9789187648656

AKLI TADJER

tangodrottningen

Akli Tadjer

Tangodrottningen

Översättning: Ulla Linton

roman

Av samma författare: Paradisbaden (2015)

AKLI TADJER, TANGODROTTNINGEN

Originalets titel: La reine du tango Copyright © 2016 by Editions Jean-Claude Lattès Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag

Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © JGI/Getty Images Författarporträtt: © Charles Nemes typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-65-6 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

”It’s better to burn out than to fade away.”

Neil Young / Kurt Cobain

1

T re stat i on e r t i l l och jag håller på att komma för sent, precis som förra veckan. Jag stannar alltid för länge hos Diego. Alldeles för länge. Nästa gång kan han krama mig så hårt att jag tappar andan, dra mig med i några danssteg bredvid sängen och sjunga Mi solo refugio med sin trötta, skrovliga röst eller försöka locka mig ut i parken för att räkna solstrålarna på himlen ovanför Körsbärsträdgården … men jag ska inte ge efter, aldrig mer.

Jaurès. Två stationer kvar.

Metron lämnar Boulevard de la Villettes underjord och ger sig ut högt över takåsarna med slamret från skramlande stålbalkar och hjul som gnisslar mot rälsen. Folk trängs och trycker sig mot mig både framifrån och bakifrån, det luktar svett, hasch och matos, och intill alla oljud och kväljande dunster svävar kvällsdimman över Ourcq-kanalens svarta vatten.

Det fullpackade tåget startar igen med några ryck. Jag 9

ak l i tadj er

kastas fram och tillbaka, klämd mellan en svart jätte i röd fez och en gammal kinesisk kvinna med fett hår som andas mot min nacke. Min mobil piper, jag kör ner handen i väskan för att fiska upp den. Jag har fått två SMS: det ena från Irène som börjar bli orolig och undrar om kursen är inställd, det andra från Benoît som klagar på att jag alltid kommer för sent. Han avslutar meddelandet med utropstecken och en sur smiley.

Stalingrad. En station kvar.

Folk knuffas för att komma av, knuffas för att komma på. I vagnens högtalare hotar tågföraren att inte köra vidare om folk fortsätter att stå i vägen för de automatiska dörrarna.

Jag lovar och svär, även om Diego griper tag i min handled med sina artrosknotiga fingrar för att hålla mig kvar och försäkrar hur många gånger som helst att jag är den vackraste tangueran i världen sedan Tangodrottningen … så ska jag ge mig av i tid från Körsbärsträdgården i fortsättningen.

La Chapelle.

Tumult och trängsel när alla ska ut. Rulltrappan är trasig.

Det blir proppfullt i den vanliga trappan. Ficktjuvarna är i full gång. Jag armbågar mig fram för att bana väg genom den kompakta folkhopen där franskan trängs med arabiska och kinesiska, afrikanska dialekter och förortsslang.

Ute på gatan låter jag mitt ansikte sköljas av regnet, det faller i stora droppar i håret, det sipprar in vid halsen och lägger sig innanför kragen. Jag kryssar mellan bilar, skotrar 10

tan g odrot t n i n g e n

och bussar som står stilla i rusningstrafiken. I hörnet mellan Rue Fleury och Boulevard de Barbès ligger äntligen Centre Barbara.

Bakom receptionsdisken ler Diakité när han ser mig rusa in, dyblöt i håret och drypande av regnvatten. Han pickar med pekfingret på sitt enorma armbandsur, en piratkopia med mycket bling bling, och påpekar att jag kommer en kvart för sent och att det är rätt gnälligt där uppe i danssalen.

Trappan? Hissen?

Trappan.

Jag tar tre steg i taget upp till fjärde våningen i den här byggnaden av glas och aluminium. Dörren till min sal står öppen. De ser inte ut att vara fler än tolv i kväll. Jag ser att några står och småpratar, några övar danssteg framför väggspeglarna och i ett hörn står Christophe och Cécilia och gullar med varandra. Jag rusar till omklädningsrummet som ligger längst bort i korridoren, snabbt förbi de andra danssalarna: stepp, salsa, zouk, rock och zumba. Det finns mycket att välja på, här på Centre Barbara.

Kappan, halsduken, tröjan, skorna, jag kastar av mig kläderna och slänger in alltihop i mitt skåp, förbannar tiden som bara tickar, mig själv och Diego, och för femtioelfte gången svär jag på att han aldrig mer ska få hålla mig kvar för länge.

Jag plockar upp min CD, Zero Hour med Astor, och mina svarta högklackade skor ur väskan, jag drar på mig min vita 11

ak l i tadj er

blus och knäpper den så att man bara anar brösten. Jag torkar håret med den handduk jag alltid har i väskan och fäster upp det i hästsvans med en gummisnodd. En hastig titt i puderdosans spegel ger klart besked, jag ser gräslig ut. Jag är rödsprängd och har mörka ringar under ögonen. Man skulle kunna tro att jag hade festat hela natten med gänget på Maquereau Nostalgique. Det är inte helt fel. Nina och jag var där till klockan två i natt.

Jag börjar leta efter brunkrämen i väskan för att trolla bort de mörka ringarna som gör mig minst tio år äldre, men avstår när jag hör hur det mullrar i min danssal.

Man välkomnar mig med en kör av otåliga ”Å!”. Jag skyller på en olycka i metron: ett självmord på Laumière-stationen. Förra veckan skyllde jag på en vild strejk bland ordningsvakterna på linje fem. För tre veckor sedan hade jag tappat nycklarna i en avloppsbrunn. Min flackande blick och mina händer, som är krampaktigt knutna bakom ryggen, avslöjar mina lögner. De låtsas inte ens att de tror mig, de är förbannade.

Jag får på mig mina svarta skor, rättar till blusen, ställer mig mitt på golvet som om ingenting särskilt hade hänt och säger: ”Ingen tid att förlora, nu dansar vi!”

Bortsett från Irène och Patrick som har gått på kurs hos mig i över ett år är de flesta nybörjare i min ålder, trettioåringar som är fascinerade av den trendiga argentinska tangon. Några av dem har kommit tillsammans, som Benoît 12

tan g odrot t n i n g e n

och Anne som har en affär med djupfryst mat i samma kvarter som Centre Barbara, eller den mörka, livliga Elsa och hennes partner Pierre, vars mest typiska karaktärsdrag är att han inte har några. Han verkar vara en alldeles ovanligt vanlig medelmåtta, vilket ju är, när allt kommer omkring, en egenhet det också. Några har kommit hit ensamma men upptäckt att de passar bra ihop, som den stilige Christophe som speglar sig hela tiden och Cécilia, en skönhet av skandinavisk typ, grymt sexig i sina kortkorta kjolar, neonfärgade tights och röda högklackade skor. Den ende som aldrig har skaffat sig en partner är Jeremy, en lång och – förhållandevis – mycket smal student med halvlångt rött hår som går klädd som en dandy. Han håller sig alltid på visst avstånd från de andra i gruppen så i praktiken blir det ofta jag som får dansa med honom. Dessutom har jag några elever som anmälde sig vid terminsstarten men bara kan delta då och då.

Jag går förbi Benoît och Anne och nickar åt dem. De hälsar tillbaka genom att rycka på axlarna och titta menande på den stora väggklockan ovanför hyllan med ljudanläggningen.

I kväll repeterar vi grunderna. Vi ska gå igenom abrazon, dansfattningen. Först demonstration utan musik för att de ska koncentrera sig på detaljerna. Med framskjuten bröstkorg, hakan i vädret och lediga axlar och armar håller jag om min inbillade danspartner och styr henne med över13

ak l i tadj er

kroppen. Aldrig med armarna. Aldrig med händerna. Allt ska komma inifrån. Jag svänger runt flera gånger för att alla ska se och börjar sedan om från början i långsammare takt för att markera varje moment i rörelsen. Därefter frågar jag om alla har sett, förstått och tagit till sig allt.

Alla svarar jakande, några mycket bestämt, andra mer svävande och vissa nöjer sig med en liten blinkning. Innan de ger sig ut på dansgolvet påminner jag dem om att tango är passionens dans och att jag vill se deras ögon stråla av glöd, eld och flammande brand.

Elsa och Pierre är första paret ut men klantar sig direkt.

Hon tappar balansen. Inte så konstigt eftersom Pierre vältrar över sin egen tyngd på henne. Jag rättar till bådas hållning. Sophie, den blygaste av alla i gruppen, och hennes man Jean, en bjässe som är stadig som ett helt hus, lyckas bättre. Benoît klagar på Anne som blir blek och darrig och tappar det lilla självförtroende hon hade. De andra försöker så gott de kan, det blir en kavalkad av hysteriska skratt och krockande knäskålar.

Jag ber om tystnad, och vinkar till mig Jeremy som står ensam och övar sig framför en spegel. Han gillar inte när jag väljer honom som min danspartner. Han är rädd att göra sig löjlig men inser att det skulle vara ännu larvigare att vägra ställa upp. Så han släpar sig fram, uppgiven som en dödsdömd. Jag stoppar in CD:n i musikanläggningen och trycker på On. 14

tan g odrot t n i n g e n

När musiken börjar tar jag honom i min famn. Han drar in bröstkorgen, det är mina bröst mot hans överkropp som besvärar honom, det känner jag. Han klamrar sig fast vid min midja med sina spröda fingrar, men undviker kroppskontakt och vrider på huvudet för att slippa möta min blick.

Jag hämtar in honom igen och mumlar i hans öra: ”Ta det lugnt, Jeremy. Slappna av. Låt mig sköta det här.”

Efter några misslyckade försök slappnar han äntligen av, jag leder honom som om han var ett litet barn och han följer mig. Vi är perfekt synkade.

Jag tackar och låter honom fortsätta sin ensamma dans, och går sedan runt bland eleverna. Gör tummen upp för dem som lyckas bäst, rättar till Elsas hållning, Pierres brist på smidighet, Patricks krumma axlar, återställer balansen hos paret Benoît-Anne och lyfter upp Irènes haka. Albert, en förhållandevis ung och nervös pensionär med massor av tics som aldrig tar av sig sin slyngelaktiga keps, är den tafattaste i hela gruppen. Jag vill så gärna att han ska göra några små framsteg så att hans fru Hortense, en högrest dam med falkblick, slutar att göra sig löjlig över honom men det har jag inte lyckats med. Han är klumpig, tankspridd och alltid i otakt. Jag tror att han egentligen struntar i allt vad tango heter. Däremot följer Christophe och Cécilia mina instruktioner i varje liten detalj. Deras kroppar dras till varandra, deras läppar söker den andres och ögonen lyser av glöd och eld. Jag väntar bara på den där hejdlösa storbranden.

15

ak l i tadj er

Nu när alla är uppvärmda är det dags för en halvtimmes improvisation. Tangon må vara passionens dans framför andra men den handlar allra mest om intuition. Man ska kunna läsa sin partners tankar, själva stegen följer inte något förutsägbart mönster. Varje steg föds ur känslan hos den som för: det är tangons magi.

Sedan kursstarten i början av september har deltagarna gjort tydliga framsteg, var och en i sin takt, men den här terminen gläder jag mig mest åt den fina stämningen i gruppen. Om de är lika motiverade hela hösten, kommer jag att kunna lära alla utom Albert några turer som kan få dem att glänsa som tangovirtuoser på nyårsbalerna.

Albert försöker inte ens låtsas längre, han går ut och röker i pausen mellan två låtar. Hortense blir stående på dansgolvet, ensam och villrådig. Jag skickar Jeremy i hennes famn och ställer mig vid väggen för att se min lilla grupp dansa.

Jag skulle nog kunna stå och se på dem hur länge som helst medan jag låter mig vaggas av Astors musik. Hans sätt att växla rytm och tempo fångar mig i en virvel av känslor samtidigt som jag känner att tonerna från hans lilla dragspel, bandoneonen, skulle kunna dra mig ner i en avgrund av sentimentalitet. Det är tragiskt, det är omskakande, det är alltid hjärtskärande, men ändå aldrig sliskigt eller gråtmilt.

Ungefär som mitt liv.

De tolv spåren på CD:n är till ända. Halvtimmen för 16

tan g odrot t n i n g e n

improvisation blev fyrtio minuter. Alla var rusiga, yra och lyckliga efter att ha dansat så intensivt. Det är dags att skiljas åt. Vi kindpussas, tar varandra i hand eller nöjer oss med en liten nick som ett snabbt adjö.

Pierre och Elsa, som älskar min kurs trots att jag alltid kommer för sent, nästan skriker ut sin förtjusning. Cécilia och Christophe stämmer in i lovorden, liksom Jean, Sophie och Jeremy. Alla vill att jag ska följa med och ta en drink på tapasbaren Marins d’Eau Douce på Quai de la Loire för att fira den här kvällen tillsammans med dem.

Diakité dyker upp i dörren. Vi får fem minuter på oss för att göra oss klara och försvinna, sedan släcker han ljuset, låser ytterdörren och sätter på tjuvlarmet. Alla fortsätter att prata som om han inte fanns där, eftersom ingen längre bryr sig om hans hot som låter likadant varje gång min kurs drar över tiden.

Jag går till omklädningsrummet, slänger ner danskläderna i väskan och klär på mig. Jag är dödstrött och gäspar så stort att mascaran börjar rinna.

En god natts sömn, det är vad jag behöver för att bli människa igen.

Ingenting annat, bara en god natt.

17

2

K l o c kan är et t på natten, det ser jag på mobilen. Det är mörkt och jag ligger i sängen med vidöppna ögon och kan inte sova. Det är starkspriten som håller mig vaken efter midnatt. Jag skulle inte ha följt med dem till Marins d’Eau Douce. Jag skulle ha gått hem som jag hade tänkt, men de var så angelägna – ”bara ett glas för vänskaps skull, Suzanne, bara ett” – att jag inte kunde säga nej. Ett enda glas och så bara ett till och sedan var jag mogen för en tredje mojito.

Christophe, som var salig efter ett par drinkar, ville att jag skulle rekommendera några bra tangoställen i Paris.

Han skulle gå ut med Cécilia på lördag eftersom de äntligen kände sig tillräckligt säkra för att våga sig ut på dansgolven.

Jag tipsade honom om några nattklubbar som är öppna för vem som helst vid Place de la Bastille och i Pigalle plus en vid Place de la Contrescarpe men aktade mig noga för att nämna Maquereau Nostalgique.

Vid midnatt passade jag på att följa med Jeremy när han 18

tan g odrot t n i n g e n

gick, jag kände mig faktiskt lite överflödig och avundsjuk på alla par som gjorde upp planer för framtiden.

Jeremy och jag gick längs Quai de la Loire sida vid sida i den fuktiga nattkylan. Vid Pont de Crimée mötte vi ett kärlekspar som gick tätt omslingrade. Utan att ens tänka på det tog jag Jeremys arm och så fortsatte vi gå mot boulevarden, inneslutna i var sin tystnad. Framme vid slussen i Saint-Martinkanalen stannade han, strök bort håret som hängde ner i pannan, och sa mycket allvarligt att han tyckte mycket om mig men också att han inte tyckte om tjejer. Jag svarade att jag hade anat det ända sedan den första lektionen. Han slog upp rockkragen, kysste mig hastigt på båda kinderna och så gick vi åt var sitt håll som om vi inte kände varandra.

Jag fortsatte en bit in på boulevarden för att bli av med min huvudvärk men sedan tog jag metron vid Jaurès. Min mobil ringde precis när dörrarna stängdes. Det var Nina.

Hon var på Maquereau Nostalgique och ville träffa mig för att bli på bättre humör. Hon pratade fort, lät irriterad, talade inte till punkt, men jag förstod att förhållandet med hennes älskade Mamadou hade trasslat till sig när hon hade berättat för honom att hon tänkte ställa upp i den internationella tangotävlingen Mundial i Buenos Aires i juli. Jag sa att hon började bli tjatig, eftersom hon hade pratat om det både i går kväll och i förrgår kväll. Så bröts samtalet. Jag ringde upp igen men då var det bara telefonsvararen som gick 19

ak l i tadj er

i gång. Jag sa bara att hon inte kunde räkna med mig i kväll eftersom jag måste gå och lägga mig.

Jag ligger under mitt duntäcke och fryser. Jag har frossbrytningar i bröstet, armarna och till och med i underlivet. I vanliga fall brukar jag sätta på radion när jag inte kan sova, jag sätter på en kanal på måfå och låter mig vyssjas av en låt, en refräng eller en text, men i natt är jag så uppjagad att min lilla radio inte kan hjälpa mig. Jag går upp för att dra på värmen i elementet trots att jag vet att det inte är den sortens värme jag egentligen behöver. Jag har inte älskat med någon på tre månader. Nej, det var fyra månader sedan jag låg med någon, om man räknar efter och det handlade inte alls om att älska. Det var bara ett högst tillfälligt ligg, det är sådant jag tar till ibland när jag tröttnar på att vara ensam.

Det var en kille som jag träffade på Lux Bar, min favoritbistro på Rue Lepic. Han satt vid bordet bredvid och försökte ragga upp mig. Inte på något otrevligt sätt. Typisk salongsbohem. Han sa ni till mig trots att han var i min ålder och citerade strofer av Baudelaire som jag plötsligt, vid midnatt, blev väldigt förtjust i. Han hade små runda ögon och såg ledsen ut. Och det blev bara värre när han log. Då fick jag en känsla av att han skulle börja gråta. Han hette Astor och tyckte att det var ett löjligt och gammalmodigt namn. Jag berättade att jag hade känt en Astor när jag var liten. Han sköt sin stol närmare min för att få veta vad jag hette. När 20

tan g odrot t n i n g e n

jag sa att jag hette Suzanne, gjorde han en grimas; han tyckte att mitt namn var lika löjligt och gammalmodigt som hans. Han föreslog att vi skulle göra sällskap en bit på hemvägen. Det gick jag med på. När vi kom fram till min port, sa han att jag var den första människa som han hade talat med på hela dagen och så tittade han upp på huset och tilllade att det skulle vara fint att få avrunda kvällen där. Han hade egentligen ingenting som attraherade mig. Han var varken ful eller snygg. Han var bara en kille som jag plockade upp för att lindra min ensamhet den gången.

När jag vaknade, var han borta. Lyckligtvis. Jag gillar varken kelandet på morgonen eller de där små ”Sovit gott, älskling? Smör eller sylt, raring?”. Och jag avskyr att känna lukten av kallnat svett från en karl som ligger klistrad mot min rygg. Det är därför jag har så svårt för de flesta karlar och inte heller lyckas behålla någon.

Men nu kvävs jag snart, jag går upp och stänger av värmen och lägger mig igen. Klockan är snart två. Nu måste jag rensa huvudet, annars får jag ännu en sömnlös natt.

Men ju mer jag anstränger mig för att inte tänka på något alls desto rörigare blir det i hjärnan. Det vimlar av bilder och gamla foton. Landskapsbilder som inte säger mig särskilt mycket och massor av gamla fotografier där jag fortfarande är en liten flicka. Jag skulle vilja fånga ett men det går inte, de bara flyger förbi.

Någon gång måste jag reda ut allt det där och sätta in 21

ak l i tadj er

bilderna i ett nytt album, en natt när jag ändå inte kan sova.

Det skulle göra mig gott. Det skulle skapa ordning i villervallan i mitt huvud.

En enda bild får jag till slut tag i. Jag är sex eller sju år, inte mer. Jag har ett rosa nattlinne med blå blommor. Jag står med armarna hängande utmed sidorna, nästan i givakt.

På fötterna har jag orangea tofflor med Homer Simpsons gula vattenskalle i luddig relief. Håret är klippt i page, kort i nacken och kort lugg, vilket får mina runda kinder att se ännu rundare ut. Jag ler inte. Men jag ser inte ledsen eller rädd ut, snarare uppgiven.

Ja, just det, jag är uppgiven.

Det beror säkert på att jag vet att min mamma snart kommer att lämna mig ensam i det här stora rummet.

Jag blundar försiktigt, huvudvärken börjar övergå i lätt yrsel. Som i ett rus. Bilden får långsamt liv. Jag är på ett hotell, Le Normandy i Deauville. Jag kan inte ta fel, namnet står skrivet med en blandning av breda och hårfina streck på askfatet i porslin som står på pelarbordet bredvid minibaren. Det står också högst upp på brevpappret och kuverten som ligger på ett av nattygsborden.

Jag ser mig om i rummet. På den midnattsblå väggen mitt emot sängen hänger en liten tavla i pampig guldram: ett segelfartyg kämpar mot de våldsamma vågorna i ett stormigt hav som har samma gråa ton som himlen över horisonten. Tavlan är så naturtrogen att jag kan höra vinden 22

tan g odrot t n i n g e n

som viner i riggen och brottsjöarna som vräker sig mot skutans skrov. Jag dröjer kvar en stund vid det hotande skeppsbrottet, men tröttnar när det inte händer något och öppnar fönstret i stället. Där möts jag av en helt annan vy. Havet ligger stilla och blankt som bläck, dyningarna bryts i regelbunden rytm mot en folktom strand, ute till havs ligger två lastfartyg och väntar under den stjärnbeströdda himlen, och jag fyller lungorna med så mycket havsluft att jag får hjärtklappning. Jag stänger fönstret, fortsätter att se mig om i rummet och stannar till i hallen. Jag ställer mig framför spegeln på garderobsdörren, sätter knytnävarna i sidorna, kisar med mina små mörka ögon. Jag försöker le men ångrar mig med detsamma eftersom jag har tappat två tänder i överkäken. Jag rättar till ansiktsdragen och ser plötsligt alldeles för allvarlig ut för min ålder. Jag släpper ner axlarna, sätter hakan i vädret, tar ett steg framåt, och så ett till: i mitt huvud spelar man introt till Libertango.

Mamma kommer ut från badrummet, hon är fantastisk, makalös, överjordisk som alltid när hon ska uppträda. Hon har nätstrumpor till den röda sidenkjolen som är uppslitsad till höften och ett solgult, strassprytt blusliv med en urringning som visar mycket av hennes bleka hud och framhäver hennes fina nyckelben. I handen håller hon sina högklackade sandaletter men vet tydligen inte var hon ska ställa dem. Hon löser det genom att ge dem till mig. Hon ser sig i garderobsspegeln, det lysande röda läppstiftet gör hennes 23

ak l i tadj er

fylliga mun än mer glamorös och den blåtonade ögonskuggan ger hennes mandelformade ögon en fräck lyster.

Jag snurrar runt på stället och avslutar mitt nummer med ett kvarts varv, men hon ser mig inte. Hon är helt koncentrerad på tangoföreställningen som hon snart ska ge i hotellets balsal. Jag nynnar lite på Libertango för att hon ska lägga märke till mig. Eftersom jag inte kan texten, gnolar jag ljud som låter som ord och avslutar varje fras med ett ”Olé!” för att locka henne i skratt. Hon hör mig inte, hon ser hur hon tar sig ut framifrån, i profil, i halvprofil. Plötsligt gör hon en grimas. Det är det tjocka svarta håret, som är klippt i page precis som mitt, som hon inte är nöjd med. En virvel spretar i nacken. Hon försöker platta till den med handen utan framgång. Hon går in i badrummet igen. Jag hör sprutet från sprayflaskan. Hon kommer tillbaka, nu är allt som det ska.

Hon klappar mig förstrött på kinden och frågar om jag tycker att hon är vacker. Jag gnuggar näsan mot hennes mage.

Jag vill vara med henne de minuter som är kvar innan hon ska gå. Jag tar hennes hand och vill inte släppa den. Det knackar på dörren, hon går och öppnar: det är Manuel. Han är nyrakad, det bruna håret är bakåtkammat med spikrak sidbena och blänker av pomada. Smokingen, den vita skjortan med stärkkrage och flugan: allt är perfekt.

Han drar i sina kavajärmar och suckar, han är otålig.

Jag tycker inte om Manuel. Och det skäms jag inte för, jag känner tydligt att han inte tycker ett dugg bättre om mig.

24

tan g odrot t n i n g e n

Däremot har jag försökt att vara trevlig mot honom för att göra mamma glad, men det var bortkastat. Han har ingenting som jag tycker om. Jag tycker inte om hans mun som ger mig order när mamma inte hör. Jag tycker inte om hans ljusgrå, nästan sjukligt bleka ögon. Jag tycker inte om hans after shave, som luktar eter och sandelträ. Och jag tycker inte om hans håriga händer som ser ut som ludna spindlar.

Jag undrar vad mamma ser hos honom eftersom hon har dansat ihop med honom i flera månader.

Han lägger sin hand mot min nacke. Jag gör mig fri med ett snabbt ryck med axeln. Han reagerar inte. Han tänder en cigarett och säger åt mamma att sätta lite fart på sitt berömda arsle.

Han tror att han är rolig när han svänger sig med vulgära uttryck som han snappar upp bland hotellportierer och ungdomsgäng som hänger på kasinon. Ibland tycker mamma att det är kul, men inte jag, absolut inte. Det är också därför han tycker sämre och sämre om mig för var dag som går.

Jag kommer ihåg en gång när han gav mig en örfil på Hôtel du Palais i Biarritz bara för att jag sa, högt och tydligt, att jag tyckte att mamma skulle lämna honom och vara ihop med Astor i stället. Och på Hôtel du Château de Fontainebleau kallade han mig för skitunge, när rumsstäderskan hörde bara för att jag hade missat att ta bort en liten fläck i toaletten. Jag blev så arg att jag rusade in i Diegos rum för att få tröst.

25

ak l i tadj er

Mamma har knäppt sina skoremmar och lagt en röd sidensjal med silverstjärnor över axlarna; hon är klar. Hon böjer sig ner och pussar mig. Men det betyder ingenting, det är en tom puss. Jag skulle så gärna vilja att hon stannade en stund till hos mig men det är meningslöst. Hon är inte kvar hos mig längre. Hela hennes väsen är redan på dansgolvet.

Jag stänger dörren efter dem, kastar mig på sängen, sätter på teven och zappar bland olika tecknade filmer för att inte somna. Jag vill vara vaken när hon kommer tillbaka.

Jag vill höra henne berätta om sina salidas, ochos, saccadas och abrazos och om hotellpublikens jubel för Tangodrottningen. Sedan ska hon ta mig i sin famn och krama mig hårt, jag lägger huvudet mot hennes bröst och hon berättar med låg röst om tangons legendariska rötter på Buenos Aires gator. Det är inte så långt borta, jag behöver bara blunda, det finns på andra sidan Atlanten. Så ska jag somna till Gardels eller Carabellis sammetsröster eller de vemodiga suckarna från Astors bandoneon och till det rytmiska dunket från hennes hjärta. Det händer att hon inte kommer tillbaka, då gråter jag tyst för mig själv, ensam mellan lyxhotellens kalla vita lakan tills jag somnar.

26

A K L I TA DJ E R

tangodrottningen

”Han har något annat än alla prydliga, förutsägbara karlar jag träffar nu för tiden.”

Suzanne har ägnat hela sitt liv åt att dansa. Hennes mamma var en världsberömd dansare som kallades för Tangodrottningen, men när Suzanne var åtta år dog mamman under tragiska omständigheter.

Suzanne blev ensam kvar med bara minnen, rädslan för att bli övergiven och passionen för dansen.

Samtidigt som hon livnär sig på att ge danslektioner drömmer Suzanne om att tävla och bli en lika lysande tangostjärna som sin mor. Men tangon är passionen och kärlekens dans, och att låta sig föras av någon hon inte känner starkt för är omöjligt för Suzanne.

Så en dag träffar hon Yan och det slår gnistor om dem. Han försörjer sig på diverse småstölder och har aldrig tagit ett tangosteg i hela sitt liv. Trots det anar Suzanne att hon kanske äntligen har träffat mannen som kan få henne att våga ta steget in i både kärleken och ut på dansgolv världen över som den nya Tangodrottningen.

Tangodrottningen är en modern saga berättad med den humor och ömhet som vi känner igen från Tadjers förra roman Paradisbaden.

Översättning från franska: Ulla Linton

978-91-87648-65-6