9789187917035

MAGGIE O’RRELL DEN HAND SOM FÖRST HÖLL MIN

RO M A N

MAGGIE O’FARRELL

Den hand som först höll min Översättning: Malin Bylund Westfelt ROMAN

Av samma författare: Sommaren utan regn (2014)

MAGGIE O’FARRELL, DEN HAND SOM FÖRST HÖLL MIN Originalets titel: The Hand that First Held Mine Copyright © 2010 Maggie O’Farrell. First published in Great Britain by Headline Review, an imprint of Headline Publishing Group.

Translation copyright © 2015 by Sekwa förlag Boken utges med stöd av Ireland Literature Exchange (översättningsfond), Dublin, Irland. www.irelandliterature.com info@irelandliterature.com ÖVERSÄTTNING : Malin Bylund Westfelt OMSLAG : Magnus Petersson OMSLAGSBILD : © Michael Winnerholt/Getty Images FÖRFATTARPORTRÄTT : © Ben Gold SÄTTNING OCH TYPOGRAFI : Ateljén Arne Öström TYPSNITT : Arno Pro TRYCK : Nørhaven, Danmark 2015

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-03-5

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

till IZ till SS till WD

Och vi glรถmmer fรถr att vi mรฅste Mat t h e w Ar n o l d

F Ö R S TA D E L E N

L

yssna. Träden i den här berättelsen vaknar, ruskar på sig och rättar till grenarna igen. En byig vind blåser in från havet och de rastlösa träden knycker otåligt på nacken, som om de visste att någonting är på väg att hända.

Trädgården är öde, uteplatsen övergiven med undantag för några krukor med pelargoner och riddarsporrar som huttrar i blåsten. På gräsmattan finns en bänk, och två stolar som står artigt bortvända från den och ser åt andra hållet. Det står en cykel lutad mot husväggen, men pedalerna är stilla och den smorda kedjan orörlig.

En baby har rullats ut i sin liggvagn för att sova och blundar lydigt inuti den styva kokongen av filtar. En fiskmås hänger helt stillastående i luften ovanför och till och med den är tyst, näbben är stängd och vingarna utbredda för att fånga upp termikvindarna högt däruppe.

Huset ligger avskilt från resten av byn, bakom en tät häck på krönet av en klippa. Det här är gränslandet mellan Devon och Cornwall där de två grevskapen står och hukar sig på var sin sida, och blänger på varandra. Det är en mycket omstridd landremsa. Man • 11 •

MAG GI E O’FARREL L

bör inte studera marken här för noga, indränkt som den är i blod – kelters, anglosaxares, romares – och uppblandad med spillrorna av deras ben.

Det här utspelar sig dock under en förhållandevis fredlig period i Storbritannien, en sensommar i mitten på femtiotalet. En grusgång går i en båge upp mot husets huvudingång. På klädstrecket hänger underkjolar och undertröjor, strumpor och korsetter, blöjor och näsdukar som smattrar och vrider sig i vinden. Någonstans ifrån hörs ljudet av en radio, kanske från ett av grannhusen, och den dova dunsen när en yxa landar i trä.

Trädgården väntar. Träden väntar. Fiskmåsen som balanserar i luften ovanför tvättlinan väntar. Och då, precis som om det här utspelade sig på en scen och det satt en tyst publik i mörkret och tittade, hörs ljudet av röster. Röster i bakgrunden. Någon skriker, någon annan gormar, något tungt faller i golvet. Bakdörren slits upp med ett ryck. ”Jag står inte ut! Jag står helt enkelt inte ut, säger jag!” är det någon som skriker. Dörren slängs igen med en ljudlig smäll, och en person blir synlig.

Hon är tjugoett, snart tjugotvå. Hon har på sig en blå bomullsklänning med röda knappar. Runt håret har hon en gul sjalett. Hon går med bestämda steg över uteplatsen med en bok i handen. Barfota dundrar hon nedför trappstegen och ut på gräsmattan. Hon märker inte fiskmåsen som har vänt på sig i luften för att titta på henne, hon märker inte träden som kastar med grenarna för att förkunna hennes ankomst, hon märker inte ens babyn när hon sveper förbi barnvagnen på väg mot en stubbe längst bort i trädgården.

Hon sätter sig på stubben och i ett försök att nonchalera vreden • 12 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

som pumpar ut i blodomloppet balanserar hon boken i knäet och börjar läsa. ”Yvs inte död”, lyder de första orden, ”fast man har kallat dig för mäktig”.

Hon lutar sig över boksidan i spänd koncentration, suckar och skjuter upp axlarna. Sedan, utan minsta förvarning, stönar hon till och slänger iväg boken. Den landar i gräset med en dämpad duns, boksidorna fladdrar till och slår igen. Där ligger boken nu, mitt i gräset.

Hon ställer sig upp. Det gör hon inte som andra, med en kontinuerlig rörelse från sittande till stående. Hon hoppar, flyger upp, tar ett språng, och på väg upp tar hon så kraftigt avstamp mot marken att hon verkar göra ett försök att spräcka jordskorpan, som sagans Rumpelstiltskin.

När hon kommit upp till stående möter henne omedelbart synen av en bonde ute på vägen. Han vallar en fårhjord framför sig med en käpp i handen och en hund pilande fram och tillbaka. De där fåren förkroppsligar allt hon avskyr med sitt hem, deras toviga smutsiga rumpor, deras stumma enfald, deras idiotiska bräkande.

Hon skulle vilja driva in hela fårskocken i en skördetröska, utför klippan – vad som helst, bara hon slapp se dem.

Hon vänder sig bort från fåren, bort från huset. Hon begränsar synfältet så att hon bara ser havet. På sistone har en fruktan smugit sig över henne att det hon önskar mest av allt – att livet ska ta sin början, få en mening, gå från suddigt svartvitt till överdådig Technicolor – kan gå henne förbi. Att hon kanske inte känner igen chansen när den dyker upp, kanske inte lyckas fånga tillfället i flykten.

Hon blundar för havet och för boken, som ligger där ivägslängd, • 13 •

MAG GI E O’FARREL L

när hon hör fötter komma dunsande genom gräset och en röst som säger: ”Sandra?”

Hon far upp som om hon hade fått en stöt. ”Alexandra!” rättar hon. Det är så hon heter, det namnet fick hon när hon föddes, men hennes mor bestämde sig sedan för att hon inte gillade det och förkortade det till bara de sista två stavelserna. ”Alexandra”, upprepar barnet lydigt. ”Mamma undrar vad du gör och du ska se till att komma in och …” ”Försvinn!” skriker Alexandra. ”Gå härifrån!” Och hon återvänder irriterat till sin stubbe, till boken, till sin analys av Döden och dess förmätna högmod.

I exakt samma stund, en knapp kilometer bort, står Innes Kent – trettiofyra år gammal, konsthandlare, journalist, konstkritiker, och enligt egen utsago, hedonist – på knä på marken för att undersöka underredet på sin bil. Han har ingen aning om vad han letar efter, men känner ändå att han borde titta. Han är som alltid en sann optimist. Bilen är en silverfärgad och isblå MG och Innes älskar den högre än nästan allt annat i hela världen, och precis nyss hackade den till och tvärstannade vid kanten av den här landsvägen. Han rätar på sig. Och han gör det han brukar göra när han råkar ut för något frustrerande, han tänder en cigarett. Han sparkar till däcket lite på måfå och ångrar sig genast.

Innes har varit i St Ives och besökt ateljén hos en konstnär som han hoppades kunna handla konst av. Konstnären var dock ganska berusad och konstverket långt ifrån fullbordat. Hela utflykten var en fullständig katastrof. Och nu detta. Han trampar ned cigarettfimpen i marken, och börjar gå längs vägen. Han kan se en klunga • 14 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

hus framför sig, och en krökt hamnpir som sträcker sig ut i havet.

Någon måste veta var det kan finnas en bilverkstad, om det nu finns några bilverkstäder på denna gudsförgätna plats.

Alexandra vet inte – kan inte veta – hur nära Innes Kent befinner sig. Hon vet inte att han kommer, att han närmar sig för var sekund. Iförd handsydda skor går han längs vägarna som skiljer dem åt. Avståndet mellan dem krymper för varje steg han tar i sina fina skor. Det liv som ska bli hennes är på väg att ta sin början, men hon har äntligen lyckats bli uppslukad av boken hon läser om en sedan länge avliden mans kamp med vår dödlighet.

När Innes Kent svänger in på Alexandras väg lyfter hon på huvudet. Hon lägger ned boken på marken igen, försiktigare den här gången, och sträcker på sig med armarna högt över huvudet. Hon snurrar en hårslinga mellan tummen och pekfingret, kniper tag om en tusensköna med tårna och plockar den – hon har alltid haft rörliga leder och det är något hon är ganska stolt över. Hon gör om det gång på gång tills vart och ett av de åtta mellanrummen mellan tårna rymmer en tusenskönas piggt gula mittknapp.

Innes stannar till vid ett hål i en tät häck. Han kikar in. Ett fint litet lantligt hus med buskar, gräs, blommor, och sådant där – helt enkelt en trädgård, antar han. Sedan får han syn på något. Helt nära, under ett träd, sitter en kvinna. Det slår aldrig fel, finns det en kvinna i närheten väcks Innes intresse.

Det här exemplaret har inga skor på sig och håret är uppsatt med hjälp av en gul sjalett, vilket blottar hennes hals. Han ställer sig på tå för att kunna se bättre. Det är en alldeles utsökt pelare till hals, konstaterar han. Om han vore tvungen att beskriva den skriftligen, • 15 •

MAG GI E O’FARREL L

skulle han behöva ta till ord som ”skulptural” och kanske till och med ”alabastervit”, och det är verkligen inte termer som han slänger sig med hur som helst. Innes har en bakgrund inom konsten. Eller snarare är ordet ”förgrund” korrektare här. Konsten befinner sig inte i bakgrunden för Innes. Den är den luft han andas, det som gör att livet fortgår. Han tittar och ser inte ett träd, en bil, en gata, utan ett tänkbart stilleben. Han ser samspelet mellan ljus, skugga och färg, han ser en väl genomtänkt uppställning av utvalda föremål.

Och det han ser när han tittar på Alexandra i gul sjalett och blå klänning är en scen från en freskomålning. Innes tycker sig beskåda en fulländad lantlig madonna, i profil, i en underbart – anser han – åtsittande blå klänning, med sitt barn slumrande några få steg bort.

Han sluter ett öga och betraktar scenen med först ena ögat och sedan det andra. Det är verkligen en vacker komposition där trädet ovanför samspelar kontrapunktiskt med gräsmattans vågräta yta och kvinnans raka gestalt. Han hade velat se det målat av en av de italienska mästarna, Piero della Francesca eller Andrea del Sarto, kanske. Hon kan till och med plocka blommor med tårna! Vilken varelse!

Innes ler för sig själv, och provar nu att ta in alltihop med båda ögonen samtidigt, när scenen fördärvas av att madonnan med tydlig röst säger, ”Vet inte ni att det är väldigt ohyfsat att spionera på folk?”

Han blir så paff att han tillfälligt tappar målföret (och det är då inget han är van vid) och han tittar fascinerat på medan kvinnan reser sig från sin stubbe. della Francesca-madonnan förvandlas inför hans ögon till en version av Marcel Duchamps Naken kvinna som går nedför en trappa. Vilken syn! Kvinnan som kommer emot • 16 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

honom på gräsmatteplatån är en fulländad pendang till effekten Duchamp ville åt. Hennes ilska naglar fast självaste luften med vassa spikar!

Innes har fördjupat sig så i dadaisterna på sistone att han för två nätter sedan hade en dröm som helt utspelade sig i en av deras målningar. ”Den dröm jag tycker näst bäst om” lyder hans omdöme.

(Den absoluta favoriten är för vågad och går inte att återge.) ”Det är också”, madonnan går nu till anfall med bestämd min och händerna i sidorna, och han måste tillstå att han är ganska tacksam för häcken som skiljer dem åt, ”olagligt. Jag är i min fulla rätt att tillkalla polis.” ”Förlåt”, lyckas han få fram. ”Min bil. Den verkar ha gått sönder.

Jag letar efter en verkstad.” ”Tycker ni att det här ser ut som en verkstad?” Hennes röst mildras inte av någon skorrande devonsk dialekt vilket han kanske hade förväntat sig, utan är lika vass och slipad som en diamant. ”Hm. Nej, det gör det inte.” ”Då så”, hon kommer allt närmare sin sida av häcken. ”Adjö då.”

Samtidigt som Alexandra säger detta får hon syn på tjuvtittaren.

Han har bra mycket längre hår än hon någonsin förr sett på en man.

Skjortan har ovanligt hög krage, och är påskliljegul. Kostymen är ljusgrå, i smalspårig manchester och har ingen krage alls. Slipsen han har på sig har samma färg som ankägg. Alexandra går två steg närmare. Påsklilja, upprepar hon för sig själv, ankägg. ”Jag spionerade inte”, protesterar mannen. ”Det försäkrar jag. Jag letar efter hjälp. Jag är faktiskt i något av en knipa. Min bil har gått sönder. Känner ni händelsevis till någon verkstad här i närheten?

• 17 •

MAG GI E O’FARREL L

Det bär mig emot att slita er från er baby, men jag måste vara i London på momangen, min tidskrift ska snart gå i tryck. Mardrömmarna bara hopar sig, förstår ni. Minsta hjälp och jag blir er tacksamme slav för evigt.”

Hon blinkar till. Hon har aldrig hört någon tala så här förut.

Momangen, i något av en knipa, gå i tryck, mardrömmarna hopar sig, tacksamme slav. Hon skulle vilja be honom upprepa alltihop igen.

Sedan tränger en snutt av hans monolog in i hennes medvetande. ”Det är inte min baby”, fräser hon. ”Den har inget med mig att göra.

Den är min mors.” ”Aha.” Mannen lägger huvudet på sned. ”Jag vet inte om jag skulle beteckna det som om den inte har något med er att göra.” ”Skulle ni inte?” ”Nej. Det måste åtminstone anses vara ert syskon.”

Det blir tyst en kort stund. Alexandra försöker förgäves låta bli att studera hans kläder igen. Skjortan, den där slipsen. Påskliljor och ankägg. ”Så ni är från London?” frågar hon. ”Det är jag.”

Hon fnyser. Hon rättar till sjaletten i pannan. Hon noterar skäggstubben på mannens haka och undrar varför han inte har rakat sig. Och på något vidunderligt obegripligt sätt förvandlas en diffus tanke hon haft till en bestämd önskan. ”Jag planerar själv”, säger hon, ”att flytta till London.” ”Jaså, minsann?” Mannen börjar energiskt rota runt i sina fickor.

Han får fram ett emaljerat cigarettetui, plockar fram två cigaretter och erbjuder henne den ena. Hon måste luta sig över häcken för att nå den.

• 18 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

”Tack”, säger hon. Han tänder cigaretten åt henne, kupar händerna runt tändstickan och använder samma sticka för att tända sin egen. På nära håll, tänker hon, luktar han hårvatten, eau-decologne, och något annat. Men han backar innan hon hinner komma på vad det är. ”Tack”, säger hon igen, pekar på cigaretten och drar ett bloss. ”Och vad”, säger mannen, viftar med tändstickan och slänger den när den slocknat, ”hindrar er, om jag får fråga?”

Hon funderar. ”Ingenting”, svarar hon och skrattar. För det är sant. Det finns inget som hindrar henne. Hon nickar upp mot huset. ”De vet inget än. Och de kommer att vara helt emot det. Men de kan inte hindra mig.” ”Så ska det låta”, säger han, med röken ringlande ur munnen. ”Så ni flyr hemmet för huvudstaden?” ”Flyr gör jag”, svarar Alexandra och rätar på sig i hela sin längd, ”men inte hemifrån. Man kan inte fly sitt hem om man redan har flyttat hemifrån. Jag har legat vid universitetet.” Hon tar ett bloss på cigaretten, kastar ett öga mot huset och fäster blicken på mannen igen. ”Jag blev faktiskt relegerad, och …” ”Från universitetet?” avbryter mannen med cigaretten halvvägs till munnen. ”Ja.” ”Det var dramatiskt. Vad hade ni begått för brott då?” ”Inget alls”, replikerar hon hetsigare än nödvändigt eftersom orättvisan i det hela fortfarande svider. ”Jag skulle gå ut från en tentamen och valde en dörr som bara var avsedd för män. Jag får inte ta examen om jag inte ber om ursäkt. De”, hon nickar ännu en gång • 19 •

MAG GI E O’FARREL L

upp mot huset, ”ville inte att jag skulle gå på universitetet över huvud taget, men nu vägrar de tala med mig om jag inte åker tillbaka och ber om ursäkt.”

Mannen tittar på henne som för att lägga henne på minnet. Sömmarna i hans skjorta är sydda med blå bomullstråd, noterar hon, både på manschetterna och kragen. ”Och tänker ni be om ursäkt?”

Hon slår av askan från cigaretten och skakar på huvudet. ”Jag förstår inte vad jag har att be om ursäkt för. Jag visste inte ens att dörren bara var avsedd för män. Det fanns ingen skylt. Och jag sa till dem ’Var är dörren för kvinnor?’ och då sa de att det inte fanns någon. Så varför ska jag be om ursäkt?” ”Instämmer. Ursäkta er aldrig om ni inte ångrar er på riktigt.” De röker en stund utan att titta på varandra. ”Så”, säger mannen till sist, ”vad ska ni göra i London?” ”Arbeta, förstås. Fast jag kanske inte får tag i något arbete”, säger hon och börjar plötsligt förtvivla. ”Det var någon som sa att för att få arbete som sekreterare måste man kunna skriva sextio ord i minuten, och för närvarande klarar jag väl ungefär tre.”

Han ler. ”Och var ska ni bo?” ”Ni är väldigt frågvis av er.” ”Vanans makt är stor.” Han rycker på axlarna och verkar inte det minsta ångerfull. ”Jag är bland mycket annat journalist. Er lya, var det. Var ska ni bo?” ”Det vet jag inte om jag vill berätta för er.” ”Men varför inte det? Jag berättar det inte för en levande själ. Jag är duktig på att bevara hemligheter.”

Hon slänger in fimpen i häckens täta bladverk. ”Nå, en väninna • 20 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

har gett mig adressen till ett hus där ogifta kvinnor kan hyra, i Kentish Town. Hon sa …”

En liten ryckning i ansiktet är det enda som avslöjar att han är road. ”Ett hus för ogifta kvinnor?” ”Ja. Vad är det för roligt med det?” ”Inget. Absolut ingenting. Det låter …” han gör en gest ”underbart. Kentish Town. Då blir vi praktiskt taget grannar. Jag bor i Haverstock Hill. Ni borde komma och hälsa på, om de låter er gå utanför dörren.”

Alexandra höjer på ögonbrynen, som om hon låtsas fundera på saken. På sätt och vis vill hon inte alls gå den här mannen till mötes.

Det är något med honom som säger henne att han är van vid att få sin vilja fram. Av någon anledning tror hon att han skulle må bra av att få mothugg. ”Kanske det, jag vet faktiskt inte. Möjligen …”

Oturligt nog för alla inblandade väljer Dorothy just det här ögonblicket att göra entré. Något slags signal på hennes modersradar har gett utslag, och lämnat informationen att ett manligt rovdjur befinner sig i närheten av hennes dotter. ”Kan jag stå till tjänst?” ropar hon med ett tonfall som säger raka motsatsen.

Alexandra vänder sig tvärt och får syn på modern som rycker fram över gräsmattan, med nappflaskan utsträckt framför sig som en pistol. Hon ser på medan Dorothy inspekterar mannen från topp till tå, ända från de ljusgråa skorna till den kraglösa kostymen.

Modern snörper på munnen och Alexandra förstår omedelbart att hon inte tycker om det hon ser.

Mannen ger Dorothy ett bländande leende och hans tänder ser mycket vita ut mot den solbrända huden. ”Tack, men den här • 21 •

MAG GI E O’FARREL L

damen”, han gör en gest mot Alexandra, ”är mig behjälplig.” ”Min dotter”, Dorothy betonar ordet, ”har ganska mycket att stå i här på förmiddagen. Sandra, jag trodde att du höll ett öga på babyn.

Nå, vad kan vi …” ”Alexandra!” Alexandra skriker åt modern. ”Jag heter Alexandra!”

Hon är medveten om att hon beter sig som en tjurig barnunge, men hon står inte ut med att den där mannen ska tro att hon heter Sandra.

Men modern är mästare på två saker: att ignorera dotterns raseriutbrott och att locka ur människor upplysningar. Dorothy lyssnar på historien om bilen som gått sönder och på några sekunder har hon fått mannen att ge sig av längs vägen med en vägbeskrivning till en bilmekaniker. Han ser sig om en gång, höjer handen och vinkar.

Alexandra känner något som påminner om vrede och sorg när hon hör hans steg avlägsna sig längs vägen som leder till byn. Att ha varit så nära någon som han och sedan mista honom bara så där.

Hon sparkar till stubben, och sedan ett hjul på barnvagnen. Det är en alldeles speciell vrede som hör ungdomen till, den där kvävande tryckande känslan av att de äldre överlistat en. ”Men vad i hela friden är det med dig?” väser Dorothy, och gungar på barnvagnshandtaget, för babyn har vaknat, den illtjuter och fäktar med armar och ben. ”Här kommer jag och hittar dig flörtandes med nån - nån zigenare över häcken. Mitt på blanka dan så att alla kan se! Har du ingen känsla för vad som passar sig? Just en snygg förebild för dina syskon.” ”På tal om dem”, Alexandra gör en paus innan hon tillägger ”allihop, var är mors känsla för vad som passar sig?” Hon rusar iväg • 22 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

genom trädgården. Hon står inte ut en sekund till i moderns sällskap.

Dorothy slutar gunga på barnvagnshandtaget och stirrar efter henne med gapande mun. ”Vad menar du?” skriker hon, och glömmer för ett ögonblick närheten till grannarna. ”Hur vågar du? Hur vågar du tala till mig på det sättet? Jag ska berätta för far din om det här, det ska jag, så fort han …” ”Gör det! Berätta du bara!” häver Alexandra ur sig över axeln, och störtar genom trädgården, dundrar in i huset, och skrämmer i förbifarten en av faderns patienter som väntar i hallen.

När hon kommer in i sitt sovrum som hon tvingas dela med tre av sina yngre syskon, hör hon fortfarande modern gallskrika från trädgården: ”Är jag den enda i det här huset som har lite krav på anständighet? Och vart ska du ta vägen, förresten? Skulle du inte hjälpa mig i dag? Och ta hand om lillan. Och silvret behöver putsas och finporslinet tas om hand. Vem ska göra det, hade du tänkt?

Husspökena?”

E

lina vaknar med ett ryck. Hon är förbryllad över hur mörkt det är och att hjärtat fladdrar så i bröstet på henne. Det verkar som om hon står upp, lutad mot en vägg som är förvånansvärt mjuk. Fötterna känns mycket långt borta. Hon är torr i munnen, tungan fastnar i gommen. Hon har inget minne alls av vad hon gör här, varför hon står här och slumrar i mörkret mot en vägg. Minnet är lika tomt som ett ris oskrivna blad. Hon vänder på huvudet och plötsligt förskjuts allt och snurrar runt sin axel för hon ser fönstret, hon ser Ted bredvid sig, hon ser att hon i själva verket inte alls står. Hon ligger ned. På rygg med händerna knäppta över bröstet, som en kvinna av sten på ett gravmonument.

Rummet genljuder av andetag. Ett rör någonstans i huset skälver till, sedan blir det tyst. Det hörs ett lätt krafsande på takpannorna ovanför henne, som av en fågels kloförsedda fot.

Det måste ha varit barnet som väckte henne när det bytte sin hopkrupna ställning därinne, kanske rörde det på sig efter en lång sömn, ett ben som sparkar, en hand som snärtar till mot huden. Det har hänt ofta på sistone.

• 24 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

Elina vrider på huvudet för att se sig omkring i det mörklagda rummet. Möblerna står som dunkla hukande skepnader i hörnen, rullgardinen för fönstret glöder i samma smutsorange nyans som gatlyktorna utanför. Och så Ted bredvid henne, hopkurad under duntäcket. Det ligger böcker i travar på Teds nattduksbord, hans mobiltelefon lyser i dunklet med ett grönaktigt sken. På hennes nattduksbord ligger en hög av något som i mörkret ser ut som för stora näsdukar.

Det hörs ett annat ljud, någonstans i höjd med Elinas huvud, ett skarpt, plötsligt hrm-hrm, som om någon harklade sig.

Hon börjar vända sig i sängen, mot Ted, men drabbas av en brännande smärta i magen, som om huden höll på att brista, som en svetslåga riktad mot henne. Hon flämtar till av smärtan och flyttar ned händerna för att känna efter, förvissa sig om att allt är som det ska genom att röra vid huden, spänd som ett trumskinn över gravidmagen. Men där finns ingenting. Hennes händer möter bara tomma luften. Ingen svullen bula. Inget barn. Hon griper krampaktigt tag i magen och känner bara punkterat, löst skinn.

Elina kämpar sig upp till sittande – den brännande smärtan igen – ger ifrån sig ett underligt, hest skrik, och greppar tag i Teds axel. ”Ted”, säger hon.

Han grymtar till och begraver ansiktet i kudden.

Hon skakar honom. ”Ted. Ted, barnet är borta – det är borta.”

Han far upp ur sängen som en stålfjäder och ställer sig mitt i rummet i bara kalsongerna, med håret på ända och ansiktet fyllt av fasa. Sedan åker axlarna ned. ”Vad pratar du om?” säger han. ”Han är ju här.”

• 25 •

MAG GI E O’FARREL L

”Var då?”

Han pekar. ”Där. Titta.”

Elina tittar. Och det ligger faktiskt något på golvet bredvid henne. I halvmörkret ser det ut som en bädd som skulle kunna vara till en hund, en oval korg. Bortsett från att den här har handtag och något som är inlindat i vitt inuti. ”Å”, säger hon. Hon sträcker sig mot lysknappen, trycker på den och med ens badar rummet i starkt gult ljus. ”Å”, säger hon igen. Hon tittar ned på det tomma skinnet på sin mage, och sedan på barnet. Hon vänder sig mot Ted som har slängt sig på sängen igen och muttrar något om att hon skrämde skiten ur honom. ”Har jag fött barn?” säger hon.

Ted, som håller på att puffa upp huvudkudden, hejdar sig. Han ser osäker ut, rädd. Var inte rädd, vill hon säga, det är ingen fara. Men i stället säger hon, ”Har jag fött det?” för hon behöver få det fastställt: hon behöver ställa frågan, säga det högt, höra frågan ställas. ”Elina … du skojar. Visst gör du det?” Han låter undslippa sig ett lågt nervöst skratt. ”Gör inte det, det är inte roligt. Du har kanske … Du har kanske drömt. Du måste ha drömt. Du kan väl …” Ted tystnar. Han lägger en hand på hennes axel och ett litet tag verkar han inte veta vad han ska säga. Han stirrar på henne och hon stirrar tillbaka. Hon släpper fram tanken: Det finns ett barn här i rummet med oss. Det har kommit. Hon vill vända sig om och titta på det igen, men Teds grepp om axeln har hårdnat och han försöker klara strupen. ”Du har fött barn”, säger han sakta. ”Det var på … BB. Det kommer du väl ihåg?” ”När då?” säger hon. ”När födde jag barn?”

• 26 •

DE N H AND SOM FÖRST HÖL L M IN

”Men herregud, El, menar du …” Han hejdar sig, gnuggar sig med handen över ansiktet och säger sedan med mer behärskad röst, ”För fyra dagar sedan. Förlossningen pågick i tre dygn … och sedan kom han. Du kom hem från BB i går kväll. Du bestämde själv att du skulle skrivas ut.”

Det blir tyst en stund. Elina funderar på det Ted har sagt. I sitt inre radar hon upp de brottstycken av information som han har försett henne med: BB, barn, utskriven, tre dygns förlossning. Hon reflekterar över de tre dygnen och den smärta hon känner i buken, men bestämmer sig för att inte nämna det nu. ”Elina?” ”Vad?” Han stirrar på henne, hennes ansikte. Han smeker håret från hennes panna, och vilar sedan händerna på hennes axlar. ”Du är nog … du måste vara fruktansvärt trött och … Försök somna om.”

Hon svarar inte. Hon kämpar sig ur hans grepp, i väg över madrassen. Hon trycker handen mot buken och biter sig i läppen. Det känns, därnere, som om något skulle kunna rinna ut om hon inte höll emot.

Hon böjer sig över barnet och tittar försiktigt ned. ”Han”, hade Ted sagt. En pojke, alltså. Han är vaken, ögonen är vidöppna och uppmärksamma. Han tittar upp på henne från rottingkorgen, med en frågande, nyfiken min. Han är inslagen som ett paket i en vit filt, med händerna i ett par vita vantar. Elina sträcker sig fram och drar av dem – pyttesmå tingestar, lätta som cirrusmoln. Hans händer rör sig, de öppnas och sluter sig och fångar inget mer än tomma luften. ”Ah”, säger han. Ett märkligt vuxet ljud. Mycket bestämt, mycket välavvägt.

• 27 •

”LYSSNA. TRÄDEN I DEN HÄR BERÄTTELSEN VAKNAR, RUSKAR PÅ SIG OCH RÄTTAR TILL GRENARNA IGEN. EN BYIG VIND BLÅSER IN FRÅN HAVET OCH DE RASTLÖSA TRÄDEN KNYCKER OTÅLIGT PÅ NACKEN, SOM OM DE VISSTE ATT NÅGONTING ÄR PÅ VÄG ATT HÄNDA.” NÄR DEN STILIGE och sofistikerade Innes Kent dyker upp vid Lexie Sinclairs föräldrahem i Devon inser Lexie att hon inte kan fortsätta vänta på att livet ska ta fart. Hon ger sig av till London för att skapa sig en ny tillvaro i hjärtat av konstvärlden i femtiotalets Soho.

Elina och Ted lever i nutida London, och försöker återfå fotfästet efter den komplicerade födseln av sitt första barn. Elina kämpar med att förlika moderskapets krav med sin identitet som konstnär, och Ted oroas allt mer av barndomsminnen som inte rimmar med vad hans föräldrar berättat. Ett enastående porträtt av två kvinnor i olika tidsperioder tecknas allt tydligare. Trots att femtio år skiljer dem åt, binds de samman på ett sätt som ingen av dem hade kunnat ana. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Malin Bylund Westfelt

”Bokens tempo uppnås aldrig på bekostnad av poesin: O’Farrell skriver med precis skärpa, uppmärksammar de små detaljerna, de vardagliga stunderna som omärkligt förhöjer en upplevelse.” THE OBSERVER ”Detta är inte bara en roman om moderskap; den handlar om kärlek och slumpen, om konst och hur en persons frånvaro – oavsett om det är en älskares eller en moders – kan orsaka en ihållande smärta.” NPR BOOKS

ISBN 978-91-87917-03-5 Ett imprint under Sekwa förlag