9789187648779

”Gastkramande originell…”

TH E T IM E S

PIERRE LEMAITRE

ALEX 2013

thriller

alex

Pierre Lemaitre

Alex Översättning: Cecilia Franklin

thriller

PIERRE LEMAITRE, ALEX Originalets titel: Alex Copyright © Editions Albin Michel – Paris 2011 Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag

Översättning: Cecilia Franklin Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © DigitalVision / Getty Images Flikbild: © Dec_Photo’s/Fotolia Författarporträtt: © Bruno Charoy Typografi och form: Sebastian Gröndahl Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-77-9 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till Pascaline

Till Gérald, för vänskaps skull

I

1 Alex älskar det. Hon har provat sig fram i nästan en timme nu, tvekat, gått ut, vänt tillbaka och provat på nytt.

Peruker och postischer. Hon skulle kunna tillbringa hela ­eftermiddagar där.

Hon hittade butiken på Boulevard de Strasbourg av en slump för tre fyra år sedan. Hon gick in av nyfikenhet efter en snabb titt. Hon fick en chock av att se sig själv som rödhårig, förvandlingen var så stor att hon genast köpte peruken.

Alex kan ha på sig nästan vad som helst eftersom hon är så vacker. Det har inte alltid varit på det viset, förvandlingen skedde i tonåren. Fram till dess var hon en ganska ful och fruktansvärt mager liten flicka. Men när det väl satte igång förändrades kroppen oförmodat och totalt, som vid ­supersnabb morfning, och på några månader var Alex bländande vacker. Det skedde plötsligt och eftersom ingen, allra 11

minst hon själv, förväntat sig denna gåva, har hon än i dag svårt att riktigt tro det.

Hon hade till exempel aldrig trott att hon skulle passa så bra i röd peruk. En upptäckt. Hon hade inte kunnat ana att förändringen skulle bli så stor, så genomgripande. En peruk är ju någonting väldigt ytligt, men oförklarligt nog kändes det som om den tillförde någonting nytt i hennes liv.

Hon har faktiskt aldrig haft den där peruken på sig. När hon kom hem märkte hon genast att kvaliteten inte var något vidare. Den var ful och såg oäkta och billig ut. Hon slängde den. Inte i soptunnan utan i en byrålåda. Men hon tog fram den och provade den framför spegeln emellanåt.

Trots att den var förskräcklig och formligen skrek: ”Jag är syntetisk och billig” hade det Alex såg i spegeln en potential som hon gärna ville tro på. Hon gick tillbaka till Boulevard de Strasbourg och tog sig tid att prova peruker av god kvalitet, ibland lite väl dyra för hennes lön som timanställd sjuksköterska, men verkligen något helt annat. Och hon satte igång.

I början är det inte lätt, det kräver fräckhet. För någon med en så komplex personlighet som Alex tar det en halv dag bara att våga sig ut. Fixa den perfekta sminkningen, välja kläder, skor och väska (det gäller att hitta något som passar bland det man redan har, man kan inte köpa nytt varje gång man byter utseende …). Men sedan går man ut på gatan och blir genast någon annan. Inte helt, men nästan. Och även om det inte förändrar livet får det tiden att gå, särskilt om man inte har så höga förväntningar.

Alex tycker om peruker med utpräglad stil, sådana som sänder ut tydliga meddelanden som: ”Jag vet vad ni tänker 12

på” eller: ”Jag är jättebra på matte”. Den hon bär i dag uttrycker något i stil med: ”Mig hittar ni inte på Facebook”.

Hon tar upp en modell som heter ”Urban chock” och får i samma ögonblick syn på mannen utanför skyltfönstret. Han står på trottoaren mittemot och ser ut att vänta på någon eller något. Det är tredje gången på två timmar. Han följer efter henne. Nu är hon säker på det. Varför mig? Det är den första fråga hon ställer sig. Som om alla tjejer utom hon kunde bli förföljda av män. Som om hon inte redan ständigt kände deras blickar på bussen, i tunnelbanan eller på gatan.

I affärer. Män i alla åldrar blir attraherade av Alex, det är fördelen med att vara trettio. Men hon blir fortfarande förvånad. ”Det finns så många som är snyggare än jag.” Alex har alltid haft dåligt självförtroende, är alltid fylld av tvivel på sig själv. Så har det varit sedan barndomen. Hon stammade ända upp i tonåren. Än i dag när hon blir ställd.

Hon känner inte den här mannen, det utseendet skulle hon ha kommit ihåg, nej, hon har aldrig sett honom förut.

Och att en man på femtio följer efter en kvinna på trettio …

Det är inte det att hon håller stenhårt på principerna, men hon blir förvånad.

Alex sänker blicken och tittar på andra peruker, låtsas fundera och går sedan bort och ställer sig så att hon kan se trottoaren. Han har nog varit sportig, men gått upp i vikt för kläderna ser ut att vara för trånga. Hon stryker med handen över en vitblond peruk och försöker minnas när hon först lade märke till honom. I metron. I andra änden av vagnen.

Deras blickar möttes och hon hann se att han log inbjudande mot henne. Det hon inte gillar med hans ansikte är blicken, den tyder på att han har en fix idé. Ännu värre är de 13

­ erhört tunna läpparna. Hon blir instinktivt på sin vakt som o om alla som nästan saknar läppar höll inne med skamliga hemligheter eller elakheter. Och hans välvda panna. Hon hann inte se hans ögon ordentligt, det var synd. Hon anser att de är avslöjande, det är alltid på ögonen hon bedömer människor. Men så här i metron och med en typ som han vill hon inte titta för länge. Hon vänder ryggen åt honom utan att det ser demonstrativt ut och rotar i väskan efter sin mp3-spelare. Hon sätter på ­Nobody’s Child och undrar plötsligt om hon inte sett honom tidigare, kvällen före på gatan utanför sitt hus. Minnesbilden är suddig, hon är inte säker. Hon måste vända sig om och t­ itta på honom igen för att bekräfta det vaga minnet, men hon vill inte riskera att han uppfattar det som uppmuntran. Fast hon vet säkert att hon efter mötet i metron såg honom igen en halvtimme senare på Boulevard de Strasbourg. Hon vände eftersom hon precis kommit på att hon ville titta på den bruna peruken igen, halvlång med slingor, och då upptäckte hon honom lite längre bort på trottoaren, han hejdade sig snabbt och låtsades titta i ett skyltfönster. Damkläder. Han försökte se intresserad ut …

Alex lägger tillbaka peruken. Det finns ingen anledning, men hon darrar på handen. Det är idiotiskt. Han är attraherad av henne, följer efter, prövar sin lycka, han kommer inte att överfalla henne på gatan. Alex skakar på huvudet som om hon ville få ordning på tankarna och när hon tittar ut på trottoaren igen är han försvunnen. Hon ser åt vänster och höger, men nej, ingen där, han är borta. Lättnaden hon känner är på något vis för stor. Hon upprepar ”det är idiotiskt” för sig själv och andas lugnare. I dörren till affären kan hon 14

inte låta bli att stanna upp för att kontrollera en gång till. Nu känns hans frånvaro nästan oroväckande.

Alex tittar på klockan och sedan upp mot himlen. ­Luften är mild, det är ljust en timme till. Ingen lust att gå hem. Hon borde handla mat. Hon försöker minnas vad hon har i kylskåpet. Hon har verkligen slarvat med inköpen. Det hon är mest intresserad av är sitt arbete, att ha det snyggt omkring sig (Alex är smått pedantisk) och, även om hon inte riktigt vill erkänna det, kläder och skor. Och väskor. Och peruker. Hon hade önskat att det var kärlek, men kärlek är ett ämne för sig, tillhör den mörka delen av hennes liv. Hon har hoppats, önskat och sedan avstått. Nu vill hon inte uppehålla sig vid de tankarna och undviker dem så gott det går. Hon försöker låta bli att förvandla saknaden till småätande framför teven, hon vill inte gå upp vikt, inte bli ful.

Trots att hon är ensamstående känner hon sig sällan ensam.

Hon har projekt som ger dagarna form och innehåll. Det är kört när det gäller kärlek, men så är det. Och det är mindre svårt nu när hon är förberedd och vet att hon kommer att dö ensam. Trots ensamheten försöker Alex leva normalt, hitta saker hon gillar. Den tanken hjälper henne ofta, tanken på att hon har sina små nöjen och att hon precis som alla andra ha rätt till dem. Hon har till exempel bestämt sig för att gå till Mont-Tonnerre på Rue Vaugirard och äta middag.

Hon kommer lite för tidigt. Det är andra gången hon är där.

Första gången var veckan innan och en vacker rödhårig kvinna som äter ensam blir givetvis ihågkommen. Den här kvällen hälsar servitörerna på den vackra gästen som på en stamgäst, puttar varandra i sidan med armbågen och flörtar 15

klumpigt, hon ler, killarna tycker att hon är otroligt snygg.

Hon ber att få samma bord som sist, sitter med ryggen mot uteserveringen och utsikt över matsalen, hon beställer en halvflaska Alsace-vin precis som förra gången. Hon suckar, hon tycker om mat men hon måste se upp, tänker hon än en gång. Hennes vikt pendlar. Fast hon har fortfarande ganska bra kontroll. Hon kan gå upp tio femton kilo och bli oigenkännlig, men två månader senare har hon gått ner igen. Om några år kommer hon inte att kunna hålla på så där.

Hon tar upp sin bok och ber om en extra gaffel för att hålla sidorna på plats medan hon äter. Precis som förra veckan sitter en mellanblond kille en bit till höger framför henne.

Han är där i sällskap med sina kompisar. De är bara tre än så länge men hon hör att de andra snart ska komma. Han såg henne direkt när hon kom, hon låtsas inte märka att han stirrar på henne. Så kommer det att fortsätta hela kvällen. Även om resten av kompisarna infinner sig och även om de ägnar sig åt evinnerliga samtal om jobbet, tjejer, fruar och i tur och ordning berättar historier där de själva är hjältar, kommer han att iaktta henne. Alex gillar den situationen, men hon vill inte uppmuntra honom öppet. Han är i fyrtioårsåldern och ser inte illa ut, han måste ha varit snygg, men han dricker säkert lite för mycket och har något sorgligt över sig. Hans ansikte väcker känslor hos Alex.

Hon dricker sitt kaffe. En enda eftergift, skickligt avvägd: en blick på mannen då hon går. En enda blick, Alex vet exakt hur hon ska göra. Väldigt förstulet, men det gör ont när hon ser begäret i hans blick, hon känner ett tryck över bröstet som ett löfte om sorg. Alex tänker aldrig på sanningen om sitt liv sådana kvällar. Hon inser att bilderna i hennes hjärna 16

fastnat som om filmen om hennes liv gått av, det är omöjligt för henne att hitta tråden, att berätta historien igen, att finna orden. Om hon stannar längre nästa gång kanske han väntar på henne utanför. Återstår att se. Jo, säkert. Alex vet precis hur det brukar bli. Alltid på ungefär samma sätt. Hennes möten med män blir aldrig någon vacker historia, det är i alla fall ett avsnitt av filmen som hon redan sett och minns väl. Nej, det är inget att göra åt.

Det har blivit mörkt och luften är väldigt mild. Det har precis kommit en buss. Hon skyndar på stegen, föraren ser henne i backspegeln och väntar, men när hon ska stiga på ändrar hon sig, hon ska gå en bit till, tänker ta en annan buss längre fram, hon vinkar till föraren som svarar med en beklagande gest, det ser ut som om han säger att ödet, det kan ingen styra över. Men han öppnar dörren: ”Det kommer inga fler bussar, jag är sist i kväll … ” Alex ler, tackar med en vinkning. Det är som det är, hon får gå hem. Hon ska ta Rue Falguière och sedan Rue ­Labrouste.

Hon har bott i närheten av Porte de Vanves i tre månader. Hon flyttar ofta. Innan dess bodde hon vid Porte de Clignancourt och dessförinnan på Rue de Commerce. Det finns folk som avskyr att flytta men för henne är det nödvändigt. Hon älskar det. Det kanske är som med perukerna, det känns som att byta liv. Det är ett ledmotiv. En vacker dag ska hon byta liv. Några meter framför henne kör en vit skåpbil halvvägs upp på trottoaren. Hon måste trycka sig mot husväggen för att ta sig förbi, hon anar närvaron av en man, hinner inte vända och får ett slag mellan skulderbladen som får henne att tappa andan. Hon förlorar balansen, 17

snavar framåt och slår med ett dovt ljud pannan i bilplåten, hon släpper det hon har i händerna för att ta emot sig, han sliter tag i hennes hår men får bara peruken i handen. Han svär till, hon uppfattar inte riktigt vad han säger, sedan sliter han tag i hennes eget hår med ena handen och ger henne ett våldsamt slag i magen med den andra. Alex hinner inte ens vråla av smärta innan hon viker sig dubbel och kräks.

Och mannen är verkligen stark för han vänder henne mot sig som om hon vore fjäderlätt. Han lägger ena armen om hennes midja, håller fast henne och kör in en tygtrasa i hennes mun. Det är han, mannen från metron, gatan, butiken, det är han. Under bråkdelen av en sekund ser han henne i ögonen. Hon försöker sparka till honom men han håller henne som i ett skruvstäd, hon kan ingenting göra, han är för stark, han släpar henne, knäna viker sig och hon faller mot golvet i skåpbilen. Sedan sparkar han henne hårt i korsryggen så att hon far in i bilen, kinden skrapar mot golvet.

Han kliver upp bredvid henne, vänder henne bryskt, sätter knäet i hennes mage och slår henne med knytnäven i ansiktet. Han slår så hårt … Han vill verkligen göra henne illa, vill verkligen döda henne, det är vad Alex tänker när hon tar emot slaget, huvudet studsar mot golvet, bakhuvudet slår i fruktansvärt hårt, ja, just det, occiput, tänker Alex, det är så det heter på läkarspråk. Det enda hon lyckas tänka utöver det är jag vill inte dö, inte så här, inte nu. Hon har krupit ihop i fosterställning, hon har spyor i munnen, huvudet håller på att sprängas, hon känner att han binder hennes händer bakom ryggen, sedan binder han fotlederna också. Jag vill inte dö nu, tänker Alex. Dörren till skåpbilen

18

slås igen, motorn startar, bilen skumpar ner från trottoaren, jag vill inte dö nu.

Alex är omtöcknad men medveten om vad som har hänt.

Hon gråter, tårarna kväver henne. Varför jag? Varför jag?

Jag vill inte dö. Inte nu.

PI ER R E L EM A I T R E

ALEX ”Då ser hon. Bakom honom. På golvet bredvid en elektrisk borrmaskin står en trälår. Inte särskilt stor.

I kroppsstorlek.”

Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpvagn. Hennes kidnappare lämnar henne naken i en bur upphängd flera meter över marken i en övergiven fabriksbyggnad.

Dagarna går och tiden börjar rinna ut. Blir det hungern, törsten eller råttorna som gör slut på Alex först?

2

Förutom ett osäkert ögonvittne har kommissarie Camille Verhoeven inte ett enda spår att gå på. Ingen identitet på offret, ingen saknad Le Guen gav honom val i t­ lyckas elefonen: ochPolisintendent ingen misstänkt. Men i takt med att han inget långsamt nysta ”Jag ger fan i hur du känner dig, Camille, du är skitjobbig! upp den unga kvinnans exceptionella historia, blir det allt tydligare för Jag Camille att detannan, inte är något offerSå han efter.en Attbil har ingen fattar vanligt du, ingen! jagletar skickar rädda Alex liv är snart det minsta av kommissariens bekymmer ... och du åker dit!”

Han blev och tillade överflödigt: Översättning fråntyst franska: Cecilianågot Franklin

”Och sluta tjafsa!”

Varefter han lade på.Den Dethelt är hans stil. Impulsiv.

Camille ”Gastkramande originell… oförutsägbara historien trollbinder läsaren in i om detdet. sista.” brukar inte bry sig I allmänhet klarar han av att förTH E handla T IM ES med Le Guen.

Fast den gången detiom bortförande. ”En uppiggandehär otäck bokhandlar som läses ett ett svep.” vill inte ha med det att göra, han har sagt det hela tiTH E G UHan A RDIAN den, det finns två eller tre saker han inte vill syssla med läng”Historien rör sig från att vara renodlad spänning till en re, bland annat kidnappningar. Efter Irènes död. Hans husintrikat historia som rusar mot den mörka sanningen.” tru. Hon ramlade på gatan, gravid i åttonde månaden. Hon TH E O B SE RV E R blev körd till sjukhuset och sedan bortförd. Det var sista gången någon såg henne vid liv. Camille blev tillintetgjord.

978-91-87648-77-9 20