9789187917240

LUCIE

Av författaren till

FÖRE DIG

WHITEHOUSE NÄRA DIG

THRILLER

lucie Whitehouse

NÄRA DIG Översättning: Maria Bodner Gröön thriller

Av samma författare: Före dig (2015)

LUCIE WHITEHOUSE, NÄRA DIG ORIGINALETS TITEL: Keep You Close COPYRIGHT © lucie Whitehouse, 2016 First published by Bloomsbury, UK. this edition was published by arrangement with Ulf töregård Agency AB, Sweden, and Anderson literary Management, USA. TRANSLATION COPYRIGHT © 2016 by Sekwa förlag

ÖVERSÄTTNING: Maria Bodner Gröön OMSLAG: Magnus Petersson OMSLAGSBILD: © leslie-Ann Smith / eyeem / Getty images FÖRFATTARPORTRÄTT: © Jamie turner TYPOGRAFI OCH FORM: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro TRYCK: Nørhaven, Danmark 2016

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-24-0 ettA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

till minne av Old Finger, min kära pappa, James Paul Whitehouse, 1938–2014

PRO L O G

dörren – innan hon ens sätter ner foten på uppfarten – är hon på sin vakt. hon vet att han är där, han sa till henne att han skulle vara det, men det är mörkt i huset. Om han av någon anledning hade gått ut skulle han ha skickat ett sms – Är och köper vin, tillbaka om tio min – men när hon kollar mobilen finns där inget meddelande.

Månen dyker fram i en glipa mellan molnen och skiner för ett ögonblick över husets tomma ögon. Klockan är inte mycket, inte ens sju, men den öde gatan och frånvaron av varje mänskligt ljud gör att det känns som på småtimmarna. Det enda som rör sig är vinden som ruskar om murgrönans blad och rasslar i de tunna grenarna på pilträdet som böjer sig ner mot uppfarten. hon sneglar över axeln, kliver i det knastrande gruset och uppför trappan till ytterdörren. Ytterlyset är släckt så hon får känna sig fram till nycklarna i väskan. ett märkligt tryck mot dörren gör att den är svårare än vanligt att öppna, som om någon pressar på från andra sidan. När hon vänder sig om för att stänga den efter sig är det som om det kommer en vindpust inifrån huset och slänger igen den. ljudet ekar våldsamt i tystnaden.

Det är inte inbillning: vinden kommer verkligen inifrån. ett fönster måste stå öppet, men var? inte mot framsidan, det skulle hon INNAN HON ÖPPNAR

(7)

LU CI E WH ITE H OU S E

ha sett. Men varför skulle han alls öppna ett fönster? Det är köldgrader ute.

Någonting har hänt. Så fort hon tänker tanken vet hon att hon har rätt. ”hallå?” hon tänder och hallen tar form inför henne. luftdraget, inser hon, kommer uppifrån. hon står nedanför trappan och ropar upp, men får fortfarande inget svar. Dörren till vardagsrummet står öppen och hon slår på lyset, går snabbt fram till den öppna spisen och tar upp eldgaffeln.

När hon kommer upp på nästa avsats får hon en klump i magen av rädsla. Den kalla luften kommer från översta våningen. Ateljén. hon går vidare uppför den sista trappan med pulsen bultande i tinningarna.

Månen lyser över ett kaos av skisser utspridda över arbetsbordet och golvet. När hon ser det öppna takfönstret med trappstegen under faller eldgaffeln till golvet med en tung skräll. hon är nästan illamående av rädsla men nu är det inte en eventuell inbrottstjuv eller inkräktare som skrämmer henne. händerna skakar när hon börjar klättra uppför stegen. han väntar på henne där uppe, vinkeln gör att han ser ut som en jätte där han står med fötterna brett isär. Vinden sliter i bladet han håller i handen, men hon behöver inte se det för att förstå vad det är. hon har förlorat honom för alltid, det är tydligt – hans ansikte är slutet. hårt. hämndlystet.

Papperet knycklas och prasslar, piskat av vinden. hon skulle göra vad som helst, bokstavligen vad som helst, för att se det slitas ur handen på honom och utraderas ur hans minne. För att bara gå en dag bakåt i tiden.

Bakom honom finns takkanten. hon känner dess makt, dess kraftfält, det märkliga suget. Det är så brutalt, så oskyddat – ett fall (8)

NÄ RA DI G

på fyra våningar, en näst intill säker död. han ser hennes blick och kliver åt sidan. ”Gör det”, säger han.

E TT

PAKETET MED FISH and chips var varmt under rowans arm när hon irriterat vred om nyckeln i låset. ”Kom igen nu.” hon drog ur nyckeln och pressade in den igen samtidigt som det automatiska ljuset slog av och det blev mörkt i trappuppgången. i samma stund hörde hon den första gälla tonen från mobilen. ”För fasiken.” hon lät nyckeln sitta kvar i låset och drog upp telefonen ur fickan. Skärmen var en upplyst rektangel i mörkret. ett nummer från london men hon kände inte igen det. ”Ja?” Otåligheten fick henne att låta brysk. ”rowan?” hon hade inte hört rösten på evigheter – på ett decennium – men kände omedelbart igen den. ljudet av den kom som från en annan värld, verkade färdas genom tid och rum, som ljuset från en avlägsen stjärna. hjärtat slog och gav henne en stöt i bröstet. Det tog en liten stund innan hon kunde prata. ”Jacqueline?” ”Ja. Ja, det är jag. Åh, vad glad jag är att jag fick tag på dig – tack gode Gud. Jag visste inte om du fortfarande fanns på det här numret – du fanns inte i hennes telefon. Jag hittade en gammal adressbok men det mesta är värdelöst – alla har flyttat och bytt nummer eller …” ”inte jag.” Det knöt sig i rowans mage, och trots kylan var hon

( 11 )

LU CI E WH ITE H OU S E

plötsligt svettig i pannan. Någonting hade hänt Marianne. ”hur har du det? hur …” ett lågt, vasst ljud väste fram i telefonen, en enda frätande ton.

Den genljöd utan uppehåll, kanske bara i fem-sex sekunder, men för rowan kändes det som en evighet. hon kände till det där ljudet, visste hur tiden vidgades omkring det, blev oviktig, ett rent skämt. en smärtsam, ihålig förlust som aldrig kunde mildras. ”Jag är … mitt hjärta är krossat”, sa Jacqueline, som om hon förstod begreppets verkliga innebörd för första gången. Så, efter en paus, ”Marianne är död, rowan.” Där var det där ljudet igen, den fasaväckande, förfärliga tonen. ”hon ramlade från taket, ner i trädgården. Nacken …”

För ett ögonblick gav marken vika under fötterna och hon såg den skräckinjagande bilden av en kropp i fritt fall framför sig.

Jacqueline pratade och grät om vartannat. ”Det hände söndag kväll, det var snö, men hon hittades inte förrän måndag morgon. hon låg där ute i mörkret hela natten. hon var genomblöt, iskall. hennes hud … rowan, de sa att hennes fingrar var stelfrusna. Jag står inte ut med att tänka på det men jag kan inte låta bli …” hon avbröt sig och började snyfta förtvivlat.

Mariannes händer med långa fingrar, naglarna som hon alltid hade kortklippta för arbetets skull, alltid fläckiga av bläck eller färg. hennes händer frusna, kritvita. livlösa. rowan blundade, smärta och skräck sköljde över henne. i den mörka trappuppgången var ljudet av Jacquelines snyftningar uppslitande, outhärdligt. rowan sträckte ut handen och lät den löpa upp och ner för den kalla väggen. Var fan satt strömbrytaren? hon var nära att börja gråta själv nu, sorgen hotade att bubbla upp och svämma över. hon tog ett djupt andetag men rösten var ostadig när hon sa: ”ramlade från taket – menar du att hon … halkade?” ( 12 )

NÄ RA DI G

Jacqueline svalde hårt i andra ändan i ett ljudligt försök att återfå kontrollen. ”Polisen sa att det var en olycka. hon brukade gå upp dit och röka när hon arbetade – det minns du väl?”

Jag minns allt. ”Gjorde hon fortfarande det?” ”Med tanke på snön var det säkert halt på taket, och … hon halkade”, sa Jacqueline, och rowan insåg förfärat att hon också försökte intala sig själv att det var så. ”Men det var ingen som såg henne. ingen kan berätta vad som egentligen hände. efter att Seb dog …

Jag var ofta orolig – jag förbjöd henne att gå upp dit – minns du?” ”Ja. Ja, det gör jag.” Det kröp i skinnet på rowan, en rysning drog nerför ryggen. ”Jacqueline, det kan inte vara så att hon …?” hon förmådde inte uttala orden. ”hon var inte …? Jag menar, kom den någonsin tillbaka, depressionen?” ”Nej. Det tror jag inte. hon skulle ha berättat det för mig, eller hur? inte skulle hon ha försökt dölja det? Fast jag vet inte – om hon kanske trodde att det skulle bli svårt för mig att ta.” hon svalde. ”Som om någonting kunde vara lika svårt som det här.” ”Det hade inte hänt något som kan ha gjort henne upprörd?

Som fick den att komma tillbaka?” ”Nej. Allting gick ju så bra. hennes arbete – hon ska precis ställa ut i New York, en soloutställning …” Jacqueline avbröt sig och det blev tyst i telefonen. rowan hörde steg utanför och skramlet av nycklar mot porten. innan hon hann samla sig flög dörren upp, och mannen med det rävliknande ansiktet som bodde på bottenvåningen slog på ljuset. hon blinkade och satte upp handen, som om det vore självklart att hon skulle stå här i mörkret. hon kände hans ögon i ryggen medan hon satte handen om nyckeln och pressade på igen. till slut gick dörren upp, mot den branta trappan som fanns omedelbart på andra sidan. ”Jacqueline”, sa hon, men hon var torr i halsen, hostade och ( 13 )

LU CI E WH ITE H OU S E

försökte svälja. ”Jag är så oerhört ledsen. Vad kan jag göra? Jag är kvar i london, på södra sidan, är du snäll och säger till om du behöver något, vad som helst?” hon hade kommit uppför trappan, bar ut paketet med fish and chips i köket och lade det direkt i soporna. ”Jag pluggar just nu, lever studentliv, så jag är flexibel och tillgänglig.” ”tack.” en ny paus. När Jacqueline tog till orda igen hade rösten en liten vass biton som rowan bara mindes att hon hade hört en gång tidigare, den där förfärliga kvällen i köket. ”Jag fick ett samtal i morse”, sa hon. rowan kände hur en kall hand lade sig över hennes nacke. ”ett samtal?” ”Från ett avskyvärt litet kräk på The Mail. han ville ha min ”reaktion”. Min reaktion. Kan du fatta?” Där var det förfärliga skarpa pipljudet igen, blandat med skratt. ”Vad trodde han att min reaktion skulle vara?” ”herregud … Det är ju fruktansvärt.” ”Det är inte bara The Mail, de är här allihop. Jag är omringad.” ”Vad?” ”Män med kameror, precis som på den gamla goda tiden, de sitter i sina bilar på andra sidan gatan. De väntar. Jag avskyr dem”, sa hon häftigt. ”Jag får lust att plocka fram Ads gamla cricketslagträ under trappan och gå ut och puckla på dem, slå in skallen på dem.

Jag skulle mycket väl kunna göra det – vore det inte för hans skull, skulle jag göra det. Kan du se det för dig? Bilden av mig på The Mails förstasida, helt galen med små grisögon. Sörjande mor till konstnär från sexskandal slår till.” Skrattet övergick i sorgsna snyftningar. ”Jacqueline …” Men vad kunde hon säga? Vad skulle göra den minsta skillnad? ”Det går bra.” hon gjorde en ansträngning och höll gråten till( 14 )

NÄ RA DI G

baka. ”Det kommer att klinga av när de inser att det inte finns något nytt att dra fram. De kommer att servera all gammal skåpmat igen, sedan går de vidare. Men om de nu skulle få tag på dig, skulle du vilja …?” ”Jag skulle inte drömma om att prata med dem.” ”tack.” hon lät verkligen lättad. ”rowan, jag vet ju att du och Marianne hade tappat kontakten men du var en så viktig del av hennes liv – och inte bara hennes, utan allas våra liv.” ”Jag tyckte så mycket om henne, om er allihop.” ”Snälla, kom till begravningen. Det känns rätt att du är med. Den är på torsdag i nästa vecka, i krematoriekapellet i Oxford. Vi vill så gärna att du kommer, allihop. Vi …” hon tystnade när hon insåg vad hon hade sagt. ”Alltså, Adam och jag, menar jag. Båda två. Vi har saknat dig. Jag sa till Marianne att hon borde kontakta dig igen, att med riktiga vänner spelar det ingen roll om man hamnar i ett fånigt gräl och tappar kontakten, hur lång tid det än går.” ”Det var mitt fel också. Jag borde ha …” Men vad? Vad kunde hon ha gjort som hon inte gjorde? rowan stod med telefonen i handen medan informationen ekade genom kroppen. Död. hon kände hur sorgen kom närmare och närmare, samlade sig och sedan vällde över henne i en våg av förtvivlan. hon tog de få stegen bort till soffan, skyfflade ner böckerna på golvet och lade sig ner, hopkurad som om hon fick stryk, som om slagen haglade över rygg och huvud. Marianne var död. Borta, för alltid utom räckhåll. hon skulle aldrig mer träffa henne eller prata med henne. hon grät tyst, som om sorgen var för mäktig för att ge ljud ifrån sig. Det var rent fysiskt, satt i musklerna: ryggen värkte, munnen sträcktes i ett grin som fick kinderna att ömma. hon var chockad över hur djupt det tog: det var åratal sedan hon hade förlorat ( 15 )

LU CI E WH ITE H OU S E

Marianne som vän, hon kunde väl inte ha inbillat sig att de skulle reda ut det och komma varandra nära igen efter så lång tid. Nu insåg hon att hon någonstans hade hoppats på det, vårdat tanken på att det någon gång kanske skulle komma ett julkort med en trevande hälsning. Men nu var den möjligheten borta för alltid. Nu var det över, slut på riktigt. en definitiv skilsmässa. Och det fick hon veta – ironiskt nog – när hon för första gången på tio år hade kontakt med familjen Glass igen.

När tårarna var slut satte hon sig upp. hon kände sig sårig och urgröpt, när hon reste sig upp fick hon syn på sina svullna ögon i den billiga sextiotalsspegeln ovanför den öppna spisen. hyn var gråblek och håret mörkt vid rötterna, den färg det fick på vintern.

Nu hade det blivit så långt, någon decimeter nedanför axlarna, att tyngden hindrade varje tillstymmelse till volym, hon måste klippa sig före begravningen. hon undrade om Jacqueline och Adam skulle tycka att hon hade förändrats. hon tvivlade på det – det hade hon faktiskt inte. hennes ansikte var fortfarande runt och slätt, inte fängslande och stilfullt som Mariannes hade varit redan när hon var sexton, men sött på ett tryggt, gammaldags vis som hon aldrig riktigt hade gillat, som på en flicka i en viktoriansk tvålreklam. hon gick fram till fönstret och drog upp persiennen, in kom ett sjok av kalluft som hade nästlat sig in runt den gistna fönsterkarmen som den illasinnade hyresvärden inte ville byta. Vinden föste ljusfläckiga moln framför sig över takåsarna och ruskade om de översta grenarna på körsbärsträdet, som var skälet till att hon hade tagit lägenheten. Det hade varit helt översållat med flirtiga blommor när mäklaren visade henne runt. ”Som skära ryschmamelucker på Folies Bergères”, hade rowan sagt och kvinnan hade tittat på henne som om hon vore galen.

På andra sidan gatan blinkade ett blåaktigt ljus bakom gardinerna hemma hos tanten som varje morgon stod vid ytterdörren ( 16 )

NÄ RA DI G

och grälade på sin olyckliga Jack russell-terrier på ett språk som rowan aldrig hade kunnat identifiera. Gatan låg öde.

Det hade kommit snö föregående söndag, och redan morgonen efter var den borta, undanplogad och förstörd så fort den föll. Kvar låg skräp och döda löv klistrade mot trottoaren, allt var kladdigt och lerigt. hon såg för sig trädgården vid Fyfield road med en helt vit gräsmatta, de breda trappstegen ner mot den stenlagda uteplatsen var inbäddade i snökuddar, silverbjörkens grenar avtecknade sig som spets mot en gräddfärgad himmel. Bilden var ren och klar som vinterljus, och rowan kände en häftig längtan som hon snabbt sköt undan. Snön på Fyfield road hade inte varit perfekt.

Den hade varit dödlig. hon funderade i stället över något som hade slagit henne så fort hon fick höra det: historien hängde inte ihop, i alla fall inte den version som Jacqueline ville tro på. Marianne kunde inte ha halkat. hon led av svindel, en förlamande svindel. hon gick aldrig fram till takkanten, aldrig närmare än sex-sju meter. inte en enda av alla de gånger de varit där uppe hade hon smugit sig längre än en meter bort från säkerheten vid takluckan. inte en enda. rowan ryckte ner persiennen med en smäll. hjärtat slog mot revbenen när hon gick ut ur rummet och nedför den trånga trappan, som vanligt strömmade kalluft emot henne när hon öppnade sovrumsdörren. Framåtböjd kände hon sig försiktigt för med handen i mörkret tills hon stötte emot lampskärmen i juteväv på nattduksbordet. hon gick ner på knä på den gamla slitna trasmattan och svepte med handen under sängen tills fingertopparna hittade den glansiga kartongen. hon stannade upp, sedan drog hon ut den i ljuset.

För en kort stund tittade hon på den utan att öppna den. Från början hade det legat tryckpapper i den, den dyra, benvita sorten som hon hade köpt på ryman’s pappershandel sista året på universitetet när hon började fundera över jobbansökningar. i augusti ( 17 )

LU CI E WH ITE H OU S E

förra året, när hon hade gjort slut med Anders och stuvat bilen, hade hon varsamt ställt den på passagerarsätet bredvid sig, på armslängds avstånd, men hon mindes inte när hon sist hade öppnat den.

Med åren hade den verkat bli tyngre, och nu hade den kraft och närvaro. hon kände blodet pulsera i öronen, hon fick för sig att det inte var hennes hjärta som slog utan kartongen: öppna, öppna, öppna. ’Marianne är död, Rowan.’ hon tog snabbt upp lådan och vände på den. Sellotejpen höll på att gulna och när hon försökte dra av den trängde små hårda flisor in i det mjuka köttet under tumnageln. Det hördes ett litet sugande whooosh när hon lyfte på locket. Överst låg ett lager silkespapper för att hålla innehållet på plats.

Direkt därunder, med fingrarna krökta in mot handflatan, fanns en hand – hennes hand, med korta, runda naglar, den tydligt utbuktande ådran över pekfingret, det tårformade ärret på tummen som hon hade haft sedan hon var fem efter att hon, medan Mrs roberts uppmärksamhet säkert var fokuserad på ett av eftermiddagens teveprogram, hade kört näven genom glaset i köksdörren. teckningen var svartvit, rent bläck på en sida utriven ur ett skissblock, men den hade energi och realism, gav handen liv. Även den som aldrig hade sett en konstnärs arbete förr skulle ha fattat att det här var bra. Nej, inte bra – enastående. handen vilade med handflatan uppåtvänd på en enda linje som slutade i en virvel som såg ut som ett ormbunksskott: armstödet på Chesterfieldfåtöljen. en minnesbild dök upp i rowans huvud.

Det var en lördagsmorgon sent i maj eller första veckan i juni, luften var redan varm fast klockan inte var mer än nio. Marianne hade en röd- och vitrandig t-shirt på sig, och snickarbyxor i jeanstyg; håret var uppsatt i en knut mitt på huvudet. Slitna grönvita tennisskor, inga strumpor. Fåtöljen hade stått på trottoaren utanför ett hus på ( 18 )

NÄ RA DI G

Observatory Street. Den var antik, med underbara armstöd och stolsben med lejontassar, men hade klätts om i gräll körsbärsröd sammet och stoppats så hårt att den såg direkt mullig ut. Marianne hade stannat till, hon hade alltid haft smak för disharmonier. ”hur skulle du beskriva den?” undrade hon. Det var en lek de roade sig med ständigt och jämt, och utmanade varandra: beskriv den där färgen, den där himlen, den där mannen. ”Uppenbart motsägelsefull – en nattens härskarinna som blinkande släpas ut från bordellen i anständigt dagsljus”, sa rowan.

Marianne skrattade. ”Precis.” hon sträckte ut handen och smekte sammeten. ”Jag gillar den. Jag vill måla den.” ”ta den”, sa en röst ut i luften, och när de vände sig om såg de en man i jeans och baseballkeps som stod i dörröppningen. ”Jag menar det. Den var min mosters. Jag har aldrig gillat den, det var därför jag ställde ut den. Vill ni ha den är det bara att ta den.”

De släpade hem den till Fyfield road, bar på varsin sida. Den var stor och otymplig. ”Som att släpa på ett gammalt fyllo”, sa Marianne. Det hade tagit dem en och en halv timme att gå strax över en kilometer och händelsen hade fått episka dimensioner: Marianne och Rowan mot Fåtöljen. Blod spilldes när Marianne stack sig i fingret på en grov träbit under sitsen, svetten rann och de skrattade hysteriskt när de till slut kom fram till huset och Adam öppnade dörren och sa: ”Varför ringde ni inte? Jag kunde ha kommit med bilen.”

Bilden blev plötsligt suddig och rowan strök handen över ögonen. Smärtan i bröstet blev mer påtaglig. hur kunde Marianne vara död? hon tog teckningen i kanterna och lyfte upp den ur kartongen, och lade den i lampskenet på mattan. Under låg en annan teckning av hennes hand, hållande ett viktorianskt glas med slipat mönster av flygande svalor med stjärtar i smalnande V-form. På nästa bild ( 19 )

LU CI E WH ITE H OU S E

var hennes handflator sammanpressade som i bön; i bilden därunder höll hon en gammal pocket av Mörkrets hjärta.

Allt som allt hade hon sju skisser av sina händer, men Marianne måste under årens lopp ha gjort fyrtio eller femtio stycken, i kol, bläck och blyerts, vissa snabbt, i stunden, på baksidan av ett kuvert; andra noggrant förberedda och genomarbetade. Det var så hon jobbade: hon ritade saker om och om och om igen tills hon blev nöjd, tills det som fanns på papperet återspeglade hennes egen inre bild i varje detalj. i kartongen fanns också flera teckningar av en sirlig luktflaska i silver som de hade ärvt från Sebs familj, ett fat med fläckig fallfrukt och en gråstrimmig katt som brukade klättra över muren från Dawsons trädgård. Jacqueline var allergisk men Marianne hade släppt in den i köket en eftermiddag och den drog som ett streck rakt fram till soffan där hennes mamma tyckte om att ligga och läsa. ’Läsa?’ Plötsligt hörde hon Mariannes röst, djup, snustorr och lika tydlig som om hon hade suttit där på sängen, utsläppt ur lådan tillsammans med bilderna. ’Ta en tupplur, menar du. Vi måste tala klarspråk här.’ rowan märkte själv att hon log och kände tårarna stiga upp i ögonen. hon fångade snabbt upp dem med tröjärmen innan de hann falla ner på teckningen och skada den. För första gången stod det klart för henne att utöver vad de betydde för henne personligen kunde bilderna ha ett värde. till och med vid Mariannes första utställning hade målningarna gått för flera tusen pund styck, och då var hon knappt känd. Och nu skulle det ju bara finnas ett begränsat antal verk av henne, det skulle få stor effekt på priset. hittills hade alla teckningar varit i A4-storlek eller mindre – här fanns ett järneksblad på ett blekblått papper ur ett Basildon Bondblock, de tecknade bladådrorna var tunna som ett spindelnät – men närmare botten av kartongen fanns ett tjockt stycke papper som ( 20 )

NÄ RA DI G

hade vikts flera gånger. rowan vek försiktigt upp det och bredde ut det på sängen, det var kanske en och en halv meter långt.

Där var hon, tecknad i kol, en naken nittonåring. hon satt på en barstol, bortvänd, med de bara hälarna mot den övre stegpinnen, huvudet var nedböjt så att ansiktet inte syntes, håret var uppsatt eftersom Marianne ville studera ”maskineriet”, som hon kallade det, i nacke och rygg: musklerna, den runda kotan högst upp i ryggraden, de båda senorna där nacke mötte axlar. Skulderbladen var skarpt avtecknade med skuggor vid kanterna. Vägde hon mindre på den tiden? hon såg på sin hals och tänkte att den var så smal, så sårbar.

Hennes hals. teckningen var ritad sent på året, kanske så sent som i december, och precis innan de hade börjat, medan de satt och åt lunch vid köksbordet, hade en hagelskur brutit lös över trädgården. Det var kallt i huset, elementet måste stå på i en halvtimme innan det blev tillräckligt varmt i Mariannes rum för att rowan skulle kunna klä av sig. teckningen hade tagit hela eftermiddagen, rowan hade haft blicken fäst i golvet och sett sin egen stativlika skugga djupna och sträckas ut som en utspilld fläck klibbigt bläck i det avtagande vinterljuset. Marianne arbetade utan att prata, tystnaden bröts bara av det låga surret från elementet och raspet från hennes fötter när hon ändrade ställning vid staffliet. Så fort elementet kopplade ifrån, vilket var ofta, kunde rowan höra skrapet av kolbiten mot papperet och Mariannes andetag. hon hade synkroniserat sina egna så att de andades i samma rytm, in och ut, in och ut, och det blev som en meditation. hon var tom på tankar men hypermedveten om sin egen kropp: de små håren på armarna som stod rakt upp innan elementet slog på igen, den raka ryggraden, de spända fotsenorna mot stegpinnens rundning. tiden blev flytande, hon föreställde sig hur ( 21 )

LU CI E WH ITE H OU S E

den virvlade runt stolsbenen, och sedan fick hon för sig att vad de gjorde var att skapa en tredje person mellan sig i rummet: bilden Marianne tecknade genom att använda sin egen hjärna, sina egna ögon och rowans kropp.

Nu stod rowan där på knä på mattan, och hon böjde huvudet framåt tills pannan stötte i teckningen. Smärtan i bröstet hade spritt sig till magen. hon satte sig upp och drog med fingret längs linjen i kol som tecknade ryggen, höftkurvan, den rundade vinkeln vid axeln. Mariannes hand hade varit här, rört vid papperet när hon tecknade linjerna för att skapa denna ytterligare person, skuggan rowan som för alltid skulle vara nitton år och hennes vän. hon satte sig på huk. hur värdefulla teckningarna än var tänkte hon inte sälja dem, om det inte bokstavligen handlade om att inte svälta ihjäl.

Och även om hon svalt fanns det en bild hon aldrig skulle göra sig av med. Den låg kvar i kartongen, det var den sista, inslagen i flera lager silkespapper och noggrant tejpad runtom. hon lyfte försiktigt ur den. Den var fjäderlätt, precis som de andra, bara ett blad ur ett skissblock, men när rowan höll den i handen kunde hon känna hur fast den var, vilken tyngd den hade. hon vände på den och granskade den nötta tejpen men det fanns ingen anledning att packa upp den och titta på den. Det räckte att veta att den fanns där.

”VAD MARIANNE HADE GJORT VAR BARA BEGRAVT, INTE BORTA. DET HADE FUNNITS DÄR HELA TIDEN, SLUMRAT, INVÄNTAT RÄTT ÖGONBLICK FÖR ATT BÖRJA RÖRA PÅ SIG, STRÄCKA UT SIG OCH BRYTA FRAM I LJUSET.” DET ÄR TIO ÅR SEDAN Rowan och hennes bästa vän Marianne tappade kontakten. Tidigare var de oskiljaktiga. De gjorde allt tillsammans, hemlighöll ingenting för varandra och Rowan var som en del av Mariannes familj. Men efter ett bråk förändrades allt och sedan dess har de inte utbytt ett ord.

En dag får Rowan ett samtal. Marianne är död. Hon föll ner från hustaket och allt pekar på att det var en olycka. Men Rowan blir misstänksam. Marianne led av höjdskräck och skulle aldrig ha gått upp på taket av fri vilja. Dagen efter dödsbudet får hon ett vykort som Marianne postat innan hon dog. På vykortet har hon skrivit en enda mening: Jag måste prata med dig.

Nära dig är en gastkramande psykologisk thriller där spänningen stegras ända fram till det hårresande slutet. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Maria Bodner Gröön ”Whitehouse är en fantastisk berättare som med fingerfärdighet och sluga vindlingar får dig att dra helt fel slutsats.” THE INDEPENDENT ”Det är väldigt, väldigt spännande, historien byter riktning gång på gång och innehåller några riktiga överraskningar. Jag bara älskade den.” BBC RADIO

ISBN 978-91-87917-24-0 Ett imprint under Sekwa förlag