9789188155207

” Lika fängslande som viktig.”

Times Literary Supplement

Påstår Pereira ANTONIO TABUCCHI

Ett vittn e smål

Röster om Påstår Pereira

”En berättelse som nästan omärkligt smyger sig på läsaren och får denne att vägra släcka lampan förrän romanen är slut.”

Expressen ” Påstår Pereira är i all sin diskretion och still­samma and­ning en högklassig roman av en skicklig författare.”

Göteborgs-Posten ”Guldägg för alla vänner av välskriven litteratur.”

Sydöstran ” Den mest gripande romanen jag har läst på åratal.

Och en av de få som känns verkligt nödvändiga.”

Philip Pullman ” Det finns en rytm och en förtätad stämning i texten som gör att man som läsare omedelbart sjunker in i berättelsen, och stannar kvar där boken ut.”

La Repubblica

Pereira-inlaga-170404.indd 1

1

2017-04-05 08:19

” Pereira är en underbart sammansatt skapelse. En av de mest fängslande och sympatiska karaktärerna i nutida europeisk litteratur.”

Kirkus Reviews ” Skönheten i den lågmälda prosan och den dämpade, hotfulla känslan som genomsyrar berättelsen gör den till en liten pärla.”

The Independent ” Charmig och underhållande. Koncentrerad, stillsam och bedrägligt enkel bygger den upp ett stämningsfullt porträtt av 1930-talets Portugal.”

Sunday Times ” Påstår Pereira är en kärnfull, förtätad och originell roman.”

The Telegraph ” En lysande, djupsinnig bok som även lyckas vara en thriller.”

The Times ” Briljant … karaktärerna och sättet boken är skriven på lever kvar i minnet länge.”

The Guardian

2

Pereira-inlaga-170404.indd 2

2017-04-05 08:19

Pereira-inlaga-170404.indd 7

Påstår Pereira Ett vittnesmål ANTONIO TABUCCHI Översatt från italienskan av Viveca Melander

NILSSON FÖRLAG Malmö 2017 7

2017-04-05 08:19

1

pereira påstår att han lärde känna honom en sommardag, en fantastisk, solig, frisk sommardag och Lissabon riktigt gnistrade. Det verkar som om Pereira befann sig på redaktionen och inte visste vad han skulle göra, chefredaktören hade semester, själv hade han problem med att få ihop kultursidan, för Lisboa hade vid det här laget en kultursida, och man hade anförtrott den åt honom. Och Pereira, han satt och grubblade över döden. Den där vackra sommardagen, med atlantbrisen som smekte trädtopparna och solen som sken, och med en stad som glittrade, bokstavligen glittrade under hans fönster, och en himmel som var det blåaste man kunde tänka sig, påstår Pereira, så klar att det nästan gjorde ont i ögonen, då började han tänka på döden.

Varför då? Det kan Pereira omöjligt säga. Kanske var det för att hans far hade en begravningsbyrå som hette Pereira La Dolorosa, när han var liten, kanske för att hans fru hade dött i tuberkulos några år tidigare, eller kanske för att han var tjock, hade hjärtbesvär och högt

Pereira-inlaga-170404.indd 9

9

2017-04-05 08:19

blodtryck och doktorn hade sagt åt honom att om han fortsatte på samma sätt så hade han inte långt kvar, men faktum är att Pereira började tänka på döden, påstår han. Och av en slump, av ren slump, började han bläddra i en tidskrift. Det var en litterär tidskrift, men den innehöll också en filosofidel. En avantgardistisk tidskrift, kanske, Pereira är inte säker på den saken, men den hade många katolska medarbetare. Och Pereira var katolik, eller åtminstone kände han sig i det ögonblicket som katolik, en god katolik, men det fanns en sak han inte lyckades tro på, och det var köttets återuppståndelse. Jo, på själen trodde han naturligtvis, för han var säker på att han hade en själ; men allt köttet han hade, det där fläsket som omgav hans själ, nej inte det, nej det skulle inte uppstå igen, och varför skulle det det? undrade Pereira. Allt det där fettet som följde med honom varje dag, svetten, andnöden när han gick uppför trappor, varför skulle det återuppstå? Nej, han ville inte veta av allt det där längre, i ett annat liv, i evigheten, Pereira, och han ville inte tro på köttets återuppståndelse. Så han började likgiltigt bläddra i den där tidskriften, för han var uttråkad, påstår han, och han hittade en artikel som lydde: ”Ur en avhandling som disputerades förra månaden på Lissabons universitet publicerar vi en betraktelse över döden. Författaren är Francesco Monteiro Rossi, som tog sin filosofiexamen med högsta betyg, och detta är endast ett utdrag ur hans essä, för i framtiden kommer han kanske att på nytt samarbeta med oss.”

Pereira påstår att han först utan att tänka efter närmare började läsa artikeln, som var utan rubrik, och 10

Pereira-inlaga-170404.indd 10

2017-04-05 08:19

sen mekaniskt gick tillbaka och kopierade en bit av den.

Varför han gjorde det? Det är inte Pereira i stånd att säga. Kanske för att den där katolska avantgardetidskriften gick honom på nerverna, kanske för att han den dagen var less på allt vad avantgarde och katolicism hette, även om han var djupt katolsk, eller kanske för att han just i det ögonblicket, den där glittrande sommaren över Lissabon, tyngd av sin omfångsrika kroppshydda avskydde tanken på köttets återuppståndelse, faktum är i alla fall att han började kopiera artikeln, kanske för att kunna slänga tidskriften i papperskorgen.

Han påstår att han inte kopierade hela, han kopierade bara några rader vilka är de som följer och vilka han kan visa fram: ”Den relation som allra djupast och allmänt sett kännetecknar meningen med vår existens är den som råder mellan liv och död, ty begränsningen av vår tillvaro genom döden är avgörande för hur man förstår och uppskattar livet.” Sen tog han telefonluren och sa för sig själv: Rossi, vilket konstigt namn, mer än en Rossi kan det inte finnas i katalogen, han slog ett nummer påstår han, för det numret kommer han väl ihåg, och i andra änden hörde han en röst som sa: hallå. Hallå, sa Pereira, det här är Lisboa. Och rösten sa: ja? Jo, påstår Pereira att han sa, Lisboa är en tidning i Lissabon, vi startade för några månader sen, ni kanske inte har sett den, vi är opolitiska och oberoende, men vi tror på själen, vi är katolska till vår inriktning menar jag, och jag skulle vilja tala med senhor Monteiro Rossi.

Pereira påstår att det blev tyst ett ögonblick i andra änden och sen sa rösten att det var han som var Monteiro Rossi och att han inte tänkte så värst mycket på själen.

Pereira-inlaga-170404.indd 11

11

2017-04-05 08:19

Pereira i sin tur sa inte någonting på några sekunder, för han tyckte det var underligt, påstår han, att en person som var författare till så djupa betraktelser över döden inte tänkte på själen. Och han trodde alltså att det rörde sig om ett missförstånd, och hans tankar gick direkt till köttets återuppståndelse, som var en fix idé hos honom, och han sa att han hade läst en artikel av Monteiro Rossi om döden, och sen sa han att inte heller han själv, Pereira, trodde på köttets återuppståndelse, om det var det som senhor Monteiro Rossi menade. Pereira trasslade kort sagt in sig, påstår han, och det gjorde honom irriterad, först och främst blev han irriterad på sig själv, för att han gjort sig besväret att ringa till en okänd människa och prata med honom om sådana där känsliga saker, ja, så intima ting som själen och köttets återuppståndelse. Pereira ångrade sig, påstår han, och först tänkte han till och med lägga på luren igen, men sen fick han, av någon underlig anledning, kraft nog att fortsätta och så sa han att han hette Pereira, doutor Pereira, att han ansvarade för kultursidan i Lisboa och att Lisboa visserligen för närvarande var en kvällstidning, med andra ord en tidning som naturligtvis inte kunde tävla med de andra huvudstadstidningarna, men att han var säker på att den, förr eller senare, skulle slå an, och att det var sant att Lisboa än så länge framför allt gav utrymme åt hjärtespalter, men nu hade man faktiskt bestämt att publicera en kultursida som skulle komma ut på lördagar och redaktionen var inte fulltalig ännu och därför behövde han personal, en extern medarbetare som hade en permanent spalt.

Pereira påstår att senhor Monteiro Rossi genast 12

Pereira-inlaga-170404.indd 12

2017-04-05 08:19

stammade fram att han skulle komma till redaktionen samma dag, han sa också att arbetet intresserade honom, att alla slags arbeten intresserade honom, för det var faktiskt så att han verkligen behövde arbeta, nu när han hade slutat vid universitetet och måste försörja sig själv, men Pereira sa för säkerhets skull åt honom att inte komma till redaktionen, det var bäst så för tillfället, de kunde till exempel träffas ute, på stan, och det var bäst att de bestämde en tid. Han sa på det viset, påstår han, därför att han inte ville be en okänd person att komma till det där sjabbiga kyffet på Rua Rodrigo da Fonseca, där en astmatisk fläkt surrade runt runt och där det ständigt osade stekt mat på grund av en sat­ käring till portvaktsfru som blängde misstänksamt på alla och envar och som inte gjorde annat än stekte mat.

Och sen ville han inte att någon okänd skulle komma underfund med att Lisboas kulturredaktion bara bestod av en enda person, Pereira själv, som satt och dröp av svett i det där obekväma hålet, och Pereira frågade honom helt enkelt, påstår han, om de kunde träffas på stan, och Monteiro Rossi, han svarade: i kväll är det en folkfest med visor och gitarrklink på Praça da Alegria, jag har blivit inbjuden för att sjunga en neapolitansk romans, jag är ju halvitalienare men neapolitanska kan jag inte, i alla fall har ägaren till lokalen reserverat ett bord åt mig utomhus, med en namnskylt där det står Monteiro Rossi, vad säger ni om att ses där? Och Pereira sa ja, påstår han, lade på luren, torkade av sig svetten, och fick sen en storartad idé, han skulle göra en liten spalt med rubriken ”Minnesord”, och han beslöt att den skulle komma ut redan nästa lördag, och

Pereira-inlaga-170404.indd 13

13

2017-04-05 08:19

så skrev han, nästan mekaniskt, kanske för att han tänkte på Italien, rubriken: För två år sedan gick Luigi Pirandello bort. Och sen skrev han underrubriken: ”Den store dramaturgen hade i Lissabon gett sin Jag drömmer men är kanske vaken.”

Det var den tjugofemte juli nittonhundratrettio­åtta, och Lissabon glittrade i den blå atlantbrisen, påstår Pereira.

14

Pereira-inlaga-170404.indd 14

2017-04-05 08:19

2

pereira påstår att det blev ett omslag i väderleken den eftermiddagen. Atlantbrisen upphörde med ens, från oceanen kom en tjock dimridå och staden sveptes in i en het svetteduk. Innan Pereira gick ut från sitt kontor tittade han på termometern som han hade köpt för egna pengar och hängt bakom dörren. Den visade på trettioåtta grader. Pereira stängde av fläkten, stötte i trappan på portvaktsfrun som sa adjö doutor Pereira till honom, kände återigen lukten av stekos som bredde ut sig i trappuppgången och steg äntligen ut i friska luften. Framför porten låg kvarterets saluhall och Guarda Nacional Republicana hade två små lastbilar stående där. Pereira visste att det rådde upprorsstämning i saluhallen för dagen innan, i Alentejo, hade polisen dödat en ambulerande försäljare som levererade varor till hallen och som var socialist. Det var därför som Guarda Nacional Republicana stod framför grindarna till salu­ hallen. Men Lisboa hade inte vågat tillkännage nyheten, eller rättare sagt den biträdande chefredaktören

Pereira-inlaga-170404.indd 15

15

2017-04-05 08:19

hade inte vågat, för den ordinarie hade semester, han var i Buçaco för att njuta av svalkan och hälsobaden, och vem kunde drista sig till att tillkännage en sådan nyhet, att en ambulerande försäljare som var socialist hade blivit nedmejad på sin kärra och dränkt alla sina meloner i blod? Ingen, för landet teg still, kunde inte göra annat än tiga, och under tiden dog människor och polisen agerade herre på täppan. Pereira började svettas, för han kom på nytt att tänka på döden. Och sen tänkte han: den här stan stinker av död, hela Europa stinker av död.

Han begav sig till Café Orquídea, som låg alldeles i närheten, efter den judiska köttaffären, och slog sig ned vid ett bord, men inne i lokalen, där det åtminstone fanns fläktar, för ute kunde man inte vistas på grund av hettan. Han beställde en citronlemonad, gick på toa­ letten, sköljde av ansikte och händer, beställde in en cigarr, sa till om kvällstidningen och Manuel, kyparen, hämtade just Lisboa till honom. Han hade inte sett korrekturet, den dagen, därför bläddrade han i den som om det vore en okänd tidning. På första sidan stod det: ”I dag har världens lyxigaste yacht seglat från New York.” Pereira betraktade länge rubriken, sen tittade han på fotografiet. Det var en bild som föreställde en grupp människor i halmhatt och skjorta som korkade upp champagneflaskor. Pereira började svettas, påstår han, och kom på nytt att tänka på köttets återuppståndelse. Hur är det möjligt, tänkte han, om jag återuppstår måste jag då träffa på de här människorna i halmhatt? Han trodde verkligen att han skulle råka på de där människorna på lyxyachten i en inte närmare bestämd 16

Pereira-inlaga-170404.indd 16

2017-04-05 08:19

hamn någonstans i evigheten. Och evigheten tycktes honom som en outhärdlig plats med en het dimridå hängande över sig, med folk som pratade engelska och hela tiden skålade och utropade: oh oh! Pereira beställde in en citronlemonad till. Han funderade på om han skulle gå hem och ta sig ett kallt bad eller om han kanske skulle gå och hälsa på sin vän församlingsprästen, don António della Chiesa das Mercês, som han hade biktat sig hos för några år sen, när hans hustru dog, och som han hälsade på en gång i månaden. Han kom på att det var bäst att han gick och hälsade på don António, det skulle kanske göra honom gott.

Och det var vad han gjorde. Pereira påstår att han den gången glömde att betala. Han reste sig obesvärat, ja, utan att tänka efter, och gick helt enkelt sin väg, och på bordet lämnade han kvar sin tidning och sin hatt, kanske för att han i den där hettan inte hade någon lust att sätta den på huvudet eller för att han var skapt på det viset, att han glömde bort saker hela tiden.

Fader António var helt nedbruten, påstår Pereira.

Han hade mörka ringar under ögonen ända ned på kinderna och såg utmattad ut, som någon som inte har sovit. Pereira frågade honom vad som hade hänt och fader António sa till honom: vad menar du egentligen, har du inte hört? de har slagit ihjäl en Alentejobo på hans kärra, det är strejk, här i stan och på andra ställen, i vilken värld lever du egentligen, du som arbetar på en tidning? hör här Pereira, ta och informera dig lite är du snäll.

Pereira påstår att han blev förvirrad av det här korta samtalet och av sättet som han hade avfärdats på.

Han frågade sig: i vilken värld lever jag? Och han fick

Pereira-inlaga-170404.indd 17

17

2017-04-05 08:19

den absurda idén att han kanske inte levde, utan redan var liksom död. Ända sedan hans hustru hade dött levde han som om han vore död. Eller rättare sagt: han gjorde inte annat än tänkte på döden, på återuppståndelsen av köttet som han inte trodde på och på dumheter av det slaget, hans liv var bara en överlevnad, ett låtsasliv. Och han kände sig kraftlös, påstår Pereira.

Han lyckades släpa sig till närmaste spårvagnshållplats och tog en spårvagn som förde honom till Terreiro do Paço. Och under tiden såg han från spårvagnsfönstret sitt Lissabon långsamt glida förbi, han såg Avenida da Liberdade, med dess vackra palats, och därefter Praça do Rossio, i engelsk stil; och på Terreiro do Paço steg han av och tog spårvagnen som gick upp till Castello.

Han gick av i höjd med Katedralen, för han bodde där i närheten, på Rua da Saudade. Mödosamt tog han sig uppför den branta backen som förde till huset där han bodde. Han ringde på portvaktsfrun för han hade ingen lust att leta efter portnycklarna, och portvaktsfrun, som också var hans hemhjälp, kom och öppnade åt honom. Doutor Pereira, sa portvaktsfrun, jag har gjort i ordning en halstrad biff åt er till kvällsmat. Pereira tackade henne och gick långsamt uppför trappan, tog fram nyckeln under dörrmattan, och steg in. I hallen hejdade han sig framför bokhyllan, där det stod ett porträtt av hans hustru. Det fotografiet hade han tagit nittonhundratjugosju, det var under en utflykt till Madrid, och i bakgrunden syntes Escorials massiva profil. Förlåt om jag är lite sen, sa Pereira.

Pereira påstår att han sedan en tid tillbaka hade tagit för vana att prata till hustruns porträtt. Han berättade 18

Pereira-inlaga-170404.indd 18

2017-04-05 08:19

för det vad han hade gjort under dagen, anförtrodde det sina tankar, bad om råd. Jag vet inte i vilken värld jag lever, sa Pereira till porträttet, till och med fader António sa det till mig, problemet är att jag inte gör annat än tänker på döden, det tycks mig som om hela världen är död eller strax ska till att dö. Och sen tänkte Pereira på sonen de aldrig hade fått. Vad honom själv beträffade, så skulle han ha velat, men han kunde inte begära det av den där späda och sjukliga kvinnan som låg sömnlös om nätterna och tillbringade långa perioder på sanatorium. Och det smärtade honom. För om han hade haft en son nu, en vuxen son som han kunde slå sig ned vid bordet och prata med, då skulle han inte behövt prata med det där porträttet som härrörde från en avlägsen resa som han inte kom ihåg längre. Och så sa han: nåväl, det är inget att göra åt, vilket var hans avskedsfras till hustruns porträtt. Sen gick han in i köket, satte sig till bords och tog bort locket som låg på stekpannan med den stekta biffen. Det var en kall biff, men han hade ingen lust att värma upp den. Han åt den alltid sådär, på det sätt som portvaktsfrun hade lämnat den: kall. Han åt snabbt, gick till badrummet, tvättade sig under armarna, bytte skjorta, tog på sig en svart slips och några droppar spansk parfym, som hade blivit kvar i en flakong som han köpt nittonhundratjugosju i Madrid. Sen satte han på sig en grå kavaj och gick ut för att bege sig till Praça da Alegria, för nu hade klockan redan blivit nio på kvällen, påstår Pereira.

Pereira-inlaga-170404.indd 19

19

2017-04-05 08:19

3

pereira påstår att staden verkade vara i händerna på polisen, den där kvällen. Överallt stötte han på dem.

Han tog en taxi till Terreiro do Paço och under arkaderna stod små polispiketer och poliser med gevär. Kanske var de rädda för demonstrationer eller torgsamlingar, och därför bevakade de stadens strategiska punkter.

Han hade velat fortsätta till fots, för hjärtspecialisten hade sagt åt honom att han behövde motion, men han vågade inte gå förbi de där illavarslande soldaterna, och därför tog han spårvagnen som gick längs Rua dos Fanqueiros och som hade ändhållplats på Praça da Figueira. Här steg han av, påstår han, och stötte på ännu mer polis. Den här gången var han tvungen att passera framför polistrupperna, och det gjorde att han blev lätt illamående. När han gick förbi hörde han hur en officer sa till soldaterna: och kom ihåg grabbar att upprors­ makarna alltid ligger i bakhåll, det är bäst att ha ögonen med sig.

Pereira tittade sig omkring, som om det var till honom rådet hade getts, och det föreföll honom inte 20

Pereira-inlaga-170404.indd 20

2017-04-05 08:19

som om man behövde ha ögonen med sig. Avenida da Liberdade låg lugn, glasskiosken var öppen och det satt människor vid borden och njöt av svalkan. Han satte lugnt i gång att gå på huvudtrottoaren och precis då, påstår han, började han förnimma musiken. Det var en mjuk och vemodig musik, Coimbragitarrer, och han fann den där sammankopplingen underlig, musiken och polisen. Han trodde att den kom från Praça da Alegria och så var det faktiskt, för ju närmare han kom desto starkare blev musiken.

Det såg inte ut som ett torg under belägring, påstår Pereira, för han såg ingen polis, tvärtom, det enda han såg var en nattvakt som verkade full och som låg och halvsov på en bänk. Torget var utsmyckat med pappersgirlander, med gula och grönfärgade glödlampor som hängde på trådar som var sträckta mellan fönstren.

Det fanns några bord utomhus och några par dansade.

Sen fick han syn på en tygbanderoll som var spänd mellan två träd på torget där det stod med jättelika bokstäver: till Francisco Francos ära. Och under: för de portugisiska soldaterna i Spanien.

Pereira påstår att det först i det ögonblicket gick upp för honom att det där var en fest för Salazaranhängare, och därför behövde den inte skyddas av polis. Och först då lade han märke till att många personer hade grön skjorta och halsduk. Han hejdade sig alldeles tillintetgjord, och under ett kort ögonblick passerade ett antal olika tankar genom hans hjärna. Han tänkte att Monteiro Rossi kanske var en av dem, han tänkte på den ambulerande försäljaren i Alentejo som hade fläckat ner sina meloner med blod, på vad fader António skulle

Pereira-inlaga-170404.indd 21

21

2017-04-05 08:19

ha sagt om han sett honom på det där stället. Allt detta tänkte han på och han satte sig ned på bänken där nattvakten låg och halvsov, och han gav sig hän åt sina tankar. Eller rättare sagt gav han sig hän åt musiken, för musiken tilltalade honom, trots allt. Det var två små gubbar som spelade, en på viola och den andre på gitarr, och de spelade trånande melodier från hans ungdoms Coimbra, från den tiden när han var universitetsstuderande och tänkte på livet som på en strålande framtid.

Och han spelade också viola på studentfesterna på den tiden, och han var smärt och smidig och flickorna förälskade sig i honom. Massor av vackra flickor var som tokiga efter honom. Men han blev i stället betagen i en blek och skör ung flicka, som skrev poesi och ofta hade ont i huvudet. Och sen tänkte han på andra saker i sitt liv, men dem vill inte Pereira berätta om, för han påstår att det är saker som gäller honom själv och ingen annan och att de inte tillfogar någonting till den där kvällen och till festen han hamnat på mot sin vilja. Och sen, påstår Pereira, såg han med ens en lång och smärt ung man i ljus skjorta resa sig från ett bord och gå och sätta sig mellan de två gamla musikanterna. Och av någon underlig anledning kände han ett styng i hjärtat, kanske för att han tyckte att han kände igen sig i den där ynglingen, det var som om han återfann sig själv från tiden i Coimbra, för på något vis var den unge mannen lik honom, inte i ansiktsdragen, men i sättet att röra sig, och lite i håret, som föll ned i en slinga i pannan på honom. Och den unge mannen började sjunga en italiensk sång, O sole mio, vars ord Pereira inte förstod, men det var en sång full av kraft och liv, ren och vacker, och 22

Pereira-inlaga-170404.indd 22

2017-04-05 08:19

han förstod bara orden ”o sole mio” och inget annat, och medan ynglingen sjöng, hade en lätt atlantbris åter börjat leka och kvällen var sval, och allting tycktes honom vackert, hans förflutna som han inte vill tala om, Lissabon, himlavalvet som syntes ovanför de färgade lamporna, och han kände en stor längtan, men han vill inte säga efter vad, Pereira. Hursomhelst förstod han att den där ynglingen som sjöng var den person han hade pratat med i telefon samma eftermiddag, så när han hade slutat sjunga, reste sig Pereira från bänken, för nyfikenheten var starkare än förbehållen, gick fram till bordet och sa till den unge mannen: senhor Monteiro Rossi, förmodar jag. Monteiro Rossi gjorde en ansats till att resa sig, stötte emot bordet, ölkruset som stod framför honom välte och han fläckade helt och hållet ned sina snygga vita byxor. Jag ber om ursäkt, mumlade Pereira. Det är jag som är klumpig, sa den unge mannen, det händer mig ofta, ni är doutor Pereira, antar jag, varsågod och sitt. Och han räckte honom handen.

Pereira påstår att han slog sig ned vid bordet med en känsla av förlägenhet. Han tänkte för sig själv att det där inte var ett ställe för honom, att det var absurt att träffa en okänd människa på den där nationalistfesten, att fader António inte skulle ha gillat hans uppförande; och att han önskade att han var tillbaka hemma igen och pratade med hustruns porträtt för att be det om ursäkt. Och det var allt detta som passerade genom hans huvud som gav honom modet att ställa en direkt fråga, bara för att få i gång ett samtal, och utan att tänka närmare efter frågade han Monteiro Rossi: det här är en fest för Salazarungdom, tillhör ni dem?

Pereira-inlaga-170404.indd 23

23

2017-04-05 08:19

Monteiro Rossi strök tillbaka hårslingan som föll ned i pannan på honom och svarade: jag har en akademisk examen i filosofi, jag intresserar mig för filosofi och litteratur, men vad har den saken med Lisboa att göra? Det har den, påstår Pereira att han sa, för vi gör en fri och oberoende tidning, och vi vill inte blanda oss i politiken.

Under tiden hade de två gubbarna börjat spela igen, en frankistsång trängde fram på deras sorgsna strängar, men Pereira förstod i det ögonblicket, trots att han kände sig besvärad, att han var indragen i ett spel och att han måste spela med. Och märkligt nog insåg han att han var i stånd att göra det, att han hade situationen i sin hand, för han var doutor Pereira på Lisboa och ynglingen som satt framför honom var idel öra. Så han sa: jag har läst er artikel om döden, jag fann den mycket intressant. Jag har gjort en akademisk avhandling om döden, svarade Monteiro Rossi, men jag måste tala om att allt inte är ur egen fatabur, den biten som tidskriften publicerade har jag kopierat, det undanhåller jag inte, delvis av Feuerbach och delvis av en fransk spiritualist, och inte ens min lärare märkte det, lärare är faktiskt mer okunniga än vad man tror. Pereira påstår att han tänkte sig noga för innan han ställde den fråga som han hade funderat på hela kvällen, men till slut bestämde han sig, och först beställde han någonting att dricka av den unge kyparen i grön skjorta som serverade dem. Ni får ursäkta, sa han till Monteiro Rossi, men jag dricker inte alkohol, jag dricker bara citronlemonad, jag tar en lemonad. Och medan han smuttade på sin lemonad frågade han tyst, som om någon kunde höra honom och 24

Pereira-inlaga-170404.indd 24

2017-04-05 08:19

censurera honom: men är ni, ursäkta, jo jag skulle vilja fråga er, är ni verkligen intresserad av döden?

Monteiro Rossi log ett brett leende, och det gjorde honom förlägen, påstår Pereira. Men vad är det ni säger, doutor Pereira, utropade Monteiro Rossi högt, jag är intresserad av livet. Och sen fortsatte han med sänkt röst: hör här, doutor Pereira, jag är utled på döden, för två år sen dog min mor, som var portugisiska och arbetade som lärarinna, hon dog från den ena dagen till den andra av en aneurysm i hjärnan, ett invecklat ord för att säga att ett blodkärl brister, av slag med andra ord, förra året dog min far, som var italienare och som arbetade som mariningenjör i dockorna i Lissabons hamn, han lämnade efter sig något lite, men det lilla är redan slut, jag har en farmor som fortfarande lever i Italien, men jag har inte träffat henne sen jag var tolv och jag har ingen lust att åka till Italien, det verkar som om situationen där är ännu värre än här, jag är utled på döden, doutor Pereira, ursäkta om jag talar öppet, men varför denna fråga?

Pereira tog en klunk av sin citronlemonad, torkade sig om läpparna med utsidan av handen och sa: helt enkelt därför att man i en tidning måste skriva minnesteckningar över författare och nekrologer varje gång en viktig författare dör, och sådana kan man inte skriva utan vidare, man måste redan ha tänkt ut dem, och jag letar efter någon som skriver nekrologer i förväg över vår tids stora författare, tänk om Mauriac dog i morgon, hur skulle jag då klara av det?

Pereira påstår att Monteiro Rossi beställde en öl till.

Sen den unge mannen kom hade han druckit åtminstone

Pereira-inlaga-170404.indd 25

25

2017-04-05 08:19

tre och vid det laget var han nog, enligt vad Pereira kunde bedöma, redan lite halvfull, eller åtminstone en aning påstruken. Monteiro Rossi strök tillbaka hårslingan som föll ned i pannan på honom och sa: doutor Pereira, jag kan tala olika språk och jag känner till vår tids författare; jag tycker om livet, men om ni vill att jag ska prata om döden och betalar mig, så som de betalade mig i kväll för att sjunga en neapolitansk sång, då kan jag göra det, och till i övermorgon skriver jag en minnesteckning över García Lorca åt er, vad sägs om García Lorca? han har ju faktiskt uppfunnit det spanska avantgardet, precis som vår Pessoa uppfunnit den portugisiska modernismen, och så är det en fullödig konstnär, han har sysslat med poesi, musik och målning.

Pereira påstår att han svarade att han inte tyckte att García Lorca var en idealisk figur, men man kunde ju pröva, förutsatt att man talade om honom med försiktig återhållsamhet och uteslutande inriktade sig på honom som konstnär och utan att beröra andra sidor som kunde vara känsliga, på grund av situationen. Och då sa Monteiro Rossi, hur naturligt som helst, till honom: jo, ursäkta om jag för det på tal men när jag nu skriver minnesteckningen över García Lorca, skulle ni då inte kunna ge mig något i förskott? jag måste köpa mig nya byxor, de här är alldeles nedfläckade, och i morgon ska jag gå ut med en flicka som kommer och hämtar mig nu och som jag har lärt känna på universitetet, vi är goda vänner och jag tycker mycket om henne, jag skulle vilja ta med henne på bio.

26

Pereira-inlaga-170404.indd 26

2017-04-05 08:19

Sommaren 1938. I Spanien pågår inbördeskriget och grannlandet Portugal är officiellt neutralt, men alla vet att diktatorn Salazar sympatiserar med Francos fascister.

Den försynte kulturredaktören Pereiras tillvaro består i att skriva artiklar om döda, franska författare, sitta på kafé och dricka citronlemonad, och tala med sin döda hustrus porträtt. En dag får han en ny med­­arbetare, den unge Monteiro Rossi, vars uppgift blir att förbereda nekrologer över framstående författare. Rossi har tydliga vänstersympatier och hans alster blir efterhand mer och mer politiska. Pereira försöker till en början att hålla sig utanför kollegans engagemang men han blir alltmer involverad och tvingas till slut aktivt ta ställning till den politiska verklighet hans land befinner sig i.

Antonio Tabucchis roman Påstår Pereira är en modern klassiker och ett brinnande försvar för det fria ordet.

”Hur kan denna högst litterära roman även vara en sådan spännande bladvändare?”

The Guardian

Översatt från italienskan av Viveca Melander

ISBN 978-91-88155-20-7

Nilsson förlag

9

789188

155207