9789187648908

GE N E V I È V E LEFEBV RE

alla gånger jag inte dog

roman

Geneviève Lefebvre

Alla gånger jag inte dog Översättning: Ulla Linton

roman

GENEVIÈVE LEFEBVRE, ALLA GÅNGER JAG INTE DOG

Originalets titel: Toutes les fois où je ne suis pas morte Copyright © Les Éditions Libre Expression, 2017 Translated from French (Canada) Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag We acknowledge the support of the Canada Council for the Arts for translation. /Boken utges med stöd från Canada Council for the Arts.

Citatet på sidan 234 från Jaques Brels Ne me quitte pas är översatt av Thomas Kinding (2006). Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Marta Bevacqua / Trevillion Images Författarporträtt: © Julien Faugere typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-90-8

Sekwa förlag AB Tyska brinken 19, 3tr 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till kvinnorna i mitt liv och till min syster Sophie.

Fรถr att det var ni.

Fรถr att det var jag.

”Det kärleken behöver mest av allt, ska du veta, det är fantasi.

Man måste skapa varandra med hela sin fantasi, hela sin styrka, utan att ge efter för verkligheten med en tum; och när två fantasier möts … då finns inget vackrare.”

Romain G ary

PROLOG

En v in te ref t er m i ddag kom han emot mig.

Jag var på väg ut ur duschen. Hans starka händer gjorde det de var bäst på: visa hur mycket de älskade mig.

Han slet av mig den vita frottéhandduken jag hade virat runt kroppen, han grep tag i mitt hår, tryckte ner mig mot golvet och lät mig stå där, på alla fyra, med träflisor i knäna och darrande i hela kroppen. Jag kände hur hans naglar borrade sig in genom huden i nacken.

På hårdheten i hans känsliga fingrar förstod jag att hans sätt att ta mig skulle bli våldsamt. Med knutna nävar började han slå mig på ryggen, i huvudet och på den känsliga punkten mellan örat och käken – inte i ansiktet, hela vår ekonomi var beroende av det, inte i ansiktet, jag måste ju kunna gå till jobbet, utan blåmärken som vilket slaktdjur som helst – men så hämtade han andan och slagen upphörde en liten stund.

11

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

– Säg att du älskar mig, Catherine!

Jag teg och jag väntade. Mitt liv med honom var en lång räcka av häftiga, tropiska regn som befriade hans molntunga himmel för att dränka den mark som var min.

På det grånade golvet i vår sunkiga lägenhet stod jag som en hynda: en mager stackare med blåmärken över hela kroppen, blodet brusande av körtelfeberns vita blodkroppar och vilt stirrande ögon. Jag vägrade sänka blicken, jag utmanade honom.

Gång efter gång.

Jag gav mig inte och det gjorde honom galen. Han överöste mig med en störtsjö av slag och böner, säg att du älskar mig, säg att du älskar mig, säg att du älskar mig!

Folk som inte har en aning om mötet mellan en knuten näve och ett revben slår sig gärna till ro med en förenklad föreställning om att det handlar om ett offer och en bödel. De har helt fel: om ingen av parterna någonsin lyckas besegra den andre, blir våldet en utmaning för båda två. Hur långt tänker han gå för att känna sig starkare än jag? Hur länge ska jag låta mig slås sönder och samman för att få honom att avslöja vidden av sin ynkedom? Ju längre han gick över alla gränser, desto ömkligare framstod han, och ju ömkligare han blev, desto fler poäng fick jag.

12

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

Fram till den sista knockouten.

Jag är mästare i alla tänkbara grenar av konsten att rikta obarmhärtigt ljus på ynkryggar. En vacker dag kan det kosta mig livet.

När hans benhårda nävar inte förslog, tog han till vapen. Det hade han med sig från sin barndom, den där förkärleken för skjutvapen. I Mostaganem i Algeriet fanns det gott om vapen på grund av den tidens terrorister. I detta land av guld och ljus, där hade han levt lycklig som liten ”svartfot”, en pied noir med rötterna i Frankrike. Sedan inträffade ”den där historien”, som hans mamma envisades med att säga med en snörpning på det som återstod av hennes torra, kyliga läppar.

Fransmännen i Algeriet uttalade aldrig ordet ”krig”, det skulle innebära att dom – algerierna – fick rätt. Att dom hade blivit tvungna att tillgripa våld för att ta tillbaka rätten till sitt eget land och sin självkänsla, det djupt personliga landskap som vi har kvar inom oss när vi förlorat allt.

Till Frankrike hade han kommit med båt i oktober 1962, en spinkig liten kille i kortbyxor, redan då förförd av en ilska som var större än han själv. Rasande på sin mamma som ryckte bort honom från kompisarna, rasande på Frankrike som underblåste allt hat, rasande på sitt barndomsland som kastade ut honom som en värdelös liten skit.

13

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

Besatt av sin ilska.

Och än i dag märkt av sin påtvingade, förödmjukande exil.

Jag hade räckt ut min hand mot honom. Och han hade tagit emot denna min gåva. Men i längden höll det inte. Minsta tvekan från min sida, ett blankt nej eller bara en antydan om att jag ville lämna honom – tanken på att fly dök upp hela tiden – och hans vrede flammade upp som en skogsbrand, omöjlig att hejda.

Tiden tillsammans med honom har övertygat mig om en sak: det finns människor som aldrig bör få veta att man har upptäckt deras svaga punkter, det gör dem livsfarliga.

Pipan på revolvern trevade sig fram i min nacke för att hitta den lilla gropen, ”vapengömman”, som hur lätt som helst skulle släppa igenom kulan han hade lagt i magasinet. Rysk roulett var hans favoritsport, hela hans liv var ett evigt zappande mellan bilder från hans eget liv och scener ur hans älsklingsfilm, Deer Hunter. Ingenting gjorde honom så kåt som att utsätta mig för skräck, ovisshet eller förnedring. Han stoppade in en kula, satte snurr på magasinet, frrrrrrr, frrrrrr, klick, och återigen kunde jag känna metallpipan mot nacken och hans lem i rumpan, medan han vräkte ur sig alla skäl till att jag måste dö: jag var galen, helgalen, så galen att jag borde spärras in och inte få ta hand om mitt eget 14

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

barn, ett djur som måste bort, det är ju så man gör med rabiessmittade djur, man dödar dem.

Bam. Det enda jag behövde göra var att sluta vara galen.

Och så var det förstås, om jag bara kunde vara foglig, kärleksfull och undergiven skulle vi inte ha det så här.

Om jag bara gick med på att försvinna, göra mig av med allt som var jag och allt jag drömde om, då skulle vi inte ha det så här.

Nej, då skulle vi inte ha hamnat här. Inte i den här sunkiga lägenheten, inte i det här frusna sjabbiga livet med min blåslagna kropp på alla fyra på det där golvet som aldrig blev rent. Det var inte ett liv, det var ett svart hål.

Det var jag som tvingade honom att gå till ytterligheter, det var jag som var den skyldiga, jag som uppförde mig illa, jag som inte gjorde tillräckligt, som tog i för mycket, tokan som hade ballat ur fullständigt, den äckliga lilla horan, slampan på alla fyra. Rysk roulett drabbar inte kvinnor som kan älska.

Säg att du älskar mig, upprepade han med sina olivfärgade ringar under de svarta ögonen, mannen som kommit söderifrån till ett nordligt land, Medelhavet mot en fond av norrsken, och som bara formulerade sig i befallningar.

Klä av dig! Ställ dig på knä! Sug av mig, ta i lite, in med hela, ända ner till roten, ända tills ögonen tåras 15

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

av kväljningar. Se på mig! Titta inte! Jag sa att du inte skulle titta. Svälj, ditt lilla luder!

Och nu, säg att du älskar mig.

För honom lät varje sekund av min tystnad som ”Jag älskar dig inte”. Så jag kunde ju ha sagt något för att slippa undan.

Jag älskar dig.

Tre små ord som jag kunde ha spottat ur mig för att få honom att sätta på mig utan att slå mig. Jag önskade att orden skulle trilla ur munnen på mig. För att få slut på pinan. Men jag förmådde inte, stämbanden låste sig.

Någonting inom mig gjorde uppror mot tanken att han skulle få ta all makt över mig, någonting som vände sig mot det orättfärdiga; han härskade över min kropp, men någon kärleksförklaring skulle han inte få. Nej, där gick gränsen.

Min kropp skakade av spasmer. Jag frös, jag var utmattad och ville bara en sak: få sova till tidens ände.

Så skjut då, skjut!

I rummet intill grät en baby.

Min. Som hade kommit ut ur mitt sköte, som en sidenblank sälunge på isen. Mitt lilla barn, min lilla ljuvliga pojke, vars blod från första början var smittat av våld och galenskap, du visade inga tecken på någon revolt, inga spår av ditt fördömda arv, till och med dina spädbarnsskrik var ljuva.

16

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

Bortom din pappas stendöva knytnävar lyssnade jag till din djuriska lilla klagosång. Det var outhärdligt, jag skulle ha gett mitt liv för att slippa höra. Jag som inte var ett dugg rädd för din pappa, hans förbannelser, slag eller glåpord, jag blev orolig för varje litet ljud ur din vita, pyttelilla hals.

Jag oroade mig för din lilla hand på mitt bröst, för den lilla dunbollen som var ditt silkeslena huvud, för din doft av lätt surnad mjölk med lite honung. Du var den blotta som gjorde mig sårbar. Det visste mannen som spelade rysk roulett med mitt huvud och han utnyttjade dig för att komma åt mig.

Säg att du älskar mig, sa han.

Aldrig i livet.

Att ge efter när jag hörde dig gråta, min älskling, det var en lyx jag inte kunde unna mig, så jag flydde i tanken. Min hjärna flög upp från golvet, lämnade rummet och lägenheten och tog med sig din gråt. ”Jag” fanns inte mer. På det grå golvet fanns bara hon.

Hon. En kvarleva. Döv, stum och utan själ. Ett ting. En sopa. En soptunna. Mannen från Algeriet kunde rycka av henne hårtestar, höja volymen på barnets gråt, klyva henne på mitten med ett skott i nacken, för ”jag” var redan död och henne kunde han inte nå.

Om du inte säger att du älskar mig, dödar jag dig.

17

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

Döda henne då. Döda henne så att vi får slut på det här.

Det var så jag tänkte den där morgonen medan min lilla pojke låg i rummet intill och skrek efter sin mamma.

Han sköt.

Jag dog inte den gången heller.

Man ska se upp med kvinnor som inte är rädda för att dö, de kan göra vad som helst.

18

”Kom! Kom hit , vi måste träffas. Ta första bästa flyg.

Så att vi äntligen får göra något åt det”, skrev du.

Det. Det där glödande begäret som vi var helt besatta av och som fick oss att skriva till varandra tjugo, trettio gånger om dagen. Pling, pling, klingade mobilen var gång den signalerade att ännu ett upphetsande meddelande från dig hade kommit. Mitt flöde på Facebook var fullt av illröda aviseringar om otyglad åtrå; det blev en nödutgång som öppnades från det brinnande helvete jag levde i.

Du, jag och en flodvåg av rött: Röda armén, arméns körer, Röda havet, Guernica, allt är rött som blod och rött som livet självt, blossande rubinrött och så fuktigt att Mark Zuckerberg måtte rodna. Och vi, du och jag, är hundra år gamla eller femton, medfarna och oskyldiga på samma gång. Som tonåringar, svällande av en 19

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

åtrå som vi så länge hållit tillbaka och som exploderat mellan oss två.

Rött.

Jag minns inte längre hur det började. Eller jo, det vet jag ju. Med en vag spänning, en gråaktig mystisk plasma som hade svävat mellan oss i många år och som först nu hade fått färg.

Jag var upptagen. Med en annan man. Du känner honom väl, han kanske är din bästa vän. Jag trodde att jag kände honom mycket väl, det var honom jag älskade. Men jag vill inte prata om honom med dig, inte nu, då skulle vi plötsligt bli tre och jag vill inte att han ska vara tillsammans med oss.

Jag vill vara ensam med dig, utan alla band och stängsel, rida barbacka, uppflugen som en amason eller grensle, svettig och omåttlig. Älska dig, bli älskad av dig, och sedan skiljas utan ånger eller samvetskval, utan att se tillbaka. ”Vi” var en omöjlighet. Det visste jag. Det visste du.

Alltför väl eller inte tillräckligt väl, vem vet, ekvationen som inte fick ihop oss som ett par var inte helt tydlig om varför, men glasklar i sin slutsats: vårt förhållande var dödsdömt. No future var inte bara vår generations motto, det gällde också din och min kärlek. Cath och Matt skulle aldrig bli något. Vi fick fånga the fucking diem, burn baby burn.

20

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

Kom! Kom hit, vi måste träffas. Ta första bästa flyg.

Så att vi äntligen får göra något åt det.

Vi skulle göra inbrott i kärlekens hus, tömma det och försvinna med hela bytet, var och en åt sitt håll, med fickorna fulla och lätta om hjärtat. Ingen skulle behöva lida, varken du eller jag. På sin höjd ett litet styng i hjärttrakten, bara lagom för att minnas alltihop som en härlig kärlekshistoria, en fin film, i fjol i Bryssel, Lesbroussartstraat, mon amour, sista tangon i Ixelles, och sedan punkt slut, tack och adjö.

Det var det avtal vi hade träffat när vår röda sol stod i zenit. ”Belgien blir en orgie i sex eller också blir det inte alls”, hade du försäkrat som en mer ekivok André Malraux. Din idiot. Åtrån är stark. Tillräckligt stark för att avboka alla möten, ljuga för alla andra, blunda för risken för ett storslaget fiasko och ta en taxi till flygplatsen. Vilket jag gjorde utan ett uns av tvekan. När allting är på väg att rasa samman, tackar man inte nej till en chans att hitta en refug, helst utan Michel Houellebecq.

En vecka. Dessutom en knapp vecka på bara sex dagar, precis som kriget med samma namn. Det var bara det att vi, ärrade krigsveteraner från alla tänkbara konflikter, skulle älska. En vecka av ett helt liv är inte mycket, den måste levas som en evighet.

21

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

– Ska ni till Belgien på semester? frågade chauffören.

– Nej, det är i jobbet.

Jag ljuger, min bäste taxichaufför, jag ljuger. Det är semester. Från Laurent, från vårt förfärliga uppbrott, från mig själv. Särskilt från mig själv. När ingenting längre betyder något, när ett brinnande helvete har förstört allt och det enda som finns kvar är spillror och svett, då är det frestande att bara krypa ihop vid glöden och låta sig förtäras av de flämtande lågorna tills allt har slocknat.

Att få dö, detta turkiska bad som öppnar sin famn mitt i den iskalla vintern.

I fem månader hade frestelsen infunnit sig med osviklig regelbundenhet, dag efter dag och natt efter natt utan sömn.

Jag förstår inte varför man måste dramatisera det här, varför man måste skuldbelägga den som vill ta sitt liv eller vad det ska tjäna till med alla upplysningskampanjer för att få den som är bottenlöst förtvivlad att klamra sig fast vid livet … När minsta lilla beröring får en att skrika högt, då är det ljuvare att dö än att leva.

Det är svårt att förklara den där totala kraftlösheten.

Lusten att smyga sig bort på tå som en tjuv om natten, lämna festen medan dansen är i full gång. Var inte ensam, ropar annonserna, be om hjälp! Så lätt att säga!

22

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

Det enda man vill är att fly, att äntligen få vara ensam, bara inte behöva rätta sig efter några hurtiga slagord eller optimismen hos festprissar och andra som lever ett lyckligt liv.

Det är mer än vi orkar med.

Det var i alla fall mer än jag orkade med. Jag som var så stark, ”Å, du kommer att klara det här också”, jag var helt tom, urlakad, och det var konstigt nog rätt skönt; jag hade fått ett passerkort till den stora uppgivenheten, ett körkort som lät mig bryta mot alla regler och ta av vid en ny, bekvämare avfart. Let it be.

Men sedan kom Matt med sina flammande röda flaggor.

Livet spratt till, en vindpust på glöden blåste liv i begäret och förde mig lite, lite närmare de levande människorna. Älska och bli älskad, en sista gång innan det var dags att dö. Jag ville åtminstone unna mig det, en avskedsfest för en dödsdömd med grillad kyckling, chokladtårta, Haut-Médoc och Matts åtrå. Det bästa livet kan erbjuda, en sista gång.

– Är ni inte rädd för att flyga efter de senaste terrordåden?

Terrordåden.

Några dagar dessförinnan, den 13 november för att vara exakt, hade etthundratrettio människor – som också var fyllda av lust att älska, ligga, dricka och dansa 23

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

till Eagles of Death Metal – skjutits till döds av kulor från Daesh på Bataclan i Paris. Det blodigaste terrordådet i Europa sedan Madrid. Men mindre blodigt än det som sker i Turkiet, Syrien, Egypten, Libanon, Pakistan och Sydsudan, men det där, det rör ju de andra som är så otroligt långt borta, alldeles för långt borta … När de nu inte kommer hit som flyktingar förstås. Då är de uppenbarligen alltför nära. Och för många.

Efter massakern i Paris var världens alla flygplatser på helspänn med förhöjda säkerhetsåtgärder, mer eller mindre välgrundad paranoia och vittgående undantagstillstånd.

Chedi Attou, så hette min chaufför enligt det inplastade taxikortet, mannen som förde mig närmare dig.

Våra blickar möttes i hans backspegel. Jag såg hans vackra, svarta ögon, de täta ögonfransarna och omtanken som lyste i blicken.

– Är ni inte rädd?

– Rädd för vad?

Jag kommer ihåg hans befriande skratt inför det smått absurda i situationen: det var han, en troende muslim som oroade sig, medan jag, agnostikern, struntade i allt. Helsiden mot helylle. Bakvända världen. Två personer i en taxi med nedsuttna säten och en doft av kall tobak, det var en liten värld men vi lyckades i alla fall vränga den ut och in.

24

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

Någonstans måste man ju börja.

I Chedis oro fanns också en rädsla för att behöva stå till svars för eventuella nya attentat, det förstod jag. Är du muslim och arab, har du allt att förlora, du sitter under ständig bevakning på den katapultstol som när som helst kan lösas ut av folk som blandar ihop ursprung och personlighet, de så kallade ”amalgamarna” för att använda det öknamn de fått av välmenande vänstermänniskor som vill visa sin egen moraliska överlägsenhet med en slags selfie på det egna samvetet. Så fort det hände något, pang, så stod du där med ditt arabiska namn och tvingades börja om från början, bevisa att du inte var en av ”dem”, att du var en hederlig medborgare som älskade västerlandet och försäkra att du alltid kommer att fördöma dem som begår den här sortens grymheter i ditt namn. I den rådande mänskliga hierarkin var det inte lätt att heta Chedi.

För mig som kvinna var det betydligt enklare: i förhållande till vilken man som helst – vit, svart, gul eller grön, vänd mot Mekka eller välsignad i Vatikanen, en tiggare i trasor eller krösus med egen lyxkryssare – så var jag bara och skulle för evigt förbli honan i min art.

Underlägsen.

Det är lätt att säga att den som inte har något att förlora är fri.

Jag kunde ha förklarat för Chedi varför jag inte var 25

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

rädd, att jag helt enkelt hade varit så nära att dö många gånger förr. Och lika många gånger, om än med nöd och näppe, hade jag sluppit undan slagen, sparkarna och döden själv. Jag kunde ha berättat att jag var rädd för att inte vara älskad, att inte vara åtrådd, men den där rädslan för att dö, den var jag uppriktigt sagt vaccinerad emot, immun. Uppfylld som jag var av alla illröda, passionerade meddelanden struntade jag blankt i risken för att mitt flygplan skulle sprängas i luften.

– Men var rädd om er i alla fall, sa han medan han lyfte ut min resväska från bakluckan.

En väska full av klänningar vars enda syfte, Matt, var att bli hopskrynklade av dina snygga, sträva händer i mörka boulevarder och smala gränder i Ixelles, SaintGilles eller Etterbeek. Monsieur Chadis förmaningar hjälpte inte, jag hade aldrig varit rädd om mig, och jag tänkte verkligen inte börja med en så dålig vana i det ögonblick du tog mig i dina armar.

– Tack, monsieur Attou, choukran.

– Pratar ni arabiska? utbrast han förvånat.

– Kunt fi alhubb Bayrut.

Jag har varit förälskad i Beirut.

Min arabiska var torftig, totalt värdelös om det gällde att förhandla om priset på en matta, men den hade skänkt mig några underbara timmar. Det räckte gott, jag hade aldrig drömt om att äga en äkta matta.

26

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

– Då så, mabrouk i Bryssel! sa han och sträckte fram handen.

Jag tog hans hand i min. Den var varm och torr, som laddad med välvilja, precis som hans sätt att önska mig lycka till med både resan och passionen.

Jag slank in genom svängdörren, utan rädsla eller betänkligheter. Jag skulle träffa dig, Matt, och vi skulle älska en hel vecka, spritt språngande nakna, glödheta, självlysande och badande i fosfor, napalm och bensin, vi skulle bli explosionernas mästare, Daesh kunde sticka och gömma sig.

Väl inklämd i en av Boeingens trånga stolar satt jag bara där, åt ingenting, jag var inte hungrig, drack ingenting, jag var inte törstig, försökte läsa men förgäves.

Jag försökte också stänga av den kladdiga lilla bildskärmen på stolsryggen framför mig för att bara tänka på dig. Den vägrade envist att följa mina kommandon och fortsatte sända nyheter om de vanliga katastroferna: priset på ett fat olja, börsfall och annat elände, men plötsligt dök det upp bilder från Sydsudan med BBC:s logga i ena hörnet. Det högg till i hjärtat, jag förstod att det var du som hade gjort reportaget, du hade berättat om det mellan ett par upphetsade utgjutelser om mina fantastiska bröst och din heta längtan efter mig.

Jag tog på mig lurarna. Bara för att få höra din röst.

Jag spetsade öronen och hörde dig berätta om krigsherrar, 27

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

om Juba, Wau och Malakal, om systematiska våldtäkter, människor som bränts till döds eller styckats i småbitar, om kvinnor och barn som varit instängda i en container i hettan och dömda att kvävas till döds, och om stanken, den fruktansvärda stanken … Du uttalade orden ”crimes against humanity” utan ett uns av tvekan, din Montrealaccent var tydligare än vanligt, ett säkert tecken på att du inte hade sovit, att du närmade dig gränsen för din enastående förmåga att förtränga all trötthet, det vet jag ju, jag känner dig.

Jag blev orolig. I vilket skick skulle du vara när vi träffades?

Men du hade ju gjort hundratals reportage förr. Du hade bevakat alla tänkbara blodbad och uppror med håret på ända, sömnlösa ögon och din drastiska humor, allt ifrån de första, lysande stegen du tog på Perus berömda stigar, till rapporterna från obskyra operationer i Bosnien. Jag vet inte hur många gånger jag har sett dig komma tillbaka från någon krigszon eller ett läger som var härjat av både pest och kolera. Helskinnad, åtminstone nästan. Glad. Och beredd att fördjupa dig i Montreals eländiga gatunät eller de minst lika förödande konflikterna i La Sainte-Flanelle, de invigdas smeknamn på Montreal Canadiens. Som om du just kommit hem från en resa med Club Med, bara lite glåmig efter allt festande.

28

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

Så fort du kommit till stan ringde du. ”Du har inte en carbonara på gång?” Du kom hem till oss, ibland med en flaska rött vin i handen, aldrig av någon bättre sort, du brydde dig inte om viner och inte om menyn, du kom inte för att äta. Du kom för att träffa oss. Oss. Laurent, som jag inte vill prata om, hunden, familjen, mig. Du kom för att återse det gamla vanliga, våra stökiga middagar, den odramatiska lunken utan missiler och utegångsförbud.

Framför allt kom du för att träffa mig. Det tror jag i alla fall. Jag säger det inte för att göra mig märkvärdig, men det har alltid funnits något särskilt mellan oss, ett slags ömsesidigt intresse för det som hände i den andres liv. Vi tyckte om att prata om allt eller ingenting, i vilket fall som helst var det så enkelt, så självklart. Jag tyckte mycket om den där samhörigheten, jag vårdade den ömt i skydd av allt som hindrade oss från att gå för långt; jag hade en man som du tyckte om, min son var vuxen, din var ännu inte född. Vi höll oss på bekvämt avstånd från det otänkbara, vilket gav oss desto större frihet att verkligen lära känna varandra. Samtidigt hade vi god hjälp av geografin, avståndet mellan våra skilda liv besparade oss frestelsen att träffas alltför ofta; jag var en Penelope som vakade över hemmet, härden och sitt legendariska recept på julens kalkon, och du en oförskräckt Odysseus som for omkring i världen 29

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

och gladeligen lät sig lockas av sången från sirenerna som alla blev förälskade i dig, en Odysseus som ibland kom hem med sina berättelser och lämnade dem innanför dörren som en katt släpar in en nyfångad fågel, en offergåva till den ständigt vävande Penelope som alltför sällan gav sig ut till havs.

Och jag tyckte mycket om dina historier. Men det allra bästa, det var att du tog vara på våra ensamma stunder i köket, alla de gånger då du kom lite för tidigt och låtsades ha tagit fel på tiden och jag redan hade tagit på mig en snygg klänning eftersom jag visste att du skulle komma i förväg för att berätta något just för mig. Du gav mig dina berättelser som andra ger bort blommor eller pärlor för att du visste att jag uppskattade dem. Men också för att du ibland ville öppna vägen till ditt hjärta.

Du berättade gärna om dråpliga händelser kring dina reportage, framställde dig som en Tintin i Irak, du avdramatiserade. Jag har alltid trott att du behövde mig som sluss för att få pysa ut lite spänning, att det var hemma hos oss, i mitt varma och stökiga hus, inne i mitt ombonade kök som du kunde hitta tillbaka till normaliteten, åtminstone få låtsas att du levde ”som alla andra” i väntan på att bli fångad av ett nytt lockande äventyr.

Ibland lät du undslippa dig ett par ord, en bild, en 30

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

tystnad. Som du snabbt viftade bort med ett skämt, snabbt och lätt för att slippa de obehagliga tankarna, som om det inte var något allvarligt alls.

Jag förstod att det var allvarligt. Jag förstod att du behövde låtsas att det inte var det. Att ditt lättsinne var nödvändigt för att du skulle orka fortsätta.

Någon gång blev du riktigt upprörd. Över likgiltigheten och bekvämligheten i ett samhälle där folk låter sig nöjas med en ny pool på villatomten, eller över den tungrodda byråkratin och det ständiga slöseriet hos din egen arbetsgivare, alla tjänstemän som aldrig lyfte baken från sina ergonomiska skinnstolar i sina enorma kontor på ett orimligt antal kvadratmeter i de mest attraktiva takvåningarna.

Du var inte förvånad över att terrorister ville jämna de här kontorsskraporna med marken, du var bara förvånad över att det inte hände oftare. Du gjorde allt för att slippa träffa dina chefer, den högsta ledningen som var lika snabbt på plats när det gällde att ta emot priser på tevegalor som att ta skydd under sina skrivbord så fort det brände till. Du såg dem som ett större hinder i jobbet än en vägspärr som upprättats av ett gäng barnsoldater, berusade på smuggelsprit och beväpnade till tänderna.

En eller ett par gånger har du eldat upp dig när du talat om nyhetsförmedlingens avgörande betydelse, 31

GE N EV IÈV E LE F E BV RE

om FN:s katastrofala fiasko, om det förbannade jobbet som krigskorrespondent, ett yrke som inga medier anser sig ha råd med nu för tiden. Förutom BBC, den legendariska institution som du var så stolt över att tillhöra trots dess förstockade ledning, du med din bakgrund som engelsktalande white trash-yngel i proletära McMasterville, där nästan alla pratade franska. Ibland kunde du spricka upp i ditt pojkaktiga, förundrade leende vid tanken på att just du hade blivit utvald av alla som gärna hade hoppat upp i knät på kvinnor som Monica Bellucci. Du gillade yppiga, italienska kvinnor, ville gärna att de skulle vara kurviga i läckra underkläder och sinnliga, mycket sinnliga. Vad såg du hos mig, jag som är motsatsen till alla dina mystiska muser med generöst tilltagna bröst? Inte vet jag. Och jag har inte försökt ta reda på det heller.

Hur många gånger har du kommit hem till oss i skrynklig skjorta, hålögd och med den där roade glimten i ögat? Tusen gånger. Du var vår vän. Men så lämnade Laurent mig. Och allt gick åt helvete.

– Kaffe? Te? – Nej tack, ingenting.

Jag hade inte lust att dricka, inte lust att äta, jag hade bara lust på dig! Få kliva av det här planet som aldrig kom fram, som fortfarande svävade på tiotusen meters höjd över Atlanten. Jag tackade stewarden. Han såg rar 32

AL L A GÅN G ER JAG IN TE D O G

ut och blev överraskad av mitt nej – folk vill ju alltid ha valuta för pengarna – och inte minst av det strålande leende jag fyrade av mot honom. Det hände nog inte så ofta att han fick ett tiotusendollarsleende från en person som inte ville ha något alls.

Så mycket annat noterade jag inte under själva flygresan, uppfylld som jag var av de varma vågor av upphetsning som sköljde över mig varje gång jag tänkte på dig eller blundade för att kunna se ditt ansikte – som inte ens är särskilt vackert, annat än när det strålar av ditt djuriska begär efter mig – för att inte tala om alla gånger jag viskade ditt namn, som en offergåva på distans, en sista bön före orgasmen.

Matt. Matt Lewis.

Du förlorade ingenting på att vänta.

33

”Att älska och vara älskad, det är den enda räddningen, det enda sanna skydds­rummet, det enda värt risken att utmana också den högsta av alla hotnivåer.”

Catherine är författare men försörjer sig som välbetald talskrivare. Hon beger sig från Montreal till Bryssel för att träffa Matt, en gammal vän som arbetar som utrikes­ korrespondent. Deras vänskap har med åren utvecklats till att bli allt mer passionerad och det är med höga förväntningar de båda ser fram emot att vara tillsammans i en vecka. Det är den 13 november 2015, tre dagar efter terrordåden i Paris, och Bryssel trappar upp sin beredskap genom utegångsförbud, militär och stridsvagnar ute på gatorna. Från Montreal till Molenbeek, Paris till Shanghai, hat har aldrig tidigare varit så nära till hands, det finns inget alternativ annat än att älska.

En spännande historia om kärlek, placerad mitt i dagens brutala verklighet. Översättning från franska: Ulla Linton ”Geneviève Lefebvre skriver som om det var det sista hon gjorde. Starkt.” HUF F INGT ON POST QUEB EC ”Den här romanen är verkligen fantastisk! Redan på de första sidorna kastas man huvudstupa in i berättelsen och får möta Catherine i en fruktansvärd situation. Ju längre in i berättelsen man kommer desto mer förståelse och respekt får man för huvudpersonen.” LA PAGE OUVERT E

ISBN 978-91-87648-90-8

9 789187 648908