt dem innan han tryckte samman och blåste 11

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 11

2017-02-02 12:13

iväg dem. En av bubblorna sprack i pannan på en man och exakt då verkade polletten trilla ned hos alla. De förstod att bubblan var fylld med luft och saliv från en främlings mun. En grimas av isande panik spred sig över passagerarnas ansikten. Man­ nen reste sig upp och sa Ut härifrån, din jävel. För­ säljaren stammade Vad är det? Bli inte arg nu. Men passageraren hade redan kastat sig över honom och när han lyfte försäljaren i tröjan sänkte bussföraren farten – lite grann – och öppnade dörrarna så att mannen kunde slänga ut såpbubbleförsäljaren och hans flaskor på trottoaren. Sedan stängde chauffö­ ren dörrarna och ökade farten igen. Och ingen hade sagt något. Inte heller han själv.

Men då kunde de fortfarande tro att de hade und­ kommit faran. Gårdagskvällens nyheter var inte längre någon antydan. Överallt spreds historien om hur två män som åt på samma restaurang, men inte kände varandra, nästan samtidigt hade börjat spot­ ta blod och sedan fallit ihop över sina bord. Det var då regeringen gick ut och meddelade Vi misstänker nu att epidemin – och det var första gången de an­ vände ordet – kan vara en aning mer aggressiv än vi först trodde och att sjukdomen enbart smittar ge­ nom en mygga – en egyptisk mygga, underströk de – men det finns ett par fall där smittvägarna tycks ha varit andra, så medan vi utesluter det som måste 12

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 12

2017-02-02 12:13

uteslutas är det bäst att ställa in alla aktiviteter. Men det finns ingen anledning till oro, vi har satt våra skarpaste hjärnor på att spåra upp vad det nu kan vara, och sjukhus har vi ju också, men för säkerhets skull är det bäst att stanna hemma och inte kyssa eller röra vid någon, täcka näsa och mun, rapporte­ ra minsta symptom, men framför allt inte oroa sig.

Vilket, helt logiskt, tolkades som Om ni inte låser in er kommer den här skiten att ta död på er, för nu har hela helvetet brakat loss.

Han gick och öppnade Stora Husets port igen, tog ett par steg ut på gatan och åter stötte en dunst av ödslighet emot honom. Nästan omärkligt hävde sig hans kropp upp och ned, upp och ned av oro. Fan, fan, fan, vad ska jag göra – och då kände han hur något snuddade vid hans nacke, han daskade till och såg handflatan fläckad av blod från en insekt. Han backade in i huset, smällde igen porten och stod kvar och stirrade som förhäxad på sin handflata.

Vad är det som händer? hörde han bakom sig. När han vände sig om såg han Trippelblondinen längst bort i korridoren. Hon stod med halva kroppen utan­för lägenhetsdörren och höll sig i karmen med ena handen.

Han tog ett par steg i hennes riktning medan han torkade av handen på byxbenet.

13

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 13

2017-02-02 12:13

Vad är det där? frågade hon.

Fett.

Trippelblondinen slappnade av lite och upprepade sin fråga: Vad händer därute?

Ingenting. Absolut ingenting.

Hon nickade. Antagligen hade hon sett på nyhe­ terna och inte vågat tro att det var sant.

Goddag, sa han.

Eftermiddag, snarare, svarade Trippelblondinen.

Hon såg ned i golvet, klippte med ögonfransarna, gjorde tyst en liten grimas och sa sedan Jag har inga pengar kvar i mobilen.

Du kan få av mig, erbjöd han sig genast, som om själva tyngdlagen tvingade honom att säga sådana saker bara det fanns en kvinna i närheten.

Trippelblondinen flyttade sig åt sidan och trots att de kunde ha utfört transaktionen i korridoren visa­ de hon med en nick att han skulle komma in. Hen­ nes lägenhet stoltserade med sin goda smak: en lila schäslong, en affisch där en annan blondin satt i en liknande möbel, en blå matta. Han bad henne om ett glas med vatten, eftersom han tänkte att hon var den sortens person som ansåg att det var korrekt, men hon såg bara forskande på honom när han sa det.

De förde över pengar till hennes mobil och hon vände honom ryggen för att ringa.

14

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 14

2017-02-02 12:13

Trippelblondinens långbyxor kröp in överallt på henne. Han betraktade henne som genom ett skylt­ fönster med sin eländiga hunger som bara ville slu­ ka henne, glufsa i sig hennes lår och rygg och tunga och be att få ta med sig benen hem i en påse. Sakta, darrande, drog han ned hennes blå byxor – nej, han rörde inte ett finger – han sniffade henne i nacken och kysste hennes trippelblonda hår – men nej, han höll händerna knäppta framför sig och såg ut som den beskedlige tedrickare han kunde misstas för. Och hon sa i telefonen Vad är det som händer, kommer vi att dö allihop nu eller vadå? Varför kommer du inte hit? Men du har ju bil, du behöver inte träffa någon … Jaha, och det finns ingen som kan vara med dem? Om du inte kommer nu blir det bara värre och du får sitta instängd med din mamma och dina systrar för alltid. Ja, jag vet, jag vet, ja det kommer att vara över snart, då så, ja jag älskar dig också, puss.

Trippelblondinen vände sig om och sa Han kom­ mer inte hit.

Precis då borde han ha sagt Adjö och Varsågod, fastän hon inte hade tackat honom, och gått sin väg.

Men hans vilja var inte hans egen.

Vi tittar på teve, sa hon och gick in i sovrummet.

Han kikade in utan att våga korsa tröskeln. Det var ett mycket rosa rum fullt med kuddar. Hon sat­ 15

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 15

2017-02-02 12:13

te sig på sängkanten, slog på teven och klappade på överkastet. Kom. Plötsligt började hans mun fyllas med saliv, den kändes inte längre som en öken där gamar flög i cirk­ lar över hans tunga, nu var den en gata med trafik­ stopp, ett översvämmat avlopp. Han lydde henne och gav sig själv förhållningsorder att inte röra sig. Ny­ heterna handlade om det luftburna monstret. Dess kropp liknade en svart projektil med glänsande ränder där den hukade under sex mycket långa lud­ na ben. Efter en puckel kom ett runt litet huvud med antenner som spretade ut mot rymden och två rörfor­ miga munnar. En riktig skitstövel, som det verkade.

Den ser rätt bestämd ut, eller hur? sa Trippelblon­ dinen. Han nickade och svalde all saliv som hade samlats. Sedan sa han Vem vet om det verkligen är han, de kanske bara har tagit en som de visar upp och ger honom skulden för det som nåt annat kryp har gjort?

Det var ett skämt, men Trippelblondinen vände sig mot honom med uppspärrade ögon och sa Du har alldeles rätt.

Hon verkade övertygad. Kanske var det så, kan­ ske hade han rätt.

Då slocknade ljuset. I Trippelblondinens lägenhet fanns, liksom i hans egen, inget dagsljus eftersom de låg på Stora Husets baksida och nu blev det plöts­ 16

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 16

2017-02-02 12:13

ligt natt. Hon sa Oj och sedan blev hon tyst, båda blev tysta, en sinnlig, samstämd tystnad: du behöver inte göra någonting, du behöver ingen tillkämpad självsäkerhet, du behöver inte smygtitta på henne som om dörren stod på glänt, sitt bara kvar och känn att hon finns på kyssavstånd även om ingen annan vet om det och du inget kan bevisa, det är ett vågspel.

Så kändes det alltså att inte behöva tänka på näs­ ta ögonblick, hela tiden nästa ögonblick, alltid. Så kändes det alltså att sitta och ruva, att dra sig in i sig själv, utan att vänta på att ljuset skulle komma till­ baka. Och häpnadsväckande nog, som om det vore ett mirakel, sa hon Jag tror att vi var så här innan vi föddes, tror inte du? Tysta små larver i mörkret.

Han svarade inte. Trippelblondinens röst hade fört honom tillbaka till överkastet där i rummet som var fullt med kuddar. På nytt ville han röra vid hen­ ne, på nytt saknade han vilja.

Vill du ha nåt att dricka?

O ja, ett glas vodka vore gott.

Jag har mescal.

Han föreställde sig att hon gjorde en grimas.

Okej. Man måste prova allt, eller hur?

De reste sig från sängen och hon rörde med ena handen vid hans arm och vid hans rygg med den andra.

17

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 17

2017-02-02 12:13

Ramla inte nu, om du tuppar av kan jag inte få dig på fötter igen.

Långsammare än nödvändigt lät han sig ledas för att hon inte skulle sluta vidröra honom. Hon öppna­ de ytterdörren och nu syntes fyrkanten av ljus från den lilla glasrutan i porten längst bort i korridoren.

Jag är snart tillbaka.

Han hittade fram till bordet i sin egen lägenhet utan att tappa balansen, tog flaskan, och med finger­ färdigheten hos den som är van vid att komma hem berusad lokaliserade han de små tequilaglasen. In­ nan han återvände gick han till bortre änden av kor­ ridoren och spanade ut på gatan. Han såg att myg­ gen hade lämnat pölen och att det som han trott var blod i själva verket var en svart hinna som låg och flöt ovanpå den. Han mindes att han de senaste da­ garna hade sett flera pölar som var täckta av en vit­ aktig hinna, det här var den första svarta han såg.

Staden låg fortfarande tyst, belägrad av lömska insekter.

På tillbakavägen orienterade han sig med hjälp av skenet från den lilla helveteseld som var Trippelblon­ dinens ugn. Hennes blå siluett avslöjade att hon höll på att skära upp ost, tomat och chipotles.

Vi äter nåt först, annars blir jag fånig när jag dricker.

De vände och vände sina tortillas, vek ihop dem och åt stående. Sedan började de dricka.

18

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 18

2017-02-02 12:13

Och varför kommer ingen hem till dig? undrade hon.

Alla har det bra på sitt håll därute, svarade han.

Och med min mescal behöver jag inte prata jobb.

Ensamma människor blir galna, sa Trippelblon­ dinen.

För honom hade det alltid känts som ett mirakel att någon ville ha hans sällskap. Särskilt kvinnor – män skulle kunna slå sig ihop med en sten. När han började ligga hade han svårt att förstå att kvinnan i hans säng inte hade hamnat där av misstag. Ibland lämnade han rummet både en och två gånger för att kunna kika in utifrån, som om han inte kunde tro att det faktiskt låg en naken kvinna där och väntade på honom. Bara så där. Hans talang, insåg han med tiden, bestod i att först segla in under dumskalle­ flagg och sedan koppla på munlädret. Ordet och kö­ net, ordet och könet – så var det. En flicka hade en gång bekänt för honom att hans vän, sjuksköterskan Vicky, hade varnat henne innan hon presenterat dem för varandra: ”Titta noga, men börja inte ens prata med honom om du inte gillar vad du ser, för då kom­ mer du att vilja knulla honom ändå.” Det bästa nå­ gon någonsin hade sagt om honom. Han brydde sig inte om att de sällan eller aldrig kom tillbaka. Han hade inget emot att vara en engångsartikel.

19

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 19

2017-02-02 12:13

Trippelblondinen berättade för honom om sin fa­ milj, om en bror som hon aldrig träffade eftersom han var en fyllskalle och pundare och sa fruktans­ värda saker när han var påverkad. Om modern, som presenterade henne för unga män från sin arbets­ plats, rena avskummet. För att han skulle förstå vil­ ket slags folk det rörde sig om beskrev hon ett par av dem: en advokat som stoppade servetten i munnen och rengjorde tandköttet för att sedan lägga tillbaka den på bordet, eller en typ som inte kunde sitta stilla en sekund och som, medan han försökte sätta sig till rätta, hela tiden upprepade Jag har verkligen alldeles för stora pungkulor.

Kan du bara föreställa dig? sa hon. Ärligt talat, vilka människor.

Hans slags människor, hans sort, sådana som han köpslog med varje dag. De var hans ”oss” i ”oss emellan”, hans folk. Därför är det så ofattbart, så märkligt, att kunna sitta här så nära henne när vi vuxit i så olika jord, tänkte han. Medan Trippel­ blondinen talade genljöd hela huset av ekon i stället för av ljud utifrån gatan och stundvis kände han att nu fanns inget annat än tid, han rös – men på ett bra sätt – och fylldes av ett tålamod som var nytt för honom. Men sedan började Trippelblondinen berät­ ta om fästmannen, han som var annorlunda än alla andra: Om du bara kände honom. Så när ett ljud 20

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 20

2017-02-02 12:13

hördes utanför passade han på att säga Jag är snart tillbaka – och gick ut i hallen.

Han öppnade dörren. Där stod den anemiske stu­ denten, hukande, blek, med det evinnerliga håret klistrat i pannan som om han brukade bada i smuts­ vatten. Säkert hade han inte varit ute på flera dagar och nu hade doften av quesadillas nått honom. Han övervägde att säga Kom in, kompis, så fixar vi nåt åt dig. Kanske om det hade gällt en annan sorts person eller varit ett annat slags ögonblick, men nu sa han bara Gå in till dig, du kommer att frysa här. Han stängde dörren och gick tillbaka in till Trippelblon­ dinen. Haha.

Hon hade ställt fram ett par doftljus och satt till­ bakalutad i den lilla violetta salongen. Han hällde upp mer mescal åt henne, de skålade på rätt sätt, med blicken fäst på glasen – inte i varandras ögon som om de redan hade hunnit såra varandra – och han tömde sitt i ett svep. Mescal, hans trofasta vän, destillerad skit som filtrerade bort hans egen inre skit. Han ställde ned glaset på bordet och hällde upp en tredje gång. Spriten gjorde honom till en bättre människa: hans tänder blev vitare, benstommen res­ ligare, håret lade sig till rätta som om det inte vore borstigt och motspänstigt. Trippelblondinen behöv­ de det inte, hon var redan rosig och förtjusande utan några trollkonster, men hon tömde också sitt glas i 21

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 21

2017-02-02 12:13

ett svep. Jag trodde att det skulle vara slemmigt ef­ tersom de tillverkar mescal av döda larver, sa hon, och han sa Nej, larverna lägger de bara i för att ge liv åt drycken.

Det är väl som näsborrarna på u:et, sa hon.

Hmm? Du vet hur u:et har två prickar ovanpå när det ska uttalas?

Trema.

Näsborrarna på u:et. När u står tillsammans med q kan det inte andas, bara när det står en bit ifrån – och då behövs inga näsborrar. Fast jag sätter alltid dit ett par i alla fall.

Hon tecknade bokstaven i luften och satte dit två prickar.

Så här.

Han hällde upp åt henne igen och den här gången såg de varandra i ögonen innan de skålade. Trippel­ blondinen glänste som en regnvåt gata. Hon kunde vara den sista kvinna han var tillsammans med i sitt liv, tänkte han. Det tänkte han alltid eftersom han, som alla andra, inte kunde få nog och eftersom han, som alla andra, var övertygad om att han förtjänade att få knulla en sista gång innan han dog.

Utifrån sipprade en dov tystnad in. Därute på ga­ tan rann timmarna bort i ödslighet, inne i huset flöt 22

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 22

2017-02-02 12:13

de fram på mescal, men den höll på att ta slut.

Han hade en nödflaska hemma. Fast tänk om den anemiske studenten stod kvar och kurade utanför dörren och väntade på att någon skulle kasta till honom en tortilla? Han beslöt sig för att hålla ut tills fanskapet hade slunkit tillbaka in i sin hundkoja.

Ibland kikar jag ut på gatan mitt i natten, sa Trip­ pelblondinen. Om det inte är för ljust ser man stjär­ norna. Nu kan man inte ens gå ut.

Han brukade också se upp mot himlen, särskilt de nätter då han fortfarande var ute och jobbade fram­ åt gryningen och staden var helt tom. Men han sa inget om det, hon skulle ändå inte tro honom.

Vad skulle du berätta om din glidare? sa han. Och hon: Åh, var inte elak nu.

Han är väluppfostrad, sa hon. Min första riktiga pojkvän.

Trippelblondinen berättade hur de hade träffats på en fest där han slogs för att försvara en flicka som blev trakasserad av ett par fyllon och så hade hon blivit alldeles blixtförälskad. Visst var han lite kaxig och visst höjde han rösten mot henne ibland och visst var han väldigt svartsjuk och ibland drack han mycket och ibland höll han på för mycket med Bronco.

Vem är Bronco?

Hans bil, dumskalle.

23

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 23

2017-02-02 12:13

Har han döpt bilen?

Ja, han är väldigt noga med den. Men när vi är ensamma är han så rar, du skulle bara veta.

Herregud, Lilla Stekarn alias Raringen.

Ett luftdrag fick skenet från ett av doftljusen att falla över Trippelblondinens axel och han kunde före­ställa sig den befriad från sitt skal. Utan att tän­ ka efter sträckte han ut en hand och rörde försiktigt vid hennes hud.

Vi åkte till stranden förra veckan, sa hon och såg på honom som om han inte alls hade rört vid henne.

Med den andra handen fick han Trippelblondinen att vända lite på sig och började, mycket sakta, röra vid de små hudområden som han erövrat. Åh, vad skönt, sa hon. Fortsätt.

Han fortsatte – inombords allt snabbare, men uti­ från sett allt mer andäktigt – och höll tillbaka en lätt skälvning genom att fästa blicken stadigt på nästa bergskam av hud. Och sedan började han äta dem.

Han befriade henne från sitt skal och tog varje liten upphöjning i sin mun. Hon vände lite på huvudet för att kunna se honom ur ögonvrån och sa Du är inte rik­ tigt klok, va? Hmmf, svarade han och fortsatte med sitt.

I höjd med Trippelblondinens vänstra skulderblad upptäckte han ett ärr som såg ut som en rak linje med uppåtböjda ändar – ganska djupt. Han följde det med fingret.

24

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 24

2017-02-02 12:13

Hur fick du det där?

Min rubbade jävla bror. När vi var små fick han spel och försökte hugga mig med en sked.

Med en sked?

Jag sa ju att han är rubbad.

Mycket försiktigt slutade han röra vid ärret, som om han var rädd att det skulle lossna, och kysste det. Trippelblondinen sköt rygg. Han drog ned ett av hennes axelband och innan han fortsatte att skala av henne lät han sina fingertoppar vandra över bergs­ kedjan av ryggkotor. Han behövde inte längre böja sig fram för att röra vid henne eftersom han hade flyttat närmare, som om hans armar var så korta att han måste sitta tätt intill för att nå. Medan han masserade nästa kota sänkte han den andra handen och drog henne varsamt närmare. För första gången kände han hur hon blev spänd.

Vi känner knappt varann, du och jag.

Det är det bästa av allt, sa han.

Och redan innan han uttalade nästa replik kände han hur skurken i honom väcktes till liv: Skurken alias Romantikern.

Det är det bästa, för kärlek är det som fattas här i världen. Tänk dig hur den skulle se ut om vi smekte i stället för dödade varann. Har du sett alla människor därute som skadar folk utan att ens veta vem de skjuter på?

25

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 25

2017-02-02 12:13

Han trodde på det, han trodde verkligen på det han sa. Trots det var han en skurk, eftersom han sa det med samma tonfall som när han försökte muta polisen. Han måste bara gripa tillfället i flykten. Ändå var han en skurk.

Trippelblondinen vände sig om och såg på honom som om han hade sagt något oförlåtligt. Hon iakt­ tog honom med bävan i ett par sekunder in­nan hon grep honom om nacken och kysste honom. Hon stack sin tunga i hans mun och rörde den som om hon inspekterade en ny besittning, Trippelblondi­ nen mätte ut snarare än kysste honom och han själv, som redan var så stirrig, visste inte vad han skulle ta sig till. Men hans vänstra hand, som redan hade smugit sig runt hennes midja, och den högra, som låg kvar på hennes mage, gav honom tillbaka modet som hade börjat vackla. Han stack händerna under hennes blus och blottade hennes bröst. De var inte som han så många gånger hade föreställt sig dem, med händerna och i tankarna – de ser aldrig ut som man tänkt sig – de var mindre och toppigare och det ena vände sig lite inåt, som om det uppmanade ho­ nom att nafsa på det. Och medan han lydde häpnade han över att Trippelblondinen började dra av honom skjortan, att hon också ville.

Han gick från det ena bröstet till det andra, för­ tvivlad över att inte kunna nafsa på dem båda sam­ 26

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 26

2017-02-02 12:13

tidigt. Han lät tungan följa det nästan osynliga spår av trippelblonda fjun som försvann in under hennes byxlinning. Han knäppte upp byxorna, men innan han tog av henne dem lät han handen glida innanför trosresåren för att röra vid det krusiga håret. Han ställde sig upp, orolig för att hon, medan han också tog av sig byxorna, under bråkdelen av en sekund skulle hinna gripas av tvekan, men hon smekte re­ dan hans mage med en tåspets. Han klädde av sig allt utom de fula kalsongerna, ställde sig på knä och när han just börjat föra hennes trosor åt sidan hörde han Trippelblondinen fråga Vad heter jag?

Han såg upp och övervägde i rasande fart ett halvt dussin idiotiska svar.

Du vet inte vad jag heter heller.

Det är inte samma sak, din buse.

Han hade det goda omdömet att inte sluta röra fingrarna medan replikskiftet pågick och när det var över hade Trippelblondinen slutat bekymra sig om namn och han lät sin tunga festa om så som tungan bara festar om när ingen kräver den på ord. Så fort han kände att han inte behövde be om tillåtelse läng­ re tog han av henne trosorna, klädde av sig helt, höll henne om höfterna och drog henne närmare, men hon sa Och kondomen?

Den jävla kondomen. Han hade själv ställt sig frå­ gan och själv svarat Skit i det nu.

27

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 27

2017-02-02 12:13

Han drog på sig byxorna igen och sa Gå ingen­ stans.

Han gick ut i korridoren barfota. Den anemiske studenten syntes inte till någonstans.

Han återvände till sin lägenhet medan han mum­ lade den Helige Kåtbockens mantra: Jag ber, jag ber, jag ber Låt mitt packade jag Låt mitt korkade jag Mitt jag som aldrig, aldrig någonsin vet var han har lagt någonting Ha sparat en Åtminstone en Med glidmedel eller räfflad Färgad eller smaksatt Extra large eller tight fit Jag ber dig Alla kåtbockars heligaste helgon Ge mig en kondom Men han visste att det inte fanns någon. Bönen hade han redan använt den senaste gången, för flera må­ nader sedan nu, och hittat en under sängen, trium­ ferande som en nationens hjälte. Den siste. Nu fanns varken tid för hjältar eller mirakel. Samma fasa som hade skänkt honom några timmar av närhet visade nu sin grymma sida. Iväg med dig till affären, din Casanova.

28

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 28

2017-02-02 12:13

På andra sidan gatan fanns ett ålderdomligt apo­ tek som drevs av ett par gamlingar. De slog fortfa­ rande in kondomer och dambindor i brunt omslags­ papper så att kunden slapp skämmas på väg hem, men hans inre bild av apoteket från samma morgon visade att metalljalusierna redan då hade varit ned­ dragna. Han triangulerade kvarteret i huvudet, lo­ kaliserade småbutiker och apotek i omgivningarna och tänkte Jag är snart tillbaka, inga problem. Han lämnade sin lägenhet och innan han gick in till Trip­ pelblondinen såg han den anemiske studenten som iakttog honom med febrig, glasartad blick och för­ svann ut genom porten längst bort i korridoren.

Trippelblondinen låg fortfarande utsträckt på schäslongen och tittade på skuggorna från doftlju­ sen uppe i taket. Han upprepade för henne vad han tänkt: Jag är snart tillbaka, det finns ett apotek i närhe­ ten.

Hon satte sig upp.

Nej, nej, nej. Hur ska du kunna gå ut med allt som pågår därute – så desperata är vi väl inte?

Det var uppenbart att hon inget visste om honom.

Under andra omständigheter skulle han inte ha lyss­ nat på henne, men det som oroade honom mer än epidemin var att Trippelblondinen fanns där, naken, framför honom och insisterade: Kom. Och det var 29

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 29

2017-02-02 12:13

vad som stod till buds, varken apotek eller kondo­ mer, utan isolering och en kvinna som kallade på honom.

Jag ger upp, som en fallen kämpe, sa han. Han makade sig intill henne och gick till ivrigt anfall mot hennes tunga medan han klädde av sig igen. Sedan sa hon Här är det obekvämt, och ledde honom till sovrummet där hon först bara lät honom beund­ ra hennes renskalade, trippelsläta hud och föra sin tunga över den och sina fingrar innanför den, men sedan tog hon hans kön i sin mun – utan ord. De rullade runt, och höll sig fast i varandra, i en mager och en köttig rygg, i ett par runda skinkor och ett par tunna, tills han, där i mitten av alltsammans, kände att hon var så varm, så redo och närvarande, att han gled in. Det var värt det, till vilket pris som helst, att känna den allra innersta delen av hennes kropp sluta sig om hans kuk, om så bara för ett ögonblick. Han var snabb, men under tiden hann en miljon epidemier komma och gå genom övergiv­ na städer där det enda ljud som hördes var en djup suck, och på nytt såg Trippelblondinen på honom som om han hade gjort något oförlåtligt, något hon under ett mycket långt ögonblick inte ville avsluta: hon höll fast honom med sitt köns läppar, med be­ nen, med naglarna, och sedan sa hon, med nästan ohörbar men stadig röst, Ut med dig.

30

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 30

2017-02-02 12:13

Han drog sig ur och sjönk ihop bredvid henne.

Han trodde att hon skulle säga åt honom att ge sig iväg, och upprepade för sig själv det han många gånger i många olika sammanhang hade tänkt: Allt gott är bara en del av något fruktansvärt. Men i stället för att skrika åt honom sträckte hon ut en hand och tog hans kuk, kramade och smekte den tills han kom, fastän han bad Vänta, sluta, eftersom han hoppades på vem vet vad.

Han drömde. I den serie bilder som i drömmen sam­ manfattade hans bakrusiga dag dök, som många gånger förr, en svart hund upp. Och nu ruskade den svarta hunden energiskt på sig, lurvig och våt. Den stänkte omkring vatten, som små bitar av en sjö som gått i kras, och med varje skärva som for iväg kände han – hunden som samtidigt var han själv – hur han blev allt lättare, tills han vaknade och var så lätt att han rörde vid taket.

Trippelblondinen låg fortfarande kvar bredvid ho­ nom. Inte en sekund under natten hade han varit omedveten om att hon fanns där. Inte när han var ett djur som sköt iväg vattenskärvor, inte när bilden av ljuset längst bort i korridoren spelades upp igen eller bilden av den anemiske studentens ansikte när denne såg på honom en sista gång. Hela tiden hade han varit medveten om hennes närvaro, att hon låg 31

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 31

2017-02-02 12:13

sked med honom. Ändå upprepade han det för sig själv: här var de båda, bakom samma låsta dörr.

Han började smeka henne, från kurva till kurva.

Han hörde hur kylskåpet startade igen bakom dör­ ren och greps av panik eftersom elektriciteten måste ha kommit tillbaka och han var rädd att hon skulle tända lampan och se honom: mager, på väg att för­ störa hennes madrass på samma sätt som han för­ störde sina kostymer. Så när han kände att Trippel­ blondinen vaknade sa han Sssch och stack handen mellan hennes lår för att bara försiktigt väcka hen­ nes kön till liv. Nästan utan att få henne att flytta sig fortsatte han att röra handen och allteftersom hon jämrade sig rörde han den lite mer och kände att sorgsenheten försvann och att han trotsade det som hans sarkastiska kusiner brukade säga till varandra när de såg en vacker kvinna: Äh, vad ska du med all den där grannlåten till?

Han kände hur hennes kropp drog ihop sig och slappnade av och sedan blev loj på nytt, men också vaken på riktigt.

Du kan säkert inte göra det jag kan, sa hon efter en stund.

Vad då?

Jag ser färger. När jag var liten var det bara ett starkt ljus, men nu ser jag ljus i olika färger.

Vad såg du för färger nu?

32

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 32

2017-02-02 12:13

Vet inte. Pastellfärger. När de slocknar glömmer jag.

Han ville ligga kvar så. Låt dem begrava mig så här, låt dem skotta jord över mig medan jag ligger här och dåsar med öppen mun, tänkte han. Låt dem gräva ned mig, bränna upp mig, sluka mig, svälja mig, gömma mig, glömma mig. Vill de mala ned mig går det också bra. Men det här var det enda han ville nu.

Plötsligt, som en ofrivillig rörelse: skuldkänslan.

Det där jag sa i går, det var sant, slank det ur ho­ nom. Jag sa det för att övertyga dig, men det är fak­ tiskt sant.

Trippelblondinen svarade inte. Är du arg?

Det där med hur fin världen skulle vara om alla gosade med varann?

Ja. Det vet jag väl. Vad tror du? Att jag är dum? Det är sånt folk säger när de försöker snacka in sig. Var­ för pratar du om det nu? Knäppskalle.

Ja, varför gjorde han det? Hon hade rätt.

Det är en vana, det hör till jobbet. Men jag ville inte göra så mot dig. Vet du vad jag jobbar med?

Ja. Han satte sig upp och nu var det han som tände lampan på nattduksbordet för att se på henne: 33

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 33

2017-02-02 12:13

Gör du? Är det sant?

Javisst. Du är fixare. Du ordnar saker under bor­ det i domstolarna.

Han blev kall. Att hon kallade honom så efter allt kyssande.

En gång hörde jag La Ñora säga Jag får inte be­ svära herrn i trean ens om han är sen med hyran, för han känner en massa folk och värden vill inte få problem.

Han hade ändå inte tänkt säga någonting, men tystnaden bröts när mobilen ringde. Han bestämde sig för att svara, ungefär som man slinker in på toa­ letten för att slippa notan.

Han sa Okej. Ingen svarade, men han kände igen den väsande andhämtningen i andra änden, den kom från skitstöveln med en halv lunga. Han för­ stod att om han blev uppringd nu, när hela staden låg på knä, innebar det att han behövdes och inte kunde tacka nej.

Vem är det? hörde han skitstöveln fråga, som om han inte visste vem han hade ringt upp.

Vem tror du? svarade Budbäraren. Det är jag.

34

Kropparna-inlaga-tryck-170202..indd 34

2017-02-02 12:13

En pestliknande smitta har drabbat den lilla mexikanska staden. Många människor har dött och bland de överlevande råder kaos och oro. Och mitt i allt pågår den mångåriga fejden mellan de två rivaliserande klanerna Castro och Fonseca.

När striden skördar offer på bägge sidor får en man kallad Budbäraren i uppgift att städa upp.

Han är sedan länge anlitad för att mäkla fred i olika konflikter, men han inser att det här kommer att bli en uppgift svårare än vanligt. Trots att både hans instinkt och de tomma, ödsliga gatorna säger åt honom att stanna inne, ger han sig ut för att se till att de dödas kroppar kan återvända hem till sina familjer.

Kropparnas själavandring är en omskakande, klarsynt och bitvis dråplig roman av en av Mexikos mest intressanta författare.

” Herrera är en för­fattare för vår ödesmättade tid.”

Die Zeit

Nilsson förlag