9789187783968

E L I Z A B E T H G I L B E RT

Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter

Översättning: Lena Torndahl

Utgivet på annat förlag Lyckan, kärleken och meningen med livet (Eat, Pray, Love) I nöd och lust (Committed)

www.massolit.se The Signature of All Things Copyright © 2013 Elizabeth Gilbert All rights reserved Svensk utgåva © 2015 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslag David Hauptmann, Hauptmann & Kompanie Werbeagentur, Zürich Omslagsbild Jean Benner, ”Fleurs exotiques”, 1836 © akg-images / Erich Lessing Omslagsanpassning Åsa Enmark Typsnitt Garamond Sättning Lena von Sydow Tryck ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-87783-96-8

Vad livet är känner vi till, vad livet gör känner vi väl till. lord perceval

Prolog Alma Whittaker, årsbarn med sekelskiftet, gled in i vår värld den 5 janu­ari 1800.

Snabbt – nästan omgående – började åsikterna hagla omkring henne.

När Almas mor fick se spädbarnet för första gången blev hon högst belåten med resultatet. Hittills hade Beatrix Whittaker haft otur i fråga om att frambringa en arvinge. De första tre försöken till avlelse hade försvunnit i sorgsna små bäckar innan hon ens hade börjat känna fosterrörelser. Det senaste försöket – en fulländad son – hade kommit ända till livets rand, men samma morgon som han skulle födas ändrade han sig och var redan bortgången när han anlände. Efter sådana förluster är vilket barn som helst som överlever ett barn man är nöjd med.

Beatrix höll sitt robusta lilla spädbarn i famnen och mumlade en bön på sitt holländska modersmål. Hon bad för att dottern skulle få växa upp och bli frisk och sund, förnuftig och skarpsinnig, och inte umgås med alltför pudrade flickor eller skratta åt vulgära historier eller sitta vid spelbord med slösaktiga män eller läsa franska romaner eller uppföra sig på ett sätt som bara passade ociviliserade indianer eller på något vis bli en skam för en fin familj; med andra ord, att hon inte skulle bli een onnozelaar, en dumbom. På det viset avslutade hon välsignelsen – eller vad som gällde som välsignelse för en så sträng och stram kvinna som Beatrix Whittaker.

Barnmorskan, en tyskfödd kvinna som bodde i trakten, var av den åsikten att det här hade varit en bra förlossning i ett gott hem och därmed var Alma Whittaker ett hedervärt litet barn. Det hade varit varmt i sovrummet, man hade bjudit på soppa och öl i rikliga mängder och modern hade varit stark och tålig – precis som man kunde vänta sig av en holländs­ ka. Därtill kom att barnmorskan visste att hon skulle få betalt, och det generöst. Det barn som ger pengar är ett välkommet barn. Därför läste även barnmorskan en välsignelse över Alma, men utan någon större glöd.

7

Hanneke de Groot, husföreståndarinna på godset, var inte lika imponerad. Barnet var inte någon pojke, och vackert var det inte heller.

Ansiktet såg ut som en skål gröt, och blekt var det som ett vitmålat golv.

Likt alla barn skulle även detta ge upphov till arbete. Likt allt arbete skulle det förmodligen bli hon som skulle axla ansvaret för det. Men hon välsignade barnet i alla fall, eftersom det är ens plikt att välsigna ett nyfött barn och Hanneke de Groot var alltid plikttrogen. Hanneke betalade barnmorskan och bytte lakan. Hon fick hjälp med göromålen, om än oskickligt, av en ung tjänsteflicka – en pratsam tös från landet som nyligen hade införlivats i hushållet – som var mer intresserad av att se på barnet än att städa sovrummet. Tjänsteflickans namn behöver inte nämnas här, för dagen därpå avskedade Hanneke de Groot henne. Hanneke ansåg att hon var oduglig och tösen fick ge sig av utan något betyg.

Trots detta pysslade den odugliga och dömda tjänsteflickan med det nya spädbarnet och längtade efter ett eget litet barn och läste en riktigt rar och allvarligt menad välsignelse över lilla Alma.

Dick Yancey – en lång och skräckinjagande karl från Yorkshire som arbetade för herrn i huset och med järnhand åtgärdade allt som hade med husbondens affärer runtom i världen att göra (och som råkade bo över på godset denna januarimånad i väntan på att isen skulle lossa i Philadelphias hamnar, så att han kunde fortsätta till holländska Ostindien) – hade inte mycket att säga om det nyfödda barnet. Sanningen att säga var han aldrig särskilt pratsam.När Dick Yancey fick veta att mrs Whittaker hade nedkommit med en frisk liten flicka rynkade han bara pannan och sa, med karaktäristisk ordknapphet, att ”Livet är hårt.” Var det en välsignelse? Svårt att säga. Låt oss hellre fria än fälla och tolka det som en dylik. Med all säkerhet var hans ord inte menade som en förbannelse.

Vad Almas far beträffar – Henry Whittaker, godsherren – var han nöjd och belåten med barnet. Synnerligen belåten. Han fäste sig inte vid att barnet inte var en pojke eller att det inte var vackert. Han välsignade inte Alma, men det berodde bara på att han inte var den välsignande sorten. (”Jag har inte med Guds affärer att göra”, brukade han säga.) Men

8

Henry beundrade sitt barn utan förbehåll. Å andra sidan hade han själv åstadkommit detta barn och Henry Whittaker hade en benägenhet här i livet att utan förbehåll beundra allting som han själv gjorde.

För att fira tilldragelsen hämtade Henry en ananas i sitt största växthus och delade den i lika stora bitar till alla i huset. Det snöade, en typisk vinter i Pennsylvania, men den här mannen ägde flera koleldade och egenhändigt utformade växthus – vilka inte bara gjorde honom till föremål för avund hos varenda odlare och botaniker i Amerika utan också rik – och om han ville ha en ananas i januari, då kunde han vid Gud få sig en ananas i januari. Och körsbär i mars likaså.

Sedan drog han sig tillbaka till sin skrivkammare och slog upp liggaren där han varje kväll noterade alla transaktioner, både privata och officiella, som berörde godset. Han inledde med orden: ”En ny nobbel och entresant räsande har slått följe med oss”, och fortsatte med detaljerna, tidsangivelserna och utgifterna som hörde samman med Alma Whittakers födelse. Handstilen var skam till sägandes klottrig och nästan oläslig. Varenda mening var en till trängsel fullproppad by av stora och små bokstäver som levde sida vid sida i djupaste armod och klättrade upp på varandra som om de försökte undfly sidan. Stavningen var i högsta grad godtycklig och interpunktionen gav med all rätt anledning till missnöjda suckar.

Men Henrik ägnade sig ändå åt räkenskaperna. Det var viktigt för honom att hålla reda på saker och ting. Han insåg mycket väl att varje bildad människa skulle ha ansett att de här sidorna såg förskräckliga ut, men han visste även med sig att ingen, förutom hans hustru, skulle få se vad han hade skrivit. När Beatrix hade återhämtat sig skulle hon skriva in hans anteckningar i sina egna liggare, något hon alltid gjorde, och hennes elegant nedtecknade tolkning av Henrys klotter skulle bli den officiella liggaren med hushållets räkenskaper. Beatrix var hans livsledsagarinna och värd sin vikt i guld vad den saken beträffade. Hon skulle göra den här uppgiften åt honom och hundra andra därtill.

Med Guds hjälp skulle hon snart vara på benen igen.

Pappershögarna växte sig redan höga.

9

I Febertr채det

Kapitel ett Alma Whittaker var under sina första fem år i livet blott en resande genom världen – så som vi alla är under dessa späda år – och därför var hennes livshistoria ännu varken särskilt nobel eller intressant, bortsett från det faktum att denna alldagliga lilla tulta tillbringade sin tid utan sjukdomar eller olyckor, omgiven av en sådan rikedom att man knappt hade hört talas om dess like i Amerika på den tiden, inte ens i det förnäma Philadelphia. Hur hennes far kom i besittning av dessa stora rikedomar är en historia som är värd att berättas medan vi väntar på att flickan ska växa upp och åter fånga vårt intresse. Det var nämligen inte vanligare år 1800 än det någonsin har varit för en knappt läs- och skrivkunnig man ur fattiga omständigheter att bli den rikaste invånaren i staden och de sätt som han tjänade sin förmögenhet på är synnerligen intressanta – men kanske inte särskilt ädla, vilket han skulle vara den förste att medge.

Henry Whittaker var född 1760 i byn Richmond, ett stycke uppåt Themsen från London räknat. Han var yngste sonen till fattiga föräldrar som hade lite för många barn redan som det var. Han växte upp i två små rum med stampat jordgolv och ett tak som nästan inte läckte alls, med mat på bordet närapå varenda dag, med en mor som inte drack och en far som inte slog hustru och barn – i jämförelse med många andra familjer på den tiden var det med andra ord en närmast herrskapslik tillvaro. Hans mor hade till och med en egen jordplätt bakom huset där hon odlade prydnadsväxter som riddarsporrar och lupiner, precis som en fin dam. Men Henry lät sig inte luras av riddarsporrar och lupiner. Under uppväxten hade han bara en vägg mellan sig och svinen när han skulle sova, och vartenda ögonblick i livet kände han sig förödmjukad på grund av sitt armod.

Henry skulle kanske inte ha beklagat sitt öde lika mycket om han aldrig hade sett välstånd på nära håll och kunnat jämföra sin egen fattiga tillvaro med dessa rikedomar – men gossen fick under uppväxten se rika

13

människor och rentav kungligheter. Det fanns ett slott i Richmond och en park, som hette Kew och som sköttes med sakkunskap av prinsessan Augusta, som hade tagit med sig en hel stab av trädgårdsmästare från Tyskland vilka var angelägna om att skapa ett konstlat och majestätiskt landskap av äkta och enkla engelska ängar. Hennes son, den blivande kung Georg III, tillbringade sin barndoms somrar där. När han blev kung försökte han förvandla Kew till en botanisk trädgård värdig samma rang som alla rivaler på kontinenten. Engelsmännen låg, på sin kalla, regniga, isolerade ö, långt efter det övriga Europa i fråga om trädgårds­ odling och Georg III var mån om att lära sig.

Henrys far var fruktodlare i Kew – en enkel människa, respekterad av sina överordnade, i den mån någon kunde respektera en enkel frukt­ odlare. Mr Whittaker hade talang för fruktträd och han kände vördnad för dem. (”Till skillnad från alla andra ger de jorden lön för mödan”, brukade han säga.) En gång hade han räddat kungens favoritäppelträd genom att hakympa en ympkvist från det sjuka trädet på en härdigare rotstock och fästa den med vax. Redan samma år hade trädet burit frukt och man kunde skörda mängder med äpplen. Tack vare detta underverk döpte kungen själv mr Whittaker till Äppelmagikern.

Trots alla sina talanger var Äppelmagikern en enkel och anspråkslös karl som hade en blyg och försagd hustru, men av någon anledning fick de sex råbarkade och våldsbenägna söner (inklusive en som kallades Richmonds skräck och två andra som dog i krogbråk). Henry var yngst och i vissa avseenden den mest råbarkade av dem allihop, och därtill var han kanske nödd och tvungen för att klara livhanken bland bröderna. Han var en envis och tålmodig liten rackare, en mager och fördömd ordning som stoiskt uthärdade allt stryk från bröderna, och vars oräddhet ofta sattes på prov av andra som tyckte om att utmana honom och förmå honom att ta risker. Även bortsett från bröderna var Henry en farlig experimentator, en tändare av olovliga brasor, en takskuttande husmorshånare, ett hot mot mindre barn; en pojke som till ingens förvåning skulle ha kunnat ramla ner från ett kyrktorn eller drunknat i

14

Themsen – men av ren slump blev dessa scenarier aldrig verklighet.

Fast till skillnad från bröderna hade Henry ett försonande drag. Eller två, närmare bestämt: han var begåvad och han var intresserad av träd.

Det vore en överdrift att påstå att Henry i likhet med sin far vördade träden, men han var intresserad av träd eftersom de tillhörde de få ting i hans utarmade tillvaro som han lätt skulle kunna lära sig mer om och Henry hade redan av erfarenhet insett att om man lärde sig något gav det en övertag över andra. Om man ville fortsätta leva (och det ville Henry) och om man ville nå framgång och lycka (och det ville Henry) måste man lära sig allt som man hade möjlighet att lära sig. Latin, skrivning, bågskytte, ridning, dans – allt låg utom räckhåll för Henry. Men han hade träden och han hade sin far, Äppelmagikern, som tålmodigt gjorde sig omaket att undervisa honom.

Så Henry lärde sig allt om ymparens verktyg, som bestod av lera, vax och knivar och hemligheten med hur man klokt och omdömesgillt skulle ta hand om knoppning, stöd, sprickbildningar, plantering och beskärning. Han lärde sig hur man planterar om träd på våren om jorden är kompakt och bevarar fuktigheten väl, och hur man gör det på hösten om jorden är torr och lucker. Han lärde sig hur man binder upp och sveper in aprikoserna i tyg för att skydda dem mot vinden, hur man odlar citroner i orangeriet, hur man röker bort mjöldaggen från krusbärsbuskarna, hur man amputerar stora grenar från fikonträden, och när det inte är någon idé att göra det. Han lärde sig hur man drar av den fransiga barken på ett gammalt träd ända ner till marken utan ånger eller sentimentalitet för att ge det nytt liv, så att det kan grönska i ytterligare tio tolv år.

Henry lärde sig mycket av sin far men han skämdes för honom och tyckte att han var svag. Om fadern verkligen var en riktig äppelmagiker, resonerade Henry, kunde man ju undra varför kungens beundran inte hade lett till välstånd och rikedom. Enfaldigare män än hans far var rika – mängder av dem. Hur kom det sig att familjen Whittaker fortfarande bodde ihop med svinen när slottets vidsträckta gröna gräsmattor bredde ut sig alldeles i närheten, precis som de fina husen på Maid of Honor

15

Row där drottningens tjänare sov på franskt linne? En dag när Henry hade klättrat upp på krönet av en utsirad trädgårdsmur fick han syn på en dam, klädd i elfenbensvit klänning, som red i en manege på en oklanderligt vit häst medan en tjänare spelade fiol för att underhålla henne. På det viset levde folk här i Richmond medan familjen Whittaker inte ens hade ett riktigt golv.

Men Henrys far strävade aldrig efter välstånd. Han hade haft samma usla lön i trettio år och hade aldrig någonsin ifrågasatt detta förhållande och han hade aldrig klagat över att han hade behövt arbeta utomhus i ur och skur så länge att han hade förstört sin hälsa. Henrys far hade valt att gå sin väg genom livet stillsamt och försynt, särskilt i kontakten med folk som var förmer än han själv – och han betraktade alla andra som förmer. Mr Whittaker gjorde det till en hederssak att aldrig förolämpa andra eller dra fördel av något, inte ens när fördelarna kunde ha varit mogna att plocka. Han förmanade sin son: ”Var inte framfusig, Henry.

Man kan bara slakta fåret en gång. Men om man är försiktig kan man klippa fåret år efter år.”

Vad kunde Henry förvänta sig att få ut av livet med en sådan svag och förnöjsam far, bortsett från det han kunde ta med egna händer? När Henry inte var mer än tretton år intalade han sig att en karl måste göra stora vinster. En karl måste slakta ett får vareviga dag.

Men var skulle han få tag i några får?

Det var då Henry Whittaker började stjäla.

Vid mitten av 1770-talet hade parken i Kew förvandlats till en botanisk Noaks ark, redan med tusentals exemplar i samlingarna och nya sändningar som anlände varje vecka med hortensior från Fjärran Östern, magnolior från Kina och ormbunkar från Västindien. Och dessutom hade Kew fått en ny och ambitiös överuppsyningsman i Joseph Banks, som precis hade gått i land från sin segerrika världsomsegling som förste botanist på kapten Cooks skepp Endeavour. Banks arbetade utan lön (han var bara intresserad av Brittiska imperiets ära och ryktbarhet, sa

16

han, men andra hävdade att han nog snarare var intresserad av Joseph Banks ära och ryktbarhet), och nu samlade han växter med otyglad passion, fast besluten att skapa en i sanning spektakulär botanisk trädgård för hela landet. Å, Joseph Banks! Denne storartade, horande, ärelystne, tävlingsinriktade äventyrare! Karln var allt det som Henrys far inte var. När Banks var tjugotre hade han ärvt enormt mycket pengar, sextusen pund om året, vilket hade gjort honom till en av de rikaste personerna i England.

Enligt mångas åsikt var han även en av de stiligaste. Banks skulle utan svårighet ha kunnat fördriva tillvaron i lättja, lyx och överflöd, men i stället strävade han efter att bli den djärvaste av botaniker och forskningsresande – och han ägnade sig åt denna sysselsättning utan att förlora ens ett uns av sin glans och tjuskraft. Banks hade ur egen ficka betalat en stor del av kapten Cooks första expedition, vilket gav honom möjlighet att ombord på det trånga och fullastade fartyget ta med sig två svarta tjänare, två vita tjänare, en extra botaniker, en naturvetenskapligt skolad sekreterare, två konstnärer, en tecknare och två italienska vinthundar.

Under sina äventyr hade Banks förfört tahitiska drottningar, dansat naken med vildar på stränderna och sett på när unga hednatöser fick skink­ orna tatuerade i månskenet. Med sig hem till England hade han tagit en tahitisk man vid namn Omai, som ett slags sällskap, och han hade även fört med sig nästan fyratusen pressade växter; hälften av dem hade vetenskapsmännen aldrig tidigare sett. Joseph Banks var den stiligaste och ryktbaraste mannen i England och Henry beundrade honom ofantligt.

Men han stal från honom i alla fall.

Enda skälet till detta var att det gick och att möjligheten var så uppenbar. I vetenskapliga kretsar var Banks inte bara känd som en framstående botanisk samlare utan också som en stor hamstrare. I dessa hövliga tider brukade herrar botaniker vanligtvis dela med sig av sina upptäckter utan att det kostade något, men Banks delade inte med sig ett dugg. Professor­ er, dignitärer och samlare från hela världen kom till Kew i förhoppning om att få både frön, sticklingar och prover från Banks enorma herbarium

17

– en rimlig begäran, kan man tycka – men Banks avvisade allihop.

Unge Henry beundrade Banks för att han var en girigbuk (själv skulle han inte ha delat sina rikedomar med andra om han nu hade haft några) och när han såg de utländska gästernas förargade miner över att deras förhoppningar hade gäckats förstod han att det gällde att ta tillfället i akt. Han brukade vänta på besökarna strax utanför Kews ägor och hejda dem när de just skulle lämna den botaniska trädgården, och ibland kom han på dem med att svära över Joseph Banks på franska, tyska, holländska eller italienska. Henry brukade gå fram till dem, fråga vilka exemplar de önskade och lova att han skulle skaffa växterna till slutet av veckan. Han hade alltid med sig ett skrivblock och en snickarpenna för det fall att herrarna inte talade engelska. Henry såg till att de ritade teckningar av det som de ville ha. De tecknade växter utomordentligt skickligt allesammans och därför var det lätt att förstå vad de önskade.

Henry brukade smyga in i växthusen sent på kvällen, pila förbi arbetarna som höll elden brinnande i de stora spisarna under de kyliga nätterna och sedan stjäla växter för sin egen vinnings skull.

Henry var just den rätte för den uppgiften. Han var bra på att känna igen växter, en riktig expert på att hålla sticklingar vid liv och så pass välkänd i den botaniska trädgården att ingen fattade misstankar, och han var skicklig på att sopa igen spåren efter sig. Det bästa av allt var att han inte verkade behöva någon sömn. Han arbetade dagen lång tillsammans med sin far i fruktträdgårdarna och sedan ägnade han hela natten åt att stjäla – rara växter, dyrbara växter, guckusko, tropiska orkidéer och köttätande märkligheter från Nya världen. Han behöll växtteckningarna som de berömda herrarna gjorde åt honom och han granskade noga alla teckningar tills han kände igen varenda ståndare och kronblad på de växter som världen eftertraktade.

Likt alla skickliga tjuvar var Henry ytterst noga i fråga om sin egen säkerhet. Han avslöjade inte sin hemlighet för någon och han gömde sina intjänade pengar på olika ställen i Kew botaniska trädgård. Han gjorde inte av med ett enda vitten av inkomsterna. Han lät silvret vila i

18

jorden likt en bra rotstock. Han ville att silvermynten skulle växa och bli så många att de till slut brast likt knoppar som slår ut i blom, så att han kunde köpa sig rätten att bli en förmögen karl.

Innan ens ett år hade förflutit hade Henry fått många trogna kunder. En av dem, en gammal orkidéodlare från Botaniska trädgården i Paris, gav pojken några uppskattande ord, förmodligen den första komplimang­en i gossens liv: ”Du var mig en användbar liten fisosande försnillare!” Två år senare blomstrade affärerna och Henry sålde växter inte bara till botaniker av facket utan även till en skara förmögna högreståndspersoner i London som längtade efter exotiska växter till sina egna samlingar. Tre år senare skeppade han olovligen växter till Frankrike och Italien och packade sakkunnigt in sticklingarna i mossa och vax, så han kunde vara säker på att de skulle överleva färden.

Men till slut, efter tre års brottsliga affärer, blev Henry Whittaker avslöjad – och det av sin egen far.

Mr Whittaker brukade sova djupt, men en natt märkte han att sonen gick hemifrån efter midnatt. Det gjorde honom beklämd och instinkten sa honom att han borde bli misstänksam eftersom han var far. Han följde efter pojken till växthuset och bevittnade hur pojken valde ut växter, stal dem och paketerade dem. Han kände genast igen rövarens brottsliga noggrannhet i gossens gärningar.

Henrys far hade aldrig slagit sina söner, inte ens när de hade förtjänat det (och det hände ofta) och inte heller denna natt lyfte han handen till slag. Han ställde inte sonen mot väggen med en gång. Henry förstod inte ens att han hade blivit avslöjad. Nej, mr Whittaker gjorde något mycket värre. Morgonen därpå bad han genast att få tala i enrum med Joseph Banks. Det var inte ofta som en eländig stackare som Whittaker kunde be om ett samtal med en fin herre som Banks, men Henrys far hade genom sitt outtröttliga arbete uppnått tillräckligt stor respekt i Kew under tre decennier för att en sådan påflugen begäran skulle anses berättigad, även om det bara gällde detta enda tillfälle. Må vara att han var en fattig gammal man, men han var även Äppelmagikern, den som

19

hade räddat kungens älsklingsträd, och den utmärkelsen bidrog till att han fick komma in till Banks.

Mr Whittaker sänkte huvudet och föll nästan på knä och såg ut som en botfärdig syndare. Han biktade om sin sons nesliga beteende och förklarade att han misstänkte att Henry hade hållit på i åratal med stölderna. Som straff erbjöd han sig att sluta arbetet i Kew om bara pojken slapp bli gripen och råka illa ut. Äppelmagikern lovade att han skulle ta med familjen och resa långt bort från Richmond och se till att Kew och Banks aldrig mer besudlades av namnet Whittaker.

Banks blev imponerad av fruktodlarens starka hederskänsla, men gick inte med på att avskeda honom utan skickade efter unge Henry i egen hög person. Även detta var en ovanlig händelse. Om det var sällan som Joseph Banks träffade en obildad planterare i sitt arbetsrum, så var det oerhört sällan som han stämde möte med en obildad planterares tjuvaktige sextonårige son. Han borde väl ha låtit gripa pojken. Men stöld var ett brott som ledde till att man hamnade i galgen och barn, mycket yngre än Henry, hade blivit hängda för betydligt mildare förseelser. Nog för att Banks blev irriterad över angreppet mot hans samlingar, men samtidigt kände han en sådan medkänsla med fadern att han beslöt sig för att ta itu med problemet på egen hand innan han kallade på polisen.

När upphovet till alla bekymmer traskade in i Joseph Banks arbetsrum visade det sig vara en mager, rödhårig, bister, dunkelögd, bredaxlad yngling med insjunket bröst och blek hy som redan hade blivit narig och grov av alltför mycket blåst, regn och solsken. Pojken var undernärd men lång och händerna var stora. Banks insåg att han skulle kunna bli en storvuxen karl så småningom om han kunde få sig ett skrovmål då och då.

Henry visste inte riktigt varför Banks hade kallat till sig honom, men han var klok nog att ana det värsta och han var djupt oroad. Tack vare ren och skär envishet klarade han av att gå in i Banks arbetsrum utan att darra märkbart.

Men store tid, vilket vackert arbetsrum! Och så praktfullt klädd Joseph

20

Banks var i skimrande svart sammetskostym, blankputsade skospännen, vita strumpor och glansig peruk. Henry hade knappt hunnit in genom dörren förrän han i pengar hade värderat det utsökta mahognyskrivbordet, lystet granskat den fina samlingen med dosor som stod uppradade på hyllorna och kastat en beundrande blick på det tjusiga porträttet av kapten Cook som hängde på väggen. Vid alla döda hundar och modern därtill, enbart ramen kring det där porträttet måste ha kostat nittio pund!

Till skillnad från sin far böjde inte Henry på nacken i Banks närvaro utan ställde sig framför den förnäme herrn och såg honom rakt i ögonen. Banks satt men lät Henry stå där han stod, och själv teg Banks. Han väntade kanske på en bekännelse eller en ursäkt. Men Henry kom inte med någon bekännelse eller ursäkt, och inte skämdes han och hängde med huvudet, och om Joseph Banks trodde att Henry Whittaker var dum nog att vara den som började samtalet under dessa bekymmersamma omständigheter, då kände han inte Henry Whittaker.

Efter en lång tystnad blev det alltså Banks som barskt sa: ”Kan du förklara för mig varför jag inte skulle låta dig bli hängd i Tyburn?”

Jaså, det är så det ligger till, tänkte Henry. Jag har åkt fast.

Trots detta försökte han hitta på en strategi. Han måste komma på något knep och det i rödaste rappet. Han hade inte ägnat livet åt att bli slagen medvetslös av sina äldre bröder utan att lära sig ett och annat om slagsmål. När en större och starkare motståndare har utdelat första slaget har man bara en enda chans att slå tillbaka innan man blir påpucklad i leran, och det är säkrast att man skarpt och oväntat ger svar på tal. ”För att jag är en användbar liten fisosande försnillare”, sa Henry.

Banks, som uppskattade oväntade incidenter, blev överraskad och började gapskratta. ”Jag måste erkänna att jag inte anser mig ha någon nytta av dig, unge man. Det enda du har gjort är att stjäla mina surt förvärvade skatter.”

Det var ingen fråga men Henry svarade ändå. ”Jag har väl klippt lite här och där.”

21

”Så du förnekar det inte?” ”Vad hjälper det att skrika och gapa? Det ändrar inget, eller hur?”

Banks brast åter i skratt. Han trodde kanske att Henry bara visade upp en karsk fasad, men pojken var faktiskt modig på riktigt. Och skräckslagen. Och obotfärdig. Under hela sitt liv skulle Henry komma att anse att det var meningslöst att ångra sig.

Banks ändrade taktik. ”Jag måste säga att din far är djupt besviken på dig, unge man.” ”Och jag på honom”, fräste Henry. Ånyo hördes ett häpet gapskratt från Banks. ”Jaså, minsann. Vad har den hedersmannen gjort dig för ont?” ”Han har gjort mig fattig”, sa Henry. Plötsligt förstod han hur allt hade gått till och fortsatte: ”Visst var det han som skvallrade?” ”Ja, det stämmer. Din far är en ärlig människa.” ”Inte mot mig, eller hur?” sa Henry och ryckte på axlarna.

Banks förstod och nickade och medgav generöst att gossen hade en poäng. Sedan frågade han: ”Till vem har du sålt mina växter?”

Henry prickade av namnen genom att räkna på fingrarna: ”Mancini, Flood, Willink, LeFavour, Miles, Sather, Evashevski, Feuerle, lord Lessing, lord Garner …”

Banks avbröt honom med en gest. Han såg med ohöljd förvåning på pojken. Om listan hade varit blygsammare skulle Banks märkligt nog ha blivit mer förargad. Men det här var de främsta och högst aktade av dagens botaniker. En del av dem betraktade Banks som sina vänner. Hur hade gossen fått tag i dem? En del av herrarna hade inte varit i England på åratal. Pojken måste ha exporterat växter. Vad hade människan ägnat sig åt för sorts kampanj mitt framför näsan på honom? ”Hur kan du veta hur man handskas med växter?” frågade Banks. ”Jag har alltid vetat hur man sköter dem, det har jag kunnat i hela mitt liv. Det är som om jag kunde allting redan från början.” ”Betalar de här herrarna dig?” ”Annars får de inte några växter”, sa Henry.

22

”Du måste ha tjänat bra med pengar. Ja, du måste ha fått ihop en nätt liten förmögenhet under de gångna åren.”

Henry var klok nog att inte svara på detta. ”Vad har du gjort med pengarna som du har tjänat, unge man?” envisades Banks. ”Man kan ju inte påstå att du har investerat i nya kläder.

Dina besparingar tillhör Kew, det står utom allt tvivel. Nå, var finns pengarna?” ”De är borta.” ”Vart tog de vägen?” ”Tärningsspel. Jag är svag för spel och dobbel, nämligen.”

Det kunde vara både sant och falskt, tänkte Banks. Men pojken var lika fräck och karsk som någon annan tvåbent usling han tidigare mött i livet. Banks var fascinerad. Han hade ju själv en hedning som sällskap och i sanningens namn njöt han av att det ryktades att han själv var halvt om halvt hedning. Hans ställning i livet krävde att han åtminstone låtsades beundra förfining och belevenhet, men i hemlighet föredrog han lössläppthet. Henry Whittaker var då en uppkäftig liten tuppkyckling!

Banks fick allt mindre lust att lämna över den här lustiga figuren till polisen.

Henry, som såg allt, märkte att Banks ansikte förändrades – dragen mildrades, nyfikenheten blomstrade, där fanns en strimma hopp om att han skulle rädda livet. Yr och omtumlad och full av självbevarelsedrift tog han ett sista djärvt språng i förhoppning om att allt skulle gå bra. ”Låt mig inte hamna i galgen”, sa Henry. ”Om ni gör det kommer ni att ångra er.” ”Vad föreslår du att jag ska göra med dig då?” ”Ha användning för mig.” ”Varför skulle jag det?” frågade Banks. ”För att jag är bättre än alla andra.”

23

Kapitel två När allt kom omkring behövde inte Henry dingla i Tyburns galge och hans far fick behålla sitt arbete i Kew. Som genom ett mirakel blev far och son Whittaker benådade och Henry blev bara landsförvisad, ivägskickad till sjöss, bortsänd av Joseph Banks för att ta reda på vad omvärlden ansåg om honom. Året var 1776 och kapten Cook stod i begrepp att ge sig ut på sin tredje världsomsegling. Banks skulle inte vara med på den här expeditionen. För att gå rakt på sak: han hade inte blivit tillfrågad. Han hade inte blivit ombedd att följa med på den andra resan heller, vilket hade grämt honom. Kapten Cook hade tröttnat på Banks överdåd och behov av att vara i centrum, och nesligt nog hade någon annan fått inta hans plats. Den här gången skulle Cook resa tillsammans med en anspråkslösare botaniker, en som var lättare att hålla styr på, nämligen en man som hette David Nelson, en timid men kunnig trädgårdsmästare från Kew. Men Banks ville på något vis ha ett finger med i den här resan och han var mycket mån om att hålla ett öga på Nelsons växtinsamlande. Han avskydde blotta tanken på att något viktigt vetenskapligt arbete skulle utföras bakom ryggen på honom. Därför planerade han att skicka i väg Henry på expeditionen som en av Nelsons besättningsmän och ge pojken i uppgift att iaktta allt, lära sig allt, minnas allt och så småningom ge Banks en rapport om det. Henry Whittaker skulle onekligen göra bäst nytta som spion ombord på fartyget.

Att landsförvisa Henry och tvinga honom att gå till sjöss var för övrigt ett utmärkt knep för att hålla honom borta från Kew botaniska trädgård under några år och därmed se till att pojken befann sig på tryggt avstånd så att Banks fick möjlighet att bedöma hur gossen utvecklades och hur han blev som människa. Tre år ombord på ett fartyg skulle ge rika möjligheter att avslöja Henrys rätta natur. Om det slutade med att

24

Henry blev hängd i rånocken som tjuv, mördare eller myterist … nåja, det vore i så fall Cooks bekymmer och inte Banks. Å andra sidan kanske pojken visade sig vara riktigt duktig och i så fall kunde Banks ha nytta av honom i framtiden när Henrys förvildade natur hade blivit lite tamare efter expeditionens alla vedermödor.

Banks presenterade Henry för mr Nelson på följande vis: ”Nelson, det här är din nya medhjälpare och högra hand, Henry Whittaker, som tillhör Richmondgrenen av familjen Whittaker. Han är en användbar liten fisosande försnillare, och vad växter beträffar är jag övertygad om att du snart märker att han redan kan allting.”

En stund senare gav Banks Henry några sista råd mellan fyra ögon innan han skickade pojken till sjöss: ”Se till att du sköter hälsan genom daglig energisk träning ombord. Lyssna på mr Nelson – han är en tråkmåns, men han vet mer om växter än du någonsin kommer att göra. Du kommer att vara utlämnad på nåd och onåd åt de äldre sjömännen, men klaga aldrig på dem för då kommer det att gå dig illa. Undvik horor om du vill slippa franska sjukan. Två fartyg kommer att lätta ankar och du ska vara ombord på Resolution tillsammans med själve Cook. Stå aldrig i vägen för honom. Tilltala honom inte. Och om du ändå tilltalar honom, vilket du absolut inte får göra, så tala inte med honom på samma vis som du ibland har gjort med mig. Han kommer inte att tycka att det är lika roligt som jag gör. Cook och jag är inte lika. Karln håller hårt på etiketten. Du gör bäst i att hålla dig utom synhåll för honom. Du ska veta att du kommer att vistas bland en märklig skara människor ombord på Resolution, både skurkar och fina herrar – och detta gäller alla hans majestäts fartyg. Var förståndig, Henry och ta herremännen till förebild.”

Henrys medvetet uttryckslösa ansikte gjorde det omöjligt för omvärlden att tyda hans känslor och därför anade inte Banks hur starkt slut­orden i förmaningstalet påverkade gossen. Som Henry tolkade det hade Banks just föreslagit någonting häpnadsväckande, nämligen möjligheten att Henry en dag skulle bli en herreman. Ja, det var rentav mer än en uppmaning, det kan ha låtit som en befallning, en högst välkom-

25

men befallning: Ge dig ut i världen, Henry, och lär dig att bli en herreman. Under de hårda, ensamma åren som Henry skulle tillbringa till sjöss kunde det ju hända att de ord som Banks hade yttrat i förbigående växte sig allt starkare i hans minne. De skulle kanske bli det enda som Henry tänkte på. Med åren skulle måhända Henry Whittaker, den målmedvetne och kämpande pojken som var så inriktad på att komma sig upp här i världen, minnas det som att han hade fått ett löfte.

Henry avseglade i juli 1776 från England. Cook hade två bestämda mål med sin tredje expedition. För det första att segla till Tahiti och återbörda Joseph Banks gullgosse, mannen som hette Omai, till hemlandet. Omai hade fått nog av fjäskeriet och längtade hem. Han hade blivit trumpen, tjock och besvärlig och Banks hade tröttnat på sin favorit. Det andra målet med resan var att sedan färdas norrut, hela vägen uppför den amerikanska kontinentens kuststräcka mot Stilla havet, på jakt efter Nordvästpassagen.

Henrys vedermödor började omgående. Han fick husera under däck bland tunnor och hönsburar. Höns och getter klagade sin nöd kring honom, men själv klagade han inte. Han blev trakasserad, hånad och skadad av vuxna karlar med saltfjälliga nävar och handleder starka som städ. De äldre sjömännen pikade honom och kallade honom en oerfaren landkrabba som inte visste något om hur svårt och besvärligt det var att segla på världshaven. Män dog under varenda expedition, sa de, och den här gången skulle Henry bli den förste som strök med.

De underskattade honom.

Henry var yngst, men det visade sig snart att han inte var någon vekling. Livet ombord var inte så mycket svårare än den tillvaro som han redan kände till. Han lärde sig allt som krävdes av honom. Han lärde sig hur han skulle torka och preparera mr Nelsons växter inför den vetenskapliga katalogiseringen och hur man målade av växterna i det fria och viftade undan flugorna som landade i färgpigmenten medan man blandade till dem – och han lärde sig också hur han kunde vara till nytta

26

på fartyget. Han fick order om att skura vartenda skrymsle ombord på Resolution med vinäger och tvingades att plocka bort ohyra ur de äldre sjömännens sängkläder. Han hjälpte fartygsslaktaren att salta griskött och förpacka det i tunnor och han lärde sig att sköta vattendestilleringsapparaten. Han lärde sig att hellre svälja spyorna än låta andra hånskratta åt att han var sjösjuk. Han red ut stormar utan att visa någon rädsla varken för Gud eller människa. Han åt haj och han åt den halvruttna fisk som låg i hajens mage. Han tvekade aldrig.

Henry landsteg på Madeira och Teneriffa och i Taffelbukten. Nere i Kapprovinsen träffade han för första gången ombud för Holländska ost­indiska kompaniet och deras måttfullhet, kompetens och välstånd imponerade storligen på honom. Han såg att sjömännen förlorade alla sina besparingar vid spelborden. Han såg att folk lånade pengar av holländarna, som inte verkade ägna sig åt spel och dobbel. Henry spelade inte han heller. Han såg en sjöman i besättningen, en förment falskspelare, bli ertappad när han fuskade och piskad till medvetslöshet för sitt brott – och det på kapten Cooks order. Henry begick inte några brott.

När de rundade Godahoppsudden i stark vind och isande kyla låg han på natten och skakade av köld under en enda tunn filt. Tänderna skallrade så hårt mot varandra att han slog av en tand, men han klagade inte.

Han tillbringade julen på en bittert kall ö, full med sjölejon och pingviner.

Han landsteg i Tasmanien och träffade på nakna infödingar – eller ”indianer”, som britterna kallade dem (och alla andra med kopparröd hy). Han såg på när kapten Cook gav indianerna minnesmedaljer som var präglade med en bild av Georg III och datum för expeditionen som en markering av detta historiska möte. Han såg hur indianerna genast hamrade ut medaljerna till metkrokar och spjutspetsar. Han tappade en tand till. Han märkte att de engelska sjömännen inte tyckte att de vilda indianernas liv var värda ett enda dugg och att Cook förgäves försökte lära dem annat.

Han såg hur sjömän tvingade sig på kvinnor som de inte kunde övertala, övertalade kvinnor som de inte hade råd med eller helt enkelt köpte flick-

27

or åt sig själva av deras fäder, om sjömännen hade några järnföremål som de kunde byta mot ett skålpund kött. Henry undvek alla flickor.

Han tillbringade långa dagar ombord på fartyget med att hjälpa mr Nelson att teckna av, beskriva, montera och klassificera de botaniska samlingarna. Han hyste inga varmare känslor för mr Nelson, men han ville lära sig allt som mr Nelson redan visste.

Han gick i land på Nya Zeeland, som han tyckte såg ut precis som England förutom att där fanns tatuerade flickor som man kunde köpa för en handfull småpengar. Han köpte inte några flickor. Han såg på medan de andra sjömännen köpte två ivriga och energiska bröder, tio respektive femton år gamla, av pojkarnas fader. De infödda pojkarna följde med som gastar på expeditionen. De visade med gester att de hade följt med frivilligt, men Henry förstod att pojkarna inte hade en aning om vad det innebar att lämna de sina. De hette Tibura och Gowah. De försökte att bli vän med Henry eftersom han var närmast dem i ålder, men han ignorerade dem. De var slavar och de var dömda att gå under.

Han ville inte liera sig med några som var dömda att gå under. Han såg att pojkarna från Nya Zeeland åt rått hundkött och längtade hem. Han förstod att de skulle dö så småningom.

Henry seglade till det grönskande, lummiga, väldoftande Tahiti. Han såg att kapten Cook hälsades välkommen åter till Tahiti som en stor kung och en riktigt god vän. Resolution möttes av en skara indianer som simmade ut till fartyget och ropade på Cook. Henry såg hur Omai, infödingen från Tahiti som hade träffat kung Georg III, togs emot där hemma först som en hjälte och sedan i allt högre utsträckning som en illa omtyckt utböling. Han förstod att Omai inte hörde hemma någonstans numera. Han såg hur invånarna på Tahiti dansade till tonerna från engelska klarinetter och säckpipor och hur mr Nelson, hans lugne och stadige läromästare i botanik, blev berusad en kväll och tog av sig på överkroppen och dansade till tahitiska trummor. Henry dansade inte.

Han såg på när kapten Cook gav order om att en infödd man skulle få öronen avskurna jäms med tinningarna eftersom han vid två tillfällen

28

hade stulit järn ur fartygets smidesugn. Han såg hur en av de tahitiska hövdingarna försökte stjäla en katt från engelsmännen och fick en pisksnärt tvärs över ansiktet för ofoget.

Han såg när kapten Cook avfyrade fyrverkerier över Matavaibukten för att imponera på infödingarna, men det skrämde dem bara. En betydligt lugnare kväll betraktade han himlens alla miljoner stjärnor som lyste över Tahiti. Han drack ur kokosnötter. Han åt hundar och råttor. Han såg tempel, byggda av sten, där människokranier låg huller om buller.

Han klättrade uppför förrädiska stigar på branta klippor invid vattenfall för att plocka ormbunkar åt mr Nelson som inte klättrade i berg.

Han såg att kapten Cook bemödade sig om att upprätthålla disciplinen och ordningen bland besättningen men där härskade tygellösheten. Alla sjömän och officerare hade blivit kära i de tahitiska flickorna och varenda en av flickorna hade rykte om sig att känna till en alldeles speciell, hemlig kärleksakt. Männen ville aldrig resa därifrån. Henry höll sig ifrån kvinnorna. De var vackra, de hade vackra bröst, de hade vackert hår, de doftade underbart och de fanns med i hans drömmar – men de flesta hade redan franska sjukan. Han stod emot hundra ljuvliga frestelser.

Han blev hånad för detta. Han höll stånd i alla fall. Han hyste större planer för egen del. Han koncentrerade sig på botaniken. Han samlade gardenior, orkidéer, jasmin och brödfrukt.

De seglade vidare. Han såg att en inföding på Vänskapsöarna fick armen avhuggen vid armbågen på kapten Cooks befallning för att han hade stulit en yxa från Resolution. Mr Nelson och han botaniserade på de nyss omnämnda öarna när de blev anfallna av infödingar som hade legat i bakhåll och som tog ifrån dem kläderna och, vad värre var, även tog deras insamlade växter och anteckningsböcker. Solsvedda, nakna och upprörda återvände de till fartyget, men Henry klagade fortfarande inte.

Han iakttog noga de fina herrarna ombord och bedömde deras sätt att bete sig. Han härmade deras sätt att tala. Han övade sig i att använda deras språkbruk och diktion. Han uppförde sig bättre. Han råkade höra att en officer sa till en annan: ”Även om adeln alltid har varit ett besyn-

29

nerligt påfund är den bästa hindret mot den tanklösa och obildade pöbeln.” Han såg att officerarna gång på gång visade varenda inföding som liknade en herreman högaktning (eller som åtminstone överensstämde med engelsmännens åsikter om hur en herreman skulle vara). På varenda ö som de besökte valde officerarna på Resolution ut den mörkhyade man som hade finare huvudbonad än de övriga eller hade fler tatueringar eller bar ett större spjut eller hade fler fruar eller som bars i bärstol av andra karlar eller som – i avsaknad av detta överdåd – helt enkelt var längre än de övriga männen. Engelsmännen brukade behandla den personen med respekt. Det var den mannen som de förhandlade med och skänkte gåvor och som de ibland förkunnade var ”kungen”. Henry drog slutsatsen att varhelst engelska herremän for här i världen höll de alltid utkik efter en kung.

Henry gick på sköldpaddsjakt och åt delfiner. Han blev biten av svartmyror. Han seglade vidare. Han såg små indianer med jättestora snäckskal i öronen. Han såg en storm i tropikerna som fick himlen att anta en sjukligt grön nyans – den enda händelse någonsin som uppenbart skrämde de äldre sjömännen. Han såg de brinnande bergen som kallades vulkaner. De seglade ännu längre norrut. Det blev kallt igen.

Han åt råttor igen. De landsteg på den nordamerikanska kontinentens västkust. Han åt ren. Han såg människor som var klädda i päls och som handlade med bäverskinn. Han såg en sjöman som trasslade in ena benet i ankarkättingen och kastades överbord för att dö.

De seglade ännu längre norrut. Henry såg hus som var gjorda av valben. Han köpte ett vargskinn. Tillsammans med mr Nelson plockade han gullvivor, violer, vinbär och en till samlingarna. Han såg indianer som bodde i hålor i marken och som gömde undan sina kvinnor för engelsmännen. Han åt salt fläsk, späckat med mask. Han tappade en tand till. Han kom till Berings sund och hörde vilddjuren vråla i den arktiska natten. De torra ägodelar han ägde blev genomblöta och sedan nedisade. Han såg att skäggstråna växte inåt. Trots att skägget var glest hängde det ändå istappar i det. Middagsmaten frös på tallriken innan

30

han hade börjat äta. Han klagade inte. Han ville inte att någon skulle rapportera till Joseph Banks att han någonsin hade klagat över något.

Han bytte vargskinnet mot ett par snöskor. Han såg när fartygsläkaren mr Anderson dog och blev begravd till sjöss under värsta tänkbara omständigheter – i en frusen värld där ständigt mörker rådde. Han såg hur sjömännen för sitt höga nöjes skull avfyrade den ena salvan efter den andra med kanonerna mot sjölejonen på land tills det inte fanns en enda levande varelse kvar på den stranden.

Han såg landet som ryssarna kallade Elaskah. Han hjälpte till att blanda granbarr i brännvinet, vilket sjömännen avskydde, men det var allt de hade att dricka. Han såg indianer som bodde i hålor som inte var ett uns mer bekväma än lyorna där de djur höll till som de jagade och åt upp och han träffade ryssar som hade blivit strandsatta på en valfångststation. Han råkade höra kapten Cooks kommentar om den högste ryske officeren (en lång, stilig, ljushårig man): ”Det märks tydligt att han är av god familj och en riktig gentleman.” Överallt, till och med på den här mörka, förfärliga tundran, var det tydligen viktigt att vara en gentleman och av god familj. Kapten Cook gav upp i augusti. Han hittade inte Nordvästpassagen och Resolution var instängd mellan isberg höga som katedraler. De lade om kursen och seglade söderut.

De gjorde knappt några uppehåll förrän de kom till Hawaii. De borde aldrig ha seglat till Hawaii. De hade haft det tryggare om de hade stannat kvar och svultit bland isbergen. Hövdingarna på Hawaii var uppretade och infödingarna stal och var aggressiva. Hawaiianerna var inte som invånarna på Tahiti – de var inte vänliga och fredliga – och dessutom fanns det tusentals av dem. Men kapten Cook behövde färskvatten och blev tvungen att stanna i hamn tills lastrummen åter var fyllda. Många infödingar ägnade sig åt plundring och många av dem blev bestraffade av engelsmännen. Gevären avfyrades, infödingar sårades, hövdingarna blev uppbragta och man kom med hotelser från bägge håll. En del av karlarna påstod att kapten Cook höll på att reda ut vad som hänt, men att han blev allt brutalare, fick allt mer teatraliska vredesutbrott och blev ännu

31

mer rasande för varje stöld som upptäcktes. Trots detta fortsatte infödingarna att stjäla. Det kunde engelsmännen inte tolerera. Infödingarna bände loss spikarna från fartygsskrovet. De stal båtar och även vapen. Ännu fler gevär avfyrades och ännu fler infödingar dödades. Henry höll vakt och sov inte på flera dygn. Ingen sov.

Kapten Cook gick i land eftersom han ville få till stånd ett möte med hövdingarna i hopp om att lugna ner dem, men han möttes i stället av hundratals rasande hawaiianer. På ett ögonblick förvandlades folkmassan till en pöbelhop. Henry blev vittne till att kapten Cook dödades.

Någon stack ett infödingsspjut tvärs genom bröstet på honom och sedan klubbades han ner och blev slagen med en grov påk i huvudet. Hans blod blandades med vågsvallet. I nästa stund fanns inte längre den berömde sjöfararen bland de levandes skara. Liket släpades i väg av infödingarna. Lite senare samma kväll kastade en inföding i kanot ombord en bit av kapten Cooks lår på Resolution. Det var en sista, förolämpande gest.

Henry såg på när engelska sjömän brände ner hela boplatsen som hämnd. De engelska sjömännen kunde med nöd och näppe hindras från att mörda alla infödda män, kvinnor och barn på ön. Man högg huvudet av två infödingar och satte upp huvudena på pålar – och det skulle bli mer av samma vara lovade sjömännen, ända tills man lämnade tillbaka kapten Cooks döda kropp så att den kunde bli anständigt begravd. Dagen därpå kom resterna av Cooks lik ombord på Resolution. Ryggkotorna och fötterna saknades och de återfanns aldrig. Henry såg på när kvarlevorna av hans befälhavare begravdes till havs. Kapten Cook hade aldrig sagt ett ord till Henry och Henry hade följt Banks råd och hade hållit sig utom synhåll för Cook. Och nu förhöll det sig så att Henry Whittaker var i livet, men det var inte kapten Cook.

Efter denna katastrof trodde Henry att de skulle återvända till England, men så var inte fallet. En man vid namn Clerke blev kapten. De hade fortfarande ett uppdrag som de skulle genomföra, nämligen att på nytt försöka komma igenom Nordvästpassagen. När det blev sommar

32

seglade de norrut igen, in i den fruktansvärda kölden. Aska och pimpsten från en vulkan rann i strida strömmar över Henry. Alla färska grönsaker var uppätna för länge sedan och de drack bräckt vatten. Hajar följde efter fartyget och dinerade på innehållet ur de tömda latrintunnorna.

Henry och mr Nelson samlade in elva nya exemplar av polarand och åt upp nio av dem. Han såg en jättestor vit björn som simmade förbi fartyget. Den paddlade fram med lojt hotfulla rörelser. Han såg indianer som band fast sig i små, pälsklädda kanoter och sedan färdades över vattnet som om människa och båt vore ett djur. Han såg hur indianerna, dragna av hundar, susade fram över isen. Han såg när kapten Cooks ersättare, kapten Clerke, dog vid trettioåtta års ålder och begravdes till sjöss.

Nu hade två engelska sjökaptener dött, men Henry levde vidare. Än en gång gav de upp tankarna på att ta sig genom Nordvästpassagen. De seglade till Macao. Henry såg långa rader med kinesiska djonker och mötte ånyo några ombud för Holländska ostindiska kompaniet, som tycktes finnas överallt iförda sina enkla, svarta kläder och grova träskor. Han tyckte att det verkade som om det överallt i världen fanns någon som var skyldig en holländare pengar. När de vistades i Kina fick Henry veta att det pågick krig mot Frankrike och en revolution i Amerika. Det var första gången som han hörde talas om detta. Han såg en spansk galjon i Manilla som påstods vara lastad med en silverskatt som var värd två miljoner pund. Han bytte snöskorna mot en spansk skepparkavaj. Han blev magsjuk – de blev sjuka allihop – men han överlevde.

Han kom till Sumatra och sedan till Java och där såg han ånyo en skara holländare som tjänade pengar. Han gjorde en anteckning om det.

De rundade Godahoppsudden en sista gång och stävade mot England.

Den 6 oktober 1780 kom de lyckligt och väl tillbaka till Deptford. Henry hade varit borta i fyra år, tre månader och två dagar. Nu var han en tjugoårig ung man. Han hade uppfört sig som en gentleman under hela resan.

Han hoppades på och förväntade sig att man skulle berätta detta om honom. Han hade även varit en nitisk observatör och växtsamlare, allt enligt order, och var nu redo att lämna en redogörelse till Joseph Banks.

33

Han gick i land, fick sin lön och fick tag i en skjuts till London. Staden var smutsig, stinkande och förfärlig. Året 1780 hade varit fasansfullt för Englands del med pöbelhopar, våld och påvemotståndarnas trångsynthet. Lord Mansfields hus blev nedbränt, ärkebiskopen av York fick ärmarna avslitna på sin skrud mitt på gatan och sedan slängde någon tygbitarna i ansiktet på honom, fängelseportar bröts upp och man tillämpade krigslagar. Men Henry visste inte något om detta och han brydde sig inte ett vitten om det heller. Han gick till fots ända till Soho Square 32, raka vägen hem till Banks. Henry knackade på dörren, sa sitt namn och gjorde sig redo att motta sin belöning.

Banks skickade honom till Peru.

Det skulle bli Henrys belöning.

Banks hade blivit mållös av häpnad när han fick syn på Henry Whittaker utanför dörren. Han hade nästan glömt bort pojken under de senaste åren, men han var alldeles för begåvad och väluppfostrad för att visa det. Banks hade mängder av information att hålla i huvudet och en hel del plikter. Han övervakade utvidgningen av Kew Gardens och styrde och finansierade även otaliga botaniska expeditioner runtom i världen. Snart sagt vartenda fartyg som anlöpte London under 1780-­talet hade med sig en planta, ett frö, en blomlök eller en stickling till Joseph Banks. Dessutom var han en framstående profil i kulturlivet och hade ett finger med i alla vetenskapliga framsteg i Europa från kemi och astronomi till fåravel. Kort sagt, Joseph Banks var en fin herre som hade alldeles för mycket att göra och under de senaste fyra åren hade han inte tänkt riktigt lika mycket på Henry Whittaker som Henry Whittaker hade tänkt på honom.

När Banks så småningom kom ihåg att Henry var son till en av arbetarna i fruktträdgården lät han dock ynglingen få komma in i arbetsrummet och frågade om han fick bjuda på ett glas portvin, vilket Henry tackade nej till. Banks bad att han skulle berätta allt om resan. Självfallet visste Banks redan att Resolution lyckligen hade nått hamn i England

34

och han hade fått brev från mr Nelson under resans gång, men Henry var den första människa direkt från fartyget som Banks hade träffat och när han väl hade erinrat sig vem ynglingen var välkomnade han denne och lyssnade med brinnande intresse till skildringen. Henry pratade i nästan två timmar om botanik och om människor in i minsta detalj. Man måste medge att han talade mer fritt än taktfullt, vilket gjorde berättelsen synnerligen givande. När Henry var klar konstaterade Banks att han var underbart välinformerad. Det bästa han visste var att känna till saker och ting som andra inte anade att han visste och nu – långt innan han hade fått tillgång till de officiella och politiskt tillrättalagda loggböckerna från Resolution – visste han redan allt som hade hänt under Cooks tredje expedition.

Banks blev allt mer imponerad ju längre Henry talade. Han insåg att Henry hade ägnat de senaste åren åt att erövra snarare än studera botaniken och att han nu hade kapacitet att bli en utmärkt planterare. Banks förstod att han måste behålla den här gossen innan någon annan tog honom. Själv gjorde han ju sådant hela tiden. Han använde ofta sina pengar och sin ryktbarhet till att locka bort lovande unga män från and­ ra institutioner och expeditioner och förmå dem att börja arbeta i Kew. Naturligtvis hade han även förlorat några unga män under årens lopp – de hade lurats i väg till trygga och lukrativa anställningar som trädgårds­ mästare på rika gods och gårdar. Banks beslöt sig för att han inte skulle förlora den här unge mannen.

Må vara att Henry var obelevad, men Banks hade inget emot en obelevad karl, bara han var kompetent. Storbritannien alstrade botaniker likt linfrö, men de flesta av dem var dumhuvuden och dilettanter. Samtidigt var Banks i skriande behov av nya växter. Han skulle gladeligen ha följt med på expeditionerna, men han skulle snart fylla femtio och gikten plågade honom. Uppsvullen och med svåra smärtor satt han större delen av dagen på skrivbordsstolen som en annan fånge. Därför måste han skicka i väg växtsamlare i sitt ställe. Det var inte så enkelt som man skulle kunna tro att hitta dem. Det fanns inte så många starka ynglingar som man

35

hoppades – ynglingar som mot usel betalning var redo att dö av malaria på Madagaskar eller bli skeppsbrutna på Azorerna eller överfallna av banditer i Indien eller tillfångatagna i Grenada eller helt enkelt försvinna för alltid på Ceylon.

Knepet var att få Henry att få för sig att det redan var bestämt att han skulle arbeta hos Banks för alltid och att inte ge pojken tid och tillfälle att börja fundera eller bli varnad eller att han skulle bli kär i någon piffigt klädd flicka eller göra upp egna framtidsplaner. Banks måste övertyga Henry om att hans framtid redan var utstakad och att Henrys kommande liv och gärning var fast sammanknuten med Kew. Henry var en självsäker ung man, men Banks insåg att hans egen makt, rikedom och berömmelse gav honom fördelar i det här fallet, ja, han kunde rentav ge sken av att vara den gudomliga försynen förkroppsligad i vissa fall.

Rätta metoden var att använda sig av denna roll snabbt och utan minsta tvekan. ”Strålande!” sa Banks när Henry hade berättat om färden. ”Du har skött dig bra. Jag tänker skicka dig till Anderna nästa vecka.”

Henry måste tänka efter: Vad var Anderna för något? Öar? Berg? Ett land? Som Holland?

Men Banks fortsatte prata, som om allt redan var bestämt. ”Jag ska bekosta en botanisk forskningsfärd till Peru och man ger sig av nästa onsdag. Du kommer att få Ross Niven som ledare. Det är en hårdför gammal skotte – uppriktigt sagt kanske alltför gammal – men han är lika djärv och uthållig som alla andra. Han kan allt om sina träd, och jag vågar påstå att han kan sitt Sydamerika. När det gäller den här sortens arbete föredrar jag skottar framför engelsmän, ska du veta. De är lugnare och kyligare och mer lämpade att med nit och iver leta efter de objekt som önskas, och precis så vill man att den som är sänd utomlands ska vara beskaffad. Du får fyrtio pund om året i lön, Henry, och även om det inte är en lön som en ung man kan bli fet på så är det dock en ärofull tjänst som innefattar Brittiska imperiets djupa tacksamhet. Eftersom du fortfarande är ungkarl är jag övertygad om att du kommer att klara dig.

36

Ju enklare du lever nu, Henry, desto rikare kommer du så småningom att bli.”

Henry såg ut som om han tänkte fråga någonting och därför såg Banks till att göra honom förbluffad. ”Du talar väl inte spanska antar jag?” sa han ogillande.

Henry skakade på huvudet.

Banks suckade med överdriven besvikelse. ”Nåja, du lär dig väl, skulle jag tro. Trots detta ger jag dig tillåtelse att följa med på expeditionen.

Niven talar spanska, men med en lustig skorrning. Du får på något vis försöka samtala med den spanska regeringen där. De är väldigt beskyddande när det gäller Peru, ser du, och de är bara till besvär – men det är deras land, antar jag. Men gudarna ska veta att jag skulle vilja söka igenom varenda djungel i landet om jag fick tillfälle därtill. Jag avskyr spanjorer, Henry. Jag hatar den spanska lagens döda hand som hindrar och korrumperar allt som kommer i dess väg. Och deras kyrka och tro är fruktansvärda. Kan du tänka dig, jesuiterna tror fortfarande att de fyra floderna i Anderna är desamma som paradisets fyra floder som omnämns i Första Mosebok! Tänk dig, Henry! Att ta miste på Orinoco och Tigris!”

Henry hade ingen aning om vad Banks talade om, men han fortsatte att tiga. Under de senaste fyra åren hade han lärt sig att endast öppna munnen när han visste vad han pratade om. Dessutom hade han lärt sig att tystnad ibland kan få den som lyssnar att tro att man är intelligent.

Han hade inte hört på så noga nu på slutet eftersom han fortfarande hörde ekot av orden: desto rikare kommer du så småningom att bli.

Banks ringde i en klocka och en blek betjänt med uttryckslöst ansikte kom in i rummet, satte sig vid sekretären och tog fram en bunt skrivpapper. Banks sa inte ett enda ord mer till Henry utan dikterade följande: ”Joseph Banks har haft nöjet att rekommendera er till lorderna och kommissionsledamöterna vid Hans Majestäts botaniska trädgård i Kew och så vidare och så vidare … Jag har blivit ombedd av de höga herrarna att meddela er att de med glädje har utnämnt er, Henry Whittaker, till

37

växtinsamlare åt Hans Majestäts botaniska trädgård och så vidare och så vidare … som lön och betalning för utlägg som kost och logi, sökarbete och daglöner kommer ni att erhålla en lön på fyrtio pund om året och så vidare och så vidare och så vidare …”

Så småningom skulle Henry tycka att det hade varit en förfärlig massa och så vidare för fyrtio pund om året, men vad hade han annars för framtid att välja på? Pennorna skrapade ivrigt och sedan viftade Banks lojt med brevet i luften för att bläcket skulle torka. ”Din uppgift, Henry, blir kinaträdet”, sa han. ”Du vet kanske att det kallas feberträdet. Det är ursprunget till jesuiternas kinabark. Lär dig allt du får möjlighet till om det. Det är ett fascinerande träd och jag skulle vilja att man studerade det noggrannare. Skaffa dig inte några fiender, Henry. Skydda dig mot tjuvar, idioter och kättare. Anteckna flitigt och se till att du meddelar mig i vilken jord du hittar växterna – sandig, lerig eller sank – så att vi sedan kan försöka odla dem här i Kew. Snåla med pengarna. Tänk som en skotte, min gosse! Ju mindre du unnar dig nu, desto mer kan du unna dig i framtiden när du har tjänat ihop en förmögenhet. Undvik dryckenskap, lättja, kvinnor och melankoli. Du kan ägna dig åt alla dessa nöjen senare i livet när du har blivit en värdelös gammal gubbe som jag. Var artig och tillmötesgående. Det är bäst att du inte berättar för någon att du är botaniker. Skydda dina växter från getter, hundar, katter, duvor, höns, insekter, mögel, sjömän, saltvatten …”

Henry lyssnade bara med ett halvt öra.

Han skulle resa till Peru.

På onsdag i nästa vecka.

Han var botaniker, utsänd på uppdrag av Englands konung.

38