9789188097248

Förlagshuset Siljans Måsar www.siljansmasar.com info@siljansmasar.com ISBN 978-91-88097-24-8 © Vendela B Brännborn Materialet i denna bok är skyddat enligt upphovsrättslagen.

Omslagsfoto: Matton Images Grafisk form: Lilla blå tornet www.lillablatornet.se Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 www.scandbook.se

!2

Prolog Älvdalen 1668, mellan dröm och verklighet Korpar cirklar i skyn ovanför henne. Deras små, svarta ögon spejar mot sitt byte. Beredda att dyka när eggen faller. Hon vänder blicken ut mot pöbeln som trycker på för att få en skymt av henne. Hennes blick söker i massan efter ett bekant ansikte. En människa som kan förklara hennes oskuld. Men hon finner inte hennes älskade anletsdrag i den föraktfulla hopen. En gammal gumma spottar henne i ansiktet. Det rister till i hennes ålderssvaga kropp. ”Känner du inte igen mig, Cecilia Andersdotter?”

Gummans vattniga ögon ser rätt in i hennes, och munnen förvrids till ett djävulskt hånleende.

Cecilia dras flera år bakåt i tiden till en barndom som hon har strävat hårt för att glömma. Hon minns hårda ord och gömda slag och hennes egen ständiga längtan efter att bli accepterad av fadern. Men djupare bakom de minnena finns det sådant som är ännu svårare att tänka på.

Kramar och viskande, tröstande ord av kärlek när ingen annan hör, doften av en kärleksfull famn. Hennes bröst känns tungt vid minnet och känslan för svår att bära, hon tar sig åter tillbaka till verkligheten. ”Nå, kommer du ihåg mig än?” bräker gumman. ”Jordemor Margeta. Alltid lika otrevligt att se ditt vassa tryne.” !3

”Hur vågar du behandla mig illa, din lilla trollunge. Du är där du förtjänar att vara, det är det jag alltid har sagt. Det är en djup synd att mor din inte kunde ha hamnat här tidigare.” ”Dra inte in min mor i dina ord om synd. Min mor Kerstin var den mildaste utav kvinnor, för snäll för sitt eget bästa. Hon använde bara sina kunskaper till att göra gott.”

Cecilias röst bryts. ”En häxa av värsta sort. Den som tar er bästa mjölkko och rider henne med kvasten uti hennes bak så att era barn ska kunna bola med djävulen på Blåkulla.”

Margeta skriker nu i uppjagad extas till pöbeln bakom henne. ”Jag har aldrig varit på Blåkulla. Jag skulle inte ens hitta dit om jag ville och aldrig någonsin skulle jag ta era barn mot deras vilja.”

Cecilia vänder sitt uppriktiga ansikte ut mot massan. Men allt de ser är hennes blinda öga och ärret som löper utmed hennes kind. ”Hon bär Satans tecken”, skriker en man med högaffeln framför sig. ”Denna kvinna har bolat med Den Fule, hon har förlustat sig och fött ett djävulens barn. Ett barn med ansikte som en ängel. Säg mig, kan denna kvinna föda ett barn med ett vänt yttre? Det kan bara vara djävulen som kan skapa ett vackert barn till en sådan häxa.

Jag har själv sett flickan och vet var hon finns.”

Margeta avslutar med att vända sig till Cecilia och viska i hennes öra. !4

”Jag skulle ha dränkt dig när jag hade chansen.” ”Snälla! Gör vad ni vill med mig men rör inte min dotter.”

Cecilia säger dessa ord till Margeta men får bara ett roat skratt till svar. Hon vänder sig med förnyad kraft mot pöbeln och vädjar till dem. ”Låt min dotter vara, hon har inte gjort er något ont. Straffa mig men inte min dotter.”

Pöbeln skriker nu i vild extas. ”Bränn häxan, bränn häxan, bränn häxan.”

Kyrkoherde Lars Elvius och de andra ämbetsmännen försöker tysta ner folket som ser på henne med ögon lysande av vilt vansinne och som lystet väntar på yxans dans. ”Cecilia Andersdotter, erkänner du att du har utövat trolldom och förmått oskyldiga barn till att bola med djävulen.” ”Ja, jag erkänner.”

Cecilia ser bakåt mot Margeta med ett bedjande öga.

Margeta stirrar bara på henne med glasartad blick. ”Jag dömer dig till döden, din bödel är redo.”

Elvius ser lättad ut. Ännu en häxa har erkänt, ett gott dagsverke är utfört i herrens tjänst. Nu kan han gå hem och vila sin trötta kropp efter slitsamt arbete.

Hennes ben känns tunga och orkar knappt bära sin börda. Ska hennes huvud snart skiljas från hennes hals? Är detta verkligen sista gången hon ska dra in frisk luft i sina lungor? Kommer hon aldrig mer att få !5

krama sin dotter och känna hennes varma kropp mot sin? Hon måste få se henne en sista gång, veta att hon är trygg. Cecilia försöker se förbi männen som för henne fram men kommer inte åt att se något över deras breda axlar. Bödeln trycker ner henne mot stupstocken. Hon hinner uppfatta den trubbiga eggen av yxan och blickar upp mot hans ansikte som är märkligt likt hennes far. Det svartnar för hennes öga och sedan omsluts hon av ett tyst mörker.

~

!6