9789188097538

Sylvia Lidén Nordlund är född och bosatt i Göteborg. Hon är lärare, samtalspedagog, sexolog och fil.kand. i konflikthantering.

Sedan 1997 driver hon det egna företaget Amadora med inriktning på samtal, handledning och föreläsningar.

Allt det du måste är del ett i den planerade trilogin om Mias utveckling.

Sylvia Lidén Nordlund

FOTO: Ola Dyrhill

Mia fyller snart fyrtio och lever ett vanligt liv, men ett liv som behöver förändras. Hennes höga ambitioner gör att hon kommit på kant med en äldre kollega på förskolan där de arbetar. Försåtlig mobbning och utfrysning tar vid och trappas snart upp. Chefen är ung och ny och har svårt att hantera situationen.

Mias vånda och ångest växer; över arbetssituationen, över tonårsdottern som har svårt att finna sig tillrätta i sin nya skola och över maken som mest har fokus på sig själv och sitt arbete. Prövningarna tvingar Mia att stanna upp och se över allt hon tror att hon måste. Serena, väninnan och ljuspunkten, ger henne en matlagningskurs och en bok i present. Mannen Mia möter på kursen och visdomsorden hon hittar i boken, blir ögonöppnare som för henne till en punkt där det inte längre finns någon återvändo till hennes gamla liv. ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

EVA SWEDENMARK

Sylvia Lidén Nordlund

Sylvia LidĂŠn Nordlund

Medverkan i novellantologier: Älskanoveller: 30 nyanser av saknad, Ordberoende Förlag 2016 – Aldrig mer Över en vinterfika, Ariton Förlag 2016 – Välsignat möte Över en vårfika, Ariton Förlag 2017 – Under ytan Älskanoveller: 30 nyanser av frihet, Ordberoende Förlag 2017 – Förenade över tid Över en sommarfika, Ariton Förlag 2017 – Ett lättare liv

Förlagshuset Siljans Måsar www.siljansmasar.com info@siljansmasar.com ISBN 978-91-88097-53-8 © Sylvia Lidén Nordlund, 2017 Grafisk form: Lilla blå tornet www.lillablatornet.se Omslagsfoto: Pixabay/Antranias, Per Pixel (Göteborgsbilden) Författarfoto: Ola Dyrhill Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 www.scandbook.se

• ”Liksom frånvaron av ljus är mörker och frånvaron av ljud är tystnad, är sinnesfrånvaron den känslomässiga död som försätter sinnet i celibat från själva livet.”

Ur ”I det sista regnet” av Janesh Vaidya

•

1 Min mage rör sig i obekväma inre dallringar. Kommer Malin att presentera förslaget på kvällens arbetsplatsmöte? November månad går mot sitt slut och jag har väntat tillräckligt.

Dörren från blå kapprummet öppnas och vår chef skyndar in. Håret är nytonat rödbrunt, en mer passande nyans till den mossgröna kavaj hon använder på alla möten.

Vi är på plats i matrummet med fika framdukat, alla fyra kollegorna på avdelningen Pysslingen. ”Hej, hej! Ursäkta att ni fick vänta. En förälder utanför ville säga några ord.” Malin sjunker ner på den lediga Tripp trapp-stolen. Hennes nätta kropp ryms utan problem. Värre är det för Solbritt. ”Något akut som behöver tas upp", fortsätter Malin.

Solbritt pustar och tar en klunk kaffe innan hon yttrar sig. ”Gång­ järnet på dörren i gröna kapprummet kärvar och gnisslar hela tiden.

Jag har sagt till Bertil flera gånger.” Hon pressar ihop läpparna och lägger armarna i kors. ”Konstigt att det ska ta så lång tid. Vi har faktiskt annat att göra än att ringa hela tiden.”

Hon tittar på Saga och Annikki som nickar bekräftande.

Båda två är klädda i identiska flanellskjortor och slitna jeans. ­Annikki, mörkhårig med runda glasögon. Saga, med det ljusa håret i en lång fläta.

Det tog ändå lång tid innan jag kunde skilja dem åt.

7

Tänk om Solbritt kunde komma med en fråga om det direkta arbetet i stället för sitt sedvanliga klagande. ”Bertil har varit överhopad av jobb och hör säkert av sig så snart han kan”, säger Malin och drar stolen närmare bordet. ”Jag har funderat noga på Mias förslag om en extra planeringskväll per månad.

Ett utmärkt ­initiativ. Tid är en bristvara, som Solbritt just nämnde.”

Solbritt vänder sig mot mig. ”Har du gått bakom ryggen på oss?” En djup fåra framträder över näsroten. Det grå håret är ihopdraget i en stram hästsvans.

Men hur tänker Malin nu? Hon lovade att lägga fram idén som sin egen, utan att nämna mitt namn. Jag förstår att Solbritt protesterar.

Med två år kvar till pension och deltidssjukskriven för sin höft, orkar hon förmodligen inte ta in förändringar. Om hon nu någonsin gjort det.

Annikki och Saga sitter stilla med neutrala ansikten. På anställningsintervjun lockades jag av Sagas entusiasm och många idéer. Tog steget bort från min gamla förutsägbara förskola. Och mina trivsamma arbetskamrater. ”Jag vet att vi kan åstadkomma så mycket mer. Extra tid är ett steg åt rätt håll. Till och med en nödvändighet.” Min blick glider runt och stannar på Malin som borde svara. Det ingår väl ändå i jobbet som chef. Att leda och fördela arbetet. Inte att fega ur när hon behövs som mest.

Solbritt stampar i golvet med sin fotriktiga sko. ”Nu får det vara nog. Du är ju inte klok. Hur tror du att vi ska kunna få kompensation för de extra timmarna? Enda sättet är väl att ta ut komp under barntid? Och du kan inte ha glömt att ena halvan av Annikkis tjänst är till för dem som behöver särskilt stöd. Det blir alldeles för tungt med en personal färre på plats. Mer jobb, både kväll och dag. Bara för att du 8

är ung och rask, är väl inte alla andra det!” Hon knuffar på Annikki som böjer huvudet över anteckningsboken och muttrar ohörbart.

Jag sträcker mig efter fatet med ballerinakex, fastän jag inte vill ha.

Tar ett bett. Fyllningen smakar gammalt gummi.

Annikki och jag är ungefär lika gamla, och Saga hade fyrtioårsfest förra året. Jag lyckas oftast skjuta bort allt spekulerande om varför jag inte blev bjuden. Kanske för att de andra känt varandra längre och umgås på fritiden? En tagg sitter kvar, tillsammans med misstanken om att Solbritt på något sätt låg bakom. Solbritt som nu stirrar uppfordrande på mig. ”Jag vet väl vad barn behöver. Du ska alltid göra dig så märkvärdig.

Bara för att jag var barnskötare förut, betyder inte det att du kan allt bättre”, fortsätter hon och hötter med pekfingret.

Min sjal sitter för tätt runt halsen som känns kokhet. Jag lossar den en aning och vänder mig mot Saga. Munnen är tom på saliv och orden vill inte ut. ”Vi kan försöka efter juluppehållet, fram till sommaren. Med ny läro­plan behöver vårt arbetssätt faktiskt utvecklas. Barnen förtjänar att vi gör vårt yttersta.”

Saga smuttar på sitt te och drar i flätan. Hon plockar ut en fjärdedels föräldraledighet utan lön varje vecka för att hinna vara en bra förälder.

Men hon protesterar i alla fall inte mot mitt förslag. Skorpan som Annikki tuggar på knastrar i tystnaden. De ser hastigt på varandra och flyttar direkt blicken mot sina muggar.

Malin harklar sig, tar av jackan och hänger den över stolsryggen.

Snurrar ballografpennan på bordet, varv efter varv.

Väggklockan med stora visare och siffror tickar. Ljudet, som inte får plats när barnens röster studsar runt väggarna, markerar sekunderna.

9

Jag räknar dem en efter en. Pulsslagen i kroppen konkurrerar med klockans enformiga tick-tack.

Malin harklar sig återigen och dricker några droppar vatten ur det röda plastglaset. Hon öppnar sin skinnklädda filofax. Udda attribut för den som inte är fyllda trettio. Som dessutom raljerat över hur hon hinner anteckna en aktivitet, långt innan de andra i chefsgruppen hittar rätt datum i sina digitala kalendrar. Skulle uppskatta om hon ägnade pedagogiken samma intresse.

Det var en rejäl missräkning när förra chefen försvann uppåt i ­hierarkin. ”Vi hinner inte prata mer om detta. Fundera på Mias förslag tills vi ses nästa gång. Jag måste informera om nya riktlinjer från stadsdelsnämnden. Alla förskolor ska ta fram en handlingsplan för hur vi möter familjer i kris.”

Malins blick undviker min. Ögonen fastnar hos Saga, som ler. Alla rör på sig som om förtrollningen från en ond häxa just upphävts. Alla utom jag. ”Bra, mycket viktigt ämne”, säger Annikki. Solbritt lutar sig till­baka med pannan utslätad och kinderna mjuka i konturen. Saga sträcker på sig med intresserad min. ”Jag ska bara på toa”, mumlar jag. Reser mig upp på stela ben, lägger vinn om att behålla ansiktet intakt och tvingar mig att gå långsamt mot dörren.

10

2 Äntligen utanför rummet. Jag trycker ner handtaget och stänger dörren ljudlöst bakom mig. Andas stötigt och skyndar mig till personal­ toaletten. Inte tillräckligt med luft, trots de djupa andetagen.

Blicken blir grumlig. Hastigt tar jag de sista stegen.

Väl inne låser jag om mig och hamnar med ryggen hårt tryckt mot dörren. Som om jag försöker stänga ute en osynlig fiende.

Fast fienden befinner sig inuti min hjärna, intrasslad i minnet av Solbritts bittra minspel.

Hjärtslagen dunkar mot bröstbenet. Bröstkorgen höjer och sänker sig så fort att luften aldrig når till lungorna. Yr i huvudet sjunker jag ner på toalocket. Lutar huvudet mot knäna, blundar och försöker dämpa andningen.

Skit också, nu blir stämningen ännu sämre på avdelningen. Så korkat att prata med Malin. Hon höll ändå med om att avdelningen behöver förnya sig. Mer tid ökar möjligheten att nå upp till de nya målen, att hinna lyfta fram teknikämnet och utveckla pedagogiken ...

Malins vilja att få en förändring till stånd invaggade mig i en känsla av trygghet. Lika falsk som min nya chef. Jag tvingar mig att lyfta upp huvudet. Nacken knakar när jag vrider den från sida till sida för att mjuka upp stelheten. Öppnar ögonen, och läser affischtexten på insidan av dörren. Den hånar mig med sitt budskap, omgivet av en blomsterkrans: Tänk på att du är värdefull!

11

Sätt fart, innan någon kommer för att leta efter dig. Försöker fruktlöst övertala mig själv att stå upp. Några minuter till för att hinna hämta hem mig, sedan måste jag tillbaka.

Jag reser mig efter en alldeles för kort stund, baddar kallt vatten på kinderna och i pannan. Lutar mig över handfatet och drar ut på stunden av avskildhet. Torkar händerna med handduken som hänger under plastskylten, där det står Mia Berg textat med röda blockbokstäver. Byxorna är fuktiga och fastklistrade mot huden. Jag rättar till dem, drar ett djupt andetag och låser upp.

Halvvägs tillbaka trycker det på i blåsan. Den får vänta. Det fysiska trycket flyttar fokus från hur besvärande det är att gå in till de andra.

Ett sista extra syrebringande andetag innan jag öppnar dörren och kommer in mitt i planeringen av avdelningens julpyssel. Solbritt pratar om hur viktigt det är att bara använda aningens äggvita i kristyren till pepparkakorna. ”Annars rinner bokstäverna ut”, säger hon med inlevelse.

Annikki nickar medhållande. Och Saga. Ingen ser åt mig. Malin är försvunnen.

Jag slinker ner på stolen och sätter benen i kors. Bara tjugo minuter kvar på mötet. Allt ska göras på samma sätt som alltid och för övrigt är det ännu tre veckor kvar till lucia. Jag biter ihop om frustrationen som pockar på att komma ut i den unkna luften. Lyckas ändå inte hindra en tung utandning som får Solbritt att vända sig åt mitt håll. Jag rätar på ryggen och spärrar upp ögonen. Och hoppas att åtminstone se intresserad ut.

Måtte dagen snart vara över. Hjärtslagen tar ny fart. Jag måste komma hit varje arbetspass och möta barnen med mitt gladaste leende och innerliga kramar. Hur ska det gå till när jag mest av allt vill gömma mig på toaletten?

12

På mitt förra ställe var alla anställda en sammansvetsad grupp, som visste det mesta om varandra. Mycket småprat blev det, för många detaljer om varandras liv som jag inte var intresserad av. Var försiktig med det du önskar, du kanske får det. Innebörden av talesättet hade jag aldrig utsatts för. Hittills. ”Jaha, då var klockan halv sju. Vi hinner inte mer nu. Jag måste rusa till simningen och hämta lilltjejen. Fixar du färgerna till nästa vecka, Mia?” säger Saga och reser sig upp. ”Hm, jovisst”, svarar jag och får en lång forskande blick från Solbritt. Jag tänker inte fråga vilka färger. Det får jag ta med Saga i morgon. Nu är det fort iväg som gäller, det blir tillräckligt sen middag ändå efter avdelningsmötena. Fast Torbjörn kommer oftast hem ännu senare.

 Jag stannar ett ögonblick innanför dörren, behagligt andfådd av promenaden från spårvagnen. Skönt att känna alldeles vanliga, om än hastiga, hjärtslag.

Klockan är nästan halv åtta. Varför verkar tiden förflytta sig snab­ bare varje gång jag har bråttom?

Dunjackan, den enda som vinner över Göteborgsvädret, måste av fort innan jag blir svettig. Sabla dragkedja som jämt fastnar i hals­ duken.

Vår trerumslägenhet på Allmänna Vägen är pedantskött. De högblanka trägolven avslöjar omedelbart minsta repa. Stövlarna i sko­ hyllan, oavsett brådska.

En svag fisklukt välkomnar mig på vägen ut i köket. Grytan jag förberedde i morse väntar på köksbänken. Jag sätter på induktionshällen och trycker fram till steg fyra. Lägger det tinade fiskblocket 13

i min älskade Le Creuset som svärföräldrarna gav mig julen innan svärfar gick bort.

Tillräckligt med tid att duka medan fisken kokar. Och göra toalett­ besöket. Och gärna en snabbtitt på Facebook.

Ytterdörren slängs upp och slår in i dörrstoppen som Torbjörn har satt dit, då Frida aldrig lyckas lära sig att öppna dörren med lagom kraft. ”Mamma, när ska vi äta? Kan jag ta en snabbdusch? Jag är sjukt svettig!” ”Pappa kommer om ungefär tio minuter. Skynda dig om du nödvändigt ska duscha.” Jag svarar och tränger samtidigt bort irritationen. Måste Frida skrika från hallen.

Sallad ska fixas. Isberg, tomater och gurka är allt som kylskåpets ­nedre avdelning erbjuder. Jag är i stort sett den enda i familjen som äter sallad. Torbjörn kunde gott engagera sig för att få Frida att inse vikten av hälsosam mat.

Till sist ställer jag kannan med kylt vatten på köksbordet. Vitt bord och svarta skinnstolar, stilrent enligt Torbjörn. Väldigt modernt, fick Serena ur sig när jag frågade henne.

Serena, min väninna, säger oftast vad hon känner och gör det som passar henne bäst. Vill själv gärna äga samma kraft. Älskar hennes fritänkande själ och det liv hon skapat sig. Alldeles för länge sedan sist, vi måste snart ses.

Allt är klart för att äta. Varför kommer inte Torbjörn? Kollar mobilen, men inget meddelande. Facebook får jag spara till senare. Men inte toabesöket.

Ute i hallen drar jag i handtaget till badrumsdörren. Frida har låst om sig.

14

3 Tystnaden vid matbordet är annorlunda än då man stoppat munnen full, och måste tugga ur innan det går att tala. ”Du ska ställa skorna i hyllan, Frida. Det borde du väl veta vid det här laget?” Torbjörns ögon mörknar en nyans och riktas mot Fridas böjda huvud.

Jag betraktar förstulet min dotter. Kanske blir hon lika lång som Torbjörn. Hans slanka kroppsform och raka näsa har hon redan. Håret är en aning mörkare än mitt ursprungliga. Ögon i samma färg som Torbjörns, men med ungdomens livfullhet.

Hy som en blivande tonåring, mjuk lyster blandat med pormaskar runt näsvingarna och hårfästet. ”Förlåt, det var dumt.” Frida skyfflar in resten av miniportionen och reser sig. Stolen vickar, återfår balansen och landar på sina smala stålben. Torbjörn hostar och öppnar munnen. ”Det är väl lätt att glömma bort sig.” Jag tittar på Torbjörns smala läppar. Kan han låta bli att tjata för en gångs skull? ”Tack för maten.” Frida ställer tallriken på diskbänken och lämnar köket. ”Varsågod” svarar jag, och lägger för mig mer fisk och morötter.

För lite salt, men mustig smak av timjan. ”Gott med riktig hemlagad mat.” Torbjörn reser sig, ställer sig bakom min stol och stryker mitt hår. ”I kväll lägger vi oss tidigt, eller vad 15

säger du?” Han låter handflatan glida ner till mitt ena bröst. ”Låter bra, jag är helt slut av alla jobbtankar som snurrar. Jag hoppa­des att Malin skulle stötta mitt förslag, eller det som borde varit hennes eget förslag, menar jag.” ”Malin?” Torbjörn drar åt sig handen. ”Jag sa väl för ett tag sedan att jag pratat med min chef?” Har han glömt det. Lyssnade han ens? ”Om planeringstiden”, lägger jag till när han inte svarar. ”Det är möjligt att du gjorde.” Torbjörn går till vardagsrummet och sätter på teven. Den pompösa signaturmelodin till Vetenskapens värld går inte att missta sig på. En bra kompromiss, att programmera in­spelning så att jag slipper anpassa mattiderna. Teknik när den är som bäst.

Jag äter det sista från tallriken under tiden jag dukar av bordet.

Diskar knivar och gafflar först av gammal vana, travar tallrikarna på diskbänken bredvid. Allt får självtorka, även om det blir fläckar på besticken.

Till sist tar jag min orange gryta, skurar ur och stryker fingertoppen längs den glatta emaljen. Sköljer extra noga, torkar med hushållspapper och ställer den längst ner i skåpet med de mindre kastrullerna inuti. Ljudet av metall mot metall gör ont i öronen.

Sätter mig med mobilen vid köksbordet. Som jag glömde torka av.

Gnider bort små ljusröda tomatsåsfläckar, stryker handen mot byx­ benet och försjunker i Facebook.

Teveljudet tystnar och Torbjörn kommer ut i köket. ”Är du klar för sängen?” Hans röst har ett tonfall som inte har hörts av på länge.

Jag tittar upp och våra ögon möts som hastigast innan jag sänker blicken mot displayen. ”Jag väntar tills Frida har lagt sig. Gå du, så kommer jag strax.”

16

Jag tar med mobilen in i vardagsrummet och sjunker ner i fåtöljen.

Drar upp benen under mig, och bläddrar mig fram bland vännernas Facebookinlägg.

Ljudet av vatten mot handfatet i badrummet berättar att Torbjörn förbereder sig. Jag borde vara glad för hans beröm över maten och hans invit till kontakt.

En bröllopsbild på en gammal skolkamrat får mig att tänka tillbaka på den där kursavslutningen i juni. Så avlägsen den kändes.

En okänd man kom fram till mig när jag steg in i Agnetas enrummare, som låg i ett gammalt trähus några kvarter från Vågmästareplatsen.

Det stora rummet var fyllt av prat och skratt. Kurskamrater trängdes i soffan, på stolar hoplånade från grannarna och på den tjocka persiska mattan. Den långe mannen med tunt brunt hår var den enda som la märke till mig.

När han tog min hand och presenterade sig som Torbjörn Steen, mötte jag blicken från bleka grå ögon. Överraskades av en märklig impuls att vända om, gå ut genom ytterdörren och springa iväg, långt bort. Kanske var det hans sätt att hålla fast handen. Som om han ägde rättigheten till dess rörelser. ”Mia Berg heter jag. Du måste vara Agnetas bror.” Jag drog åt mig handen. ”Berg och Steen, what a perfect match!” Torbjörn tog tillbaks handen och jag minns hur han betraktade mig med intensivt intresse. ”Kom ska jag visa var maten och vinet finns. Du är väl inte blyg?”

Nej, blyg var jag inte. Underligt hur obemärkt den ursprungliga känslan försvann, hur smickrad jag blev över hans intresse och hur viktig jag kände mig, innesluten i den bubbla han skapat runt oss.

Hur trygg hans arm kändes på mina axlar, längre fram under kvällen.

17

Hur skulle livet ha sett ut i dag, om jag inte av en ren tillfällighet hamnat på Agnetas fest. Vi kände knappt varandra, hade bara varit med i samma arbetsgrupp om barns utveckling. Och sista gången bjöd hon in mig för att fira in sommarlovet.

Frida kommer hasande i Torbjörns gamla badtofflor som jag ville slänga och som hon räddade millimetrar från soppåsen. ”Jag tänker lägga mig tidigt. Vi börjar halv åtta i morgon. Vi ska på studiebesök”, förklarar hon. ”Låter trevligt. God natt då, gumman.” Jag vill ta chansen till en stunds sällsynt småprat. Men Torbjörn kan bli irriterad. En annan gång.

Jag släcker golvlampan, suckar och följer efter Frida, som går in i sitt rum och stänger dörren med en smäll.

Inne i badrummet klär jag av mig snabbt, lägger kläderna i tvättkorgen och tvekar innan jag drar på mig nattlinnet som hänger på baksidan av dörren.

Det svaga skenet från Tiffanylampan av olikfärgade glasbitar visar vägen till sovrummet. Lampan var mormors, ett av de få föremål som jag förde med mig in i boet.

Torbjörn flyttar täcket åt sidan och sträcker ut armen. ”Vad var det som tog så lång tid?” Han drar mig till sig och drar upp det randiga tyget så att brösten blottas. ”Varför har du tagit på dig nattlinnet?”

Jag ler och kryper närmare. Blundar och ser framför mig hur vi fumlade med kläderna i hans lilla Honda. Ivern att mötas kropp mot kropp. Nuförtiden svarar kroppen nödtorftigt på smekningarna som följer sin invanda väg.

18

4 Torbjörn suger försiktigt på min ena bröstvårta och fingrar på den andra. Efter några minuter lämnar handen bröstvårtan och glider nerför revbenen mot sitt mål.

Målmedvetenhet, ett ord som passar perfekt på Torbjörn. En bra egenskap enligt hans chef. Nej, mina tankar måste sluta snurra iväg.

Jag försöker fokusera på handen som fortsätter att stryka ner över magen. Som om den strök över en bräda för att känna om den är färdigslipad.

Han sticker ett finger i min någorlunda fuktiga öppning. Juckar fingret fram och tillbaka medan tummen cirklar runt klitoris.

Jag rör på höfterna och hasar ännu närmare. Och för att komma till slutpunkten, framkallar jag en drömscen bakom slutna ögonlock.

När slutade vi ha sex med öppna ögon?

Min solbrända insmorda kropp åtrår mannen på andra sidan av poolen. Den tropiska värmen och åsynen av hans fasta kropp, får mig att glöda och längta efter hans beröring. Han ser rakt på mig. Min puls tar fart …

Tummens tryck och hastighet ökar. Jag spänner låren. Och koncent­rerar mig. Rycker till när orgasmen kommer. Drar in och släpper ut luft.

Torbjörn reser sig på armbågarna och tränger in. Nu kan tankarna vandra fritt. Bara att vrida på höfterna och stöna lågt då och då.

19

Efter ett tag trycker hans kropp ner mig djupare mot madrassen och de sista ryckningarna tömmer honom.

Han tar upp toarullen, som han placerat i förväg vid sin sida av sängen, och vecklar ut en meter papper. Tre drag med noga hopvikt papper och därefter slänger han det på golvet. ”Sov gott”, säger han och vänder sig mot väggen. ”Mmm, du med.”

Ska göra mitt bästa, borde jag svarat. Varför kan jag inte stänga av tankarna som hoppar kråka?

Väckarklockan.

Jag ställer den på halv sex, i morgon är det jag som är först på plats och öppnar.

Bilderna från första mötet med Torbjörn varvas med scener från förskolan. Jag älskar att vara med barnen och ta del av deras energi och öppenhet inför livet. Men det räcker inte. Vi vuxna måste kunna mötas på ett bra sätt.

Inget blev som jag trodde. Kanske kan samarbetet bli bättre med tiden. Fast Malin har förvärrat situationen ytterligare. Hjärtslagen får bröstkorgen att röra sig snabbare och snabbare.

Svettig i nacken vänder jag fram andra sidan av kudden. En aning svalka. Tankarna måste sluta fladdra runt, och hjärtslagen sakta farten annars blir det inte tillräckligt med sömn i natt heller.

 Alla små ansikten är vända åt mitt håll. Till slut har barnen kommit till ro på kuddarna, i olika klara kulörer. Sitter stilla och väntar. Så stilla som det är möjligt när man är fem år.

Jag älskar denna korta sagostund för de äldsta, då min fantasi får flöda fritt. Då mina utskickade ord fångas upp av ivriga öron. Jag vet 20

aldrig i förväg vilken väg sagan ska vandra. Aldrig lyssnar de lika uppmärksamt som denna kvart före lunch.

Under förmiddagens utelek blev några av barnen osams om den nya gungan. Då lämpar sig en historia om småtrollen som slåss om vem som ska sitta högst uppe på den ståtliga rödvita svampen. Örjan stoppar tummen i munnen och kliar sig på sin lilla uppnäsa. Hans rödhåriga kalufs har märken efter mössan som tryckt ihop håret.

Trollens slagsmål tar fart och förväntningen hos mina uppmärksamma lyssnare stegras.

Dörren öppnas. Jag bemödar mig om att ha kvar fokus på barnen och sagan. Berättar vidare och ser i ögonvrån hur Solbritt stegar in. ”Maten har kommit för flera minuter sen. Hur vore det om du slutade i tid för en gångs skull?”

Jag stannar mitt i en mening. Andas in och sväljer orden som vill fram. Halsen hettar och jag känner hur en åder vid tinningen pulserar. Bedjande ögon vänds mot Solbritt. ”Nå, vad väntar ni på. Skynda på till era sittplatser innan maten blir kall.” Solbritt vänder sig bort utan att låta sig bevekas av barnens besvikna miner och går mot det stora lekrummet som varje dag förvandlas till matrum. ”Men sagan är ju inte slut …”, säger Love och ser ut som om han tänker börja gråta.

Jag tar ett djupare andetag, lossar tänderna ur sitt hopbitna läge och ler mot honom. ”Vi får vänta till i morgon. Då berättar jag längre.

Ni kan försöka gissa hur det går under tiden vi äter”, säger jag och reser mig upp. ”Kom nu allihop, dags att äta. Vi får köttbullar och potatismos.”

Ett myller av ljud utbryter runt omkring mig. Hanna tjuter av lycka över sin favoriträtt. Örjan och Love skriker till varandra tvärs 21

över rummet om vad de ska leka efter maten. Några går försjunkna i egna tankevärldar. Hanna rusar förbi dem och kommer först fram till ­matborden där de mindre barnen sitter och väntar.

Under kontrollerat buller sätter sig barnen på sina bestämda platser. ”Hanna! Sitt riktigt på stolen. Att du aldrig kan lära dig. Hur många gånger ska man behöva säga till?” Solbritt lyfter upp flickan och sätter omilt ner henne mitt på stolsitsen.

Mitt inre vrider sig i obehag. Att säga till är en sak, men inte med hård och arg röst. Och att handgripligt tillrättavisa? ”Nu äter vi. Hon försöker så gott hon kan.” Jag lyckas undvika att höja rösten. Aldrig argumentera inför gruppen. Men en markering måste jag ändå göra. För barnens skull. ”Ät själv då, och låt bli att lägga dig i allt.” Solbritt tar demonstrativt tydligt upp sin kniv och gaffel.

Köttbullen mals långsamt till köttfärs i munnen. Jag tuggar och tuggar. Ett gammalt minne sköljer över mig, så mäktigt att luften i lungorna trängs undan. Älskade nallen som låg på kudden. Som bräkte så lustigt att känslan av ensamhet försvann, när jag vickade den fram och tillbaka. Tills mor skrek att det inte gick att sova i allt oväsen och ryckte nallen ur mina armar. Flyttade iväg den utom räckhåll. Lyfte upp och la ner mig i samma hårdhänta rörelse.

Med svårighet tar jag mig ur minnet och alla känslor det väcker.

Den gamla historien glider tillbaka till sin plats, i skrymslen långt inne i barna­själen. Den professionella Mia träder fram i mitt medvetande. Och så är jag tillbaka till spill av lingonsylt och uthällda mjölkskvättar. Matvärdarna är i full gång med att duka av. Och min rast har börjat. Jag ställer min tallrik på matvagnen och går till personalrummet.

22

De grå sofforna och svartblommiga panelgardinerna gör ingen människa glad. De lila kuddarna lyckas inte förta det trista intrycket.

Jag sätter mig i soffan vänd mot fönstret och tittar på de få barn som hunnit ut. Overaller tar tid att få på sig. Ljudet av ett skratt letar sig in genom fönstret som står på glänt. Kanske är incidenten från sagostunden bortglömd av alla utom mig.

Men faktum kvarstår. Inget barn ska behöva utsättas för vuxnas oförmåga att hantera sina känslor. Inget barn ska behöva känna skam över handlingar som är naturliga för dem. Solbritts beteende är helt oacceptabelt. Att förmedla trygghet till barnen är en av portalerna i läroplanen. Borde jag prata med henne?

Men vad ska det tjäna till.

Efter gårdagens möte har Solbritt inte tilltalat mig, utom för att klaga och korrigera något obefintligt misstag som bara hon kan se.

Kanske bättre att gå förbi min kollega och ta det direkt med chefen. Å andra sidan ställde Malin inte upp på mötet. Och att klaga på en kollega … Som redan tycker att jag gått bakom ryggen …

Solbritt kanske inte har det så lätt. Men det rättfärdigar inte hennes agerande.

Det får vara för den här gången. Men om det händer igen måste jag reagera starkare. För barnens skull. Om inte det hjälper får jag gå till Malin. Oavsett om de andra anklagar mig för att skvallra.

23

Sylvia Lidén Nordlund är född och bosatt i Göteborg. Hon är lärare, samtalspedagog, sexolog och fil.kand. i konflikthantering.

Sedan 1997 driver hon det egna företaget Amadora med inriktning på samtal, handledning och föreläsningar.

Allt det du måste är del ett i den planerade trilogin om Mias utveckling.

Sylvia Lidén Nordlund

FOTO: Ola Dyrhill

Mia fyller snart fyrtio och lever ett vanligt liv, men ett liv som behöver förändras. Hennes höga ambitioner gör att hon kommit på kant med en äldre kollega på förskolan där de arbetar. Försåtlig mobbning och utfrysning tar vid och trappas snart upp. Chefen är ung och ny och har svårt att hantera situationen.

Mias vånda och ångest växer; över arbetssituationen, över tonårsdottern som har svårt att finna sig tillrätta i sin nya skola och över maken som mest har fokus på sig själv och sitt arbete. Prövningarna tvingar Mia att stanna upp och se över allt hon tror att hon måste. Serena, väninnan och ljuspunkten, ger henne en matlagningskurs och en bok i present. Mannen Mia möter på kursen och visdomsorden hon hittar i boken, blir ögonöppnare som för henne till en punkt där det inte längre finns någon återvändo till hennes gamla liv. ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

EVA SWEDENMARK

Sylvia Lidén Nordlund