9789188155054

HANS I L SON HANS KE I LKE SON

Komedi i moll

från tyskan översattöversatt från tyskan av B. Henrik B. Nilsson av Henrik Nilsson

Komedi i moll HANS KEILSON

Översatt från tyskan av Henrik B. Nilsson

NILSSON FÖRLAG | ABSINT Malmö 2016 7

I

”Där är dom igen ”, sade doktorn plötsligt och rätade på ryggen. Ljudet från flygplansmotorerna som närmade sig hade smugit sig in i dödsrummets stillhet lika oväntat som hans ord. Han lutade huvudet bakåt, knep ihop ögonen en aning och lyssnade.

Det entoniga brummandet från nattjaktflottiljerna som kom inflygande tilltog i styrka, som om det någonstans i huset dolde sig en liten generator som gått igång och snabbt kom upp i varv. Det skulle även – så tycktes det till en början – kunnat komma från källaren, eller från grannhuset … Men det var utan tvivel de nattliga bombplanen som gav sig tillkänna. I bred formation kom de från England in över stranden som blott några få kilometer härifrån tog emot Nordsjön, kastade ner sina signalljus som skulle visa de efterföljande planen inflygningsrutten över Holland, och försvann så i natten över den östra gränsen. Några få timmar senare kunde man höra hur de återvände på en annan plats längre norr- eller söderut i landet. Ljudet av dem försvann bort över havet.

19

Mannen och kvinnan, som stod villrådiga intill sängen så som människor står som känner både rädsla och sorg, höjde även de blicken en aning och lyssnade. ”Så här tidigt”, viskade doktorn för sig själv.

Wim gav honom en förvirrad blick från sidan, som om han var osäker på vad hans kommentar syftade på.

Nattens första skott, öronbedövande, dova, stod i märklig kontrast till det fina, nästan musikaliska ljudet från flygmaskinerna. Fönsterrutorna och dörrarna klirrade och slamrade, hela det för klent byggda huset svarade på explosionerna med att hastigt darra till.

Inledningen var alltid oroande, hur ofta man än hade upplevt den.

Det var i slutet av mars, dagarna blev åter längre.

När doktorn dök upp vid sjutiden var det fortfarande ljust ute.

Trots det hade Marie mörklagt rummet på ovanvåningen där ”han” bodde, så som hon gjort i månader. Det var ett rätt komplicerat system av snören och hakar. Hon föredrog att göra det själv eftersom hon var rädd att någon skulle kunna få syn på honom från gatan – en något överdriven oro eftersom de inte hade någon granne mittemot.

Deras hus låg i västra utkanten av staden på en gata med likformiga nybyggen – sällskapsrum där nere, tre rum och badrum däruppe och vindskammare – mittemot en park, bortom vilken det oändliga Westland, 20

med dess drivhus och ängsmarker som avfolkats på grund av kriget, bredde ut sig ända bort till horisonten, genomkorsat av kanaler och diken. Bortom det steg vattenångan ur havet. Där höll en silverskimrande rand samman jord, himmel och vatten likt ett glittrande diadem.

Den kvällsliga mörkläggningsceremonin ingick i en rad förebyggande försiktighetsåtgärder som hade gjort sitt intåg i huset samma dag som främlingen. När så sjukdomen kom därtill hade hon utfört dessa rutiner med ännu mer omsorg, med den obestämbara känslan av att den sjuke utgjorde en ännu större fara för dem än den friske.

Sedan ungefär två veckor tillbaka låg han till sängs.

Febern hade givit hans ansikte ny färg och rundhet, efter att nästan ett års vistelse, dag ut och dag in, i detta rum hade utplånat de sista utmärglade spåren av liv hos honom. De sista dagarna sade han knappt ett ord.

Slutet närmade sig.

När Marie tände ljuset i hans rum på kvällen vände han av gammal vana ansiktet mot väggen. I övergången mellan det falnande dagsljuset och glödlampans dystert matta sken framstod ansiktet som blekt, pergamentaktigt. Men den försvagade kroppen förblev slapp och orörlig under yllefiltarna. Lampan som hängde halvhögt i mitten av rummet spred mer skugga än ljus.

21

Efter att han hade sökt skydd hos dem hade de skruvat i en svagare glödlampa för att spara. Och hängt ett blåaktigt tygstycke över den mjölkvita skärmen för att dämpa ljuset.

Wim och Marie var inte ängsliga av naturen. När de fattade beslutet att gömma någon hos sig hade de tämligen klart för sig vilken risk de därmed tog – till en viss grad, i den mån man nu kan bedöma en risk a priori. För den faller under kategorin ”överraskningar” och går just inte att förutse.

Om han skulle få för sig att på dagen öppna fönstret på egen hand och sticka ut huvudet? Eller tända ljuset mitt i natten efter att själv ha tagit bort mörkläggningen? Inte med vilje eller för att spela dem ett spratt … Men med någon i hans situation kunde man aldrig veta om han i nästa minut skulle göra något dumt. Det var ju trots allt ingen liten sak att frivilligt sitta ensam på sin kammare i tolv månader, eller längre, hela tiden med en viss fara för ögonen, eller tassa omkring – i filttofflor givetvis.

Städerskan, som kom två halvdagar i veckan, eller grannarna, fick för allt i världen inte veta att det ständigt befann sig någon här på andra våningen, trots att man ”gudskelov” kunde lita fullt och fast på dem. På den här gatan var alla människor ”goda”. Och vem vet om det inte även hos dem tassade omkring någon i filttofflor i ett av rummen, och som helst inte stack 22

näsan utanför dörren medan det var ljust ute. Hursomhelst, man gjorde bäst i att inte tala om den sortens ting. Det skvallrades så mycket … ”Inte en levande själ får veta, hör du vad jag säger … endast på detta villkor”, hade Marie sagt den gången. ”Självfallet”, svarade Wim lugnt, ”inte en levande själ, det säger ju sig självt. Men du måste tänka igenom det noga, det för med sig en massa …” ”Jag har redan tänkt igenom det”, svarade Marie genast. Han borde begripit att hon aldrig gjorde något oöverlagt ... ”Inte en själ, inte ens Coba.” ”Jag lovar, inte ens Coba”, försäkrade Wim. Coba var hans syster. Hon bodde i närheten, i en förort till residensstaden, en halvtimmes resa med spårvagnen. De båda kvinnorna kom mycket väl överens. Coba hälsade på så ofta att det på längre sikt skulle vara omöjligt att hålla det hemligt för henne. Och egentligen, varför dölja det för Coba? Men Wim hade lovat. Det skulle tiden få utvisa. I slutändan rymmer varje sak en viss möjlighet till utveckling. ”Och Erik?” fortsatte Marie. ”Erik?” undrade Wim förvånat, och igen: ”Erik?”

Inget tvivel om saken. Hon var rädd. De mest absurda namn dök upp i hennes huvud. ”Men hur kom du att tänka på honom? Så länge vi har varit gifta har han … vänta lite …” Han tänkte efter. ”… Jag tror att han bara har varit hos oss en endaste gång. Honom behö23

ver vi inte oroa oss för. Snarare, om mor kommer, vad gör vi då?”

Marie ryckte till. ”Den möjligheten har jag över­ huvudtaget inte ens tänkt på …” Hon drog med bägge händerna över huvudet och ordnade till håret på nytt, trots att det inte fanns något som behövde ordnas till … ”Ja, överhuvudtaget om vi får gäster … Hur kommer mor att ta det?” ”Du tänker alltså berätta det för henne?” ”Om hon stannar över natten, Wim – självklart kommer jag att berätta det för henne.” ”Jag tycker inte alls att det är så självklart”, hade Wim sagt och rättat till slipsen …

Nu drog den första vågen av flygplan in över huslängorna.

De stelnade alla tre till i samma lätt hopkrupna ställning – helt fri kände man sig aldrig –, huvudet böjt en aning åt sidan; vid skotten som nu ljöd i tät följd darrade deras nackmuskler av ansträngningen av att lyssna, och av faran som dundrade in över deras huvuden och fick hela huset att skälva som i osäker förväntan.

Motorerna dånade våldsamt. Dessa artificiella konstruktioner av stänger och korrugerad plåt, kallade till ett kortvarigt liv på styva vingar, fyllde himmel och jord med rytmen av sina metalliska pulsslag.

Här i rummet dog en människa. ”Där är dom igen …” Så hade även han brukat säga.

24

Ibland, medan de fortfarande satt och åt kvällsmat tillsammans inne i rummet åt baksidan – den enda gången på dagen som han, så som de kommit överens om, kom ner från sitt rum – hade han mitt i en tugga plötsligt kastat huvudet bakåt så att hans stora, håriga näsborrar blev synliga under den skarpt krökta näsryggen och, med munnen full, medan hans händer satte besticken lodrätt i bordet, uttalat dessa fyra ord: ”Där är dom igen!” Som om han hade väntat på det.

Om de kom senare och han befann sig ensam på sitt rum, ibland rentav i sängen, satte han sig rakt upp och uttalade denna fras rakt ut i det tysta rummet.

Han var alltid den första av de tre att höra dem.

Wim lät sig inte störas av det. ”Jaha”, svarade han, mer frågande än instämmande. Men inte heller direkt tvivlande eller avvisande. Snarare på det taktfullt ointresserade vis som man låter något hänga i luften, som i sig är möjligt, om än kanske inte just vid denna tidpunkt. Han avbröt för den skull absolut inte sin måltid. ”Jo”, sade Marie och tvekade, tills hon tog nästa tugga från den lyfta gaffeln – ”jo då, Nico har rätt … hör du?” Och hon stack med kniven i luften. ”Så tidigt idag”, fortsatte Nico och såg på klockan som satt på väggen mittemot. ”Tio över sju.” Hans ögon blänkte eftersom hans öron inte hade svikit honom. Brummandet tilltog i styrka. Även Wim uppfattade det.

25

Nattens första skott, öronbedövande, dova, stod i märklig kontrast till det fina, nästan musikaliska ljudet från flygmaskinerna. Fönsterrutorna och dörrarna klirrade och slamrade, hela det för klent byggda huset svarade på explosionerna med att hastigt darra till.

Inledningen var alltid oroande, hur ofta man än hade upplevt den. ”Dom har bråttom att komma hem igen; var snäll och räck mig potatisen, Marie”, sade Wim. Han nöjde sig med denna torra förklaring och ansåg sig ha skaffat denna inte särskilt intressanta sak ur världen. ”Ät!

Maten blir kall.” ”Nej, Wim, nej”, invände Nico en aning irriterat, som om det handlade om en existentiell fråga för honom, och han lät huvudet, med munnen full, sjunka framåt, ”nej, det har sina skäl … dom har en lång inflygning framför sig, förstår du. Berlin kanske – ja, säkerligen Berlin, vi ligger precis på rutten till Berlin.”

Han uttalade sig med en övertygelse som om han tagit aktiv del i planeringen av nattens bombningar. ”Och hur har du haft det idag, Nico?” fortsatte Wim då oftast och styrde raskt bort samtalet från Berlin.

Och Nico svarade i samma godmodiga ton: ”Tack, jag är nöjd, Wim, login är bra, och jag har ägnat mig åt lite språk, engelska och franska”, – beroende på vad han hade tagit sig för den dagen. ”Och hur många schackpartier har du vunnit?”

26

För han spelade schack, inte särdeles väl, men med oupphörlig iver.

När Nico hade en bra dag reagerade han på frågan på samma förtäckt skälmska vis som den ställts, något i stil med: ”Inga, inte ett endaste, Wim, min motspelare var mig övermäktig idag …”

Han spelade alltid mot sig själv. Timme ut och timme in satt han vid det lilla fyrkantiga bordet på sitt rum med brädet och figurerna framför sig. Platsen mittemot var tom … e2-e4, e7-e5, g1-f3 och så vidare.

Ofta satt han länge och stöttade huvudet i handen och funderade djupt. Över ett schackproblem? Över …?

Nästa dag kunde han knappt vänta tills Marie vid femtiden på eftermiddagen kom upp med tidningen till honom.

Dold bakom gardinen hade han iakttagit tidningsbärerskan, hur hon skyndade genom den lilla trädgården på framsidan av huset. Ofta for han genast ut ur sitt rum – i innetofflor givetvis, som man kommit överens om från början – så att han, medan han ännu var kvar däruppe, lutad mot räcket, hörde hur tidningen prasslande stacks in genom brevinkastet och sedan med en rejäl duns föll ner på stengolvet. Sekunderna som följde hörde ofta till de mest spännande i hela hans fördolda liv. Förstod de möjligen det – hans värdar?

Han stod uppe på sista trappsteget och väntade tills Marie kort därpå dök upp ur sitt rum, där hon vid 27

den här tiden var sysselsatt med sitt handarbete, och plockade upp tidningen. Hon vecklade upp den, läste rubrikerna – lögner! inget annat än lögner! men vad skulle man göra, man måste ju hålla sig med tidning på grund av matvarorna – vände på den, läste familjesidan, dödsfall, förlovningar, födslar – även i krigstid fortsatte man givetvis att älska varandra och det kom barn till världen – och gick upp för trappan medan hon fortsatte att läsa. ”Nico”, ropade hon med halvkvävd röst, så att inte ens en tjuvlyssnare skulle kunna höra, endast han, som hon visste stod däruppe och väntade – ”Nico, nu har du minsann haft rätt igen …” Hon unnade honom gärna den lilla glädjen.

Många gånger hände det också att Marie glömde det, och att det var Wim som fick fatt i den först, när han kom hem från kontoret. Eller att hon vid den här tiden var inne i stan och handlade.

Då satt Nico uppe i trappan och utkämpade en svår strid med sig själv, om han skulle försöka att försiktigt, försiktigt … han skulle ju även kunna ta av sig sina innetofflor … smyga dit ner i bara strumplästen; lite skillnad gjorde det allt; eller på trappräcket, som han gjort när han var liten gosse, han visste precis vilka trappsteg som gav efter och knarrade, tredje och femte på första trapphalvan uppifrån räknat, och första och fjärde på den andra.

28

Men i slutändan vågade han det ändå inte. Trots att han var övertygad om att ingen, inte en levande själ, skulle kunna höra honom … Det stred mot deras överenskommelse, så han lät bli. Det var nästan mer än han mäktade med. Ingen visste vilken strid som rasade inom honom.

Hastigt återkallade han i sitt medvetande något annat, den tortyr, de fasor som med all säkerhet skulle ha väntat honom, men som han hade klarat sig undan till priset av andra, nya plågor här. ”Överallt väntar tortyr och fasor”, sade han tyst för sig själv. ”Överallt.”

Efter en stund reste han sig och smög tillbaka in på sitt rum. ”Jösses”, sade doktorn, när luftvärnsartilleriet dundrade tungt i närheten, ”det var mig allt några rejäla pjäser.”

I en aldrig sinande ström drog nattbombarna in över kvarteret. Det var som om de flög genom husets alla rum på en och samma gång.

Han såg omväxlande på kvinnan och mannen, kände deras återhållna rädsla för döden som närmade sig lika tyst som högljutt, och följde med blicken pendel­ lampans skuggspel i rummets gulaktiga innertak.

Sedan böjde han sig över sängen igen och kände på kroppen som långsamt höll på att bli kall.

Wim hade knäppt händerna bakom ryggen, och 29

stirrade ner i golvet. ”Vi måste begrava honom”, tänkte han, ”självfallet, den som är död måste begravas.

Men hur …?” ”En natt som denna i skyddsrummet medan huset rasar samman över en …” Doktorn avslutade inte meningen. Död är död, och man kan dö överallt. Men även leva?

Marie lade försiktigt handen på den höga fotgavelns välvda kant. Det var som om hon rörde vid den döde själv. Hon såg på honom. Orakad och med utpräglade drag låg han där med ögonen slutna. Håret, som rufsigt och okammat föll ner över den beniga, låga pannan, var svart, skägget, som hade blivit vild­­vuxet medan han var sjuk, skimrade i rött. Den slappa, halvöppna munnen och den något hängande hakan gav det plågade ansiktet en mer avlång form.

Vad gammal han såg ut! Allt detta och minnet av den Nico, som de hade tagit emot i sitt hem, förtätades i henne och formades till en bestämd tanke. Märkligt, att hon aldrig lagt märke till det medan han ännu var i livet. Hon kom att tänka på Bibeln, trots att hon inte var särskilt kyrkligt sinnad, på Gamla testamentet, vars folk han tillhörde. Job kunde ha sett ut på det viset, tänkte hon.

30

II ”Vad hette han egentligen?” frågade doktorn.

Det hördes fortfarande spridda skottsalvor i fjärran … Det var precis som i början, ett entonigt brummande från grannhuset, eller från källaren …

Wim ryckte på axlarna. Inte ens nu ville han avslöja namnet. Det skulle förbli en hemlighet. ”Vi kallade honom för Nico.” ”Nico, Nicodemus? – var inte han den ende av dom gamla skriftlärda, som den gången …” ”Ja, ja”, sade Wim. Vår var handelsresande i parfymer.”

Doktorn drog på munnen. ”Handelsresande i parfymer? Ja, lite väldoft skulle vi nog alla behöva efter kriget. Det är minsann inte det sämsta. Stackars Nico.” Det lät bittert, nästan som en anklagelse, som om han lämnat dem i sticket.

Wim knep ihop läpparna och stötte ljudligt ut luften genom näsan. ”Hm.” De stirrade en aning förläget på sängen.

Genom att han hela tiden låg där orörlig i samma stumma ställning, påmindes Marie om det faktum att 31

han var död. I deras hem, där ännu inget liv blivit till, låg en död. Hon återkom ständigt till denna tanke.

Doktorn satte igång ficklampans dynamo med tummen så att dödsrummet åter fylldes av ett fint, surrande ljud. Den korta, klara ljuskäglan vandrade över det matta ansiktet och de livlösa händerna på täcket och framhävde somliga partier av den döda kroppen skarpare. ”Hur länge har han varit hos er?” ”I nästan ett år, han kom i april.” ”Så länge? Och hur gick det – var han besvärlig?” ”Inte det minsta”, svarade Marie som endast följt med i männens samtal i den mån det rörde sig parallellt med hennes egna tankar. ”Inte det minsta.” ”Nåväl. Det hade även kunnat vara annorlunda.

Kände ni honom sedan tidigare?” ”Nej”, svarade Wim. ”Ibland inträffar det saker och ting vid såna här tillfälliga konstellationer … Vi är ju alla bara människor – och det dröjer alldeles för länge.” ”Jag vet”, svarade Wim lugnt. ”Inte med honom.

Det gick bra. Stackars Nico.”

Tystnad. ”Ja, här kan han inte bli kvar”, bröt doktorn tystnaden och gick med bestämda steg bort från sängen och tillbaka till mitten av rummet. Kvinnan och mannen följde efter honom.

32

”Självfallet inte. Men hur?” frågade Marie så tonlöst att ingen kunde höra henne. ”Kanske skulle man försöka vända sig till polisen”, sade Wim och såg doktorn stint i ögonen. Han hade funderat på det en lång stund. ”Till polisen, Wim?” ”Ja …”

Han undvek att se på henne. Tankarna virvlade runt i skallen på honom, likt planen som lättat från någon okänd plats långt bort i fjärran. ”Wim!” ”Polisen får fatt i honom i vilket fall som helst”, sade doktorn i förbigående och strök sakta med ena handen över ögonen. ”Men ni måste hålla er utanför.

Så kan dom med lugnt samvete vidta sina åtgärder.” ”Vadå för åtgärder, doktorn?” ”Begrava honom naturligtvis. Men det är fortfarande för ljust. Jag kommer tillbaka vid tiotiden. Vi kan skatta oss lyckliga att det är nymåne. Jag kommer att gå igenom allt med er man.”

Wim nickade. Han hade förstått vad doktorn me­ nade med nymånen och att det fortfarande var för ljust. Självklart, det var alltså så man gjorde. Inte så dumt, han skulle lägga fram det så försiktigt som möjligt för Marie. Hon kommer inte att få en blund i ögonen på hela natten. Det är trots allt en märklig tanke, att veta att medan man själv ligger i sin varma säng så 33

ligger den andre … även om han är död, eller kanske just därför …

Innan doktorn gav sig av gick han fram till Marie och tog hennes hand i sina och sade i ett aningen högtidligt tonfall: ”Det finns ingen här som man kan framföra sina kondoleanser till. Det sker säkert för jämnan. Men det måste nog ändå vara en förlust för er.

För ni hade säkert den tyngsta bördan … bekymret”, rättade han sig själv.

Marie såg lugnt på honom, hennes ansikte blev allvarligt. Hon funderade. Ja, ett bekymmer, men ett hon gärna tagit på sig. Hon kände att hon hade lärt sig något av det. ”Men faran är inte så stor som ni tror”, fortsatte han, för han hade en känsla av att hon var lite rädd. ”Det inträffar även helt andra saker under såna här omständigheter. För att inte tala om infektionssjuk­ domarna som vi är förpliktade att rapportera in, difteri, barnförlamning. Det är mycket, mycket obehagligt.

Men det föds även barn under liknande förhållanden som här …” ”Det kan inte vara möjligt”, stammade Marie fram.

Hon blev förskräckt. Barn? Hade människorna ingen ansvarskänsla? ”Jo, det är säkert”, försäkrade doktorn som läste hennes tankar. ”Jag har själv hjälpt åtskilliga till världen. Fyra små judegossar. Rejäla grabbar. Dom skri34

ker, såsom alla barn skriker då dom kommer till världen. Men det är just det som är faran! Nån kan höra dom! Grannarna! Efter tolv, fjorton års ofruktbarhet föds det plötsligt barn i tidigare barnlösa äktenskap.

Barnen blir naturligtvis inhysta hos andra.”

Wim och Marie såg på varandra och log. Det var måhända allvarligt, ja till och med lite sorgligt, men de kunde inte låta bli att le. Tänk vad mycket märkligt det finns här i världen! Men han hade rätt. Det föddes barn överallt, i skyddsrum, under luftangrepp, och då ofta snabbare än vad man skulle önska. Överallt dit döden når går livet också vidare. Och vad beträffade deras egen situation var en död man i sängen att föredra framför en kvinna med ett högljutt skrikande nyfött barn. Det hade han också rätt i. ”Jag måste gå nu”, sade doktorn. Wim följde honom ner.

När han kom upp igen stod Marie framför kortsidan av sängen vid den dödes fötter. Han ställde sig bredvid henne och tillsammans såg de tyst på Nico. ”Vet du egentligen hur judarna begraver sina döda, Wim?” ”Hur menar du?” ”Men, dom har ju bestämda regler och föreskrifter för allt, säkerligen också för när nån dör.” Bakom hennes nyfikenhet dolde sig en brinnande smärta som skrek efter en tröst som ingen tröst kan ge.

35

”Jo, det är klart. Jag har en gång läst om det nånstans.” Han talade tyst, viskande, som om det inte passade sig att tala högt inför en död om hur man tänkte begrava honom. I synnerhet som han aldrig hade uttryckt någon egen önskan. Wim tänkte efter ett litet ögonblick, så sade han: ”Jag tror att dom tvättar honom och klär honom i en likdräkt utan sömmar.” ”Vi skulle också kunna tvätta honom.” ”Äsch, Marie, vi låter det vara. Nico var ju inte bokstavstroende längre. Han kommer inte att ta illa upp.” ”Nån likdräkt har vi inte, och han har det säkert inte heller. Vem går under jorden med en likdräkt? Eller ska jag ta och se efter?” ”Och så sitter dom hos honom hela natten, läser sina böner i skenet av stearinljus – ja, jag tror dom kallar det för att sitta Shiva eller nåt sånt.” ”Hm. Vi kan inte göra nåt av det där.” ”Men först, när han har dött, lägger dom honom på marken insvept i ett lakan.” ”Ska vi kanske göra det, Wim?” ”Ja, Marie, det gör vi.”

Hon tog ett steg bakåt. ”Kom, jag hugger också i.” ”Inte nu. Vänta, doktorn är tillbaka vid tiotiden.

Han hjälper mig.” ”Är det därför han kommer tillbaka?” ”Vet du, det är för tungt att bära en död kropp.” ”Bära?” Hon visade med handen. ”Här på golvet?”

36

Han tvekade. ”Inte här Marie.”

Han höjde handen och pekade mot fönstret. ”Vi lägger honom där ute, doktorn och jag – i parken. Det är nymåne. Under en bänk. Ingen kommer att se oss.” ”Wim.” En stilla gråt vällde upp inom henne och fick hennes kropp att skaka lätt. ”Åh nej … jo … vad annat kan vi göra? Nico, Nico …” Hon höll handen för ögonen.

Wim ledde henne ut ur rummet och ner för trappan.

37

Wim och Marie lever i Holland under den tyska ockupationen. Utåt sett är de ett helt vanligt par, men de bär på en hemlighet: sedan flera månader tillbaka har de en judisk man, Nico, gömd i sitt hem.

Hittills har ingen fattat några misstankar, men när Nico plötsligt blir sjuk i lunginflammation och dör uppstår problem – att göra sig av med en kropp utan att bli upptäckt är inte så lätt. Deras försök blir mitt i allvaret nästan komiska. Och i ett av världshistoriens värsta skeden kan komedi lätt förvandlas till tragedi.

2010, när Hans Keilson hade fyllt 100 år, översattes Komedi i moll för första gången till engelska och gavs ut i USA. Den blev en stor litterär sensation och hyllades som ett återupptäck mästerverk.

”Hans Keilson kan mycket väl vara den främste författaren du aldrig har hört talas om.”

The Guardian

ISBN 978-91-88155-05-4

Nilsson förlag | Absint

från tyskan översattöversatt från tyskan 9 Nilsson 789188 155054 av B. Henrik B. Nilsson av Henrik