9789187917004

AMY BLOOM LYCKLIGT LOTTAD

ROM A N

Amy Bloom

LYCKLIGT LOTTAD Översättning: Helen Sonehag roman

LYCKLIGT LOTTAD, AMY BLOOM originalets titel: Lucky Us Copyright © 2014 by amy Bloom. all rights reserved.

Translation copyright © 2015 by Sekwa förlag This translation published by arrangement with random House, a division of random House LLC.

ÖVERSÄTTNING: Helen Sonehag OMSLAG: magnus Petersson OMSLAGSBILD: © Plainpicture/Jude mooney FÖRFATTARPORTRÄTT: © Deborah Feingold FOTO INLAGA: Johan Fredriksson SÄTTNING: ateljén arne Öström TYPSNITT: Bodoni och Warnock Pro TRYCK: nørhaven, Danmark 2015

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87917-00-4 ETTa, ett imprint under Sekwa förlag aB Pryssgränd 3a 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

Till min syster, Ellen

Del Ett 1939–1943

1 I’d Know You Anywhere

F

ARS FRU HADE DÖTT. mor sa att vi borde åka hem till honom och se om där fanns något för oss att hämta.

Hon slog mig lätt på näsan med sin grapefruktsked. ”Så här är det”, sa hon. ”Din far älskar oss mer, men han har en annan familj, en fru och en flicka som är lite äldre än du. Det var hennes familj som hade alla pengar. Torka dig i ansiktet.”

Det fanns ingen som kunde vara så rakt på sak som min mor.

Hon tvättade halsen och öronen på mig tills de blänkte. Vi hjälpte varandra på med klänningarna: hennes syrenlila med blixtlås i sidan, min rosa med de besvärliga knapparna. mor drog åt flätorna så hårt att det stramade i pannan på mig. Hon tog sin violetta klockhatt och finhandskarna och sprang över gatan för att låna mr Portmans bil. Jag gladde mig åt att vi var på väg och jag tänkte att jag skulle kunna bli glad åt att få en syster. Jag var inte ledsen för att min fars andra fru hade dött.

9

••• VI HADE VÄNTAT PÅ HONOM i flera veckor. mor satt vid fönstret på morgnarna, och rökte medan vi åt kvällsmat varje kväll. när hon kom hem från arbetet på Hobson’s var hon på dåligt humör, till och med efter att jag hade masserat hennes fötter. Jag höll mig hemma under hela juli månad. Jag lekte med mr Portmans pudel och väntade på att far skulle komma inkörande på uppfarten. när han kom brukade han komma vid tvåtiden, i alla fall om det var Fireside Chat på radion den dagen.

Vi lyssnade alltid på Fireside Chat-programmen tillsammans.

Vi älskade president roosevelt. På söndagarna, när far kom hem, hade han med sig ett paket Lucky Strike-cigaretter åt mor och en Hershey-chokladkaka åt mig. Efter kvällsmaten satt mor i fars knä och jag satt på hans tofflor, och om det var ett Fireside Chat-program gjorde far sin imitation av Franklin D. roosevelt.

God afton, mina vänner, sa han, och stoppade in ett sugrör i munnen som cigarettmunstycke. God afton, mina damer och herrar. Han bugade mot mor och sa, Eleanor, min kära, vad sägs om en vals? De dansade till radion en stund och sedan var det läggdags för mig. mor satte några hårklämmor i håret på mig för att det skulle bli lockigt och far bar mig till sängen medan han sjöng ”I wish I could shimmy like my sister Kate”. Sedan stoppade han om mig och dansade shimmy ut ur rummet. På måndagsmorgnarna hade han åkt igen och jag väntade till torsdagen, och ibland ända till söndagen därpå.

MOR PARKER ADE BILEN och bättrade på läppstiftet. Far bodde i ett tvåvåningshus i rött tegel, med höga fönster med 10

LYC K L IGT L OT TAD

spetsgardiner med fransar och breda bruna trappsteg som var staplade som lådor framför den blanka trädörren. Din far tycker om att ha det fint när han är borta, sa hon. Det är verkligen fint, sa jag. Vi borde bo här. mor log mot mig och lät tungan glida över tänderna. Kanske det, sa hon – man vet aldrig. Hon hade redan talat om för mig att hon var trött på abingdon, där vi hade bott ända sedan jag föddes. Det var ingen riktig stad och hon var utled på värdinnejobbet på Hobson’s. Vi talade ofta om att försöka få ett bättre liv i Chicago. Chicago, Chicago, that toddlin’ town … I saw a man, he danced with his wife. Jag sjöng medan vi klev ut ur bilen och tog några danssteg, precis som på film. mor sa, Du är ju för härlig, unge, och tog tag där bak i min klänning. Hon slickade sig i handen och tryckte handflatan mot min lugg så att den inte skulle stå rätt upp. Hon rättade till kjolen och bad mig se till att strumpsömmarna var raka. raka som streck, sa jag, och så gick vi uppför trappan, hand i hand. mor knackade på och far öppnade. Han bar samma blå väst som han hade på sig hemma hos oss under presidentens tal. Far kramade om mig och mina föräldrar viskade till varandra medan jag stod där och försökte se så mycket som möjligt av vardagsrummet, som var lika stort som hela vår lägenhet, och det var blommor överallt. (Far kanske sa, Vad fan gör ni här? mor kanske skällde på honom för att han aldrig kom hem, men det betvivlade jag. Far hade alltid uppträtt gentlemannamässigt och mor hade sagt åt mig säkert hundra gånger att män måste hanteras på rätt sätt och en kvinna som inte kunde hantera sin man fick skylla sig själv. ”när jag säger att män är hundar”, sa hon, ”så är det ingen förolämpning. Jag tycker om hundar.”)

Bakom far såg jag en lång flicka.

11

A MY BL O OM

”min dotter Iris”, sa far. Jag kunde höra hur mor drog efter andan. ”Iris”, sa han, ”det här är min väninna mrs Logan och hennes dotter, hennes förtjusande dotter, Eva.” Jag begrep, bara genom att stå där i deras tambur, att den här flickan hade massor av saker som jag inte hade. Blommor i kristallvaser stora som hinkar. Fina, ljusbruna lockar. Fars hand på sin axel. Hon hade på sig en ljusblå kofta och en vit blus med en brosch föreställande en blåsångare på kragen. Jag tror att hon hade strumpor med strumpebandshållare. Iris var sexton år och i mina ögon såg hon ut som en vuxen kvinna. Hon såg ut som en filmstjärna. Far föste oss uppför trappan och sa åt Iris att hon skulle ta hand om mig på sitt rum medan han och mor pratade en stund.

”TÄNK DIG DET HÄR”, SA IRIS. Hon låg på sin säng och jag satt på den langetterade mattan bredvid den. Hon gav mig ett par geléhallon och jag tyckte om att sitta där. Hon pratade mycket och var en mästare på att imitera. ”Hela skolan kom på mors begravning. morfar var rektor för colleget, men så fick han ett slaganfall i fjol, så han är inte sig själv längre. En av flickorna som var där, en rödhårig en, var riktigt avskyvärd. rödhåriga. Som om de inte är riktigt färdigstekta.” ”Jag tror att Paulette Goddard är rödhårig”, sa jag. Det hade jag läst i förra veckans nummer av Photoplay. ”Hur gammal är du, tio? Vem fanken vill vara Paulette Goddard? Hur som helst följer den här rödhåriga flickan med hem till oss. Hon bölar så det slår alla rekord. Då säger en dam, vår granne, mrs Drysdale, till henne, ’Stod du vår kära mrs acton väldigt nära?’”

12

LYC K L IGT L OT TAD

Så som Iris berättade det kunde jag se mrs Drysdale framför mig, hur hon lade näsan i blöt, och såg till att hennes prickiga flor inte åkte in i munnen medan hon åt, med den fuktiga näsduken instoppad mellan sina stora bröst, en fullkomligt motbjudande vana, hade mor präntat in i mig. ”Jag är tolv”, sa jag.

Iris sa, ”min mor var som ett helgon. Det säger alla. Hon var snäll mot alla, men jag vill inte att folk ska tro att mor ödslade tid på den där trista flickan, så jag vänder mig om och säger att ingen av oss vet vem hon är och då springer hon in på damrummet på bottenvåningen och – det här är det roligaste – dörren går i baklås, så hon kan inte komma ut. Hon bankar på dörren och två lärare är tvungna att bryta upp den. Det var roligt.”

Iris berättade att hela colleget (Jag visste inte att far undervisade på ett college. om någon hade frågat mig skulle jag ha sagt att han arbetade med att läsa böcker) kom till kapellet för att sörja hennes mor, för att uttrycka sin djupaste medkänsla med henne och hennes far. Hon sa att familjens alla vänner var där, vilket var hennes sätt att tala om för mig att mor faktiskt inte kunde vara hennes fars väninna.

VI HÖRDE HUR DE PR ATADE en trappa ned, därefter en dörr som slog igen och därpå ”my angel Put the Devil in me” på piano. Jag visste inte att far kunde spela piano. Iris och jag stod i dörröppningen till hennes rum och lutade oss ut i hallen.

Vi hörde hur någon spolade i toaletten, vilket var genant men lugnande, och därefter började far spela månskenssonaten och sedan hörde vi en bilmotor som startade. Iris och jag sprang nedför trappan. mor hade lämnat ytterdörren på vid gavel och 13

A MY BL O OM

hade precis hunnit sätta sig i mr Portmans bil. Hon hade ställt ned en brun resväska i tweed på yttertrappan. Jag stod på verandan med resväskan i handen och tittade ut på gatan. Far satte sig i gungstolen och drog ned mig i knäet, något han hade slutat med för ett år sedan. Han frågade om jag trodde att mor skulle komma tillbaka, och jag frågade honom, Tror du att mor kommer tillbaka? Far frågade mig om jag hade några andra släktingar på mors sida, och jag lade huvudet på hans axel. Jag hade träffat min far de flesta söndagar och några torsdagar sedan jag var liten, och den enda övriga familj jag hade var mor. Jag var vän med mr Portman och hans pudel och alla mina lärare hade visat personligt intresse för mig, och det var summa summarum av vad man kunde kalla min familj.

Iris öppnade ytterdörren med myggnät och såg på mig på samma sätt som en katt ser på en hund.

Vi satte oss till bords för att äta köttfärslimpa och potatismos och tredje gången som Iris sa åt mig att inte ha armbågarna på bordet, det här är inget pensionat, så sa far, Uppför dig, Iris.

Hon är din syster. Iris gick ut ur rummet och far sa åt mig att jag var tvungen att tänka på mitt bordsskick. Du bor inte i den där förskräckliga staden längre och du är inte Eva Logan längre, sa han. Du är Eva acton. Vi säger att du är min systerdotter.

Jag var tretton innan jag förstod att mor inte skulle komma tillbaka för att hämta mig.

DET VAR INTE SÄRSKILT länge som Iris behandlade mig som luft. Hon körde med mig. Hon pratade med mig som Claudette Colbert pratade med Louise Beavers i Den stora lögnen, när hon sa, ”Vi sitter i samma båt, Delilah”, vilket visade 14

LYC K L IGT L OT TAD

att den vita damen inte hade någon aning om vad fanken hon pratade om, och naturligtvis suckade bara Louise Beavers och gräddade fler pannkakor.

Iris hjälpte mig att navigera genom högstadiets blindskär.

(En kraftig flicka, högröd i ansiktet, ställde mig mot väggen efter två veckor och sa, Vem är du, förresten? Iris lade sin manikyrerade hand på flickans axel och sa, ”Hör du du, Gussie, det här är min kusin, Eva acton. Hennes mor har också dött.” och flickan sa – inte undra på – Jösses, är ni vampyrer eller något? ni behöver då inte komma förbi hemma hos mig.)

Jag hjälpte Iris att förbereda sig inför sina tävlingar: recitation, retorik, dramaläsning, poesiläsning, patriotisk uppsatsskrivning och dans. Iris var en stjärna. Hon hade gott om beundrare i skolan, och så några flickor som inte tyckte om henne, men det bekom henne inte. Jag låtsades som om det inte bekom mig heller. Jag vistades i biblioteket och fick högsta betyg i allt och min verkliga uppgift, som jag såg det, var att hjälpa Iris med hennes tävlingar.

Det var inte längre lika fint i huset som den dagen när mor lämnade av mig. Vi hade inga snittblommor längre, och allting var täckt av ett tunt dammlager. Iris och jag städade våra rum, och tanken var att vi skulle städa även vardagsrummet och köket, men det gjorde vi inte. Det var det ingen som gjorde. Far öppnade konservburkar med lax eller tonfisk och hällde ut innehållet på våra tallrikar, ovanpå ett salladsblad. Ibland kokade han sex varmkorvar och en burk bönor och ställde fram en burk senap på bordet.

Jag hittade Charlotte actons mycket fläckfria exemplar av Matlagandets fröjder och frågade far om jag fick använda den.

Far sa att han ville att jag skulle veta att han och Iris skulle äta 15

A MY BL O OM

vad som helst som jag kunde ha godheten att laga. Irma rombauer skrev på första sidan att man skulle börja med att ställa sig framför spisen. Jag stoppade in en bukett persilja och en citron i en kyckling och lät den stå i ugnen i ett par timmar. Vi åt upp hela kycklingen och far tackade mig.

Den dag jag fyllde tretton gjorde jag crêpes, far läste högt ur The Highwayman och vi åt upp-och-ner-kaka med ananas till efterrätt. Iris satte i tårtljusen, och båda sjöng för mig.

På nyårsafton gick far ut och Iris och jag drack gin och apelsinjuice ur hennes mors finaste tekoppar med körsbärsblommor på. ”måtte vår vänskaps gångjärn aldrig rosta”, sa Iris. ”Det lärde jag mig av Brigid, husan. Före din tid.” ”Instämmer”, sa jag, och så krokade vi arm och svalde hostande ned ginen.

EN NATT I FEBRUARI vaknade jag av att Iris örfilade mig. Iris var förvisso inte den syster jag hade drömt om. (Inte för att jag någonsin drömt om en syster över huvud taget. Jag drömde om att få en pudel, precis som den mr Portman hade, och i flera år drömde jag om att mor lät anlita en privatdetektiv för att söka rätt på mig för att sedan sitta och gråta på trappan utanför, var jag än bodde. Jag släppte aldrig in henne.) men Iris hade aldrig örfilat mig tidigare. Jag hade bott hemma hos henne i över ett år och hon hade aldrig så mycket som satt sin fot i mitt rum. när Iris ville prata med mig ställde hon sig i korridoren och pekade och då gick jag in och satte mig på den langetterade mattan bredvid hennes säng. ”Din lömska, tjuvaktiga, äckliga apa.” opalringen som hon hade ärvt av sin mor fastnade i håret på mig och där satt vi 1

LYC K L IGT L OT TAD

intrasslade och grät båda två. Hon slet upp mig ur sängen och släpade mig över golvet ända tills ringen lossnade. Hon slängde allt jag ägde – vilket inte var mycket – på golvet, och det mesta av det var kläder som hon inte längre ville ha. Herregud, sa hon.

Jag visste att det inte var du. Hon låg bredvid mig på golvet och flämtade.

Iris sa att far hade stulit hundra dollar som hon hade haft gömda under madrassen. Han hade tagit allt. Samma sak hade hänt en gång innan jag kom och då hade hon bytt gömställe, men nu hade han hittat det gömstället också. Hon höll i en femdollarsedel som hon hade fått samma kväll på Pulaski-klubben för ett av sina bästa tal, ”Vad gör amerika så fantastiskt?” och så tusan heller att Edgar skulle lägga vantarna på den. Hon stökade omkring i mitt rum och rev ned varenda bok från min lilla bokhylla. Hon gick in på sitt rum och kom tillbaka med den stora saxen som vi använde för att sy om några av hennes mors klädesplagg till sådant som hon kunde använda på sina recitationer. Hon gjorde en urholkning i mitt exemplar av Unga kvinnor, sida för sida, från ”Skaparglöden tänd!” nästan ända till slutet, när amy gifter sig med Laurie, vilket jag ändå avskydde innerligt.

Det här är mina Hollywood and Vine-pengar, sa hon. Det är mitt nästa mål. Hon ställde tillbaka alla mina böcker och hon ställde in mina skor och hängde in mina kläder i garderoben igen. Hon borstade håret på mig. Hon vek ihop koftorna som hade varit hennes, och både jag och rummet såg mycket bättre ut än vi brukade.

För mig var det helt ofattbart att Iris hade tjänat så mycket pengar på sina tävlingar. För mig var det helt ofattbart att hon tyckte det var listigare att förvara sina pengar på mitt rum. Jag 17

A MY BL O OM

trodde redan från början att hon misstog sig när hon trodde att det var far som hade stulit hennes pengar, men det hade hon inte gjort. Iris var bara Iris. Jag tror inte att hon var mer uppmärksam eller mer intuitiv än jag. Jag lade märke till mycket, men jag kunde aldrig lägga ihop två och två. Iris lade bara märke till sådant som hade någon betydelse för Iris, men då hade hon verkligen ögonen på skaft, som en pilot som håller utkik efter ljusen på landningsbanan nedanför. Hennes uppmärksamhet var det enda som kunde rädda henne undan en fruktansvärd kraschlandning. Iris sa att med mig var det mer som om jag hade en galen radioröst inom mig som lika ofta sa saker man hade användning för som oväsentligheter i stil med, ”Skörden slår fel i mississippi”. Varenda gång Iris vann en tävling, från alla hjärtans dag till memorial Day i maj, vek hon ihop sedlarna och stoppade in dem i behån. Far satt uppe och väntade på henne och varenda gång frågade han henne om hon ville att han skulle ta hand om hennes prispengar. Hon sa alltid, nej, tack och gick raka spåret till sitt rum, för att skaka av sig honom. men hon avspisade honom alltid väldigt hövligt.

DAGEN EFTER EXAMEN (jag från elfte klass, med premier i engelsk litteratur och samhällskunskap, Iris från gymnasiet med stående ovationer och far som reciterade ”Gunga Din” på båda ställena) höll Iris sitt tal om ”De stupade” för VFW, en förening för krigsveteraner. Det rev ned applåder. Iris sa, Jag var verkligen bra. och jag improviserade. Jag sa att hon var bättre än bra, att hon var lika bra som Judy Garland, fast sötare. Iris sa att Judy Garland kunde gråta på beställning, och att hon visste att det var något hon själv måste öva på.

18

LYC K L IGT L OT TAD

Iris uppträdde på rotary och national Exchange Club och Kvinnliga akademikers förening från Windsor till Cincinnati hela sommaren. Hon ställde upp i varenda tävling på åtta mils avstånd, om hon så var tvungen att lifta och bära sina finkläder och skor i en påse. Hon vann varenda en. Ibland när Iris kom in i salen kunde man höra hur de andra flickorna suckade. Hon vann en obligation på femtio dollar från snickarnas fackförbund i mellanvästern för det bästa talet av en pojke eller flicka, och hon slog de italienska flickorna stort med musettes valssång på Casa Italia i Galesburg, där hon också lekande lätt vann med ”Varför jag är stolt över att vara amerikan” i Temple Beth Israel, den judiska församlingen, där hon höll sin recitation under namnet Iris Katz. Både hon och jag gjorde rätt bra ifrån oss i majsskalartävlingen på tivolit. majsvagnarna rymde vardera ungefär 880 liter och Iris och jag klarade ungefär tjugosju liter tillsammans. Vi kom etta i Ungdomsgruppen, flickklassen, och tvåa i Ungdomsgruppen, seniorer, strax efter två pojkar som såg ut som om de aldrig hade gjort annat än skalat majs. Vi hjälpte varandra att borsta bort trådarna från majsen och drack root beer med glasskula. Tiodollarsedeln hittade sin väg rakt ned i Unga kvinnor. Ibland öppnade jag boken bara för att titta på Iris pengar. På kvällarna sydde jag tillbaka paljetterna på scenkläderna som inte användes just då, eller också tråcklade jag vecken i sjömanskjolen eller satte på kantband på hennes utnötta manschetter och väntade på att hon skulle komma hem.

Paljetterna lossnade efter vartenda framträdande och jag hade alltid sängen full av dem.

19

A MY BL O OM

DET VAR DAGEN före Labor Day och stekhett och det anordnades inga tävlingar någonstans och vi var inte bjudna på några fester. Iris och jag gick ned till Paradise Lake, den stora dammen precis i utkanten av Windsor College. Jag släpade fötterna efter mig för att göra sandvirvlar. Iris tog av sig strumpor och skor och doppade fötterna i vattnet. Hon tände en cigarett och jag lade mig bredvid henne. Iris tog fram två öl ur sin väska och jag tog fram förra veckans nummer av Screen. ”Där har du ju din älskling, Paulette Goddard”, sa hon. ”Jag är inte sämre än hon.”

Jag tänkte att det hade Iris antagligen rätt i. Jag höll utkik efter far medan Iris rökte och blundade. ”Vi hoppar i”, sa Iris, och jag sprang tillbaka till mitt rum för att leta efter baddräkten. Far stod på knä i min garderob, med ena handen på min svarta finsko. ”Jag trodde att ni flickor var nere vid dammen.” ”Jag måste byta om”, sa jag. ”Iris är redan där. Hon hade med sig sin baddräkt.” ”Din syster är förutseende” sa han. ”Du är mer hoppsan hejsan.”

Han stoppade in min sko i garderoben igen och reste på sig.

Han log lite frånvarande, som han brukade göra vid frukosten, när jag pratade medan han läste. när jag berättade det för Iris sa hon, ”Den skitstöveln. Du måste göra som jag säger åt dig.”

Det lovade jag att göra, vad det än gällde.

IRIS OCH JAG TRÄNADE PÅ att klättra upp och ned för kaprifolspaljén i mörkret. min uppgift var att hålla utkik. Iris packade ned sina bästa scenkläder och smink och det allra 20

LYC K L IGT L OT TAD

nödvändigaste åt mig. Hon sa att vi skulle köpa nya kläder när vi väl var i Hollywood. Hon sa, Det som är tjusigt i Windsor kommer inte att göra någon succé i Hollywood. Ingen av oss hade egentligen tänkt på nya kläder åt mig, eller på var jag skulle gå i skolan. Jag skulle börja tolfte klass, jag såg ut som om jag var elva år, och jag hade redan hoppat över två klasser. om vi två hade fått bestämma skulle vi ha sagt att fler år i skolan var lika överflödigt för mig som mer päls för en katt. Iris såg till att vi själva kunde bära våra väskor och handväskor. Hon sa att hon kunde se framför sig de kaxarna som skulle erbjuda oss ett handtag och om hon någonsin gick ensam till damrummet och var borta i fem minuter, skulle jag säkert lämna över alla våra världsliga ägodelar till någon drummel. Jag sa till Iris att det, trots mina brister, ändå skulle vara bättre för henne att ha mig med sig. Jag sa att jag skulle ha på mig glasögonen hela tiden och att jag skulle ha på mig de vita ankelsockorna som jag hatade, och folk skulle beundra henne som bara den för att hon tog hand om sin dysterkvist till lillasyster. Karlarna kommer inte att bjuda ut dig hela tiden för de vill inte ha mig i släptåg, sa jag. Gamlingar kommer att bjuda oss på mat.

Det blev precis som jag sagt. Iris lade sin jacka över mig när vi hade satt oss på bussen, och jag sov i flera timmar i sträck, hoprullad med mitt huvud vilande i Iris knä. Jag försökte se älskansvärd och nödställd ut och drog ned kjolen ordentligt över knäna, även när det inte var någon som såg mig. Jag hoppades att Iris var glad över att hon inte hade lämnat mig i ohio. Det tog sextio timmar från ohio till Hollywood Plaza Hotel, som Iris hade hittat åt oss i Guide to California, 1941 på biblioteket i Windsor.

21

A MY BL O OM

VI PROMENER ADE FRÅN busstationen till Hollywood Plaza Hotel och Iris berättade för mig om hotell. Hon hade bott på ett i Chicago, med sin mor. De hade rest dit över veckoslutet med moderns väninnor i studentföreningen för kvinnor och deras döttrar och de hade alla ätit en riklig lunch tillsammans på hotellet, i en privat matsal med rosa sidentapeter på väggarna. De hade ätit räkcocktail och hummer newburg och druckit Shirley Temples. En piccolo i uniform hade tagit deras resväskor. Iris och hennes mor beställde upp mat på rummet den första kvällen. En kostymklädd man rullade in ett litet bord fullt med porslinstallrikar med silverkupoler. medan Iris och hennes mor satt i rosa fåtöljer lyfte mannen med en svepande rörelse av kupolerna och bredde ut servetterna i knäet på dem.

Smöret var format som rosenknoppar. Efter att ha ätit en kycklingrätt och glace au four bytte Iris och hennes mor om till nattlinnen och morgonrockar, drog undan gardinerna som personalen hade dragit för, och såg ut över stadens ljus.

Hollywood Plaza var inte alls som det hotellet. Det var en U-formad betongbyggnad i två våningar, med röda, naggade takpannor och den sorgligaste lilla bruna buske mitt på innergården, där betonggångarna, som ogräset höll på att ta över, delade sig i två korta grenar. En äldre dam stack ut huvudet genom fönstret. Gruber, sa hon. Plan 1.

Iris åt upp det sista av sin karamellstång och torkade av händerna på min skotskrutiga kjol. Hon spottade i sin näsduk och torkade mig i ansiktet, något jag absolut inte tålde. ”nu sätter vi lite fart”, sa hon.

22

”FARS FRU HADE DÖTT. MOR SA ATT VI BORDE ÅKA HEM TILL HONOM OCH SE OM DÄR FANNS NÅGOT FÖR OSS ATT HÄMTA.” NÄR EVAS MAMMA överger henne hemma hos Iris verkar flickorna först inte ha något gemensamt. Förutom deras far förstås. Utan mödrar och med en hopplös charmör till far, blir Iris och Eva varandras familj. Iris vill bli filmstjärna och Eva är hennes trogna vapendragare. Tillsammans reser de genom 40-talets Amerika från hemorten i Ohio, till glamorösa Hollywood, Long Islands jazz­ klubbar och lyxiga villor.

Oväntade händelser avlöser varandra i högt tempo och systrarna manövrerar efter bästa förmåga genom ett landskap av stora drömmar, skandaler, svek, kärlek, tur och otur. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

Helen Sonehag

”Hon skapar skarpa, sparsmakat vackra scener som på ett spännande sätt trotsar förväntningarna; en del av nöjet att läsa [Amy Bloom] är helt enkelt att hålla jämna steg med henne. Du kommer inte veta var Lyckligt lottad är på väg förrän du plötsligt är där … ” THE NEW YORK TIMES

”En kalejdoskopisk bild av livet under det tumultartade 40-talet.”

THE OPRAH MAGAZINE

ISBN 978-91-87917-00-4 Ett imprint under Sekwa förlag