9789187783067

© Cheryl George Photography

Christie Watson jobbade som sjuksköterska i över tio år innan hon började på en skrivarutbildning.

Små solfåglar långt borta blev hennes debutroman och vann Costa First Novel Award 2011. Hon bor i London med sina tre döttrar.

När

Elijah är nyfödd dör hans pappa i en bilolycka. Hans mamma mår efter tragedin så dåligt att hon faller offer för en präst som övertygar henne om att en elak ”trollkarl” har intagit Elijahs kropp – och att pojken därför är roten till allt ont som händer, däribland pappans död.

Elijahs mamma blir till slut tvångsintagen på sinnessjukhus och Elijah omhändertas av myndigheterna. Efter att ha bott hos flera dysfunktionella fosterfamiljer hamnar han hos Nikki och Obi, ett barnlöst par som genom­ lidit flera missfall. De tar emot Elijah med öppna armar och deras kärlek ger honom äntligen viss sinnesro. Men Nikki och Obi anar oråd när Elijah börjar skylla på den elaka trollkarlen varje gång han gör något olämpligt.

När Nikki mot alla odds blir gravid och ska föda ett litet syskon till Elijah hotar trollkarlen att ta över helt.

Röster om Små solfåglar långt borta: ”En vidsynt, spännande och ömsint bok, som fyller läsaren med både sorg och glädje.” Kommunalarbetaren ”Den här boken är ett riktigt guldkorn.” LitteraturMagazinet ”Christie Watsons rörande men osentimentala debut förtjänar sin plats i solen.” The Independent

”Se inte på mig”, sade han.

Men Nikki fortsatte titta. Hennes hand cirk­ lade över hans bröst, över morgonrocken, och flyttade sig sedan till nederdelen av hans ben, där det inte gick att se mycket, men om man tit­ tade noga var huden ojämn, liksom hoplappad, och hennes ögon fylldes med tårar därför att hon inte kunde älska en pojke som Elijah. Hon kunde inte älska en pojke med ett mönster. Det kunde ingen göra. Elijah försökte hålla tillbaka trollkarlen, men trollkarlen grep Elijahs arm och använde den för att slå bort Nikkis hand.

Nikki gav till ett litet skrik och ryggade tillbaka.

Hon gned sig om handleden, men stirrade fort­ farande, och trollkarlen var redo att ta språnget.

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 2

2014-06-24 11:48

Elijah älskade

Christie Watson Översättning Yvonne Hjelm

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 3

2014-06-24 11:48

Författarens tack Ett särskilt tack till Christine Green, Natalie Butlin, George ­Hamilton-Jones, Claire Anderson-Wheeler, Jane Wood, Katie Gordon och Quercus-teamet. Och mest av allt, tack till Alex Watson, för informationen om terapeutiskt socialarbete, men också för allting annat. Du är en inspirationskälla.

Av Christie Watson har tidigare utgivits Små solfåglar långt borta www.massolit.se Copyright © 2013 by Christie Watson Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2014 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel Where Women are Kings Omslag Maria Sundberg/Art by Sundberg Omslagsbilder Pojken: © Pablo Rivera/Golden Pixels LLC/Corbis Bakgrunden: © Beanstock Images/First Light/Corbis Sättning Linda Andersson Typsnitt Sabon Tryck ScandBook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-87783-06-7

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 4

2014-06-26 07:06

Till Moyo, som tog till sig all världens godhet, och till Kike, som han älskar med en kärlek som världen aldrig känt.

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 5

2014-06-24 11:48

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 6

2014-06-24 11:48

Ett

Elijah, min underbare son, jag vill berätta om ditt liv. Alla har en historia, som börjar innan man föds, och din innehåller mer än de flesta någonsin får upp­leva. De säger att jag inte borde berätta vissa saker för dig, och att ord kan skada små öron, men, min son, det finns inga hemligheter mellan mor och son. Ett barn har sett insidan av sin mors kropp, och vem kan känna till en större hemlighet än så? Och de säger en massa saker, de där engelsmännen. Det som de kallar ”barnmisshandel” kallar vi nigerianer ”träning”.

Så bry dig inte om dem.

Din historia börjar i Nigeria, som är en plats som liknar himlen. Där lyser solen hela tiden och alla ler och tar hand om varandra. Nigerianska barn arbetar flitigt i skolan, de är mycket väluppfostrade, hjälper sina föräldrar och har respekt för de äldre. Nigeria är ljus och stjärnor, och jorden är som huden på dina kinder: rödbrun, mjuk och varm.

Jag minns så mycket från Nigeria. Det är stolta minnen. Mest av allt minns jag min familj. Mummy – din mormor – var känd för sina putsade, glänsande kokkärl och lika glänsande historier. ”För länge sedan”, kunde hon säga till mig och mina systrar, ”sålde en kvinna som var uppfylld av tomhet sin kropp, som 7

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 7

2014-06-24 11:48

om den bara var ett stycke kött på en marknad. Hon reste över hela Nigeria, den där kvinnan, och letade efter något att fylla sitt inre med. Hon lärde sig många språk för att hitta ord att uttrycka tomheten med. Och människor tyckte om den tomma, intelligenta kvinnan: hon var skapad av stjärnljus, hennes hjärta skimrade som silver. De lyssnade när hon med sina mångspråkiga ord berättade om platser hon hade sett: om Jos, där diamanter föll från skyn, om ställen norrut, där män försvann i väggar av sand, och om flödena i Nigerdeltat som glittrade av dansande flodandar. Och så gjorde människorna henne till kung. Jorden fyllde henne och tomheten var himlen. Nigeria är en plats där kvinnor är kungar. Där allting är möjligt.”

Under hela min barndom putsade hon sina kokkärl medan jag såg på och lyssnade till hennes historier och hennes sånger, tillfreds som någon kvinna någonsin. Mummy sjöng högt, vilket var bra, eftersom min syster, din moster Bukky som du har ärvt din vackra hudton av, hade en genomträngande röst. Jag minns en dag, när hon bad Mummy dela med sig av sin hemlighet. Solen hade ännu inte gått upp helt och hållet, men vi hade varit uppe i flera timmar och lyssnat till Mummys sång och Babas snarkande. ”Snälla”, gnällde Bukky. ”Snälla Mummy. Jag ska inte säga något till en enda människa.” ”Jag kommer aldrig att berätta min hemliga ingrediens.”

Mummy skakade på huvudet så att flätorna med pärlor klirrade mot varandra. Hon skrattade. ”Aldrig. Du kan tjata på mig hela dagen, men min mun kommer att vara lika stängd som Babas näve på avlöningsdagen!” ”Snälla”, sade Bukky och tittade på tygbiten som hon putsade kärlen med. ”Det kan göra oss rika. Tänk bara, ett medel 8

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 8

2014-06-24 11:48

som rengör kokkärl så bra till salu på Express Road!” Bukky försökte alltid tänka ut olika sätt att tjäna pengar, och hon var en dumbom. En gång hade hon nästan blivit tagen av polisen sedan en man sagt att han skulle ge henne hundra dollar om hon bar en väska genom tullen på flygplatsen. Om Baba inte hade kört förbi och sett henne utanför skolan med en väska som inte tillhörde henne, kunde hon ha hamnat i fängelse. Och hade det varit Mummy som kört förbi skulle Bukky säkert ha varit död nu. Och vem vet om himlens portar hade öppnats inför ett sådant brott, även om det hade begåtts i oförstånd?

Men det som finns bevarat i mitt hjärta är inte Bukkys dåraktighet, eller våra föräldrars förargelse, utan ljuset över det inhägnade området, hur det dansade på de där kokkärlen och åstadkom tusen diamanter i dammet och på Bukkys runda kinder; Mummys skratt; Babas snarkande. Den lilla tomheten, där man skulle växa. En plats där kvinnor är kungar.

Jag minns huset, med trasiga trappor och läckande tak, som omslöt en gårdsplan där Mummy sköljde ris i ett av sina kärl; jag kan svära på att vårt ris var det renaste i hela Nigeria. Mina systrar – Miriam, Eunice, Rebekah, Bukky, Esther, Oprah och Priscilla – tillbringade det mesta av tiden med att studera sin spegelbild i Mummys andra blanka kokkärl för att uppskatta tjockleken på sina ögonbryn, avståndet mellan ögonen (Bukky sade alltid att man kunde ha parkerat en bil mellan Esthers), formen på läpparna, hur pass uppåtböjda deras ögonfransar var. Baba skrockade när han såg dem spegla sig i kärlen och klappade mig på huvudet. ”Vackra Deborah”, sade han. Jag speglade mig aldrig i kärl. Jag visste, redan vid så unga år, att fåfänga var en synd. Jag var ett klarsynt barn, 9

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 9

2014-06-24 11:48

Elijah. Begåvad. Jag kunde Bibeln så bra att jag läste psalmer utantill redan i ettårsåldern. Om det var att jag inte speglade mig i kokkärlen eller min villighet att studera Bibeln som gjorde mig till Babas favorit, vet jag inte. Men jag vet att jag var det. Och varje dotter som är sin fars favorit växer upp välsignad, som jag var.

Faktiskt var vi alla välsignade. Vi älskade skolan och gick i The Apostle of Christ Coming för äldre studenter, vilken man kunde promenera till på bara femton minuter. Men ännu mer älskade vi att komma hem från skolan – att äta middag tillsammans och prata om det som hänt under dagen, och läsa Bibeln, eller de andra böckerna Baba köpte åt oss i affären nära hans arbete, eller böcker vi fått av Mummy och som var så sönderlästa att de förblev uppslagna, som om deras historier var levande och ville bli hörda. Vi bodde i utkanten av Lagos, i förorten Yaba, nära busshållplatsen på University Road mot kyrkogården till: jag, Mummy, Baba, mina sju systrar, mina fastrar, farföräldrar och mina bröder, Othniel och Immanuel – även om Othniel hade fullt upp med att studera till farmaceut och alltid arbetade eller satt på universitetets bibliotek, och Immanuel tillbringade all sin tid tillsammans med flickvännen, som bodde på Victoria Island. Immanuels flickvän var till och med en ännu större hemlighet än rengöringsmedlet Mummy använde till kokkärlen; hon hade haft huvudrollen i en musikvideo, hennes föräldrar var skilda och gick aldrig i kyrkan.

Kyrkan hade alltid varit viktig i våra liv. När man bor på en plats som liknar himlen, får man inte glömma att tacka Gud. Och vi hade ett annat skäl att älska Gud: vår farbror, Babas bror, föddes med Guds röst i sitt hjärta. Farbror Pastor utför10

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 10

2014-06-24 11:48

de mirakel. Han kunde göra så att en döende man återvände till livet och få lyckan att vända för en fattig familj, så att den blev den mest framgångsrika i hela Lagos. Jag har sett det med egna ögon, många saker. En man bad om en tryggad ekonomi och återvände till kyrkan en vecka senare med en storvinst på lotto, en ny Rolex och en flickvän med så stora bröst att Baba inte kunde låta bli att kommentera dem, vilket fick Mummy att tvinga honom att lägga alla de naira han hade i fickan i kollekten. Åh, vad vi skrattade, Elijah! Vår kyrka var en plats av glädje och skratt, och ditt lilla ansikte fick mig att hitta tillbaka till den, tillbaka till våra föräldrars skratt. Vi hade alla sett hur Mummy och Baba retades med varandra, hans låtsade förfäran över hennes matlagning; hon som kallade honom ”stormagade mannen”. Deras skratt. Sättet de såg på varand­ ra, och på oss. Det var ett sådant lyckligt hem. En familj. Det finns inget bättre än det.

Mummys och Babas äktenskap vilade på en stabil grund, så när det blåste hårt var det inget som gav vika. De hade först varit vänner, under många år, och när jag blev vän med Akpan minns jag att Mummy och Baba såg på varandra och log. De önskade mig en stabil grund också. De blev så glada när din baba ledde mig in under en palm och ur byxfickan tog upp en ring som gnistrade som en stjärna på natthimlen och måste ha kostat sex månadslöner. Mummy och Baba visste hur man fick ett äktenskap att fungera. De var glada, men också lättade. Även på en himmelsk plats är livet svårt för kvinnor. Om det inte hade varit för din baba Akpan, som anhöll om min hand, vet jag inte vad det hade blivit av mig.

Och, min son, det är en situation som kvinnor över hela världen delar.

11

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 11

2014-06-24 11:48

Jag hade tur. Akpan blev min vän. Han hälsade ofta på, och för varje besök tyckte jag om honom lite mer. Han hade ett vänligt ansikte och han trodde på saker. Ofta hade han med sig en bärkasse från Marks and Spencer med presenter till oss: ett matchande smyckeset i gulddoublé till mig och mina systrar, ett reseur till Mummy – fast hon aldrig reste längre än till Ikeja, och dessutom saknade AAA-batterier.

När jag var barn kunde jag ibland höra Gud tala till mig – Hans röst var lika klar som färgerna om morgonen. När jag berättade det för Akpan sade han att jag hade en andlig begåvning. Han sade att Gud hade valt mig att viska hemligheter till, därför att jag var så vacker. Akpan kallade mig sin ängel och fick mitt hjärta att svälla av stolthet så att jag nästan tappade andan. Det tog många år innan vi gifte oss, och innan Akpan fick visum för sig själv och sin maka så att vi kunde lämna vårt hem och resa till England, till lägenheten i London där du blev till vid första försöket. Stjärnorna lyste klara den där första natten, Elijah, som om Nigerias stjärnor hade färdats till Deptford för att sprida sitt ljus över vår kärleksakt.

Du är frukten av kärlek och Nigerias stjärnor och tron på hemligheter.

Du är älskad, lilla Nigeria, med en kärlek som världen aldrig känt.

12

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 12

2014-06-24 11:48

Två

Otäck smutsig förskräcklig ond. Elijah hörde trollkarlens röst hela tiden. Den sade åt honom att göra elaka saker. Elijah visste att han var elak. En avskyvärd pojke. Han önskade att trollkarlen skulle välja en annan pojke, eller använda sina ­superkrafter till goda saker, som att klättra riktigt högt eller att flyga. Trollkarlen kunde göra vad som helst. Den kunde använda övermänsklig styrka för att lyfta tunga saker och läsa människors tankar. Den kunde förvandla sig till ett djur, bli osynlig och flyga över natthimlen medan den fångade bitar av blixtar med händerna. Elijah kunde använda trollkarlen inom sig för att tränga ända in i någons hjärna. Om Elijah förmådde kontrollera trollkarlen, kunde han få den att bara göra goda gärningar, som man använde superkrafter till, och då skulle Elijah inte vara så rädd för den. För vad den kunde göra härnäst. För vad den kunde få honom att göra.

Elijah bodde hos Sue och Gary, i ett hus som var fullt av skyltar som talade om för en vad man skulle göra. Han kunde inte läsa så han måste fråga vad som stod på varje skylt, och Sue och Gary var trötta på att tala om det för honom. Därför var det tur att han mindes allting:

13

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 13

2014-06-24 11:48

Behåll lugnet och fortsätt som vanligt Ändra inte på ett vinnande koncept Ett hus med kärlek är ett hem De bodde på något som kallades återvändsgata, vilket var en plats där alla hus var stora och såg likadana ut, och dit inga människor med mörk hy kom. Grannarna tvättade alltid sina bilar, klippte häcken eller rensade ogräs i trädgården på framsidan när Elijah gick förbi. Men han visste att de egentligen bara väntade på att få en glimt av trollkarlen. Elijah ville varna dem. Han såg på dem och öppnade munnen för att säga att de skulle springa sin väg, men varje gång han försökte kom inga ord. Det var bäst att de stannade inomhus på kvällen och bad till Gud. Snälla, be till Gud, tänkte han. Och han bad intensivt att de i sin tur skulle be. De skulle behöva be varje kväll för att skydda sig. Annars kanske trollkarlen skulle smälta ned deras hus med syra. Eller äta upp dem.

Sues och Garys hus var mycket välstädat och luktade kål.

De hade inga husdjur. De lät Elijah spela fotboll på gräsmattan utanför, men de lät honom inte lämna trädgården på egen hand. För det mesta satt de i vardagsrummet och tittade på tv, en stor apparat som var fästad på väggen. Han tyckte om att se Spiderman och Superman, och en gång, när Sue var på bingo, Harry Potter, som handlade om en pojke som var trollkarl och som också hade ett ärr i pannan. Men Elijahs ärr hade inte samma form: i stället för en blixt var det ett rakt streck, och medan Harry Potter var en snäll trollkarl tillhörde Elijah den onda sorten. Han satt på soffan, där det låg kuddar med text:

14

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 14

2014-06-24 11:48

Farmor och mormor är förklädda änglar!

Välkommen till dårhuset Livet är för kort för att nöja sig med billigt vin Elijah hade fått Sue att läsa texterna för honom. Överallt fanns bilder av barn och allihop log, en del med gluggar efter tänder de tappat. Inget av barnen liknade Sue eller Gary. Sue och Gary hade vit hy med bruna fläckar på händerna och hår som man kunde se igenom. Sue var mycket kortväxt – Elijah nådde henne till axlarna – och hennes fingrar var jämt röda och svullna. Gary hade glasögon och tofflor med Musse Pigg på. De badade Elijah utan att smörja in honom efteråt, så att huden kändes torr och sträv, och kliade.

Barnen på fotona hade olika hudfärg, olika ögon och olika hår. De måste också ha tyckt att det kliade. Elijah var så kraftfull att han kunde läsa deras tankar, även på ett fotografi. De längtade efter sina mammor. ”Alla dessa ungar vi har fostrat.” Gary stod bakom honom; Elijah kunde se honom utan att vända sig om. ”Tjugotvå akuta placeringar hittills.” Han skrattade. ”Och arton som stannade ganska länge: en av dem tills han var sexton. De kommer fortfarande vid jul, tittar in för att hälsa på Sue och har ibland med sig sin tvätt …”

Elijah skulle inte stanna länge. De ville att han skulle ge sig i väg innan trollkarlen dödade dem, och han kunde inte klandra dem. Han tyckte om att bo hos Sue och Gary, men de tyckte inte om att bo tillsammans med en otäck trollkarl.

Gary fortsatte att prata rätt ut i luften, men Elijah stängde honom ute. Allt han kunde höra var meddelandet som kom direkt från Gud. Ibland sände Gud meddelanden. Tjugotvå och 15

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 15

2014-06-24 11:48

arton. Han hade fått meddelandet, och på ett sådant sätt att han tydligt skulle minnas det.

2 Mos 22:18. En trollkvinna skall du inte låta leva.

Det var natt när Sue fick Elijah att borsta tänderna. Inte ens tandkrämens mintsmak kunde tränga undan förnimmelsen av de kokta grönsakerna de tvingade honom att äta. Han såg på Sue. Efter att Ricardo gav sig i väg hade hon hållit ögonen på honom. Hon försökte krama om honom, men Elijah lyckades dra sig undan. Nu betraktade hon honom i spegeln, men han visste att hon inte kunde se honom därför att han inte syntes i speglar. Trollkarlar hade ingen spegelbild och ingen skugga.

Det var på så sätt man blev medveten om att man hade en trollkarl inom sig. Sue tittade noga men hon kunde inte se Elijah alls. Han hade svårt att förstå att hon tvingade honom att äta en grönsak som kallades kålrot, som var orange och smakade spott. Mama skulle aldrig tvinga honom att äta grönsaker. Mama skulle aldrig ge honom mat som smakade som spott. Mama hade inget ont i sig. Mama var en ängel. Hon var så snäll att hon skulle rädda en skurk som riskerade att dö, hur usel han än var. Hon skulle aldrig ge någon kokta grönsaker, inte ens den värsta skurken i världen. ”Det är bra, Elijah. Borsta i två minuter. Du är en förståndig pojke, och så duktig på att borsta tänderna.”

Elijah såg hur Sue tittade i den tomma spegeln och låtsades se en sjuårig pojke borsta tänderna. Han använde sin laserblick till att imma igen spegeln.

Efter tandborstningen följde Elijah med Sue till sitt sovrum och kröp ned i sängen. Sue drog upp en filt över honom. ”Ligg inte och vrid dig så där”, sade hon. ”Då kommer du aldrig 16

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 16

2014-06-24 11:48

att kunna somna. Du känner dig kanske lite rädd i dag? Du vet att du alltid kan prata med mig, vad det än gäller.” Sue skrattade och suckade på samma gång. Hon såg på Elijah och klappade lätt på honom. ”Känner du dig otrygg? Jag vill att du ska komma ihåg allt jag har sagt: du är fullkomligt trygg här, ingen kommer att göra dig illa.” Hon lyfte huvudet och drog ned filten så att hon kunde se mer av Elijah. Han ville dra upp den igen. Han undrade om Mama hade en filt eller om hon frös.

Sue stödde huvudet i handen. ”Du ska veta att de där social­ assistenterna bara berättar en del saker för oss. Till och med Ricardo, som är så trevlig. Men det är nog lika bra, antar jag.

Hur som helst, hjärtat, du kan alltid komma till mig. Det kan hjälpa att få prata av sig, att dela problemen med någon.” Elijah tittade på de bruna fläckarna på Sues hand. Trollkarlen höll antagligen på att förgifta henne.

I stället för att betrakta Sues händer och fundera såg han sig omkring i sovrummet. Där fanns en garderob med en bild av en björn på, som hon sade hette Nalle Puh. Sue läste många sagor för Elijah. På väggen satt en hylla som var full med böcker, bland dem en bok om björnen. Boken var den sak som Elijah tyckte näst bäst om i rummet.

Den allra bästa hade han bredvid sängen: ett foto i en träram. På fotot hade Mama håret i många tunna flätor och hon log och höll i en Jakob I:s bibel som hon fått av sin farbror Pastor. Nigerias färger syntes bakom henne: mörkrött, lysande gult, och grönt. Och hon log. ”Du ska till kontaktcentret i morgon, så vi måste gå upp lite tidigare.” Sue kysste honom på huvudet innan han hade möjlighet att luta sig bakåt. ”Sov gott.”

17

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 17

2014-06-24 11:48

Elijah såg på medan Sue gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Han rörde vid sitt huvud där hon hade kysst honom och låtsades att det var Mama som hade kysst honom i stället.

Elijah sträckte ut händerna, gned sina fingrar över ett bord rispat med tusentals pennstreck. Dagsljuset fångade upp de glimmande partiklarna som bäddats in i träet och åstadkom små gnistor, som om bordet bar på minnen av barn som lekte.

Andra barn. Det var morgon och Ricardo hade kommit för att ta honom med till kontaktcentret, efter att de hade pratat lite. Elijah hade slagit sig ned vid köksbordet medan Ricardo talade dämpat med Sue utanför dörren. Sedan kom han leende in i köket och Elijah visste att han skulle bli tvungen att prata.

Elijah var inte särskilt förtjust i att prata, men ju förr han började, desto snabbare skulle de komma i väg till centret, vilket var ett slags fängelse där de höll kvar Mama. Han slöt ögonen och tvingade fram orden ett och ett. ”Satan var här i begynnelsen, precis som Gud.” Han öppnade ögonen och tittade upp på Ricardo, som satt tillbakalutad i sin stol och hade lagt det ena benet över det and­ ra. Doften av Ricardos aftershave nådde Elijahs näsa, något fruktigt, och kryddigt. Ricardo hade berättat för Elijah vid ett tillfälle att han ägde över femtio olika aftershave, och Elijah hade föreställt sig allihop, flaska för flaska, prydligt uppradade på en hylla. Ricardo tittade igenom Elijahs teckningar, som låg travade mitt på bordet mellan dem: dussintals pingviner, en rad myror som marscherade över en lång trädgren bärande på löv, en fjärilsvinge i alla upptänkliga färger – den hade tagit dagar att göra – och ett kritvitt papper som skulle föreställa en 18

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 18

2014-06-24 11:48

isbjörn i Arktis fångad i en snöstorm. Elijah tyckte inte om att se på den där bilden, även om han hade tecknat den; den var så tom och hemlighetsfull. Men han behöll den tillsammans med de andra i alla fall och sade till Ricardo att den var viktig.

Jag är en trollkarl. Elijah ville berätta för Ricardo om trollkarlen inom sig, men hans löfte till Mama, att aldrig någonsin berätta om trollkarlen, ekade i hans huvud. ”Jag är en elak pojke”, viskade han i stället. ”Full av ondska och dåliga saker.” Elijah pressade fram orden och tänkte på Mama som väntade på honom, på sättet hennes mun till hälften drogs upp i ett leende och till hälften var en sorgsen grimas.

Elijah förde upp handen till sitt ansikte och rörde vid ärret i pannan med fingertopparna. Det kändes ojämnt och var av samma storlek som en tändsticka. ”Titta på mitt ärr”, viskade han till Ricardo. ”Bara skurkar har ärr i ansiktet.”

Ricardo ryckte på axlarna, som om Elijah hade sagt något trivialt eller osant. Elijah spärrade upp ögonen ännu mer, tills de började tåras och svida. Han försökte ignorera svedan, såg ned i golvet och tog ett djupt andetag av Ricardos aftershave. ”Jag vill inte vara elak. Kan du hjälpa mig?” Elijahs röst förvandlades till en ung pojkes. Den rörde sig i alla riktningar, som om orden inte kände till vägen in i Ricardos öron. Elijah blundade och lyssnade till sitt inre: Trollkarlar för med sig sjukdom, otur och elände till alla i sin närhet. På natten tar de sig ut genom ens hud och flyger genom luften innan de väljer ut ett offer och slukar dess kött, ibland till och med dess själ.

Jag är full av onda andar. ”Jag är elak, och Satan själv styr mig. Det har Biskopen sagt.” Elijah började snyfta, en stor tår rullade sakta ned mot hakan innan den föll ned på bordet. Han rörde vid den med 19

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 19

2014-06-24 11:48

tummen och gnuggade sedan tills den lilla fläcken under var torr. ”Jag vill inte vara elak.” ”Vem är Biskopen? Är han från din kyrka?”

Elijah öppnade ögonen, men inte munnen.

Ricardo rynkade pannan. ”Tja, vem han än är så ska du veta att du inte är elak på något sätt. Du är en fin pojke som förtjänar att vara lycklig och trygg och få leka.”

Elijah visste att Ricardo inte trodde att han var ond. Han försökte prata med honom på telepatisk väg, vilket betyder att man riktar sina tankar direkt till någon annans hjärna. Det är sant. Se på mina ögon. Det är sant. ”Jag är Elijah”, sade han, ”men jag är också full av ondska. Jag för med mig sjukdom, otur och elände till alla omkring mig. Jag är full av dåliga saker.”

Ricardo lade sin hand på Elijahs. ”Det låter mycket förvirrande. Jag är så glad att du ville prata med mig. Kan du berätta om Biskopen?”

Elijah blinkade snabbt. ”Han är en man av Gud.” Ricardo kramade Elijahs hand och skrev sedan någonting i sin anteckningsbok. ”Jag ska försöka kontakta honom. Kommer du ihåg vad han heter? Eller vilken kyrka han tillhör?”

Elijah skakade på huvudet. ”Det gör inget. Men du måste förstå att vad någon än har sagt till dig – även en gudsman – så är du en mycket snäll pojke. Och hur som helst är alla lite stygga ibland. Till och med jag, tro det eller ej!” Ricardo skrattade. ”Och jag är säker på att Biskopen aldrig skulle säga att du är elak. Ibland i Brasilien, där jag kommer ifrån, talar prästerna om himlen och helvetet och Gud och Satan. Är det sådan din Biskop är?”

Elijah slutade blinka. Han nickade innan han kunde hejda sig.

20

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 20

2014-06-24 11:48

”Tja, om din Biskop är det minsta lik prästerna jag känner till vet han att barn är goda och inte onda.”

Elijah kände hur hans huvud började röra sig från sida till sida, men lyckades hålla det stilla i tid. ”Och om det inte var så bra hemma med mamma kanske det var lätt att känna sig lite förvirrad i kyrkan och tänka på dåliga saker.” Ricardo tittade upp. ”Det måste vara hemskt att tänka att du är ond inombords.”

Elijah blinkade sakta och kämpade tillbaka tårarna genom att knipa hårt med magmusklerna. Ricardo hade fel om allting. Det var alltid bra hemma med Mama. Alltid. Han tittade ned på Ricardos fötter, utsträckta framför Elijah under hans sida av bordet. ”Tack för att du berättade om Biskopen; som jag har sagt till dig tidigare kan du berätta allting för mig, vad som helst. Du är fullkomligt trygg här med mig.” Ricardo sträckte fram handen över bordet och lade den ovanpå Elijahs, men Elijah kände hur hans hand skakade. Han ville inte riskera att röra vid Ricardo.

Vuxna sade att han var fullkomligt trygg tillsammans med dem, men han var bara fullkomligt trygg med Mama.

Mama.

Bara tanken på Mama förändrade allt. När han tänkte på Mama rörde sig bordet och började skaka och golvet öppnade sig.

Det blev tyst i köket en kort stund, med undantag för den tickande klockan ovanför Sues skåp. Elijah tittade mot fönstret, med krukväxterna i en rad på fönsterbrädan – Sue hade sagt att de hette orkidéer. De behövde bara lite vatten med ett par veckors mellanrum, och blommorna var i lysande rosa.

En av orkidéerna hade vita blommor med prickar och stjälken 21

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 21

2014-06-24 11:48

var fästad vid en tunn, grön stav. Han hade känt på ett kronblad med tummen tidigare på dagen, och han var inte säker på om han var bladet eller tummen, för båda var så mjuka. ”Hur länge har vi känt varandra?” Ricardo log det leende som bara var avsett för Elijah. Ricardos ansikte var för det mesta outgrundligt, hans mun talade sakligt, och när han log visade han tänderna. Men det speciella leende han reserverade för Elijah fick hans ögon att glittra. Elijah hade aldrig sett honom le så mot någon annan. Det var som en hemlighet dem emellan. ”Det här är första gången du på allvar har sagt att du upplever dig som elak – och även har nämnt Biskopen – och inte bara nämnt det lite då och då. Jag vet att din mamma brukade be mycket och att hon är mycket religiös. Det är bra att du pratar med mig om saker och ting, Elijah. Att prata är alltid bra.”

Men det kändes varken bra eller tryggt, tänkte Elijah. Hans hjärta slog fort och magen verkade ha flyttat på sig. Han tittade förbi orkidéerna, genom fönstret och ut i dagsljuset.

Ricardo log igen, men Elijah kunde se vad han tänkte. Inne i Ricardos huvud sprang denne fort därifrån, hela vägen tillbaka till Brasilien, där han kunde gömma sig från en sådan ond trollkarl i djungeln, där det fanns neongröna grodor och spindlar stora som en hand och man kunde ha ödlor som husdjur i vardagsrummet. ”Vill du ha ett kex?” Ricardo stack ned handen i sin väska och tog upp något. Han viftade med ett paket i luften: kex med vaniljkräm. Ricardo köpte alltid den sorten. ”Elaka pojkar äter inte kex”, sade Elijah. Han suckade. ”Du tror inte på att jag är ond.” ”Nej, jag vet faktiskt att du är en bra pojke. Jag vill hjälpa dig, och det kan jag göra. Vi har tagit dig till en trygg plats, och 22

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 22

2014-06-24 11:48

jag har planerat en del terapi. Nu när du kan bo hos Sue och Gary kan vi hjälpa dig på rätt sätt. Med terapi som innehåller lek och målning, och så får du börja i en trevlig skola. Jag vill att du ska träffa en speciell kvinna, Chioma, som hjälper barn som har det svårt, precis som du. Hon är mycket snäll. Jag tror att vi alla kan hjälpa dig, Elijah.” ”Ingen kan hjälpa mig. Inte ens Mama kunde hjälpa mig.”

Efter tiden på sjukhuset, där han inte kunde se Mama utan bara höra henne yla som en varg någonstans långt bortifrån, hade de sagt till honom att han måste bo hos andra familjer en tid. Elijah hade bott hos många konstiga familjer i många konstiga hus. När han kom till Sue och Gary hade han i början fått träffa Mama tre gånger i veckan, och hon hade kramat honom och viskat i hans öra: ”Jag älskar dig så mycket, och jag lovar att allt ska bli bra”, medan hon drog honom ännu närmare intill sig, tillräckligt nära för att han skulle kunna känna doften av hennes hud, och allting var främmande men han kunde stå ut med det. Men veckorna gick och han väntade och väntade; de sade att han måste stanna hos Sue och Gary ytterligare en tid. Ingen berättade för honom när han kunde åka hem med Mama. Inte ens Ricardo. ”Jag vill åka hem.” ”Jag vet, men det är vårt jobb – mitt jobb – att tänka på din trygghet. Du förtjänar att bli älskad och att känna dig trygg.” ”Jag vill åka hem. Jag förtjänar ingenting.”

Ricardo öppnade kexpaketet. ”Du förtjänar så mycket, Elijah. Och varför inte unna dig ett kex till att börja med?”

Jag frossar på människokött. Elijah såg länge på paketet innan han sträckte fram sin lilla hand mot kexen, tog ett och stoppade in hela i munnen.

23

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 23

2014-06-24 11:48

Ricardo log – det speciella leendet. ”Jag tycker att du gör verkliga framsteg, Elijah. Jag är väldigt glad över att du har funnit dig så pass väl tillrätta här att du kan prata om hur du mår. Och det var länge sedan något gick på tok. Du är verkligen duktig.”

Elijah ryckte på axlarna som svar. Han ville klättra upp i hans knä och somna där. En gång hade Ricardo tagit upp honom i famnen och burit honom. Elijah hade tyckt om det, känslan av att Ricardo kunde vara tillräckligt stark för att bära en trollkarl, och rent av slåss mot en trollkarl. Kanske hade Ricardo också superkrafter. Elijah kände sig nästan trygg. Nästan. Efter Mama, var Ricardo den människa i världen som Elijah hade känt längst. ”Innan vi går på vårt besök i dag, måste jag berätta om din Mama”, sade Ricardo. ”Det är några saker vi behöver prata om. Jag är rädd för att hon inte mår så bra, Elijah. Bedömningen av hennes tillstånd är ännu inte klar, men vi måste prata om framtiden …”

Elijah åt sitt kex och slutade lyssna. Att vara en trollkarl hade sina fördelar. Om han ville stänga öronen kunde han göra det, som om de hade små luckor som föll igen när han så önskade. Han hörde inte ett ord till av det som Ricardo sade.

Kontaktcentret var en låg byggnad med fönster som inte gick att öppna. På väggarna satt teckningar som barn ritat, intill fler meddelanden som talade om vad man skulle göra. Elijah bad Ricardo tala om vad som stod på dem. ”Ingenting särskilt”, sade han, men sedan fick Elijah honom att prata genom att ta kontroll över hans medvetande. Ricardo suckade, och läste sedan: I händelse av brand sker samling på parkerings­ 24

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 24

2014-06-24 11:48

platsen. – Var god se till att dörren stängs på vägen ut. – Loka­ len är kameraövervakad.

Elijah följde efter Ricardo nedför en lång korridor. Ricardos flip-flops den dagen var gröna. Ibland betraktade Elijah Ricardos tår ingående. Hans tår var släta. Mama hade håriga tår, och det hade även Sue och Gary. Ricardo måste ha rakat sina. ”Rakar du dina tår?” frågade Elijah.

Ricardo skrattade. ”Du är verkligen rolig, Elijah. Du får mig ofta att skratta. Det är en talang, att få människor att skratta.”

Elijah kände hur det knöt sig i magen när Ricardo sade att han var bra på något. Han visste att det inte var sant. Han var egentligen inte bra på någonting, utom ondska. De gick in i ett rum med ett bord och två soffor. På motsatta sidan av rummet fanns en annan dörr. De satte sig i en av sofforna. Elijah försökte se igenom dörren, men han fick tårar i ögonen. Han undrade hur Mama skulle se ut i dag, vad hon skulle ha på sig, och vad hon skulle viska i hans öra. Han kände hur trollkarlen trängdes tillbaka i hans kropp. När Mama fanns i närheten blev trollkarlen mindre, som om den var rädd för Mama.

Det hade inte varit så farligt när han fick träffa Mama regelbundet, men när besöken blev allt färre flängde trollkarlen runt i honom och gjorde ibland något farligt, som att äta människokött eller orsaka sjukdom och elände. Elijah rätade på sig och fäste blicken på dörren utan att blinka, så att han inte skulle gå miste om den första anblicken av henne. Han föreställde sig de exakta orden hon skulle säga till honom: ­Lilla Nigeria, du är det bästa som någonsin hänt mig, eller, Min un­ derbare son, jag har saknat dig så mycket att jag knappt kan andas.

25

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 25

2014-06-24 11:48

Ricardo slog lätt med foten mot mattan. Dörren de hade kommit in genom öppnades och en äldre, vit man med skägg stack in huvudet. ”Kan vi talas vid?”

Ricardo kastade en hastig blick på Elijah. ”Jag är strax tillbaka, okej?”

Elijah log. Han skulle kunna bli ensam en stund med Mama.

De kanske fick tillåtelse att kramas eller till och med ta en tupplur som de brukade göra, sammanslingrade tills de blev som en boll och det var omöjligt att röra sig. Men det kändes tryggt och de sov drömlöst båda två. Mama måste vänta på andra sidan dörren. Elijah kunde känna doften av henne: lätt brända matbananer och gamla biblioteksböcker.

Han tittade på dörren och höll andan tills små dansande ljuslågor fyllde hans huvud. Den andra dörren öppnades. ”Elijah”, sade Ricardo och satte sig i soffan igen. ”Mama har tyvärr inte kommit ännu.”

Elijah andades ut all luft på en gång. ”Var är hon?” ”Jag är rädd att jag har dåliga nyheter, Elijah. Det verkar inte som om hon kommer i dag.” Ricardos röst lät som något förknippat med fara, som om den befann sig på en lina högt upp i ett cirkustält, och mycket sakta försökte ta sig över den. ”Hon kommer”, sade Elijah. Han kände trollkarlens skratt inom sig, ett slags kurrande i magen. ”Vi behöver bara vänta.”

Han började gråta och lät tårarna rinna nedför kinderna utan att bry sig om att försöka hålla tillbaka dem. ”Hon kommer.

Hon har antagligen missat bussen.”

Ricardo drog Elijah intill sig och torkade hans kinder med sin handflata. ”Jag är ledsen, Elijah. Men jag sade att något sådant här kunde hända.”

26

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 26

2014-06-24 11:48

”Vi måste vänta.” Elijah tittade upp på Ricardo och in i hans ögon. ”Snälla, vi kan väl vänta?”

Ricardo såg på klockan. ”Vi säger väl tio minuter, då. Men jag tror faktiskt inte att hon kan komma den här gången.”

Elijah lät Ricardo hålla honom medan han höll dörren under uppsikt. Han bad intensivt inom sig. Öppna dörren! skrek hans inre. Öppna dörren. Han uppbådade all kraft han hade tills han kände sig helt tom.

Minuterna tickade i väg, men dörren förblev stängd. Elijah blev mindre och mindre och trollkarlen växte medan den skrattade så högt i Elijahs öra att Elijah var säker på att Ricardo måste ha hört det. Men Ricardo lossade bara sitt grepp om Elijah. ”Vi måste gå nu, Elijah. Jag är ledsen att Mama inte kunde komma. Det är jag verkligen. Hon älskar dig väldigt mycket.” Innan Ricardo vände bort huvudet och reste sig såg Elijah att hans ögon var blanka. ”Det är bäst att vi går innan de sparkar ut oss”, sade Ricardo.

Men Elijah kunde inte röra sig. Han bara tittade och tittade på den stängda dörren.

Den natten var det så mörkt när Elijah vaknade, att det kändes som om han var död. Han var tvungen att röra på fingrarna och tårna för att förvissa sig om att han fortfarande levde.

Elijah dog en gång. Det var första natten han var borta från Mama. Han var så död då, att han inte kunde röra på någonting. Inte ens en tå. Att vara död var som att leva i en dröm.

Bara en del saker var verkliga, men man visste inte vilka.

Det var tyst, men inte helt tyst. Elijah hörde Gary snarka.

Gary snarkade högt, men före Gary snarkade aldrig Marie, och när Elijah bodde hos Linda och Pete snarkade Pete i om27

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 27

2014-06-24 11:48

gångar som plötsligt bröts av en skrämmande tystnad, som om Pete hade dött, men så kom en ny snarkning och Elijah visste att han var okej, vilket var bra för han tyckte om Pete.

Han tyckte så mycket om Pete att han reste ett kraftfält runt huset för att skydda honom mot onda andar. Före Pete och Linda var det Olus familj, och även om Olus son Fola bara var fjorton snarkade han högst av allihop.

Medan han låg och lyssnade på Garys snarkande kom Elijah att tänka på alla de andra snarkningar han hade hört i sitt liv. Han försökte koncentrera sig på ljudet, men kände hur det mörka inom honom kom till liv, som om det hade väckts av snarkandet. Trollkarlen växte sig större och större tills han inte längre kunde hålla den tillbaka, och känslan fick allting att komma närmare, som om världen fällts ihop på mitten.

Han kände att trollkarlen inom honom ville ta sig ut och viss­ te att den skulle använda sina krafter till något ont, men han orkade inte kämpa emot längre.

Att ta sig ut ur små pojkar krävde stor ansträngning, även för erfarna trollkarlar. Först måste den trycka ned Elijahs inälvor så att den kunde smyga uppför hans ryggrad. Sedan fortsatte den mot Elijahs huvud. När den nästan var där fick den hålla utkik efter näsan eller ett öra. Och så kom den knepiga biten: att göra sig riktigt liten – tillräckligt liten för att passera genom en näsborre. Den pressade och tog spjärn och sedan var den fri.

Elijah kunde känna trollkarlen krypa ut ur honom och flyga runt rummet, fortare och fortare. Han blundade hårt och försökte knipa ihop ögonen, men någonting tvingade upp dem.

Han kunde höra trollkarlen slinka ut genom dörren och sedan svepa nedför trappan. Elijahs hjärta slog så hårt att det verka28

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 28

2014-06-24 11:48

de försöka hoppa ut ur bröstet. Han tänkte på Sue och Gary som sov och tvingade sina ben över sängkanten. Elijah gick nedför trappan så tyst han kunde med sitt dunkande hjärta.

Det var tyst i köket sånär som på hans hjärtslag och klockans tickande, och allting var stängt och låst. Till och med kylskåpet hade ett litet lås. Där fanns en diskho med en disktrasa hängande över kranen, lika lysande gul som solen i Nigeria.

Trollkarlen klättrade tillbaka in i Elijah och fyllde honom, tills hans mage sved och knöt sig. Med Elijahs medvetande tog den disktrasan och fick den att dansa i luften. Den rörde sig över hela köket och ovanför spisen. Trollkarlen tyckte om att göra människor sjuka och arga och galna. Den tyckte om lukten av saker som brann. Spisen hade små knappar på sidan som Sue använde när hon tände spisens gaslågor. Elijah hade sett henne göra det. Hon lagade pasta åt honom ibland, vilket inte var lika hemskt som kålrot, och då vred hon på knapparna och lågorna tändes. ”Gå inte nära ugnen”, sade hon, ”det är farligt.” Men för trollkarlen var det inte farligt. Trollkarlen skrattade och Elijah grät och grät. Det kändes som om en livrem drogs åt för hårt kring hans mage. Trollkarlen drog åt hårdare. Från lågorna hördes ett puff! och ett litet hörn av trasan började svartna. Sedan syntes orange mot gult. Elijah ville blunda, lägga sig ned och gråta, gråta, men det tillät inte trollkarlen. Den tvingade honom att se på medan elden hela tiden tilltog. Han såg den brännande heta solen, lågorna som blev högre och snabbt spred sig, och skåpen som smälte.

29

Alskade_Elijah_Inlagan.indd 29

2014-06-24 11:48

© Cheryl George Photography

Christie Watson jobbade som sjuksköterska i över tio år innan hon började på en skrivarutbildning.

Små solfåglar långt borta blev hennes debutroman och vann Costa First Novel Award 2011. Hon bor i London med sina tre döttrar.

När

Elijah är nyfödd dör hans pappa i en bilolycka. Hans mamma mår efter tragedin så dåligt att hon faller offer för en präst som övertygar henne om att en elak ”trollkarl” har intagit Elijahs kropp – och att pojken därför är roten till allt ont som händer, däribland pappans död.

Elijahs mamma blir till slut tvångsintagen på sinnessjukhus och Elijah omhändertas av myndigheterna. Efter att ha bott hos flera dysfunktionella fosterfamiljer hamnar han hos Nikki och Obi, ett barnlöst par som genom­ lidit flera missfall. De tar emot Elijah med öppna armar och deras kärlek ger honom äntligen viss sinnesro. Men Nikki och Obi anar oråd när Elijah börjar skylla på den elaka trollkarlen varje gång han gör något olämpligt.

När Nikki mot alla odds blir gravid och ska föda ett litet syskon till Elijah hotar trollkarlen att ta över helt.

Röster om Små solfåglar långt borta: ”En vidsynt, spännande och ömsint bok, som fyller läsaren med både sorg och glädje.” Kommunalarbetaren ”Den här boken är ett riktigt guldkorn.” LitteraturMagazinet ”Christie Watsons rörande men osentimentala debut förtjänar sin plats i solen.” The Independent

”Se inte på mig”, sade han.

Men Nikki fortsatte titta. Hennes hand cirk­ lade över hans bröst, över morgonrocken, och flyttade sig sedan till nederdelen av hans ben, där det inte gick att se mycket, men om man tit­ tade noga var huden ojämn, liksom hoplappad, och hennes ögon fylldes med tårar därför att hon inte kunde älska en pojke som Elijah. Hon kunde inte älska en pojke med ett mönster. Det kunde ingen göra. Elijah försökte hålla tillbaka trollkarlen, men trollkarlen grep Elijahs arm och använde den för att slå bort Nikkis hand.

Nikki gav till ett litet skrik och ryggade tillbaka.

Hon gned sig om handleden, men stirrade fort­ farande, och trollkarlen var redo att ta språnget.