9789187783289

Tidigare utgivet i Siri Bergman-serien: Mannen utan hjärta (2013) Innan du dog (2012) Bittrare än döden (2011) Någon sorts frid (2009)

www.massolit.se Copyright © 2015 Camilla Grebe & Åsa Träff Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB, Malmö Svensk utgåva © 2015 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslag Sofia Scheutz Design Sättning RPform, Richard Persson Typsnitt Jansson Text Tryck ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-87783-28-9

Till Mikael och Andreas

Men ska jag säja Akta dej fÜr eld och djupa vatten Spring aldrig aldrig bort frün mej i den svarta natten Barbro Lindgren

Nacka, รถster om Stockholm, 1985

Han sätter sig upp i sängen. Lyssnar oroligt efter ljud, rädd för att mamma eller pappa ska ha hört signalen från väckarklockan.

Han har sovit med den i sängen. Som en hård bulle har den legat under den mjuka kudden. En hemlighet som bara han känner till.

Det enda ljuset i rummet kommer från en orange julstjärna i papp som sprider sitt ljus över pojkrummet. Den smala sängen, furubokhyllan och de färgglada plastbackarna, till brädden fyllda med leksaker, färgas brandgula av skenet. På den lilla byrån invid dörren står en flamingo i rosa glas som han har fått i julklapp av sin lillasyster. Bredvid finns sparbössan som är formad som en kista, med bistra farbror Joakim sittande ovanpå, som om han vaktar pengarna. Pojken vet precis hur mycket pengar han har i sparbössan. Nitton kronor och femtio öre. På väggen sitter en affisch med Ingemar Stenmark. Pojken tänker att han ska bli lika bra på slalom som Ingemar. Han ska också åka nedför de brantaste backarna och vinna alla de största tävlingarna. Pappa har lovat honom att han ska få gå i skidskola i år. Han är ju sju år nu, tillräckligt stor. Och efter jul ska familjen åka till Sälen, där han äntligen ska få pröva sina nya skidor.

Pojken ställer sig upp i rummet. Smyger sig prövande fram över golvet, fram till fönstret. Han ställer sig nära glaset. Känner med handen på den kalla, hala ytan. Utanför är himlen svart och 11

han kan se tusentals gnistrande stjärnor. De ser ut som vassa glasbitar som har krossats över ett svart tyg.

Pojken ryser. Han tycker inte om natthimlen som sveper in huset i mörker. Han är rädd för mörkret och tomheten, för allt som finns därute men inte syns. Han vänder blicken ner mot tomten i stället. Snön ligger orörd och gatlyktan kastar ett kallt sken över den vita dunmjuka mattan. Överallt snö. Den ligger som ett tjockt, vitt täcke över trädgården. Han anar konturerna av buskar och rabatter och pappas gamla cykel utanför garaget. Mamma har satt lampor i ett av de gamla knotiga äppelträden. Det ser så vackert ut med lamporna som lyser genom snön. Det ser verkligen ut som jul.

Klockan är halv fem på morgonen. Snart ska mamma gå upp.

Hon måste alltid gå upp tidigt för att hinna till sjukhuset där hon arbetar.

Mamma jobbar med sjuka barn och ibland kommer hon hem och gråter. Det är när något har hänt under dagen. Pojken har tjuvlyssnat när mamma och pappa pratar och han vet att det händer hemska saker på mammas jobb. Det händer att barn dör.

Att de blir så sjuka att de inte kan leva längre. Han blir ängslig när han hör mammas historier. Han har ju också varit sjuk. Tänk om han blir så sjuk att han dör. Eller kanske mamma eller pappa eller Elsemarie. När pojken funderar på sådana saker får han ont i magen och försöker tänka på något annat. Som bilar. Eller tablettaskar.

Han viskar namnet på alla tablettaskar han vet, om och om igen.

Efter en stund känns det bättre.

Han trycker försiktigt ner handtaget till dörren och smyger ut i den lilla hallen. Dörren till Elsemaries rum står öppen och han kan se hennes upplysta akvarium som står på ett alldeles 12

eget bord. Mamma och pappas dörr är stängd, och han vet att föräldrarna sover tungt innanför den vita dörren. Pojken känner heltäckningsmattans lugg mot sina bara fötter. Den är skön att gå på, som sammet. Om man drar med foten så blir det ett märke i den tjocka mattan. Det ser tjusigt ut. Hela mattan ser tjusig ut.

Samma tjocka heltäckningsmatta ligger i trappen. Pappa säger att det är bra, för då blir det mindre halt och man behöver inte vara rädd för att ramla och slå sig. Pappa tycker det är viktigt med sådant. Att trappan inte är hal. Att gången från vägen fram till huset är ordentligt sandad. Att alla farliga flaskor med rengöringsmedel är inlåsta i garaget. Pojken tycker att han överdriver.

Han är ju ändå sju år nu. Går i skolan. Tillräckligt gammal för att veta att man inte ska dricka något som man inte vet vad det är. Men han säger inget eftersom han vet att pappa blir lugn av att ha ordning på alla saker.

I köket står den elektriska ljusstaken tänd. Det luktar te och apelsin och något annat som han inte vet vad det är, men det känns som hemma. Det luktar hemma. Pojken sätter sig på huk, öppnar ett av skåpen och drar fram en stor röd plåtbricka dekorerad med tomtar. Han råkar stöta till en plastbunke och ett dovt ljud hörs i det lilla köket. Sedan blir det tyst igen. Han väntar.

Förväntar sig att höra mammas röst, höra henne fråga vad som står på, men allt är tyst.

Pojken ställer brickan på bordet och tar sedan fram ett fat. Det är en brun stengodstallrik och han tänker att det ser ut som ett riktigt tomtefat. Sedan hukar han framför ett av köksskåpen. I skåpet har mamma och pappa sina stora grytor och kastrullerna som pappa brukar använda när han gör saft. Pojken lyfter på locket till den största grytan och känner med handen inuti den.

Trevar med ivriga händer tills han nuddar papperspåsen. Triumferande lyfter han upp den och börjar plocka fram de vackert 13

dekorerade pepparkakshjärtana. Grön och rosa glasyr. ”Trevlig Lucia” spritsat med snirklig skrivstil. Det är fyra stycken. Ett till var och en i familjen. Mamma, pappa, Elsemarie och han själv.

Han placerar hjärtana på den bruna stengodstallriken. Försöker få det att se extra fint ut genom att lägga pepparkakshjärtana som fyra blad i en fyrklöver.

Pojken har tagit pengar från sin sparbössa och köpt hjärtana i det lilla konditoriet i centrum, som han går förbi varje dag på väg till och från skolan. Han valde länge mellan de olika glaserade pepparkakorna bakom disken, mån om att det skulle bli rätt. När han till slut bestämt sig gav han sina pengar till den gråhåriga tanten som alltid står bakom disken på konditoriet.

Hon heter Hilma och hennes man som är konditor heter Erik, och han bakar alla kakor och bullar som finns på konditoriet.

Hilma skrattade åt pojken när hon fick se hans enkronor, men på ett snällt sätt.

– Ska du överraska mor och far din?

Hon skrockade och luckan i överkäken där en tand borde ha suttit blev synlig. Han nickade ivrigt.

– Ja, på Lucia. Mamma och pappa och Elsemarie.

– Det var värst. Vilken fest det kommer att bli.

Hilma tog fram en silverfärgad tång och lyfte försiktigt ut kaka efter kaka, och placerade dem i papperspåsen.

– Men, då måste ju du också få en överraskning.

Hon böjde sig ner under disken och tog fram en burk med färgglada klubbor. Pojken valde den orangestrimmiga och tackade så mycket innan han försiktigt lade ner påsen i sin skolväska och började gå hemåt, slickandes på klubban.

Han fortsätter att duka brickan. Mamma och pappa brukar dricka kaffe på morgonen, men han vet inte hur man gör kaffe.

14

I stället tar han fram två glasflaskor med julmust från skafferiet.

De känns svala att ta på. Mamma har förklarat att det finns en lucka som släpper in kall luft i det stora förvaringsutrymmet. Ju kallare det är ute, ju kallare blir det i skafferiet. Och nu är det jättekallt ute. Så kallt att det har kommit massor med snö.

Han har längtat så efter snön.

Längtat efter att åka pulka nedför den branta backen i skogen, göra snöänglar i trädgården och kasta snöboll på Elsemarie. Det där sista tänker han nästan försiktigt, som om han är rädd att någon kan höra hans tankar. Han vill inte göra Elsemarie illa, men ibland är det roligt att reta henne. Han älskar sin lillasyster och om någon annan skulle vara dum mot henne skulle de få med honom att göra. Så det så.

Han ställer fram fyra små glas på brickan och begrundar sedan sitt verk. Ett fat med fyra pepparkakor. Två flaskor julmust.

Fyra små glas. Det ser fint ut, men inte riktigt lika fint som när mamma och pappa dukar till kalas. Han funderar på vad det är som fattas och går sedan fram till en kökslåda, letar i den och hittar till slut en bunt med servetter. De är inte särskilt juliga, med sina bilder på smultron, men han tycker att de är fina i alla fall och viker dem i halvor, som mamma brukar göra, och lägger dem sedan på brickan.

Nu blir det ännu finare, men det är fortfarande något som fattas.

Han tittar runt i köket och får sedan syn på adventsljusstaken som står på det rejäla furubordet. Två ljus är fortfarande orörda och man får inte tända dem ännu. Man måste vänta till tredje och fjärde advent. Pojken ställer adventsljusstaken på plåtbrickan.

Trycker ner den mellan servetterna och faten så att den precis får plats. Sedan granskar han åter sitt verk. Kakor, dricka, servetter, ljus. Det ser verkligen vackert ut, och ser så gott ut att han vill 15

provsmaka på en av kakorna, som en riktig småunge.

Men det skulle han förstås aldrig göra.

Nu måste han hämta tändstickor. Han vet precis var pappa har dem, men det är svårt för honom att nå högst upp i skåpet.

Han klättrar upp på köksbänken och försöker sträcka sig upp till den översta hyllan i det lilla sidoskåpet. Det luktar stearin och kryddor och lite instängt och han skulle egentligen vilja hålla för näsan eftersom lukten är så stark och påträngande. Han kan inte se så högt upp, i stället låter han fingrarna försiktigt treva över de olika föremålen. Känner den stora askkoppen i glas, som bara tas fram när någon som röker kommer hem till dem. Bredvid ligger de vackra servettringarna i mässing som används när det är fest. Han letar vidare, känner slutligen en liten pappask som han sluter fingrarna om, och tar sig ner från köksbänken. Asken är blå med ett litet barn på, som med bestämda kliv spatserar mot en lysande sol. Det ser nästan ut som om ungen är på väg rakt in i solen.

Det är svårt att tända ljusen. Han har tänt tändstickor förr, men då har det alltid varit någon vuxen med. Nu måste han klara det själv. Naturligtvis vet han att man måste vara jätteförsiktig med eld. Han är försiktig. Han koncentrerar sig noga och till slut lyckas han tända det första ljuset. Det andra går lättare, för nu kan han tända tändstickan direkt på det första ljusets låga. Och så är brickan klar: pepparkakor, must, servetter, ljus.

Det ser vackert ut. Han känner sig stolt och lite pirrig. Undrar vad mamma och pappa ska säga. Och Elsemarie. Vad överraskade de ska bli!

Han lyfter försiktigt upp brickan. Den är tung. Tyngre än han trodde. Han får anstränga sig för att balansera den och inte välta ut något. Med långsamma steg går han uppför trappan och tycker plötsligt att det är skönt att pappa har satt heltäckningsmatta på 16

trappstegen, för det blir faktiskt mindre halt, precis som pappa säger.

När han kommer upp i den lilla hallen på övervåningen ställer han ifrån sig brickan på bordet vid fönstret. Sedan går han in i sitt rum och tar fram sina stjärngossekläder: en vit särk, en stjärngossestrut att ha på huvudet och en gyllene stjärna i papp, fasttejpad på en blompinne.

Kläderna känns på något sätt magiska. Han blir till en annan pojke. En pojke i vita kläder som förebådar julen.

När han kommer ut i hallen igen är han beredd på att börja sjunga, men så tittar han ut genom fönstret.

Ute på gatan kommer en oformlig människa gående, skjutande en vagn framför sig. Först förstår han inte vad han ser, anar bara konturerna av det märkliga ekipaget. Han springer nedför trappan, ut i hallen och fram till fönstren bredvid ytterdörren.

Kan det vara en tjuv som är ute med en vagn? För en mamma med ett barn kan det väl inte vara så här tidigt på morgonen?

Eller kan det vara tomten?

Pojken tror egentligen inte på tomten längre. Stefan i hans klass har sagt att det bara är barnrumpor som tror på tomten och att det är mammor och pappor som köper alla paket.

Men kanske, ändå?

Han böjer sig fram mot rutan och tittar noga på figuren som nu rör sig närmare deras hus ute på den översnöade gatan. Han förstår inte riktigt vad han ser, vem som finns bakom kläderna.

Men så böjer sig plötsligt figuren ner mot vagnen och tar upp något som han stoppar i deras brevlåda.

Pojken inser att det här måste vara en tidningsutdelare. Han har aldrig sett en sådan förut, eftersom de kommer så tidigt på morgonen, men pappa har förklarat att precis som en brevbärare delar ut post så kommer tidningsutdelaren och delar ut 17

morgontidningar. Han tycker synd om mannen som måste gå upp så tidigt och dela ut tidningar när det har snöat så mycket, men samtidigt blir han glad eftersom han vet att mamma och pappa tycker om att läsa tidningen på morgonen.

Han sätter på sig sina allvädersstövlar som har krullig vit päls inuti och plast utanpå. Man kan ha dem i alla väder, precis som namnet antyder. Stövlarna är sköna och pälsen känns varm och mjuk mot hans bara fötter.

Pojken ser sig själv i spegeln. En stjärngosse med en glittrande stjärna av guld och ett par bruna allvädersstövlar. Försiktigt lägger han ner stjärnan på golvet. Det är onödigt att ta med den ut när han bara ska hämta tidningen.

Det är inte svårt att få upp dörren. Man vrider bara på vredet tills det klickar till. Han kliver ut på trappan och stannar sedan upp, tittar sig förundrat runt omkring. Överallt vitt. Överallt snö.

Det luktar kallt och fukt och vinter.

Försiktigt stänger han ytterdörren som hans pappa har lärt honom och börjar sedan pulsa mot brevlådan. Han stannar till och böjer sig ner, låter händerna fånga några nävar snö som han långsamt formar till en hård boll. Han siktar mot den stora björken som växer i deras trädgård, men missar den vitstrimmiga stammen med några centimeter. Genast formar han ännu en snöboll, siktar och missar igen. Han försöker på nytt och på nytt, men missar varje gång.

Plötsligt känner han hur stela och kalla hans fingrar är. Han har ju inga vantar. Bara en pyjamas med ett lucianattlinne ovanpå och en stjärngossestrut i papp. Och så de varma stövlarna. Han rör sig långsamt fram mot brevlådan. Snön når honom nästan upp över stövelskaften och det ramlar in kall snö i stövlarna. Han försöker skynda sig på. Lyfter på locket till den gamla gröna 18

plastlådan och plockar upp Dagens Nyheter. På framsidan finns en bild av en lucia.

När han går tillbaka till dörren tittar han upp på huset. I fönstret på övervåningen ser han ett märkligt sken. Han förstår inte vad det är han ser. Kanske har mamma och pappa vaknat, eller så är Elsemarie uppe?

Ljuset rör sig där uppe i fönstret, skiftar i vitt, gult och orange.

Pojken rycker i ytterdörren, men ingenting händer. Han rycker igen. Drar i handtaget, det hårdaste han kan. Han fryser och är blöt om fötterna och vill komma in, men han kan inte få upp dörren. Han försöker ännu en gång, men fortfarande händer ingenting. Bara samma stängda dörr, omöjlig att rubba.

Och så minns pojken.

Man måste ställa upp låset, annars går dörren inte att öppna.

Och han har glömt att ställa upp låset.

För en kort stund blir han stilla. Vet inte vad han ska göra.

Sedan börjar han bulta på dörren med den svarta dörrklappen.

Han bultar och bultar, men ingen kommer.

Han börjar skrika. Ropa på mamma och pappa.

Men fortfarande kommer ingen och låser upp. Och på övervåningen fortsätter ljuset att röra sig allt snabbare. Vitt, gult och orange.

Ljuset som är eld.

19

Bl책 porten, Djurg책rden, centrala Stockholm

Aina är blekare. Hennes långa hår har ersatts av en lockig pageklippning. Dragen är förstärkta, mer framträdande i det magra ansiktet. Men ögonen, som skiftar i grågrönt, är lika glittrande som alltid.

Smärtan över att se henne får mig nästan att tappa andan.

Visst hade jag räknat med att det skulle kännas svårt. Undrat om min vrede skulle finnas kvar, som ett eget väsen djupt inne i min kropp. Men allt jag känner är sorg, det gör ont i mig att se hennes förändring. Jag överrumplas av min egen medkänsla för Aina. Min bästa vän.

Min före detta bästa vän.

– Jag vet. Jag ser för jävlig ut.

Hon drar handen genom det tunna håret och vänder ansiktet mot den bleka höstsolen. Smuttar på ett glas vin och undviker min blick genom att studera två små barn som jagar varandra på den skyddande innergården. Vi sitter på Blå portens uteservering, som så många gånger förr. Värmen har gjort ett tillfälligt återbesök, som för att be oss att hålla ut och för att påminna om att det kommer en ny vår efter det stora mörkret som väntar.

Runt omkring oss sitter en blandning av nyblivna föräldrar som dricker latte medan deras barn sover i sina Bugaboo-vagnar och kvinnor i övre medelåldern som har varit på något kulturellt evenemang på Waldemarsudde eller Liljevalchs. Allt är precis 23

som vanligt och ändå är allt annorlunda. Jag känner mig rädd för att fråga hur det är. Hur det har varit.

– Vill du berätta?

För en kort sekund möts våra blickar, hakar tag i varandra innan de åter far iväg åt var sitt håll. Aina tar ett djupt andetag och blundar.

– Du menar cancern. Jag är frisk nu. Säger de i alla fall.

Hon vänder plötsligt på huvudet och tittar rakt på mig.

– Det var mycket värre än jag någonsin hade kunna föreställa mig. Mycket värre, men samtidigt inte alls som man tror. Som jag hade trott att det skulle vara. Har du någonsin föreställt dig hur det skulle vara att drabbas av en livshotande sjukdom?

Jag funderar. Låter frågan sjunka in. Visst har jag gjort det någon gång. Undrat över vad som skulle hända med Erik och Markus om jag försvann. Om Erik skulle minnas mig. Sakna mig. Efter att min förra man Stefan dog längtade jag efter döden.

Jag tänkte på den som en befriare som skulle komma och rädda mig, så att jag slapp leva vidare i en tillvaro som bara bestod av tomrum och smärta. Jag nickar bekräftande mot Aina. Jag har föreställt mig sjukdom och död.

– Jag också, eller alltså, jag gjorde det innan. Och jag hade en sådan tydlig bild av hur jag skulle vara om jag blev sjuk. Hur jag skulle vara stark och modig, och slåss för att överleva. Hur jag med ren vilja skulle besegra sjukdomen. Och sedan när jag väl hamnade där så var allt annorlunda, jag var annorlunda. Jag var liten och rädd och feg. Och jag insåg att man inte kan behandla sin cancer genom att äta fiskoljekapslar eller gå på yoga. Man kan bara vara stilla i allt det som händer och låta känslorna komma.

Låta dem finnas där. Utforska dem. Stå ut med dem.

Hon drar åter handen genom håret, snurrar en test runt fingret på samma sätt som hon alltid har gjort.

24

– Cellgifter. Du anar inte vad de gör med en. Jag visste att det skulle bli kämpigt, men hur kämpigt … Illamående, kräkningar, smärtor …

Plötsligt tystnar hon och vänder blicken mot mig.

– Förlåt. Jag bara babblar. Jag ville inte träffa dig för att beklaga mig, verkligen inte. Men jag vill att du ska veta hur det var.

Och varför det blev som det blev, med Stefan.

En vindil tar fatt i min servett och den flyger iväg längs gruset och lägger sig sedan tillrätta under en avlövad buske. Jag vet att jag borde gå och plocka upp den men i stället sitter jag kvar. Jag har väntat så länge på att få tala med Aina, men samtidigt undvikit henne. Jag har både velat och inte velat prata. Min bästa vän och min döda man hade en gång för länge sedan en affär bakom min rygg. När jag fick reda på det var Stefan död och bara Aina fanns kvar att straffa. Vi har inte setts på flera år, trots att Aina kontaktade mig när hon blev sjuk. Jag raderade hennes mejl och tömde papperskorgen innan jag hann ångra mig. Till slut hände något som gjorde att jag ändrade mig.

– Och varför blev det som det blev?

Min röst är uttryckslös. Jag tänker på det som har varit. Vreden som var så stark att den fick mig att vilja slå, vilja skada. En känsla som jag inte visste fanns innan jag fick reda på Ainas svek.

Men nu finns bara tomhet. Allt ont som jag önskade Aina har redan drabbat henne och jag finner ingen tillfredsställelse i det.

I stället öppnar sig en avgrund av saknad inom mig som längtar efter att fyllas.

Jag blundar och känner solvärmen i ansiktet, hör bordsgrannarnas upprörda samtal om bristen på förskoleplatser i Hägersten och tänker att det måste vara skönt att ha något så tydligt och avgränsat att bli upprörd över, ett ämne där det finns så självklara rätt och fel.

25

– Det blev som det blev för att en massa saker hände. En massa olyckliga omständigheter. Jag menar inte att skylla ifrån mig, Siri, det som hände var vårt fel, men det går att förstå varför något sattes igång.

Jag nickar, visar att jag lyssnar. Mitt hjärta slår hårt och jag känner mig illamående, men jag sitter kvar. Vet att jag måste lyssna om jag och Aina ska kunna gå vidare.

– Efter att du … förlorat barnet blev du nästan omöjlig att nå.

Aina ser ursäktande ut när hon säger orden, som om hon vill vara tydlig med att hon inte lägger någon börda på mig för det som hände. Jag tänker på barnet som var Eriks syster eller bror.

Barnet som var så svårt skadat att det inte kunde leva.

– Det är så svårt med dig, Siri, när du inte mår bra. Du drar dig undan och låter ingen hjälpa dig. Och Stefan började prata med mig i stället. Det var märkligt, jag blev hans förtrogna. Han pratade alltid om dig. Hur mycket han älskade dig. Hur mycket han saknade dig. Men ändå kunde han inte nå fram till dig. Han kände sig avvisad.

– Så Stefan var ensam och olycklig för att jag inte fanns där.

Fint. Men vad hade du för anledning?

Jag hör att jag fortfarande låter likgiltig.

– Ingen anledning som ursäktar mitt beteende. Hon skakar på huvudet och de matta hårlockarna rör sig i vinden.

– Jag tror det var närheten. Vi kom för nära. Träffades för ofta. Vi förväxlade intimiteten med något annat, med attraktion.

Jag ser Jimmy framför mig. Polisen som jag arbetar tillsammans med. Jag minns hur vi oplanerat hamnade hemma hos honom en varm sommarnatt. Den märkliga känslan av att vara så nära någon annan än Markus. Mitt eget svek. Jag vet hur lätt det kan vara.

– Älskade du honom?

26

Aina möter min blick och skakar på huvudet.

– Jag tyckte mycket om Stefan. Men aldrig på det sättet. Det var outtalat att det var en tillfällig historia. Inget annat.

– Och Stefan? Älskade han dig?

Det är den frågan som jag varit mest rädd för att ställa. Ville han lämna mig?

– Det fanns bara du. Ibland tror jag att han började träffa mig för att få distans till dig. Det ökade hans självförakt och gjorde det lättare för honom att göra det han gjorde. Rättfärdigade hans beslut att ta sitt liv.

Jag vill förstå Aina, men samtidigt är det obegripligt. Det är som en gåta som inte går att lösa. Varje ny insikt föder nya frågor.

– Men du har alltid haft olika män omkring dig, kunnat få vem du vill. Varför Stefan? Varför min man? Jag känner hur ögonen tåras, och vet inte om jag är mest upprörd över att min man var otrogen med Aina eller över att min bästa vän svek mig.

– Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, säger Aina och ser med ens plågad ut. Jag önskar att jag kunde ge dig ett enkelt svar.

Säga att jag älskade honom och att jag hoppades att vi skulle fortsätta tillsammans, att det var han och jag. Men så var det inte. Jag var inte förälskad i Stefan, och det kanske gör allt ännu värre.

Hon suckar och böjer sig framåt efter sin väska, letar och plockar fram ett paket cigaretter. Hon tar upp en cigarett, tänder den och drar ett djupt bloss.

– Borde du verkligen röka? Jag menar …

Frågan hänger i luften mellan oss, och Aina börjar plötsligt skratta.

– Nä. Jag borde väl inte det. Men ibland känns det som det kvittar. Fast bara ibland.

Hon sträcker fram paketet och jag tar tveksamt en cigarett, 27

som hon tänder åt mig. Det känns märkligt, något vi gjort hundratals gånger i det förflutna och nu gör vi det igen. Det är något högtidligt över rörelserna. Som ett erkännande av att något är på väg att förändras.

– Jag tycker ändå inte att du borde röka. Jag vill gärna ha dig kvar här.

Vi vet båda att jag inte bara talar om hennes hälsa. Jag vill gärna ha kvar Aina i mitt liv, vara hennes vän. Jag har saknat henne så.

Aina blir stilla. Hennes ögon möter mina och jag anar förvåningen i hennes ansikte. Den där ohöljda sårbarheten. En enda tår rinner nedför hennes kind. Sedan vänder hon sig från mig, drar ett nytt bloss på cigaretten.

– Helvete Siri. Jag är så jävla ledsen. Det är inte mycket jag ångrar i mitt liv, men jag skulle göra vad som helst för att ha det här ogjort. När man tror att man ska dö inser man vad som betyder något i livet. Jag vet att det låter som en klyscha, men det var så för mig. Jag tänkte på dig. På min mamma som jag knappt pratat med på tjugo år. Jag tänkte på alla somrarna, på alla gånger vi legat på klipporna vid ditt hus och solat. Allt skulle jag förlora.

Nu kanske jag kommer att få leva, och jag ville inte att det här skulle ligga mellan oss. Jag vill inte förlora dig.

Hon ser förtvivlad ut, och jag sträcker långsamt fram handen, rör vid hennes arm.

– Det är okej. Eller… det är inte okej, men jag kan leva med det.

Jag blundar. Lyssnar på barnskrik och måsskrän. Vid bordet bredvid oss har småbarnsföräldrarna gått och nu sitter två äldre kvinnor där. Den ena bär på en påse med Liljevalchstryck.

Jag hör dem viska om någon som heter Ulla, som inte är den skarpaste kniven i lådan. De fnittrar som två unga flickor och 28

jag undrar om jag och Aina kanske kommer sitta här i någon avlägsen framtid, kanske röka en enstaka cigarett med ett rödvinsglas i handen. Jag vill inte älta det som har varit, jag vill bli fri.

– Har du hört att Sven vill börja jobba igen? Han saknar väl oss.

Aina flinar och trots det magra ansiktet och tunna håret är hon sig plötsligt lik.

– Allvarligt? Har du pratat med honom?

Jag är förvånad. Jag, Aina och Sven hade en gång en gemensam psykoterapimottagning. Jag och Aina var de unga, oerfarna och Sven den seniora som arbetat som psykoterapeut i nästan trettio år. Det var en dynamik som fungerade. Sven trivdes med att vara experten och vi var fullt upptagna med att etablera oss i yrket.

När jag tänker tillbaka känns mottagningen som någonting jag har drömt. Nästan inom räckhåll, men ändå så långt borta.

– Jag har pratat med honom regelbundet. Han brukade komma och hälsa på mig under cellgiftsbehandlingarna. Satt och höll min hand och lovade att allt skulle bli bra. Hans mamma dog i bröstcancer, tydligen.

– Jag har svårt att se honom mjuk och tröstande. Han var alltid så samlad, aldrig känslosam.

Jag skakar på huvudet och Aina ler.

– Det fanns väl ett skäl till att patienterna älskade honom. Men visst. Jag blev också förvånad. Kanske är det livet som småbarnspappa som mjukat upp honom.

– Och hur trivs han med blöjbyten och vällingflaskor? Han är ju inte direkt pappatypen, säger jag.

– Han är toppen. Han är fortfarande gift med Sanna, och Hjalmar är tre år nu.

Jag ser Sanna framför mig. Nästan trettio år yngre än Sven, 29

stark och självständig med massor av integritet. Inte olik hans förra fru, Birgitta. Om man bortser från åldersskillnaden, då.

– Så varför vill han börja jobba igen? Det låter ju som om han lever sin dröm.

– Bokskrivandet går visst inte så bra. Och han saknar väl intellektuell stimulans, treåringar är ju underbara men kanske inte så … djupsinniga.

Vi skrattar tillsammans. Prövande och försiktigt.

– Så vad vill han göra? Jobba som psykoterapeut igen? frågar jag.

– Han vill öppna en ny mottagning med dig och mig.

Jag stelnar till. Inget hade kunnat överraska mig mer. En ny mottagning. Jag tänker på mitt arbete som profilerare på polisens gärningsmannaprofilgrupp. Det är spännande och utmanande, men också otäckt och svart. Jag har aldrig tidigare trott på ondska som koncept. Alltid tänkt att det finns rationella förklaringar till allt, att det går att begripa varför människor handlar som de gör.

Det är vad jag har lärt mig av mitt yrke som psykolog, att göra det obegripliga begripligt. Nu vet jag inte längre. Hos vissa människor finns det något som bara är tomt och avgrundsdjupt, som inte går att förstå eller förklara. Och den tomheten skrämmer mig. Jag vill inte gå in i den, för det känns som om den skulle kunna förinta mig. Svens förslag känns plötsligt som en livboj. Något som kan rädda mig från det som kanske är ondskan. Samtidigt så tvekar jag, för jag vet inte om det går att återskapa det förflutna.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Det kommer så plötsligt.

– Jag vet. Och saker har ju förändrats sedan vi jobbade ihop senast. Jag sa till honom att det inte var aktuellt, att situationen var annorlunda, men han ville ändå att jag skulle prata med dig, Siri. Men, äh … Vi skiter i det. Han får ta en runda till med sitt bokmanus.

30

Jag ser på henne att hon hade räknat med min tveksamhet och att det inte sårar henne.

– Vi kanske kunde träffa honom. Bara för att prata.

Jag blir nästan förvånad över mina egna ord. Vill jag verkligen det här? Men å andra sidan: att prata är inte att förbinda sig till något.

– Skulle du kunna tänka dig det? Aina rynkar pannan som om hon försöker få mina ord att gå ihop – hennes ansiktsuttryck för tankarna till någon som försöker montera en ovanligt knepig Ikeamöbel.

– Jo. Ett förutsättningslöst möte. Är det inte så man brukar säga?

– Jag pratar med honom. Så fort jag kan. Innan du hinner ångra dig.

Vi skrattar igen. Lite mer naturligt den här gången. Med mer inlevelse och mindre ångest.

31