9789188155184

Jag kallade honom Slipsen MILENA MICHIKO FLAŠAR

översatt översattfrån från tyskan tyskan av Henrik B. Nilsson AnnaavHörmander Plewka

Jag kallade honom Slipsen MILENA MICHIKO FLAŠAR Översatt från tyskan av Anna Hörmander Plewka

NILSSON FÖRLAG Malmö 2017

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 3

2017-05-10 15:04

Till Kris

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 5

2017-05-10 15:04

[…] så utstött du är ur denna värld, som är vacker och kanske har en mening, så utesluten ur all naturlig fullkomlighet, så ensam i din tomhet, så främmande och stum i denna stora tystnad […]

Max Frisch, Antwort aus der Stille

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 7

2017-05-10 15:04

1

Jag k a ll a de honom Slipsen.

Han tyckte om namnet. Det fick honom att skratta.

Rödgrå ränder på hans bröst. Så vill jag minnas honom.

9

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 9

2017-05-10 15:04

2

Sju v eckor h a r gått sedan sista gången jag såg ho­ nom. Under de här sju veckorna har gräset blivit tunt och gult. Cikadorna sjunger i träden. Under mina föt­ ter knastrar gruset. I middagssolens starka sken ser parken märkligt övergiven ut. Spruckna blommor på grenarna som trötta böjer sig mot marken. En blekblå näsduk i buskarna, inte en vindfläkt får den att röra sig. Luften är tung och trycker mot jorden. Jag är en hoptryckt människa. Jag tar avsked från någon som inte kommer tillbaka. Sedan igår vet jag det. Han kom­ mer inte tillbaka. Ovanför mig välver sig en himmel som – för alltid? – har sugit upp honom i sig.

Fortfarande kan jag inte tro att vårt avsked är slut­ giltigt. I min föreställning skulle han kunna dyka upp i vilket ögonblick som helst, kanske som någon annan, kanske med ett annat ansikte, ge mig en blick som säger: Jag är här. Blicken mot norr, leende mot molnen.

Han skulle kunna. Därför sitter jag här.

10

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 10

2017-05-10 15:04

3

Det ä r vå r bänk jag sitter på. Innan den blev vår var den min.

Jag kom hit för att försäkra mig om att sprickan i väggen, den hårfina repan ovanför hyllorna, gäller inne som ute. Två hela år hade jag tillbringat med att stirra på den. Två hela år i mitt rum, i mina föräldrars hus. Bakom slutna ögonlock hade jag återskapat dess brutna linje. Den hade funnits inuti mitt huvud, hade fortsatt där, trängt sig in i hjärtat och ådrorna. Jag själv ett blodfattigt streck. Min hud dödsblek eftersom ingen sol lyste på den. Ibland hade jag längtat efter att få känna dess strålar. Jag hade föreställt mig hur det skulle vara att gå ut och äntligen förstå: Det finns rum man aldrig lämnar.

En kylig februarimorgon gav jag efter för min läng­ tan. Genom springan mellan gardinerna fick jag syn på en flock kråkor. De flög hit och dit, på deras ving­ ar solen, den bländade mig. Med en stickande smärta

11

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 11

2017-05-10 15:04

i ögonen trevade jag mig fram längs väggarna i mitt rum, bort till dörren, knuffade upp den, tog på mig rocken och skorna, ett nummer för små, gick ut på gatan och vidare förbi hus och torg. Trots kylan rann svetten nedför pannan och jag kände en egendomlig tillfredsställelse eftersom: Jag kan det fortfarande. Jag kan sätta ena foten framför den andra. Jag har inte glömt hur man gör. Alla ansträngningar att glömma har varit förgäves.

Jag försökte inte lura mig själv. Fortfarande gällde det först och främst att få vara i fred. Jag ville inte möta någon. Att mötas innebar att man trasslade in sig. Ett osynligt band knöts. Från människa till män­ niska. En mängd band. Kors och tvärs. Att mötas inne­ bar att bli en del av någon annans väv och det ville jag till varje pris undvika.

12

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 12

2017-05-10 15:04

4

Nä r jag tä n k e r tillbaka på denna första frigång.

För så måste en fånge känna sig, som med gallerförsedd blick bär sin cell med sig och mycket väl vet att han inte är fri. När jag alltså tänker tillbaka på denna första frigång, känns det som om jag, en figur ur en svartvit film, gick omkring i en färgglad kuliss. Överallt skrek färgerna. Gula taxibilar, röda brevlådor, blå reklam­ skyltar. Deras högljuddhet bedövade mig.

Med uppfälld krage svängde jag runt hörnen och koncentrerade mig på att inte snubbla över någons föt­ ter. Jag rös vid tanken på att mitt byxben skulle kunna snudda vid någon annans rockflik. Jag pressade ar­ marna intill sidorna och gick, gick, gick utan att se till höger, utan att se till vänster. Den hemskaste tanken var den på två blickar som råkar fastna i varandra.

Som vilar i varandra för några sekunder. Inte kommer loss. Detta illamående. Jag var dess behållare. Fylld till brädden. Ju längre jag gick desto tydligare kände

13

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 13

2017-05-10 15:04

jag min egen kropps tyngd. Att vara en ångande leka­ men bland många andra. Någon knuffade till mig. Jag kunde inte stå emot längre. Med handen för munnen rusade jag in i parken och kräktes.

14

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 14

2017-05-10 15:04

5

Jag k ä n de t ill parken och även bänken under ce­ dern kände jag till. Avlägsen barndom. Mor vinkade mig till sig, lyfte upp mig i sitt knä och förklarade värl­ den med utsträckt finger. Titta, en sparv! Pip-pip, sa hon. Hennes andedräkt mot mina kinder. Ett kittlande i nacken. Mors hår blåste sakta i vinden. När man är liten, så liten att man tror att allting kommer att förbli som det är, då är världen en vänlig plats. Detta var min tanke när jag kände igen den. Min barndoms bänk.

Bänken där jag skulle lära mig att ingenting förblir som det är, men att det ändå lönar sig att leva. Jag lär mig det fortfarande.

Han skulle ha sagt: Det var ett val.

Och faktiskt valde jag att gå över gräsmattan, fram till bänken och stanna upp framför den. Jag var en­ sam, omgiven av stillhet. Ingen där som kunde ertap­ pa mig när jag gick ett varv, sedan ytterligare ett varv runt bänken, traskade i allt mindre cirklar runt den.

15

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 15

2017-05-10 15:04

Smaken i munnen när jag slutligen satte mig. Längtan efter att åter vara barn. Att åter se med ögon som för­ undras. Jag tror att det var mina ögon som blev sjuka först. Mitt hjärta följde bara efter. Och sedan satt jag där i en alltför tunn dräkt. Ännu tunnare än huden som jag frös inunder.

16

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 16

2017-05-10 15:04

6

Dä r ef t e r gick jag dit varje morgon. Jag såg hur snön föll, jag såg hur snön smälte igen. Porlande bäckar. Med våren kom människorna och deras rös­ ter. Jag satt med sammanbitna tänder. Kväljningar i halsen. Det var sprickan i väggen. Den som skilde mig från dem som var invävda. Ett förälskat par strosade viskande förbi. De hemliga orden som nådde mig lät främmande, liksom orden på ett språk som jag inte förstod. Jag är lycklig, hörde jag, så ofattbart lycklig.

Ett klibbigt smackande med tungan. Jag svalde kvälj­ ningarna.

Om någon lade märke till mig, det tvivlar jag på, och om någon gjorde det, så förmodligen på samma sätt som man lägger märke till ett spöke. Man ser det, klart och tydligt, kan inte tro att man har sett det och blinkar bort det igen. Jag var ett sådant spöke. Inte ens föräldrarna tog någon större notis om mig längre.

När jag mötte dem vid ytterdörren där hemma eller

17

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 17

2017-05-10 15:04

i hallen, viskade de ett förvånat, Jaså det är du. De hade för länge sedan slutat räkna mig till de sina. Vi har förlorat vår son. Han dog innan hans tid var kom­ men. Så måste de ha känt det. Som en levande förlust.

Men så småningom hade de accepterat det. Sorgen de kanske hade känt i början hade gett vika för insikten att det inte låg i deras makt att vinna mig tillbaka, och hur egendomlig situationen än tedde sig för dem, till och med i det egendomliga hade någon sorts ordning infunnit sig. Man bor bredvid varandra under samma tak och så länge ingenting av allt detta märks utåt, inbillar man sig att det är helt normalt att bo så under samma tak.

18

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 18

2017-05-10 15:04

7

Idag begr ipe r jag att det är omöjligt att inte mö­ tas. Genom att man finns där och andas möter man hela världen. Det osynliga bandet knyter en samman med det andra i samma stund man föds. För att klippa av det behövs mer än bara döden, och det tjänar ingen­ ting till att streta emot.

När han dök upp hade jag inte en aning.

Jag säger: Han dök upp. För så var det. En mor­ gon i maj dök han plötsligt upp. Jag satt på min bänk, kragen uppfälld. En duva flaxade iväg. Jag blev yr av vingslagen. När jag stängde och öppnade ögonen igen var han där.

En salaryman*. I femtiofemårsåldern. Han hade grå kostym, vit skjorta, en rödgrårandig slips. I högerhan­ den svängde en portfölj, brunt läder. Han svängde den fram och tillbaka när han gick, med kutiga axlar och bortvänt ansikte. Lite trött. Utan att se på mig satte han sig på bänken mittemot. Lade ena benet över det

19

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 19

2017-05-10 15:04

andra. Blev sittande så. Orörlig. Ansiktet spänt i sin bortvändhet. Han väntade på något. Något som skulle hända. Snart, snart. Så småningom slappnade hans muskler av och han lutade sig suckande tillbaka. En sådan suck, i den låg detta Något som inte hade hänt.

En hastig blick på klockan, så tände han en cigarett.

Röken steg i cirklar. Det var början på vår bekantskap.

En skarp lukt i min näsa. Vinden blåste röken åt mitt håll. Redan innan vi hade utbytt namn var det den här vinden som gjorde oss bekanta.

20

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 20

2017-05-10 15:04

8

H a de det m ed hans suck att göra? Eller med sät­ tet han knäppte iväg askan på? Glömsk om sig själv, glömd av sig själv. Jag undvek inte att betrakta honom där han satt mittemot mig.

Jag betraktade honom som ett vardagligt objekt, en tandborste, en tvättlapp, en bit tvål, och plötsligt såg man det som för första gången, fullständigt oberoende av sitt syfte. Möjligen var det just detta vardagliga som väckte mitt intresse. Hans välstrukna gestalt liknade tusentals andra, som dag ut och dag in fyller gatorna.

De strömmar ut ur stadens buk och försvinner in i höga byggnader, i vars fönster himlen spricker upp i enstaka bitar. De är medelmåttor, typiska i sin vanlig­ het, rakade förortsansikten, lika som bär. Han skulle till exempel ha kunnat vara min far. En slumpartad far. Och ändå var han här. Precis som jag. Återigen suckade han. Tystare den här gången. Den som suckar så, tänkte jag, är inte bara lite trött. Kände

21

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 21

2017-05-10 15:04

det mer än jag tänkte det. Jag kände, det här är någon som är trött på livet. Slipsen snörde åt hans strupe.

Han lossade den, såg åter på klockan. Snart var det dags för lunch. Han plockade fram sin bentō*. Ris med lax och inlagda grönsaker.

22

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 22

2017-05-10 15:04

9

H a n åt l å ngsa m t, tuggade varje tugga tio gånger.

Han hade tid. Isteet drack han i små klunkar. Jag fortsatte att se på. Nästan utan att förvånas över mig själv. För på den tiden stod jag knappt ut med att se någon annan äta och dricka. Men han gjorde det med sådan varsamhet att jag glömde bort mitt illamående.

Eller hur ska jag beskriva det: Han var så fullständigt medveten om vad han gjorde, och det fick en vardag­ lig handling som den här att bli något betydelsefullt.

Varje litet riskorn intog han, skänkte det all sin upp­ märksamhet, med ett tacksamt leende.

Alla andra hade fått mig att lägga benen på ryggen, käkarnas malande hade känts som ett hot, tändernas knastrande som en fara. Jag tyckte det var avskyvärt hur bit för bit försvann in i munnen och ner i tarmar­ na. Själv kastade jag i mig maten utan att tänka. Det inre behovet att livnära sig, att trots allt livnära sig,

23

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 23

2017-05-10 15:04

var ett mysterium som jag helst undvek. Bäst att inte tänka på det.

När han hade ätit upp, blev han genast en vanlig salaryman igen. Han slog upp tidningen, läste sport­ sidorna först. The Giants*, fet rubrik, hade vunnit en triumferande seger. Han nickade instämmande medan han följde texten med fingret. En ring. Han var alltså gift. En gift Giants-supporter. Han tände en ny ciga­ rett. Så en till och en till, röken svepte in honom.

24

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 24

2017-05-10 15:04

10

Pa r k e n h a de bl i v i t mindre i hans närvaro. Den bestod nu endast av två bänkar, hans och min, de få steg som skilde oss från varandra. När skulle han resa sig och gå? Solen hade vandrat från syd till väst. Det började bli svalare. Han lade armarna i kors. Tidning­ en låg uppslagen i hans knä. En skara skolbarn kom högljutt skuttande över gräsmattan. Två äldre kvinnor pratade om sina sjukdomar. Sånt är livet, sa den ena, man föds för att dö. Han hade somnat. Tungt huvud.

Tidningen gled ner på marken. När som helst kan allt ta slut, hörde jag, ibland har jag ingen känsla alls kvar här inne.

Sömnen löste upp hans ansikte. Silvriga slingor i pan­ nan, under ögonlocken jagade drömmarna varand­ra.

Ryckande lår. Jag kände något, tunt som saliv­tråden som hängde ut ur hans öppna mun. Men jag saknade fortfarande ordet för det. Först nu faller det mig in.

25

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 25

2017-05-10 15:04

Medkänsla. Eller den plötsliga impulsen att hölja över honom en filt.

När han äntligen vaknade såg han tröttare ut än förut.

26

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 26

2017-05-10 15:04

Flasar_Jag kallade honom Slipsen (till tryck).indd 255

2017-05-10 15:04

Vad händer med de gamla, de onyttiga, de utslitna och de ovilliga, i en värld som dyrkar perfektion och prestation?

Den tjugoårige Taguchi Hiro har de två senaste åren levt som hikikomori – instängd på sitt rum i föräldrarnas lägenhet i Tokyo, utan någon som helst kontakt med världen utanför.

När han slutligen bestämmer sig för att bryta isoleringen och ge sig ut, tillbringar han dagarna på en parkbänk och noterar ovant allt som händer omkring honom.

En dag kommer en medelålders man och slår sig ner på bänken mittemot, och äter sin lunch. Varje dag dyker han upp, prydligt klädd i kostym och slips, alltid på samma bänk.

Så, till slut, bryts tystnaden och en vänskap växer sakta fram.

Endast för en främling vågar man avslöja sina innersta tankar och dunkla erfarenheter, sina sorger och drömmar – och tillsammans lyckas de hitta kraften för att börja om.

Jag kallade honom Slipsen är en gripande berättelse om ensamhet och att befinna sig utanför normen. Om oväntad vänskap och närhet. Milena Michiko Flašars parkbänk står i Japan, men kunde lika gärna ha varit placerad i västvärlden.

”Denna anspråkslösa, fulländade roman är i all sin tröstlöshet en hoppingivande bok.”

Süddeutsche Zeitung

Nilsson förlag