9789188155108

Jag bekänner JAUME CABRÉ

översatt från katalanskan av Jens Nordenhök

Jag bekänner JAUME CABRÉ Översatt från katalanskan av Jens Nordenhök

NILSSON FÖRLAG Malmö 2016

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 3

2016-10-10 21:47

I A CAPITE …

Och jag blir ingenting.

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 9

Carles Camps Mundó

2016-10-10 21:47

1 Först igå r k väll när jag gick på Vallcarcas regnvåta gator förstod jag att det var ett oförlåtligt misstag att födas i den där familjen. Plötsligt insåg jag att jag alltid hade varit ensam, att jag aldrig hade kunnat räkna med mina föräldrar eller en Gud som kunnat befria mig från sökandet efter lösningar, även om jag som barn vande mig vid att överlåta det mesta av tänkandet och ansvaret för mina handlingar på vaga övertygelser och vitt spridda läsefrukter. På hemväg från Dalmau i regnet igår kväll, som var en tisdag, kom jag till slutsatsen att den bördan tillkommer bara mig. Och att mina framgångar och misslyckanden är mitt ansvar och ingen annans. Det tog mig sextio år att inse det. Jag hoppas att du förstår mig, förstår att jag känner mig övergiven och ensam och bara längtar efter dig. Trots avståndet som skiljer oss åt är du mitt exempel. Trots min ångest vägrar jag klamra mig fast vid någon räddningsplanka för att hålla mig flytande. Trots vissa antydningar har jag fortfarande ingen tro och ingen präst och ingen moralisk kod som kan jämna vägen till jag vet inte vad. Jag känner mig gammal, och liemannen har bjudit mig att följa honom.

Jag ser att han har flyttat den svarta löparen och med en artig gest uppmanar mig att fortsätta partiet. Han vet att jag knappt har några bönder kvar. Men än är det inte morgon och jag funderar på vilken pjäs jag kan flytta. Det är bara jag och den här sidan framför mig, min sista chans.

Lita inte för mycket på mig. Minnen skrivna för en enda läsare blir lätt lögner och jag vet att jag har en fallenhet att alltid landa 11

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 11

2016-10-10 21:47

på alla fyra, som en katt. Men jag ska anstränga mig att inte fabulera för mycket. Det var faktiskt så här alltihop och ännu värre.

Jag vet att jag borde ha talat med dig tidigare. Men det är svårt och just nu vet jag inte hur jag ska börja.

Allt började i själva verket för mer än femhundra år sen, när en plågad man bestämde sig för att begära inträde i klostret Sant Pere del Burgal. Om han inte hade gjort det eller om priorn, fader Josep de Sant Bartomeu, hade velat neka honom skulle jag inte just nu försöka förklara allt jag vill berätta för dig. Men så långt tillbaka kan jag inte gå. Jag börjar närmare. Mycket närmare.

– Din pappa … Hör på, min pojke. Din pappa …

Nej. Där vill jag inte heller börja. Det är bättre att börja med arbetsrummet där jag sitter och skriver, framför ditt uttrycksfulla självporträtt. Arbetsrummet är min värld, mitt liv, mitt universum, där nästan allt får plats utom kärleken. När jag sprang omkring i våningen i kortbyxor med händerna fulla av frostknölar på höstarna och vintrarna var arbetsrummet förbjudet för mig, utom vid vissa tillfällen. Alltså måste jag smyga dit i hemlighet.

Jag kunde varenda vrå i huset och i ett par år hade jag en hemlig fästning bakom soffan som jag var tvungen att riva efter varje besök för att Lola Xica inte skulle upptäcka den när hon kom med skurtrasan. Men när jag hade pappas tillåtelse att komma in där måste jag alltid jag uppföra mig som om jag bara var på besök, med händerna bakom ryggen, medan pappa visade upp det sista manuskriptet som jag hittade i en sjaskig butik i Berlin, vad säger du om det, och akta var du petar med händerna, jag vill inte behöva gräla på dig. Adrià böjde sig över manuskriptet med väckt nyfikenhet.

– Det är på tyska, va? – Och sträckte instinktivt fram en hand.

– Pst! Bort med fingrarna! – Han daskade till honom över handen. – Vad sa du?

– Den är på tyska, va? – Han gnuggade sin hand som sved.

12

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 12

2016-10-10 21:47

– Ja. – Jag vill lära mig tyska.

Fèlix Ardèvol såg med stolthet på sin son och sa det dröjer inte länge innan du kan börja med tyskan, min son.

Det var egentligen inte en hel bok, utan en packe lösa gulnade sidor. På den första stod med ålderdomlig skrift Der begrabene Leuchter. Eine Legende.

– Vem är Stefan Zweig?

Pappa synade med lupp ett korrektur i marginalen på första stycket och i stället för att säga en författare sa han bara jo, ser du, min pojke, en typ som begick självmord i Brasilien för tio, tolv år sen. Länge var det enda jag visste om Stefan Zweig att han var en typ som hade begått självmord i Brasilien för tio, tolv, femton år sen, tills jag själv kunde läsa pappersbunten och fick lite mer aning om vem han var.

Så var besöket slut och Adrià lämnade arbetsrummet med en tillsägelse att inte föra oljud. Hemma fick man varken springa eller skrika eller prata, för när pappa inte studerade någon text med lupp undersökte han en massa medeltida kartor eller tänkte på hur han skulle komma över nya förvärv av vad som helst som fick hans händer att darra. Det enda jag kunde göra som fick låta var att lära mig spela fiol på mitt rum. Men jag kunde inte hålla på hela dagarna med att om och om igen spela arpeggioövning XXIII i O livro dos exercícios da velocidade som fick mig att djupt hata min lärarinna Trullols, men inte lärde mig att avsky fiol­spelet. Nej, jag hatade inte lärarinnan. Men hon var jobbig, speciellt med sitt insisterande på arpeggioövning nummer XXIII. – Jag menar, bara för att variera lite.

– Här – och hon petade på partituret med foten på stråken – hittar du alla svårigheter sammanfattade i en följd. Det är en helt enkelt genialisk övning.

– Men jag …

13

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 13

2016-10-10 21:47

– Till på fredag vill jag att nummer XXIII ska sitta perfekt.

Inklusive takt 27.

– Ibland var hon så dum, Trullolskan. Men i stort sett var hon en acceptabel kvinna. Och ibland mer än acceptabel.

Bernat tyckte detsamma. När jag höll på med O livro dos ex­ ercícios da velocidade kände jag fortfarande inte Bernat. Men när det gällde Trullolskan tyckte vi båda två detsamma. Hon måste ha varit en bra lärare även om hon inte har gått till historien, åtminstone inte så vitt jag vet. Det känns som om jag måste ordna mina tankar mer, för jag rör ihop allting. Vissa saker vet du säkert redan, särskilt när jag talar om dig. Men det finns bitar av mitt inre som jag inte tror att du vet om, eftersom det är omöjligt att helt och hållet känna en person, hur mycket man än … Även om butiken var mer spännande, tyckte jag inte lika mycket om den som arbetsrummet där hemma. Kanske för att när jag gick dit, vilket inte var ofta, kände jag mig alltid påpassad. Butiken hade en fördel, där kunde jag titta på Cecília som var otroligt söt, jag var helt enkelt förälskad i henne. Hon var en kvinna med galaktiskt blont hår, alltid omsorgsfullt kammat, och fylliga chockröda läppar. Ständigt sysselsatt med sina kataloger och prislistor och etiketter tog hon hand om de få kunder som kom in, med ett leende som avslöjade en rad perfekta tänder.

– Har ni musikinstrument?

Mannen hade tagit av sig sin hatt. Stående raklång framför Cecília såg han sig om i butiken: lampor, kandelabrar, stolar av körsbär med finsnickeridetaljer, fästmanssoffor från början av artonhundratalet, prydnadsvaser av alla storlekar och epoker … Mig såg han inte ens.

– Inte så mycket, men om ni vill vara god och följa mig …

Det där ”inte så mycket” i butiken bestod av ett par fioler och en altfiol som inte var särskilt välljudande, men med sensträngar som mirakulöst nog inte hade gått av, och en bucklig tuba, två 14

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 14

2016-10-10 21:47

praktfulla valthorn och en trumpet som byväktaren nere i dalen förtvivlat blåste i för att varna folk i de andra dalarna att Paneveggios skog stod i brand och att de i Pardàc behövde hjälp från Siròr och San Martino och till och med från Welschnofen där det hade brunnit nyligen, och från Moena och Soraga som kanske redan hade känning av den hemska brandlukten detta Herrens år 1690 när jorden för nästan alla människor var rund, och om de okända sjukdomarna, om vildarna utan Gud och o­djuren i haven och på land, om is och orkaner och övermäktiga skyfall inte satte stopp för det, skulle skeppen som gick förlorade i väster komma tillbaka från öster, med sina matroser utmärglade och hålögda, med blicken förlorad och om nätterna hemsökta av mardrömmar. Sommaren Herrens år 1690 rusade invånarna i Pardàc, Moena, Siròr och San Martino, utom de knäfallna, vanmäktiga och de med fördunklade ögon, ut för att se på förödelsen som krossade deras liv, någras mer än andras. Den förskräckliga branden som de hjälplöst måste åse hade slukat vagnslaster med gott virke. När helvetet bedarrade, hjälpt på vägen av ett påpassligt ihållande regn, gick Jachiam, den klipske fjärdesonen Mureda från Pardàc, metodiskt igenom hela den ödelagda skogen för att försöka hitta några ställen som hade gått fria från lågorna, med stammar av användbart virke. På väg ner i Björnklyftan satte han sig för att lätta på tarmen intill en förkolnad granstam, nyss präktig och växande. Men vad han såg där tog bort all lust att lätta på kroppen: stora stycken av kådig torrved insvepta i en duk, som gav ifrån sig en doft av kamfer eller någon annan sällsam substans. Försiktigt vecklade han upp duken som inte hade brunnit i den infernaliska elden som tagit ifrån honom hans framtid. Upptäckten gav honom svindel: tyget som dolde torrveden, mörkgrönt och grovkantat med gula snoddar, var en bit av Bulchanij Brocias, storkarlen från Moena, livrock. När han hittade två bylten till med kläder, fastän ordentligt brända, för15

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 15

2016-10-10 21:47

stod han att odjuret Bulchanij hade uppfyllt sitt hot att ruinera Mureda-familjen och med dem hela Pardàc.

– Bulchanij.

– Jag talar inte med hundar.

– Bulchanij.

Den allvarliga rösten fick den andre att ovilligt vända sig om.

Bulchanij från Moena hade en tjock mage som om han hade levt längre och gött den mer skulle ha dugt mycket väl som armstöd.

– Vad fan vill du?

– Var har du din livrock nånstans?

– Vad fan har du med det att göra?

– Varför har du den inte på dig? Visa mig den.

– I helvete heller. Vad tror du, att bara för att ni sitter i skiten ska vi från Moeda göra precis som ni vill? Va? – han pekade rakt på honom med hat i ögonen. – Jag tänker inte visa upp den för dig. Stick iväg nu, du skymmer solen för mig.

Jachiam, fjärdesonen Mureda, drog med iskallt raseri barkningskniven som han alltid hade instucken i bältet och stötte den i magen på Bulchanij Brocia, storkarlen från Moena, som om den var en lönnstock som måste barkas av. Bulchanij gapade och gjorde ögon stora som apelsiner, mer av förvåning än av smärta, för att en skit från Pardàc hade vågat bära hand på honom. När Jachiam Mureda drog ut kniven som gav ifrån sig ett motbjudande kluckande ljud och dröp av rött blod, lade Bulchanij sig över på sidan som om luften hade gått ur honom med sticket.

Jachiam såg åt alla håll längs den tomma stigen. Utan att tänka började han springa mot Pardàc. När han hade det sista huset i Moena bakom sig upptäckte han att den puckel­r yggiga mjölnerskan lastad med blöt tvätt som såg på honom med gapande mun, möjligtvis hade uppfattat alltsammans. I stället för att sticka kniven i hennes blick nöjde han sig med att springa fortare. Trots att han inte ens var fyllda tjugo var han en mästare i att väcka 16

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 16

2016-10-10 21:47

klangen i träet, men efter det skedda var hans liv sönderslaget.

Familjen tog det bra och började genast skicka iväg folk till San Martino och Siròr för att förklara och bevisa att Bulchanij var en pyroman som hade bränt upp deras skog som hämnd. Men folket i Moena tyckte inte att man behövde blanda in rättvisan och gjorde sig genast berett att själv jaga den uslingen Jachiam Mureda.

– Min son – sa den gamle Mureda med blicken sorgsnare än vanligt. – Du måste fly. – Han räckte honom en pung med hälften av guldet från trettio års timmerhuggning i Paneveggio. Ingen av bröderna protesterade mot beslutet. Lite högtidligt fortsatte han, hur mycket du än är den bästa träd­letaren och den bästa klangkännaren, Jachiam, mitt hjärtas son, den fjärde av sönerna i detta olyckans hus, så är ditt liv mer värt än den bästa lönnstocken vi någonsin kan sälja. Så ska du undgå den ruin som nu kommer att drabba oss för att Buchanij från Moena har lämnat oss utan trä.

– Far, jag …

– Spring, fly, skynda dig, ta vägen över Welschnofen, dom kommer att leta efter dig åt Siròr-hållet. Vi ska sprida ett rykte att du har gömt dig i Siròr eller Tonadich. Det är för farligt för dig att stanna här i dalarna. Du måste färdas långt, mycket långt från Pardàc. Fly, min son, och Gud vare med dig.

– Men far, jag vill inte ge mig av. Jag vill arbeta i skogen.

– De har bränt ner den för oss. Var vill du arbeta, barn?

– Jag vet inte: men om jag lämnar dalarna dör jag!

– Om du inte flyr i natt, blir det jag som dödar dig. Har du förstått?

– Far …

– Ingen från Moena bär hand på en son till mig.

Jachiam Mureda från Pardàc tog adjö av fadern och kysste sina bröder, en efter en: Agno, Jenn, Max och deras hustrur. Hermes, Josef, Theodor och Micurà. Ilse, Erica och deras män; och Katharina, Matilde, Gretchen och Bettina. De hade alla samlats 17

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 17

2016-10-10 21:47

för ett tyst farväl och när han redan var i porten sa lilla Bettina ”Jachiam” och han snavade och föll och såg hur flickan sträckte fram handen som höll me­daljongen med Santa Maria dai Ciüf de Pardàc, medaljongen som modern hade anförtrott henne innan hon dog. Jachiam såg tyst på bröderna och därefter på fadern, som nickade tyst. Han gick fram till lilla Bettina och tog medaljongen och sa Bettina, min lilla, det här smycket ska jag bära tills jag dör. Och han visste inte hur rätt han hade när han sa så. Bettina strök honom över kinderna med sina handflator utan några tårar. Jachiam gick ut från huset med tårar i ögonen och mumlade en kort bön framför moderns grav och försvann i natten i den eviga snön för att leva ett nytt liv i en ny tillvaro med nya minnen.

– Har ni bara dom här?

– Det här är en antikvitetsaffär, svarade Cecília med sin stränga uppsyn som gjorde männen generade. – Och en smula ironiskt: – Varför försöker ni inte med en fiolbyggare?

Jag tyckte om Cecília när hon blev irriterad. Då var hon ännu vackrare. Vackrare än mamma, till och med. Än mamma på den tiden.

Där jag stod kunde jag se senyor Berenguers kontor. Jag hörde hur Cecília följde den besvikna kunden till dörren, han hade fortfarande hatten på sig, och medan jag hörde dörrklockan och Cecílias godmiddag lyfte senyor Berenguer på huvudet och fick syn på mig.

– Adrià.

– Ja. – När kommer dom och hämtar dig? sa han högt.

Jag ryckte på axlarna. Jag visste aldrig riktigt när jag skulle vara på det ena eller andra stället. Föräldrarna ville inte att jag skulle vara ensam hemma och tog mig med till butiken när de båda skulle vara borta. Det passade mig utmärkt och jag roade mig med att titta på alla de mest otroliga saker som hade varit le18

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 18

2016-10-10 21:47

vande men nu stod stilla och väntade på en andra eller tredje eller fjärde chans. Jag föreställde mig deras tillvaro i olika hem, vilket roade mig mycket.

Det var alltid Lola Xica som kom och hämtade mig, hon hade alltid bråttom för hon måste göra kvällsmaten och hade inte ens börjat. Det var därför jag ryckte på axlarna när senyor Berenguer frågade mig när ska dom hämta dig.

– Kom hit – sa han och höll upp ett ark papper. Sätt dig vid Tudorbordet och rita lite.

Jag har aldrig tyckt om att rita, eftersom jag inte kan, överhuvudtaget inte alls. Därför har jag alltid beundrat dina teckningar som för mig framstår som underbara. Senyor Berenguer sa att jag skulle teckna lite, för han stod inte ut med att se mig göra ingenting, vilket inte var sant, eftersom jag använde tiden till att tänka.

Men senyor Berenguer får man inte säga emot. Så att jag satt där vid Tudorbordet och försökte göra något så att han skulle hålla tyst. Jag tog fram Svarta Örn ur fickan och försökte rita av honom. Arma Svarta Örn om han hade fått syn på sig själv på papperet … Visserligen hade Svarta Örn ännu inte träffat sheriffen Carson, för jag hade fått honom samma morgon i en byteshandel med Ramon Coll mot mitt Weiss-munspel. Om pappa får reda på det slår han ihjäl mig.

Senyor Berenguer var mycket speciell. När han log var jag lite rädd för honom och han behandlade Cecília som om hon var en obetydlig husjungfru, något som jag aldrig förlät honom. Men det var han som visste mest om pappa, som var mitt stora mysterium.

19

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 19

2016-10-10 21:47

2 Sa n ta M a ria gick i hamn i Ostia i gryningsdimman den and­ ra torsdagen i september. Överfärden från Barcelona hade varit värre än vilken som helst av Aeneas resor i sökandet efter sitt öde och sin eviga berömmelse. Neptunus hade inte varit honom bevågen och ombord på Santa Maria matade han fiskarna och bytte färg från solbränd och hälsosam som det anstod en bonde från La Plana till en mystisk blekhet.

Monsenyor Josep Torras i Bages hade personligen bestämt sig för att tack vare seminaristens intelligens och studieflit, fromhet och goda seder, bildning trots sin ålder, hade de inom räckhåll en rar blomma som behövde en yppigare trädgård, eftersom han i den enkla trädgårdsplätten utanför seminariet i Vic skulle vissna och till slut förstöra den gudagåva av naturlig intelligens som han besatt.

– Jag vill inte åka till Rom, monsenyor. Jag vill ägna mig åt studier bara för – Just därför skickar jag dig till Rom, min käre pojke. Jag vet allt som går att veta om vårt seminarium och vet att en intelligens som din slösas bort här.

– Men, monsenyor …

– Gud har skapat dig för högre syften. Dina lärare ber mig enträget om det – sa han och viftade lite teatraliskt med dokumentet han höll i handen.

20

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 20

2016-10-10 21:47

Född på bondgården Can Ges i byn Tona i en familj av exemplarisk karaktär, son till Andreu och Rosalia, och redan vid sex års ålder mogen för skolundervisning och det passande beslutet att inleda en kyrklig karriär, varför han började i första året latin under fader Jacint Garrigós ledning. Hans akademiska framsteg var så slående och omedelbara att när han skulle studera retorik fick han i uppgift att avhandla den berömda ”Oratio Latina”, som monsenyor har haft egen erfarenhet av, eftersom vi har haft nöjet att ha honom som elev i ämnet, och som är en av de främsta litterära texter som lärarna ger till sina bästa elever med bevisad retorisk skicklighet. Detta var dock en hedersbetygelse bortom hans elva år och framför allt hans fortfarande späda växt. Om nu eventuella åhörare skulle höra den allvarliga retorikern Fèlix Ardèvol dissertera fritt på Vergilius hemspråk, måste man ändå ställa fram en stor taburett för att den lilla och tafatta dissertanten skulle kunna ses av publiken, dit hans djupt rörda föräldrar och bror räknades. Så inledde Fèlix Ardèvol i Guiteres sin bana på de stora akademiska framgångarnas väg, inom matematik, filosofi och teologi, och nådde till seminariets illustra höjder, liksom före honom de berömda fäderna Jaume Balmes y Urpiá, Antoni Maria Claret y Clarà, Jacint Verdaguer y Santaló, Jaume Collell y Bancells, och professor Andreu Duran, eller ni själv, illustrissima, som har hedrat oss som biskop över vårt kära stift.

Låt vår tacksamhets känsla även omfatta våra förfäder. Gud Vår Herre inbjuder oss därtill: ”Laudemus viros gloriosos et parentes nostros in generatione sua” (Psaltaren 44:1). Därför är vi också övertygade om att inte missta oss när vi ber er att bevilja att seminaristen Fèlix Ardèvol i Guiteres får fortsätta sina studier i ämnet teologi vid ert Påvliga Gregorianska universitet.

– Du har inget val, min son.

Fèlix Ardèvol vågade inte säga att han hatade allt vad båtar hette, född som han var på landet långt från havet. Därför, för att han inte hade vågat stå upp emot biskopen, måste han nu göra den besvärliga resan. I ett hörn av Ostias hamn, där det stod någ-

21

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 21

2016-10-10 21:47

ra staplar av halvruttna trälådor som kryllade av råttor kräktes han ut sin maktlöshet och med den alla minnen av det förflutna.

I ett par sekunder andades han tungt för att därefter resa sig upp, torka sig om munnen med en näsduk och rätta till reskappan och höja blicken mot sin härliga framtid. Liksom Aeneas hade han kommit till Rom. – Det här rummet är studenthemmets bästa.

Fèlix Ardèvol sjönk ihop förvirrad. På tröskeln stod en liten undersätsig student som luktade fläskkorv och var iklädd en dominikansk habit och log välvilligt.

– Félix Morlin från Liège – sa den okände och tog ett steg in i rummet.

– Fèlix Ardèvol. Från Vic. – Å! En homonym! utbrast den andre skrattande och sträckte fram handen.

Från den dagen kom de väl överens. Morlin berättade att det där rummet var studenthemmets mest eftertraktade och frågade honom vem som var hans beskyddare. Ardèvol måste erkänna att han inte hade någon. Att den skallige tjocke portvakten hade ögnat igenom papperen och sagt Ardevole?, femtiofyran, och räckt fram nyckeln utan att ens se honom i ögonen. Morlin trodde inte på det, men skrattade hjärtligt.

Inom en vecka, före terminsstarten, presenterade Morlin honom för åtta, tio andraårsstudenter som han kände och rådde honom att inte beblanda sig med sådana som inte läste vid Gregorianska eller Istituto Biblico, eftersom det bara var att ödsla tid, och lärde honom hur han kunde smita ut utan att observeras av Kerberosvakten i porten. Han rådde honom dessutom att ha en omgång civila kläder redo för att om tillfälle gavs ge sig ut i staden inkognito, och själv var han guide för de nya förstaåringarna i de praktfulla byggnaderna som kantade vägen till Påvliga Gre22

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 22

2016-10-10 21:47

gorianska universitetet. Han talade en italienska med stark fransk men fullkomligt förståelig brytning. Och höll ett tal inför studenterna där han underströk vikten av att kunna hålla distans till jesuiterna på Gregorianska, för om man inte passade sig kunde de snurra upp huvudet på en i ett nafs. Så här, ploff! Dagen före kursstart samlades alla studenterna, de nya och de gamla, som kom från tusen olika orter, i det väldiga Gabrielli Boromeo-palatsets aula som tillhörde Gregorianska, och universitets dekanus Daniele D’Angelo förmanade dem på perfekt latin att vara medvetna om den stora tur, det stora privilegium ni har att kunna studera vid någon av fakulteterna på Gregorianska universitetet, etcetera, etcetera, etcetera. Här har vi haft äran att ta emot illustra studenter och bland dem några heliga fäder. Den senaste, påve Leo XIII. Vi kräver ingenting annat av er än ansträngning, ansträngning, ansträngning. Hit kommer man för att studera, studera, studera, och lära av de största specialisterna inom teologi, kanonisk rätt, andlighet, kyrkohistoria, etcetera, etcetera, etcetera.

– Pater D’Angelo kallar vi för Dangelodangelodangelo – sa Morlin med en viskning i örat på honom som om det gällde någonting högst allvarligt.

När de hade avslutat sina studier spred de sig över världen och återvände till sina länder, sina seminarier, sina ordensskolor. De som inte är fullärda får prästtitel och får praktisera vad de har blivit undervisade i här i huset. Etcetera, etcetera, etcetera, minst femton minuter till av praktiska råd, kanske inte lika praktiska som Morlins, men nödvändiga för dagarnas uppgifter. Fèlix Ardèvol tänkte att det kunde ha varit mycket värre och att de latinska oratorietävlingarna i Vic ibland var mycket tråkigare än de förnuftiga anvisningar som de blev serverade här.

De första månaderna av terminen, fram till efter jul, gick utan störningar. Fèlix Ardèvol beundrade särskilt fader Faluba för 23

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 23

2016-10-10 21:47

hans skarpsinne. Fader Faluba var hälften slovak, hälften ungrare, och han besatt en oändlig bibelkunskap. Vidare fader Pierre Blanc för hans inre logik trots hans stelhet i umgänget med andra och som undervisade i Uppenbarelsen och dess band med kyrkan, och som trots att han själv var född i Liège hade underkänt Morlin i slutexamen på temat Aspekter av den marianska teologin. Efter att ha suttit vid sidan av honom i tre ämnen blev han vän med Drago Gradnik, en slovensk jätte från prästseminariet i Ljubljana, röd i ansiktet och med en bred och kraftig tjurnacke som tycktes vilja spränga ringkragen. De sa inte mycket till varandra trots att de var flytande i latin. Men båda var blyga och mer inställda på att rikta sin energi mot att ta sig igenom alla de dörrar som studierna gav dem möjlighet till. Allt eftersom Morlin gjorde väsen av sig och vidgade sin cirkel av kontakter och vänner stängde Ardèvol in sig i femtiofyran, studenthusets bästa rum, och upptäckte nya världar i sitt paleografiska studium av papyrusar och andra bibliska dokument som de fick av fader Faluba, skrivna på demotisk egyptiska, koptiska, grekiska eller arameiska, och som lärde dem att älska dessa ting. Ett förstört manu­ skript, återkom fader Faluba till, är värdelöst för vetenskapen.

Om det måste restaureras ska det restaureras kosta vad det kosta vill. Och restauratörens exemplar är lika viktigt som forskarens som ska tolka det. Fader Faluba sa aldrig etcetera, etcetera, etcetera, för han visste alltid exakt vad han talade om.

– Strunt, fastslog Morlin när jag berättade om det för honom.

Dom där är lyckliga så fort dom har en lupp i handen och rått­ ätna, fuktiga papper på bordet.

– Jag med.

– Vad tjänar dom döda språken till? fortsatte Morlin på sitt högtravande latin.

– Fader Faluba har sagt att människorna bor inte i ett land, de bor i ett språk. Och att genom att rädda gamla språk …

24

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 24

2016-10-10 21:47

– Sciocchezze. Struntprat. Det enda döda språket som är riktigt levande är latinet.

De befann sig mitt på Via di Sant’Ignazio. Ardèvol i sin prästkappa och Morlin i sin habit. För första gången såg Ardèvol på sin vän med förvåning. Han stannade och frågade honom vad han trodde på. Morlin stannade i sin tur och sa att han hade blivit dominikan för att han kände en djup önskan att hjälpa andra och tjäna kyrkan. Och att ingenting skulle få honom att vika från den vägen. Men tjäna kyrkan måste man göra i praktiken, inte genom att forska i papper som låg och ruttnade, utan genom att påverka människor som i sin tur påverkar andra … Han stannade upp och lade till: etcetera, etcetera, etcetera, och båda vännerna brast ut i skratt. I det ögonblicket passerade Carolina förbi honom, men ingen av dem lade märke till det. Och när jag kom hem med Lola Xica måste jag öva fiol medan hon lagade kvällsmat och resten av våningen låg i mörker. Det tyckte jag inte alls om, för det kunde alltid dyka upp någon ond figur bakom en av dörrarna, och det var därför jag hade Svarta Örn i fickan, eftersom det hemma hos oss varken fanns heliga medaljonger eller skapularer eller trätryck eller mässböcker efter att pappa en gång för länge sen hade bestämt det, medan däremot stackars Adrià Ardèvol hade ett behov av någon sorts osynlig hjälp. En dag stannade jag kvar i matsalen i stället för att öva fiol och såg fascinerad hur solen flydde åt väster mot Trespui och lyste upp klostret Santa Maria de Gerri med ett magiskt skimmer över målningen som hängde över skänken.

Alltid samma ljus som drog mig till sig och fick mig att fantisera om omöjliga historier, och jag hörde varken hur ytterdörren gick upp eller någonting annat förrän min fars hårda stämma högg i mig som en elektrisk chock.

– Vad står du här för och slösar bort tid? Har du inga läxor?

Har du inga fiolläxor? Har du ingenting alls att göra? Vad? Adrià gick till sitt rum med bultande hjärta utan att avundas 25

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 25

2016-10-10 21:47

andra barn som hade fäder som kysste dem, eftersom han inte trodde att något sådant överhuvudtaget kunde finnas.

– Carson, får jag presentera Svarta Örn. Av det tappra arapaho­ folket.

– Hej. – Ugh. Svarta Örn kysste sheriff Carson som hans pappa inte hade kysst honom och Adrià ställde båda två med sina hästar på natttygsbordet för att de skulle lära känna varandra.

– Du ser ledsen ut.

– Efter tre års teologistudier – sa Ardèvol eftertänksamt, har jag fortfarande inte kommit på vad som verkligen intresserar dig.

Doktrinen om nåden?

– Du har inte svarat på min fråga, insisterade Morlin.

– Det var ingen fråga. Den kristna uppenbarelsens trovärdighet, kanske?

Morlin svarade inte och Fèlix Ardèvol insisterade: – Varför studerar du på Gregorianska, om inte teologin …

De hade avlägsnat sig från skaran av studenter på väg tillbaka till studenthuset. Under två år av kristologi och frälsningslära, metafysik I, metafysik II och Guds manifestationer, tillsammans med utskällningarna från de mest krävande lärarna, framför allt Levinski som ansåg att Fèlix Ardèvol inte gick framåt ifråga om Guds manifestationer som alla hade förväntat sig, hade Rom inte förändrats det minsta. Trots kriget som skakade Europa var Rom inget öppet sår, staden hade bara blivit lite fattigare. Under tiden fortsatte studenterna på Påvliga niversitetet sina studier på avstånd från krigets draman och konflikter. Nästan alla. Och blev klokare och kyskare. Nästan alla.

– Och du?

– Teodicén och arvsynden intresserar mig inte längre. Jag vill 26

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 26

2016-10-10 21:47

inte ha fler undanflykter. Jag har svårt att tänka mig att Gud til�låter ondskan.

– Det har jag redan misstänkt i ett par månader nu.

– Du med?

– Nej. Jag menar att jag har misstänkt att du har trasslat in dig totalt. Gör som jag, ägna dig åt att se på världen. På kanonisk rätt har jag ganska roligt. Dom juridiska relationerna mellan kyrkan och civilsamhället. Kyrkans sanktioner. Kyrkans timliga ägo­ delar. Dragningskraften hos våra institutioner för ett tjänande liv.

Den kanoniska vardagen.

– Men vad är det du säger?!

– Dom spekulativa studierna är ett slöseri med tid. Dom som handlar om reglerna är en vila.

– Nej, nej! – utbrast Ardèvol. – Jag tycker om arameiska, jag älskar att läsa manuskript och observera de morfologiska skillnaderna mellan nyarameiskan, bothan, och den judiska nyarameiskan, barzani. Eller mellan koy sanjaq surat och mlahso.

– Hördu! Jag begriper inte vad du talar om. Läser vi vid samma universitet? Samma fakultet? Är vi här i Rom båda två? Va? − Det spelar ingen roll. Så länge jag slipper ha fader Levinski till lärare lär jag mig gärna allt som kan läras om kaldeiska, babyloniska, samariska eller … − Och vad ska du ha det till? − Vad gör du med skillnaden mellan ofullbordat eller fullbordat, legitimt, förbjudet, giltigt eller ogiltigt äktenskap?

Mitt på Via del Seminario började de gapskratta båda två. En svartklädd dam höjde något förvånad på ögonbrynen när hon såg de båda unga prästerna föra oväsen och strunta i de mest elementära normerna för ödmjukhet. − Varför är du så uppgiven, Ardevole? Jag undrar bara. − Vad är du själv intresserad av innerst inne? − Allt.

27

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 27

2016-10-10 21:47

− Och teologin? − Den är en del av allt – svarade Morlin och lyfte armarna som om han tänkte välsigna fasaden på Biblioteca Casanatense och det tjugotal personer som gick framför honom. Han började gå och Fèlix Ardèvol fick svårt att hålla takt med honom. − Ta kriget i Europa – fortsatte Morlin och pekade energiskt mot Afrika. Och tystare, som om han var rädd för spioner: − Italien måste vara neutralt, eftersom trippelalliansen bara är en defensiv pakt, sa Italien. − Dom allierade vinner kriget, sa Ententen. − Jag bryr mig inte om några andra intressen än mitt givna ord, svarade Italien högtidligt. − Vi lovar dig återförening med regionerna Trentino, Istrien och Dalmatien. − Jag repeterar – insisterade Italien ännu bestämdare och himlade med ögonen – att Italiens ärliga hållning är neutralitet. − Bra. Om du ansluter dig till oss idag, utmärkt. Men inte i morgon, eh? Om du ansluter dig idag får du hela paketet: Alto Adige, Trentino, Venezia Julia, Istrien, Fiume, Nizza, Korsika, Malta och Dalmatien. − Var ska jag skriva under? – svarade Italien. Och med lysande ögon: − Leve ententen! Död åt de centraleuropeiska imperierna!

Det räcker nu, Fèlix. Så där är politiken. På båda sidor. − Och dom stora idealen?

Nu var det Félix Morlins tur att stanna och titta upp i himlen, beredd att göra ett kärnfullt uttalande: − Den internationella politiken idag handlar inte om dom höga internationella idealen, utan om dom stora internationella intressena. Italien har förstått det: först gå samman med dom goda, som är vi, sen en offensiv mot Trentino och förstöra Guds gröna skogar, en motattack, slaget vid Caporetto, trehundratusen döda, Piave, bryta igenom fronten vid Vittorio Veneto, vapenvila vid 28

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 28

2016-10-10 21:47

Padua, skapandet av ett serbisk-kroatisk-slovenskt rike som är en uppfinning som inte kommer att vara ens ett par månader, hur mycket dom än kallar den för Jugoslavien. Och jag spår att de efter­traktade regionerna är moroten som de allierade nu kommer att ta tillbaka. Och Italien får stå med långa näsan. Eftersom alla fortsätter att gräla kommer kriget inte att ta slut. Det blir bara att vänta på den verkliga fienden som ännu inte har vaknat. − Och vem är det? − Bolsjevikkommunismen. Du kan komma igen om den saken om några år. − Hur får du reda på allt det där? − Jag läser tidningarna och lyssnar på vettigt folk. Det är det som är konsten att lära sig effektivt. Om du bara visste vilken sorglig roll Vatikanen spelar i dom här affärerna … − Och när läser du om den andliga effekten av sakramenten i våra själar eller doktrinen om nåden? − Det jag ägnar mig åt är också att studera, kära Fèlix. Det är också att förbereda mig för att bli en god kyrkans tjänare. Inom kyrkan måste det finnas teologer, politiker och till och med en och annan illuminato som du, som ser på världen med lupp. Varför är du resignerad?

De gick tysta en stund med sänkta huvuden, var och en i sina tankar. Plötsligt stannade Morlin tvärt och sa neeeej! − Va? − Nu vet jag vad det är med dig! Nu vet jag varför du är så uppgiven. − Jaså, du vet det. − Du är förälskad.

Fèlix Ardèvol i Guiteres, student på fjärde året vid Påvliga Gregorianska universitetet, med särskild utmärkelse för de första två akademiska åren av en briljant vistelse i Rom, öppnade munnen för att protestera, men stängde den genast. Han såg sig själv 29

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 29

2016-10-10 21:47

den första vardagen efter påskledigheten utan någonting att göra efter att ha förberett sitt föredrag om Vico, verum et factum reciprocantur seu convertuntur och hur omöjligt det var för honom att förstå helheten, till skillnad från Félix Morlin, hans anti-Vicovän, som tycktes förstå sig på alla samhällets underligheter, på väg över Piazza di Pietra där han såg henne för tredje gången. Helt enkelt underbar. Ett trettiotal duvor skilde dem åt. Han steg fram och hon höll ett litet paket i handen och log mot honom i samma ögonblick som världen blev mer klar och ren och generös och transparent. Den logiska tanken slog honom: så mycket skönhet kan inte vara djävulens verk. Skönheten är gudomlig och hennes änglalika leende naturligtvis likaså. Han påminde sig andra gången han såg henne, när Carolina hjälpte sin far att lasta av kärran utanför butiken. Måste en så delikat rygg utsättas för de grova trälådorna, överfulla med äpplen? Det kunde han inte tolerera så han steg fram för att hjälpa henne, och tillsammans med en ironisk sidoblick från mulåsnan som tuggade sitt hö ur fodersäcken lastade de under tystnad av tre lådor medan han förlorade sig i hennes ögons oändliga landskap utan att vilja sänka blicken mot kanten av hennes dekolletage, och hela Saverio Amatos butik blev förlamad, eftersom ingen visste vad man skulle göra när en pater från universitetet, en präst, en prelat, en seminarist, kavlar upp ärmarna på sin heliga prästrock och gör sig till hantlangare och ser på flickan med sin mörka blick. Tre lådor äpplen, en gudagåva i krigstid. Tre ljuva minuter i skönhetens närhet och sen höja blicken och upptäcka att han var inne i signor Amatos butik och sa buona sera, och sen gå ut utan att våga se på henne igen, och modern som kom ut och som en självklarhet lade två röda äpplen i handen på honom så att han rodnade, eftersom han tänkte att de var Carolinas underbara vackra bröst. Eller tänkte på första gången han såg henne, Carolina, Carolina, Carolina, det vackraste namnet i världen, en flicka utan namn ännu, som gick framför 30

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 30

2016-10-10 21:47

honom och just då vrickade foten och skrek till av smärta, stackars barn, och nästan ramlade omkull. Han var ute i sällskap med Drago Gradnik, som två år efter att ha börjat på teologiska fakul­ teten hade växt minst en handsbredd och lagt på sig sex, sju slaktar­pund och nu sen tre dagar bara levde för Sankt Anselms ontologiska argument, som om det inte fanns någonting annat i världen som kunde bevisa Guds existens, till exempel den där ljuva skapelsens skönhet. Drago Gradnik insåg inte att den där fotvrickningen måste göra mycket ont och Fèlix Ardèvol fattade om benet på den vackra Adalaisa, Beatrice, Laura, försiktigt vid ankeln för att hjälpa henne att stödja på foten och i samma ögonblick som han rörde hennes ben for en elektrisk stöt genom ryggraden på honom, mer intensiv än de elektriska bågarna på världsutställningen, och medan han frågade gjorde ni er illa, signorina, hade han helst velat gripa tag i henne och genast göra henne till sin. Det här var första gången i hans liv som han hade känt en sexuell åtrå så stark, så smärtsam, så obeveklig och skrämmande. Under tiden såg Drago Gradnik åt ett annat håll och tänkte på Sankt Anselm och på andra mer rationella vägar att bevisa Guds existens. − Ti fa male? − Grazie, grazie mille, padre … sa den ljuva rösten hos flickan med de bottenlösa ögonen. − Om Gud har gett oss intelligens inser jag att tron kan gå i par med förnuftet. Inte sant, Ardevole? − Come ti chiami (min underbara nymf)? − Carolina, fader. Grazie.

Carolina, ett så vackert namn: du skulle inte kunna heta något annat, älskling. − Har du fortfarande ont, Carolina (fulländade skönhet)? – frågade han bekymrat en gång till. − Förnuftet. Genom förnuftet till tron. Är det kätteri, eller?

Eh, Ardevole?

31

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 31

2016-10-10 21:47

Han hade lämnat henne sittande på bänken, eftersom nymfen blossande röd försäkrade att hennes mor snart skulle komma förbi, och medan de båda studenterna fortsatte sin promenad och Drago Gradnik på sitt nasala latin undrade om Sankt Bernhard kanske inte är allt här i världen och att Teilhard de Chardins föredrag kanske inbjuder till tankar, upptäckte Fèlix hur han lyfte sin hand för att försöka lukta resterna av doften av gudinnan Carolinas hud. − Förälskad, jag? − Han såg på Morlin som spefullt betraktade honom. − Du har alla symptom. − Vad vet du om det? − Jag har varit med om det. − Och hur klarade du dig ur det? – frågade Ardèvol ängsligt. − Jag tog mig inte ur det. Jag svalde alltihop. Tills förälskelsen tog slut, och sen var det borta. − Det är ju hemskt. − Det är livet. Jag är en syndare och jag ångrar mig. − Förälskelsen är oändlig, den tar aldrig slut. Jag skulle inte kunna … − Herregud, så du går på, Fèlix Ardevole!

Ardevole svarade inte. Framför honom ett trettiotal duvor, måndagen efter påsk på Piazza del Pietro. Hans heta längtan fick honom att gå rakt igenom djungeln av duvor fram till Carolina som lämnade över det lilla paketet. − Smycket från Afrika, sa nymfen. − Men hur vet ni att jag … − Varje dag går ni förbi här. Varje dag …

I samma ögonblick, Matteus 27:51, slets förhänget i templet itu, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig och många helgon uppstod från de döda.

32

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 32

2016-10-10 21:47

Guds och Guds ord förkroppsligat mysterium.

Jungfru Marias och Guds moders mysterium.

Den kristna trons mysterium.

Den jordiska och ofullkomliga Kyrkans mysterium; gudomlig och evig.

En ung kvinnas mysterium, som ger mig ett litet paket som jag har haft framför mig på mitt rum femtiofyra och som jag på tredje dagen bara har vågat öppna det yttre omslagspapperet på.

Det är en stängd liten ask. Herregud. Nu står jag på kanten till avgrunden.

Han väntade till lördagen. De flesta studenterna var på sina rum.

Några hade gått på promenad eller fanns utspridda på Roms olika bibliotek eller grävde nervöst efter svar på det ondas natur och varför Gud låter det finnas, eller om djävulens upprörande existens, eller den rätta läsningen av de heliga skrifterna eller om uppdykandet av neumer i de gregorianska och ambrosianska sångerna. Fèlix Ardèvol var ensam på rum femtiofyra, utan en enda bok på bordet, allting på sin plats, för om det var något som gjorde honom nervös så var det den irriterande oordningen med saker som blev till skräp eller saker på fel plats eller att blicken fastnade på sådant som inte var tydligt och klart, eller … Han tänkte, kanske höll han på att bli manisk. Jag tror det, i alla fall: att det kom från barndomen, eftersom hans far var som besatt av ordning och reda. Intellektuell inkongruens störde honom inte särskilt, tror jag. Men en bok som låg på ett bord i stället för i sin hylla eller ett papper glömt på ett element var oursäktligt och oförlåtligt. Ingenting fick störa blicken och alla ingick vi i en ordning, i synnerhet jag som varje dag måste ställa i ordning alla leksaker jag använde, med undantag för sheriffen Carson och Svarta Örn som i hemlighet sov med mig, vilket min far aldrig fick reda på.

Rum femtiofyra skinande rent. Fèlix Ardèvol stod och titta33

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 33

2016-10-10 21:47

de genom fönstret på skaran av prästkappor som gick in i och ut ur studenthemmet. Och en hästdroska som passerade på Via del Corso med sina onämnbara och upprörande hemligheter bakom de nerdragna vagnsgardinerna. Och pojken som släpade på en plåthink och ställde till med ett fruktansvärt oväsen. Det var upprörande. Men faktum var att han darrade av skräck och därför var upprörd över allting. På bordet låg ett överraskande ting som ännu inte hade fått sin bestämda plats. Den gröna asken som Carolina hade gett honom, med ett afrikanskt smycke inuti. Hans framtid: han hade svurit att innan klockorna i Santa Maria slog tolv skulle han antingen ha kastat bort asken eller ha öppnat den.

Eller också ha begått självmord. Ett av tre alternativ.

En sak är att leva för att studera, göra sig en karriär inom paleontologins eller de antika manuskriptens fascinerande värld, lära sig språk som ingen talar eftersom de sen århundraden har frusits ner på mögliga papper som är deras enda fönster mot minnet, skilja den medeltida paleontologien från den antika, glädja sig åt att världen var så stor att när man kände sig uttråkad kunde man ge sig i kast med sanskrit och de asiatiska språken, och om jag nånsin får en son skulle jag vilja …

Och varför tänker jag just nu på att jag skulle vilja ha en son? tänkte jag argt, nej, indignerat. Och så såg jag på asken igen, ensam på det nyputsade bordet i rum femtiofyra. Fèlix Ardèvol drog ut en inbillad tråd på kanten av prästrocken och strök med fingret över skavsåret efter halskragen och gick och satte sig vid bordet. Det var tre minuter kvar till tolvslaget i Santa Maria. Han andades djupt och kom till ett beslut: just nu skulle han inte begå självmord. Han tog asken i händerna och försiktigt som ett barn som bär på fågelboet som han har stulit från trädet för att gå och visa de grönaktiga äggen för mamma eller de förvirrade ungarna som jag ska rädda, mamma, oroa dig inte, jag ska ge dem massor av myror. Som en törstande hjort, å, Herre. På något sätt viss­ 34

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 34

2016-10-10 21:47

te han att de steg han tog skapade en aura av slutgiltighet i hans inre. Två minuter. Med darrande fingrar försökte han knyta upp det röda bandet, men knuten blev bara hårdare och det berodde inte på stackars Carolinas klumpighet, utan på hans nervositet.

Han rätade på ryggen. En och en halv minut. Han gick till tvättfatet och tog rakkniven och fällde snabbt upp den. En minut och femton sekunder. Och skar skoningslöst av det röda bandet, vackrare än något han hade sett i hela sitt liv, för vid tjugofem kände han sig gammal och trött och med en önskan att allt det där inte handlade om honom, att det handlade om den andra Félix, han som visste att kasta allt över bord utan … En minut! Torr i munnen, svettig om händerna, med en droppe som rinner ner över kinden fast det inte är en dag som … Nu fattas tio sekunder innan klockorna i Santa Maria in Via Lata slår tolvslaget. Och medan ett gäng skurkar i Versailles förklarade att kriget var slut och slog knut på sig själva och skrev under vapenstilleståndet igångsatte de märkligt nog mekanismerna för att inom några få år möjliggöra ett lysande nytt krig, blodigare och mer ondskefullt än Gud någonsin borde ha tillåtit. Fèlix Ardèvol i Guiteres öppnade den gröna asken. Med tvekan förde han åt sidan den rosa bomullen och samtidigt som första klockslaget, Angelus Domini nuntiavit Mariae, brast han ut i gråt.

Det var relativt lätt att lämna studenthemmet utan att bli sedd.

Med Morlin och Gradnik och några pålitliga vänner hade han gjort det många gånger utan att åka fast. I civila kläder öppnade Rom många dörrar för dem, eller åtminstone andra än prästrockarna öppnade. Med normala kläder kunde de gå till alla museer som dekorum förbjöd dem med prästsrockarna på. De kunde dricka kaffe på Piazza Colonna och ännu längre bort och se på människorna som gick förbi, och två, tre gånger tog Morlin med honom som sin favoritelev för att träffa folk som han enligt Mor35

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 35

2016-10-10 21:47

lin måste lära känna. Han presenterade honom som Fèlix Ardevole, en vis man som kunde åtta språk och som inga manuskript hade hemligheter för, och de lärda öppnade sina kassaskåp och han kunde läsa i originalmanuskriptet till La mandragora som var en dyrbarhet, eller i några omskakande papyrer som handlade om mackabéerna. Men nu när Europa slöt fred gick den lärde studenten Fèlix Ardevole ut i smyg för studenthemmets väktare och för första gången i smyg för sina vänner. Med en pullover och en hatt som dolde hans prästerliga jag. Han gick hastigt till signor Amatos frukthandel för att stå vakt, och timmarna gick, med asken i fickan och alla obekymrade lyckliga människor som passerade för att de inte hade samma feber som han. Och Carolinas mor och lilla­syster. Alla utom hans kärlek. Smycket, en grov medaljong med en romansk madonnabild och ett jättestort träd, en sorts gran. Och på baksidan ordet ”Pardàc”. Från Afrika? Kunde det vara en koptisk medaljong? Varför sa jag min älskade när jag inte har rätt att … och luften gick inte längre att andas. Klockor började ringa och Fèlix som ännu inte hade hört dem trodde att det var en hedersbetygelse från Roms alla klockor till hans hemliga, syndiga kärlek. Och människorna stannade förvånat till och sökte kanske efter en Abelard. Men i stället för att se honom och peka på honom frågade de sig vad som stod på, eftersom alla Roms kyrkklockor ringde klockan tre på eftermiddagen, vilket inte är den vanliga tiden. Vad är det som står på? Herregud, om det är kriget som har tagit slut?

Då kom Carolina Amato. Hon hade lämnat hemmet med sitt hår fritt flygande och gått över gatan och direkt fram till stället där Fèlix stod och väntade, han som trodde att han var perfekt förklädd. Och när hon stod där framför honom såg hon på honom med ett strålande leende, men helt tyst. Han svalde och klämde på asken i fickan och öppnade munnen, men fick inte fram ett enda ord.

36

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 36

2016-10-10 21:47

− Jag med, svarade hon. Och efter ett antal klockringningar: − Tyckte du om den? − Jag vet inte om jag kan ta emot den. − Smycket är mitt. Jag fick det av farbror Sandro när jag föddes.

Han hade med sig det från Egypten. Nu är det ditt. − Vad ska dom säga där hemma? − Det är mitt och nu är det ditt. Dom kan inte säga någonting.

Det är min kärlekspant.

Och hon tog hans hand. I det ögonblicket föll himlen ner på jorden och Abelard koncentrerade sig på känslan av Héloïses hud som drog honom nerför en okänd stig full av smuts, men som doftade som kärlekens rosor och förde honom in i ett hus där ingenting fanns, men vars dörrar stod öppna medan klockorna ringde och en grannfru skrek genom fönstret nuntio vobis gaudium magnum, Elisabetta, kriget är slut! Men de båda älskande var på väg att inleda en viktig strid och kunde inte höra hennes utrop.

37

Jag bekänner-1-ny-160823.indd 37

2016-10-10 21:47

­

Adrià Ardèvol växer upp i Barcelona som enda barn till en hårt arbetande far och en känslokall mor. Gömd bakom soffan i familjens vardagsrum får han tillsammans med de eviga följeslagarna, Svarta Örn och sheriff Carson, ta del av de vuxnas värld och hemligheter. Men då hans far plötsligt dör förändras allt.

Vid 60 års ålder får Adrià diagnosen alzheimer. Han bestämmer sig för att skriva ner sin livshistoria innan sjukdomen tar ett alltför starkt grepp om honom. Genom porträttet av den åtråvärda Storionifiolen – som på ett tvivelaktigt sätt hamnade i faderns ägo och som kom att påverka hela familjens öde – presenterar han en fascinerande krönika inte bara om sitt eget liv utan även om Europas historia under ett par hundra år.

Det blir en berättelse om kärleken till Sara och den livslånga vänskapen med barndomskamraten Bernat. Om skuld och försoning, och om den mänskliga naturens ondska såväl som om livets och konstens skönhet.

Flerfaldigt prisbelönad med bland annat Premi Crítica Serra d’Or och Premi Crexells.

”Inte bara en roman – ett konstverk.”

Le Point ISBN 978-91-88155-10-8

9 789188 155108