9789187785214

Omslag: Kristin Lidström

»De bästa tror på ingenting, och de sämsta är fyllda av förtätad lidelse … Räkna nu ut var jag befinner mig.«

Lou Reed skrev låtar om droger, elände, gräns­ överskridande sexualitet, hederliga prostituerade, klarsynta rännstensdrottningar och skojare. Han skrev också några av de mest gripande kärleks­ sångerna från den här perioden, från »Pale Blue Eyes « till »Perfect Day«. Han var alltid långt före sin tid och blev aldrig uppskattad efter förtjänst förrän senare, när det nästan var för sent. Velvet Underground, gruppen som han ledde under Andy Warhols inflytande, blev föraktade under den tid de var ett band. Och ändå ansågs hans största soloalbum – från Transformer till Berlin och hans sista, Metallicasamarbetet med Lulu – vara bleka återspeglingar av hans bästa verk med Velvet Underground.

Berättelsen om Lou Reed rymmer många sådana motsägelser. Från elchockbehand­lingen som gav honom bestående men när han var sjutton år till den »eftertänksamma, meditativa« person som Bono nu minns. Från hans tre äktenskap till hans polysexuella relationer med ett antal New York-original, alldeles särskilt den med transsex­ uella Rachel som han dedicerade »Coney Island Baby« till.

Mick Wall är en av Storbritanniens mest fram­ stående rockjournalister och författare och har gjort en mängd tv- och radioprogram. Han har skrivit flera kritikerhyllade böcker, inklusive bäst­ säljare som Led Zeppelin – en biografi, Metallica: terapi, droger och rock’n’roll, AC/DC : helvetet är tomt och alla djävlar är här och Black Sabbath: Symptom of the Universe.

»Han var en mästare«, sa David Bowie efter Lou Reeds död den 27 oktober 2013. Under sin livstid kallades han för punkens gudfader, glamrockens överstepräst och liknande »skräckinjagande« namn. Sanningen är den att Lou Reed tog vid där rocken slutade. Före honom handlade den om underhållning. Efter honom var den litterär, mörk och framför allt oroväckande ärlig. Reeds alster hör inte hemma på samma trygga plats som Beatles och Stones utan vid sidan av William S. Burroughs, Hubert Selby Junior, Andy Warhol och hans personliga mentor Delmore Schwartz.

Mick Wall är hyllad biografiförfattare och livslångt Lou Reed- och Velvet Underground-fan. Här för­ medlar han berättelsen om rockens mest missför­ stådda geni.

Översättning Lena Öhrström

www.massolit.se © 2013 Mick Wall © 2014 svenska utgåvan Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Först utgiven av The Orion Publishing Group, London.

Citatet av Charles Baudelaire på sidan 9 är hämtat från Amerikas blixt – om Edgar Allen Poe, utgiven av Ellerströms förlag. Över­ sättning Lars Nyberg.

Citatet av W. B. Yeats på sidan 203 är hämtat från Ett kristallklart rop, utgiven av Ellerströms förlag. Översättning Ann-Kristin Åklint.

Engelska originalets titel: Lou Reed – The Life Översättning: Lena Öhrström Omslag: Kristin Lidström Sättning: Massolit Förlagsgrupp AB Tryck: ScandBook AB i Falun 2014 ISBN 978 91 87785 21 4

Den här boken tillägnas: LINDA WALL ROBERT KIRBY JANE STURROCK MALCOLM EDWARDS VANESSA LAMPERT HARRY PATERSON DEE HEMBURY-EATON & MICK BEVAN

Jag vill också tacka följande personer: Lisa Milton, Emma Smith, Kate Wright-Morris, Kirsty Howarth, Mark Hands­ ley, Susan Howe, Jessica Perdue, Helen Ewing, Craig Fraser, Holly Thomson, Colin och Diana Cartwright och Ian Ross.

Förord: Den långa natten 11 1 Elchocker 17 2 Det ondas blommor 43 3 Ljus och mörker 71 4 Oladdad 93 5 Från avslut till nystart 115 6 Självmordsstaden 143 7 Vitt brus 169 8 Håll käften!

187 9 Den nya masken 209 10 Tao enligt Lou 229 Diskografi 253 Kommentarer och källor 269

”En konstnär är konstnär just i kraft av sin utsökta känsla för det sköna – en känsla som skänker honom berusande njutning­ ar men på samma gång inbegriper, innefattar en lika utsökt känslighet för varje vanskaplighet och varje disharmoni.”

Charles Baudelaire

Förord: Den långa natten Kanske var den största gåvan som Lou Reed lämnade efter sig att han aldrig slutade skriva låtar om droger, smuts, gräns­ överskridande sexualitet och personer med underbara namn som Lulu, Sister Ray, Candy Darling och Newspaper Joe. Om hederliga prostituerade, klarsynta rännstensdrottningar och deras motpoler, skojarpredikanterna och lurendrejarna, ma­ troserna på sexuella sidospår och langarna. Alla de som sålde sig, inte bara på Lous älskade New York-gator, utan även de som betraktade dessa snett uppifrån, från de högt belägna styrelserummen, tidningsredaktionerna och tv-studiorna, de som skrek högst om att de hade rätt i en värld som hade spå­ rat ur. De riktiga fixarna blev inte höga på att snöra åt armen och köra in en nål, utan på att veta vilka knappar de skulle trycka på, de som kontrollerade allas våra liv i ett slags stän­ digt pågående midnattstimma som aldrig riktigt går över i gryning.

12 Lou Reed: Ett liv

Lou Reed nyktrade visserligen till med tiden – som tur var.

Killen hade en genomskinlighet som lät ana kraniet därunder, järnkors rakade i hårbotten och en skäggig ”flickvän”, mankvinnan Rachel, han var pundaren som var vaken i fem dygn i sträck och som hade lika stora detaljkunskaper i farmakolo­ gi som när det gällde inspelningsteknikens algoritmer. Han skulle helt enkelt inte ha överlevt 1970-talet annars och än min­ dre gått upprätt in i nästa sekel. Men han blev aldrig någon ”iv­ rig aids-kämpe eller en av Barack Obamas kändis­supportrar” som den store, nu bortgångne, Sunday Times-kritikern Robert Sandall träffande uttryckte det. Man fick aldrig se Lou i över­ drivet innerliga handskakningar på Jonathan Ross Show, och han satt aldrig och var överdrivet hjärtlig i America’s Got ­Talent.

Nej. Mannen som kallades ”The Phantom of Rock” av sitt skivbolag, vars nihilistiska, deprimerade, vansinniga, köns­ överskridande, grova agerande ständigt väckte ”anstöt”, skäm­ de aldrig ut sig ordentligt genom att som Jagger förflytta sig in en självförnekande rock’n’roll-underjord och bli den mest ske­ lettlika jukeboxen i stan. ”Jag är Lou Reed bättre än någon an­ nan”, som Lou så strålande uttryckte det, och så var det. Men han svek oss aldrig genom att känna behovet att år efter år be­ visa det, som den – hoppas hon – evigt unga Madonna.

I stället var Lou Reed den kända sångaren som nästan inte fick några hitlåtar, men förblev en röst för de kuvade och för­ tryckta, de eländiga och de som drivits till vansinne, men han var också killen som faktiskt visste var alla kroppar låg be­ gravda och gärna pekade ut platserna, även om ingen bad ho­

Förord: Den långa natten 13

nom. Han hade trots allt själv bidragit till att några av dem hamnat där. Och det var otäckt att se hur han vände Cale och Nico ryggen och sin första fru Bettye och sin näst bästa vänin­ na B ­ owie, och till slut även Andy Warhol som hade fostrat honom som sin egen, bara för att belönas med ett brutalt slag på käften. ”Vicious, you know, like hit me with a flower”. Det var också Andys idé, men än sen? Som om de inte hade be­ handlat Lou Reed illa också?

Det började med hans allra första album, The Velvet Under­ ground & Nico (1967), som när det kom ut avfärdades som, i bästa fall, en produkt av några av de mindre intressanta av excentrikerna kring Andy Warhols The Factory, och i värsta fall som en stötande och helt och hållet opassande missupp­ fattning av den rådande tidsandan där det enda som behöv­ des var kärlek. Det fortsatte med Metal Machine Music som blev totalhånad när den släpptes 1975, trots att den senare fungerade som exempel för art-punk-terrorister som Throb­ bing Gristle, och nu senast den tyska avantgarde-stråkensemb­ len Zeitkratzer. Det slutade med det allra sista albumet han skulle komma att släppa, det oerhört ringaktade samarbetet med Metallica, Lulu (2011), som sedan dess har fått för­ löjligande topplaceringar på alla listor över ”världens sämsta”.

Ingenting Lou Reed någonsin gjorde hyllades till en början.

Det var samma sak med hans största kommersiella fram­ gång, Transformer (1972). Den mäktige Charles Shaar Mur­ ray beskrev i sin recension i NME albumet som ”för svagt, för enkelt, för lättviktigt för att kunna leva upp till … Velvet”.

Samma vecka beskrev den ännu viktigare John Peel i sin ko­

14 Lou Reed: Ett liv

lumn i Disc And Music Echo ”Walk On The Wild Side” som ”deprimerande”. Men å andra sidan, om någon på den tiden skulle ha berättat för Lou Reed att ”Perfect Day” – hans full­ ändade kärlekssång om två knarkare som spenderar en dag i parken och försöker glömma vilka de är – en dag många år senare skulle bli en välgörenhetssingel till förmån för barn och där de största och präktigaste inom popmusiken, från Bono till Tom Jones, ivrigt skulle köa bara för att få sjunga en rad och skicka den högst upp på topplistan, då skulle han antagligen huggit personen i fråga i ögat med sin injektions­ spruta.

För mig rådde det aldrig något tvivel om vem Lou Reed var eller vad det var han gjorde med sin musik, inte ens som den 14-åring som 1973 inte ens hade börjat raka sig i ansiktet än, och än mindre benen. Jag förstod naturligtvis inte de interna Warholskämten på Transformer, men jag upplevde tydligt den förtroliga hettan som låtar som ”Walk On The Wild Side” ut­ söndrade. Men det var Berlin, som släpptes senare samma år, som verkligen fångade mig. Som att läsa Naked Lunch för första gången, eller smita in på A Clockwork Orange innan den drogs in från biograferna. Än en gång drunknade jag i de­ taljerna men hyste inget som helst tvivel om vilka känslor de där bittra, vackra, förfärliga låtarna väckte i min själ, som plötsligt inte kändes särskilt ung längre.

Men jag hade inte en aning om att jag återkommande un­ der resten av mitt liv skulle få försöka förklara Lou Reed för andra, även för personer som förstod sig på Velvet Under­ ground, kunde gilla Transformer och Berlin och även delar av

Förord: Den långa natten 15

Coney Island Baby, men som bara ryckte på axlarna och stängde av när jag var dum nog att ta upp The Blue Mask eller New York och, gud förbjude, Lulu. (Jag hävdar fortfarande att det är ett av århundradets stora men inte erkända rock’n’rollmästerverk, men Classic Rock tvingade mig att skriva om min recension av albumet och insisterade på att jag skulle ”tona ner” den, eftersom alla andra på redaktionen ansåg att albu­ met i princip inte gick att lyssna på.)

Och jag känner mig oerhört dum nu för att jag ens gjorde mig besväret – när jag skriver detta och ser hur jag framstår.

Visst gav Lou Reed ut mer än sin beskärda del med skit. Men det gjorde Bob Dylan också. Och Miles Davis. Liksom alla de artister som det är värt att komma tillbaka till, bara för att se vad de galningarna nu har hittat på.

Nå, jag kommer inte att behöva bekymra mig om något av detta längre. Inte heller om varför det över huvud taget störde mig. Det enda jag vet just nu, när jag fortfarande stirrar på en text från en god vän som har fört med sig nyheten om att Lou Reed är död, är att när jag läste den – för ungefär en timma sedan – kändes det inte alls som när jag hörde att Amy Wine­ house eller John Peel eller Michael Jackson hade dött, att det var en sorgens dag för musiken och den sortens strunt. Det kändes i stället som när jag hörde att William S. Burroughs, Charles Bukowksi och, för den delen, Andy Warhol var döda.

En djup känsla av förlust, inte av musiken eller konsten – den kommer vi alltid att ha kvar – utan av människan, som jag ge­ nom åren såg spela live massor av gånger, men som jag bara träffade som hastigast vid ett fåtal tillfällen. Helt unik, full­

16 Lou Reed: Ett liv

komligt missförstådd under sin livstid, illa behandlad och okunnigt underskattad.

Under sitt liv blev han kallad punkens gudfader, glamrock­ ens överstepräst och liknande namn som fick alla att darra som asplöv. Sanningen är den att Lou började där rocken slu­ tade. Före honom handlade den om underhållning. Efter ho­ nom var den litterär, mörk, oroande, stod över allt och var obehagligt ärlig. Hans alster hör inte hemma på samma tryg­ ga plats som Beatles och Stones utan vid sidan av William S. Burroughs, Hubert Selby Jr, Andy Warhol och Reeds person­ liga mentor, den fläckade men briljanta Delmore Schwartz.

Det här är min uppriktiga, snabbskrivna, blodstänkta hyllning, precis så som Lou, som spelade in det första Velvet Under­ ground-albumet på bara fyra dagar, skulle ha tolkat den.

Omslag: Kristin Lidström

»De bästa tror på ingenting, och de sämsta är fyllda av förtätad lidelse … Räkna nu ut var jag befinner mig.«

Lou Reed skrev låtar om droger, elände, gräns­ överskridande sexualitet, hederliga prostituerade, klarsynta rännstensdrottningar och skojare. Han skrev också några av de mest gripande kärleks­ sångerna från den här perioden, från »Pale Blue Eyes « till »Perfect Day«. Han var alltid långt före sin tid och blev aldrig uppskattad efter förtjänst förrän senare, när det nästan var för sent. Velvet Underground, gruppen som han ledde under Andy Warhols inflytande, blev föraktade under den tid de var ett band. Och ändå ansågs hans största soloalbum – från Transformer till Berlin och hans sista, Metallicasamarbetet med Lulu – vara bleka återspeglingar av hans bästa verk med Velvet Underground.

Berättelsen om Lou Reed rymmer många sådana motsägelser. Från elchockbehand­lingen som gav honom bestående men när han var sjutton år till den »eftertänksamma, meditativa« person som Bono nu minns. Från hans tre äktenskap till hans polysexuella relationer med ett antal New York-original, alldeles särskilt den med transsex­ uella Rachel som han dedicerade »Coney Island Baby« till.

Mick Wall är en av Storbritanniens mest fram­ stående rockjournalister och författare och har gjort en mängd tv- och radioprogram. Han har skrivit flera kritikerhyllade böcker, inklusive bäst­ säljare som Led Zeppelin – en biografi, Metallica: terapi, droger och rock’n’roll, AC/DC : helvetet är tomt och alla djävlar är här och Black Sabbath: Symptom of the Universe.

»Han var en mästare«, sa David Bowie efter Lou Reeds död den 27 oktober 2013. Under sin livstid kallades han för punkens gudfader, glamrockens överstepräst och liknande »skräckinjagande« namn. Sanningen är den att Lou Reed tog vid där rocken slutade. Före honom handlade den om underhållning. Efter honom var den litterär, mörk och framför allt oroväckande ärlig. Reeds alster hör inte hemma på samma trygga plats som Beatles och Stones utan vid sidan av William S. Burroughs, Hubert Selby Junior, Andy Warhol och hans personliga mentor Delmore Schwartz.

Mick Wall är hyllad biografiförfattare och livslångt Lou Reed- och Velvet Underground-fan. Här för­ medlar han berättelsen om rockens mest missför­ stådda geni.