9789188155139

HANS KEILSON

Vedersakarens dรถd

รถversatt frรฅn tyskan av Nina Katarina Karlsson

Vedersakarens död HANS KEILSON Översatt från tyskan av Nina Katarina Karlsson, med efterord av Heinrich Detering

NILSSON FÖRLAG Malmö 2016

Förord till den nederländska utgåvan av "Vedersakarens död"

När jag skriver detta förord märker jag att jag plötsligt kän­ ner mig tveksam. Beror det bara på det faktum att boken ges ut på nytt, ungefär tjugo år efter att den först publicerades på nederländska? Eller är det för att jag konfronteras med ett manus, som påbörjades 1941 och därefter grävdes ner i en trädgård? Eller är det skuggorna av en förgången tid, som blandas med den skugga samtiden kastar? I denna nya utgå­ va har ingenting förändrats i förhållande till den föregående, inte ett ord, inte en mening.

Och detta tycks mig vara helt i sin ordning. Ingenting har ändrat sig: den förgångna tiden är fortfarande den genom­ lidna tiden. Även idag. Ingen tveksamhet förmår förneka det.

(1982)

De här publicerade anteckningarna överlämnades till mig en tid efter kriget av en holländsk advokat i Amsterdam.

Han hade själv fått dem ungefär två och ett halvt år efter krigsutbrottet, meddelade han mig, av en klient, en man på något över trettio, som ibland hade frågat honom om råd i enklare affärsärenden, något som en advokats dagliga värv för med sig. De hade aldrig haft någon särskilt förtrolig rela­ tion, vilket kunde vara förklaringen till det faktum att den­ ne man överlämnade en bunt papper med text till honom, sitt juridiska biträde, innan han själv för en tid försvann ur synfältet för att sätta sig i säkerhet, inte utan att innan dess ha förklarat att dessa papper inte skulle försätta den nuvarande ägaren i fara och att de kunde förvaras var som helst. Advokaten hade dock ansett det vara bättre att gräva ner dem under sitt hus ihop med handlingar som tillhörde honom själv och hans andra klienter, och där klarade de sig igenom kriget. Medan de flesta nedgrävda texter återhäm­ tades av sina ägare blev dessa anteckningar liggande i advo­ katens skrivbord. ”Här”, sade han och överlämnade bunten till mig. Den 7

var fläckig, skrynklig, texten hade delvis suddats ut, som om den hade legat i vatten en längre tid. ”Det är ju skrivet på tyska”, sade jag överraskat. ”Läs det”, svarade han helt kort. ”Det är alltså inte skrivet av en holländare”, sade jag. ”Nej. Läs och säg vad ni tycker om det.”

Jag började fråga efter författaren, men han undvek att svara. Jag visste att han pratade utmärkt tyska och överväg­ de om han inte själv var upphovsmannen. Jag ställde försik­ tiga frågor. Han skrattade och sade bara: ”Läs om ni vill.” ”Och vad händer sedan?” fortsatte jag att fråga. ”Jag vet inte. Kanske kommer ni på något.” ”Och det är inte något mystiskt med det?” ”Nej, nej”, svarade han hastigt, ”bilda er en egen upp­ fattning. Dessa papper innehåller anteckningar som utan tvivel måste tolkas som ett försök från författarens sida att komma till klarhet med mycket personliga problem i sitt eget öde. Men läs först, vi kan tala om det senare. Han var förföljd.” ”Det var vi alla.” ”Lämnar ni tillbaka dem?”

Han stängde skrivbordslådan som han hade plockat fram dem ur. Jag såg på honom, ville ställa ytterligare några frå­ gor. Men han var otålig. Jag lät bli. ”Är det bråttom?” frågade jag bara. ”Nej”, svarade han. ”Jag finns här på mitt kontor.”

Vi tog farväl.

Några dagar senare ringde han mig och frågade efter

8

adressen till en gemensam bekant som plötsligt hade dykt upp igen. Jag gav den till honom. ”Och?” frågade han. ”Jag har inte haft tid ännu”, svarade jag. ”Det är inte bråttom. Vi ses väl?” ”Jag lämnar tillbaks dem till er!” sade jag. ”Bra”, svarade han och skrattade.

Under de följande dagarna läste jag dem.

I

I dag a r oc h veckor har jag inte tänkt på något annat än döden. Varje morgon går jag upp tidigt efter en drömlös natt, trots att jag annars brukar sova länge och gärna. Jag känner att jag är starkare och mer redo än på länge. Jag häl­ sar dagen som på nytt för med sig tanken på döden. Med varje andetag tränger den djupare in i de mest fördolda stäl­ lena i min kropp och fyller ut den helt. Det är döden som för pennan åt mig, döden! Endast Gud vet vad som lade tanken på döden som små ägg i min hjärna, där de obemärkt ruva­ des och mognade tills de en dag kläcktes och presenterade sig för mitt medvetande. Aha, tänkte jag när den för första gången dök upp i mitt huvud, där är den alltså, och hälsa­ de på den som man hälsar på en gammal bekant som kom med ett senare tåg än man hade väntat sig. I sanningens namn hade jag inte alls väntat särskilt mycket på den, den kom för tidigt och överraskande. Jag önskade inte heller att den skulle komma. Förr, när jag hörde andra människor ta­ la om sina tankar på döden – och det finns ingenting som människor älskar att utgjuta sig över så som det de kallar sitt yttersta – då kunde jag tänka: Och du, hur är det med 11

dig och döden, hur har du det med den? Under tiden rökte jag min cigarett i allsköns ro och drack mitt söta te, lyssna­ de på de andras berättelser och mådde bra. Sedan tänkte jag inte mer på det. I vilket fall var jag vad man skulle kunna kalla neutralt intresserad. Döden – välkommen, tänkte jag, eller dra åt helvete –, jag vet vid Gud inte vad jag ska med den till. Jag är fortfarande frisk, peppar, peppar, är ännu ung och mår bra och hoppas att jag inte på något sätt re­ dan är utvald. Allt detta förändrades när jag började tänka på döden. Och nu gör jag inget annat än sitter, sitter här och tänker på den. Så uppfylld är jag av döden att om man högg huvudet av mig skulle min mage eller mitt högra knä ta över sysselsättningen att tänka på den och, jag slår vad, lyckligen föra den tanken till sitt slut. Så uppfylld är jag av döden, så genomsyrad.

Ni vill att jag ska berätta hur den dök upp i mitt huvud, i mig? Jag kan inte minnas det och vill hellre låta trådarna ligga kvar där de knöts utan att reda ut dem. Det är pre­ cis som om man på doktorns fråga om när man för första gången kände smärtan i armen, samvetsgrant och efter bäs­ ta förmåga skulle svara: på en tisdag, jag minns exakt, jag var ute och gick på hästmarknaden och stötte på en bekant.

Han berättade för mig att han från och till kände av ett lätt stickande i armen, högt upp i närheten av axelleden. Kan­ ske reumatism, sade jag. Vem vet vad det skulle kunna vara.

När jag sedan går vidare känner också jag från och till ett lätt, stillsamt drag i armen upp mot axeln, där var det igen, mycket mjukt, kanske är det så som en mor förnimmer bar­ nets första spark i sin mage. Men nej, det vet ju ingen, och 12

skulle någon berätta något sådant vore han en narr, och den som trodde det en dåre.

Jag kan inte säga hur det var när döden for i mig, men väl hur det var när jag blev den varse. För mig var det som när svåra smärtor förstör den befriande sömnen om natten. Bara det att det inte var någon smärta. Det var något helt annat, mycket mer saliggörande än smärta, som uppfyllde mig. Jag höll på att förgås.

Här måste jag infoga vad för slags tanke på döden det var som kom över mig. Det var inte tanken på min egen död som grep tag i mig, den som jag snart eller i en avlägsen framtid skulle möta. Vid nattens eviga himmel, en så enfaldig tan­ ke är mig fjärran, och jag hoppas att jag aldrig ska behöva tyngas av den. Tanken på min egen död – den tanken lämnar mig kall, oberörd, för tillfället kan den inte uppröra mig. Jag tror ingen seriös människa någonsin skulle uppehålla sig vid tanken på sin egen död. Det är inte min sak skulle hon säga, min död är inte min sak och att tänka på den betyder att jag förminskar mitt liv, som kan vara betydelsefullt om jag vill att det ska vara betydelsefullt, det innebär att jag sätter gränserna som jag frivilligt ska hålla mig inom. En män­ niska som jag – och jag är inte den enda, det är trösterikt att veta – lever och arbetar och börjar sitt dagliga värv med tanken att det oavbrutet kommer att fortgå i evighet, i him­ melens och alla rättfärdigas namn, till tidens ände.

Det var tanken på min fiendes död som genomfor mig som en kall natt och fick mig att rysa. Min fiendes död – för mig är denna tanke så salig som en tanke kan vara för den som betraktar en tanke som något levande. Min fiendes 13

död – tanken har den tyngd och upphöjdhet som en tanke på en värdig fiende kan ha. Min fiendes död – under dagens alla timmar är en del av mina tankar helgade åt den. Det är dagens stoltaste ögonblick, bortsett från kvällarna och nät­ terna, då ingen annan tanke än denna behärskar mig. Min fiendes död – välsignad vare tanken på min fiendes död.

Man bör långsamt åstunda hans död, så som bruden sin brudgum, det säger människorna som finner ett egenartat välbehag i att sammanbinda frågan om döden med den om kärleken. Långsamt bör man vänja sig vid hans död för att visa sig vara denna död värdig. Endast den som lärt sig detta kan göra anspråk på att till fullo ha gestaltat sitt liv. Men jag har sett många som långsamt och med smärta vant sig vid sin egen död, för att sedan ändå slås omkull när en vän dör.

Jag har sett få människor som varit sin fiendes död vux­ na. Sedan denna tanke gripit tag i mig har mitt liv fått ett uppsving och ett högre syfte. Aldrig har jag sökt efter detta syfte eller tänkt att det skulle vara ämnat för mig. Ack, hur skändligt jag levt mitt liv tills jag fick veta vilket syfte som faktiskt kan vara ämnat åt en människa här på jorden. Vad betyder väl alla de andra mål som människorna sätter upp för sig själva, felaktigt antagande att lycksalighet, kärlek el­ ler hat kan skyla över den torftiga rest som blir kvar när kroppen förlorat sin själ. Inga aldrig så ädelmodiga lögner förmår släcka den brand som döden i insiktens stund antänt i de verkligt andäktiga sinnena. Ett prasslande i luften som när man fäller ett stort gammalt träd, en pil skjuten in i vin­ terns glittrande azur – mitt sinne är i andäktig stämning, min fiende beträder dödens vita land.

14

Jag vill att han, som under sin livstid vetat att han var min fiende liksom jag hans, i sitt dödsögonblick är medve­ ten om att min tanke på hans död är vår fiendskap värdig.

Jag utkräver ingen tull av denna fiendskap nu. Den förblir vår oförgängliga egendom också i hans sista stund på jor­ den. Denna fiendskap, som uppfyllt våra liv, står jag i skuld till ända in i döden.

Det var en lång väg innan min fiende nådde sitt slut. Den­ na väg ledde från en seger till en annan, till triumfer, en odödlig mans levnadsbana. Den gick också genom låglän­ der, genom sumpmark och moras, där förborgade lustar ru­ vade och grodde, med förruttnelsens lukt full av sjukdom och lömskhet – en dödlig människas liv, liksom mitt. Idag har han lidit sin största triumf: han beträder dödens vita land. Men det var en ännu längre väg innan jag, fri från all småsinthet som hat och hämnd alltför gärna begagnar sig av, mötte honom på hans sista väg. Även nu lever en gnista av hat och hämnd kvar i mina tankar, ett spår av hätskhet gräver sig in i dem. Jag önskar att jag kunde utrota även detta sista spår, de vällustiga förgreningarna och rötterna till skadeglädje och vrede: Det är jag som sitter och väntar, och den andre skrider mot sin död, hör ni det, den andre skrider mot sin död! Man kan inte skära bort fårorna från sitt ansikte så som man skär bort de skämda ställena på ett äpple, man måste bära dem i ansiktet och veta att man bär dem, man ser dem i spegeln varje dag när man tvättar sig, man kan inte skära bort dem, de hör ansiktet till. Men det är trots allt en högtidlig väntan, fylld av glädje och sorg och minnen och avsked och av att aldrig behöva ses mer igen.

15

Jag önskade honom inte döden som när man vill någon illa eller längtar efter att döden ska hjälpa en att bli kvitt sin vedersakare.

Hur misstar sig inte människorna när de tror att döden är ett slags bestraffning. Även jag, det måste jag tillstå, hemföll också under lång tid åt denna villfarelse. Så mycket hatade jag, så starkt längtade jag efter att hämnas. Att hämnas inte enbart för egen del, min egen olycka, som jag då ännu starkt kände var min enskilda egendom, olyckan som han hade dragit över mig, utan även att hämnas för andra av mitt folk som led precis som jag. Som tur var insåg jag i tid vansinnet i denna tanke. Att jag insåg det, även för detta har jag min fiende att tacka.

Min fiende – jag ska kalla honom B. – klev in i mitt liv, jag minns, det har väl gått ungefär tjugo år sedan dess. På den tiden hade jag bara en oklar uppfattning om vad det inne­ bar att vara fiender, och visste än mindre vad det innebar att ha en fiende. Man måste bli mogen för sin fiende precis som för sin bästa vän.

Jag hörde ofta min far tala med min mor om det, för det mesta med de vuxnas hemlighetsfullt viskande ton så att inget av oss barn skulle höra. Det fanns ett nytt slags förtro­ lighet i deras ord. De talade för att dölja något. Men barnen lär sig, lyhört, de äldres hemligheter och rädslor och växer ikapp dem. Min far sade: ”Gud nåde oss om B. någonsin kommer till makten! Då kommer vi få veta att vi lever.”

16

Min mor svarade lugnare. ”Vem vet, det blir kanske an­ norlunda. En så stor man är han ju inte.”

Jag har fortfarande bilden för ögonen hur de den gången satt bredvid varandra och talade.

Min far sitter i köket på en låg stol, en liten undersätsig man, något korpulent, och stöttar armbågarna mot kanten på skåpet som upptar hela väggen. Hans rundlagda huvud är böjt åt sidan, de spretande fingrarna bär upp tyngden.

Han har talat men hans böjda nacke ger sken av att han vänder det andra örat till, som för att uppfatta ett budskap.

Han lyssnar. Men det måste ha varit ett sorgligt budskap han uppfattat. Hans ansikte har ett bedrövat, förstämt ut­ tryck när han talar och lyssnar, som om det djupt där inne hade fallit en svart slöja för det, som döljer det och samti­ digt tjänar som bakgrund till allt, och däröver och framför är det andra utspänt, det yttre, muskler, hud, hår, där syns rörelser, emellanåt ett leende, men varje gång man betraktar detta ansikte, vet man att där bakom på den grund som an­ siktet är uppbyggt, där ligger förstämning, bedrövelse som helt och hållet kommer inifrån.

Hans fru, min mor, som sitter mittemot honom lutad mot bordet, böjer sig lätt framåt in i det smala tomrummet som bildar en gång mellan dem, och som upptas av en flugas sur­ rande, och hon ser ner på honom där han sitter så liten på sin stol, mindre än ett barn trots att han är vuxen. Så har hon oräkneliga gånger böjt sig ner mot allt som är mind­ re och svagare, och utan att hon märker det faller hennes kropp som av sig själv in i detta att böja sig, trots att den fortfarande förefaller rak och ung. Hon vet att han inte hör 17

det som hennes ord vill förmedla, att inget som slår emot honom utifrån bryter igenom denna ridå, men att hon når honom genom att böja sig in i tomrummet. Han som med sitt arbete bryter sönder tiden i små delar och låter rörelsen stelna till stillastående och vila i en andlös paus, och som trots denna förstening försöker att åter fånga in något av det som rör sig, vill ge liv till rörelsen i stilleståndet, han känner rörelsen komma mot sig och uttyder och hämtar ur den vad andra hämtar ur ord.

Han hade kommit upp ur sitt mörkrum, där plåtarna doppades i stora glaskärl tills bilden framträdde på dem, och gick i sporrsträck till köket som var tomt. Han satte sig på den lägsta pallen, hans fru hörde honom komma upp och gick dit. Hon gick fram till honom.

Köket är det ödsligaste stället i hela huset, fullt med grön­ målade möbler, blankskrubbade och rena. Över handduks­ hållaren hänger en vit paradhandduk med broderi i blått, och runt gesimsen på hyllan sitter ett vitt spetsband. Allt är kallt och liksom renskrapat. I mitten sitter en lågt hängan­ de, vit lampa fäst i ett brunt snöre. Bakom mannens rygg döljer ett långt gulblekt draperi två trähyllor, fullpackade med skor, och därunder i hörnet ligger gamla tidningar på golvet.

I det här ögonblicket kommer barnet, som hört röster ge­ nom den stängda dörren, in i rummet. Det är röster som fortfarande uttrycker något som ligger bakom orden, och barnet dras nyfiket in i köket av dem.

För ett barn är köket en njutningens och de söta hemlig­ heternas plats, en plats för angenäma överraskningar som 18

barnet helst vill sticka ner fingret i, för att sedan kunna slicka av det, men inte en plats för allvarliga samtal.

Jag vet ingenting om hur deras samtal började. Det är inte bara orden som jag kan komma ihåg, det var i dessa ord, för första gången i mitt medvetande, som namnet som jag sedan aldrig skulle glömma uttalades. Men ord är ofta helt ovik­ tiga. Även om man glömt dem kommer man ihåg helhets­ bilden, två människor som befinner sig i ett blankskrubbat, ödsligt kök, den ene sitter med huvudet stöttat i handen med spretande fingrar, den andra står, och mellan dem ett smalt tomrum som kvinnokroppen lutar sig in i. Och även det som de båda har gemensamt kommer man ihåg, det som träng­ er sig på dem och är omöjligt att hejda, den ene är mycket förväntansfull och lutar sig mot det som om han flydde till det för att få skydd där, den andra kämpar emot, gör fortfa­ rande uppror, är beredd att mäta sig med det: det ohejdba­ ra nödläget. Det visar sig i helhetsbilden, men också i varje utsnitt, i vecket i det urblekta draperiet som fadern sitter framför, i flugan som kretsar kring lampan och sopar rent tomrummet mellan dem med sina surrande flygningar. Det finns också i det blanka, skrubbade trägolvet, i de stängda skåpluckorna och i strömbrytaren vid dörröppningen. Det ohejdbara nödläget finns i allt, också i det man kommer ihåg som enskildheter, det ena eller det andra, ett som drar med sig ett annat upp och förtätas till en helhet som beva­ rats djupt inne i minnet och fortfarande finns kvar. Det är inte rädsla, det är något mycket starkare och mer behärskat än rädslan, när den bryter ut i dig. Du kan nämligen kän­ na hur det långsamt närmar sig dig och tynger dina axlar.

19

Du kan knuffa på det, bita i det och ta spjärn mot det. Det är lika verkligt som strömbrytaren och flugan och de gamla tidningarna i hörnet bakom draperiet.

Allt det där var ett intryck under några sekunder när jag kom in. Samtalet mellan dem fortlöpte ytterligare några me­ ningar. Min far såg granskande på mig, som om han hade allvarliga funderingar om mig. Det mörka i hans ögon för­ svann. Min mor lutade sig bakåt och skrattade mot mig. ”Så långt har det ju inte gått ännu”, sade hon. ”Och vem vet.”

Han tog upp en utlösare ur fickan och började leka med den. ”Idag har jag fotograferat en hund och en katt”, sade han. ”Jaha”, utbrast jag glatt. ”Höll de sams?” ”Nej”, svarade han roat. ”Hur kunde du då fotografera dem?” frågade jag. ”Det ska jag berätta för dig. En kvinna kommer in i min ateljé. I handen har hon en vacker, stor dogg i ett koppel, på den andra armen hänger en liten korg med en chinchillakatt. ’Det här är Bützi och Hützi’, säger hon. ’Jag kommer med dem för att ta ett porträtt. Det är världens snällaste djur, de har levt tillsammans i ett år. De är våra barn, men de kommer bättre överens än syskon. Min man önskar sig ett fotografi av dem till sin födelsedag, en bild där de fridsamt ligger bredvid varandra. Jag vill ge det till honom, förstår ni, som minne.’” ”Som minne av vad då?” avbröt jag honom. ”Nå, att hundar och katter lever fridsamt tillsammans i deras hus.”

20

”Du med dina historier”, sade modern skrattande och hytte hotfullt med fingret. ”Men det är en sann historia”, försvarade han sig. ”Sann eller inte”, fortsatte hon roat. ”Men de höll ju inte alls sams”, inflikade jag med en gång, ”det sade du i alla fall förut, alltså …” ”Ni låter mig ju inte tala färdigt.” Och så fortsatte han: ”Kvinnan tar fram katten ur korgen och sätter ner den på marken. Hunden sätter sig, reser sig upp igen och lunkar godmodigt genom ateljén. Katten smyger sig in under bor­ det och börjar slicka sig. Under tiden köpslår jag med kvin­ nan, vi diskuterar storlek och antal kopior. Hon beställer så många att det verkar som om hon vill skänka hela släkten och alla sina vänner en kopia som minne. Vi kommer över­ ens om priset. Under tystnad funderar jag på bildkomposi­ tionen. Det ska vara ett enkelt foto. ’Kanske ett litet bord med blommor bakom dem?’ frågar jag. ’Ja, kanske det’, sva­ rar hon, och kort därpå, ’nej, helst inte, det ska bara vara ett foto av dem, och blommor skulle bara störa.’ Jag skju­ ter fram en låg fåtölj, slänger en gul duk över den, kvinnan lockar fram katten som gömt sig under bordet och lyfter upp den i fåtöljen, den börjar spinna, hunden kommer lunkan­ des och sätter sig åter på bakbenen då den blir tillsagd. Jag ställer i ordning mina lampor, tänder takbelysningen, ställer in två små strålkastare för att få det rätta ljuset på gruppen.

Kvinnan står vid djuren och försöker resonera med dem. Un­ der tiden har katten hoppat ner, hunden sitter stadigt på sin plats och tittar intresserat på. ’Bützi, kom’, ropar kvinnan.

Bützi smyger sig fram och lyfts upp i fåtöljen igen, sitter still 21

för ett ögonblick, sträcker på halsen, tittar uppåt så att det ser ut som om den balanserar sina morrhår mellan nosen och överläppen, den blinkar, ser sig oroligt omkring och hoppar ner igen. I samma ögonblick utbrister kvinnan: ’Åh, jag har glömt sätta på halsbandet’, och gräver i sin väska. ’Bara jag inte har glömt det hemma’, mumlar hon. ’Nej, där är det, kom, Bützi, kom, jag måste sätta på dig halsbandet, du måste ju vara fin när du blir fotograferad.’ Katten sitter åter under bordet och kommer värdigt, men spänt och tve­ kande framsmygande. Kvinnan böjer sig ner och sätter på halsbandet. Sedan lyfter hon upp katten i fåtöljen igen, men i samma ögonblick som hon släpper taget om djurets kropp förbereder sig katten på att hoppa ner. ’Men Bützi’, utbris­ ter kvinnan lite irriterat, och medan hon med händerna lätt trycker djuret mot fåtöljen, vänder hon sig om och frågar mig om det dröjer länge till, synbart nervös och osäker på om den planerade uppvisningen kommer att lyckas. ’Jag är färdig’, säger jag. ’Bara den här sladden också, så.’ – ’Allt ljus gör henne nervös’, utbrister kvinnan.”

Han avbröt sin berättelse och såg spefullt på mig. ”Möd­ rar som tidigare framställt sina barn som dygdemönster vill ju alltid försköna barnens uppförande, när dessa galopperar iväg mitt framför ögonen på folk – är det inte så?”

Han lade huvudet på sned och hans något kisande ögon glittrade mot oss. Han var tyst som om han väntade sig bi­ fall. Han älskade att från tid till annan självgott komma med sådana där allmänna betraktelser där han gav sken av att vara objektiv, men för oss var hans anspelningar tydliga.

Min mor hade under årens lopp lärt sig att inte ta åt sig av 22

dylikt. Hon var också tyst, som om hon var trollbunden av hans berättelse och väntade på fortsättningen. ”Således”, fortsatte han och intog sin gamla position igen, ”medan kvinnan tar sin katt i försvar ser jag hennes rod­ nande ansikte och ser nu också att även hon har klätt upp sig som för att vara med på bilden. ’Vill ni inte ha katten i knät?’ frågar jag. Hon tvekar med svaret och säger bara: ’Tycker ni, och vad kostar det?’ – ’Givetvis’, svarar jag, ’då får er man allt han älskar på samma bild, och det kostar inte en pfennig mer.’ Hon tvekar återigen, går långsamt bort från fåtöljen, tänker efter, ser på djuren, tittar tyst bort mot mig.

Under tiden sitter Bützi kvar i fåtöljen, jag prövar den första inställningen. ’Åh nej’, säger hon, ’bara djuren, så som det är i verkligheten.’ Då börjar doggen, som hela tiden har sut­ tit lugnt och stadigt och tittat på när katten uppfört sig illa, öppna munnen och gäspa, den reser sig, snurrar runt åtskil­ liga gånger och sätter sig ner igen, men nu med ryggen mot kameran. Bützi tittar förundrat på. ’Hützi’, ropar kvinnan från sidan där hon resignerat fattat posto, och springer irri­ terat fram till djuren, tar tag i hundens halsband och vrider honom med ett ryck mot objektivet. Hon är så nervös att djuren också blir uppjagade. Bützi har hoppat in under bor­ det igen, och Hützi har trasslat in sig i draperiets veck. Büt­ zi hoppar upp på en avdankad strålkastare och Hützi står och tittar ut genom det stora fönstret, medan deras härska­ rinna förgäves försöker återfå djurens gunst genom att öm­ som locka, ömsom hota. Djuren smyger och lufsar, hoppar runt och springer genom ateljén, en ljudlöst högstämd pro­ test mot att ställa ut deras konstlade husfrid till allmänt be­ 23

skådande. Och däremellan den upprört handfallna kvinnan som svettas av besvikelse, känslan av att vara kränkt och skenet från alla dessa lampor, hela tiden bryter hon tystna­ den med utrop som: ’Åh Hützi’, ’Kom Bützi’, ’Åh nej’, ’Kom till din plats’, ’Kom till matte’, och sedan bedyrar hon att hemma lever de så fridsamt med varandra. ’Det är säkert lamporna som gör dem oroliga, de är ju inte vana vid det, och nu måste jag komma på en ny present till min man!’” ”Om du hade givit katten mjölk”, sade jag, ”då hade du kunnat fotografera dem, men så … vad synd!” ”Jag fotograferade dem ändå”, sade min far menande. ”Jaså?” utbrast jag jublande, ”berätta hur du gjorde.” ”Följ med”, sade han. ”Jag ska visa dig vad jag gjorde.” ”Du kan visa mig också sedan”, sade min mor och för­ svann.

Vi gick genom ateljén där fåtöljen och apparaterna fortfa­ rande stod. Ljuset var släckt.

Liksom konstgjort ljus är något annat än dagens är mörk­ rummets mörker ett annat än nattens. Nyss gick du genom ett ljust rum där dagsljuset flödar in från alla håll och nu står du i ett mörkrum, men där ute är det dag. Så mörkt det är här, säger du till dig själv, kanske också för att inge dig själv lite mod där i mörkret. Vem vet vilka tankar som kan uppkomma i ett sådant där avskilt, mörkt rum, medan du inte kan bli kvitt tanken på att det utomhus är ljust, klart, dag. Men när du på kvällen går från ett upplyst rum till ett annat, där mörkret råder, då är det återigen något helt annat och på kvällen är du en annan. Men nu kan du när som helst återvända från det svarta till det andra, det lju­ 24

sa, om du bara vill. Men nej, du har själv valt att vara där och stannar. Där ute är det dag. Du har stigit in och dina ögon bländas av allt detta mörker. Det flimrar djupt inne i dina ögons näthinnor, det gör ont, bara för ett ögonblick, så att du kniper ihop ögonen och väntar tills en annan över­ enskommelse har träffats mellan tappar och stavar. Du har båda i dig, det mörka och det ljusa, i näthinnans djup äger du dem båda, och du kan välja dem ur samma källa beroen­ de på var du befinner dig, i det ljusa eller i det mörka. När du åter öppnar ögonen i mörkrummet ser de en liten glödande punkt i ett av rummets hörn, den är röd. Först såg du den inte i allt detta mörker, men nu ser du den. Fritt svävande mitt i det svarta och den avger bara ett matt, svagt sken. Det är inget ljus som lyser, det gör bara mörkret djupare, synli­ gare, och du griper tag i mörkret med det mörka i dina ögon och bär det med dig i din kropp och i dina händer såsom det bär dig med sig och påminner dig om att skaparordet kan uttalas i vilket ögonblick som helst. Stillhet och mörker och hjärtats slag. ”Kom hit”, säger min far, och i det milda dunklet ser jag hur han fiskar upp en mörk plåt ur ett stort kärl med vätska, droppar faller från plåten tillbaka ner i kärlet, och han håller upp den mot den lilla röda lampan. Jag ser också hur kontu­ rerna av hans kropp svagt avtecknar sig i mörkret, så att jag kan urskilja hans rörelser vid sköljningen. Jag hör hans röst efter en lång tystnad, den tycks mig djupare och fylligare.

Skräckblandad förväntan fyller mig varje gång jag är ensam med honom här, ensam med honom på ett annat sätt än när vi sitter tillsammans i ett rum i dagsljus. För i mörkret finns 25

fröet till vars och ens gärningar, man kan föra ut dem i ljuset och tillbaka in i mörkret, i mörkret blir de till. ”Det är en hund”, säger jag dämpat. ”Det är Hützi”, säger han. ”Och det här?” Han visar mig en ny plåt. ”Bützi!” utbrister jag. ”Så du fotograferade dem i alla fall!” ”Men var och en för sig.” ”De höll inte sams”, säger jag. ”Hur ska du göra nu?” ”Jag överför båda två till samma plåt och gör en kopia.

Och på bilden sitter Hützi och Bützi lika fredligt bredvid varandra som de gör hemma. Det här är födelsedagspre­ senten.”

De båda plåtarna ligger på nytt i det stora glaskärlet. Jag ser på honom, det verkar ha blivit ljusare i mörkret. Jag ur­ skiljer dragen i hans köttiga ansikte, som har något trium­ ferande över sig. Det är inte längre någon skugga, det har återfått sin form.

Och jag säger: ”Egentligen är det inte sant, för de satt ju inte bredvid varandra.” Samtidigt känner jag hur jag fylls av beundran inför honom, trots att mina ord bara tycks inne­ hålla kritik. ”Vad gör det?” säger han förvånat. ”Det kallas trickfo­ tografering.” ”Men det är inte sant”, upprepar jag envetet. ”Du tycker det är väldigt lustigt, det du gör, men det är ju fusk!” ”Struntprat!” Han blir förargad. ”Det är just det som är tricket. Du förstår inte det ännu.” Det har blivit mörkare i rummet igen. Han har släckt den röda lampan.

26

”Kom!” Jag känner hur han tar tag i mina axlar och föser mig ge­ nom mörkret, jag trevar längs väggar med svarta förhäng­ en, genom vindlande gångar där det dammiga ljuset utifrån faller in. Sedan dras ett svart draperi åt sidan, ringarna glider lätt på metallstången, och vi står utlämnade åt det flödande, klara dagsljuset.

Jag känner att jag har något att gottgöra, och frågar däm­ pat: ”Får jag vara med när du gör det?”

Han tittar inte på mig, ser ut i trädgården genom ateljéns stora fönster och säger sammanbitet: ”Nej!”

”Gud nåde oss.” Min fars ord förföljde mig länge. ”Gud nåde oss om …” Vem var denne man som gjorde att vi fick förlita oss på Guds nåd, som min far talade om med sådan bävan?

En dag ställde jag min far mot väggen och frågade honom utan omsvep. Denna gång tog han sansat emot min fråga. ”B. är vår fiende”, sade han och såg eftertänksamt på mig. ”Vår fiende”, sade jag skeptiskt. ”Vad är det för historier du berättar nu igen!” ropade min mor från rummet bredvid. Hon darrade på rösten. ”Han frågade och jag svarar”, ropade han tillbaka. ”Glöm inte att han bara är ett barn!” ”Men han kommer att förstå”, sade han. ”Det är ju sant, eller hur?”

Hon teg. ”Vår fiende?” upprepade jag skeptiskt. ”Ja, din och min fiende och många andras också!” Han 27

skrattade högt, jag trodde att han skrattade åt mig. Hans mungipor var neddragna. Han såg föraktfullt på mig. ”Nu räcker det!” hördes rösten från rummet bredvid igen. ”Varför?” ”Du behöver inte svara på varenda fråga han ställer! Gå ner på gatan och lek, barn”, tillade hon.

Jag stirrade stint på honom. ”Min också?” frågade jag. ”Jag känner ju inte honom, känner han mig?” ”Ja visst, din också. Vi kommer att lära känna honom, är jag rädd.” ”Men varför?” fortsatte jag. ”Vad är det vi har gjort?” ”Vi är …”, svarade min far.

Tystnad.

Min mor kom in i rummet.

Vad detta svar hade med min fråga att göra fick jag aldrig riktigt klart för mig den gången, hur djupsinniga och välav­ vägda förklaringar jag än fick höra senare. Allt tycktes mig snarare vara inbillning.

Hur det sedan var beställt med Guds nåd frågade jag ald­ rig min far. För i hans ord kände jag vreden och hela den bitterhet med vilken han hoppades förminska en stor fara.

Förgäves. Redan då förstod jag så mycket som att B. var en mäktig fiende och att han kunde bli ännu mäktigare, så att endast Gud med sin nåd kunde hålla stånd mot honom. Men det var en sak jag inte förstod. Lika lite som jag visste vem det var min far talade om som vår fiende, lika lite visste jag vem Gud var, om vars nåd min far talade. Jag kände inte till någon av dem. Men de fanns där båda två.

28

”Men så långt har det inte gått ännu”, tillade min far med ett milt leende för att lugna mig då han tolkade min tystnad rätt. Men jag tyckte att det snarare verkade vara sin egen oro han försökte dämpa med sina ord.

Detta hände när jag var tio år gammal och från den här stunden fick min ungdom en dubbel skugga, frambesvuren av min fars ord. I vilken grad skuggan skulle komma att tor­ na upp sig kunde jag då ännu inte ana. Jag kände bara det främmande som plötsligt hade inträtt i mitt liv, utan att jag kunde sätta ord på det. Min barnsliga frimodighet hade fått sig en törn. En liten rispa som med åren blev till ett djupt gapande sår som inte ville läka.

åt det, åt detta stora nej. De jublar åt det? Ja, vedersakarens jubel över en seger, som är deras gemensamma seger. Och långsamt förstår folkmassan vilken övervinnelse som skett och uppeldade av de få rösterna stämmer de in i den stora jubelkören, alla, alla utan åtskillnad, vän och fiende!

Min fiende – jag ska kalla honom B. – klev in i mitt liv, jag minns, det har väl gått ungefär tjugo år sedan dess. På den tiden hade jag bara en oklar uppfattning om vad det innebar att vara fiender, och visste än mindre vad det innebar att ha en fiende.

I centrum av den här spännande och subtilt mänskliga romanen står en ung judisk man som söker sin väg i livet, och den politiske uppkomlingen B. vars propaganda undan för undan skapar ett hotfullt, deprimerande och starkt antisemitiskt klimat.

Att B. är identisk med Hitler står klart. Men det faktum att hans namn, eller ord som nazism, judisk och Tyskland aldrig nämns, gör det här till en tidlös berättelse som kan appliceras även på händelser i vår egen tid.

När Vedersakarens död kom på engelska 1962 utsågs den av Time Magazine till en av de tio viktigaste ny­utkomna böckerna jämte verk av Vladimir Nabokov och Katherine Porter. Nu ges den för första gången ut i svensk översättning.

” Keilsons verk är lika starkt i dag som det var för femtio år sedan.”

Süddeutsche Zeitung

ISBN 978-91-88155-13-9

Nilsson förlag | Absint 9 789188 155139