9789187917325

”Fantastisk!”

KARL-OVE KNAUSGÅRD

Katie Kitamura

Separationen Översättning: Marianne Tufvesson ROMAN

KATIE KITAMURA, SEPARATIONEN

Originalets titel: A Separation Copyright © 2017 by Katie Kitamura Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag Citatet på sidan 57 är hämtat ur Sture Pyks översättning av Shakespears Hamlet, akt 3, scen 4, Fischer & Co (2003) ÖVERSÄTTNING: Marianne Tufvesson OMSLAG: Magnus Petersson OMSLAGSILLUSTRATION: Jaya Miceli FÖRFATTARPORTRÄTT: © Martha Reta TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-32-5

Etta, ett imprint under Sekwa förlag AB Tyska brinken 19, 3tr 111 27 Stockholm www.ettaforlag.se

Till Hari

1 D e t b ö r j a d e m e d ett telefonsamtal från Isabella. Hon ville veta var Christopher höll hus, och jag hamnade i den pinsamma belägenheten att behöva säga att jag inte visste. I hennes öron måste det ha låtit osannolikt. Jag berättade inte att Christopher och jag hade separerat ett halvår tidigare och att jag inte hade pratat med honom på närmare en månad.

Hon tyckte det var obegripligt att jag inte kunde tala om var Christopher befann sig, och hennes reaktion var avvaktande men inte helt överraskad, vilket på sätt och vis gjorde det hela värre. Jag kände mig både förödmjukad och olustig, två känslor som alltid har kännetecknat mitt förhållande till Isabella och Mark. Detta trots att Christopher brukade säga att jag hade exakt samma effekt på dem, att jag borde försöka att inte vara så reserverad, det kunde alldeles för lätt tolkas som arrogans.

Visste jag inte, undrade han, att somliga såg mig som snobbig?

Det gjorde jag inte. Vårt äktenskap bestod av sådant som Christopher visste och sådant som jag inte visste. Det här handlade inte enbart om intellektuell förmåga, även om Christopher hade en för–7–

K AT I E K I TA M U R A

del i det avseendet, han var utan tvekan en intelligent man. Det handlade om sådant som förtegs, information han hade, men inte jag. Kort sagt handlade det om otrohet – den som bedrar är alltid upplyst medan den som blir bedragen får sväva i ovisshet. Ändå var otroheten inte ens, inte nödvändigtvis, den främsta orsaken till att vårt äktenskap hade spruckit. Det skedde långsamt, till och med när vi hade enats om att separera fanns det praktiska frågor, det var ingen enkel sak att montera ner den byggnad som ett äktenskap utgör. Hela projektet var så avskräckande att jag började undra om någon av oss hade ångrat sig, om det låg en tvekan begravd under formaliteterna, gömd i de pappershögar och webbformulär som vi var så måna om att undvika.

Och därför var det fullt rimligt av Isabella att ringa mig och fråga vart Christopher hade tagit vägen. Jag har talat in tre meddelanden, sa hon, samtalen till hans mobil går direkt till röstbrevlådan och senast jag ringde var det en främmande svarston – Hon uttalade ordet främmande med en bekant blandning av misstänksamhet, förvåning (hon kunde inte föreställa sig något skäl till att ende sonen skulle vilja fjärma sig från henne) och sårad stolthet.

Orden kom då tillbaka till mig, fraser som yttrats under loppet av vårt äktenskap: du är annorlunda, du har alltid varit lite annorlunda, hon är väldigt trevlig men inte som vi, det känns inte som om vi känner dig (och sedan, slutligen, det hon sannolikt skulle säga om Christopher berättade för henne att det var slut mellan oss), det är bäst som sker, kära du, när allt kommer omkring var hon aldrig riktigt en av oss.

– därför undrar jag, exakt var någonstans håller min son hus?

–8–

S E P A R AT I O N E N

Det började genast dunka i huvudet. Jag hade inte pratat med Christopher på en månad. Senast vi talades vid var på telefon.

Christopher hade sagt att det var uppenbart att vi inte skulle försonas men att han inte ville dra i gång hela processen – han använde det ordet, som antyder något kontinuerligt och pågående snarare än en resolut och enstaka handling, och han hade givetvis rätt, en skilsmässa var mer organisk och delvis oförutsägbar än den i förstone kunde te sig – med att berätta för folk.

Kunde vi hålla det för oss själva? Jag hade tvekat, inte för att jag hade några principiella invändningar – i det här skedet var beslutet fortfarande färskt och jag föreställde mig att Christopher till stor del kände som jag, att vi ännu inte hade tänkt ut hur vi skulle berätta om separationen. Men jag tyckte illa om den förtroliga tonen, som kändes opassande och obefogad. Trots det sa jag ja. När Christopher hörde min tvekan bad han mig att lova. Lova att du inte berättar för någon, åtminstone inte nu, inte förrän vi har talats vid igen.

Trots min irritation gick jag med på det, och lade på.

Det var senaste gången vi talade med varandra. När jag nu framhärdade i att jag inte visste var Christopher höll hus skrattade Isabella till och sa Var inte löjlig. Jag pratade med Christopher för tre veckor sedan och han berättade för mig att ni båda skulle till Grekland. Jag har haft så svårt att få tag på honom och eftersom du uppenbarligen är kvar i England får jag utgå från att han har rest till Grekland utan dig.

Jag var alltför förvirrad för att svara. Jag kunde inte förstå varför Christopher skulle ha inbillat henne att vi tänkte resa till Grekland –9–

K AT I E K I TA M U R A

tillsammans, jag hade inte ens känt till att han var på väg utomlands.

Hon fortsatte Han har jobbat väldigt mycket, jag vet att han är där och gör research och – Hon sänkte rösten på ett sätt som jag hade svårt att tolka, det kan ha varit äkta tvekan eller bara spelad sådan, hon var inte främmande för den sortens manipulation.

– jag är orolig för honom.

Påståendet kändes inte omedelbart övertygande och jag tog inte hennes oro på något större allvar. Isabella trodde att hennes relation till Christopher var bättre än den var, ett naturligt misstag för en mor att begå men som ibland fick till följd att hon betedde sig underligt. Förr skulle situationen kanske ha triggat en känsla av triumf hos mig – att den här kvinnan vände sig till mig för att be om hjälp i en fråga som rörde hennes son skulle kanske ha betytt något så sent som för ett år sedan, så sent som för ett halvår sedan.

Nu lyssnade jag mest med bävan medan hon fortsatte. Han har inte varit sig själv, jag ringde för att fråga om ni båda – återigen ni båda, det var tydligt att hon inget visste, att Christopher inte hade anförtrott sig åt henne – kanske ville komma ut och bo på landet, få lite frisk luft. Det var då Christopher berättade för mig att ni skulle till Grekland, att du behövde bli klar med en översättning och att han skulle göra research. Men nu – och här gav hon ifrån sig en kort irriterad suck – får jag veta att du är i London och han svarar inte på mobilen.

Jag vet inte var Christopher är.

Det var tyst en liten stund innan hon fortsatte.

– 10 –

S E P A R AT I O N E N

Hur som helst måste du åka dit nu direkt. Du vet ju att min intuition inte sviker, jag känner på mig att något är fel, det är inte likt honom att inte svara när jag ringer.

Isabellas telefonsamtal fick följder som jag finner märkliga också så här i efterhand. En är att jag lydde den här kvinnan och reste till Grekland, till en plats jag inte hade någon önskan att besöka, i ett ärende som inte kändes det minsta självklart. Christopher hade onekligen ljugit för Isabella när han sa att vi skulle till Grekland tillsammans. Om han inte ville berätta för sin mor om separationen hade det varit en smal sak att hitta på ett svepskäl till att han reste på egen hand – att jag skulle på någon konferens, att jag umgicks med en väninna som hade tre barn och därför behövde såväl hjälp som sällskap.

Eller så kunde han ha berättat halva sanningen för henne, åtminstone en del av den, att vi behövde en paus – från vad, skulle hon kanske ha undrat. Men han hade inte gjort något av detta, kanske för att det var enklare att ljuga eller kanske för att det var enklare att låta modern dra de slutsatser hon önskade – trots att missförstånd var plågsamma för Isabella, särskilt när de uppdagades i efterhand. Jag insåg då att vi behövde sätta ord på situationen mellan oss. Jag hade redan bestämt mig för att begära skilsmässa från Christopher, jag skulle helt enkelt åka till Grekland och ta tag i det själv.

Jag antog att det skulle bli min sista pliktskyldiga handling som hennes svärdotter. En timme senare ringde Isabella och gav mig namnet på hotellet där Christopher bodde – jag undrade hur hon – 11 –

K AT I E K I TA M U R A

hade lyckats luska ut det – och PNR-koden för en flygbiljett som hon hade bokat i mitt namn, med avresa nästa dag. Bakom hennes onödigt extravaganta personlighetsdrag och skimrande lättjefulla elegans dolde sig en i högsta grad duglig kvinna, en förklaring till att hon hade varit en magnifik motståndare, någon jag hade anledning att frukta. Men allt det där var ett avslutat kapitel och snart skulle vi inte ha något slagfält mellan oss.

Jag noterade dock att hon uppenbarligen inte litade på mig – jag var inte den sortens hustru som kunde förväntas leta rätt på sin make, inte utan en flygbiljett i handen och en hotelladress.

Kanske var det hennes uppenbara brist på förtroende som fick mig att hålla mitt löfte till Christopher, vilket var den andra märkliga följden av Isabellas telefonsamtal. Jag berättade inte för hans mor att vi var separerade och hade varit det en tid, på det hela taget den enda upplysning som skulle ha givit mig en ursäkt att inte åka till Grekland.

Ingen mor skulle velat att hennes svärdotter reste till Grekland för att begära skilsmässa från hennes son. Jag kunde ha stannat kvar i London och ägnat mig åt mitt. Men jag berättade inte sanningen för henne och jag stannade inte kvar i London. Hade Isabella vetat att hon köpt en flygbiljett bara för att jag skulle åka dit och begära skilsmässa tror jag att hon hade dödat mig, faktiskt slagit ihjäl mig på fläcken. Något sådant var otänkbart. Hon var, som sagt, en i högsta grad duglig kvinna. Eller också kanske hon skulle ha sagt att hade hon bara vetat att det var så lätt att skilja oss åt och upplösa de äktenskapliga banden så skulle hon ha köpt en biljett åt mig för – 12 –

S E P A R AT I O N E N

länge sedan. Innan hon lade på rådde hon mig att packa ner baddräkten. Hon hade fått veta att hotellet hade en väldigt fin pool.

I Aten var gatorna hårt trafikerade och det pågick någon sorts transportstrejk. Byn där Christopher bodde låg fem timmars bilresa från huvudstaden, på det grekiska fastlandets yttersta sydspets. En taxi stod och väntade på flygplatsen: Isabella hade tänkt på allt. Jag somnade under bilfärden, som började med trafikkaoset för att sedan övergå i en rad trista och anonyma motorvägar. Jag var trött. Jag såg ut genom fönstret men kunde inte läsa på några skyltar.

Jag vaknade av ett högt och återkommande oljud. Det var becksvart ute, mörkret hade fallit medan jag sov. Oljudet vibrerade genom bilen – dunk dunk dunk – för att sedan upphöra. Bilen rörde sig sakta längs en smal enfilig gata. Jag böjde mig fram och frågade föraren om vi skulle stanna snart, om det var långt kvar. Det är här, sa han. Vi är redan framme. Dunkandet började igen.

Gatuhundar, tillade föraren. Utanför strök mörka gestalter längs med bilen, det som slog mot karossen var hundarnas svansar. Föraren tutade i ett försök att skrämma iväg djuren – de var så nära att det kändes som om de när som helst kunde bli påkörda trots den låga farten – men de lät sig inte avskräckas, de höll sig tätt inpå bilen medan vi rullade vidare gatan fram mot en stor villa i sten. Föraren fortsatte att tuta, vevade ner rutan och skrek åt hundarna.

Framför oss öppnade en vakt grindarna till fastigheten. Medan bilen fortsatte in genom grindarna hamnade hundarna efter. När jag vände mig om och tittade genom bakrutan såg jag dem stå i en – 13 –

K AT I E K I TA M U R A

ring utanför grindarna, ögonen var lika gula som baklyktornas ljuskäglor. Hotellet låg i den bortre änden av en liten bukt och jag hörde bruset av vatten så fort jag klev ur bilen. Jag bar på min handväska och en liten övernattningsväska, vakten frågade om jag hade någon resväska och jag sa att jag inte hade det, jag hade packat för en natt eller i värsta fall en helg, även om jag inte formulerade det så.

Föraren sa något om returresa; jag tog emot hans visitkort och sa att jag skulle ringa honom, kanske i morgon. Han nickade och jag frågade om han skulle köra tillbaka till Aten nu, det var redan väldigt sent. Med en axelryckning satte han sig i bilen igen.

Inomhus var lobbyn tom. Jag kollade klockan – den var närmare elva. Isabella hade inte bokat rum åt mig, jag var en kvinna som skulle träffa sin make, det borde inte ha behövts. Jag bad om ett enkelrum för en natt. Mannen bakom disken sa att det fanns gott om lediga rum, förvånansvärt frispråkigt meddelade han att hotellet var i det närmaste tomt. Det var i slutet av september, säsongen var över. Tyvärr var det för kallt i havet nu för att bada, tilllade han, men hotellpoolen var uppvärmd och höll en mycket behaglig temperatur.

Jag väntade tills han hade registrerat alla mina uppgifter och givit mig nyckeln innan jag frågade om Christopher.

Ska jag ringa till hans rum?

Hans ansiktsuttryck var uppmärksamt men händerna höll sig stilla bakom disken, han sträckte sig inte efter telefonluren, det var när allt kom omkring väldigt sent.

Nej, sa jag och skakade på huvudet. Jag prövar i morgon bitti.

– 14 –

S E P A R AT I O N E N

Mannen nickade inkännande. Blicken hade blivit mer vaksam, kanske var han van vid att se trassliga förhållanden eller kanske brydde han sig inte och råkade bara ha det där naturligt förstående uttrycket som utan tvekan var en tillgång i hans yrke. Han sa inget mer om saken. Jag tog nyckeln och han informerade om frukosten och propsade på att bära min väska medan han visade mig till hissen. Tack, sa jag. Ville jag ha väckning? En morgontidning? Det kan vänta, sa jag. Allt det där kan vänta.

När jag vaknade badade rummet i solljus. Jag sträckte mig efter mobilen, inga sms och klockan var redan nio. Frukosten skulle snart vara över, ville jag ha något att äta fick jag skynda mig. Trots det drog jag ut på duschen längre än nödvändigt. Fram till den stunden – då jag stod i hotellrummets dusch med vattnet strilande i ögonen så att synen blev dimmig – hade jag inte tagit mig tid att reflektera över eller föreställa mig hur Christopher skulle reagera, vad han skulle tänka när han fick syn på mig eller stötte ihop med mig på hotellet. Jag föreställde mig nu att hans första tanke skulle vara nog så simpel, han skulle anta att jag ville ha honom tillbaka.

Varför skulle en kvinna följa efter mannen hon separerat från till ett främmande land, om inte för att återförenas med honom?

Det var ett gränslöst tilltag och gränslösa tilltag mellan en man och en kvinna tolkas i allmänhet som kärlekshandlingar, även i ljuset av ett sprucket äktenskap. Jag skulle plötsligt stå framför honom och han skulle – skulle han fyllas av onda aningar, bli missmodig, undra vad jag egentligen ville? Skulle han känna sig snärjd, skulle – 15 –

K AT I E K I TA M U R A

han befara en katastrof, att hans mor hade råkat ut för något, att han borde ha svarat när hon ringde?

Eller skulle han fyllas med hopp, skulle han tänka att en försoning när allt kom omkring var möjlig (var det hoppet förklaringen till löftet han hade avkrävt mig, och var hoppet i så fall rentav gemensamt eftersom jag givit mitt samtycke) och skulle han sedan bli besviken och än mer sårad än han annars hade blivit när jag begärde skilsmässa, vilket jag faktiskt trots allt tänkte göra? Jag kände mig med ens förödmjukad både å hans och mina vägnar, men framför allt över hela situationen. Jag antog – jag hade inga tidigare erfarenheter att luta mig mot – att det aldrig var roligt att begära skilsmässa men jag hade svårt att tro att det alltid kändes så här besvärande och att de yttre omständigheterna var så oklara.

På bottenvåningen var det tomt i lobbyn. Frukosten serverades på en terrass med utsikt över havet. Christopher syntes inte till, restaurangen var också öde. Nedanför låg byn, skugglös och så stilla att ingenting rörde sig, en samling låga hus uppradade längs en stenkaj. En väldig klippvägg utgjorde ena sidan av bukten, den var karg och utan växtlighet och kastade ett vitaktigt sken över vattnet, vilket gjorde utsikten från terrassen på samma gång rogivande och dramatisk. Vid klippans fot fanns lämningar efter vad som förmodligen var förkolnade buskar och gräs, som om det nyligen hade brunnit.

Jag drack mitt kaffe. När kyparen ställde ner koppen hade han upplyst mig om att det bara var på hotellet som jag kunde få en cappuccino eller latte, på alla andra ställen var det grekiskt kaffe eller – 16 –

S E P A R AT I O N E N

Nescafé som gällde. Miljön var romantisk – Christopher tyckte om att bo lyxigt, och lyx och romantik var i realiteten liktydigt med en viss kategori människor – och gjorde mig därför illa till mods.

Jag föreställde mig Christopher här, ensam på en semesteranläggning med nästan enbart par, det var den sortens hotell som bokades för smekmånader och födelsedagar. Jag kände ett styng av skam.

Jag undrade vad han hade haft för sig, hela stället var absurt.

Jag hejdade kyparen när han kom med min toast.

Det är väldigt lugnt. Är alla andra redan klara med frukosten?

Hotellet är tomt. Det är lågsäsong.

Men några andra gäster finns det väl här.

Bränderna, sa han med en suck. De har skrämt bort folk.

Jag har inte hört något om bränderna.

Det har varit skogs- och gräsbränder över hela landet. Det har pågått hela sommaren. Bergstrakterna mellan oss och Aten är svartbrända. Om ni lämnar byn och tar er upp i bergen kommer ni att märka att jorden fortfarande är het efter branden. Det stod om det i tidningarna. Över hela världen. Vi hade fotografer här – han mimade klicket från en kamera – hela sommaren.

Han stoppade brickan under armen och fortsatte prata. De tog bilder åt ett modemagasin här på hotellet. Elden hade spridit sig till strandbranten, man kan fortfarande se det svarta – titta. Han pekade mot klippväggens sotiga och ärriga yta. De placerade modellerna vid poolen med elden och havet bakom – han drog efter andan – det var väldigt dramatiskt.

Jag nickade. Han gled vidare när jag inte sa något mer. Utan för– 17 –

K AT I E K I TA M U R A

varning såg jag plötsligt för mig bilden av Christopher mitt i fotograferingen. Scenen var osannolik, han stod där mellan modellerna och makeupartisterna och stylisten med ett sarkastiskt ansiktsuttryck, som om han bara inte orkade börja förklara vad han gjorde mitt i den här cirkusen. Mer än någonsin tidigare såg han ut som en främling. Jag tittade mig olustigt omkring på terrassen. Klockan närmade sig tio, det var uppenbart att jag hade missat honom vid frukosten, han måste ha ätit tidigt, kanske hade han redan lämnat hotellet för dagen.

Jag reste mig och gick in i lobbyn. Mannen som checkade in mig kvällen innan hade blivit avlöst av en ung kvinna med grova ansiktsdrag, hon bar håret bakåtkammat på ett sätt som inte klädde henne, stilen var för sträng för hennes mjuka runda ansikte. Jag frågade henne om Christopher hade varit där på morgonen. Hon stelnade till, jag kände att hon inte ville upplysa mig om det. Jag frågade om hon kunde ringa till hans rum. Hon fixerade mitt ansikte medan hon slog numret, jag lyssnade till ringsignalerna, under hennes yrkesmässiga hårfäste var uttrycket öppet ovänligt.

Hon lade på.

Han är inte på rummet. Vill ni lämna ett meddelande?

Jag behöver prata med honom, det är viktigt.

Vem är ni?

Frågan var burdus, närmast fientlig.

Hans fru.

Hon såg bestört ut, och jag förstod direkt – Christopher var en tanklös förförare, han gjorde det utan att reflektera, det satt i – 18 –

S E P A R AT I O N E N

ryggmärgen, som när folk säger hej, tack, ingen orsak, som när en man håller upp dörren för en kvinna. Han var alltför frikostig i det avseendet, det fanns en risk att illusionen brast. Började man väl tänka på sprickorna var det svårt att se den charmiga masken – och svårt att se personen där bakom om man var det minsta på sin vakt mot karismatiska personer – som hel och oförstörd igen.

Men de flesta människor stannade inte i hans närhet länge nog för att det skulle hända, de flesta människor var som den här unga kvinnan, jag kunde se att hon var beskyddande mot honom, fortfarande förslavad av honom.

Honom, honom, som om han tillhörde henne. Jag backade lite från disken.

Var snäll och hälsa honom att hans fru letar efter honom.

Hon nickade.

Så fort han kommer tillbaka. Det är viktigt.

Hon muttrade något lågmält när jag vände mig om, förmodligen svor hon över mig. Det är alltid hustrun man svär över, och i en sådan här situation mer än någonsin.

Jag tänkte ta en promenad.

Hon tittade upp, hon kunde inte fatta att jag fortfarande var där, hon väntade på att jag skulle gå, det var tydligt att hon fann min närvaro obehaglig. Men jag märkte att jag dröjde mig kvar, jag ville verkligen ta en promenad och jag visste inte vart jag skulle gå. Hon förklarade vägen ner till kajen, sa att byn var liten och att jag knappast skulle villa bort mig. Jag nickade och gick ut. Trots att det var september var det fortfarande hett ute och ljuset var väldigt skarpt.

– 19 –

K AT I E K I TA M U R A

För ett ögonblick blev jag nästan bländad, jag tyckte mig förnimma den svaga pusten av förkolnat trä i luften, som om det fortfarande brann i markerna: ett ögonblick av synestesi.

Nästan direkt när jag klev utanför hotellets grindar dök gatuhundarna upp igen. De närmade sig med svansarna vajande i luften på ett sätt som varken var vänskapligt eller fientligt. Jag gillade hundar. Jag hade rentav tänkt skaffa mig hund en gång i tiden men Christopher var emot det, han sa att vi reste för mycket, vilket var sant. Jag sträckte mig efter den närmaste hunden och rörde vid den.

Pälsen var gles och slät, så len att det kändes mer som att röra vid hud. Hundens högra öga var mjölkvitt och blint men blicken var både intelligent och bedrövad, en ogrumlad djurisk tomhet.

De andra hundarna kretsade omkring mig, strök sig i förbifarten mot min sida, mina händer och fingrar, innan de vek undan. De gjorde mig sällskap när jag vandrade ner mot kajen, sprang i förväg och kom sedan släntrande tillbaka i en utdragen spiralrörelse. Bara hunden med det mjölkvita ögat höll sig stadigt vid min sida. Klockan närmade sig tolv. Vattnet i bukten var klarblått. Några enstaka båtar låg utspridda över ytan.

Gerolimenas var en liten fiskeby, jag passerade en handfull butiker – en tidningskiosk, en tobaksaffär, ett apotek – som alla var stängda. Medan hundarna till sist skingrades och jag fortsatte att gå, höll jag utkik efter Christopher bland de enstaka ansiktena utanför tavernan, flertalet av dem fårade och väderbitna, kraftigt solbrända. De hade ingenting gemensamt med Christophers polerade och bortklemade anlete, som skulle ha brutit av mot de andra.

– 20 –

S E P A R AT I O N E N

Han var inte överdrivet fåfäng, men han hade varit attraktiv – för kvinnor, och för folk i allmänhet – hela sitt liv och det kunde inte hjälpas att det märktes.

Inte heller syntes Christopher till bland ansiktena nere på kajen, sysslolösa män och kvinnor, ett par fiskare. Den lilla stranden låg däremot öde. Jag stod i vattenbrynet och såg upp mot hotellet, som hade förvandlats till något fullständigt orimligt på de tio minuter det tagit mig att gå hit. Inne på hotellets område kunde man ha befunnit sig var som helst – lyx var i allmänhet anonymt – men hade man väl tagit sig innanför dess noga bevakade gräns omgavs man med nödvändighet av ställets speciella atmosfär. Jag var medveten om att byborna iakttog mig – de var i sin fulla rätt, det var jag som var inkräktaren – och jag böjde på nacken och drog mig tillbaka i riktning mot hotellet.

När jag kom dit hade mindre än en timme förflutit. I lobbyn noterade jag att den unga kvinnan försvunnit och att mannen från föregående kväll var tillbaka igen. Han tittade upp, kom sedan runt disken och skyndade mig till mötes.

Jag är ledsen att behöva besvära – Vad gäller det?

Min kollega berättade att ni är Christopher Wallaces fru.

Ja? Er make skulle checka ut nu på morgonen. Men han har inte checkat ut.

Jag tittade på mitt armbandsur.

Klockan är bara tolv.

– 21 –

K AT I E K I TA M U R A

Saken är den att vi inte har sett till honom på flera dagar. Han åkte på en tur, och har inte kommit tillbaka.

Jag skakade på huvudet.

Vart har han åkt?

Han hyrde en bil med förare, men det är allt vi vet. Han hade redan betalat för rummet i förskott, han sa att han skulle behålla det medan han var borta.

En lång stund stod vi och såg på varandra utan att säga något.

Sedan harklade sig mannen artigt.

Det är så att vi behöver rummet.

Ursäkta?

De som har bokat det rummet kommer i dag.

Men hotellet är ju tomt.

Han gjorde en urskuldande gest.

Ja, jag vet. Folk är inte kloka. En bröllopsdag, tror jag. Rummet har en speciell betydelse för dem, de tillbringade sin smekmånad där. De väntas hit under eftermiddagen, så ni förstår …

Han sänkte rösten.

Vi skulle vilja flytta hans tillhörigheter till ett annat rum.

Det låter rimligt.

Eller vi kanske ska packa dem, om han vill resa hem med er i dag?

Jag vet inte hur länge han planerar att stanna.

Jag förstår.

Han gör research.

Mannen höjde händerna, som om jag hade sagt något onödigt.

– 22 –

S E P A R AT I O N E N

Vi måste börja iordningställa rummet nu. Ni kanske kunde komma med?

Jag väntade medan han gick tillbaka till disken för att hämta en nyckel. Vi följdes åt till Christophers rum som låg på översta våningen i motsatta änden av hotellet och mannen – som hette Kostas att döma av namnskylten på kavajslaget – förklarade för mig att Christopher hade bott i sviten. Rummet hade en underbar utsikt mot bukten, ifall jag skulle bestämma mig för att förlänga min vistelse kunde han helhjärtat rekommendera det, rummet skulle bli ledigt så fort smekmånadsparet hade rest, vid det laget kanske min man skulle vara tillbaka.

När vi till slut kom fram till rummet knackade Kostas på, försynt men på något sätt ändå myndigt, så där som hotellpersonal brukar göra, med handen redan på dörrhandtaget – för ett ögonblick såg jag för min inre syn hur dörren öppnades och Christopher stod framför oss, överraskad men inte helt missnöjd – och sedan låste Kostas upp och vi steg in.

Rummet var mig totalt främmande. Christopher var inte det minsta pedantisk, men han var inte heller slarvig och där han bodde var det sällan ostädat (inte för att han städade själv, det hade han folk som gjorde åt honom, under en tid hade jag varit städerskan). Rummet – som var rymligt med separat sittdel och fantastisk utsikt, där hade Kostas rätt, det var ett ypperligt rum, sannolikt ett av de dyraste på hotellet – var i totalt kaos.

Utströdda över golvet låg avlagda plagg, säkert flera dagars klädåtgång, skrivbordet var belamrat med böcker och papper, vid sidan – 23 –

K AT I E K I TA M U R A

om sängen fanns en härva med sladdar, hörlurar och en kamera, hans bärbara dator låg med öppet lock i en sned vinkel på golvet.

Där fanns lämningar av rumsservicebrickor, kaffemuggar och halvtomma vattenflaskor, till och med en tallrik täckt av brödsmulor – jag kunde inte förstå varför städerskan inte åtminstone hade plockat bort de smutsiga tallrikarna. Sängen stod mitt i rummet, obäddad och belamrad med tidningar och anteckningsböcker.

Ytskikten hade torkats av och golvet dammsugits, men det var nästan som om den som städade hade gått omvägar kring oredan för att bevara den. Han sa åt städerskan att inte röra något, sa Kostas.

Han ryckte på axlarna. Folk har önskemål, vi gör bara som vi blir tillsagda. Men som ni ser – Han gick fram till garderoben och öppnade dörrarna. Mer smutstvätt låg på golvet därinne. Ovanför hängde ett urval av skjortor och byxor, jag kände igen allihop – mönster och material, den något nötta nederkanten på en av ärmarna. Känslan av att stå i rummet var fortfarande djupt overklig och ändå fanns det – här och var – i dessa föremål, som jag hade levt med i åratal, ett stänk av igenkänning, minnet av ägaren, människan, som var närvarande och ändå inte.

Kostas slog ihop händerna.

Då så. Ska vi packa ihop det? Går det bra?

Jag nickade och såg ner på alla papper och böcker. Samtliga handlade om Grekland, där fanns till och med en grekisk parlör.

Jag slog upp en anteckningsbok men kunde inte tyda Christophers täta, ojämna handstil. Jag hade aldrig kunnat läsa den. Kostas – 24 –

S E P A R AT I O N E N

använde rumstelefonen för att ringa receptionen och be om en städerska, som dök upp några minuter senare och började packa ihop kläderna. Han bad om ursäkt, men klockan var nu närmare ett, de nya gästerna skulle komma när som helst och som jag kunde se återstod en del att göra innan rummet var klart.

Min mobil ringde. Jag drog upp den ur fickan. Det var Isabella, hennes timing var ofelbar. Jag var lite kort i tonen när jag svarade men det märkte hon inte, hon brydde sig inte ens om att hälsa innan hon frågade om Christopher var där och om hon fick prata med honom.

I bakgrunden kunde jag höra en inspelning av Brittens Billy Budd.

Isabella och Mark var operafantaster och hade en gång tagit oss med på just den operan på Glyndebourne. Det hade varit en misslyckad utflykt. Vid det laget hade sprickorna i äktenskapet börjat märkas.

Christopher och jag pratade knappt med varandra men Isabella och Mark var sorglöst, närmast aggressivt, omedvetna om den spända stämningen mellan oss. Det fanns något enkelspårigt i deras operaintresse och det var aldrig så tydligt som just den kvällen.

Jag minns att jag satt där i salen som bedövad – försjunken i musiken, i den genanta situationen, jag var inte särskilt förtjust i Britten och det gjorde mig inte vänligare stämd mot Christophers föräldrar. När jag nu hörde de välbekanta tonerna tänkte jag på avståndens bärande betydelse i handlingen, som i princip utspelades ute till havs. Utan avstånd skulle själva grundkomponenterna i intrigen kollapsa – inget hot om myteri, inga krigslagar, ingen avrättning av Billy Budd. Även om jag inte var så förtjust i operan – 25 –

K AT I E K I TA M U R A

– musiken var för kompakt, som att stirra in i en stenmur – var själva berättelsen fängslande, den lät oss kika in i männens värld, i en annan tid då män gav sig av – drog ut i krig eller till sjöss.

Nu gav de sig inte längre av – det fanns inte, åtminstone inte för de flesta, något hav att färdas över eller någon öken att korsa, det enda som fanns var våningarna i en kontorsskrapa, morgonpendlingen, ett bekant och monotont landskap där livet kom i andra hand och inte var något mannen själv fick råda över. Det var bara på otrohetens stränder de lyckades tillskansa sig en liten privat sfär, ett litet inre liv, det var bara på trolöshetens område som de, än en gång, blev främlingar för sina fruar, kapabla till vad som helst.

Musiken tystnade plötsligt och Isabella upprepade sin fråga, Var är Christopher? Jag stirrade på förödelsen i rummet och svarade efter en kort paus att jag inte hade hittat honom. Men du är där? Är du i Mani? Ja. Men Christopher är inte här, han är inte på hotellet.

Var är han då? Jag vet inte, sa jag. Han har åkt någonstans, han hyrde en chaufför. Signalerna går inte fram på telefonen, han har antagligen glömt laddaren – medan jag sa det föll min blick på laddsladden som hängde och dinglade från uttaget vid sängen – här på hotellet.

Jag väntar, sa jag till henne. Du åker inte hem förrän du har hittat honom, sa hon. Du måste hitta honom. Jag ska, sa jag. Men jag är inte säker på att jag är rätt person att leta efter honom.

Om hon hade lyssnat, om hon hade hejdat sig och frågat vad jag menade skulle jag ha berättat för henne där jag stod i hotellrummet – löftet att hemlighålla vår separation kändes inte längre – 26 –

S E P A R AT I O N E N

bindande – men hon gjorde ingen paus och verkade inte ens ha hört mig. Du åker inte hem förrän du har hittat honom, upprepade hon, du måste få med honom hem. Hon lät uppriven, det var i grunden ett hemskt förhållande. Det var inte undra på att Christopher hade flytt från henne i hela sitt liv, eller i alla fall sedan han blev vuxen – han flydde alltid bort innan han flydde till någonting.

Jag lät handen med telefonen sjunka. Jag sa åt Kostas att de kunde packa ner resten av Christophers saker i resväskorna, så fick han själv tala om vad de skulle göra när han var tillbaka. Kostas nickade och jag vände mig om och gick ut ur rummet. Jag var fri att lämna hotellet.

– 27 –

”JAG VÄNTAR, SA JAG TILL HENNE. DU ÅKER INTE HEM FÖRRÄN DU HAR HITTAT HONOM, SA HON. DU MÅSTE HITTA HONOM. JAG SKA, SA JAG. MEN JAG ÄR INTE SÄKER PÅ ATT JAG ÄR RÄTT PERSON ATT LETA EFTER HONOM.” EN UNG KVINNA har kommit överens med sin otrogne make om att det är dags att separera. Trots att de sedan ett halvår tillbaka inte längre lever tillsammans är separationen fortfarande en hemlighet.

Precis när hon börjat sitt nya liv får hon veta att hennes man verkar ha försvunnit i en avlägsen region i södra Grekland. Hon går mot­ villigt med på att åka dit för att leta efter honom. När hon anländer till hotellet är han inte där, har inte synts till på ett tag och skulle dessutom ha checkat ut för ett par dagar sedan.

Med en nervkittlande historia om intimitet och otrohet berättar Katie Kitamura om separationer från personer man levt nära, men också om att ha modet att våga betrakta sig själv. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Marianne Tufvesson

“Kitamura river fasader och kastar sig ut på djupt vatten. Resultatet blir en vacker krutdurk till roman, som trotsar alla förväntningar.”

THE INDEPENDENT

”Kitamura är en författare med en vision och en visuell fantasi.”

THE NEW YORKER

ISBN 978-91-87917-32-5

9 789187 917325