9789188155115

Den tid då ljuset avtar EUGEN RUGE

översatt från tyska av Aimée Delblanc

Den tid dĂĽ ljuset avtar

Den tid då ljuset avtar roman om en familj

EUGEN RUGE Översatt från tyska av Aimée Delblanc

NILSSON FÖRLAG Malmö 2016

till er

2001

I t vå dagar hade han legat som död på sin soffa av buffelskinn. Så steg han upp, duschade länge och väl för att få bort också den sista partikeln av sjukhusluften och for sedan till Neuendorf.

Han körde motorväg 115 som vanligt. Tittade ut över världen. Kände efter om den hade förändrats. Och – hade den det?

Bilarna tycktes vara renare. Renare? Färggrannare på något sätt. Vansinnigare.

Himlen var blå, vad annars.

Hösten hade smugit sig på, bakifrån. Duttade små gula markörer i träden. Det hade hunnit bli september. Och om han skrivits ut på lördagen måste det vara tisdag idag. Vilket datum, det hade han tappat bort under de senaste dagarna.

Neuendorf hade helt nyligen fått en egen avfart – ”helt nyligen” betydde för Alexander fortfarande: efter murens fall. Man hamnade direkt på Thälmannstrasse (den hette fortfarande så). Gatan var jämnt asfalterad, röda cykel­banor på båda sidor. Nyrenoverade hus, värmeisolerade enligt någon EU-norm. Nybyggda hus som såg ut som simhallar: stadsvillor kallades de.

Men man behövde bara svänga till vänster och följa den

7

krokiga Steinweg ett par hundra meter och sedan ta till väns­ter en gång till – här tycktes tiden stå still: en smal gata med lindar. Kullerstensbelagda trottoarer, buckliga av alla rötter. Murkna staket och eldlöss. Djupt inne i trädgårdarna, bakom högt gräs, syntes de döda fönstren i de villor man i avlägset belägna advokatkontor stred för att få tillbaka.

Ett av de få husen som fortfarande var bebott: Am Fuchs­ bau sju. Mossa på taket. Sprickor i fasaden. Fläderbuskarna växte redan in över verandan. Och äppelträdet, som Kurt alltid egenhändigt hade beskurit, växte kors och tvärs mot himlen, ett enda virrvarr.

Den levererade matlådan stod där redan på grindstolpen i sin frigolitförpackning. Tisdag, fick han bekräftat på förpackningen. Alexander tog lådan och gick in.

Trots att han hade en nyckel ringde han på. Testa om Kurt skulle öppna – meningslöst. Han visste ju att Kurt inte skulle öppna. Men så hörde han det välkända gnisslet från halldörren, och när han kikade in genom det lilla fönstret dök Kurt upp – som ett spöke – i den halvmörka hallen. ”Öppna”, ropade Alexander.

Kurt kom närmare, glodde. ”Öppna!”

Men Kurt rörde sig inte.

Alexander låste upp dörren, kramade om sin pappa trots att han sedan länge tyckte det var obehagligt att krama honom. Kurt luktade. Det var ålderns lukt. Den satt djupt i porerna. Det kändes också på lukten att Kurt var tvättad och hade borstat tänderna. ”Känner du igen mig”, frågade Alexander.

8

”Ja”, sa Kurt.

Han var kladdig om munnen av plommonmos, morgonpasset hade haft bråttom nu igen. Hans kofta var felknäppt och han hade bara en toffel på sig.

Alexander värmde upp Kurts mat. Mikrovågsugn, skruva i säkringen. Kurt stod bredvid, intresserad. ”Är du hungrig”, frågade Alexander. ”Ja”, sa Kurt. ”Du är alltid hungrig.” ”Ja”, sa Kurt.

Det var gulasch med rödkål (efter det att Kurt nästan hade dött av en bit nötkött som han hade satt i halsen beställdes endast småskurna bitar). Alexander kokade en kopp kaffe.

Sedan tog han Kurts gulasch ur mikrovågsugnen, ställde den på plastduken av igelit. ”Smaklig måltid”, sa han. ”Ja”, sa Kurt.

Började äta. Ett tag kunde man bara höra hur Kurt andades koncentrerat. Alexander läppjade på sitt ännu alldeles för heta kaffe. Tittade på hur Kurt åt. ”Du håller gaffeln fel”, sa han efter en stund.

Kurt gjorde en paus, tycktes fundera. Fortsatte sedan äta: försökte med gaffelskaftet att peta på en bit gulasch på knivspetsen. ”Du håller gaffeln fel”, upprepade Alexander.

Han talade utan betoning, utan manande underton för att testa själva begreppen på Kurt. Ingen effekt. Noll. Vad försiggick i hans huvud? I detta rum som fortfarande var av-

9

gränsat från världen genom en skalle som fortfarande innehöll något slags jag. Vad kände, vad tänkte Kurt när han tassade runt i rummet? När han på förmiddagarna satt vid sitt skrivbord och enligt vad hemtjänsten berättade stirrade i tidningen i timmar. Vad tänkte han? Tänkte han över huvud taget? Hur tänkte man utan ord?

Kurt hade äntligen fått upp köttbiten på knivspetsen och balanserade den nu glupskt darrande mot munnen. Störtdyk. Nytt försök.

Egentligen en vits, tänkte Alexander, att Kurts förfall hade börjat med just språket. Kurt, talaren. Den store berättaren. Hur han hade suttit där i sin berömda fåtölj – Kurts fåtölj! Hur alla hängde vid hans läppar när han berättade sina historier, herr professorn. Hans anekdoter. Men också komiskt: I Kurts mun förvandlades allt till anekdoter. Strunt samma vad Kurt berättade – till och med när han berättade hur han nästan hade kreperat i lägret – alltid fanns det en poäng, det var alltid vitsigt. Hade varit. Avlägset förfluten tid. Den sista meningen som Kurt sammanhängande hade fått fram var: Jag har tappat språket. Inte alls illa. I jämförelse med dagens repertoar rena glansnumret. Men det var för två år sedan: Jag har tappat språket. Och folk hade verkligen trott, titta, han har tappat språket, men i övrigt …

I övrigt verkade han ha allt något så när under kontroll.

Log, nickade. Gjorde miner som tycktes passa. Låtsades på ett slugt sätt. Bara ibland hände det att han gjorde underliga saker: att han hällde rödvin i sin kaffekopp. Eller stod med ens alldeles rådlös med en kork i handen – som han slutligen stoppade in i bokhyllan.

10

Eländig kvot: en enda liten bit gulasch hade Kurt hittills klarat av. Nu högg han in: med händerna. Tittade upp underifrån på Alexander, likt ett barn som testar föräldrarnas reaktion. Stoppade in biten i munnen. Ytterligare en. Och tuggade.

Och medan han tuggade höll han upp sina kladdiga fingrar som om han skulle svära en ed. ”Om du bara visste”, sa Alexander.

Kurt reagerade inte. Hade äntligen hittat en metod: lösningen på gulaschproblemet. Stoppade i sig, tuggade. Såsen flöt i en smal rännil över hakan på honom.

Kurt kunde ingenting längre. Kunde inte prata, inte bors­ ta tänderna. Inte ens torka sig i arslet kunde han, man fick vara glad så länge han gick på toaletten för att skita. Det enda, tänkte Alexander, som Kurt ännu kunde, det han av egen drivkraft ännu gjorde, det han verkligen intresserade sig för och som han använde den sista lilla slugheten till var att äta. Inta näring. Kurt åt inte njutningsfullt. Kurt åt inte för att det smakade (hans smaklökar, det var Alexander övertygad om, var fullständigt förstörda av hans mångåriga piprökande). Kurt åt för att överleva. Äta = Leva, denna formel, tänkte Alexander, hade han lärt sig i arbetslägret, och det från grunden. En gång för alla. Den glupskhet med vilken Kurt åt, stoppade gulaschbitarna i munnen var ingenting annat än överlevnadsinstinkt. Det var det sista som återstod av Kurt. Det som höll honom över vatten, det som fick denna kropp att fungera, en hjärt-cirkulationsmaskin som råkat helt utom sig och som höll igång helt automatiskt – och som, det kunde man befara, skulle hålla igång ännu

11

ett bra tag. Kurt hade överlevt dem alla. Han hade överlevt Irina. Och nu fanns det en verklig chans att han också skulle överleva honom, Alexander.

En tjock såsdroppe bildades på Kurts haka. Alexander överfölls av en stark vilja att göra Kurt illa: riva av en bit köksrulle och hårdhänt gnida bort såsen ur ansiktet på honom.

Droppen darrade till, föll ner.

Var det igår? Eller idag? Någon gång under de där två dagarna, när han hade legat på soffan av buffelskinn (alldeles stilla och av någon anledning hela tiden ansträngt sig att inte vidröra lädret med sin bara hud), hade tanken dykt upp: att döda Kurt. Mer än bara tanken. Han hade gått igenom olika varianter: kväva Kurt med kudden eller – det perfekta mordet – servera Kurt en seg biff. Precis en sådan biff som han nästan hade kvävts av. Och hade inte Alexander den gången när Kurt redan började bli blå i ansiktet och snubblade ut på gatan där han medvetslös föll omkull – hade inte Alexander den gången rent instinktivt vänt på honom och lagt honom stadigt på sidan, och hade inte som en följd av det den nästan klotrunda köttbiten genom Kurts eviga tuggande klumpat ihop sig och rullat ut ur Kurts mun tillsammans med löständerna, hade han förmodligen inte varit i livet nu, och det här nederlaget (åtminstone det här) hade besparats Alexander. ”Har du lagt märke till att jag inte varit här på ett tag?”

Kurt hade nu hunnit till rödkålen – sedan en tid tillbaka hade han lagt sig till med den infantila vanan att tömma facken ett i sänder: först köttet, sedan grönsakerna, sedan potatisen. Förvånansvärt nog hade han nu gaffeln i handen – till och med på rätt sätt. Skyfflade i sig rödkålen.

12

Alexander upprepade sin fråga. ”Har du lagt märke till att jag inte varit här på ett tag?” ”Ja”, sa Kurt. ”Det har du alltså märkt. Hur länge då: en vecka eller ett år?” ”Jorå”, sa Kurt.

Eller sa han: År? ”Ett år alltså”, frågade Alexander. ”Ja”, sa Kurt.

Alexander skrattade. Samtidigt kändes det verkligen som ett år. Som ett annat liv – efter det att livet dessförinnan hade avslutats med en enda banal mening: ”Jag skickar er till Fröbelstrasse.”

Så löd meningen. ”Fröbelstrasse?” ”Sjukhuset.”

Först när han var ute hade han kommit på idén att fråga sköterskan: om det innebar att han borde ta med sig pyjamas och tandborste. Och sköterskan hade gått tillbaka in på mottagningsrummet och frågat om det innebar att patienten skulle ta med sig pyjamas och tandborste. Och läkaren hade sagt, patienten skulle ta med sig pyjamas och tandborste. Det var allt.

Fyra veckor. Tjugosju läkare (han hade räknat dem). Modern läkarvård.

Stationsläkaren som såg ut som en ung student och som – i ett vanvettigt mottagningsrum där en massa svårt sjuka stönade bakom skärmar – hade förklarat diagnostikens principer. Hästsvansläkaren som sa: maratonlöpare

13

har inga farliga sjukdomar (mycket sympatisk man). Den kvinnliga radiologen som hade frågat honom om han vid sin ålder hade tänkt sig att avla barn. Kirurgen med namnet Fleischhauer. Och så naturligtvis den koppärrige Karajan: avdelningsläkaren doktor Kaufmann.

Och ytterligare tjugotvå andra.

Och troligen ytterligare två dussin laboranter som hade hällt blodet de tappat honom på i reagensglas, analyserat hans urin, betraktat hans vävnader i något mikroskop eller stoppat ner dem i en centrifug. Och alltsammans med det eländiga, ja, näst intill oförskämda resultat som doktor Kaufmann sammanfattat i ett ord: ”Inoperabel.”

Hade doktor Kaufmann sagt. Med sin knarriga röst. Med sina smittkoppsärr. Sin Karajanfrisyr. Inoperabel, hade han sagt och vippat fram och tillbaka på sin snurrstol, och glasen i hans glasögon hade blixtrat i takt med hans rörelser.

Kurt hade nu också tömt rödkålsfacket. Övergick till potatisen: torr. Alexander visste redan vad som skulle komma (ifall han inte genast ställde fram ett glas vatten åt Kurt).

Nämligen att de torra potatisarna skulle bli sittande i halsen på Kurt, att han skulle få en sådan vrålhicka att man kunde tro att magen samtidigt skulle följa med ut. Man skulle antagligen också kunna kväva Kurt med torra potatisar.

Alexander reste sig och fyllde ett glas med vatten.

Underligt nog var Kurt operabel: Tre fjärdedelar av magen hade man opererat bort på Kurt. Och med sin restmage åt han som om man hade försett honom med tre fjärdedelar till. Spelade ingen roll vad som serverades: Kurt åt alltid upp

14

det som fanns på tallriken. Han hade tidigare också ätit upp allt som fanns på tallriken, tänkte Alexander. Spelade ingen roll vad Irina hade ställt fram. Han hade ätit upp allt och berömt – utmärkt! Alltid samma beröm, alltid samma ”Tack” och ”Utmärkt”, och först senare, efter Irinas död, när det slumpade sig så att Alexander lagade maten – först då hade Alexander fattat hur nedbrytande, hur förödmjukande detta eviga ”Tack!” och ”Utmärkt!” måste ha varit för hans mamma. Man kunde inte förebrå Kurt något. Han hade faktiskt aldrig krävt något, inte ens av Irina. Om ingen lagade någon mat gick han på restaurang eller åt en smörgås. Och ifall någon lagade mat åt honom, tackade han artigt. Därefter tog han sin middagslur. Därefter sin promenad. Därefter tog han hand om posten. Vad fanns det att invända mot det?

Ingenting. Det var just det.

Kurt plockade upp de sista potatissmulorna med fingertopparna. Alexander räckte honom en servett. Kurt torkade sig faktiskt om munnen, vek sedan ihop servetten ordentligt och lade den bredvid tallriken. ”Hör på, pappa”, sa Alexander. ”Jag har legat på sjukhus.”

Kurt skakade på huvudet. Alexander tog tag i hans arm och försökte än en gång med eftertryck. ”Jag”, han pekade på sig själv, ”har legat på sjuk-hus! Fattar du?” ”Ja”, sa Kurt och reste sig. ”Jag var inte färdig”, sa Alexander.

Men Kurt reagerade inte. Hasade in i sovrummet, fortfarande med bara en toffel, tog av sig byxorna. Tittade förväntansfullt på Alexander.

15

”Middagslur?” ”Ja”, sa Kurt. ”Ja, då är det dags att byta blöja.”

Kurt tassade in i badrummet. Alexander trodde att han hade fattat, men inne i badrummet drog Kurt ner blöjan en bit och pissade i en hög båge på golvet. ”Men vad är det du gör!”

Kurt tittade förskräckt upp. Men kunde inte sluta pissa.

Efter det att Alexander hade duschat sin far, stoppat honom till sängs och torkat upp på badrumsgolvet, hade kaffet kallnat. Han tittade på klockan: halv tre. Kvällstjänsten skulle komma tidigast klockan sju. Han funderade ett ögonblick på om han skulle ta de tjugosjutusen mark ur väggkassaskåpet och bara försvinna. Beslöt dock att vänta.

Han ville göra det i sin fars åsyn. Ville förklara saken för honom, även om det var meningslöst. Ville att Kurt skulle säga Ja – även om Ja var det enda ord han ännu behärskade.

Alexander tog kaffet med sig in i vardagsrummet. Och nu då? Vad skulle han ta sig till med den förspillda tiden? Han retade sig på att han hade anpassat sig till Kurts rytm och ilskan över det kopplades automatiskt ihop med den redan notoriskt uppkomna ilskan över rummet. Bara det att det nu, när han inte varit här på fyra veckor, kändes ännu värre: blå gardiner, blå tapeter, allting blått. Eftersom faderns senast tillbedda hade haft blått som sin älsklingsfärg … Idiotiskt när man är sjuttioåtta. Irina hade knappt legat i jorden ett halvår … Till och med servetterna, ljusen: blå!

Ett helt år hade de uppfört sig som skolungdomar. Hade

16

skickat vykort till varandra med hjärtan på och virat in sina små kärleksgåvor i blått papper, så hade väl den tillbedda märkt att Kurt blev allt enfaldigare – och försvann. Återstod den blå kistan, så kallade Alexander den. En kall blå värld, som numera inte beboddes av någon.

Bara matplatsen var som förr. Men inte riktigt … Kurt hade visserligen inte rört fanertapeten – Irinas stolthet: äkta fanertapet! Till och med deras så kallade sammelsirium (Irina-tyska) fanns kvar – men som det såg ut! För att renovera hade Kurt tagit ner alla delar av denna vildvuxna samling av medhavda minnesföremål som under årens lopp vuxit ut över fanertapeten, dammat av dem, valt ut det ”viktigaste” (eller det Kurt ansåg vara det viktigaste) och i en ”lös och ledig ordning” (eller det Kurt ansåg vara en lös och ledig ordning) hängt upp det på fanertapeten igen. Samtidigt hade han försökt att ”ändamålsenligt” använda sig av redan existerande spikhål. Kurts kompromissestetik. Och så såg det också ut.

Var fanns den lilla krumdolken, som skådespelaren Gojkovic – hövding i alla DEFA:s indianfilmer, faktiskt!

– en gång skänkt Irina. Och var fanns Kuba-tallriken som kamraterna från Karl Marx-fabriken överräckt på nittioårsdagen då Wilhelm, så sa man, hade plockat fram plånboken och smällt en hundring på tallriken – eftersom han trodde att han ombads skänka ett bidrag till Folksolidariteten …

Strunt samma. Prylar, tänkte Alexander … Helt enkelt bara prylar. För den som kom efter honom ändå bara en hög med skräp.

17

Han gick över till Kurts arbetsrum som låg på den andra (enligt Alexander: den vackrare) sidan.

I motsats till vardagsrummet där Kurt hade ändrat om allt – också Irinas möbler hade han bytt ut, det vackra gamla vitrinskåpet mot någon gräslig möbel av spånplattor; till och med Irinas underbara, hela livet igenom vingliga telefonbord hade Kurt avskaffat; och något som hade berört Alexander särskilt illa, till och med vägguret: den vänliga gamla klockan vars urverk brukade spinna varje halvoch heltimme, som tecken på att den ännu uppfyllde sin uppgift trots att fodralet för kläppen saknades, ursprungligen hade det nämligen varit ett golvur, Irina hade enligt något modepåfund tagit urverket ur lådan och hängt det på väggen, och än idag mindes Alexander hur han och Irina hade hämtat klockan och att Irina inte förmått sig att tala om för den gamla damen som skulle skiljas från klockan att fodralet till klockan egentligen var överflödigt, hur hon till och med hade varit tvungen att be en granne om hjälp att lasta in klockfodralet, och hur den jättestora lådan, som de enbart transporterat iväg för syns skull, hade hängt ut ur bagageluckan på den lilla Trabbin, så att bilen framtill nästan tappade kontakten med marken. I motsats till vardagsrummet som renoverats helt och hållet hade allt i Kurts rum bevarats som alltid, och det på ett nästan spöklikt sätt: Skrivbordet stod snett framför fönstret – i fyrtio år hade det efter varje renovering ställts tillbaka exakt på de intryckta ställena i mattan. Likaså sitthörnan med Kurts stora fåtölj där han suttit med sin krokiga rygg och med knäppta händer och berättat alla sina anekdoter. Och även den stora svenska

18

väggen (varför svenska väggen, egentligen?) stod som den alltid hade stått. Bräderna böjde sig under böckernas tyngd; här och där hade Kurt satt in en extra hylla som inte riktigt passade färgmässigt, men den kosmiska ordningen var oförändrad – ett slags sista back-up av Kurts hjärna: där stod uppslagsverken, som även Alexander då och då hade använt sig av (Men ställ tillbaka!), där stod böckerna om den ryska revolutionen, här i en lång rad de rostbruna Leninbanden, och till vänster om Lenin, på det sista avsnittet, under pärmen med den stränga påskriften PERSONLIGT, stod fortfarande – Alexander hade kunnat plocka fram det med förbundna ögon – det hopfällbara, kantstötta schackbrädet med figurerna som någon namnlös Gulag-fånge en gång hade snidat.

Det enda som hade tillkommit under fyrtio år – bortsett från nya böcker – var några av de ursprungligen talrika minnesföremål som farföräldrarna hade tagit med sig hem från Mexiko; det mesta hade efter deras död skänkts eller slumpats bort i en plötslig aktion, men inte heller de få saker som Kurt underligt nog inte ville skiljas från, hade lyckats bli upptagna i ”sammelsiriet” – av platsbrist, som det hette, men egentligen för att Irina aldrig hade kunnat övervinna sitt hat mot allt som kom från svärföräldrarnas hus. Alltså hade Kurt stoppat in dem ”provisoriskt” i sin svenska vägg, och där hade de förblivit ”provisoriska” ända till idag: den uppstoppade hajbabyn, vars sträva skinn hade imponerat på Alexander när han var barn, hade Kurt hängt upp i ett presentsnöre i bokhyllan; den skräckinjagande aztekiska masken låg fortfarande med ansiktet uppåt i vitrinskåpet

19

tillsammans med de otaliga små snapsflaskorna; och den stora, spiralformade, rosafärgade snäckan där Wilhelm – ingen visste hur – hade byggt in en glödlampa, stod fortfarande utan elektrisk anslutning på ett av de nedre hyllskåpen. Än en gång kom han att tänka på Markus: sin son.

Tänkte på hur Markus gått omkring här med kapuschong och hörlurar i öronen – så hade han sett honom senast, för två år sedan – tänkte på hur Markus stått framför Kurts bokhylla och puffat på hyllorna med stövelspetsarna; hur han tagit upp alla föremål som hade samlats här under fyrtio år och testat om man skulle kunna ha användning för dem eller om de gick att sälja: knappast någon skulle köpa samlade Lenin av honom; för det hopfällbara schackbrädet skulle han kanske få ett par mark. Antagligen skulle han bara intressera sig för den uppstoppade hajbabyn och den stora rosa snäckan, och han skulle ställa upp sakerna i sin lya utan att fundera över varifrån de kom.

För en sekund dök tanken upp att ta med sig snäckan och kasta den i havet där den hörde hemma – men så kändes det som en scen ur en tevesåpa, och han slog det hela ur hågen.

Han satte sig vid skrivbordet och öppnade den vänstra dörren. I den mellersta lådan längst bak, i den urgamla ORWO-fotopapperskartongen, låg sedan fyrtio år tillbaka nyckeln till det väggfasta kassaskåpet gömd under klistertuber – och där låg den än idag (plötsligt hade Alexander drabbats av den idiotiska föreställningen att nyckeln skulle kunna vara försvunnen och hans planer skulle gå omintet).

Han stoppade för säkerhets skull på sig nyckeln – som om

20

någon nu skulle kunna ta den ifrån honom. Drack en klunk av det kalla kaffet.

Underligt så litet Kurts skrivbord var. Här vid det lilla bordet hade Kurt författat sitt verk. Här hade han suttit, rent medicinskt sett, i en mycket betänklig hållning, på en stol som var en ergonomisk katastrof, hade rökt sina pipor, druckit sitt sura filterkaffe och knackat på sin skrivmaskin med sitt fyra-och-ett-halvt-fingersystem, tack-tack-tacktack, pappa arbetar! Sju sidor dagligen, det var hans ”norm”, men det kunde också förekomma att han redan till lunch förkunnade: Tolv sidor idag! Eller: Femton! En hel avdelning i sin svenska vägg hade han på detta sätt knackat samman, en meter gånger tre meter och femtio centimeter, alltihop fullt av sådant som ”en av de mest produktiva historikerna i DDR” skrivit, hade det hetat, och till och med om man tog ut artiklarna ur de tidskrifter där de ingick och plockade fram bidragen i samlingsbanden och ställde dem – tillsammans med de tio eller tolv eller fjorton böcker som Kurt hade författat – i en rad, upptog hans verk fortfarande ett helt avsnitt i bokhyllan som nästan kunde konkurrera med Lenins verk: en meter vetenskap. För denna meter vetenskap hade Kurt slitit i trettio år, terroriserat familjen i trettio långa år. För denna meter hade Irina lagat mat och tvättat all tvätt. För denna meter hade Kurt fått ordnar och utmärkelser, men också utskällningar och en gång till och med tadel från partiet, han hade köpslagit om högre upplagor med förlagen som led under ständig pappersbrist, han hade fört riktiga småkrig om formuleringar och rubriker, hade varit tvungen att ge upp eller hade med list och envis-

21

het uppnått vissa framgångar – och nu var allt bara MAKULATUR. Det var vad Alexander hade trott. Åtminstone denna triumf hade han trott att han skulle kunna tillgodoräkna sig efter murens fall: Allt det där, hade han trott, skulle nu vara överspelat. Denna så kallade forskning, allt detta halvsanna och halvhjärtade strunt som Kurt hade knackat ihop om den tyska arbetarrörelsen – allt det, hade Alexander trott, skulle i och med murens fall spolas bort och inget av Kurts så kallade verk skulle bestå.

Men så hade Kurt än en gång vid närmare åttio års ålder satt sig på sin katastrofala stol och i största hemlighet knackat ihop sin sista bok. Och trots att den boken inte hade blivit någon världsframgång – ja, tjugo år tidigare hade en bok där en tysk kommunist beskriver sina år i Gulag möjligtvis varit en världsframgång (det var bara det att Kurt hade varit för feg att skriva den då!) – men även om den inte blivit någon världsframgång, så var den dock vare sig man ville eller inte en viktig, en enastående, en ”bestående” bok – en bok som Alexander inte hade skrivit och väl heller aldrig skulle komma att skriva.

Ville han det? Hade han inte alltid pratat om att han kände sig dragen till teatern, just för att teatern var något förgängligt? Förgängligt – lät bra. Så länge man inte hade cancer.

Myggorna dansade i solljuset. Kurt sov fortfarande – även om det hette att gamla människor inte sov så mycket. Alexander beslöt att också lägga sig en stund.

När han redan stod i begrepp att lämna rummet föll hans

22

blick på pärmen med påskriften PERSONLIGT som alltid hade attraherat honom men som han aldrig hade vågat titta i – trots att han i sin ungdom inte ens ryggat tillbaka inför sin fars erotiska fotosamling. Tills Kurt lät bygga in ett säkerhetslås i skåpdörren.

Han tog ut pärmen: lappar, notiser. Kopior på dokument.

Dessutom flera brev skrivna med violett bläck, så som det var vanligt för flera år sedan i Ryssland: ”Älskade Ira!” (1954) Alexander bläddrade … Typiskt Kurt. Till och med sina kärleksbrev hade han skrivit mycket ordentligt på båda s­idorna med tydlig skrift, alla sidor fullskrivna och med regel­ bundet radavstånd, utan att raderna mot slutet av ett brev gick isär eller trängdes ihop eller att marginalen på något enda ställe var fullskriven … Hur hade karln burit sig åt?

Och alla dessa irriterande och överdådiga tilltal som han överöste Irina med: ”Kära, älskade Irina!” (1959) ”Min sol, mitt liv!” (1961) ”Min älskade hustru, min vän, min kamrat!” (1973) Alexander ställde tillbaka pärmen och gick uppför trappan till Irinas rum. Han slog sig ner på den stora soffan klädd med ett slags teddyfäll, försökte sova en stund. I stället såg han den koppärrige Karajan som vippade hit och dit i sin fåtölj som om han var uppskruvad. Hans glasögon blixtrade, rösten upprepade ständigt samma mening … Sluta nu. Han måste tänka på något annat. Han hade fattat ett beslut, det fanns inget mer att fundera på, inget mer att besluta.

23

Han slog upp ögonen. Betraktade Irinas gosedjur som satt ordentligt bredvid varandra på ryggstödet – så som städfrun hade radat upp dem: hunden, igelkotten, haren med sitt svedda öra …

Och ifall de hade tagit miste?

Absurt, tänkte han, att Irina ända till slutet hade sagt ditt rum. Ni sover uppe i ditt rum, han hörde plötsligt meningen i huvudet. Samtidigt kunde man knappast tänka sig ett rum som mer än detta var den perfekta, om än sent förverkligade, flickdrömmen: rosa väggar. En rokokospegel, skadad, men äkta. Vid fönstret stod en vitmålad sek­ retär, vid vilken Irina gärna hade låtit sig fotograferas i en eftertänksam pose. Och de bräckliga, antagligen-ocksårokoko-stolarna poserade så behagfullt i rummet att man inte ville sätta sig på dem.

Verkligen, han behövde bara försöka föreställa sig Irina här, så såg han henne sitta på golvet under sina ensamma orgier, när hon lyssnade till sina kraxande Vysotskij-kassetter och blev allt mer och mer berusad.

Och där stod telefonen, fortfarande DDR-apparaten som förr stått där nere. Ännu samma apparat i vilken hon med klanglös röst sagt dessa fyra ord: ”Sasjenka. Du. Måste. Komma.”

Fyra ord ur munnen på en rysk mor, vars hela stolthet hade bestått i att aldrig i livet ha bett sin son om något: ”Sasjenka. Du. Måste. Komma.”

Och efter varje ord ett långt atmosfäriskt knastrande så att man frestades att lägga på, eftersom man trodde att ledningen var bruten.

24

Och han? Vad hade han sagt? ”Jag kommer när du har slutat dricka.”

Han reste sig, gick fram till den vitmålade sekretären i vars oöverskådliga hemliga fack de efter Irinas död hade hittat hennes alkoholförråd. Öppnade den, började leta igenom den som om han själv var beroende. Slängde sig ner på soffan igen. Det fanns inte längre någon alkohol här.

Eller hade han sagt ”supa”? Jag kommer när du har slutat supa?

Fjorton dagar senare hade han åkt till begravningsinstitutet för att väcka sin mamma till liv igen … Nej, han hade åkt dit för att det fortfarande fanns en del formaliteter som skulle klaras av. Men så hade han redan på vägen dit fått den fixa idén att han skulle kunna väcka sin mamma till liv igen, bara han talade till henne. Och efter det att han marscherat runt kvarteret två gånger och försökt slå saken ur hågen, hade han till sist gått in och krävt att få se sin mor och hade inte heller givit med sig när man från professionellt håll rådde honom att hellre minnas henne så som hon hade varit ”i livet”.

Sedan hade man rullat in henne. Ett draperi drogs för.

Han stod bredvid ett slarvigt iordninggjort lik, som, det måste han medge, inte var olik hans mamma (bortsett från det alltför lilla ansiktet och de dragspelsliknande små rynkorna på överläppen), stod bredvid henne men vågade inte tilltala henne inför de båda medarbetarna på begravningsinstitutet som lurade bakom draperiet så nära att man kunde se deras skospetsar under nederkanten av draperiet. Bara för att över huvud taget ha försökt någonting berörde han

25

hennes hand – och kunde konstatera att den var kall: kall som en bit hönskött man tar fram ur kylskåpet.

Nej, de hade inte tagit miste. Det fanns en röntgenbild.

Det fanns en datortomografi. Det fanns labbvärden. Det var klart: non-Hodgkin-lymfom, en långsamt växande typ. Mot vilket det – så hänsynsfullt uttryckt! – fram till idag inte existerar någon verksam terapi. ”Och vad innebär det uttryckt i år?”

Och så vände och vred sig den där människan en hel evighet hit och dit på sin stol med ett ansikte som om det var för mycket begärt att behöva svara på en sådan fråga, och sa: ”Någon prognos kommer ni inte att få från mig.”

Och hans röst knarrade – som den gamle mannens syrgasapparat inne i hans rum.

Tidsmått. Tolv år: Murens fall. Ouppnåelig tid. Ändå försökte han känna efter: Hur tungt vägde tolv år?

Klart att de tolv åren före murens fall kändes oproportionerligt mycket längre än de tolv åren efter händelsen. 1977 – det var en evighet sedan! 1989 däremot – ett ögonblick, en tur med spårvagnen. Och ändå hade det hänt en hel del, eller?

Han hade stuckit och kommit tillbaka (även om det land han återvände till hade försvunnit). Han hade tagit ett riktigt avlönat jobb på ett kampsportmagasin (och sagt upp sig). Hade skuldsatt sig (och betalat tillbaka). Hade dragit igång ett filmprojekt (glöm det).

Irina hade dött: sex år.

Han hade satt upp tio eller tolv eller femton teaterpjäser

26

(vid alltmer oviktiga teatrar). Var i Spanien, Italien, Holland, Amerika, Sverige, Egypten (men inte i Mexiko). Hade knullat ett obestämt antal kvinnor (vars namn han inte längre kom ihåg). Efter att ha drivit omkring ett tag hade han inlåtit sig på något som liknade en fast relation igen …

Lärt känna Marion: tre år.

Men det kändes inte alls så kort just nu.

Det slog honom att han skulle ha hört av sig till henne.

Hon var ändå den enda som hade besökt honom – trots att han uttryckligen hade sagt att inte heller hon fick besöka honom. Visserligen måste han erkänna att det ändå inte varit så hemskt. Nej, hon var inte så som han befarat, överdrivet omsorgsfull. Hade inte försökt muntra upp honom med en massa glada tillrop. Hade inte haft några blommor med sig.

Utan tomatsallad. Hur kunde hon veta vad han var sugen på? Hur kunde hon veta att han faktiskt var paniskt rädd för att få blommor på sjukhus?

Eller för att ställa frågan så här: Varför var han egentligen inte i stånd att älska Marion? Var hon för gammal? Lika gammal som han själv. Berodde det på de två eller tre små blå ådrorna som skimrade igenom på hennes lår? Berodde det på honom? ”Älskade, allra mest älskade Irina! … Min sol, mitt liv!”

Aldrig hade han någonsin skrivit så till en kvinna. Var det gammalmodigt? Eller hade Kurt älskat Irina? Hade denna gamla pedantiska fähund, hade denna maskin Kurt Umnitzer varit i stånd att älska?

Vid denna tanke blev Alexander så illamående att han måste stiga upp.

27

Klockan var lite över halv tre när han gick nerför trappan, Kurt sov fortfarande. Marion var i handelsträdgården, det visste han: för tidigt för att ringa henne. I stället ringde han nummerupplysningen. Egentligen hade han tänkt åka direkt till flygplatsen. Men nu ringde han, lät sig kopplas direkt från nummerupplysningen och kopplades vidare, hamnade slutligen på rätt ställe men tvekade ändå när det visade sig att det utan vidare gick att boka ett flyg till i morgon. Förutsatt att han hade ett kreditkort.

Det hade han. ”Ska jag nu boka, eller ej”, frågade damen i andra änden, inte oartigt, men ändå i en ton som visade att hon inte i all evighet ville uppehålla sig vid denna bagatell. ”Ja”, sa han och uppgav sitt kreditkortsnummer.

När han lade på luren var klockan 14:46. Han blev stående en stund i halvmörkret, väntade på att en känsla skulle dyka upp – men det kom ingen. Han kom bara att tänka på melodin – den från farmor Charlottes urgamla 78-varvare, som han vid flytten hade tappat på trottoaren och som gått i tusen bitar: Mexico lindo y querido si muero lejo de ti …

”Sjå med Grete”. Hur gick den sen? Det mindes han inte.

Om det fortfarande gick att få tag på den i Mexiko? Efter ett halvt sekel?

Han gick in i den ”blå kistan”, plockade med sig sin kaffe­ kopp och bar ner den till köket. Blev stående en stund vid

28

köksfönstret, kastade en blick ut i trädgården. Sökte, som om han var skyldig henne åtminstone en sekunds lång minnesstund, i det höga gyllene gräset det ställe där Baba Nadja en gång hade stått böjd och pysslat med sina gurkodlingar … Men han såg inget. Baba Nadja var spårlöst försvunnen.

Han hämtade fram verktygslådan ur skrubben och gick in i Kurts rum.

Först tog han fram det gamla schackbrädet som stod till vänster bredvid Lenin, fällde upp det. Öppnade pärmen med påskriften PERSONLIGT. Tog en bunt papper, precis så mycket som gick in i det uppfällda schackbrädet. Lade ner bunten. Hämtade en stor vit plastpåse från köket. Stoppade ner schackbrädet. Helt automatiskt. Lugnt, säkert, som om han sedan länge hade planerat det.

Pengarna, tänkte han, skulle han senare också stoppa ner i påsen.

Sedan grävde han fram det breda, ofta missbrukade stämjärnet ur verktygslådan, slog in det i springan på det underskåp som var låst med säkerhetslåset. Det knakade, träflisor rök. Svårare än han trott. Han blev tvungen att dra ut alla lådor ur den andra hälften av skåpet för att mellanväggen skulle ge efter så mycket att dörren gick upp: fotografier. Ett erotiskt kortspel. Videor. Några typiska tidskrifter … Och där var den, han hade inte misstagit sig: den långa röda plastlådan med diabilder. Bara en enda gång hade han öppnat lådan, hade hållit upp första bästa dia mot ljuset, känt igen sin mamma halvnaken i en omisskännlig pose – och snabbt stoppat tillbaka diabilden i lådan.

29

Han hämtade tvättkorgen i badrummet och packade ner alltsammans.

Den enda kaminen som fanns kvar i lägenheten stod i vardagsrummet. Man hade inte eldat i den på flera år. Alexander hämtade tidningspapper, två bokstöd av trä från Kurts svenska vägg, det var ugglorna, och så stekoljan från köket.

Dränkte in tidningspapperet i den. Tände på alltihop …

Plötsligt stod Kurt i dörröppningen. Vänlig, utsövd. De smala benen stack ut ur blöjbyxorna. Det rufsiga håret stod åt alla håll som grenarna på äppelträdet utanför. Nyfiket tassade Kurt närmare. ”Jag bränner upp dina fotografier”, sa Alexander. ”Ja”, sa Kurt. ”Lyssna nu, pappa, jag tänker resa bort. Fattar du? Jag reser bort och jag vet inte hur länge jag blir borta. Fattar du?” ”Ja”, sa Kurt. ”Därför bränner jag upp det här. För att ingen annan ska hitta det.”

Kurt verkade inte tycka att det var något speciellt med det.

Han hukade sig ner intill Alexander bredvid korgen, tittade ner i den. Elden tog nu fart och Alexander började kasta in spelkorten ett efter ett. Sedan fotografierna, tidskrifterna …

Videobanden, tänkte han, skulle han kasta i soptunnan men diabilderna måste brännas upp. Men var fanns lådan?

Han tittade upp: Kurt höll lådan i sina händer. Räckte honom den. ”Och? Vad ska jag med den till”, frågade Alexander. ”Ja”, sa Kurt. ”Vet du vad det är”, frågade Alexander.

30

Kurt funderade ansträngt, gnuggade sig i tinningarna, som förr när han letat efter ord. Som om han genom gnuggandet ville skapa elektrisk energi i hjärnan, en sista impuls.

Så sa han plötsligt: ”Irina.”

Alexander tittade på Kurt, såg in i hans ögon. Han hade blå ögon. Ljusblå. Och unga ögon. Alldeles för unga för det fårade ansiktet.

Han tog ifrån honom lådan, knackade ur diabilderna.

Kastade dem en handfull åt gången in i elden. De brann snabbt och ljudlöst.

Han klädde på Kurt, kammade honom och rakade också snabbt de ställen där sköterskan hade lämnat kvar lite stubb. Sedan kokade han kaffe (åt Kurt, i kaffekokaren).

Frågade inte först om Kurt ville ha kaffe. Så var det dags för promenaden, Kurt rände genast mot dörren som en hund som kan reglerna och kräver sin rätt.

De gick Kurts runda: till posten, som det hette förr, trots att vägen till posten bara utgjorde en bråkdel av Kurts dagliga sträcka; ändå hade Kurt alltid meddelat att han nu tog sin promenad med orden Jag tar en tur till posten – och även när han för länge sedan inte hade något som han måste gå till posten med, fortsatte han att ta en tur till posten, och tack vare detta Kurts pedanteri så fanns det tjugosjutusen mark i kassaskåpet. Ett bra tag mindes Kurt ännu sin hemliga kod och hade kunnat ta ut pengar i automaten, och eftersom han inte hade något annat att göra på posten tog han alltså ut pengar. Alltid tusenmarkssedlar. En gång hade han

31

åtta tusen mark i plånboken. Alexander hade tagit pengarna och stoppat in dem i kassaskåpet. Och därför var han den ende som visste om alla pengarna.

De gick längs Fuchsbau, förbi grannhusen vars invånare Alexander en gång hade känt personligen: Här hade Horst Mählich bott, han som alltid hade ansett att Wilhelm var en sovjetisk mästerspion och ända till slutet förfäktat teorin om att Wilhelm blivit mördad; där låg Stasi-Bunkes hus, han som fortfarande några år efter murens fall odlade grönsaker i trädgården och alltid hälsade så vänligt över staketet, in­ nan han ljudlöst försvann; där hade idrottsläraren Schröter bott; där läkaren som kommit från Väst; och till sist, i slutet av gatan låg farföräldrarnas hus. Det hade redan ”återförts”.

Nu beboddes det av barnbarnet till den tidigare ägaren, en nazist av halvhög rang som hade blivit rik på att tillverka batterikikare åt Wehrmacht. Arvingarna hade renoverat huset och målat om det. Den präktiga terrassen i natursten, som genom Wilhelms rikliga betongarbeten störtat in, hade de reparerat. Och den med nya rutor och alla slags fönsterprydnader försedda vinterträdgården såg så främmande ut att Alexander hade svårt att tro att han verkligen hade suttit där med sin farmor Charlotte och lyssnat till hennes mexikanska historier.

Sedan svängde de in på Steinweg, Kurt pustade och gick lite böjd, men höll jämna steg. Här på den platta asfalten hade de förr åkt rullskridskor och målat med krita på gatan.

Där hade slakteriet legat där Irina utan att kolla hade köpt de redan färdiga paketen som packats i det bakre rummet.

Där hade ”Folkbokhandeln” legat, nu en resebyrå. Och där

32

låg Konsum, med betoning på första stavelsen (och det hade faktiskt mycket lite med konsumtion att göra), där man för mycket länge sedan – Alexander mindes det vagt – fått mjölk på ransoneringskort.

Och där var posten. ”Posten”, sa Alexander. ”Ja”, sa Kurt.

Sedan sa de inget mer.

De gick uppför kullen till det gamla vattentornet. Härifrån hade man en vacker utsikt över Havel. De satte sig ner på en bänk och tittade länge på himlen som blev allt rödare och rödare.

Oktober 1989, bara några månader innan Berlin­ murens fall, samlar Wilhelm Umnitzer familjen för att fira sin 90-årsdag. Wilhelm, den oförtröttlige socialisten som tillsammans med hustrun Charlotte flydde till Mexiko i slutet av 40-talet men senare återvände för hjälpa till med skapandet av DDR. September 2001. Alexander Umnitzer har diagnosticerats med obotlig cancer. Han beslutar sig för att lämna Tyskland och resa till Mexiko, landet där hans farföräldrar levde som flyktingar ett halv­ sekel tidigare. Kvar blir hans senile fader Kurt, historikern som en gång i tiden var en hängiven anhängare av de socialistiska idéerna, innan tio år i Stalins Gulag fick honom att tvivla.

Genom fyra generationer får läsaren under ett halvt sekel följa familjen Umnitzers liv, i en storslagen krönika fylld av humor och allvar, kärlek och hat, glädje och sorg.

” Den stora DDR-Budden­ brooksromanen.”

Der Spiegel

ISBN 978-91-88155-11-5

Nilsson förlag

9 789188

155115