9789188155009

Resa i månljus är första titeln i Nilsson förlags klassikerserie Absint, med moderna såväl som äldre omistliga klassiker.

Resa i månljus ANTAL SZERB Översatt från ungerskan av Maria Ortman Med ett efterord av Julie Orringer

NILSSON FÖRLAG | ABSINT Malmö 2015

Fรถrsta delen BRร LLOPSRESA

Upproriskt finner jag mig i lagar och regler.

Vad händer nu? Jag väntar på min resas lön, För världen tar emot och stöter ut mig.

François Villon

1

På tåget va r det ännu inga problem. De började i Vene­ dig, med gränderna.

Redan när de åkte med motoscafon från järnvägsstatio­ nen in mot staden och lämnade Canal Grande för att ta en genväg lade Mihály märke till gränderna på ömse sidor.

Men då brydde han sig inte mycket om dem, för till en bör­ jan var han helt upptagen av Venedigs venedighet: vattnet mellan husen, gondolerna, lagunen och stadens tegelröda och rosa harmoniskhet. Vid trettiosex års ålder var Mihály nämligen i Italien för första gången, på sin bröllopsresa.

Under sina vandringsår, som blivit många, hade han v­ arit både här och där, i England och Frankrike hade han till­ bringat flera år, men Italien hade han alltid undvikit, han tyckte att tiden inte var inne än, han var ännu inte redo. Ita­ lien hänförde han till vuxenlivet, som barnalstrandet, och i hemlighet var han också rädd för Italien, rädd på samma sätt som för starkt solljus, blomdoft och mycket vackra kvinnor.

Om han inte hade gift sig, och om han inte haft för avsikt att leva ett regelrätt äktenskapligt liv, inlett med en italiensk bröllopsresa, skulle han kanske uppskjutit Italienbesöket i all oändlighet. Också nu sa han sig att det inte var till Italien 9

han hade åkt utan på bröllopsresa, vilket var en helt annan sak. För övrigt kunde han komma dit nu eftersom han var äkta man. Nu, sa han sig, hotades han inte längre av den fara som Italien innebar.

De första dagarna förflöt lugnt, fyllda av smekmånadens fröjder och rätt stillsamma, föga ansträngande stadsprome­ nader. Som anstod synnerligen intelligenta människor som också var enormt självkritiska bemödade sig Mihály och Erzsi om att hitta den rätta medelvägen mellan snobbism och antisnobbism. De ansträngde sig inte överdrivet mycket för att göra allt som Baedeker föreskrev, men ännu mindre ville de höra till dem som reser hem och skrytsamt säger: museerna … ja, museerna var vi naturligtvis inte på – och stolt tittar på varandra.

En kväll var de på teatern och när de kom tillbaka till hotell­vestibulen kände Mihály att han mycket gärna skulle vilja dricka något. Han visste inte exakt vad, framför allt var det något sött vin han längtade efter, han kom att ­tänka på den speciella och klassiska smaken hos vinerna från ­Samos och på hur ofta han hade läppjat dem i Paris, i en ­liten vin­ butik på Rue des Petits Champs 7, och han tänkte också att Venedig halvt om halvt var Grekland, här måste man kunna få tag på vin från Samos eller kanske mavrodaphne, för de italienska vinerna var han inte riktigt klar över än. Han bad Erzsi att själv gå upp på rummet så skulle han strax komma efter, han skulle bara ta ett glas – verkligen bara ett glas – sa han med spelat allvar, för Erzsi uppmanade honom, också hon med låtsat allvar, att vara måttlig, som det anstår en ung fru att göra.

10

När han avlägsnade sig från Canal Grande där deras ho­ tell låg hamnade han på gatorna kring Frezzeria där många venetianare gick omkring också vid denna nattliga timme på det egenartat myrliknande vis som kännetecknar stadens invånare. Precis som myror när de ger sig ut på vandring över en trädgårdsgång rör sig folk där bara på vissa väg­ sträckor; de andra gatorna förblir tomma. Mihály anslöt sig också till myrvägen eftersom han tänkte att barerna och ut­ skänkningsställena borde finnas utmed de befolkade gator­ na och inte i det vaga dunklet på de tomma gatorna. Han hittade också ett flertal ställen där det såldes drycker men på något sätt var inget av dem det han sökte efter. Det var något fel på allihop. På ett var människorna alltför eleganta, på ett annat alltför enkla, och inte med något av dem kunde han associera drycken han sökte. Den drycken hade på nå­ got sätt en mer undangömd smak. Så småningom fick han en känsla av att den säkert såldes bara på ett enda ställe i Venedig, och det stället måste han med hjälp av sin instinkt hitta. Det var så han hamnade bland gränderna.

Mycket trånga gator förgrenade sig in i mycket trånga gränder, och vart han gick blev de allt trängre och mörkare.

Om han sträckte ut armarna kunde han röra vid båda hus­ raderna på ömse sidor, vid de tigande husen med sina stora fönster bakom vilka, trodde han, hemlighetsfullt intensiva italienska liv slumrade. Så nära att det nästan var indiskret att gå på dessa gator om natten.

Vad var det för egendomlig förtrollning och extas han greps av där bland gränderna, varför kände han sig som om han äntligen hade kommit hem? Kanske barnet hade drömt 11

om något sådant – barnet som bodde i trädgårdsomgärda­ de villor men var rädd för stora ytor, kanske tonåringen ville bo på ett ställe som var så trångt att varje fjärdedels kvadrat­meter hade en särskild innebörd, där tio steg be­ tydde ett gränsöverskridande, där årtionden förflöt vid ett skrangligt bord och hela människoliv i en fåtölj; men inte heller det var säkert.

Så irrade han omkring bland gränderna tills han upptäck­ te att det redan hade börjat ljusna och att han befann sig på andra sidan Venedig, på Fondamente Nuove, varifrån man ser begravningsön och längre bort andra hemlighetsfulla öar, bland annat San Francesco del Deserto som en gång var leprakoloni, och i fjärran husen på Murano. Här bodde de fattiga venetianarna som bara på avstånd och i mindre mån nåddes av turistnäringens välsignelser, sjukhuset låg här, och de dödas gondoler utgick härifrån. Nu började en del människor redan vakna och gå till arbetet; och världen var så omåttligt ödslig som den är när man inte har sovit på hela natten. Han hittade en gondoljär som tog honom hem.

Erzsi var sedan länge illamående av oro och trötthet. Inte förrän halv två hade hon kommit att tänka på att det, trots att det verkade osannolikt, även i Venedig gick att ringa till polisen, vilket hon också gjorde med hjälp av nattportiern, naturligtvis utan resultat.

Mihály var fortfarande som en sömngångare. Han var fruktansvärt trött och kunde inte ge några vettiga svar på Erzsis frågor. ”Gränderna”, sa han, ”jag var ju tvungen att se gränderna på natten, det hör till, det brukar andra också göra.”

12

”Men varför sa du ingenting, varför tog du inte mig med dig?”

Mihály kunde inte svara och kröp i säng med förorättad min och somnade med en mycket bitter känsla. Är det så här äktenskapet är, tänkte han, begriper hon så lite, är alla förklaringar så förgäves? Visserligen begriper jag det inte själv.

2

M e n E r zsi som na de inte, hon låg länge och funderade med rynkad panna och armarna hopflätade under huvudet.

Kvinnor klarar i allmänhet bättre av att vaka och tänka. Det var ingenting nytt eller överraskande för henne att Mihály gjorde och sa saker som hon inte kunde förstå. Ett tag ­hade hon framgångsrikt dolt denna oförståelse, varit klok nog att inte ställa frågor och låtsats som om hon sedan urmin­ nes tider vore helt klar över allt som hade med Mihály att göra. Hon visste att denna tysta låtsade överlägsenhet, som Mihály trodde var kvinnors nedärvda, instinktiva vishet, var det bästa vapen hon hade för att behålla honom. Han var full av rädslor, och hennes uppdrag var att lugna honom.

Men allting har sina gränser, och för övrigt var de nu ett äkta par som befann sig på en riktig bröllopsresa, att då hålla sig borta en hel natt var trots allt underligt. Ett ögon­ blick slogs hon av den naturliga kvinnliga tanken att Mihály kanske hade roat sig i en annan kvinnas sällskap, men sedan förkastade hon den som en total omöjlighet. Bortsett från hur fullkomligt opassande något sådant skulle vara visste hon mycket väl hur förskrämd och försiktig Mihály var till­ sammans med alla främmande kvinnor, hur rädd han var 14

för sjukdomar, hur han aktade sig för utgifter, och hur lite han för övrigt intresserade sig för kvinnor.

Fast egentligen hade det varit mycket lugnande att veta att Mihály bara hade varit hos en kvinna. Det skulle inne­ bära slutet på denna osäkerhet, detta totalt tomma m ­ örker, på omöjligheten att föreställa sig var och hur Mihály hade tillbringat natten. Och hon kom att tänka på sin förste man, Zoltán Pataki, som hon hade lämnat för Mihálys skull. ­Erzsi hade alltid vetat vilken maskinskriverska som just då var Zoltáns älskarinna, trots att Zoltán var krampaktigt, rodnande, rörande diskret, och ju mer han försökte hemlig­ hålla något, desto mer hade Erzsi allting klart för sig. Med Mihály var det precis tvärtom: han bemödade sig med pin­ sam samvetsgrannhet att alltid förklara varje rörelse han gjorde, han hade en manisk önskan att Erzsi skulle lära kän­ na honom helt och hållet, och ju mer han förklarade, desto rörigare blev saken. Erzsi visste sedan länge att hon inte förstod Mihály eftersom Mihály hade hemligheter som han inte erkände ens för sig själv, och att Mihály inte förstod henne eftersom det inte föll honom in att intressera sig för någons inre liv utöver sitt eget. Och ändå hade de gift sig därför att Mihály hade konstaterat att de förstod varandra i alla avseenden, att deras äktenskap vilade på fullständigt förnuftsmässiga grunder, inte på flyktiga passioner. Hur länge skulle det gå att upprätthålla denna fiktion?

3

E n k vä ll någr a dagar senare anlände de till Ravenna.

Nästa morgon steg Mihály upp mycket tidigt, klädde på sig och gick ut. Han ville vara ensam när han tittade på de be­ römda bysantinska mosaikerna, Ravennas viktigaste sevärd­ heter, för vid det här laget visste han att det fanns många saker han inte kunde dela med Erzsi och det här var en av dem. Erzsi var konsthistoriskt mycket mer allmän­bildad och mottaglig än han, och hon hade också varit i Italien tidigare, så Mihály överlät i allmänhet på henne att bestämma vad de skulle se, och vad de skulle tänka när de tittade på något, för det var sällan tavlor fångade hans intresse, slump­artat, som ett blixtnedslag, en av tusen. Men Ravenna­mosaikerna … de var hans förflutnas konstminnes­märken.

En gång i tiden hade de med nervös och oförklarlig rädsla tittat på dem tillsammans, han och Ervin, Tamás Ul­pius och Éva, Tamás yngre syster, i en stor fransk bok en julnatt hem­ ma hos familjen Ulpius. I det jättelika rummet intill vand­ rade Tamás Ulpius far ensam av och an. Med armbågarna mot bordet tittade de på bilderna, vars gyllene bakgrund glimmade mot dem som ljuset från en okänd källa långt inne i en gruvgång. I de bysantinska bilderna fanns något 16

som rörde upp den fasa som slumrar i själens djup. Kvart i tolv tog de på sig tjocka kappor och gav sig med stelfrusna hjärtan av till midnattsmässan. Då svimmade Éva; det var det enda tillfälle det hade varit något problem med Évas nerver. Sedan handlade allt om Ravenna i en m ­ ånad, och inom Mihály hade Ravenna förblivit en obestämbar form av rädsla.

Allt detta, hela den där synnerligen undansjunkna må­na­ d­en, vaknade nu till liv inom honom när han stod framför den underbara, blekt gröntonade mosaiken i kyrkan San ­Vitale. Hans ungdom drabbade honom med sådan intensitet att han greps av yrsel och blev tvungen att luta sig mot en pelare. Men det varade bara ett ögonblick, sedan blev han en allvarlig människa igen.

De andra mosaikerna var han inte ens intresserad av. Han gick tillbaka till hotellet och väntade tills Erzsi var klar, var­ efter de tillsammans och sakkunnigt besökte och diskute­ rade alla sevärdheter. Mihály talade naturligtvis inte om att han redan hade varit i San Vitale på morgonen, han smög sig lite skamset in i kyrkan, som om något skulle kunna av­ slöja honom, och sa att så väldigt intressant var den ju inte, för att uppväga morgonens upphetsning.

Kvällen därpå satt de utanför ett av kaféerna på den lilla piazzan, Erzsi åt glass, Mihály hade prövat någon, för ho­ nom okänd, besk dryck men var inte nöjd och grubblade på vad han skulle ta bort smaken med. ”Den här lukten är förfärlig”, sa Erzsi. ”Vart man än går i den här stan känner man den här lukten. Det är så jag före­ ställer mig en gasattack.”

17

”Det är inte så konstigt”, sa Mihály. ”Den här stan luk­ tar lik. Ravenna är en dekadent stad, den har varit stadd i förfall i över tusen år. Det är vad Baedekern säger också.

Den har haft tre storhetstider, den sista på sjuhundratalet efter Kristus.” ”Dumbom”, sa Erzsi leende. ”Du tänker jämt på lik och liklukt. Fast den här stanken är alstrad av livet, av välstån­ det: den här lukten är det konstgödningsfabriken som åstad­ kommer, den fabrik som hela Ravenna lever av.” ”Lever Ravenna av konstgödning? Den här staden där Teoderik den Store och Dante är begravda, den här staden jämfört med vilken Venedig är en uppkomling.” ”Just det, min vän.” ”Det är skamligt.”

I det ögonblicket dundrade en mycket högljudd motor­­ cykel in på piazzan och den glasögonförsedde och utom­ ordentligt motorcykelaktigt klädde man som satt på den sprätte ner från den som om han hoppade ner från en häst­ rygg. Han såg sig om, fick syn på Mihály och Erzsi och styrde rätt mot deras bord, ledande motorcykeln bredvid sig som en häst. När han kom fram till bordet sköt han upp glas­ögonen som ett hjälmgaller och sa: ”Hej, Mihály. Det var dig jag letade efter.”

Till sin enorma förvåning såg Mihály att det var János Szepetneki. I hastigheten kom han inte på något annat att säga än: ”Hur visste du att jag var här?” ”På ditt hotell i Venedig sa de att du hade åkt till Raven­ na. Och var skulle man vara i Ravenna efter middagen om 18

inte på piazzan? Det var verkligen inte svårt. Jag körde raka vägen hit från Venedig. Men nu ska jag sätta mig lite.” ”Öh … får jag presentera dig för min fru”, sa Mihály ner­ vöst. ”Erzsi, det här är min gamla klasskamrat János Sze­ petneki som jag … tror jag, aldrig har berättat för dig om.”

Och han rodnade våldsamt.

János mönstrade Erzsi med ohöljd motvilja, bugade, ska­ kade hand och tog sedan inte vidare notis om hennes när­ varo. Han sa över huvud taget ingenting, beställde bara en citronlemonad.

Efter en bra stund lät Mihály äntligen höra sin röst. ”Tala då. Du måste ha haft något skäl till att leta rätt på mig här i Italien.” ”Det ska jag tala om. Först och främst ville jag träffa dig eftersom jag hörde att du hade gift dig.” ”Jag trodde att du fortfarande var arg på mig”, sa Mihály. ”Sist vi träffades var på ungerska ambassaden i London och då lämnade du lokalen. Fast det är klart, nu har du ingen­ ting att vara arg för längre”, fortsatte han när han märkte att János inte svarade. ”Man mognar. Alla mognar och e­ fter hand glömmer man också varför man har varit arg på nå­ gon i årtionden.” ”Du låter som om du visste varför jag var arg på dig.” ”Det är klart jag vet”, sa Mihály och rodnade på nytt. ”Tala om det då, om du vet det”, sa Szepetneki strids­ lystet. ”Inte här … inför min fru.” ”Mig stör det inte. Du kan lugnt tala om det. Varför tror du att jag inte ville tala med dig i London?”

19

”Därför att jag kom att tänka på att jag en gång i tiden trodde att det var du som hade stulit mitt guldur. Sedan dess har jag fått reda på vem som stal den.” ”Där ser du vilken åsna du är. Det var jag som stal ditt guldur.” ”Så det var ändå du som stal det?” ”Just det.”

Erzsi hade suttit och vridit sig oroligt på sin stol, för med sin människokännedom hade hon på János Szepetnekis hän­ der och ansikte för längesedan kunnat se att han var det slags människa som emellanåt stjäl ett guldur, och hon tryckte nervöst sin handväska med deras pass och rese­checkar intill sig. Hon var mycket förvånad över, och det gjorde henne illa till mods, att den annars så taktfulle Mihály hade fört den där historien med uret på tal, men den tystnad som nu upp­ stod var outhärdlig, tystnaden när en människa säger till en annan att han har stulit hans guldur, varefter de tiger. Hon reste sig och sa: ”Jag går tillbaka till hotellet. Herrarna har saker att dis­ kutera som …”

Mihály såg mycket irriterat på henne. ”Stanna du. Nu är du min fru. Nu angår allt det här dig också.” Och sedan vände han sig till János Szepetneki och skrek åt honom: ”Varför skakade du inte hand med mig i London i så fall?” ”Du vet mycket väl varför. Om du inte visste det skulle du inte vara så här ilsken nu. Men du vet att jag hade rätt.” ”Tala så man begriper.”

20

”Du är lika bra på att inte begripa en som du var bra på att inte hitta dem som försvann från din närhet och som du inte ens letade efter. Det var därför jag var arg på dig.”

Mihály satt tyst ett tag. ”Men om du hade velat träffa mig … vi träffades ju i Lon­ don.” ”Ja, men det var av en slump. Det räknas inte. För övrigt vet du mycket väl att det inte är mig det handlar om.” ”Om det handlar om andra … så skulle jag ha sökt dem förgäves.” ”Och därför lät du bli att göra det, eller hur? Fast du kan­ ske bara hade behövt sträcka ut en hand. Men nu har du en chans till. Hör här. Du, jag tror att jag har hittat Ervin.”

Mihálys ansiktsuttryck förändrades genast. Vrede och häpnad gav plats åt glad nyfikenhet. ”Det menar du inte! Var är han?” ”Exakt var vet jag inte än, men han är i Italien, i något av klostren i Umbrien eller Toscana. Jag såg honom i Rom, i en procession med många munkar. Jag kunde inte gå fram till honom, jag kunde ju inte störa ceremonin. Men en präst som jag känner var där och han talade om att de där munkarna hörde till en umbrisk eller toskansk orden. Det var det jag ville berätta för dig. Eftersom du nu är här i Italien skulle du kunna hjälpa mig att leta efter honom.” ”Ja. Tack. Men jag vet inte om jag kommer att göra det.

Jag vet inte ens hur jag skulle bära mig åt. Dessutom är jag här på bröllopsresa, jag kan inte söka igenom vartenda klos­ ter i Umbrien och Toscana. Och jag vet inte ens om Ervin har lust att träffa mig. Om han hade velat se mig skulle han 21

ha kunnat underrätta mig om var han befann sig för länge sen. Och gå din väg nu, János Szepetneki. Jag hoppas slippa se dig igen på några år.” ”Jag ska gå. Din fru är en mycket osympatisk kvinna.” ”Jag har inte bett om din åsikt.”

János Szepetneki satte sig på sin motorcykel. ”Betala min citronlemonad”, skrek han bakåt och för­ svann i mörkret som under tiden hade fallit.

Det äkta paret satt kvar länge, tigande. Erzsi var för­argad, samtidigt som hon fann situationen komisk. När gamla klasskamrater träffas … Mihály var tydligen djupt be­rörd av de där historierna från skoltiden. Någon gång borde hon fråga vem den där Ervin var, och den där Tamás … fast det tog emot. Erzsi tyckte i allmänhet inte om unga och halv­ färdiga människor.

Men egentligen var det något helt annat som förargade henne. Det var naturligtvis att János Szepetneki tyckte så illa om henne. Inte för att det skulle vara det minsta viktigt vad en sådan där … en sådan där tvivelaktig existens tyck­ te om henne. Men ändå, för en kvinna finns det ingenting mer ödesdigert än hennes mans vänners uppfattning. Män är otroligt påverkbara när det gäller kvinnor. Visserligen var den där Szepetneki inte Mihálys vän. I varje fall inte hans vän i ordets konventionella betydelse, även om det tydligen ändå fanns något mycket starkt band mellan dem. Och för övrigt kan den mest värdelösa karl påverka en annan karl i det avseendet.

Fan också, varför gillade han mig inte? tänkte hon.

På det hela taget var Erzsi sannerligen inte van vid sådant.

22

Hon var en rik, vacker, välklädd, snygg kvinna, män fann henne tilldragande eller åtminstone tilltalande. Hon visste att det för Mihálys varma känslor också var mycket viktigt att alla män talade uppskattande om henne. Ofta misstänk­ te hon till och med att Mihály inte såg henne med sina egna ögon utan med andras. Som om han inom sig sa: hur myck­ et skulle jag älska Erzsi om jag vore som and­ra människor.

Och så kom den här skojaren, och just han gilla­de henne inte. Hon kunde inte låta bli att påtala det. ”Kan du vara snäll och tala om varför din vän ficktjuven inte gillade mig?”

Mihály drog på munnen. ”Dumheter. Det var inte dig han inte gillade. Han gillade inte att du är min fru.” ”Varför?” ”För att han tycker att det är för din skull jag har förrått min ungdom, vår gemensamma ungdom. Att jag har glömt dem som … och att jag har byggt mitt liv på andra relatio­ ner. Fast … och nu kommer du säkert att säga att det är snygga vänner jag har. Då skulle jag kunna svara att Szepet­ neki inte är min vän, vilket naturligtvis bara vore ett sätt att kringgå frågan. Men … hur ska jag uttrycka det … sådana människor finns också … Klockstölden var bara en barnslig förövning. Sedan dess har Szepetneki hunnit bli en fullfjäd­ rad bedragare, tidvis har han haft väldigt gott om pengar och då har han tvingat på mig olika summor som jag inte har kunnat betala tillbaka eftersom jag inte har vetat var han höll hus, och han har suttit i fängelse också, och det har hänt att han har skrivit från Baja och bett mig skicka 23

honom fem pengő. Och ibland dyker han upp och har all­ tid förmågan att säga något synnerligen otrevligt. Men som sagt, sådana människor finns också. Om du inte visste det har du åtminstone fått se det nu. Men säg, tror du att det går att köpa en flaska vin här någonstans som vi kunde dricka på vårt rum? Jag är trött på det offentliga liv vi ägnar oss åt här på piazzan.” ”Det kan du köpa på hotellet, där finns ju en restaurang ­också.” ”Och vi gör inte skandal om vi dricker den på vårt rum?

Får man det?” ”Mihály, du tar livet av mig med din rädsla för kypare och hotellägare.” ”Det har jag förklarat. Jag har sagt att de är de mest vux­ na människorna i världen och att jag inte, i synnerhet utom­ lands, vill göra något regelvidrigt.” ”Jag förstår. Men varför ska du dricka igen?” ”Jag måste absolut dricka något. För jag vill berätta för dig vem Tamás Ulpius var och hur han dog.”

Mihály har fått Erzsi att lämna sin förmögne man och gifta sig med honom och nu är de på bröllopsresa i Italien. Men redan första kvällen lämnar han Erzsi ensam på hotellet och ger sig ut på strövtåg i Venedigs magiska gränder. Och när han några dagar senare oväntat stöter ihop med en gammal ungdomsvän väcker det en uppsjö av minnen till liv, och den tvekan han i själva verket känner inför äktenskapet och hela vuxenlivet blir akut.

Under den fortsatta resan stiger Mihály halvt medvetet på fel tåg och låter Erzsi ensam åka vidare. Det blir för hans del början till en lång ​ yttre och inre vallfart där han konfronteras med ungdomsåren och vännerna som format hans liv: den brådmogne sökaren Ervin, den äventyrlige och halvkriminelle János, och framför allt de säregna syskonen Ulpius, den dödsmärkte Tamás och hans oförglömliga syster Éva.

Resa i månljus skrevs 1937 och är en av den ungerska litteraturens mest älskade klassiker.

” Ingen har kunnat läsa den utan att älska den.”

The Guardian

Nilsson förlag | Absint

ISBN: 978-91-88155-00-9

9 789188 155009